”don’t do it, it’s not worth it” försökte jag och jag såg hur hennes ögon fylldes av tårar, antagligen av smärtan i ansiktet. Jag lät blicken svepa över hennes kropp för att se om hade fler skador, båda hennes knän var täckta av rött blod tillsammans med brun jord. Även hennes ena armbåge var täckt av blod och jord, hon släppte taget om sin bräda.

”oh, the soccer star can’t take a little push?”

 

---

 

Ilskan växte likt elden i mitt bröst när mening lämnade tjejens mun, genast sträckte jag mig efter brädan igen för att drämma den hårt över hennes ansikte. Men Justin var snabbare och gömde den fort bakom ryggen, han vände sig om för att möta tjejen, ett elak flin vilade på hennes läppar och hennes bruna ögon glittrade av lycka. 

”excuse me?” frågade Chloé och bröt tystnaden.

”you heard me” snäste hon nonchalant och gav inte Chloé så mycket som en blick utan borrade in sin i min. Smärtan i ansiktet började ge mig en huvudvärk och benen började bli svaga att stå på, på grund av de stora såren som pryde mina knän. 

”who the fuck are you? And what do you want?” fräste jag åt henne och hon flinade omöjligt ännu elakare. 

”I’m your worst enemy” svarade hon och jag såg förbryllat på henne, vem var den här bruden?

”what?” frågade jag dumt och hon skrattade. 

”you will see, Lilo” svarade hon och jag häpnade över hur hon kunde mitt smeknamn, ingen använde det förutom familjen eller nära vänner. Ingen visste ens om att jag hade ett smeknamn, då det är från mina yngre år. Med ett leende rullade hon ifrån oss och jag fortsatte stirra efter henne.

”what? what did she mean by that? and Lilo?” frågorna bara öste ur Justins mun och de dröp om oro, jag suckade.

”I don’t know what she meant and Lilo is my nickname, my brother made it up when we were little cause he couldn’t say Olivia” svarade jag trött.

”aw, Lilo. That’s so cute” utbrast Tammy, vi alla såg på henne och hennes kinder blossade genast upp i en högröd ton, jag skrattade. ”thank you, Tammy” svarade jag. 

”yeah, super adorable. But now we need to get you cleaned up and look over your wounds and see how bad they are” sa Justin fort och räckte Ryan min skateboard, jag hann precis protestera innan han var på väg att lyfta upp mig i sina armar. ”are you sure?” frågade han tveksamt och såg på mig.

”I’ll be fine” svarade jag och tog ett steg framåt, genast högg det till i knät när huden skrek av smärta när den drogs ut. Jag försökte så gott jag kunde hålla ett uttryckslöst ansikte men måste ha misslyckats för andra sekunden var jag upplyft av Justin. 

Jag la mitt huvud mot hans axel och snosade mot hans hals med armarna slapp hängande om honom. Vi, eller snarare han, gick inte speciellt långt för än han svängde in på en uppfart och gick uppför de få trappstegen innan han vände sig om för att låta Ryan öppna dörren.

”where are we?” frågade jag och såg mig om i den lilla hallen, Justin sparkade lätt av sig skorna innan han fortsatte bort längst korridoren. 

”this is my grandparents house” svarade han och min ögon fick genast dubbelstorlek, tänk om de var hemma!? 

”are they home?” frågade jag panikslaget, som svar på min fråga hördes två kvinnoröster från köket, de sa Justins namn och han svarade med ett ”ja”. 

Sedan gick han in i ett kök, där befann sig en ung kvinna, hennes blå, gröna ögon var pigga och glada, hennes leende vackert och det bruna håret böljade ner över hennes rygg.

 

"are they home?"

 

Bredvid henne stod en äldre dam, ett par glasögon satt på hennes nästipp och hon log varmt när vi klev in i rummet tills hon såg min blodiga uppsyn. 

”what have happened?” utbrast den äldre förskräckt och tog två steg innan hon var framme vid mina knän och beskådade dem. ”put her on the table” befallde hon och Justin satte mig lydigt på köksbords kanten. 

”some girl happened” svarade han och vände sig mot kvinnorna.  

Dem två började genast leta fram förbandslådan och blötte papper som de skulle rena mina sår med,  det sved häftigt när de duttade på knäna med vattnet. Justin tog min hand och jag klämde den hårt för att inte skrik högt att de skulle sluta och låta mig vara. Ur ögonvrån såg jag Chloé stå tillsammans med Cornelia, Melinda, Chaz och Ryan, deras oroliga blickar brände på min hud. 

När såren på knäna väl var rena satte de stora vita plåster på såren och fortsatte sedan till min armbåge, den yngre kvinnan, som jag även antog var Justins mamma, tvättade såret i min panna och satte ett plåster där med. Rivsåren på kinden tvättade hon men lät sedan vara då det inte behövde plåstras om. 

”oh, there’s a grit in here” genast stelnade jag till när jag insåg vad som skulle komma härnäst, kvinnan reste på sig och lämnade köket. Jag kämpade hårt med att inte börja hyperventilera eller svimma, gruskorn i sår hade jag stött på flertal gånger tidigare då vi ofta spelade på grusplaner hemma i Sverige. Smärtan när pincetten tränger sig in i såret är något utav den värsta känslan jag någonsin känt, det gör något så outhärdligt ont och jag skrek som en galning när jag var liten. 

Denna gång hoppas jag i alla fall på att jag ska kunna hålla mig lugnare, jag svalde när jag såg pincetten i hennes hand. Hon satte sig på stolen igen och tog tag i min arm, jag klämde Justins hand hårdare och knep ihop med ögonen. Jag kved illa när hon höll på och jag trodde mitt huvud skulle sprängas och andades häftigt ut när hon väl var klar. Det flimrade framför ögonen på mig och jag hade plötsligt svårt att sitta rakt. 

”Justin, I think she’s going to faint” varnade den unga kvinnan och Justin reste sig genast upp, han grep tag om mitt ansikte och försökte se mig i ögonen men mina ögonlock envisades sig med att vilja slutas. De fick tillslut sin vilja genom och jag föll i mörker. 

 

*

 

”she’s going to wake up soon, don’t you worry” svaga mummel trängde genom min dvala och jag kände hur jag sakta kunde röra på mina muskler igen. Försiktigt öppnade jag ögonlocken och kisade ner det starka ljuset från taklampan träffade min näthinna, jag stönade svagt och snart kände jag en hand i min och en annan om min kind medan någons andetag kittlade mot min hals, jag antog att det var Justin. 

”babe?” Justins röst var fylld av oro och jag stönade lätt igen för att försäkra honom om att jag levde. 

”den där bitchen ska dö, på riktigt” sa jag sedan och hörde fnitter medan jag försiktigt satte mig upp igen. ”is it really no one who knows that... girl?” frågade jag. 

Jag såg ner på mina knän och de hade vita bandage virat runt sig medan min armbåge fått ett stort vitt plåster, i pannan sved det irriterande och jag stönade. Hon skulle få ångra att hon någonsin rörde mig. 

”wait! I got it!” utbrast plötsligt Chaz och kom inspringande i köket med ett upprymt ansiktsuttryck. 

”who is it then?” frågade jag otåligt. 

”Carla Ashford” svarade han och killarna stod tystna innan jag såg hur det ljusnade för dem båda.

”oh” svarade Justin och jag såg förbryllat på dem. 

”what? Who is Carla Ashford?” frågade jag. 

 

"what? who is Carla Ashford?"

 

”she went with us from 1st grade to 6th but transfered to another when they moved, but I guess she’s back” svarade Justin och såg på mig. 

”okay...” svarade jag, fortfarande förvirrad över vad denna tjej ville mitt liv. ”but what did she meant?”  

”Carla has always been that competitive person, she can’t lose” sa Chaz och kliade sig i nacken innan han förvred ansiktet och jag kunde gissa mig till att han hade smärtsam historia med denna tjej. 

”but what do I have to do with it all?” frågade jag. 

”maybe... she has heard of  your soccer skills, Carla plays soccer too you know” svarade Ryan som satt på stolen bredvid Justin och framtill nu suttit i egna tankar.

 Jag stirrade förfärat på honom, gjorde hon allt det här för att hon hört att jag var duktigt i fotboll!? 

De båda kvinnorna kom in i köket igen och de sken genast upp i ett varsitt leende när de såg mig vaken och sittandes. 

”you are awake” sa den unga kvinnan glatt och jag log generat tillbaka. Så här var det inte tanken att jag skulle träffa Justins ena förälder för första gången. 

”I’m Pattie” sa hon sedan och sträckte ut handen mot mig, jag som oturligen skadat armen jag normalt använder fick vrida på min andra arm för att kunna hälsa på henne vilket fick alla att skratta. ”normally I would hug you but I don’t want to hurt you any more then you already are” sa hon sedan vänligt och jag skrattade. 

”it’s okay, thank you for your help” svarade jag och hon log varmt. 

”and I’m Diane, Justin’s grandmother” sa den äldre och även hon tog mig i handen.

”Olivia” svarade jag och hon skrattade mjukt. 

”I know” sa hon sedan och mina kinder blossade genast upp. ”I, or should I say we, have heard a lot about you since you came home from the camp” fortsatte hon. 

”but that-” började då vi bara varit hemma i tre dagar. ”yeah” avbröt hon och jag skrattade.

”yeah, yeah. I talk a lot about things I like” Justin la sig i samtalet och himlade med ögonen medan han reste sig från stolen. 

Jag log mot honom. ”I like you too” svarade jag lågt då han hörde mig i alla fall, han såg på mig och log snett.

 

---

 

nu vet ni vem ragatan är, Carla Ashford... hm... tror ni hon kommer skapa

mycket trubbel i framtiden?? ;) vad tycks lovely people!? =D 

kommentera, dem betyder allt! ♥ heheheh, återigen orkar jag inte läsa genom det...

vill hellre leka runt på min MacBook Air som jag fått från skolan, galet glad över denna

vackra, tekniska... sak. =) kramisar.