"stay with me tonight"

UPDATE 20.01. så det visade sig vara lite mer läxor än jag förväntade mig.. kom upp fler under dagen som jag hittade på Fronter. så jag har inte hunnit sätta mig ner o skriva ordentligt, dock har jag skrivit lite. så det är ju bra. motivationen går i vågor. skitjobbigt o jag är ledsen för det... TACK FÖR ERT TÅLAMOD! 
 
 
tjaba tjena! ledsen att jag har varit väldigt frånvarande de senaste dagarna men jag har faktiskt bara slappat o tittat på Shameless, läst... hehhehe, bara lata saker. men jag har inte känt någon större motivation att skriva dock känner jag att den långsamt börjar komma tillbaka. 
är hemma idag så jag tänkte först o främst göra lite läxor men sedan tänkte jag sätta mig o skriva på kapitel 78. så förhoppningsvis kommer det upp ikväll! håll utskik! ♥ PUSS&KRAM. 

"you know what they say about the young"

halla dear readers! så jag har precis ätit o tänkte sätta mig ner i ett försök att skriva klart kapitel 78... har ingen större inspiration just nu men jag ska försöka. tack för ert tålamod. älskar er för det. ♥ PUSS&KRAM. 

"because I love your face"

UPDATE - onsdag, 20.37. 
ledsen, men jag har inte gjort några framgångar med kapitlet.. :/ dessutom har jag fastnat hårt i en ny serie. kan inte sluta titta.. heheheh, så det är en av anledningarna. men jag ska verkligen försöka! kramar. 


tja! ville bara säga att det är lite segt nu på inspirations fronten... har svårigheter att börja kapitlet. så om det inte kommer upp något kapitel ikväll så är det anledningen. men om det inte händer så ska jag försöka se till att det kommer upp på onsdag! 
 
vem mer ska o se på förhandsvisningen för Divergent på torsdag? gaaah! I'm so excited!!!! ♥ PUSS&KRAM. 

77 - Second Step Against Destruction

PREVIOUS:    Hon var för vacker. Alldeles för vacker för att nästan få leva på denna jord. Allt från hennes levande mörkbruna ögon till skrattgropen i hennes ena kind som trädde fram varje gång hon log till det klarröda håret som dansade vid vartenda rörelse hon gjorde. Hon var levande. Det fanns ingen som Ariel Madison. En blick och jag var fast. Jag älskade henne. Över allt annat. 

   En dag ska hon älska mig lika mycket tillbaka. En dag ska det bli vi två. En dag ska hon bli min. En dag kommer hon glömt allt om Justin Bieber och det fåniga de två kallar ett förhållande. Det är vi som kommer bli gamla tillsammans, vi två som kommer uppfostra våra barn tillsammans. Vi två. Hon och jag. 

 


 

Ariels Perspektiv.

Aldrig hade jag känt mig så trött och ihålig förr. Jag brukade kunna hantera Taras dieter någorlunda bra, men denna gång kändes det mer som om någon slitit ut mina organ och lämnat mig med hjärtat. Jag svettades konstant och jag kunde inte gå mer än några meter utan att känna att jag behöva sitta ner igen. Dieten höll på att ta död på mig. ‘44,5’ stod vågen och tickade på när jag stod på den. Jag behövde komma ner till 43 innan fredag och tiden började rinna ut. 

   Justin hade jag försökt med all min makt undvika för att jag visste att han skulle förstå så fort han såg mig. Förstå de insjunkna kinderna, min svettiga pannan och nu äckliga genomskinliga hud. Jag såg hemskt ut och jag fick tvinga mig själv att faktiskt gå på lektionerna. Victoria och Avan har sett mig men inte sagt något, de vet redan att det inte kommer göra skillnad. Vilket var en av de anledningarna till att jag undvek Justin, han kunde göra skillnad och det visste jag. Det skrämde mig eftersom jag inte kunde riskera att någon stoppade mig nu när jag var så nära. 

   På skakande ben vacklade jag fram till toaletten som snart blev två på grund av yrseln, fort sjönk jag ner på golvet och drog in ett par djupa andetag för att lugna mitt skenande hjärta och flämtande andetag. Aldrig hade jag reagerat såhär häftigt på dieterna jag använt förut, vad var skillnaden nu? Trött och med gråten i halsen lyfte jag på toalettlocket. Jag hade börjat hatat toalettstolens vita porslin, vattnet som skvalpade varje gång galla beblandade sig med det, den fräna lukten som alltid fyllde badrummet efteråt. Jag ville inte göra det här längre, men ändå kunde jag inte stoppa fingrarna som närmade sig min mun. 

   En förkrossad snyftning slet sig från min mun när jag säckade ihop mot badrumsskåpet under handfatet efter jag var klar och lyckats spola. Mina ögon såg trött ut genom den öppna dörren och för ett ögonblick tyckte jag att jag såg en figur stå i mitt rum. Vad i...? Tills jag tillslut kunde fokusera blicken och hörseln att faktiskt ta in min omgivning. 

   ”Ariel?” rösten kändes avlägsen och otroligt bekant. Jag kisade irriterat med ögonen för att kunna se ansiktet med klarhet. Brunt hår, bruna ögon, skarpa käkben, rosa nästan röda läppar. Ännu en snyftning kom från mig när jag insåg vem det var som stod där enbart några meter från mig. 

   ”Jag är ledsen” viskade jag, precis som om orden skulle göra allt bättre. Som om att han inte skulle bli arg över det jag gjort. Tårarna vällde upp i mina ögon och gjorde Justins ansikte återigen suddigt och otydligt. 

   ”Oh my God, vad har du gjort?” hörde jag han säga men jag var redan på väg bort. Jag var så otroligt trött, så otroligt trött. Det enda jag ville göra var att sova, men Justin försökte prata med mig. Men jag kunde inte koncentrera mig på något annat än mörkret som omringade mig. 

 

Med en suck slog jag försiktigt upp ögonen och blinkade ett par gånger för att vänja mig vid det dämpade ljuset. Frågande vände jag på huvudet för att se att solen var på väg ner, mitt sovrum duschades med det orange gula ljuset och kristallen som stod på det lilla bordet mellan fåtöljer kastade små regnbågar på väggarna. Min blick fortsatte vandra tills den stannade på en sovande Justin, han satt med sin ena armbåge på fåtöljs armen och huvudet lutad i sin hand. Jag lät blicken vandra över honom, hans såg hängig ut. Försiktigt drog jag bort mitt täcke och satte mig upp, mina fötter mötte mattan och jag ställde mig långsamt ut i ett försök att förhindra yrseln. 

   Tyst rundade jag sängen och gick mot Justin som fortfarande sov lugnt, ståendes på knäna framför honom vinkade jag huvudet så jag kunde se hans ansikte bättre. Vad jag inte märkte innan men såg nu var de mörka ringarna som pryde under hans ögon. Mådde han dåligt? Oron spred sig häftigt inom mig. Var han sjuk? Mjukt lät jag fingertopparna löpa över hans blottade kind och hoppade skrämt till när Justin genast höjde på huvudet och stirra på mig med stora ögon. Länge satt vi endast och stirrade på varandra medan oron för honom växte inom mig. Mitt undvikande hade även fått mig att missa att det faktiskt var något på gång med Justin också. 

   ”Är du sjuk?” viskade jag tillslut fram. 

   ”Jag kan inte sova” svarade han efter en stund till av total tystnad. ”är du sjuk?” frågade han sedan och satte tyngd på ‘sjuk’ och genast förstod jag att han menade tusen olika betydelser för ordet än det vanliga. Jag sjönk tillbaka på min fötter så jag satt på med mina ben vikta under mig, likt en femåring såg jag skamset ner på mina händer. 

   ”Jag...” började jag men hade ingen aning om hur jag skulle fortsätta, hur jag skulle förklara mig, hur jag skulle kunna komma på en värdig ursäkt för vad jag gjort. 

   ”Du lovade mig, Ariel!” utbrast han plötsligt att jag skrämt hoppade till på golvet och såg upp på honom. Hans blick var rasande men han satt dock lugnt kvar i fåtöljen och gjorde inget anspråk att närma sig. ”du lovade att du skulle äta. Är det såhär en person ser ut som äter minst tre mål per dag? Du ser sjuk ut Ariel, du ser ut som om du är bara några minuter ifrån att ta dina sista steg. Du lovade mig...” han viskade fram de sista orden och jag kunde nu se raseriet dämpas och istället ersättas av besvikelse och något annat... förtvivlan? Åh nej, jag kunde klara av ilska men inte besvikelses. Vad som helst men inte besvikelse, speciellt inte från Justin. Till min förvåning såg jag sedan hur hans ögon blev glansiga, förtvivlat såg jag hur hans ögon fylldes av tårarna. 

   ”Varför vill du lämna mig?” frågade han sedan med bruten stämma. Genast skakade jag på huvudet och reste mig så jag stod på knä framför honom igen. 

   ”Nej, nej... du förstår inte. Jag vill inte lämna dig... jag...” försökte jag förtvivlat. 

   ”Så varför äter du inte!?” berövat pressade jag ihop läpparna till ett streck medan jag försökte hålla tårarna borta. 

   ”Därför jag kan inte” viskade jag tillslut. Justin endast såg på mig ett ögonblick som om jag var en två miljoners fråga och han hade ingen aning om svaret. 

   ”Du kan inte?” ekade han. Varför kunde han inte förstå att jag inte kunde gå emot Tara? Att jag inte kunde avstå från att följa hennes order? Att jag inte kunde dyka upp på fredag och inte gått ner de fem kilon hon bett om. Jag endast sjönk tillbaka mot mina ben ännu en gång och bestämde mig för att lämna frågan obesvarad. 

   ”Varför kan du inte se vad det här gör mig dig? Men också mot mig? Mot Victoria? Mot Avan? Mot alla runt omkring dig? Jag har inte kunnat sova för jag kan inte sluta tänka på dig! Oroa mig över att du inte mår bra eftersom du har inte kunnat se mig i ögonen utan att gråta. Hur är det meningen att jag ska tolka det? Att du plötsligt är äcklad av mig? Jag är trött Ariel! Trött på att alltid behöva slåss eller kämpa för antingen att du ska äta mig eller något dumt rykte eller att du... vägrar vara ärlig med mig!” det kändes som om jag svalde en sten, och det gjorde ont. Hemskt ont. Vad ville han säga? Var han för trött? 

   ”Jag är trött Ariel...” mumlade han igen och gned sig i pannan. 

   ”Vad... vad menar du? Du... jag...” stammade jag osammanhängande medan jag försökte få ordning på mina tankar och känslor men det enda jag kunde registrera var den rivande monstret inom mig. Plötsligt vällde illamåendet inom mig. Gjorde han slut med mig? 

   ”Vad jag menar är att jag är trött Ariel” svarade han med en suck och reste sig från fåtöljen och gick mot garderoben. Där bokhyllan redan stod öppen och snart försvann han in i mörkret, inom några sekunder gick bokhyllan igen när Justin öppnade sin. Klicket från bokhyllan blev min undergång då jag genast brast ut i gråt och slog händerna för ansiktet. 

 

***

 

Fredag rullade in och jag kände mig likt en zombie. Min kropp gjorde ont och huvudet dunkade illa. Jag kunde inte längre stå upp i mer än några minuter innan det började flimra framför ögonen på mig. Illamåendet satt alltid i halsgropen och det var inte längre än pärs att få ur mig det onödiga. Justin hade jag inte sett sedan igår när han fick reda på anledningen till mitt beteende och jag började oroa mig över att jag aldrig skulle höra från honom igen. Var det här droppen för honom? Orkade han inte kämpa för mig längre. Jag kunde inte direkt skylla honom. Det var ingen som orkade kämpade för mig, alla slutar bryr sig eller inser att inget aldrig kommer ändras. Hade Justin slutat bry sig? Tårar fyllde genast mina ögon vid tanken. 

   Jag var så otroligt trött på att gråta. Tog dem aldrig slut? 

   Föraktfullt såg jag bort mot vågen som stod i badrummet och ville inget annat än att kasta ut den genom fönstret. Fort gick jag bort mot den, ju fortare jag gjorde detta ju fortare kunde jag kliva av den och glömma siffrorna. Siffrorna svischade förbi tills den stannade och velade ett tag innan den stannade vi ett nummer. ‘42,9’ läste jag, ett rus av lättnad ven genom mig när jag såg siffrorna. 

   Jag hade klarat det. 

 

Fredag, 18:e Oktober.

Nervöst fingrade jag på kanten till min kjol medan jag gick genom korridoren, varje steg var likt ett maraton och varje andetag kändes som mitt sista. Mörkret började synas vid kanterna på mitt synfält och jag fick stannade för att luta mig mot väggen ett ögonblick innan jag kunde fortsätta. Det var meningen att jag skulle träffa Tara nere i lobbyn om en kvart, jag hade gått en halvtimme för tidigt eftersom jag visste att det skulle ta längre tid än vanligt att ta mig ner. Tillslut stannade jag framför hissdörrarna, det välbekanta plinget ekade och dörrarna gled upp. Ensam klev jag in i och tryckte på ’E’ för att åka ner till entrén. Mina klackar ekade mot golvet medan jag gick mot dörrarna, när jag närmade jag såg jag en figur med korslagda armar och majestätisk hållning. Diskret svalde jag och hoppades att min nervositet och yrsel kunde försvinna med salivet. 

   Tara vände hela sin kropp mot mig när hon fick syn på mig, hennes ansiktsuttryck avslöjade inget medan jag närmade mig henne och stannade en bit framför henne. Tyst ställde jag mig och vände på hennes talan. Tillslut hörde jag en suck, genast slog jag ner blicken. Suckar var aldrig bra. 

   ”Hur mycket?” frågade hon sedan. 

   ”42,9 kg” svarade jag direkt. Jag vågade inte höja blicken och se på henne, ville inte se vad som doldes i hennes ögon. Tara lärde mig redan när jag var mycket liten att ögonen var sättet jag alltid skulle kommunicera, när du har någon fastnaglad med blicken kan du få vem som helst att göra vad som helst. 

   ”Du är ful, Ariel” hennes röst var kall och uttråkad. Inga tårar kom istället hade jag lust att vika mig dubbel då min mage sprättes upp och jag förblödde. Taras ord kändes alltid lika rakblad, lika kalla och vassa. ”vad gjorde jag för att förtjäna dig...” hörde jag henne mumla, även fast hon nog inte tänk att jag skulle höra eller så gjorde hon det. Vilket fall så tror jag inte heller hon brydde sig om jag hörde eller inte. Tara brydde sig aldrig om hennes ord gjorde någon illa till mods eller sårade dem. Vad betydde dem för henne? Inget. Inget alls. 

   ”Se till att hålla vikten nere. Ingen vill ha en tjock modell” var det sista hon sa innan jag hörde hur hennes klackar försvann bort och snart stod jag ensam i lobbyn. Jag svalde och försökte att få igång tankeverksamheten igen. Med en känsla av tomhet vände jag mig om för att återvända till min lektion och hann endast ta några steg innan jag såg hur hissen öppnades längre bort. I den såg jag och Justin tillsammans med Selena, ståendes tätt intill varandra. Till synes involverade i ett lågt samtal. En blick och min mage sjönk. Inte igen.  

 

 One look and my stomach dropped. Not again. 

 

 

Justins Perspektiv. 

Min blick sökte efter den bruna hjässa som jag enda sedan höstterminen börjat försökt undvika, därför kändes det annorlunda att nu istället försöka urskilja henne i bland mängden. Tillslut såg jag det långa hårsvallet och började sicksacka mellan människorna. Selena stod tillsammans med Demi och skrattade högt om något jag inte kunde höra. Plötsligt stannade jag upp, fast det verkligen ingen som jag kände som jag kunde fråga? Nej, ingen men likadan direkt information. Jag suckade för mig själv. Jag ville verkligen inte ha någon kontakt med Selena, speciellt efter alla gånger som Ariel tvivlat på vårt förhållande på grund av henne. Efter alla gånger Ariel trott att jag var otrogen mot henne med Selena. Men jag hade inget annat val, jag visste ingen annan jag kunde fråga eller be om råd om just detta. Jag visste inte vad jag skulle göra längre. Hur jag skulle hantera Ariel. Hon har tagit problemet till en helt ny nivå. 

   Återigen satte jag igång fötterna och närmade mig henne. När hon fick syn på mig stannade hon upp i sitt skrattande och gav mig en frågande blick. Jag stannade upp framför henne och släppte ut en suck.

   ”Hej, Justin” hälsade hon. ”vad är det som pågår? Är du sjuk?” kunde inte folk sluta fråga mig det? Nej, jag är inte sjuk! Jag kan inte sova. Jag kan inte sova för min flickvän mår inget bra, jag kan inte sova för att jag kan inte sluta tänka, jag kan inte sova för att jag har tappat förmågan att stänga av min hjärna och sluta ögonen. Men inget av detta sa jag till Selena. 

   ”Jag behöver din hjälp” svarade jag istället. ”skulle jag kunna få prata med dig i enrum för ett ögonblick?” hon rynkade frågande på pannan men nickade ändå med huvudet. 

   ”Absolut, du kan följa mig till entrén var ändå på väg dit” svarade hon och jag nickade frånvarande och gick ifrån henne mot hissarna. Snart kände jag en hand som slöt sig runt min underarm. 

   ”Herregud Justin! Vänta ett ögonblick, jag hänger inte med. Vad är det händer?” frågade hon. 

   ”Det här är kanske jättekonstigt att fråga dig om hjälp för men... Jag är desperat” hon nickade uppmuntrande för mig att fortsätta. ”det handlar om Ariel, hon... hon vill... kan inte behålla sin mat” 

   ”Kräks hon?” frågade Selena efter ett ögonblick och tryckte på neråt knappen vid hissen. Jag nickade för mig själv och såg återigen hennes bleka ansikte innan hon svimmade i badrummet. ”hur länge?” jag öppnade munnen för att svara men insåg plötsligt att jag inte hade något. Hur länge hade Ariel valt att äta men sedan kräkas upp det? Dagar? Veckor? Månader? Jag visste inte. 

   ”Jag vet inte” mumlade jag tillslut. ”men det är inte för än under veckan som gått som hon börjat se sämre ut och bete sig... underligt. Tara hon...” jag stängde munnen och ville inte säga mer, det kändes som om jag svek Ariel när jag berättade det här för Selena. Men som jag sa till henne, jag är desperat. ”vad jag behöver din hjälp med är, hur ska jag göra? Jag vet att din kusin hade bullimia för några år sedan och du hjälpa henne genom det” 

   Selena suckade tungt och drog en hand genom sitt tjocka hårsvall. ”det är inte en lätt procedur är jag rädd. Det första som måste hända är att personen i fråga vill behålla maten, Ariel måste vilja behålla maten i sig. Men det hjälper inte om ni trycker mat i hennes ansikte, speciellt om hon inte ätit bra. Hennes mage är säker väldigt känslig och för mycket mat kan endast resultera i att hon kräks i alla fall, dock av illamående. Sedan är det viktigt att vara där bara, som stöd. Se till att inte lämna henne ensam med sina tankar. Det var i alla fall det som var min kusins största fiende” hissen plingade till och Selena såg upp med ett leende. 

   ”Hoppas det löser sig Justin. Kom ihåg att ha tålamod, det kommer inte gå över på en natt” sa hon och klev ur hissen innan hon vek direkt till höger. Jag nickade för mig själv innan jag suckade och såg upp när jag kände mig något iakttagen. Ett par uppspärrade ögon mötte min och genast kände jag igen dem då de tillhörde Ariel. Genast sköt jag ut handen för att stoppa hissdörrarna från att gå igen. Ariel fortsatte att se på mig med sårade och ledsamma ögon. Åh nej... vad gjorde hon här? 

   ”Ariel-” började jag men hann inte säga mer än hennes namn innan hon avbröt mig. 

   ”Nej, jag... jag...” hon skakade på huvudet. ”jag är trött också Justin. Jag är trött också, så snälla låt bara bli. Jag orkar inte höra” jag höjde handen och backade samtidigt bakåt, bort från mig. 

   ”Ari, det är inte-” försökte jag igen men hon skakade på huvudet och vände sig om. 

 

 

Selenas Perspektiv. 

Mina mungipor ryckte och ville sträcka ut sig i ett leende vid synen framför mig. Den häftiga sorgen och förräderiet syntes lätt i Ariels ögon medan hon såg upp på Justin som desperat försökte att förklara för henne. Jag suckade njöt när jag såg att hon istället skakade på huvudet innan hon lämnade honom ensam. Belåtet tänkte att mina ord måste sitta impregnerade i hennes huvud starkare än jag trott. Det var ironiskt hur lätt Ariel faktiskt trodde på mina ord efter allt man hört om henne. Dotter till en av de mäktigaste kvinnorna i världen, jag hade förväntat mig mer motstånd och inte ett sådant svagt psyke som hennes. Det var nästan skrattretande hur hon trott på mig när jag berättat att Justin var lika otrogen mot mig som jag mot han, Justin skulle aldrig vara otrogen om han så hade en pistol mot tinningen. Äkta romantiker. 

   Men Ariels svaga psyke fick endast min plan att bli enklare och enklare, hon gjorde allt jobb åt mig. Hon förstörde deras förhållande på helt egen hand. Med ett segervisst leende vandrade jag längst korridoren och bort mot en av trapporna för att kunna smyga tillbaka och följa efter henne. 

   Justin behövde också sitt psyke knäckt. Så jag kunde vara där och hjälpa honom. Ariels matvanor var endast steg ett, hans oro för henne förtärde honom. Med vaksamma ögon såg jag upp och ner längst korridoren i jakt efter det röda håret. Vad såg han i henne? För mig var det omöjligt. Hon såg ut som en tandpetare och var kall som en isbit. Hur kan ett förhållande med en sådan person vara värt att stanna i? 

   Jag kom till änden av en annan korridor och fick genast ta ett kliv tillbaka när jag såg Ariel komma gående, bredvid henne hade hon Tyler. Ett slugt leende sken genast upp över mitt ansikte. Perfekt. Höga skratt ekade i korridoren och jag letade genast rätt efter min kamera innan jag försiktigt förde linsen runt hörnet. Tylers arm runt Ariels midja, två leenden ansikten, Ariels huvud på hans axel. Ser ut som ett par i mina ögon, tänkte jag för mig själv och kände hur triumfen svällde i bröstet på mig. 

   ”Bra jobbat Tyler” mumlade jag för mig själv innan jag vände mig om och gick samma väg som jag kommit. Steg två, bevisa att det inte bara är Justin som kan vara ”otrogen”.

 


 

wooooooaaah... så kapitlet blev runt 3200 ord. thihi! hoppas ni uppskattade ett långt ett. =D hände en hel del också. mer bråk o trubbel mellan Jariel... Justin är trött på att alltid behöva kämpa medan Ariel är trött på den sjunkande känslan i magen. 

Tara är nöjd men samtidigt inte, hur tror ni Ariels problem med mat kommer fortskrida? 

ett nytt perspektiv infördes, Selenas. vad tyckte ni om det? för höra hennes tankar... tell me! 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ERA KOMMENTARER BETYDER VERKLIGEN ALLT. ERA ÅSIKTER SPELAR ROLL. TACK! ♥ PUSS&KRAM. 

ps. kapitlet är inte genom läst.. ska läsa o sova nu, så jag orkar inte. XP ds. 


"wait it out"


76 - Two Sides, Going Crazy

PREVIOUS:    ”Jag är l-ledsen” svarade jag. ”jag har aldrig haft någon som jag är så rädd att förlora som du. Vilket gör att varje gång jag ser något som detta så... det är enklare att knuffa bort dig själv än att stanna och bli sårad senare” jag spände mina armar runt honom. 

   ”Jag skulle aldrig göra så mot dig, baby” sa han. ”kan du lova mig en annan sak?” frågade han sedan och genast fasade jag över vad han tänkte säga då jag redan hade en aning om vad det var. ”snälla, kan du äta? För mig? Jag är lika rädd att förlora dig, jag vill inte förlora dig” jag bet mig hårt i underläppen. Jag slets itu, slets mellan mitt behov att bevisa mig för Tara men också min kärlek till Justin. Jag ville inte se honom sårad eller oroad, speciellt inte över mig. 

   ”Okej” viskade jag.

 


 

Jag höll på att slitas itu. Jag visste inte vad jag skulle göra, vilken väg jag välja att gå. Mot Justin eller mot Tara. Klumpen i min mage hotade att kväva mig. Mitt samvete höll på att göra mig galen. Med ett kvävt stön vek jag mig nästan dubbel med handen över magen, tveksamt såg jag upp på badrumsdörren innan jag långsamt gick mot den. De kluvna tankarna slet i mitt inre, ena skrek åt att sträcka mig efter rumshandtaget medan ena skrek åt mig att gå bort, åka ner till entré och stanna borta från badrummet. 

   Frustrerat bet jag mig i underläppen medan arga tårar fyllde mina ögon. Mina långa fingrar slöts runt handtaget och ännu ett ögonblick blev jag ståendes med min hand på handtaget. Några djupa andetag senare stod jag plötsligt med dörren öppen och blicken på toaletten. Vad håller jag på med? 

   En hel frukost hade jag ätit med Justins nöjda ögon på mig, leendet på hans ansikte fick mig att glömma allt om Taras krav, allt om hur många kilon jag behövde tappa. Allt för att få han att le som han gjorde. Men nu stod jag här, endast några meter från toaletten med ett samvete som slet mig åt två olika håll samtidigt. Nu var jag ensam och kunde inte längre se det himmelska leendet på hans ansikte. Argt gnällde jag till medan jag spände käken och även mitt grepp om handtaget. 

   Ett steg och en enkel tår rann längst mitt ansikte. Kunde jag verkligen svika honom? Gå emot mitt löfte till honom? De starka tvångstankarna att följa Taras order, att uppfylla hennes krav drev mig närmre toaletten och längre bort från mitt löfte. Toaletten stod blurrig framför mig på grund av tårarna. Bra jag vill ändå inte se den, tänkte jag och knöt argt nävarna över det jag tänkte göra. 

   Ståendes på knäna lyfte jag på toalettlocket och såg ner på det klara vattnet, jag knep ihop ögonen för att få bort tårarna men insåg att det snart var meningslöst då jag inte kunde sluta gråta. Varför gör jag det här när det gör så ont? Därför att du är en svag morsgris! 

   Böjd över toalettsitsen höll jag nästan krampaktigt om kanterna medan tårarna rann ljudlöst. Jag lyfte sedan en skakande hand mot ansiktet samtidigt som jag öppnade munnen. 

 

Otroligt skamsen och arg på mig själv åkte jag en timme senare ner med hissen. Dock hade en sorts lättnad lyfts från mina axlar. Maten jag ätit imorse var borta och återigen var jag på väg mot seger. Kanske kunde jag tappa de där fem kilon i alla fall. Men inget kunde underlätta eller ta bort skammen jag kände. Jag hade brutit mitt löfte. Hur skulle jag kunna titta på honom igen? 

   ”Ariel!” genast höjde jag blicken och såg skrämt mot rösten som ropat. En glad Tyler kom gåendes längst korridoren. Jag hade inte sett honom... när jag tänkte på det kom jag inte ens ihåg när jag såg honom senaste. Vart har han varit? Förvirrad såg jag honom närma sig. 

   ”Vart har du varit?” frågade jag med ynklig röst, genast harklade jag mig och skakade på huvudet för att samla mig. Skärp dig Ariel! Du är bättre än såhär. 

   ”Ledig och gått kurser” svarade han nonchalant och ryckte på axlarna. ”men nu är jag tillbaka och redo att dokumentera vartenda steg du tar” jag motstod impulsen att morra åt honom av ilska. Istället himlade jag mig ögonen och fortsatte gå längst korridoren medan jag hörde hur han följde efter mig. Skammen var nu bortglömd när irritationen vid synen av Tyler fyllde mig, dock höll denna himmelska glömska några få sekunder då Justin steg ut ur en av korridorerna som var hopkopplad med denna. Bredvid honom hade han Alfredo samt Avan, förvånande nog hade Avan börjat umgås mer med killarna än tidigare. Min blick mötte Justins bruna och allt inom mig frös, jag växte fast i marken och kunde inte röra mig. Återigen fyllde tårar mina ögon när skamkänslorna träffade mig igen likt en tsunami, slog andan ur mig. 

   Justins ögonbryn drog oroligt ihop sig när hans såg mina uppspärrade ögon och antagligen bleka ansikte. Genast snabbade han på stegen, men för vartenda steg han tog ju ondare gjorde det i mig. Nej, han kunde inte röra mig. Han-. Innan jag hann avsluta min tanke slöt sig hans händer om mina överarmar i en öm och mjuk gest. 

   ”Ariel, vad är fel?” frågade han oroligt men jag endast skakade stumt på huvudet. 

   ”Jag är ledsen” viskade jag tillslut och förvirringen blev enbart tydligare i hans ögon. Han skakade smått på huvudet medan hans tummar smekte mina armar. Varje rörelse var likt ett knivhugg i min mage. Snälla, ta bort händerna. Men jag kunde inte förmå mig själv att ta ett steg tillbaka eller enkelt be honom att ta bort händerna. 

   ”Ledsen? Varför är du ledsen?” tårarna steg i mina ögon och snart stod han blurrig framför mig. ”baby, varför är du ledsen?” 

   ”Jag är ledsen” upprepade jag och skakade återigen på huvudet. 

   ”För igår?” frågade han efter en stund. ”jag trodde vi fixade det där. Tänk inte på det Ari. Jag kommer inte lämna dig, okej? Speciellt inte för Selena. Jag älskar dig” även fast orden var likt en flodvåg av lättnad kunde jag inte släppa ut andetaget jag höll inne i lungorna eller förmå mig själv att trycka tillbaka tårarna. Endast minnesbilderna från den akt jag gjort bara någon timme tidigare spelades upp i mitt huvud, följt av den blick Justin skulle ha ifall han fick reda på det. Besvikelsen. Ilskan. Tanken fick mig att vilja hiva mig över toalettstolen ännu en gång. 

   Jag skakade på huvudet och vred mig ur hans grepp. ”jag måste gå” utan att vänta på svar vände jag mig om och skyndade längst korridoren och bort från honom. Kunde jag ignorera honom tills veckan var slut? Ha, vem försöker jag lura... Han skulle aldrig låta det hända. Med en snyftning rundade jag hörnet och strök bort tårarna som lyckats rinna över med baksidan av min hand. 

 

 

Justins Perspektiv. 

Situationer är i vissa lägen indelade i rutor. Ruta ett, ruta två, ruta tre tills man tillslut när sista rutan. Lösningen. Det som är menat att få problem att försvinna. Igår var en sådan dag jag trodde att jag och Ariel nått den sista rutan - lösningen. Men när jag stod där i korridoren, ståendes ensam medan jag såg hennes hår dansa i vinden med hennes rörelse kände det som om jag var tillbaka på ruta ett ännu en gång. Problemet var färsk och oförståeligt. 

   ”Vad var det där?” utbrast Avan bakom mig. Frånvarande skakade jag på huvudet. ”eller snarare, vem var det där?” långsamt vände jag mig om för att se Avans korslagda armar och Alfredo samt Tylers frågande men förvånande uttryck. 

   ”Jag vet inte...” var det enda jag kunde få ur mig. Vad hände sedan jag såg henne imorse sedan frukost? Hur mycket kunde hända på en och en halvtimme? Mycket tydligen. Hennes ansikte tappade absolut all färg när våra blickar möttes att hon plötsligt såg sjuk ut. Det skrämde mig. Och tårarna, varför var dem där? Varför kände hon behovet att gråta? Över vad? 

   Med en suck skakade jag återigen på huvudet för att rensa tankarna. 

 

Väggarna runt ruta ett fortsatte att omringa mig ju längre veckan gick. Ariels beteende blev inte vettigare, snarare mer oroväckande. Hon kunde inte ens titta på mig utan att börja gråta innan hon tillslut fick ur sig att hon behövde gå och just nu fanns inget än oro i min kropp. Inga andra tankar än vad som var fel på henne. Hon åt som hon skulle men ändå lyckades hon se smalare ut än någonsin. Fick hon inte tillräckligt med sömn? 

   ”Mr. Bieber?” genast rycktes jag till verkligheten och såg att hela klassen var vänd mot mig, förvirrat såg jag upp för att se Mr. Trent med ena ögonbrynet höjt som om han förväntade sig ett svar. Fort skakade jag på huvudet. 

   ”Va? Vad?” frågade jag förvirrat. 

   ”Mår ni bra?” kontrade han och såg bekymrat på mig genom hans glasögon som satt på hans nästipp. Jag svalde och märkte först nu hur torr min hals var och försökte svälja igen. 

   ”Ja, jag-” fort harklade jag mig. ”ja... eller nej, skulle jag kunna få gå till skolsyster?” Mr. Trent endast såg på mig ett ögonblick innan han nickade och gick fram till hans kateder. Han skrev sin signatur på ett lapp innan han höjde den i luften, fort samlade jag ihop mina saker och gick fram mot honom för att ta emot den. Sekunder senare kunde jag andas lättare utanför klassrummet. Var det jag som börjat få för lite sömn? Mycket möjligt. Problemet med Ariel höll mig vaken om nätterna och jag började nu undra vad som var verklighet och en dröm då jag aldrig kommer ihåg när jag somnar eller vaknar. 

   Trött drog jag en hand genom håret medan jag gick bort mot hissarna för att ta den upp till mitt rum. Kanske jag kunde somna av ren utmattning. Frånvarande stod jag i hissen och lyssnade på den svaga musiken, lika alla andra hissar spelades låg klassisk musik i ett försök att underhålla oss medan vi åkte. Konstigt? Ja, jo det tycket jag också. 

   Med en enkel vridning av handleden låste jag upp dörren intill mitt rum och slängde ryggsäcken åt sidan innan jag stegade fram mot sängen och kollapsade uppe på den. Utan att bry mig om att bädda upp den eller ta av mig kläderna. Trött blinkade jag medan mina ögon låg på fönstret som vette ut mot havet. Solen stod högt på himlen och kastade kristaller i vattnet. Plötsligt ryckte en knackning mig till verkligheten, genast satte jag mig upp men gjorde ingen ansats till att faktiskt öppna den. Jag hade ingen ork att prata med någon. Så istället för att gå mot dörren gick jag mot garderoben och tryckte upp bokhyllan, den alltid kyliga temperaturen i gången blåste mot mig och jag välkomnade mörkret. Med handtaget som satt på insidan drog jag igen bokhyllan efter mig och sträckte mig efter snöret till lampan. 

   Det svaga skenet lös upp trappan och jag tog de kliv upp jag behövde för att komma till den lilla ingången. Vi hade sedan länge tillbaka inrett det lilla utrymmet, nu mera låg det några kuddar, en ficklampa samt lite annat nödvändigt. Trött sjönk jag ner på kuddarna och inom några sekunder somnade jag. 

 

Med ett ryck vaknade jag okänd tid senare, vad som fått mig att vakna var även det okänt men plötsligt satt jag käpp rätt upp i utrymmet under trappan. Svett rann längst mina tinningar och min bröstkorg hävdes och sänktes snabbt medan jag försökte lugna ner mig. På skakande ben tog jag mig ut till trappan och drog in ett djupt andetag innan jag släppte ut det. Drömmen var nu bortglömd men ändå var det något som skrämde mig till vettet. Men vad? 

   Min blick vandrade upp till Ariels dörr. Jag behövde gå till henne. Nu. Men varför? Jag valde dock att inte ifrågasätta mina instinkter alldeles för mycket utan gick istället uppför trappan och ställde mig framför hennes dörr. Under några sekunder stod jag och endast såg på handtaget innan min hand slöt sig runt det kalla stålet. Bokhyllan öppnade upp en glipa och jag la händerna på den maffiga stendörren och sköt upp den. Genast träffades jag av ljud jag fåtal gånger hört, ljud som fick det att krypa i kroppen och näsan att rynkas då jag mycket väl visste lukten som hörde ihop med de ljudet. 

   Med långsamma steg gick jag runt Ariels säng tills jag stod mittemot hennes badrum, dörren stod öppen och min blick landade på henne. Likt mig så rann svetten längst hennes ansikte, hennes likbleka ansikte och hopsjunkna kinder. Hon såg nästan döende ut. 

   ”Ariel?” 

 

 

Anonymt Perspektiv. 

Hon var för vacker. Alldeles för vacker för att nästan få leva på denna jord. Allt från hennes levande mörkbruna ögon till skrattgropen i hennes ena kind som trädde fram varje gång hon log till det klarröda håret som dansade vid vartenda rörelse hon gjorde. Hon var levande. Det fanns ingen som Ariel Madison. En blick och jag var fast. Jag älskade henne. Över allt annat. 

   En dag ska hon älska mig lika mycket tillbaka. En dag ska det bli vi två. En dag ska hon bli min. En dag kommer hon glömt allt om Justin Bieber och det fåniga de två kallar ett förhållande. Det är vi som kommer bli gamla tillsammans, vi två som kommer uppfostra våra barn tillsammans. Vi två. Hon och jag. 

 


 

ojojojojojojojojojoj! så Ariel kunde inte hålla sitt löfte till Justin... =/ vad tyckte ni om det? hennes skuldkänslor? Justins reaktion nu när han ser henne? 

men inte nog med det... det sista. vem kan det vara? vad är det som händer? lite läskig, huh?

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK FÖR ALLA PÅ SENASTE KAPITLET, DET BETYDER ALLT. ♥ PUSS&KRAM. ps. har inte läst genom det, orkar inte nu. ds


"they know, they know"


75 - Problem Solved?

PREVIOUS:    ”Jag vet inte vad du pratar om! Så hur ska jag kunna sluta göra vad det än är om jag inte vet vad det är?” frustrationen var klar i min röst medan jag slog ut med armarna i luften. Hennes blick hårdnade medan hon stirrade på mig. Hon skakade sedan nästan besviket på huvudet innan hon vände sig om och slängde upp dörren och stormade ut, förvånat såg jag efter henne innan jag gick efter henne. 

   ”Ariel!?” ropade jag efter henne men hon endast fortsatte att gå. Argt knöt jag nävarna och slöt ögonen för att inte av ren frustration slog ett hål i väggen. Vad hade jag gjort? 

 


 

Min blick skannade hastigt av matsalen i jakt på den röda hjässan. Jag hade inte sett henne mer under gårdagen medan jag försökte fundera ut vad jag gjort för fel. Det fanns miljoner saker som jag kan ha gjort men inte hade en aning om men som hon såg något fel i. Trots allt det kunde jag inte sluta tänka på Taras ord och hennes order. Tänkte Ariel på riktigt följa den? 

   Tillslut fick jag syn på henne tillsammans med resten av våra vänner, alla med frukost framför sig. Jag tyckte mig skymta något framför henne men jag kunde inte vara säker, genast satte jag fart på benen och gick mot dem. Besvikelse sköljde över mig när jag insåg att det endast låg frukt framför henne på tallriken. Fortfarande omedveten om min närvaro satte jag hårt ner handflatorna på bordsskivan vilket fick henne att hoppa till innan hon hastigt såg upp på mig. Den bittra glimten i hennes ögon var ännu kvar och jag bet frustrerat ihop käkarna. 

   ”Är det allt du tänker äta?” frågade jag och nickade mot hennes tallrik. Hon andades irriterat ut. 

   ”Ja, problem?” kontrade hon lika vasst. Ur ögonvrån kunde jag se de förvånade minerna på våra vänners ansikten över vårt beteende mot varandra men valde att ignorera dem. 

   ”Åh, jag vet inte. Har vi?” hennes ögon smalnade hotfullt och vi endast stirrade på varandra under en lång tid innan jag valde att prata igen. ”ät mer” sa jag. 

   ”Så nu är det din tur att beordra mig omkring?” kontrade hon och jag gav henne en irriterad blick. ”jag är inte hungrig” sa hon sedan och jag motstod impulsen att himla med ögonen. 

   ”Vi båda två vet att det där är en lögn. Vi båda vet att det är Taras ord som kommer ur din mun. Vi båda vet att du kommer lämna matsalen utsvulten för att uppnå några galna krav djävulen kommit på” hon bet argt ihop käkarna medan hon knöt hennes nävar som låg på bordsskivan. Med brinnande ögon såg hon upp på mig. 

   ”Är det såhär du kommer vara hela veckan?” frågade hon tillslut och ignorerade det faktum att jag just kallat hennes mamma ‘djävulen’. Jag log sarkastiskt. 

   ”Nej, jag tänker lugnt sitta här bredvid dig medan du tvingar din kropp att tappa fem kilo när du egentligen borde gå upp fem. Men hey, Tara är Gud eller hur? Och ingen kan ju gå emot Guds talan” 

   ”Vet du vem du påminner mig om just nu?” jag såg likgiltigt på henne. ”Luke. Du beter dig just nu precis lika respektlöst och snobbigt som han gör” om det inte vore så att vi levde i verkligheten så hade jag varit hundra procent säker att det rykt ur min öron. 

   ”Jag är ingeting som Luke! För tillskillnad från Luke bryr jag mig faktiskt om vad som händer med dig. Jag vill ditt bästa, den som är Luke i den här situationer är inte jag Ariel. Det är du”

   ”Vet du? Vi hade faktiskt en lugn frukost innan du kom hit så varför kan du inte gå tillbaka den vägen du kom så vi får återgå? Hm? Gå tillbaka till alla dina kvinnor vid sidan om. De vill säkert umgås med dig” förvirringen var tillbaka hos mig medan jag försökte registrera hennes ord. Andra kvinnor vid sidan om? De vill umgås med mig? Vilka var dem? Innan det plötsligt klarnade för mig vad som pågick. Detta var varför hon var sur på mig, varför hennes ögon gnistrade av bitterhet och ilska. Hon trodde att jag återigen var otrogen mot henne. Återigen. 

   ”Tror du att jag är otrogen mot dig igen?” väste jag argt. Den sista droppen hade fallit i min redan överfyllda kopp. ”vem är det den här gången? Någon annan från mitt förflutna, huh? Vad mer har du nu trott så blint på?” genast förvandlades ilskan i hennes ögon till smärta. Hon endast tittade på mig under en stund innan hon verkade komma tillbaka vart ifrån hennes tankar fört henne. 

   ”Jag har saker att göra” sa hon sedan innan hon snabbt reste på sig och i nästa sekund såg jag hur hon försvann ut genom matsalsdörrarna. Genast kände jag hur energin försvann ur mig. Jag gillade inte att bråka med henne på det här viset. Jag gillade inte att behöva hacka på henne. Jag ville vara där för henne, men jag tänkte inte sitta vid sidan och se på medan hon förtvinade framför mig. Aldrig. Med en suck vände jag mig om och såg att vartenda par av ögon var fastklistrade på mig med chock. 

   ”Vad?” utbrast jag tillslut när jag fick nog. 

   ”Vad är det som pågår?” bestämde sig Victoria tillslut för att säga. 

   ”Ärligt talat” sa jag. ”så vet jag inte” jag slog irriterat ut med händerna innan jag lät dem falla till mina sidor. Vem var det här kvinnan hon pratade om? Varför trodde hon att jag var otrogen mot henne? Hur kunde hon tro det? Vi hade ju redan gått genom det här en gång, hade hon inte förstått att jag aldrig skulle vara otrogen mot henne? 

   ”Ehm... Justin?” hörde jag någon säga och förde mig genast tillbaka till verkligheten. Alfredo såg upp från sin tidning innan han gav mig ett beklagande leende, frågande rynkade jag på pannan. ”jag tror nog att jag har en aning om vad hon pratade om” 

   Snart flög en tidning över bordet innan den landade framför mig. Det första min blick läste var ”Har vi fått Jelena tillbaka?” genast suckade jag argt och drog en hand genom håret. Helvete! 

 

 

Ariels Perspektiv. 

”Tror du att jag är otrogen mot dig igen? Vem är det den här gången? Någon annan från mitt förflutna, kanske? Vad mer har du nu trott så blint på?” Justins ord var som ett slag i bröstet, fick mig att nästan vilja kippa efter andan. Plötsligt ville jag inget annat än att gråta. Min rädsla att faktiskt förlora honom på riktigt började visa sig vid ytan. Vad hade fört mig till att så blint tro på allt jag ser i tidningar? Vad har fått mig att faktiskt tro vad som skrivs innan det ifrågasätts? Jo, därför att den här gången var det inget påstående utan en spekulationen. En spekulation om en återförening mellan två ex på röda mattan. Det fanns bildbevis på deras leende ansikten tillsammans i tidningen, deras armar om varandra. På deras... kärlek. 

   ”Jag har saker att göra” svarade jag istället och reste mig hastigt från bänken jag suttit bredvid innan jag hissade upp min handväska på axeln och gick ifrån dem. Hårt knuffade jag upp matsalsdörrarna och gick ut i den nästan tomma korridoren, endast ett enstaka par gick tillsammans åt olika håll. Jag kände mig tom. Det kändes som en del av mig saknades och jag inte riktigt kunde sätta fingret på mig. Var det Justin? 

   Jag ville att han själv skulle komma till mig och förklara, att han skulle be om ursäkt. Inte att jag ännu en gång skulle behöva peka ut för honom om vad som stod precis framför näsan på honom. Han var där. Han måste ju ha kommit ihåg det. Insåg han inte att det var fel? Insåg han inte att det skulle skapa reaktioner? Var alla killar lika naiva? 

   Med en suck tryckte jag på ‘uppåt’ knappen vid hissen och väntade tålmodigt på att ena skulle plinga till. Ett pling och hissdörrarna åkte åt sidan och jag klev in i den tomma hissen, trött lutade jag huvudet bak mot hissväggen medan jag väntade på att dörrarna skulle stängas igen. En hand flög in precis innan de skulle stängas helt och hoppade genast ifrån varandra, frågande såg jag mot dörrarna för att se vem hemskt gärna ville hinna med just den här hissen. Min frågande blick föll genast när jag såg att det var Justin, fort vände jag bort ansiktet och korsade armarna framför bröstet. Jag hörde hur han klev in och snart kände jag ett finger under min haka som tvingade mig att se upp på honom. 

   ”Är det här anledning till varför du är arg på mig?” frågade han och höll upp en tidning bredvid sig, artikeln var den samma som jag läst igår. ”snälla, säg att det är något annat och att du inte trodde på den här... skiten?” argt och en aning sårat fällde jag ner blicken och vägrade se på honom. 

   ”Ariel...” hörde jag honom sedan säga, genast såg jag upp när jag hörde att hans stämma lät lika förkrossad som jag kände mig. ”jag trodde vi tagit oss över den här osäkerheten redan. Jag och Selena kommer aldrig hända igen. Jag älskar dig och planerar aldrig på att lämna dig, okej?” inget kunde hindra tårarna som fyllde mina ögon vid den här punkten. Hans ord var likt en vind av försäkran. ”hon ramlade och stukade sin fot, jag försökte endast hjälpa henne till hennes stol. Inget mer. ‘Jelena’ kommer aldrig hända igen” 

   En snyftning ekade i hissen och jag insåg först efteråt att den kommit från mig. Sekunden efter var jag i Justins armar, fick känna hans starka armar runt om mig. Dra in hans välbekanta doft genom näsan. Det var ljuvligt. 

   ”Kan du lova mig att aldrig mer tro på något de skriver i tidningarna om mig? Aldrig något med en annan tjej eller någon form av relation? Lova mig” jag nickade mot hans axel. 

   ”Jag är l-ledsen” svarade jag. ”jag har aldrig haft någon som jag är så rädd att förlora som du. Vilket gör att varje gång jag ser något som detta så... det är enklare att knuffa bort dig själv än att stanna och bli sårad senare” jag spände mina armar runt honom. 

   ”Jag skulle aldrig göra så mot dig, baby” sa han. ”kan du lova mig en annan sak?” frågade han sedan och genast fasade jag över vad han tänkte säga då jag redan hade en aning om vad det var. ”snälla, kan du äta? För mig? Jag är lika rädd att förlora dig, jag vill inte förlora dig” jag bet mig hårt i underläppen. Jag slets itu, slets mellan mitt behov att bevisa mig för Tara men också min kärlek till Justin. Jag ville inte se honom sårad eller oroad, speciellt inte över mig. 

   ”Okej” viskade jag.

 


 

tro nu inte att det är över.. nej, det är långt ifrån över. så Justin vet om artikeln o det löstes.. eller? Ariel har lovat att äta o inte följa Taras order.. eller? mwhahhahaha. ;) 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! KAN JAG FÅ 15? 20? JAG vill verkligen inte sätta en gräns på antal för nästa kapitel.. men samtidigt så.. aja. de betyder väldigt mycket för mig! tack. ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: film som ni ser fram emot som kommer snart på bio? 

mitt svar: tja... vi har ju både Divergent o Mockingjay del 1.. o jag kan inte bestämma mig mellan de två. båda verkar otroligt bra. men sedan har vi ju Captain America 2.. ugh! aja, kram. 


74 - Rage - Part 2

PREVIOUS:    ”Ariel” sa hon, genast samlade jag mig och nickade tillbaka. 

   ”Tara” hälsade jag och sträckte omedvetet på kroppen. Rätade på ryggen, förde axlarna bakåt och satte näsan något i vädret. 

   ”Du vet varför jag är här” sa hon tillslut och såg otåligt på mig.

   ”Två, små måltider per dag, springer på löpbandet varje kväll och annan träning varann dag. 48 kg. 1,67 meter”

 


 

Justins Perspektiv. 

Ett högt skratt lämnade min mun när jag fortsatte att se på Lil Za som fånade sig framför tavlan, Alfredo slog ett flertal gånger på bänken när han skrattade medan Avan såg måttligt road ut. 

Det var snart dags för lektion tre att ta sin början och jag var redan redo att packa ihop för alltid och aldrig komma tillbaka tills klassrumslokalerna. Som tur var hade jag annat som höll mig distraherad, såsom idioten framför tavlan. Återigen bubblade skrattade upp ur min mun medan jag såg på honom. 

   Ett flimmer av färg fångade min uppmärksamhet innan jag vred på huvudet för att se bakom mig och längre bort i korridoren som man kunde se genom väggen. Ett leende spred sig genast över mitt ansikte när jag såg att det var Ariel, genast ställde jag ner fötterna på golvet igen som jag haft liggandes på bänken framför mig innan jag vred mig i stolen. 

   Hon var så otroligt vacker. Hennes hår dansade runt hennes ansikte medan hon gick, allt satt som en smäck på henne och hennes långa, slimmade ben fick mig att ännu mer vilja skippa allt som hade med skolan att göra. Röva bort henne istället. En annan rörelse fångade dock min uppmärksamhet och jag såg mot korridoren som löpte bortåt och såg en figur närma sig. Med uppspärrade ögon såg jag att det var Tara. Åh nej... 

   Fort reste jag mig från stolen jag suttit på och gick närmre väggen, den var inte speciellt tjock så jag skulle lätt kunna höra vad de sa utanför. Ariel som inte varit uppmärksam hoppade skrämt till när hon såg upp och mötte sin mors blick. Tara såg med hårda ögon tillbaka på sin dotter, jag skulle nog aldrig förstå mig på Tara och hennes beteende gentemot Ariel. Hur kunde en moder vara så kall mot sitt egna barn? 

   ”Ariel” hälsade Tara och jag såg hur Ariel nickade tillbaka innan hon mumlade ett ‘Tara’. Inom loppet av några sekunder hade Ariels utseende förändrats helt totalt, missförstå nu dock inte. Jag menar inte utseendet, alltså kläder utan hur hon bar sig själv. Borta var den bekymmerslösa och fria Ariel och istället ersatt av en stel och till synes en aning snobbig Ariel. ”du vet varför jag är här” fortsatte sedan Tara med en menande blick. 

   ”Två, små måltider per dag, springer på löpbandet varje kväll och annan träning varann dag. 48 kg. 1,67 meter” rabblade Ariel genast och jag rynkade frågande på pannan. Vad pratade hon om? Tills det slog mig. Hon pratade om sig själv. Herregud, två måltider? 48 kg? Min blick vandrade över till Tara vars ögon nu stormade argt, frånvarande svalde jag klumpen jag hade i halsen medan jag stirrade på den skräckinjagande kvinnan framför Ariel. Var hon inte nöjd med de resultaten? Hur kunde hon inte? De var långt ifrån hälsosamma. 

   Snabbare än jag hann reagera tog Tara tag om Ariels arm och drog med henne bort mot närmaste dörr, snart ekade smällen från dörren genom korridoren och jag blev för ett ögonblick endast stående i chock. När verkligheten sedan kom ruschande tillbaka sprang jag bort till dörren intill klassrummet och gick ut i korridoren innan jag gick bort mot dörren de gått in genom. Höga röster, eller snarare en hög röst - hördes inifrån och jag satte försiktigt örat mot dörren för att kunna lyssna. 

   ”Ska jag behöva göra detta med dig hela tiden Ariel?... Kommer du någonsin kunna stå på egna ben? ... 48 kilo!?... Du är fet och det där jävla ärret du har på ryggen, du är äcklig! ... Hur tror du att någon någonsin kommer vilja jobba med dig när du ser ut såhär? ... Kan du inte tänka själv? ... Fem kilo vid veckans slut, fattar du!?” jag kunde inte tro det jag hörde. Ariel? Fet? Äcklig? Vad är det för lögner jag hör. Ariel var så långt ifrån alla de saker Tara spottade ur sig, Ariel kunde väl ändå inte tro det Tara säger till henne? 

   Med fasa hörde jag hur hur klackar närmade sig dörren, genast hoppade jag ifrån den och sprang längre ner i korridoren och runt hörnet. Jag såg hur dörren öppnades och ut klev Tara, hon rättade till sina kläder innan hon gick bort mot samma korridoren hon kommit genom. Fort började jag gå mot dörren som fortfarande stod öppen, snart såg jag hur Ariel stod i dörröppningen. Hon hann endast några fåtal steg ut i korridoren innan jag drog in henne genom dörren igen. 

   ”Vad i-?” utbrast hon förvånat men stannade upp när hon såg att det endast var jag. Dock gick hennes förvåning över till ilska, frågande rynkade jag på pannan åt henne. 

   ”Du är galen om du tänker gå ner fem kilo tills på fredag!” utbrast jag när tystnaden fyllt rummet alldeles för länge. ”du kan inte lyssna på henne, Ari. Du är inget av det hon sa till dig. Du kan inte göra så mot dig själv” 

   ”Tjuvlyssnar du på mina konversationer med Tara nu också?” frågade hon och la armarna i kors över bröstet, irriterat spände jag käkarna för att inte kasta ur mig något jag skulle ångra. 

   ”Vet du att du redan väger fem kilo för lite?” frågade jag henne och såg hur hon endast vände huvudet åt sidan för att inte behöva se mig i ögonen. Hon visste mycket väl hur rätt jag hade. ”ska vi verkligen gå genom det här igen? Ska jag behöva trycka ner mat i halsen på dig för att du ska äta något över huvud taget? Eller var blir det? Tre adrenalin pennor per dag?” det sarkastiska tonfallet var tillbaka men jag var långt ifrån att bry mig om hon fann det irriterande eller inte. Jag var för arg på henne, att hon tänkte låta hennes kropp gå genom detta gång på gång. Och 48 kg? Det måste verkligen bara vara muskler på henne kropp, det kunde inte vara annat. 

   ”Det har inte du med att göra!” fräste hon tillslut. Hon öppnade munnen för att fortsätta men jag avbröt henne snabbt. 

   ”Har jag inte med att göra?” ekade jag. Hade hon slagit i huvudet sedan jag såg henne imorse? ”hur kan du säga att jag inte har något med det att göra? Ariel, jag har allt med det att göra. Du är min flickvän och det är meningen att jag ska ta hand om dig, se till att du mår bra. Eftersom jag älskar dig och man tar hand om personer man älskar” 

   Nu var det hennes tur att se sarkastisk på henne. ”din flickvän, huh?” frågade hon och jag rynkade ännu en gång frågande på pannan. 

   ”Ja-” 

   ”Jag är din flickvän huh? Du älskar mig?” förvirringen fann inget slut i min kropp. ”så varför är detta andra gången på en månad som jag tvivlar på dig Justin? Är det så man behandlar och tar hand om sina nära och kära? Att gå bakom ryggen på dem?” vad i hela friden pratade hon om? 

   ”Ariel, vad-” 

   ”Vet du? Ibland önskar jag nästan att jag faktiskt inte brytt mig om mina känslor fanns där eller inte. Att jag lyssnat på mig själv. Ignorerat det. Mitt liv var perfekt och balanserat men sedan behövde du dyka upp! Behövde få mig att falla för dig. Vet du hur mycket hjärtesorg jag hade sluppit om du bara hade låtit mig vara?” tårar var nu synliga i hennes ögon. Vad pratade hon om? Var ville hon komma med det här? Ångrade hon allt vi hade? Jag kunde inte ungdå det kvävande känslan i bröstet vid hennes ord. 

   ”Vad är det du säger? Vart kommer det här ifrån?” frågade jag och tog ett steg mot henne men hon höjde genast handen mot mig och jag stannade upp igen. 

   ”Jag vet inte vad det menar! Jag är bara så himla trött på att känna såhär, känna den här kniven i magen som jag känner varje gång jag... det gör ont och jag vill att det ska sluta! Du har gjort mig svag och bräcklig. Du!” hon pekade anklagen med sitt finger mot mig. 

   ”Ariel, baby. Jag förstår inte-” återigen fick jag inte avsluta min mening. 

   ”Kan du inte bara sluta att spela ovetande? För det gör bara ännu ondare. Kan du inte sluta göra såhär mot mig?” tårarna rann nu längst hennes ansikte. 

   ”Jag vet inte vad du pratar om! Så hur ska jag kunna sluta göra vad det än är om jag inte vet vad det är?” frustrationen var klar i min röst medan jag slog ut med armarna i luften. Hennes blick hårdnade medan hon stirrade på mig. Hon skakade sedan nästan besviket på huvudet innan hon vände sig om och slängde upp dörren och stormade ut, förvånat såg jag efter henne innan jag gick efter henne. 

   ”Ariel!?” ropade jag efter henne men hon endast fortsatte att gå. Argt knöt jag nävarna och slöt ögonen för att inte av ren frustration slog ett hål i väggen. Vad hade jag gjort? 

 


 

återigen inte speciellt lång men det är part 2 till kapitel 74. nästa kapitel blir längre, det lovar jag. jahopp.. så det ser inte bättre ut på Jariel fronten utan bara värre. 

detta två problem kommer vara början av alla de som kommer skapas. =/ hur tror ni Justin kmr få reda på vad Ariel är arg över? hur tror ni det kmr gå med Ariels diet? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK FÖR ALLT NI GÖR! ♥ PUSS&KRAM. 


"silver in our lungs"

hej! så jag är nu ledsen att göra er besvikna, men min dag såg inte riktigt ut som jag tänkt mig o jag har inte hunnit skriva klart kapitlet. men jag har en håltimme imorgon så då tänkte jag skriva klart det så kika in imorgon. ♥ PUSS&KRAM.
 

PS. fortsätt lämna kommentarer på förra kapitlet! de betyder verkligen allt. DS. 

74 - Rage - Part 1

PREVIOUS:    ”Så vi ska se fram emot sju timmar av en urflippad Ariel alltså?” frågade Justin bredvid mig med ett roat leende. Genast kände jag hur det hettade illa på mina kinder över hans ord. Oh herregud, vad har jag gjort nu då? Greg hade alltid en och annan historia att berätta för mig efter varje flygresa, pinsamma historier som han glatt skrattade åt. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag såg på Justin igen. 

   ”Ha ha” svarade jag endast och hörde hur han skrattade innan hans hand fångade min och flätade samman våra fingrar. Jag log ner mot våra händer innan jag såg ut genom bilfönstret där naturen och gatorna utanför svischade förbi.

 


 

Jag kunde undgå att vilja kväva ett stön när Mrs. O’Connor fortsatte att predika för oss hur viktig grammatiken var, att någon aldrig någonsin skulle ta oss seriöst om vi gjorde fel med grammatiken. Jag hade lust att himla med ögonen åt henne. Herregud, här är vi minst 17 bast allihopa. Tror hon inte att vi kan det engelska språket? Tydligen inte då hon spenderade tydligare tio minuter att banka in våra skallar med ‘hur lärorikt och kul’ detta skulle bli. Ugh, jag vill hellre peta ut mina ögon hade jag lust att säga till henne när hon såg på mig några sekunder längre. 

   Sedan löd det där ljudet som jag aldrig trodde skulle låta likt den vackraste musiken i mina öron. Fort reste jag mig ur min stol medan Mrs. O’Connor skrek över brandalarmet att vi skulle hålla oss lugna. Lydigt gick jag genom strömmen och ställde mig bredvid Elisabeth som jag sett när jag kommit ut ur skolan. 

   ”Tror du det är en brandövning?” frågade hon. Jag ryckte på axlarna. 

   ”Antingen det eller så var det en ängel som bestämde sig för att jag inte skulle behöva plågas längre” svarade jag och Elisabeth fnittrade lågt. 

   Tjugo minuter passerade innan ett sprakande från en megafon ekade över skolgården och fångade de flestas uppmärksamhet, nyfiket såg jag på rektorn som stod med megafonen höjd till munnen. 

   ”Lyssna allihopa! Så... det verkar som om det är någon som dragit i brandvarnaren eftersom vi inte kan hitta någon brand i byggnaden” sa han. ”denna procedur vore mycket enkel om personen som är skyldig kom till mig på egen hand. Inget straff kommer delas ut på grund av detta, så oroa dig inte. Jag kommer sitta i mitt kontor hela eftermiddagen, tack. Ni kan återgå till era lektioner nu!” jag suckade uttråkat och följde återigen efter strömmen in i skolan igen. Först nu insåg jag hur många vi faktiskt var nu när alla var samlade på ett och samma ställe. Jag vinkade glatt hejdå till Elisabeth när vi behövde skiljas åt olika håll. 

   Behati samt Barbara slöt ut bredvid mig och vi pratade resten av vägen till klassrummet där Mrs. O’Connor ännu inte var närvarande. Jag såg ner på armbandsuret som hängde runt min handled och såg att lektionen slutade om mindre än fem minuter. Med ett nöjt leende gick jag bak till platsen jag suttit på och samlade ihop mina saker innan jag stoppade ner dem i min väska. Dock stelnade jag till när jag såg okända papper i min väska, vad är detta? 

   Nyfiket drog jag ut papperna och svingade upp väskan på axeln medan jag gick mot dörren, frånvarande vinkade jag hejdå till tjejerna innan jag gick bort mot trappan för att ta mig till tredje våningen. Genast vände jag på arken i min hand för att se vad som var på dem, vad mitt öga mötte fick min mage att falla och mitt hjärta att hoppa över ett slag. Detta var nu andra gången på mindre än en vecka som jag känt såhär. 

   ”Har vi fått Jelena tillbaka?” med förstelnad fasa läste jag rubriken om och om igen medan jag bläddrade mellan de lösa arken. Det var samma artikel på dem alla och i dem kunde jag lätt läsa hur det spekulerades kring deras påstådda återförening. Leenden låg över deras ansikten och deras armarna var slingrade runt varandra, genast sökte jag efter datum eller någon slags information om när detta kan ha utspelat sig. Dra in förhastade slutsatser! Detta kan ha varit för ett år sedan, vem vet? Lugna dig Ariel. 

   ”Victoria’s Secret Fashion Show...” läste jag någonstans och återigen frös jag till is. Plötsligt ville jag inget annat än att hiva ur mig allt jag hade i magen i papperskorgen som stod längre bort. Vilket var vad jag gjorde också. Med skakande händer fick jag bort håret ur mitt ansikte och torkade mig om munnen, mitt huvud kändes som om det svävade på moln, allt dansade framför mig och jag hade svårt att registrera något annat än de leende ansiktena på arken. 

   Han gick med henne på röda mattan? Varför? Hur kunde han? Visste han inte att detta skulle komma ut, att detta skulle explodera över vartenda skvallertidning som fanns där ute? Efter allt hon gjort mot oss, försökt förstöra allt vi hade hur kunde han ställa sig på röda mattan med henne och sedan bete sig som om de vore ett par. Eller var de det som han ville? Vara ‘Jelena’ igen? Vara med Selena igen? Hade han ångrat sig? Men han var ju så gullig i min loge senare efteråt... var det bara en distraktion? Eller ett sätt för honom att se om han fortfarande gillade mig? Hade jag blivit till hans leksak på riktigt? 

   Tårarna steg i mina ögon medan jag försökte få förstå allt. Jag älskar honom, jag förstår inte... jag ville inte leva utan honom, aldrig någonsin. Han var min klippa. Mitt allt. Jag stirrade med tårfyllda ögon ner på arken i min hand innan jag började riva sönder dem, argt slängde jag ner dem i papperskorgen innan jag gick mot trappan igen. Nu med målmedvetna steg gick jag uppför trappan innan jag närmade mig spegelklassrummet som jag skulle ha min nästa lektion i. Det var uppåt en kvart kvar tills den började men jag ville vara här för att hinna fånga Justin innan den började. Vreden kokade nu inom mig, hur kunde han göra såhär mot mig? Igen? 

   Jag rundade hörnet och kom ut i rätt korridor, längre bort låg spegelväggen och jag närmade mig T-korsningen i korridoren. Skrämt stannade jag upp när den sista personen jag någonsin trodde skulle komma gående från korridoren till höger - den mittemot spegeln. Tara hade ett hårt uttryck i ansiktet och sin väska i ett fast grepp i handen medan hennes klackar ekade mot golvet. Hon var elegant klädd i ljusa kläder och sitt blonda hår uppsatt i en knut på huvudet. Förvånat såg jag på henne när hon saktade in framför mig. 

   ”Ariel” sa hon, genast samlade jag mig och nickade tillbaka. 

   ”Tara” hälsade jag och sträckte omedvetet på kroppen. Rätade på ryggen, förde axlarna bakåt och satte näsan något i vädret. 

   ”Du vet varför jag är här” sa hon tillslut och såg otåligt på mig.

   ”Två, små måltider per dag, springer på löpbandet varje kväll och annan träning varann dag. 48 kg. 1,67 meter”

 


 

jag vet! väldigt kort... men precis som det står i titeln så är detta endast part 1 o jag tänkte se till att part 2 kommer upp imorgon eftersom jag är hemma imorgon. =) så håll ut för part 2 imorgon. 

så Ariel vet nu om röda mattan? hm.. hur tror ni det kommer gå med den konfrontationen? o Tara har nu gjort entré igen. ännu en gång, mindre tillfredsställande. hur tror ni det kommer gå? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK FÖR ALLA PÅ FÖRRA KAPITLET, KAN JAG FÅ LIKA MÅNGA IGEN? XP ♥ PUSS&KRAM. 


"shirts off in the hallway


73 - Calm Before The Storm

PREVIOUS:    Den sista outfiten var påsatt och ännu en gång stod jag och väntade backstage. Denna gång var det dags för snö änglarna att göra entré tillsammans med ett solo framträdande från Taylor Swift med sin nya hit ’I Knew You Were Trouble’. Denna gång var jag nummer fem i ordningen, iklädd en korsett med utböljande nederdel, vita normala underkläder samt silvriga halsband och vita blomliknande saker som stod ut runt mina axlar och ansikte. It’s showtime!

 


 

Varning! Grafisk Sexualitet. Med en kvävd suck såg jag tillbaka på mig själv genom spegeln, showen var över och jag kände hur adrenalinet sakta men säkert började rinna ur mig. Mina fötter började bulta i skorna och min axlar kände av vikterna från vingarna jag bärt. Det enda jag ville var att åka tillbaka till huset och sova, helst tillsammans med Justin. Ett långsamt leende spred sig över mina läppar vid tanken på honom. En knackning ekade på ekdörren som ledde in till omklädningsrummet jag stod i, förvånat såg jag upp innan jag ropade ett ‘kom in’ till vem det än var som stod utanför. 

   Dörren öppnades och snart möttes jag av Justins leende ansikte, genast sken jag upp i ett eget och vände mig mer mot dörren än spegeln. Justin öppnade dörren mer ordentligt innan han klev in i rummet och stängde dörren bakom sig igen. Väldigt odiskret lät han blicken vandra över mitt fortfarande halvnakna kropp. Av var den vita korsetten och tillbehören vilket lämnade de vita trosorna samt den vita push-up bhn. Vid blicken Justin gav mig gissade jag att han gillade vad han såg, jag höjde roat på ena ögonbrynet innan jag la armarna i kors och vilade tyngden på ena höften.  

   ”Mina ögon är här uppe” sa jag tillslut och såg genast hur han såg upp på mig innan han slog ut i ett snett men åh-så-sexigt leende. 

   ”Åh, jag vet” svarade han innan han gick fram till mig. Återigen vandrade hans blick från mina ögon och enda vägen ner till min fötter innan nästan ett frustrerat stön lämnade hans läppar. Justins händer fann mina höfter och drog mig hastigt intill hans kropp. I min förvåning släppte jag min ställning och mina händer lades över Justins överarmar för att finna balansen igen. I nästa sekund hade han tagit de få stegen framåt och knuffat mig bakåt vid samma gång innan min rygg träffade väggen. Ett andlöst fnitter lämnade mina läppar medan min blick pendlade mellan hans ögon och läppar. 

   ”Så vad tyckte du?” frågade jag, mina tankar låg inte på showen eller något som inte hade att göra med Justin och hans frestande läppar men jag ville reta honom lite. Spela oberörd. 

   ”Jag vet inte” mumlade han. ”vad säger det här?” i nästa sekund låg hans händer under mina lår, mina ögon vidgades en aning i förvåning när han snabbt bar upp mig så jag fort fick slingra benen runt honom. Därefter kunde jag inte hindra stönet som lämnade mina läppar när Justin hårt tryckte sina höfter mot mina och jag kunde känna beviset på hans upphetsning. 

   ”Hm... vad säger det?” mumlade han återigen, nu mer läpparna vandrandes över min hals. Åt helvete med att spela oberörd, tänkte jag för mig själv samtidigt som jag flätade in mina fingrar i hans hår innan jag förde hans ansikte till mitt. Hungrigt kysste jag honom medan jag spände mina ben runtom honom så han pressades närmre mig. Ett stön hördes och jag hade faktiskt ingen aning om det kom från mig eller Justin. 

   ”Justin” viskade jag andfått vid hans öra när jag kände hur han mjukt rullade sina höfter mot mig. Mina händer vandrade över hans bröst innan jag körde in dem under tyget på hans jacka och knuffade bort den från hans axlar så den hängde på hans armar. Fort gjorde Justin sin ena arm fri för att kunna få av en ärmen innan han gjorde samma sak med den andra. Hans jacka föll till golvet och mina händer vandrade fritt över hans nu nakna armar. Genast kände jag hur en rysning vandrade längst hans rygg och han nafsade hårdare på min hals, lust spred sig häftigt inom mig och det enda botemedlet var Justin. Jag öppnade smått ögonen för att kasta en blick på den gräddvita schäslongfåtöljen som stod i rummet. Omklädningsrummet var otroligt vackert och inrett med mjuka färger så som; brunt, rosa och gräddvitt. Just nu såg fåtöljen oerhört inbjudande ut för de bilder som målades upp i mitt huvud, fort placerade jag mina handflator på Justins bröstmuskler innan jag knuffade honom ifrån mig. Frågande såg han upp på mig och släppte fort ner mig när jag pekade neråt med min hand. Ett snett leende spred sig över mitt ansikte samtidigt som jag började pressa honom bakåt, mot schäslongfåtöljen som mycket väl fick räcka för tillfället. Omedveten om mina tankar snubblade Justin bakåt och föll ner i fåtöljen, hans blick var fortfarande lika frågande men nyfikenhet dansade också i bakgrunden. 

   ”‘Vad säger det?’” sa jag och upprepade frågan han ställt mig medan jag gick mot dörren. ”att du tyckte om det?” med en snabb vridning med handleden låste jag dörren intill rummet innan jag vände mig om mot Justin igen. Justins ögon stirrade på mina ben och höfter, långsamt gick jag mot honom medan jag körde ner tummarna i linningen till mina trosor innan jag lät drog ner dem längst mina ben. Smidigt klev jag ur dem och sträckte på ryggen igen, Justin blick föll nu över min bara hud och jag kunde se hur åtrån och lusten fyllde honom. 

   ”Kom hit så kan jag visa hur mycket jag tyckte om det” hörde jag honom mumla. Endast iklädd mina klackar och bh stod jag bredvid fåtöljen och såg ner på Justin vars ena hand höjdes för att lätt smeka från mitt ena lår upp till min höft. Jag slöt ögonen och enbart njöt utav Justins hand mot min hud, mitt underliv bultade nu av begär. 

   Med händerna på Justins axlar gränslade jag hans höfter och mina läppar sökte genast efter hans, hårt tryckte jag mig mot honom och kunde nästan känna hans bultande hjärta mot min hud. Mina händer vandrade hastigt ner till botten av Justins tröja innan jag drog upp den och blottade hans felfria hud. Hans tröja åkte i nästa sekund över hans huvud och min blick verkade inte kunna lämna hans bröst. Försiktigt lutade jag mig in i kysste korset som han tatuerat i mitten av hans bröstmuskler. Justin hade på senaste tiden utökat antalet tatueringen, det kan ha gått en enda dag och jag ser honom med två nya. 

   En svag flämtning föll från Justins läppar när jag min tunga mötte hans varma hud. Hans händer smekte upp och ner över min rygg innan de vandrade upp till knäppet på min bh, snart låg den på golvet tillsammans med Justins tröja. Med ett stön tryckte han mina höfter mot hans vilket fick en flämtning till svars från mig. Mina händer sökte sig genast ner till bältet i Justin byxor och knäppte fort upp det innan jag drog ner hans byxor, mina ögon landade på Justins boxer kalsonger och återfuktade genast läpparna. Ett stön kom ur hans strupe så fort jag kupade honom i min hand. 

   Fort drog jag ner även Justins kalsonger och stirrade på hans maffiga mandom. 

   ”Ariel” anades Justin fram och fångade min uppmärksamhet igen, fort lyfte jag mig så jag stod på knäna och med Justins hjälp sjönk jag ner på honom igen. Min hand som var inflätad i Justins hår kramade genast till när jag kände hur han tänjde ut mig som snart följdes av ett stön. 

   ”Justin” viskade jag vid hans öra. Långsamt till en början förde jag mig själv upp och ner över honom. Andfådda andetag, viskande ord och låga stön var det enda som fyllde rummet. Våra händer trevade över varandras kroppar medan våra läppar kysste ställena vi nådde. 

   ”Justin, j-jag... jag k-” stammade jag fram medan jag lutade mig framåt så jag kunde pressa min kind en bit ovanför Justins öra medan jag höll honom i ett hårt grepp. Den nu välbekanta känslan började bildas i min mage och jag slöt ögonen. Justin la sina händer på min höfter för att hjälpa mig att köra fortare, en kyss landade vid min nyckelben sekunder innan jag nådde min klimax. Höga stön lämnade min mun medan jag klängde mig fast vid honom, det dansade nästan stjärnorna framför ögonen på mig. Snart kände jag hur han kom med mig och förde långsammare mina höfter upp och ner på honom. Min kropp skakade i efterverkningar av den intensiva orgasmen när jag tillslut lutade mig tillbaka och såg på honom. Hans kropp var svettig efter våra aktiviteter och en del hårslingor satt klistrade mot hans tinningar. 

   Min blick vandrade bort till klockan till som satt på väggen. ”vi behöver vara på flygplatsen om en timme” mumlade jag och vände blicken mot Justin igen. Hans ögon såg älskvärt men något trött tillbaka på mig. Ett litet leende spred sig över mina läppar vid synen av honom, fort kysste jag honom lätt. ”gjorde jag slut på dig?” retades jag. Ett skratt föll från hans läppar. 

   ”Kan du lugnt säga” svarade han, roat klev jag av honom och stod en aning vacklande på mina klackar. Segt sträckte jag på kroppen och vände mig om mot spegeln. 

 

Tjugo minuter senare var vi färdiga för att lämna eventet, klädd i mina kläder jag haft imorse och den svarta kappan med ljus, pälskrage samt mina egna klackar hissade jag upp min axelrem till min väska upp på min axel. Justin var mig i hälarna medan vi tillsammans gick längst korridorerna för att ta oss till bakdörren där vi hade en bil som väntade. 

   ”Vad i hela friden tog sådan tid?” utbrast Lil Za så fort vi satte oss i bilen. ”Tjugofem fuckin’ minuter har vi väntat” 

   ”Jag behövde se till att alla kläder hamnade på sina rätta ställen” svarade jag nonchalant och ställde ner min väska på golvet innan jag sträckte mig ner för att fiska upp vattenflaskan och den orangea cylinderformade pillerburken. Fort fick jag ut två piller innan jag kastade in dem i munnen och svalde dem med en mun vatten. 

   ”Så vi ska se fram emot sju timmar av en urflippad Ariel alltså?” frågade Justin bredvid mig med ett roat leende. Genast kände jag hur det hettade illa på mina kinder över hans ord. Oh herregud, vad har jag gjort nu då? Greg hade alltid en och annan historia att berätta för mig efter varje flygresa, pinsamma historier som han glatt skrattade åt. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag såg på Justin igen. 

   ”Ha ha” svarade jag endast och hörde hur han skrattade innan hans hand fångade min och flätade samman våra fingrar. Jag log ner mot våra händer innan jag såg ut genom bilfönstret där naturen och gatorna utanför svischade förbi.

 


 

ooooooohhhhh... some sexual action! hahahahaha. kände att det behövdes något extra intimt o gulligt nu såhär innan allt sprängs... likt titeln på kapitlet så är detta lugnet för stormen. jag kan ju säga att det här är det sista gulliga ögonblicket för Jariel på ett bra tag nu. så förbered er inför det. 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA? KAN JAG FÅ 15? 20? TACK FÖR ALLT! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: filmer att rekommendera? 

mitt svar. det finns ju så många... men jag kan rekommendera den jag såg igår på bio. 'Need For Speed'. den var otroligt rolig, häftig och hade en bra handling. inget dåligt agerande från skådespelarna o bra gjord. skrattade mkt genom den. XP kram! (om ni ser den eller har sett den, lämna en kommentar o säg vad ni tyckte!)


"how many bottles?"

hola! så det kom inget kapitel igår... kom hem ungefär halv tio o då var jag helt slut samt hade en väldigt konstig huvudvärk. så ledsen för er som kanske satt o väntade på att något skulle komma o så kom det inget. ska försöka få upp det ikväll.. har dock en svacka, känner ingen större skriv lust. =/ 
 
men anledningen egentligen till varför jag skriver det här inlägget är för att jag ville dela en video med er.. såg den på min dashboard på Tumblr. jag älskar kvinnan som pratar o vad hon säger. får mig endast att älska Justin ännu mer, förstå vilken stark person han faktiskt är. jag skulle aldrig kunna göra det han gör, jag bryr mig alldeles för mkt om vad andra tkr för mitt eget bästa o skulle troligtvis bryta ihop. men han stannar stark o fortsätter leverera! i alla fall, här är den. 
 
 

"even If I try"

hallllaaaaa! skrev det i slutet av kapitel redan en gång men vill skriva det igen eftersom jag inte vet om ni alla läser det varje gång. o jag skulle verkligen vilja bli av med böckerna. XP 

i alla fall, om det är någon som är ett True Blood fan o vill ha hela bokserien så kan du köpa den av mig. skicka ett mail till juustanordinarygiirl@hotmail.com eller klicka på ikonen i headern för att komma direkt till ett brev. tack! 

sedan är jag just nu i Heron City, jag o päronen ska på bio. Need For Speed 3D FTW! whööp whööp! hahahahah.. i alla fall, men den börjar kl. 18 o är dryga 2h. vilket betyder att det är inte 100% säkert att det kommer ett kapitel ikväll eftersom jag inte har börjat på det än. 

PUSS&KRAM! 

Detta är en Justin Bieber novell blogg som drivs utav mig, Linn.
"Born To Be Somebody" är novellen som skrivs på just nu, detta är min sjunde novell. Dem andra sex kan du hitta under "kategorier" eller bläddra bland månaderna. Om du vill kontakta mig så finns det flertal olika sätt att göra det genom att klicka på ikonerna i headern, tveka aldrig att kontakt mig om du har frågor om novellerna eller annat som du undrar över. Kram!




Ariel Madison - världens största modell. Ironiskt då hon är så kort, den kortaste genom tiderna. Men när man går i Ariels skor spelar längden ingen roll, alla vill jobba med henne.
När den nybyggda skolan, Walk of Fame - för endast kända ungdomar mellan 16 och 22 - öppnar hoppar Ariel genast vid chansen för att gå i en skola och umgås som en vanlig tonåring.
Ariel lever nämligen på ett strikt schema, hon har aldrig en ledig stund. Alltid är det något som ska göras; vara med i en intervju, ha fotografering, gå en runway show eller leda något annat evenemang. Alltid skulle hon synas och höras, hon var ju världens bästa modell. Vad skulle hon annars göra? Men är modelljobbet det enda hon är bra på? Finns det något mer som döljer sig inom henne?... I hennes lungor kanske?



Penelope Hawkin, men du kan kalla henne Penny, 16 år gammal, flyttar från Winnipeg till Stratford när hennes far får ett bättre jobberbjudande och när ett sådant erbjudande hamnar framför näsan på dig tackar du inte nej. Särskilt inte när Pennys mamma endast jobbar deltid för att ta hand om hennes sjuka bror Jesse, diagnoserad med obotlig leukemi. Tillsammans med flytten dra det till sig hemligheter från hennes fars förflutna och Penny står plötsligt framför en chockerande nyhet som skakar om hela hennes liv. Vad är det? Läs och ta reda på det.










Kodning av: Linn & Mikaela