"the drum beat carries on"

jag har absolut ingen aning ursäkt förutom att jag lät mig själv ha ett sommarlov utan någon som helst press. fokuserade istället på att göra saker med vänner, slappa, sova, allmänt bara leva. vilket också är ett "JA!" till personen som frågade, jag är mycket väl vid liv. =) 
 
men jag är verkligen super ledsen att jag bara har lämnat o inte skrivit något som helst inlägg om att uppdateringen troligtvis skulle upphöra. =/ JAG ÄR LEDSEN! o som sagt finns det ingen bra ursäkt. 
 
jag vet att jag fortsätter att skriva att jag kanske kommer sätta mig ner nu o skriva men varje gång jag skriver så, så händer inget. jag har ingen motivation att ens öppna ett dokument. dock vill jag verkligen skriva klart novellen jag håller på med innan jag bestämmer mig för att kanske lägga ner den.
 
bli dock inte ledsna för jag tror jag inte jag kommer lägga ner helt utan bara byta plattform som kan ge mig mer space o är till för skrivande. yes, jag talar om wattpad. 
 
imorgon åker jag iväg till Värmland för att hälsa på morföräldrarna vilket betyder att jag måste packa o en del annat idag men jag fick plötsligt en liten kick att skriva så kanske det händer. dessutom tänkte jag se om jag kunde skriva medan jag är borta, finns dock en möjlighet att jag fastnar i en bok eller annat. hehehehhehe, guilty of charges! 
 
TACK FÖR ER ALLA SOM STANNAR O HAR TÅLAMOD MED MIN OTROLIGT SEGA UPPDATERING! I'LL LOVE YOU

"I know that it is a little too late"

halloj! min uppdatering suger verkligen. herre min skapare... 
 
dock har jag precis börjat sommarjobba, började den här veckan o jag har nog aldrig varit så trött på eftermiddagarna som jag har varit under den här veckan. så jag har verkligen inte orkat sätta mig ner o skriva... ledsen! jag har faktiskt inte ens börjat. =/ USCH, FY SKÄMS PÅ MIG! 
 

o jag vet tyvärr inte när det kmr komma ett nytt, ska försöka sätta mig ikväll o börja skriva. så förhoppningsvis inom några få dagar. så håll utskik! PUSS&KRAM. 

80 - Somebody Wants You To Die

PREVIOUS:   Likt i slow motion såg jag upp mot skolan medan jag tog bort händerna från ansiktet. De hade kommit inifrån. Inomhus. Inomhus där Ariel är. Vilket betydde att hon inte var ensam. Innan någon annan hann röra en muskel var jag uppe på benen och sprang mot ingången. 

   ”Mr. Bieber! Stanna, ni måste vänta på-” resten hann jag inte höra då jag knuffade upp entrédörrarna och kom in i den nu kalla entréhallen. Det ekade tomt förutom smällen som dörrarna orsakade när de slog igen bakom mig. För ett ögonblick stod jag helt stilla i ett försök att lyssna efter ljud med det enda jag kunde höra var mitt eget hamrande hjärtslag. 

   Plötsligt ljöd ännu ett pistolskott genom luften och jag sprang inåt i skolan. Jag behövde hitta Ariel.

 


 

Ariels Perspektiv. 

”Vad är det här?” viskade jag fram. ”varför gör du det här?” Michael skrattade till och satte ironiskt huvudet på sned medan han viftade med pistolen mot mig. 

   ”Frågan är väl, varför inte?” svarade han, ord som fick mig att skaka och tårarna att nästan falla över. Hur hamnade jag här? Inom skottlinje. Med en galen vikarie framför mig. ”varför inte radera en av världens bortskämda tonåringar? Varför inte döda ännu en uppblåst och horribel kändis?” 

   ”Så varför just jag?” vågade jag viska efter en stund. 

   Jag hörde hur han suckade, som om frågan var den mest tröttsamma fråga han någonsin ställts. Han reste sig häftigt från sin stol som hård flög bakåt och träffade golvet med en smäll. Brandalarmet hade vid det här laget slutat att skrika och jag försökte trösta mig med tanken att de måste börjat räkna elever, de skulle snart inse att jag fortfarande var fast härinne. 

   Oh my God, Justin! Bara tanken på honom fick min mage att vridas ihop till en knut och tårarna att äntligen välla över. Om jag dör här, dör vid handen på den här galningen skulle jag aldrig få chansen att fixa något. Aldrig få chansen att säga ‘förlåt’ till honom, få säga alla orden han förtjänade att höra. 

   ”Ugh, och här kommer tårarna” suckade Michael och jag ryckte häftigt till när han plötsligt var närmre än förväntat. ”och jag gissar att det kommer komma ännu fler när du får reda på sanningen bakom detta?” viskade han sedan i mitt öra, häftiga rysningar vandrade längst min ryggrad medan tysta tårar rann längst mina kinder. 

   ”Va... v-vad för sanning?” hans ansikte var nu begravt i mitt hår och jag ville inget annat än att hoppa upp från stolen och knuffa honom ifrån mig men ville inte göra honom arg. Istället slöt jag ögonen och inbillade mig att det var Justin för att på något sätt förtränga impulserna att kräks ner i mitt knä. 

   ”Sanningen om varför jag egentligen gör det här” svarade han och var återigen otroligt, frustrerande vag. Kom till saken! ”du förstår jag hatar inte dig på riktigt Ariel, inte det minsta faktiskt. Om jag fick göra som jag ville så skulle jag ta med dig hem och... tja, du fattar säkert vad jag menar. Visst, ni kändisar är uppblåsta, vidriga, bortskämda, horribla men å andra sidan är ni övermänskligt vackra. Det finns inte många kvinnor på stan som har en kropp som du Ariel” illamåendet var tillbaka i full kraft och jag fick bita mig i läppen för att inte ge efter. 

   ”Men oavsett vad jag tycker ska du ändå dö” jag kunde inte stoppa pipet som slapp ur mig. Oh herregud, det här händer inte. Det här måste vara en dröm. 

   ”Varför?” viskade jag. 

   ”Därför att någon vill att du ska dö” genast gick det upp för mig vad han egentligen var, han var ingen vikarie, han var inte ens en lärare. Han var en torped. Tårarna fastnade i halsen och jag fick kämpa med att andas för ett ögonblick innan jag sansade mig. 

   ”Vem?” 

   ”Åh, jag avslöjar aldrig mina klienter. Vad vore jag för medmänniska då?” jag sneglade på honom och såg en sjuklig road glimt i hans ögon över skämtet han drog. Min hjärna började sedan lista upp personer tills jag insåg att det kunde vara precis vem som helst, jag var lika mycket älskad som jag var hatad. Vem som helst med tillräckligt mycket pengar kunde anlitat honom för att döda mig.

   Hopplösheten började skölja över mig. Var det verkligen såhär jag skulle dö? Det kunde inte sluta såhär. Jag höjde blicken och såg på Michael som redan hade sina ögon på mig. Ju längre jag såg på honom ju säkrare blev jag att jag aldrig tänkte låta den här sjuka mannen bli min död. Jag har alldeles för många år kvar att briljera, jag kommer dö gammal och grå i min säng. Inte här. 

   ”Så det här är vad du gör?” frågade jag honom. ”infiltrerar deras personliv? Varför inte bara skjuta på håll. Snabbare, effektivare” jag försökte vinna tid, försökte få honom att koncentrera sig på allt annat än att rikta pistolen mot mitt huvud och skjuta. Diskret började jag försöka få av mig mina klackar för att lättare kunna springa för livet. 

   ”Om det var så det gjordes skulle vem som helst kunna bli torped eller hur?” frågade han och höjde ena ögonbrynet åt mig på ett hånfullt sätt. ”det tar skills. Trodde du någonsin att din alldeles för entusiastiska vikarie skulle visa sig vara en mördare?” jag skakade smått med huvudet. ”precis” 

   ”Så... är det där det enda? Du har inga mer redskap att först tortera mig med?” 

   Han skrattade. ”om jag inte visste bättre så skulle jag nästan tro att du ville dö. Är Ariel Madison trött på sitt glamorösa liv?” återigen skrattade han. ”ingen fara min sköna. Jag har mängder av roliga saker som kan få dig att skrika högre än din pojkvän någonsin kunnat” hans ord fick plötsligt allt att stanna till, min mage frös till is och för ett ögonblick fick jag inte in någon fullt i lungorna. 

   ”V-Vad?” stammade jag fram. 

   ”Din pojkvän” upprepade han. ”Justin Bieber” mitt stumma och antagligen chockerade ansiktsuttryck måste varit anledningen till varför han ännu en gång skrattade mig rakt i ansiktet. ”åh, hjärtat. Det är så klart som solen på bar himmel att det är mer än bara vänskap mellan er. Ni är inte så sluga eller bra som ni må tro”

   ”Så det är anledningen du gör det här?” frågade jag. ”på grund av Justin?” 

   ”Han är världens älskling” svarade han, frustrerande nog för att det var varken ett ja eller ett nej. Var det här verkligen om Justin? Handlade det om något avundsjukt psyko där ute som vill att Justin ska vara singel så himla mycket att den kände att den behövde anlita en torped för att ta mitt liv? Göra honom singel igen. 

   Stenen som bildats i min mage sjönk längre och längre ner och min andning blev svårare och svårare för varje ögonblick som passerade. Jag måste ut härifrån. Jag måste överleva detta. Så jag körde mitt sista kort. Det jag kunde göra bäst. Bli en mini Tara. 

   ”Så du tror att det här skrämmer mig? Din futtiga pistol? Du ser inte speciellt kraftig ut, jag har svårt att se att du ens kommer kunna skjuta den” genast såg jag hur mina ord träffade en öm punkt hos honom. ”du har ingen aning om vad jag har gått genom i mitt liv och det här, hjärtat, är ingenting. Jag är inte rädd för att dö, jag har alldeles för många gånger befunnit mig i situationer där jag känner döden varit ett bra alternativ. Så jag och döden är vid det här laget bästa kompisar” jag kunde lätt se hur ilskan över mitt nonchalanta beteende gick honom på nerverna men jag kunde inte bry mig mindre. Vad jag behövde få honom att bli var distraherad, behövde få honom frustrerad och få honom att börja rota runt bland sina redskap som jag misstänkte låg i hans skrivbordslådor. Mina skorna var vid det här laget av men jag försökte behålla mina ben i samma position som innan så det såg ut som om jag fortfarande bar dem. 

   ”Du kommer behöva göra mycket bättre än att rikta en gammal pistol mot mig” sa jag och försökte se så uttråkad som jag kunde. Ett ilsket morr kom från honom innan han slog ner pistolen på bordsskivan, till min lycka lyckades jag inte hoppa av skräck utan satt still i min stol. 

   ”Som du vill. Vill du bli skrämd, då ska jag göra dig skrämd” muttrade han innan han böjde sig ner och jag hörde hur han drog ut lådan längst ner. Det här är min chans. Jag glänste bort mot dörren och såg att den var stängd, förhoppningsvis är den inte låst för då kommer jag inte klara det här. Innan jag hann ångra mig och istället försöka vänta ut den här tortyren så flög jag upp ur stolen och sprang för livet mot dörren. 

   ”Hey!” hörde jag hann ryta bakom mig, min hand slöt sig runt handtaget och tryckte ner. Till min lättnad flög dörren upp på grund av kraften jag satte bakom det. Ett skri föll sedan från mina läppar när en kula svischade förbi mitt öra och träffade väggen mittemot dörren. Jag tog mig inte ens en sekund att se bakom mig innan jag sprang längst korridoren och försökte komma ihåg hur korridorerna runt om mig såg ut. Det skulle bli min fördel, hur jag har gått i dem i månader medan han endast varit här i dagar. Men sedan slog en fasansfull tanke mig. Hur länge har han haft den här uppgiften? Hur länge har han studerat mig? Hur länge har planerat legat och växt? Kanske hade han memorerat vartenda korridor och utrymme i byggnaden, oavsett vad han sa första dagen han var här. 

   Precis när jag sprang runt ett hörn och in i en korridor, som jag visste var i närheten av mittendelen av byggnaden, skötts två till kulor efter mig som jag återigen precis missade. Mitt hjärta bankade likt aldrig förr i min bröstkorg och min mage var i upprop, hopknuten till den hårdaste knuten den någonsin varit. Om jag inte var så fylld av adrenalin hade jag aldrig klarat detta. Jag hade låtit honom döda mig, tagit den lätta vägen ut. Något jag aldrig gjort förr. 

   ”Du gör det bara värre för dig själv Ariel!” röt han bakom mig. Han lät längre bort än innan men fortfarande skräckinjagande nära. Jag kunde inte bli skjuten. Jag kunde inte dö. Inte idag. 

   Mina ben bar mig ut på andra våningens mitten avdelningen, musikernas våning. Alltså var deras våning fylld med både klassrum och studior, men jag försökte tänka om det fanns bra ställen att gömma sig på. Nej, vad jag behövde var att ta mig till trapporna, ner och ut. 

   Med mitt hjärta som bankade i öronen hörde jag inte den plötsliga tystnaden som uppstod i korridoren jag befann mig i. Jag stannade till i mina steg och försökte sakta ner mina flämtande andetag medan jag kastade med huvudet fram och tillbaka, försiktigt gick jag mot det närmaste hörnet som jag visste ledde ut till mittendelen. Dock fast det tre till korridorer som ledde till samma ställe och jag hade ingen aning vart han tagit vägen. Ena sekunden var han bakom mig den andra var han borta. 

   Skräcken reste sig ännu en gång och jag fick dra in yoga andetag för att inte låta paniken vinna. Om paniken vann skulle alla mina chanser att ta mig ut härifrån försvinna. Långsamt samlade jag mig innan jag försiktigt stack ut huvudet och såg mig omkring, tyst tog jag några kliv ut ur korridoren och fortsatte att skana av området omkring mig. 

   ”Se upp!” hördes plötsligt en röst, en röst jag kände igen, en röst som inte borde vara här. Inbillade jag mig? Innan jag hann att fullt registrera vad jag skulle se upp för tacklades jag av en hård kropp som snurrade in mig tillbaka i korridoren samtidigt som ännu ett skott avfyrades. ”kom igen! Vi måste fortsätta röra på oss” otroligt förvirrad släpades jag efter min räddare. 

   ”Justin!?” tjöt jag när min hjärna lyckades komma ikapp verkligheten. Han gav mig inget svar utan drog mig endast fortare längst korridoren i jakt efter... vad visste jag inte. 

   Tillslut ryckte han upp dörren till ett rum och drog med mig in, fort låste han dörren innan han kom åt lampknappen. Rummet lyste upp och jag insåg att vi befann oss i ett av material förråden som fanns på varje våning. Men jag hade inte tid att fokusera på min omgivning utan riktade den mot Justin. 

   ”Vad gör du här?” flämtade jag och kunde inte undgå att med darrande händer låta dem sväva över hans underarmar som sträckte sig efter mig, rädd för att röra vid honom. ”du skulle inte komma tillbaka för än imorgon” 

   ”Det gick snabbare än vi trodde” andades han medan han lät blicken löpa över mitt ansikte. ”är du okej? Är du skakad någonstans?” fort skakade jag på huvudet innan jag tog mig tid att faktiskt se över honom. Äntligen kunde jag se upp på hans ansikte igen och jag kände genast hur det brände bakom ögonen och tårarna hotade att göra entre ännu en gång. 

   ”Justin, din arm!” utbrast jag när min blick glidit neråt och såg hans upprivna tröja och blodet som tänkte både tyget och hans hud. ”herregud, du blev skjuten!” nu var paniken inte långt ifrån att ta över och jag försökte att inte hyperventilera. 

   ”Sch! Ariel, du måste vara tyst. Det gör inget, det gör inte ont. Andas baby”

   ”Jag kan inte” flämtade jag medan tårarna nu sprutade. Innan jag hann göra annat så var Justins läppar över mina. Förvåning fyllde mig innan jag faktiskt lyckades slappna av i hans grepp och kysste honom tillbaka. Herregud, så jag hade saknat honom medan han varit borta. Hans läppar var paradis i en situation byggd för helvetet. 

   ”Jag älskar dig” viskade jag när han drog sig ifrån och lutade sin panna mot min. ”jag är så himla ledsen för de senaste veckorna, jag har inte varit mig själv och låtit alldeles för mycket komma åt mig. Jag tror dig när du säger att du är klar med Selena, att hon inte har någon del i ditt liv längre. Jag tror dig och jag vill inte att hon ska komma mellan oss längre. Och du måste tro mig när jag säger att jag inte kysste Tyler, utan tvärtom och den pågick i en sekund. Så fort jag insåg vad som hände stoppade jag honom. Jag lovar dig, jag skulle aldrig göra något sånt för att skada dig. Jag älskar dig” det var nu eller aldrig. Han behövde höra min ursäkt, jag behövde fixa detta med honom om det så var det sista jag gjorde. 

   ”Jag älskar dig också” viskade han tillbaka. ”och jag tror dig. Det enda jag vill göra är att lägga allt bakom oss och kunde börja om på nytt, återgå till hur vi var” hans underbara ord fick en snyftning att slitas från min strupe och jag borrade genast ner mitt ansikte i hans hals. Lättnaden som spreds inom mig var obeskrivlig, plötsligt kände jag mig fjäderlätt. 

   ”Hur hamnade vi här?” viskade jag. 

   Jag kände hur han skakade på huvudet. ”jag vet inte” 

   I nästa sekund var mina hamrande hjärtslag tillbaka då steg kunde höras på andra sidan. 

   ”Jag vet att ni är här” hörde jag han säga. ”ni kan inte gömma er för evigt” min näve spändes runt tyget på Justins tröja i ett försök att inte göra ifrån mig ett ljud. Justins andetag fläktade mitt ena öra och för ett ögonblick fokuserade jag på dem. De lät alldeles för tunga. Oroligt såg jag upp på Justin och såg att hans ögonlock började stängas. Åh nej! Hans arm. Han förlorar för mycket blod. 

   Utan att bry mig om vi blev upptäckta eller inte så rev jag nederdelen på Justins tröja innan jag lindade den precis ovanför hans skottskada. 

   ”Det här kommer nog göra ont” viskade jag lågt innan jag drog till, han stönade till av smärta innan jag gjorde en dubbelknut. Jag såg ett ögonblick på mitt försök att stoppa hans blodförlust och hoppades att det skulle göra det. 

   ”Fann er” hörde jag plötsligt alldeles utanför dörren. Skrämt hoppade jag till och i nästa sekund stod jag bakom Justins rygg innan knuff efter knuff placerades på dörren. ”du kommer dö Ariel, det är bara att acceptera. Himlen väntar på dig” 

 

 

Justins Perspektiv. 

Aldrig hade jag befunnit mig i en sådan bisarr situation förut, och jag har varit med om mycket. Jag kunde känna hur Ariel skakade likt ett asplöv bakom mig medan hennes händer greppade om min tröja. Jag skulle utan tvekan offra mitt liv för henne. Jag älskade henne över allt annat, och jag trodde henne när hon sa att hon inte kysst Tyler. Detta var ett tillfälle för sanningen, ett tillfälle för sista ord därför tvekade jag inte att förlåta henne. 

   Blodförlusten började påverka mig när adrenalinet gick mot sitt slut. Svarta prickar dök upp över mitt synfält men jag försökte stanna vaken tills jag visste att Ariel var i säkerhet. Att den här galningen var borta, borta från våra liv. 

   Trät i dörren hade vid det här laget börjat knäckas och jag visste att det inte skulle ta mycket till för honom att ha sönder dörren helt. Tillslut flög dörren i två och jag mötte två mörka ögon, hans ansikte var täckt av svett men ett sjukt leende låg över hans ansikte när han såg på oss. 

   ”Åh, är inte det här romantiskt?” ett proffs likt honom rörde sig som ljuset och innan jag visste ordet av det hade han slagit in botten av sin pistol vid mitt öra och smärtan exploderade i mitt huvud. För ett ögonblick kunde jag inte se någonting, allt var svart. Men jag kunde höra och det jag hörde reste kalla kårar längst min ryggrad. 

   Skrik, slagsmål och tillslut gurglande ljud. Ett tecken på att någon blev strypt. Genast försökte jag fokusera mina sinnen, försökte få synen tillbaka och jag blinkade ett flertal gånger tills jag tillslut insåg att mitt ena öga var täckt av blod. Min blick fokuserade sedan på Ariel, liggandes på golvet med mannen ovanför sig. Han har ett hårt grepp om hennes hals medan hon förtvivlat kämpade att få bort dem, desperat famlade jag runt med händerna i jakt efter ett hårt objekt. 

   Mina fingrar slöts runt något kallt, hårt och smalt, en sax. Innan jag hann övertänka vad jag faktiskt tänkte göra fick jag igång kroppen, likt i slow motion kom jag upp på knäna och slungade armen. Ett skri fyllde förrådet och mannen vände förvånat på huvudet åt mig samtidigt som han släppte sitt grepp om Ariel och tog sig istället om halsen där nu saxen stack ut. Blod sipprade ut mellan hans läppar och en host förde med sig mer som rann längst hans haka och ner på hans bröst. Jag såg hur han sjönk till sidan och endast fortsatte att se på mig med förvåning, som om han inte kunde förstå att det faktiskt var han som var på väg att dö och inte vi. 

   Han fick ur sig ett gurglande läte och ett rossligt andetag innan han säckade ihop, hans huvud rullade åt sidan och hans ögon tappade glöden. Han var död.

 


 

wow... O.O shiiit, det här kapitlet hade mycket vi inte sett förr. gawd! o det blev mycket längre än jag trodde, orden bara kom nu på eftermiddagen o över 3000 ord lyckades jag trycka ur mig. yey! hope u happy. 

men nu till detaljer... så wow... Justin knivhögg honom med en sax... i strupen. O.O who saw that one coming?

vem tror ni han var anlitad av? hur tror ni det kommer gå för dem nu? Justin blev skjuten i armen och Ariel... hur gick det med henne? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK SÅ JÄTTEMYCKET FÖR ALLA KOMMENTARER PÅ FÖRRA, JAG FÖRVÄNTADE MIG INTE ALLS SÅ MÅNGA. MEN JAG ÄR OTROLIGT TACKSAM O HOPPAS NI FORTSÄTTER SÅ! PUSS&KRAM. 

 

ps. ledsen för den långa väntan... igen. =/ ska försöka bli bättre. ds. 

 


"you were leaving"

hej! super ledsen för att jag har varit frånvarande.. 
mina öron är inte helt bra ännu men jag ska till vårdcentralen på fredag för att få dem kollade. tack för att "krya-på-dig", det uppskattas jättemycket verkligen! tack så mycket. 
kapitlet går väldigt segt.. men det ska upp ikväll! oavsett om det inte ens är över 1000 ord, det får bli part 1 isåfall. för ni förtjänar något. tack till er som stannade oavsett den suuuuper dåliga uppdateringen. =/ 

PUSS&KRAM. 

"we wear the same shirts as our fathers"

hej! ledsen att jag inte la ut ett kapitel som jag skrev men jag har haft väldiga problem med mina öron under de senaste dagarna... det börjar bli bättre men har försökt att vila öronen. håller på att bli galen, på riktigt. aldrig är det tyst i huvudet. 
 
men jag sitter o skriver på kapitel 80 just nu, går lite trögt men det går. XP så håll utskik mina vänner! PUSS&KRAM. ♥

"no one's perfect"

halloj godingar! hoppas ni alla hade en super mysig midsommar, jag hade det i alla fall! =D
 
är otroligt tacksam och glad att läsa alla kommenterar som ramlat in för kapitlet, är väldigt förvånad då jag har tappat över hälften av mina läsare när jag bestämde mig för att ta en bloggpaus. så jag är otroligt tacksam för er som hade tålamod o väntade på att jag skulle komma tillbaka! tack så mycket, det finns inga ord. 
 
tänkte sätta mig ner ikväll o skriva på nästa kapitel, förhoppningsvis kan det komma upp imorgon. så håll utskik!
 
PUSS&KRAM. ♥
 

79 - School Shooting

PREVIOUS:   ”Ja, jag är rädd att Mr. Bieber redan lämnat byggnaden” svarade hon med ett leende som sakta föll vid mitt säkert bedrövade ansiktsuttryck. 

   ”Vet du vart han skulle? När han kommer tillbaka?” frustrerat drog jag handen genom håret. 

   ”Atlanta Ms. Madison och endast ett par dagar. Han är tillbaka på måndag” jag nickade och vände sedan huvudet mot ytterdörrarna innan jag släppte ut ett skälvande andetag. Återigen nickade jag medan jag backade bakåt ett steg vilket fick min arm att falla från disken. ”mår ni bra, Ms. Madison?” frågade Linda oroligt och började resa sig från sin stol.

   ”Nej, jag... det är ingen fara, jag mår fint” svarade jag fort och viftade med händerna. Jag mådde inte alls fint.

 


 

Fredag, 25:e Oktober. 

För hundrande gången satt jag med telefonen i handen och endast stirrade på Justins nummer, tummen svävande över skärmen. Jag svalde klumpen i halsen, eller snarare försökte, och drog en svettig hand genom håret. Runt tjugofyra timmar hade nu passerat sedan Justin åkt och jag höll på att slita av håret från mitt huvud. Hur kunde jag göra såhär mot honom? Efter all denna tid tillsammans, efter allt han gjort för mig, efter allt han har gått genom tillsammans med mig. 

   Tyler hade jag fortsatt ignorera, samma sak med Selena. Jag ville aldrig se någon av dem igen. Bara Justin. Återigen såg jag ner på skärmen och önskade att jag vågade klicka på hans nummer, vågade möta hans ilska, vågade fixa allt jag förstört. 

   ”Ariel, kom igen! Vi börjar nu” ropade Avan genom korridoren, genast såg jag upp från min mobil och blickade efter honom. Jag nickade smått och prövade på mig ett leende men måste gjort halvdant för Avan gav mig ett medlidande blick. En suck lämnade min mun innan jag vände huvudet tillbaka mot telefonen innan jag snabbt låste den och reste mig från golvet jag suttit på. Långsamt gick jag mot klassrumsdörren medan jag stoppade ner telefonen tillbaks i väskan. 

   ”Det kommer lösa sig Ariel. Han älskar dig alldeles för mycket, tro mig” Avans ord fick en gnista hopp att tändas inom mig och fick mina mungipor att försiktigt ryckas, jag vilade mitt huvud mot hans axel och han slängde sin arm runt mina axlar. 

   Vi tog våra rätta platser i klassrummet och jag fick kväva en gäsp, jag hade inte fått många timmars sömn under natten och det började nu kännas. Klassrummet fylldes mer och mer tills endast läraren saknades, Mrs. Hughman, som lärade oss i historia. Väldigt tråkigt ämne måste jag bara få tillägga. Uttråkat satt jag och hamrade med pennan mot blocket jag hade framför mig tills jag skrämt hoppade till när dörren slog upp. 

   In stapplade en till synes väldigt ung man in, hans blonda hår låg bakåtslickat på hans huvud och de blåa ögonen gömdes bakom ett par glasögon. En aning klumpigt släppte han ner en bunt papper på katetern längst fram innan han med ett nervöst leende vände sig om, snabbt rättade han till glasögonen för att sedan glatt slå ihop handflatorna. 

   ”Ledsen att jag är lite sen. Stor skola. Ehm, i alla fall... Mitt namn är Michael Grant och jag är vikare för Mrs. Hughman nu i en vecka, kanske mer, framöver. Så... hej på er!” ett lågt mummel bemötte honom men detta verkade inte dra ner på hans entusiasm. ”så om jag har rätt så började ni på drottning Elisabeth’s släktträd bara alldeles nyss? Har jag rätt?” återigen ljöd lågt instämmande mummel genom klassrummet och jag fick kväva impulsen att himla med ögonen innan jag sjönk ner något i min stol och väntade på att lektionen skulle ta slut. 

 

”Fy, det där var segt” gäspade Avan när vi kom ut i korridoren, historia lektionen var äntligen över och jag längtade minst sagt inte till nästa. Speciellt inte med den nya vikarien, han hade energi men han gav mig konstiga vibbar. Något med honom stämde inte. Aldrig att man kunde geniunt vara så intresserad i sitt egna ämne. Nej... 

   En vibration från min väska fick mig att hoppa högt innan jag genast grävde i väskan efter telefonen. Justin!? Men till min besvikelse stod det inte hans namn på min skärm utan Taras, för ett ögonblick knep jag endast ihop ögonen och önskade att jag inte behövde svara. Dock visste jag att jag aldrig skulle höra slutet om jag inte gjorde det. Med en suck klickade jag på den gröna luren innan jag förde mobilen mot örat. 

   ”Ariel Madison” 

 

***

 

Imorgon. Imorgon kommer han tillbaka. Dessvärre visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag saknade honom så otroligt mycket men samtidigt visste jag inte om jag var beredd ännu, aldrig hade jag stått inför ett sådant här problem förut. Jag hade aldrig haft chansen förr, Tara hade aldrig lärt mig något om ett så otroligt vanligt problem som detta. 

   Hur skulle jag hantera det första mötet? Skulle jag springa ett ’jag-är-så-himla-ledsen-jag-älskar-dig’ ursäkt på honom direkt eller låta honom vara? Eller skulle jag låta honom vara, låta honom komma till mig?

   Frustrerat andades jag ut och vek runt hörnet där jag såg klassrumsdörren längre bort. Söndag och jag behövde ändå befinna mig i ett klassrum för något pluggsnack med den nye vikarien... vad var hans namn? Michael... Green? Nej, Grant. Michael Grant. 

   Handtagets kalla yta mötte min handflata innan jag grep tag i det och tryckte ner. En svag melodi mötte mina öron medan jag klev över tröskeln och in i klassrummet. Mr. Grant satt vid sin kateter med kroppen böjd över en hög med papper, hans MacBook ståendes bredvid och var ljudkällan till musiken. 

   Jag harklade mig och knackade på dörrkarmen när han inte tycktes märka av min närvaro, genast flög han upp i sittande ställning och såg frågande på mig för ett ögonblick innan han sken upp i ett leende. 

   ”Ms. Madison! Bra att du är här” jag nickade medan jag gick inåt i klassrummet och fram till stolen som stod mittemot honom på andra sidan katetern. 

   ”Så vad är det du behövde prata med mig om?” frågade jag och la ena benet över det andra. Mr. Grant började genast strula runt bland papprena innan han verkade hitta det han sökte. 

   ”Jo, jag tänkte bara prata med dig om din senaste historie uppgift. Strålande, dock vad du-” innan hann avsluta sin mening ljöd brandalarmet genom rummet och fick mig att hoppa högt i stolen. Skrämt grep jag tag i stolstöden och endast frös för några sekunder innan jag faktiskt insåg vad ljudet betydde. Fort flög jag upp ur stolen.

   ”Ms. Madison snälla sätt er ner igen” hörde jag Mr. Grant säga bakom mig. 

   ”Men hör du inte? Det är brandalarmet och det har inte varnat oss om något test” sa jag högt över det skrällande ljudet. 

   ”Ms. Madison, sätt er ner!” 

   ”Nej, vi måste-” jag var bara någon meter från dörren innan han återigen skrek åt mig. Den här gången med ord som stannade mina steg.

   ”Fucking sätt dig ner innan jag binder fast dig i stolen!” med skrämda, uppspärrande ögonen snurrande jag försiktigt runt och tappade andan när jag såg ändan på ett svart munstycke som tillhörde inget mindre än en pistol. En pistol som nu var riktad rakt mot mitt ansikte. 

   ”Sätt dig ner. Jag tänker inte be dig en gång till” kylan kom som i vågor från Mr. Grant som hade ett nästan mordiskt uttryck i ansiktet. Nu även panikslagen försökte jag svälja bort skriket som hotade att slita sig från min mun medan jag gick tillbaka mot stolen igen. ”se det var väl inte så svårt?” 

 

 

Justins Perspektiv. 

”Är du glad att få åka tillbaka?” frågade Scooter som satt snett mittemot mig på flygplanet som nu var halvvägs över Amerika. Var jag glad att få återvända? Hm... blandade känslor. Jag hade inte hört ett pip från Ariel sedan jag stormat från hennes rum och jag vet inte hur det var meningen att jag skulle tolka det. Ville hon inte fixa något över huvud taget? Eller var det här slutet? Ville hon inte ens försöka övertyga mig om att ‘det inte var som det såg ut’? 

   En dag tidigare än beräknat fick jag åka tillbaka eftersom det hela gick fortare än tänkt och här satt jag nu men skräckblandad förtjusning. Jag ville se henne igen men inte den tjejen jag träffade för bara några dagar sedan utan den tjejen jag kunde förvänta mig för några veckor sedan. 

   Dessa dagar bort från allt har gett mig både utrymme och tid att tänka över allt och jag har kommit fram till ett och annat. Hela denna tid har jag bett Ariel att lita på mig, att lita på att jag talar sanning när jag säger att jag inte varit otrogen mot henne. Hur kan jag inte annat än att lita på henne när hon säger samma sak? Jag ville inte bli en hycklare. 

   ”Jo, det ska bli skönt” svarade jag Scooter. En sak som var säkert var att jag skulle ha ett riktigt snack med Tyler när jag var tillbaka. Antingen med munnen eller knytnäven, jag hade inte bestämt mig ännu. 

   Med en suck gjorde jag mig bekvämare i sätet innan jag satte in hörlurarna i öronen i ett hopp om att jag kunde sova bort de restrerande timmarna vi hade kvar tills vi landade i Los Angeles. 

 

Bilen seglade fort och lätt över bron som skärmade av skolan från resten av världen och ibland ville jag inget annat än att kyssa bron av tacksamhet för privatlivet man får på grund av den. Jag lät blicken löpa över vattnet nedanför innan den lyftes och såg på himlen. Dock flög den framåt när bilen plötsligt saktade in lite för häftigt än vanligt och till min förbryllelse stod det hopper av människor på skolans framsida. Vad i...?

   ”Tyvärr verkar det inte som att jag kommer närmre, sir”meddelade chauffören med ett beklagande leende. Jag la en hand på hans axel medan jag gav honom ett eget glatt leende. 

   ”Ingen fara, stanna här så ska vi se vad det är som pågår” svarade jag innan jag tillsammans med Poobear och Lil Za klev ur bilen. Ju närmre vi kom ju mer insåg jag att det faktiskt verkade som att hela skolan var samlad på gården framför. Vad gjorde alla här ute? 

   Förvirrat gick jag runt och försökte se ett bekant huvud, försökte se om jag kunde se den röda hjässan jag längtat efter att få se. 

   ”Justin!” ekade plötsligt genom luften, genast kastade jag runt huvud i jakt efter rösten. Tillslut fick jag syn på en viftande hand och tillhörande kropp, Victoria stod höjd upp på sina tår i ett till synes desperat försök att fånga min uppmärksamhet. Med lätt rynkad pannan sick sackade jag mig genom massan av människor och ju närmre jag kom destomer kunde jag se tårarna som rann längst hennes kinder. Rynkorna i pannan djupnade och oroligt sträckte jag mig efter henne. 

   ”Hej, vad är det som pågår? Varför gråter du? Vad har hänt?” innan jag hann stoppa mig själv sprutade frågorna ur min mun. 

   ”B-Brandalarmet gick igång och... och...” hon snyftade till. 

   ”Och?” ekade jag och klämde hennes armar. 

   ”Och Ariel är den enda som saknas” fyllde hon i och slog handen för munnen när nya snyftningar kom ur hennes mun. För ett ögonblick stannade allt till och jag kunde inte andas, tänka, fungera ordentligt. Tills jag lyckades rycka mig tillbaka till verkligheten. 

   ”Victoria, har de försäkrat er om att det faktiskt brinner?” frågade jag skarpt medan jag försökte att inte låta paniken ta över. Hon endast skakade på huvudet. Genast lämnade jag henne bakom mig medan jag nu trängde mig genom folkhavet mot en av lärarna. 

   ”Brinner det i byggnaden?” frågade jag så fort jag kom fram och bemöttes av Mr. Peterson’s oroliga ansikte. 

   ”Åh, Mr. Bieber ni är tillbaka” svarade han. ”för tillfället vet vi inte ännu. Vi väntar på att brandmännen ska komma hit för att kolla genom byggnaden” 

   ”Om hur länge är de här?” fräste jag ur mig, skulle de verkligen bara stå här medan Ariel möjligtvis brann inne. Genast fick jag skjuta bort bilderna som ploppade upp i mitt huvud då illamåendet skjöld genom mig. 

   ”Några få minuter” jag drog in ett andetag i lungorna innan jag andades ut. 

   ”Och ni tänker bara stå här när ni vet att Ariel fortfarande är där inne?” den här frågan kunde han inte svara på. Han endast öppnade och stängde munnen och när han skulle öppna munnen för tredje gången hann han inte för än något som fick hela hoppen av människor att kasta sig ner på marken samtidigt som skrik ekade över platsen. Pistolskott. Två stycken. 

   Likt i slow motion såg jag upp mot skolan medan jag tog bort händerna från ansiktet. De hade kommit inifrån. Inomhus. Inomhus där Ariel är. Vilket betydde att hon inte var ensam. Innan någon annan hann röra en muskel var jag uppe på benen och sprang mot ingången. 

   ”Mr. Bieber! Stanna, ni måste vänta på-” resten hann jag inte höra då jag knuffade upp entrédörrarna och kom in i den nu kalla entréhallen. Det ekade tomt förutom smällen som dörrarna orsakade när de slog igen bakom mig. För ett ögonblick stod jag helt stilla i ett försök att lyssna efter ljud med det enda jag kunde höra var mitt eget hamrande hjärtslag. 

   Plötsligt ljöd ännu ett pistolskott genom luften och jag sprang inåt i skolan. Jag behövde hitta Ariel.

 


 

wow... lite mer än en månad sedan sist. tiden har gått fortare än trott i alla fall. det är sommarlov! gawd, vad det är skönt att kunna säga det. =D

så tillbaka är jag med ett nytt kapitel, ett kapitel jag verkligen hoppas att ni tyckte om. lite nya grejer är på språng. who is this Michael Grant? o vad håller han på med? 

hur tror ni det kommer gå nu i skolan? pistolskott o grejer? shiiiiiitt... 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! JAG VET ATT JAG HAR VARIT BORTA LÄNGE NU MEN DET FINNS INGEN ANNAN MOTIVATION STOR NOG LIKT KOMMENTERNA MAN FÅR AV SINA LÄSARE. de betyder på riktigt allt. så var snälla o lämna en åsikt av vad ni tyckte. PUSS&KRAM. ♥

 

min fråga: någon av er som var på One Direction igår? kanske ikväll? 

mitt svar: jag var där igår. fick ett jobb via en kompis att dela ut flyers för att sedan gratis kunna gå på konserten. har aldrig hört på maken. så där stod jag i golden circle o inte betalat en spänn. lyx på hög nivå. o grabbarna var riktigt bra faktiskt, tycker om deras musik men skulle inte betala massa pengar för att se dem. DOCK NÅGRA SOM VAR SKULLE BETALA PENGAR FÖR ATT SE ÄR 5SOS, SOM VAR FÖRBAND. shaaat, vad bra dem var. det var ett rent nöje att se. hahahahah. 


"we put the world away"

shiiiiiiiit... it's been a while! hur mår ni alla? ni som är kvar. XP är faktiskt förvånad över hur många det är... så TACK TILL ER ALLA! 
 
jahopp, nu är sommarlovet här då o bloggpausens ände har kommit. jag har skrivit lite mer än en sida på det nya kapitlet vilket inte är speciellt imponerande. dock ska jag försöka se till att komma igång igen. jag kommer vara lite upptagen de två närmaste dagarna men idag är jag ledig. ska se om jag kan skriva lite ikväll. vem vet kanske till o med lägga ut ett! 
 
återigen tack till er alla som fortfarande hängt kvar trots den horribla uppdateringen + bloggpausen! TACK TACK TACK! hoppas att jag kan skriva bättre nu o att motivationen är tillbaka. dock är novellen fortfarande vid detta något deprimerande stadiet o som jag skrivit förr så sätter jag mig in i novellerna att det tillslut blir jag som känner vad de gör. knäppt jag vet... but that's life I guess! 
 
puss&kram. håll utskik! ♥

"I'm head over heels"

halloj...! jag har bestämt mig. o vad jag har bestämt mig för är för att ta en bloggpaus, i alla fall fram till sommarlovet. då kommer förhoppningsvis inspirationen tillbaka o tiden. 
 
vill bara säga ett OTROLIGT MEGA TACK för alla uppmuntrande o stöttande kommenterar ni lämnat. tack för det! men som sagt så kommer jag ta en bloggpaus nu fram till skolavslutningen, har alldeles för mkt fram tills dess för att hinna med att uppdatera oxå. 
 
TACK FÖR ALLT! PUSS&KRAM. ♥ ps. oavsett om jag fortsätter att blogga eller inte så kommer sidan fortfarande finnas kvar, det lovar jag! ds. 

"beating heart tonight"

shooo blääää... ja, blä på livet. 
 
jag vet inte ens vad jag ska säga förutom att jag är otroligt trött på att driva en novellblogg o har ärligt talat knappt tänkt på den sedan jag senast uppdaterade. jag har inte ens börjat på nästa kapitel. o jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt... skolan är på väg mot sitt slut. jag har två nationella kvar, ena är engelska det andra är matte. usch, fy o blä! 
 
jag har på senaste tiden funderat på att lägga ner... men sedan vill jag faktiskt avsluta den jag håller på med o inte bara sluta här. det är inte mkt kvar av den. gawd, jag vet inte. jag vet inte när nästa uppdatering kommer, inte idag i alla fall. försöker ta hand om en huvudvärk för tillfället. 
 
PUSS&KRAM. 
 
 

78 - Pathetic Payback

 PREVIOUS:    Jag kom till änden av en annan korridor och fick genast ta ett kliv tillbaka när jag såg Ariel komma gående, bredvid henne hade hon Tyler. Ett slugt leende sken genast upp över mitt ansikte. Perfekt. Höga skratt ekade i korridoren och jag letade genast rätt efter min kamera innan jag försiktigt förde linsen runt hörnet. Tylers arm runt Ariels midja, två leenden ansikten, Ariels huvud på hans axel. Ser ut som ett par i mina ögon, tänkte jag för mig själv och kände hur triumfen svällde i bröstet på mig. 

   ”Bra jobbat Tyler” mumlade jag för mig själv innan jag vände mig om och gick samma väg som jag kommit. Steg två, bevisa att det inte bara är Justin som kan vara ”otrogen”.

 


 

Justins Perspektiv. 

Tick, tack, tick tack. Vad ska jag göra?

   Tick, tack, tick, tack. Hur ska jag fixa det här?

   Tick, tack, tick, tack. Varför litar hon inte på mig? 

   En suck lämnade min mun innan jag drog en hand genom mitt trassliga hår och begravde sedan mitt ansikte i mina handflator. De mörka ringarna under mina ögon var fortfarande intakta då jag ännu inte kunnat få min hjärna att hålla tyst. Två dagar hade gått sedan jag pratade med Ariel vid hissen och jag hade inte sett henne sedan dess och mitt samvete började ta stryk. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hade jag verkligen gett henne det intrycket? Att hon inte kunde lita på mig? 

   Men det var inte det enda som oroade mig. Hon spydde upp sin mat för att bli smalare. Ariel hade utvecklat bullimia. Skulle hon fortsätta nu när veckan var slut? Kunde hon äta igen? Frågorna slutade inte att ploppa upp och oron hade inget slut. Det var som en gnagande känsla, det var där men samtidigt inte fullt genom än. Jag hade fortfarande lite av mitt sunda förnuft kvar. 

   ”... det viktigt att vara där bara, som stöd. Se till att inte lämna henne ensam med sina tankar.” men hur skulle jag kunna vara där för henne när hon inte ville prata med mig? Hur var det meningen att jag skulle hjälpa henne när hon inte ens vill hjälpa sig själv? När hon tillåter sig själv att göra såhär. Någonstans i mitt bakhuvud protesterade mitt samvete att det inte alls var så enkelt som att hon tillät sig själv att göra det eller inte. Jag suckade återigen och lutade mig bakåt i fåtöljen vid fönstret. 

 

Måndag, 21:a Oktober. 

”... åh, kom ihåg! Texten ska vara inne på torsdag senast” trött la jag tillbaka mina saker i min väskan innan jag drog igen dragkedjan och hissade upp ena axelremmen över axeln. Med rörelser som gick på autopilot, höll upp dörren för mig själv att gå ut, vred kroppen fram och tillbaka för att inte stöta in i någon medan jag gick ut ur klassrummet och längst korridoren mot mina nästa lektion. 

   En måndag morgon hade aldrig känt så seg och värdelös som denna. Måndagar var aldrig kul men jag hade en magkänsla att denna måndag skulle vara den värsta på länge. Min blick vandrade uppåt och jag saktade ner mina steg tills jag tillslut stod still. Jag blinkade till och svalde medan jag såg längre bort i korridoren Ariel. Tillsammans med Tyler. 

   ”Ariel?” sa jag högt när jag fått igång benen igen och närmade mig dem. Hennes ögon flög genast upp och mötte mina. Förvirringen gick snabbt över till chock och ilska vilket fick mig att genast suckade inombords och jag motstod impulsen att himla med ögonen. 

   ”Jag har inte tid” sa hon fort och vände om för att gå, dock fick jag tag i hennes arm innan hon hann ta ett enda steg. 

   ”Så vaddå? Du tänker sluta prata med mig på grund av något du har fått för dig att jag har gjort. Något du har kokat upp alldeles själv i ditt huvud. Allt är i ditt huvud Ariel, inte i verkligheten. Jag och Selena är över, har varit nu i över ett halvår och vi kommer aldrig hända igen. Hur många gånger ska jag behöva berätta det för dig? Huh?” det fanns inget kvar av mitt tålamod och det enda jag ville var att vi skulle vara tillbaka till det normala. De enklare tiderna. När Ariel inte såg ut som ett vandrande skelett, när Selena inte gick på denna skola, när jag fick sömn om nätterna. Det var otroligt att tänka att just detta hade jag för bara några veckor sedan. 

   ”Kom Tyler, vi kommer bli sena” var det enda hon sa innan hon nickade åt Tyler och vände sig om. Frustrerat drog jag handen genom håret medan jag såg dem gå tillsammans längst korridoren och sedan runt hörnet. Var jag nu ersatt av Tyler? Jag tvingade mig att andas lugnt. Jag var inte ersatt, hur kunde jag när vi inte ens gjort slut? Det är inget mellan Tyler och Ariel. Lugna dig. 

   Jag ordnade till ryggsäcken på min axel innan jag vände mig om för att ta mig till nästa lektion. 

 

Med torra ögon och en sprängande huvudvärk öppnade jag dörren intill mitt rum, middagen hade varit en ren pina. Ariel hade endast suttit längre ner vid samma bord och ignorerat mig. Kan dock inte säga att jag gjorde några stora ansatser att faktiskt fånga hennes uppmärksamhet. Denna kyla gjorde ont. Hur kunde hon tro att det var något mellan mig och Selena efter alla gånger jag sagt motsatsen? Hur kunde hon inte lita på mig efter allt vi varit genom? Efter allt jag gjort för henne?  

   Jag stängde dörren med en smäll innan jag kastade min ryggsäck åt sidan, med en suck styrde jag mina steg mot sängen när jag hörde ett konstigt prassel under min sko. Förvirrat såg jag ner innan jag lyfte min fot och såg det A4 stora kuvertet  som låg på parketten. På huk tog jag upp det innan jag sträckte på mig igen och gick mot sängkanten där jag sjönk ner och vände på kuvertet men hittade igen skymt att något meddelande. 

   Försiktigt öppnade jag fliken för att kunna kika ner och såg ett flertal ark. Med rynkad panna grep jag tag i bunten papper tills jag kände dem under fingertopparna och insåg att det var fotopapper. Jag hade fått foton. Varför? Jag drog ut dem ur kuvertet och slängde det sedan åt sidan. Fort vände jag på fotona och granskade den första. 

   Det första jag kände var förvirring. Vem hade skjutit dem under min dörr? Och varför? Sedan kom den mag vridande smärtan när förhastade slutsatser ploppade upp i mitt huvud vid synen av personerna i fotot. Genast bläddrade jag till nästa bild tills jag frenetiskt började titta genom dem alla. Förvirringen och smärtan var förbryllande. 

   Oförmögen att inte göra annat än att stirra ner på fotona av Ariel och Tyler - tillsammans, glada - satt jag ensam i mitt rum medan förtvivlan fyllde mig. 

 

Torsdag, 24:e Oktober. 

Jag såg ner på mina färdigpackade väskor och för första gången sedan jag kommit till den här skolan önskade jag faktiskt att jag inte behövde återvända. Skolan hade varit min fristad tills för bara några dagar sedan. Nu kunde jag inte vänta tills jag fick köra över bron, åka in i LA, låta flygplanet ta mig till andra platser. 

   Inget hade förändrats. Absolut ingenting. Varje dag släpade sig fram till den förra. Ariel vägrade fortfarande att endast se på mig och nu hade jag kommit till den punkten att jag inte ens orkade bry mig längre. Om inget jag kunde säga fick henne att ändra sig så vet jag inte vad jag kunde göra mer. Döda Selena? För att visa att jag verkligen inte ville ha något med henne att göra. Skulle inte tro det. Tanken var absurd. 

   För att vara ärlig kunde jag inte ens sätta fingret på vad som var fel. Vad som gått snett. 

   Jag kastade en blick bort mot mitt skrivbord där fotona fortfarande låg. De låg alltid i mitt bakhuvud och irriterade. Fick mig att tro att jag kanske inte haft så fel i alla fall. Nej, Justin! De är vänner. Hur ska du kunna övertala Ariel att du och Selena bara är det om du inte kan tillåta Ariel att vara vän med Tyler? Jag suckade för mig själv och sköt bort alla tankar för att sedan fokusera på min packning igen. 

   Det var meningen att jag skulle tillbringa en lång helg i Atlanta för att bland annat samtala med mitt skivbolag om det kommande albumet. Om den kommande världsturnén. 

   Jag drog igen dragkedjan till den sista väskan och nickade smått för mig själv. Ett konstigt ‘swooch’ hördes bakom mig och jag snurrade genast runt, förvirrat såg jag mig omkring tills jag skymtade ännu ett vitt kuvert. Vad i...? Fort flög jag fram till dörren innan jag rykte upp den i hopp om att jag kunde få se vem det var som gav mig dessa kuvert. Vem som fick tvivel att växa inom mig. Men korridoren var tom och tyst. 

   Med en huvudskakning gick jag tillbaka in i rummet och stängde dörren igen. Långsamt vände jag mig om för att sedan se på det lika stora kuvertet som det jag fått tidigare. Nu med vetskapen om det tidigare kuvertets innehåll kände jag mig inte lika nyfiken på dettas innehåll. Vad skulle detta avslöja? Vilka känslor skulle detta föra med sig? Tveksamt böjde jag mig ner och plockade upp kuvertet. Länge stod jag och endast såg på det tills jag tillslut bestämde mig för att se vad det innehåll. Återigen såg jag en liten bunt papper som jag drog ut. 

   Denna gång föll min mage till golvet och tårar fyllde mina ögon. 

 

 

Ariels Perspektiv. 

”Ariel, jag vet inte vad som är fel med dig... men jag vet att det är någonting och om du inte berättar för mig vad som pågår så... jag kommer bli galen, okej? Om jag inte redan är det!” jag hade inte ens ord som kunde beskriva känslorna som vimlade omkring inom mig. Det enda jag kunde greppa tag om var att jag kände mig otroligt vilsen. Jag hade ingen aning om vad upp och ner var, höger eller vänster, fram eller bak. Allt hade hamnat på sned och jag visste inte vad jag kunde göra för att få det rakt igen. Men samtidigt kunde jag hur mitt skinn var färdigt att spricka, alla känslor pressade utåt, ville ut. 

   Victoria slog förväntansfullt ut armarna med ögon som stirrade på mig. Hur skulle jag kunna förklara för henne om allt som hänt? Allt om Selena. Allt om Tyler. Återigen svällde illamåendet upp inom mig vid tanken på Tyler. På vad som hände för bara några timmar sedan. Men det fanns inget som jag kunde göra för att få det ogjort eller ens få mig själv att glömma. 

   Vågade jag att blotta alla mina tvivel och misstag? Jag såg upp på Victoria igen innan jag försökte dra in ett stadigt andetag. 

   ”Jag...” och sedan innan jag hann stoppa mig själv sprutade jag ur mig allt. Vartenda detalj. Vartenda händelse under de senaste veckorna. Alla känslor, alla bråk, allt. När jag var klar kändes det som om en otrolig tyngd lyfts från mina axlar. Tillslut vågade jag se på Victoria som satt med ett tomt uttryck i fåtöljen bredvid mig. Oroligt såg jag på henne medan jag väntade på någon slags reaktion. 

   ”Jag... hur kunde du vara så dum?” orden var likt ett slag i magen men jag antar att jag inte förtjänade annat än mer. ”Ariel, jag har nog aldrig sett en person se på någon med så mycket kärlek som Justin gör när han tittar på dig. Förstår du mig? Och att du sedan blint tror på något som Selena Gomez påstår, det...” hon skakade på huvudet. ”du var inte med i deras förhållande Ariel, du har ingen aning om vad som hände egentligen. Vad som är sanning, vad som är lögn. Men du är med i detta, i ditt och Justins. Du är meningen att du ska kunna lita på honom, utan tillit vad är då ett förhållande? Ingenting. Absolut ingenting. 

   ”Jag vet vad Tara har lärt dig. Jag vet vad du har gått genom förr. Tro mig, jag har varit vid din sida hela vägen. Men... vad tror du ska hända genom att du ignorerar honom? Att alla problem kommer lösa sig själv? Att dem kommer försvinna? Vad hoppas du att kunna uppnå?” hon endast stirrade på mig ett ögonblick medan jag skamset såg tillbaka på henne. Tillslut drog hon in ett chockerande andetag och jag såg genast ner i mitt knä när jag mycket väl visste att hon kunde läsa svaret i mina ögon.

   ”Nej, Ariel... varför?” frågade hon förtvivlat. 

   ”Därför att tänk om hon får reda på det... vad tror du konsekvenserna blir då? Bättre? Sämre? Det blir bättre såhär...” mumlade jag till svars. 

   ”Så vaddå? Du får honom att tro att du var otrogen så att han inte vill ha något med dig att göra? Huh?” frågade hon nu ilsket. 

   ”Nej! Kyssen med Tyler var ett misstag. Jag lovar dig, så fort jag insåg vad det var som hände så drog jag mig ifrån. Jag vill inte göra så mot honom, aldrig... jag vill bara skydda honom” Victoria suckade högt bredvid mig i stolen. Minnesbilderna från händelsen tidigare idag med Tyler fyllde återigen mitt huvud och illamåendet sköljde över mig. Det hade varit hemskt, när jag efteråt insett vad som hänt. Vad detta betydde. Jag ville verkligen inte såra honom, inte på detta sätt. Jag visste mycket väl hur illa det var att försöka skärma av honom men Tara hade sedan vikt minskningen varit mer närvarande än innan och det skrämde mig.

   ”Vad tror du kommer såra honom mest? Att du ignorerar honom eller att Tara särar på er? Om Tara skulle få reda på det och jag vet inte... släppa sin vrede fri så skulle han i alla fall veta att du älskar honom, att du är villig att slåss för er båda. Vad säger det här? Jo, detta säger att du har gett upp, att du väljer att tro på något som hans ex berättat för dig, att du inte älskar honom tillräckligt mycket för att höra sanningen i hans ord och lögnen i hennes” tårar fyllde nu mina ögon. Mitt haka darrade när jag försökte få dem att inte falla. Jag drog in ett skälvande andetag medan jag nervöst fingrade på min ena tröjärm. Det dåliga samvetet jag hade hotade att äta mig levande. 

   ”Jag vet att allt jag gjort har fört med sig allt annat än bra saker men... nu tror jag faktiskt att det är försent att fixa. Jag kan inte finna något som kan göra det bättre-” 

   ”Du, Ariel. Måste släppa på din stolthet. Det är den som står i vägen” min stolthet? Innan jag hann grubbla mer på det såg jag ur ögonvrån hur garderobsdörren svängde upp och en flämtning lämnade Victorias mun. ”men hur i hela-” dock hann hon inte avsluta sin mening innan en rasande röst avbröt henne. 

   Jag hann endast vrida på huvudet och resa mig ur stolen innan Justin var framme hos mig. Hans ögon strålande av ilska och smärta. Hans kinder våta efter tårar. 

   ”Vad är det här? Någon slags patetisk payback? Huh?” röt han i mitt ansikte medan han höjde sin ena hand, skrämt flackade min blick mellan hans ansikte och arken i hans hand. Tills min blick fastnade på arken. Illamåendet kom tillbaka med full styrka medan jag stirrade på fotot. Lika klart som dagen kunde man se kyssen vi delade. Eller snarare kyssen som Tyler sprang på mig och jag inte var snabb nog att avleda. Men hur syntes det i fotot? Inte alls. 

   ”Justin, jag-” 

   ”Nej, jag vill inte höra!” avbröt han lika fort. ”för det är så det går till i vårt förhållande eller hur? Vi lyssnar på alla andra men inte på varandra. Litar på alla andra men inte på varandra” han drog in ett djupt andetag medan tystnaden spred sig över rummet. ”jag har aldrig varit otrogen mot dig Ariel, jag har aldrig gjort något med mening för att skada dig. Så varför går du och gör...” för ett ögonblick verkade han tappa orden innan han såg på bilden. ”... såhär!” 

   ”Du måste lyssna på mig, jag-” 

   ”Varför ska jag lyssna på dig? Varför ska jag tro på ett enda ord du säger? För hur kan det vara så att dina ord innehåller mer sanning än mina!” Justins ord var tusen gånger värre än Victorias, gjorde tusen gånger ondare än hennes. Men han hade rätt och det var nog det som gjorde ondast. 

   ”Det är inte som du tror” viskade jag. Han endast såg på mig innan han kastade bilderna på golvet och vände sig om innan han försvann in i mörkret. Hjärtat hamrade i bröstet på mig och jag insåg mycket senare att tårar runnit längst mina kinder. 

 

”Ariel? Ariel?” skrämt blinkade jag mig själv tillbaka till verkligheten för att fokusera på Victoria som oroligt såg på mig. ”Ariel?” frågade hon igen och jag såg mig förvirrat omkring. Vi var fortfarande kvar i rummet och bilderna låg utspridda över golvet. 

   ”Hur fick han tag på dem där?” var mina första ord. Victoria såg ner på golvet. 

   ”Jag vet inte” svarade hon. ”men det är tid för dig att fixa allt nu” hon såg stint på mig. Jag nickade frånvarande. Fort drog jag mig ur hennes grepp innan jag gick mot min bokhylla som nu var stängd igen, med ett hårt tryck klickade den till innan den svängde upp. 

   ”Okej, detta är andra gången jag ser detta. Vad... hur?” utbrast Victoria bakom mig. 

   ”Det är en... gengång” var det enda jag sa innan jag gick ifrån henne och nerför trapporna och fram till handtaget. Justins rum var tyst. Alldeles för tyst. Fundersamt såg jag runt i hans garderob och insåg till min förvåning och fasa att halva hans garderob var borta. Fort gick jag ut till hans säng och såg den bäddad. Han bäddade aldrig sängen om det var att han skulle sova i den natten därpå. Lika fort som jag kommit lämnade jag hans rum innan jag kom upp till mitt eget och slängde upp dörren. 

   ”Linda?” utbrast jag så fort jag nådde lobbyn och slog händerna på disken så hon häftigt skvatt till. För ett ögonblick hejdade jag mig vid hennes skrämda uttryck men hade inte tid att be om ursäkt. ”har Justin hunnit åka?” 

   ”God eftermiddag Ms. Madison, vilken-” 

   ”Justin! Justin Bieber” avbröt jag innan hon knappt hann börja. 

   ”Ja, jag är rädd att Mr. Bieber redan lämnat byggnaden” svarade hon med ett leende som sakta föll vid mitt säkert bedrövade ansiktsuttryck. 

   ”Vet du vart han skulle? När han kommer tillbaka?” frustrerat drog jag handen genom håret. 

   ”Atlanta Ms. Madison och endast ett par dagar. Han är tillbaka på måndag” jag nickade och vände sedan huvudet mot ytterdörrarna innan jag släppte ut ett skälvande andetag. Återigen nickade jag medan jag backade bakåt ett steg vilket fick min arm att falla från disken. ”mår ni bra, Ms. Madison?” frågade Linda oroligt och började resa sig från sin stol.

   ”Nej, jag... det är ingen fara, jag mår fint” svarade jag fort och viftade med händerna. Jag mådde inte alls fint.

 


 

SE VEM SOM ÄR TILLBAKA! JO JAG. yeaaah, who's happy? jag är! XP gaaaaaaaah! som i tidigare inlägg skrivet så är jag ledsen för.. glappet. men jag kände verkligen att jag behövde det. o nu ska förhoppningsvis uppdateringen komma tillbaka, kanske inte riktigt varannan dag som förut men absolut inte tre veckors mellanrum! 

såååååå... vi är tillbaka i kaoset. o shiiiiiiiiit! Justin och Ariel glider endast längre o längre isär varandra... no good. O SEDAN KYSSEN! god, Tyler kysste Ariel. orkade inte skriva den scenen så därför kom det väl som en chock, kaboom flam! o nu har Justin åkt... vad tror ni framtiden bringer? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

min fråga: (bara för att göra frågan mer officiell) vad tycker ni om Wattpad? tänkte nämligen - för er som inte läst det tidigare inlägget - att kanske byta plattform. börja skriva på Wattpad istället.

som jag har förstått det på de andra kommentarerna så är det mest förvirring som är problemet. att Wattpad inte varit använt tidigare eller helt enkelt inte förstås. såklart kommer jag göra instruktioner o tydliga länkar så ni kan ta er till min nya sida. oroa er inte, annars är jag öppen för frågor om något fortfarande är oklart. sååå... Wattpad? no? yes? KRAM. 


"cause I'm only human"

wow... hur länge har det varit nu sedan senaste uppdateringen? tre veckor? mer? 
 
jag är ledsen har jag har varit otroligt frånvarande.. har haft lite tid för mig själv. gjort saker utan stressen att jag behövde sätta mig ner o skriva ett kapitel. skönare än vad jag trodde det skulle vara. 
 
dessutom har jag funderat väldigt mycket över om jag ska byta webbplats eller inte.. föra över att till "Wattpad" istället, eftersom det är en mycket bredare portal om man vill skriva. "Blogg.se" är egentligen inte till för noveller utan för vardagsskrivande. skulle ni fortsätta läsa om jag gick över till "Wattpad"? 

sedan angående kommande uppdatering.. som ni själva kanske märkt så är novellen för tillfället något.. deprimerande. de bara bråkar o det är inte riktigt slut än.. more is to come. o jag antar att jag involverat mig så djupt i mina karaktärer att jag känner samma sak som dem. det enda jag känner när jag ska skriva är... jag vet inte - något i stil med "God, no!" 
 
men jag är ledsen att jag bara försvunnit o låtit er vänta på att det ska komma något.. jag vill inte ge er falska förhoppningar men jag är hemma hela dagen idag, jag måste verkligen plugga matte inför nationella vecka 21 men jag ska även försöka att skriva på kapitlet. men som tidigare skrivet så tappar jag lusten varje gång jag öppnar dokumentet. får försöka tänka på det fina som senare kommer kanske.. 
 
håll utskik mina vänner! PUSS&KRAM. ♥

"stay with me tonight"

UPDATE 20.01. så det visade sig vara lite mer läxor än jag förväntade mig.. kom upp fler under dagen som jag hittade på Fronter. så jag har inte hunnit sätta mig ner o skriva ordentligt, dock har jag skrivit lite. så det är ju bra. motivationen går i vågor. skitjobbigt o jag är ledsen för det... TACK FÖR ERT TÅLAMOD! 
 
 
tjaba tjena! ledsen att jag har varit väldigt frånvarande de senaste dagarna men jag har faktiskt bara slappat o tittat på Shameless, läst... hehhehe, bara lata saker. men jag har inte känt någon större motivation att skriva dock känner jag att den långsamt börjar komma tillbaka. 
är hemma idag så jag tänkte först o främst göra lite läxor men sedan tänkte jag sätta mig o skriva på kapitel 78. så förhoppningsvis kommer det upp ikväll! håll utskik! ♥ PUSS&KRAM. 

"you know what they say about the young"

halla dear readers! så jag har precis ätit o tänkte sätta mig ner i ett försök att skriva klart kapitel 78... har ingen större inspiration just nu men jag ska försöka. tack för ert tålamod. älskar er för det. ♥ PUSS&KRAM. 

"because I love your face"

UPDATE - onsdag, 20.37. 
ledsen, men jag har inte gjort några framgångar med kapitlet.. :/ dessutom har jag fastnat hårt i en ny serie. kan inte sluta titta.. heheheh, så det är en av anledningarna. men jag ska verkligen försöka! kramar. 


tja! ville bara säga att det är lite segt nu på inspirations fronten... har svårigheter att börja kapitlet. så om det inte kommer upp något kapitel ikväll så är det anledningen. men om det inte händer så ska jag försöka se till att det kommer upp på onsdag! 
 
vem mer ska o se på förhandsvisningen för Divergent på torsdag? gaaah! I'm so excited!!!! ♥ PUSS&KRAM. 

Detta är en Justin Bieber novell blogg som drivs utav mig, Linn.
"Born To Be Somebody" är novellen som skrivs på just nu, detta är min sjunde novell. Dem andra sex kan du hitta under "kategorier" eller bläddra bland månaderna. Om du vill kontakta mig så finns det flertal olika sätt att göra det genom att klicka på ikonerna i headern, tveka aldrig att kontakt mig om du har frågor om novellerna eller annat som du undrar över. Kram!




Ariel Madison - världens största modell. Ironiskt då hon är så kort, den kortaste genom tiderna. Men när man går i Ariels skor spelar längden ingen roll, alla vill jobba med henne.
När den nybyggda skolan, Walk of Fame - för endast kända ungdomar mellan 16 och 22 - öppnar hoppar Ariel genast vid chansen för att gå i en skola och umgås som en vanlig tonåring.
Ariel lever nämligen på ett strikt schema, hon har aldrig en ledig stund. Alltid är det något som ska göras; vara med i en intervju, ha fotografering, gå en runway show eller leda något annat evenemang. Alltid skulle hon synas och höras, hon var ju världens bästa modell. Vad skulle hon annars göra? Men är modelljobbet det enda hon är bra på? Finns det något mer som döljer sig inom henne?... I hennes lungor kanske?



Penelope Hawkin, men du kan kalla henne Penny, 16 år gammal, flyttar från Winnipeg till Stratford när hennes far får ett bättre jobberbjudande och när ett sådant erbjudande hamnar framför näsan på dig tackar du inte nej. Särskilt inte när Pennys mamma endast jobbar deltid för att ta hand om hennes sjuka bror Jesse, diagnoserad med obotlig leukemi. Tillsammans med flytten dra det till sig hemligheter från hennes fars förflutna och Penny står plötsligt framför en chockerande nyhet som skakar om hela hennes liv. Vad är det? Läs och ta reda på det.










Kodning av: Linn & Mikaela