PREVIOUS:    ”Men du är det nu, det är det som är det viktiga. Vad du har gjort i ditt förflutna spelar ingen roll nu, det viktiga är att du har valt att ändra dig, ändra hur du valde att leva” han suckade innan han böjde ner huvudet för att luta sin panna mot min, jag slöt ögonen och lät mig själv andas för en stund.

”Hon har det riktigt svårt just nu och jag vet inte vad jag ska göra för att underlätta. Speciellt när det inte är långt kvar tills jag måste lämna Stratford. Jag vill inte lämna henne ensam i det här, tänk om det händer något medan jag är borta som förstör allt” jag satt med händerna runt tekoppen på bordet och med mamma på andra sidan av matbordet. Penny låg uppe i min säng, fått en ispåse till sin ömma kind och fort somnat när hon börjat slappna av och slutat gråta. Min vackra Penny. 

 "...what if something happens when I'm gone?" 

   Mamma såg beklagande på mig innan hon sträckte ut handen mot mig, jag släppte fort koppen och grep tag i hennes hand som om mitt liv hängde på den. ”det enda du kan göra Justin är att vara där för henne, när ingen annan är det. Även om du inte befinner dig i samma land, se till att hon vet att du är där. Att hon kan kontakta dig när som. Jag tror att hela den där familjen är väldigt skör, med en son och bror som är så pass sjuk. Det tär på vilken familj som helst, jag säger dock inte att det var rätt utav Pennys pappa att slå henne. Aldrig. Men han måste ha insett hur mycket han sårat sin dotter genom åren och det vart droppen för att hans bägare skulle rinna över” jag nickade instämmande och kramade till hennes hand. 

   ”Ja, det måste vara jätte påfrestande men Penny förtjänar inte att ha det så” mamma log vänligt.

   ”Nej, vännen det gör hon inte. Vem gör egentligen? Men nu tycker jag att det är dags att sova, klockan är mycket och det är en dag imorgon också” hon klappade min hand innan hon släppte och reste sig upp. Hon gav mig en puss på hjässan innan hon försvann ur köket. Jag suckade trött och reste mig från stolen för att hälla ut mitt nu kalla te, jag ställde muggen i zinken innan jag gick uppför trappan och bort mot mitt sovrum.

   Penny sov fortfarande djupt, ispåsen hade glidit ner på golvet och hennes hår låg överallt runt hennes huvud. Jag plockade upp isen och la den på byrån innan jag drog av mig t-shirten och släppte den till golvet, jag fick av mig jeansen innan jag gick till garderoben för att ta på mig ett par mjukisar. Försiktigt smekte jag sedan Penny över kinden innan jag började gå mot dörren.

   ”Nej, stanna” hörde jag en svag röst säga, jag vände mig om för att se Penny skjuta sig bakåt i sängen innan hon klappade trött på madrassen bredvid sig. Jag log snett innan jag la mig bredvid henne och drog täcket över oss båda. Hennes arm slingrade sig runt min midja innan hon kurrade ihop sig mot mig. Jag la armarna om hennes lilla kropp innan jag slöt ögonen. Jag finns här...

Penelopes Perspektiv.

Jag stönade lågt när jag vaknade utav den outhärdliga värmen, jag lyfte trött på huvudet och kisade med ögonen runt i rummet. Jag insåg snart anledningen till värmen då jag vände blicken mot Justin som sov djupt bredvid mig. Ena armen låg beskyddande runt mig, jag log och såg ner på honom. Jag gnuggade mig sedan i ögonen innan jag gäspade stort, natten hade varit drömfri och jag hade sovit utan uppehåll. Bortsett från när Justins mjuka smekning fick mig att vakna och fort begärt att han skulle sova med mig, inte lämna mig ensam.

   Försiktigt - för att inte väcka honom - reste jag mig ur sängen för att sedan tyst tassa bort till dörren och sedan till badrummet. En blick i spegeln och jag rynkade nedlåtande åt mig själv, jag hade somnat med sminket på igår och mascaran var nu smetad under mina ögon. Fort tvättade jag mig med tvål och vatten i ansikte innan jag torkade mig med en handduk. Väl klar nickade jag godkänt till mig själv innan jag satte upp håret i en knut på huvudet med tofsen på min arm. 

   ”God morgon” hälsade en vänlig stämma vilket fick mig att snabbt snurra runt, jag hade precis kommit ut ur badrummet när rösten överraskade mig. ”åh, förlåt det var inte mening att skrämmas” Pattie log mjukt och jag skrattade nervöst. 

   ”Det är lugnt. God morgon” svarade jag och tog mig över hjärtat. 

   ”Hungrig?” frågade hon sedan. ”jag tänkte precis gå ner och göra frukost” jag nickade tacksamt. 

   ”Det vore suveränt, låt mig bara gå och sätta på mig lite mer kläder” skyndade jag mig och säga, hon nickade förstående och jag smet fort in i Justins rum igen. Justin sov like djupt som innan men hade nu brett ut sig lite mer över sängen, jag log roat innan jag snabbt klädde på mig gårdagens kläder. Väl klart hängde jag Justin tröja över stolen och lämnade rummet igen. Nere i köket doftade det gott utav rostat bröd och kaffe. 

   ”Dricker du kaffe eller te?” frågade Pattie när hon fick syn på mig. 

   ”Te, tack” svarade jag och blev stående, lite hjälplöst. Visst inte riktigt vart jag skulle ta vägen. 

   ”Sitt du, så gör jag frukost” jag log tacksamt igen innan jag gled ner på en utav köksstolarna och la handflatorna på träbordet. 

   ”Hur är det med kinden?” frågade Pattie efter en stund och skickade mig en orolig blick. Jag höjde genast handen till kinden och lät mina fingertoppar glida över skinnet. Det var fortfarande lite ömt och något svullet men annars okej. 

   ”Den har mått bättre” svarade jag och Pattie skrattade till medan hon nickade. Hon ställde sedan en rykande mugg med te framför mig och sedan en krog med bröd, smör, ost osv på bordet. Hon satte sig sedan på stolen mittemot mig och smuttade på sitt kaffe innan hon grep tag i en brödskiva. 

   ”Ta för dig du, ingen mening med att vara blyg” jag log varmt mot henne, jag älskade Pattie redan. 

   ”Vart är Bruce och Diane?” frågade jag när jag kom på mig med att sakna deras muntra närvaro. 

   ”Hos vänner i New Hamburg” svarade hon och jag nickade innan jag tog en tugga på min smörgås. ”jag märkte att Justin inte låg i soffan den här gången” påpekade hon sedan vilket fick mina kinder att ta en högröd ton. Jag svalde min tugga och skrattade nervöst. 

   ”Det är mitt fel, jag ville inte sova ensam” sa jag generat och Pattie nickade förstående. ”men vi sov bara” la jag fort till vilket fick Pattie att skratta. 

   ”Det tror jag säkert” hon såg vänligt på mig innan hon blev något allvarligare. ”Penny... har något sådant här hänt förut?” frågade hon sedan oroligt och nickade menande mot min kind. 

   Jag stannade upp i mina rörelser och sänkte armen innan jag skakade på huvudet. ”nej, aldrig” 

   ”Du vet att vi finns här om du behöver prata” la hon sedan till, jag såg på henne och nickade försiktigt. Hon log snett och riktade sedan uppmärksamheten på sin mugg. 

   ”Jag förstår bara inte varför de aldrig brytt sig” fick jag plöstligt ur mig och Pattie såg genast upp på mig. 

   ”Hur menar du?” frågade hon och la huvudet på sned. Jag tog ett djupt andetag. 

   ”Jag har alltid kommit som andra val hela mitt liv i stort sett, enda sedan Jesse fick sin diagnos. De slutade bry sig om vad jag gjorde, jag skulle kunnat förstöra någon viktig ägodel och de skulle inte flippa ur så länge det inte påverkade Jesse. Runt 12 års ålder började jag inse att det aldrig skulle bli någon ändring så jag började sköta mig själv. Skaffade jobb som kunde betala för mina produkter och jag började klä mig som jag gör. Bara för att se om de skulle säga något, för jag menar min klädstil ingår inte direkt under kategorin ”normal”. Snarare långt därifrån, men de sa ingenting. De protesterade inte när jag började färga håret, som normala föräldrar hade gjort. Jag vet inte ens om de märkte något till en början. Det enda som fick mig att inte flytta hem till Spencer var tanken på Jesse. Han är min bror och jag vill inte förlora honom, jag vet att han inte har lång tid att leva därför vill jag vara där men...” förklarade jag innan jag tystnade, visste inte hur jag skulle fortsätta. 

   ”Men igår konfronterade de mig om Justin, började plöstligt prata med mig som om jag var den viktigaste och de visste exakt vad som pågick. Jag blev arg, slängde ut mig massa saker som har legat och tryckt under ytan genom alla åren. Jag skrek på dem” rummet blev tyst och jag försökte svälja bort klumpen som bildades i min hals. 

   ”Jag tyckte du gjorde rätt i att berätta hur du såg det, hur du upplevde det. Jag tror att det kommer att få upp deras ögon och se att allt inte riktigt stämmer” jag såg genast upp på Pattie med tårfyllda ögon. 

   ”Men varför slog han mig?” frågade jag och försökte trycka tillbaka tårarna. 

   ”Jag vet inte hjärtat. Jag känner inte din pappa personligen och jag vet inte hela er historia, men det jag är hundra procent säker på är att han ångrar det han gjorde. Ingen förälder - som mår rätt i huvudet - känner sig bra efter att ha slagit sitt barn på grund utav en humörsvängning” jag nickade. 

   ”Men jag tror inte jag är redo att förlåta honom än” la jag till och såg på Pattie ännu en gång.

   ”Det tror jag inte han förväntar sig heller” svarade hon, jag log svagt tillbaka mot henne. Sedan förstördes morgonron utav ett brak och sedan ett skratt, skrattet kände jag genast igen då det tillhörde Justin. Han uppenbarade sig senare i köksingången med ett roat flin. 

   ”Jag tror din klumpighet smittar av sig” sa han sedan och såg menande på mig, jag skrattade. 

   ”Mycket troligt” svarade jag honom och han flinade roat. 

   ”Hur länge har ni varit vakna?” frågade han sedan och rynkade plötsligt ihop ansikte medan han sträckte på sig för att sedan gäspa och klia sig på bröstet. 

   ”Åh, en timme kanske” svarade Pattie och reste sig från sin stol för att sedan klappa sin son på kinden som log tillbaka. ”du kan ta min plats” la hon sedan till. 

   ”Tack för du lyssna” sa jag till Pattie som skickade mig en varm blick. 

   ”Jag finns alltid här för att lyssna” svarade hon innan hon försvann ur köket och upp till övervåningen. Justin såg en aning förvirrat ut men sken sedan upp i ett leende, jag skrattade medan han kom fram till mig. 

   ”God morgon” sa han sedan och böjde sig ner, jag sträckte fort på ryggen och våra läppar möttes i en mjuk kyss. Jag log och lutade mig sedan tillbaks mot stolsryggen. 

   ”God morgon” svarade jag och såg på medan han satte sig ner och bredde en macka, jag drog upp benen så mina knän blev synliga för Justins ögon. ”så vad händer idag?” frågade jag. 

   Han ryckte på axlarna. ”jag tror det blir regn” svarade han medan han kliade sig fundersamt på kinden och jag skrattade. 

”Titta, det här är vad som är värst med vintern!” utbrast jag så fort vi kom ut eftersom ute att snön börjat töa och det blev endast blaskigt och halt då det frös under natten. Justin skrattade och stängde ytterdörren innan han låste, han klev sedan fram till mig och grep tag i min hand. 

   ”Då ska vi se till att du inte halkar och bryter nacken då” sa han och jag himlade med ögonen men log. Vi tänkte ta oss till Chaz som sa att Ryan redan var på väg och de tänkte se på film eller dylikt. Luften var frisk och fick mig genast att känna mig piggare och fräschare. 

   ”Du ser väldigt vacker ut utan smink” sa Justin plötsligt och fick mig att rodna innan jag såg upp på honom med ett ögonbrynet höjt för att säga ”verkligen?”. Han nickade fort. ”inte för att du ser dåligt ut med smink, du ser otroligt bra ut då med men din naturliga skönhet kommer fram när du inte har massa smink” förklarade han och jag log fånigt över hans gulliga ord.

   ”Tack så mycket” sa jag blygt och jag såg hur Justin flinade ur ögonvrån.

inte värst roligt kapitel kanske... men det ä något i alla fall! :D vad tyckte ni?? LÄMNA EN KOMMENTAR! ♥ de seriöst förgyller mina dagar, era gulliga o stöttande ord så snälla fortsätt. de motiverar o inspirerar verkligen! =) puss&kram. 

ps. imorgon kommer det inget då det är nyårsafton imorgon! =) YEY! hoppas verkligen 2013 blir tusen ggr bättre än 2012. för 2012 sög på riktigt BALLE, ursäkta språket... men det ä sant. jag gillade inte det här året ALLS! nope, det ä så jag känner. what about u guys?? 

   ”Vad är det?” frågade jag när jag kom in och såg dem båda placerade vid matbordet. 

   ”Sätt dig är du snäll” jag satt mig på pallen vid bordets ände och såg sedan på dem. Mamma tog ett djup andetag innan hon kastade en blick på pappa, jag rynkade lätt på pannan. Vad är det frågan om? Vad har hänt? 

”Vi skulle vilja prata med dig om den unga mannen som befinner sig uppe på ditt sovrum” började mamma och jag kvävde genast en suck och hindrade mig själv från att himla med ögonen. 

   ”Vad är det med honom?” frågade jag tillslut när hon inte fortsatte. 

   ”Tja... vad det är som pågår till exempel” inflikade pappa och la armarna i kors över bröstet medan han lutade sig tillbaka mot stolsryggen. ”för jag menar, så mycket tid som han har spenderat här på senaste tiden, är det något du vill berätta?” Jag såg stint tillbaka på honom, ska jag verkligen behöva sitta genom det här samtalet med dem? 

   ”Herregud, ska ni verkligen ha 'det-är-viktigt-att-ni-skyddar-er' talet för mig, för jag vet mycket väl vad man ska göra för att inte bli på smällen. Så ni slipper” försäkrade jag dem fort innan jag började resa mig från pallen för att lämna köket. 

   ”Nej, sitt ner!” utbrast mamma, jag såg förvånat på henne innan jag försiktigt sjönk ner på stolen igen. ”vi ska ha talet som gör att vi inte kommer behöva ha det andra” jag såg förvirrat på henne. 

   ”Penelope, jag och din far tycker inte om att du träffar den där pojken och ännu mindre att du har ett förhållande med honom” jag drog genast in ett häftigt andetag, så det är såhär vi ska ha det!? Jag öppnade munnen för att protestera när hon satte upp handen i vädret. ”för det första är han på tok för gammal för dig, du må tycka att två år inte är speciellt mycket men det är det. För det andra har vi läst tidningar och Justin har inte haft det bästa ryktet på senaste tiden. Lekt runt med tjejers hjärtan och sedan krossat dem som om de vore tändstickor och vi vill inte ha någon sådan åt vår dotter” 

   Jag stirrade på mina föräldrar och kunde inte tro min öron, sedan rann allt bara över kanten. Bägaren fylldes till sin fulla bredd och rann över, tekanna kokade över. Det var droppen helt enkelt för att få mig att totalt explodera och tappa allt lugn jag hade i kroppen. 

   ”Så nu är det på tiden att ni bryr er, huh?” fräste jag med iskall stämma. ”nu när er 'lilla' dotter har gått och skaffat sig en pojkvän då är hon helt plöstligt viktig och oj... vi kanske ska se till att hon mår bra. Nu vet ni helt plöstligt att hon lever” mamma såg förfärat på mig medan pappas blick enbart brann utav ilska. 

   ”Du vet att det inte är sant, Penny. Vi har alltid dig i tankarna, vi bryr oss om dig” mamma var nästan på gränsen till tårar men det rörde mig för tillfället inte ryggen. 

   ”Så det säger du? Vart var utskällningen efter nyår när vi inte syntes till på nästan ett dygn? Vart var de arga, oroliga orden som sökte en förklaring till vart vi varit någonstans?” utbrast jag argt. 

   ”Så du vill ha en utskällning?” frågade pappa med kall röst. ”för du är ett steg från att få en” 

   ”JAG VILL HA ETT TECKEN PÅ ATT NI BRYR ER, PAPPA! Att ni har varit oroliga! Men ni har aldrig brytt er om vad jag gjort. På nyår blev jag dyngrak och Justin behövde ta hand om mig och vet ni vad jag sa när han frågade om han skulle följa mig hem?” jag såg från den ena till den andra. ”jag sa att jag inte ville gå hem, att jag inte orkade vara här. Så jag sov hemma hos Justin istället, men oroa er inte. Han var en perfekt gentleman och lät mig sova i hans säng medan han själv sov nere på soffan i vardagsrummet” 

   ”Vart du full!?” utbrast pappa och jag ilsknade genast till innan jag himlade med ögonen. 

   ”Utav allt jag sa så var det det enda du la vikt på?” frågade jag. ”ni lägger ju inte märkte till det som faktiskt är viktigt, som att jag alltid läggs åt sidan. Jesse kommer alltid, alltid, i första hand. Jag vet att han är sjuk, tro mig, jag vet. Men jag är också en del utav den här familjen, men det känns som att jag bara knuffas åt sidan mer och mer. Det är bara jag och Bubble tillslut” tårarna steg nu upp i mina ögon, helst ville jag bara springa upp till Justins famn och gömma mig där i alla evighet. 

   ”Penny, du vet att Jesse inte har länge till att leva. Vi måste lägga allt på att han ska få ha det så bra som möjligt innan...” mammas ord tog slut. 

   ”Jag vet mamma! Tror du inte att jag vill att han ska ha det bästa? Men precis som alla barn behöver jag också mina föräldrars uppmärksamhet ibland” en ensam tår lämnade mitt öga. ”så ni kan inte ta bort Justin, det har ni inte rätten till. Han är det enda bra i mitt liv just nu. Eftersom ni bestämde er för att flytta hit, tvingade mig att flytta från min barndom, från min bästa vän i hela världen. Ni valde att ta ifrån mig allt för att Jesse skulle få det bästa. Jag tvingas hela tiden släppa saker som ligger mig kärt, men inte den här gången. Justin stannar eller så flyttar jag” med dem orden lämnade jag köket och stormade upp på mitt rum där Justin satt på sängkanten, han såg genast upp på mig när jag kom in.

   ”Gråter du?” frågade han förfärat och var framme hos mig på sekunder. 

   ”Nej men vi ska gå nu” sa jag och grep tag i hans hand. 

   ”Vad? Vart?” frågade han förvirrat. 

   ”Jag vet inte, men vart som helst är bättre än här” svarade jag och drog med honom nerför trappan och bort mot hallen. Justin började förvirrat ta på sig kläderna när mina föräldrar plöstligt kom ut ur köket. 

   ”Och vart tror du att du är på väg?” utbrast mamma 

   ”Bort” svarade jag kort och krängde på mig jackan. 

   ”Absolut inte, du ska ingenstans och speciellt inte med honom” nu var det pappa som la sig i och jag bet ilsket ihop käkarna och slutade knyta på min sko. Jag reste mig från golvet och vände blicken mot honom. 

   ”Sluta bete er som att ni plötsligt bryr er om vart jag ska, för nu är det lite för sent för det. Ni har redan gjort det klart och tydligt att Jesse går före precis allt annat. Jag har bara blivit någon som tar upp för mycket plats i huset. Så bara sluta, det gör enbart mer ont att se er försöka. Jag har slutat bry mig, gå lev era perfekta liv och låt inte mig förstöra dem” det nästa som hände fick min värld att rasa samman totalt, pappa svingade sin hand och snart flög mitt huvud åt sidan när han gav mig en rungande örfil. Det sved illa på kinden och tårarna steg i mina ögon. 

   ”John!” utbrast mamma förfärat bakom honom, jag tog mig om kinden och vände långsamt blicken mot honom. Han andades häftigt och såg på mig med arga ögon och rynkad panna. 

   ”Penny-” började mamma fort när hon såg mina tårar. 

   ”Nej! Låt mig bara vara!” skrek jag åt henne innan jag snabbt snurrade runt och drog med mig Justin ut. Jag insåg inte att jag grät okontrollerat och stapplade fram i blindo tills Justin lyckades nå mig, jag kollapsade i hans armar och snyftade högt mot hans axel. 

 "No! Just leave me alone!" 

   ”Hu-hur... kunde han?” snyftade jag fram. 

   ”Jag vet inte, Penny” viskade Justin mot mitt huvud, jag lutade mig genast tillbaka när jag hörde han sorgsna röst. 

   ”Tro inte att jag kommer lämna dig för att mina föräldrar är tröga i huvudet och inte inser vilken fantastiskt kille du är. Aldrig, okej?” jag såg upp i hans ögon men han verkade desperat vilja vika undan sin.

   ”Jag har inte alltid varit det” svarade han tyst tillslut och jag skakade fort på huvudet. 

   ”Men du är det nu, det är det som är det viktiga. Vad du har gjort i ditt förflutna spelar ingen roll nu, det viktiga är att du har valt att ändra dig, ändra hur du valde att leva” han suckade innan han böjde ner huvudet för att luta sin panna mot min, jag slöt ögonen och lät mig själv andas för en stund.

   ”Lämna mig inte” viskade Justin plöstligt och jag la fort armarna runt hans hals innan jag borrade in ansikte mot hans hals. 

   ”Aldrig” svarade jag.

   ”Lämna mig inte” upprepade han med skärrad röst och jag skakade på huvudet. 

   ”Jag kommer inte” han kramade mig hårt så jag pressades mot hans kropp. 

okej, jag känner mig på lite fucka ur humör så jag kanske tog i lite för mycket i det här kapitlet. hehhehe. men vad tyckte ni?? hur kommer det gå med hennes föräldrar? KOMMENTERA! ♥

era kommentarer ä så himla gulliga o stöttande! jag ÄLSKAR dem verkligen, får mig att skina likt solen. gah, de ä så gulliga så snälla fortsätt med dem. =) puss&kram. 

   ”Jag vill inte att hon ska bli sårad, hör du det?” jag nickade fort. ”jag vet att du inte kan göra något åt det som dina fans skickar men du kan göra något åt hur du behandlar henne. Jag vill inte att hon hamnar i listan över krossade hjärtan, okej?” 

   ”Jag skulle aldrig köra över henne det på det viset, Penny förtjänar allt och mer” 

”Guuuurl, jag behöver en redig förklaring på hur turturduvorna äntligen blev ett vi” vi var inte långt från Ryans hus när Spencer krävde en förklaring. Så jag gav henne just det, från början till slut. När jag sedan var klar med min historia var vi nästan framme och Spencer sken som en sol.

   ”Usch, vad gulligt” sa hon och såg med en drömmande blick ut i det blå. ”jag önskar att jag också kunde hitta någon som jag bara klickade med direkt” hon suckade olyckligt. 

   ”Åh, lilla Spence. Det kommer du göra, helt klart. Alla killar borde hänga i dina hälar och be på sina bara knän om att få dig” försäkrade jag henne om och la armen runt hennes axlar, hon fnittrade glatt och kramade mig tillbaka. 

   ”Ja, kanske skulle kunna hända om det inte vore så att min idiot till bror skrämmer bort alla” muttrade hon irriterat och jag skrattade innan jag plöstligt slutade. Crap! 

   ”Vad? Vad är det?” frågade Spencer så fort hon såg min minn. 

   ”Mina föräldrar, de kommer säkert vara galna när vi kommer hem” jag slog handen för pannan och jag såg hur Spencer genast förstod vad jag menade. Jikes! Vi är dödens. 

   ”Ehm... vi kanske kan förklara, de förstår säkert” försökte hon. 

   ”Kanske, shit. Kom igen, vi skyndar oss” jag grep tag i hennes arm och drog med henne fortare längst gatan, jag fiskade upp mina nycklar och låste upp dörren. Jag knep ihop ögonen i tron om att jag genast skulle köra mammas gälla skrik. Men inget kom. Huset var alldeles tyst när vi klev in i hallen.

   ”Hallå? Är det någon hemma!?” ropade jag men bemöttes endast utav tystnad. Jag rynkade lätt på pannan innan jag hängde upp jackan på kroken och klev ur skorna, jag trippade fort in i köket där jag fann en lapp. 

   ”Vi är på sjukhuset med Jesse, vi ska handla på vägen hem också. Vi har med oss Bubble. Kram mamma & pappa.” 

   Inget ”vi har en del och prata om när vi kommer hem” eller ”du ligger illa till unga dam”. Nej, inget sådant. 

   ”Vad har de skrivit?” frågade Spencer och kom upp bakom mig, jag knöglade fort ihop lappen i min hand och slängde den i papperskorgen. 

   ”Att de kommer hem snart bara” svarade jag henne, besvikelsen och ilskan kokade inom mig. 

   Även fast jag fasat för deras vrede över att de varit oroliga hela natten med tanke på att vi vart borta hela natten och nästan hela dagen så hade jag ändå velat ha den där utskällningen. Bara ett tecken på att de brydde sig, på att de saknat min närvaro. Att de varit oroliga för mig. Men inget. Tårarna vällde upp i mina ögon men jag svalde innan jag tillsammans med Spencer gick upp på mitt rum.

   ”Jag tar och duschar, känner mig jätte äcklig” jag grep fort tag i ett par nya underkläder ur garderoben innan jag lämnade rummet igen och gick bort till badrummet. Jag låste om mig innan jag släppte klädesplaggen på kakelgolvet och började ta av mig klänningen. 

   Hade de inte brytt sig om att vi varit borta så länge? Hade de inte varit oroliga alls för våran skull? Jag gick fram till handfatet och tog bort lösögonfransarna och de mesta utav sminket innan jag satte på vattnet och klev in under strålen. Jag drog fingrarna genom håret för att få det hela blött innan jag grep tag om schampo flaskan och sprutade ut en stor klick i handen. 

   Jag visste att Jesse var sjuk, jag visste att han behövde vård och konstant uppvaktning. Men... Jag var deras dotter också. Var det verkligen schysst för mig att glömmas bort så ofta? För det här är inte första gången som detta har hänt - att jag borde ha fått skäll men fick det inte för någon annat med Jesse dök upp. Jag älskar min bror med hela mitt hjärta men jag var också mänsklig, jag behövde mina föräldrars kärlek lika mycket som han. 

   Allt kom rasande ner på mig, jag försöker hela tiden hålla humöret uppe och vara god mot mina föräldrar för att underlätta men det gick inte alltid. Magen vreds om på mig och det tryckte på bröstet, tårarna började sedan rinna och jag snyftade till. Under strålen stod jag en stund och lät känslorna ta över mig, lät mig själv gråta för en gångs skull. Efter en stund lyckades jag samla mig och sköljde ut det sista utav balsamet innan jag klev ut ur duschen och lindade in mig i en handduk.

   Jag hade bestämt mig för att inte nämna något för mina föräldrar, det var dem som skulle få ta första steget. Det var dem som skulle få komma ihåg. Jag torkade vartenda del utav mina kropp innan jag tog på min underkläderna och satte sedan upp håret i en turban på huvudet. I rummet låg Spencer på sängen med telefonen framför näsan, hon såg upp på mig när jag kom in och log. 

   ”Du kan duscha nu om du vill” sa jag till henne innan jag gick bort till mitt sminkbord där jag även hade krämer, jag tog tag i min favorit innan jag satte mig på skrivbordsstolen för att smörja in mig. 

   Spencer gick fram till sin väska för att ta upp ny kläder innan hon försvann ut ur rummet. Tyst satt jag kvar och smörjde in mina ben innan jag gick vidare till armarna och magen, tillsist tog jag ansiktet. Väl klar ställde jag tillbaka krämen och gick trött fram till min garderob för att sätta på mig något slappt. Det fick bli ett par mjukis shorts och ett linne tillsammans med mjuka sockor, håret släppte jag lös ur handduken för att sedan borsta genom det och sedan sätta upp i en knut. 

   Jag såg på mig själv i spegeln, mina ögon såg stora, trött och en aning rödsprängda ut. Jag suckade och gick bort till sängen där jag kröp ner under mitt mjuka täcke. Solen låg lågt på himlen och jag såg på den vackra himlen som färgades utav solens sista strålar. Himlen var fortfarande molnfri och jag såg då och då trädtopparna som vajade till utav den svaga vinden. 

Jag petade endast i maten när vi satt - timmar senare - och åt middag. Hela familjen samlade runt bordet, mamma och pappa frågade bara korta frågor om hur vi haft det under kvällen. Fortfarande nämnde de inget om att de varit oroliga eller undrat vart fasen vi hållit hus. Nej, inget. När Spencer svarat på deras sista fråga om vår kväll gick de fort över till att diskutera Jesses nya mediciner, jag lyssnade bara halvt på deras konversation. 

   ”Okej, vad är det? Du var ju helt handlingsförlamad där nere” utbrast Spencer så fort vi kom upp på mitt rum igen. Jag suckade. 

   ”Inget, bara trött” svarade jag undvikande, orkade inte ha den här konversationen med henne. Inte nu, inte idag. Hon suckade hon med innan hon nickade. 

   ”Ska vi se på film tills vi somnar?” frågade hon sedan och jag nickade, efter att valt film och satt in den i min dator kröp vi ner i sängen och gosade in oss bland kuddarna. ”har jag någonsin sagt att jag älskar din säng?” jag skrattade. 

   ”Bara några tusen gånger” retades jag och hon skrattade. 

Fredag, 4:e Januari. 

Jag vinkade till Spencer som gick bort mot sitt tåg som skulle ta henne hem till Winnipeg igen, jag suckade sorgset och gick sedan tillsammans med killarna bort till bilen. Mamma och pappa hade varit för upptagna för att kunna skjutsa mig och Spence till tågstationen så jag hade ringt och bett snällt till killarna om en tjänst. Mina ilska känslor gentemot mina föräldrar hade hängt sig kvar och jag kunde inte undgå att gå runt att muttra, var det verkligen för mycket begärt utav mig?

   ”När är det skolan börjar?” frågade Ryan som satt bredvid Chaz i framsätet. 

   ”Den 10:e” svarade Chaz, Ryan grimaserade illa kvickt när han insåg hur få dagar det var kvar utav lovet. Justin kramade min hand och drog till mig min uppmärksamhet, jag såg genast upp på honom.

   ”Vad är det?” frågade han lågt. 

   ”Inget” svarade jag fort och snett. 

   ”Säkert, det ser ut som att något bekymrar dig” påpekade han, Justin kunde läsa mig så bra ibland att det nästan var jobbigt. 

   ”Jag kan berätta senare” sa jag fort och han gav mig en kort nick innan han vände blicken framåt igen. 

Timmar senare låg jag i sängen med Bubble i knät och Justin i telefonen, jag hade precis gett honom en jätte lång utläggning på hur jag kände. Hur skuldkänslorna fanns där lika mycket som ilskan. Jag kände mig lika mycket som en hemsk människa över dessa känslor jag hade samtidigt som jag kände att jag hade all rätt till att känna såhär. Justin höll sig tyst under tiden och gav mig stöttande ”aha” eller ”mm”, när jag väl blev tyst gav han ifrån sig en suck.

   ”Jag tycker att det är normalt att du känner såhär” svarade han. ”alla människor behöver, till en viss grad, uppmärksamhet utav sina föräldrar. Jag vet dock inte vad du ska göra åt det, du kanske skulle kunna prata med dem” jag drog osäkert på munnen.  

   ”Jag vet inte... de skulle nog inte förstå, eller ens fatta vad jag pratade om” svarade jag. Plöstligt knackade det på dörren och mamma stack in huvudet. 

   ”Dags att gå och lägga sig Penelope” sa hon och såg menande på min telefon innan hon försvann lika fort. Jag suckade irriterat. 

   ”Men när det kommer till läggtider då vet de helt plötsligt att jag lever!” klagade jag till Justin som skrattade. ”godnatt, vi hörs imorgon” 

   ”Godnatt, det gör vi. Puss” svarade han.

   ”Puss” jag la på luren innan jag klev upp ur sängen för att byta om till pyjamas. 

*

Tisdag, 8:e Januari. 

”Nej, Justin. Du vet att jag är jätte kittlig” jag försökte gripa tag i hans händer som till min förtvivlan försökte kittla mig på magen. 

   ”Jag vet” retades han och lyckades få loss ena handen som genast kom åt skinnet på min mage, jag tjöt till och vred mig i sängen. 

   ”Ah! Sluta!” skrattade jag fram under honom, hon flinade roat men fortsatte en stund till. Tillslut slutade han och jag andades andfått medan jag slog bort håret som hamnat i ansiktet. När mitt synfält blev klart var Justins ansikte precis ovanför mitt och han log ner mot mig. Jag såg honom i ögonen innan jag försiktigt hävde mig upp på armbågarna så våra ansiktet hamnade mycket nära varandra. Leendet rann av hans ansikte och hans ögon började pendla mellan mina ögon och läppar, han höjde sedan ena handen och la den om min kind innan han lutade sig fram den sista biten för att våra läppar skulle mötas. Fort la jag armarna runt hans nacke vilket fick mig att falla ner i madrassen och dra med honom ner. Kyssen gick från mjuk och försiktigt till hungrig och ivrig. 

"Ah! Stop!" 

   Jag tryckte kroppen mot hans och kände hans varma hud mot min, han flätade in sina fingrar i mitt hår innan hans tunga försiktigt svepte över min underläppar. Genast öppnade jag munnen och våra tungor möttes i mitten, ett lågt stön slapp ur min mun. 

   ”Penny!” ropade mamma medan hon knackade hårt på min sovrumsdörr, jag slet mig fort från Justins mun och andades andfått ut. 

   ”J-Ja?” svarade jag mamma innan jag harklade mig och prövade igen. 

   ”Din far och jag skulle vilja prata med dig, skulle du kunna komma ner ett ögonblick” jag stönade. 

   ”Ja, jag kommer” svarade jag henne innan jag vände mig mot Justin igen som log. Jag pussade honom snabbt på läpparna innan jag knuffade bort honom från mig så jag kunde resa mig ur sängen. Jag rätade till mina kläder innan jag öppnade dörren och försvann nertill köket. ”vad är det?” frågade jag när jag kom in och såg dem båda placerade vid matbordet. 

   ”Sätt dig är du snäll” jag satt mig på pallen vid bordets ände och såg sedan på dem. Mamma tog ett djup andetag innan hon kastade en blick på pappa, jag rynkade lätt på pannan. Vad är det frågan om? Vad har hänt? 

tro nu inte att Penny vill att Jesse ska gå o dö, hon har bara lite mänskliga känslor. alla barn behöver uppmärksamhet från sina föräldrar, så är det bara o Penny har inte alltid fått nog. 

vad tycks?? vad tror ni dem ska prata med henne om!? KOMMENTERA! :D känner mig ganska skrivsugen, så kommentera som änglar o det finns en chans till ännu ett kapitel ikväll. ;) whööp whööp! ♥

   ”Det där kändes bra” fick jag fram och ett leende spred sig över hans läppar.

   ”Det kändes riktigt bra” instämde han innan han lutade sig fram för att kyssa mig igen.

Justins Perspektiv.

En gäll ringsignal ekade genom luften och fick oss båda att rycka till, jag flinade roat mot Penny vars kinder var röda likt tomater. Jag fiskade upp telefonen ur fickan och såg att det var Ryan innan jag förde den till örat.

   ”What’s up, bro?” hälsade jag glatt. 

   ”Har en sådan jävla huvudvärk” beklagade han sig genast. ”men vart är du? Kom hit” han la sedan till ett stön och jag kunde se framför mig hur han masserade sina tinningar i ett försök att lätta huvudvärken. 

   ”Okej, vi kommer. Vet du vart Chaz och Spence är? Tog de sig hem eller?” frågade jag och såg genast hur paniken spred sig över Pennys ansikte. 

   ”Ja, de är här dem med” mumlade han fram och jag log snett. Vi sa hejdå innan jag la på och lät telefonen glida ner i fickan igen. 

   ”Dem är alla hemma hos Ryan så vi går dit” lugnade jag Penny med som fort andades ut. 

   ”Att jag inte tänkte på henne tidigare” mumlade hon och svor säkert mentalt åt sig själv.

   ”Jag tror du hade nog att tänka på när du vaknade” påpekade jag och såg menande på henne vilket fick henne att skrattade instämmande. Jag kunde inte hjälpa det, jag tog genast tag om hennes ansikte vid ljudet utav hennes skratt som jag förälskat mig i så och kysste henne. Hon slutade genast skratta och besvarade istället mina läppar. Det hade aldrig känt så bra, så rätt att kyssa någon som det gjorde att kyssa Penny. Känna hennes mjuka, fylliga läppar pressas mot mina. Ha henne så nära. ”kom” sa jag sedan och grep tag i hennes hand och drog med henne mot Ryans hem. Hon fnittrade och flätade samman våra fingrar innan hon kramade till. 

   ”Justin?” jag vred direkt huvudet mot henne när hon sa mitt namn och såg nyfiket på henne. Vi hade gått under tystnad under en längre tid och var snart framme hos Ryan. 

   ”Ja?” hon bet sig osäkert i underläppen och slog ner blicken i marken. 

   ”Jo, jag... jag undrade bara...” började hon men kom sedan av sig. 

   ”Du undrade?” frågade jag mjukt och hennes ögon flög fort upp för att möta mina. Hon log snett.

   ”Jag ville bara veta..” började hon om att säga innan hon tog ett djupt andetag. ”...vad det betydde”  avslutade hon sedan och det klickade genast i huvudet på mig. Ett leende spred sig över mina läppar med tanke på vart jag hoppades detta samtal skulle leda och sluta. Jag såg forskande på henne. 

   ”Penny, vill du bli min flickvän?” ett stort leende lös upp i hennes ansikte. ”eller snarare, är du beredd för allt som tillkommer om du blir min flickvän?” hon fnittrade. 

   ”Jag får dig eller hur?” kontrade hon och höjde menande på ena ögonbrynet, jag flinade medan jag la armen runt hennes midja och tryckte henne mot mig. Jag nickade sedan ner mot henne. ”då spelar resten ingen roll” 

”Vad hände igår? Ni bara försvann” vi satt nu i Ryans vardagsrum och myste. Tvn var på och det var något matprogram som ingen egentligen gav någon uppmärksamhet. Ryan log nerbäddad bland kuddar och filtar i den ena fåtöljen, han hade helt klart varit den som blivit mest full igår kväll och fick nu pina för det. Spence, jag och Penny satt placerade i soffan, Pennys och min hand fortfarande sammanflätade dock under filtens beskydd. Chaz halvlåg i den andra fåtöljen och såg på tvn men verkade inte särskilt intresserad utan vände istället blicken mot oss.

   ”Penny sa att hon var trött efter tolvslaget så jag tog med henne hem. Eftersom hon sa att hon inte ville gå hem” svarade jag Spencer som skrattade till. 

   ”Ja, du fick i dig lite igår va?” retade hon Penny med innan hon lekfullt knuffade till henne med axeln. Penny skrattade och himlade med ögonen. 

   ”Jaja, bara för att vodka och vatten ser likadant ut” svarade hon och jag skrattade roat. 

”Ryan, mat!” Chaz brölade högt från köket vilket fick Ryan att hoppa högt i fåtöljen, han kved till som en liten bebis. 

   ”Vad?” fick han förvirrat fram och sträckte så gott han kunde på sig. 

   ”Chaz jag-är-alltid-hungrig Somers är i köket och kommer slå sönder det snart om du inte hjälper honom att hitta maten” svarade jag och Penny skrattade bredvid mig. Spence hade nu somnat mot soffhandtaget när vi slutat prata och satt på en film istället. Alla hade somnat förutom jag och Penny som satt och myste, Chaz hade sedan vaknat med ett ryck och gått raka vägen in i köket. 

   Ryan muttrade något innan han irriterat suckade och knuffade bort alla kuddar så kan kunde ställa sig upp. Jag såg roat efter min bästa vän som gick in i köket för att ta hand om min andra bästa vän, de var två roliga figurer dem två. Jag såg ner på Penny som gäspade till innan hon borrade in sitt ansikte mot min överarm. Jag skrattade till och hon kikade upp på mig, hon kastade sedan en blick bak mot den sovande Spencer och en mot köket innan hon la händerna om min nacke och drog ner mig mot henne. '

   Jag hann flina innan hon tryckte sina läppar mot mina, jag la fort händerna hennes kind och nacke innan jag besvarade kyssen. Hennes fingrar smekte uppför min hals innan de flätade in sig i mitt hår vid nacken. Mina händer sökte sig ner över hennes rygg och fann hennes nakna rygg, hon lutade sig snabbt tillbaka innan hon tippade huvudet åt andra hållet och kysste mig igen. 

   ”Hörni, vi tänkte be-” vi lutade oss genast ifrån varandra innan vi förvånat vände blickarna mot dörröppningen där både Ryan och Chaz stod med chockade ansiktsuttryck. Hur länge vi stod - i vårt fall satt - och stirrade på varandra visste jag inte, men en evighet kändes det som. 

   ”Men det var väl på tiden!” utbrast Ryan tillslut och bröt tystnaden, Penny skrattade bredvid mig. Men min blick låg endast på Chaz för att kunna läsa av hans känslor, men han gav inget alls.

Vi fortsatte resten utav eftermiddag precis som inget utav det hänt, Ryan hade dock frågat Spence under maten om hon vetat något. Hon hade nonchalant svarat ett ja och sedan behövt förklara - eftersom alla såg chockat på henne. ”men herregud, det såg jag så fort dem klev innanför dörren. Dem lös ju som två solar och såg på varandra som bara galet förälskade personer gör” hade hon sagt. Förundrat hade jag skakat på huvudet, var det verkligen så uppenbart? 

   ”Vi hörs” jag nickade ner mot Penny innan hon sträckte på sig och kysste snabbt mina läppar. Jag log mot henne innan hon och Spencer försvann bort längst vägen, så fort dörren stängdes spred sig tystnaden. Jag såg försiktigt upp på Chaz som stod med armarna i kors och ögonbrynen höjda.

   ”Okej, till mitt försvar var det faktiskt hon som bekände sina känslor först. Men hon gjorde det medan hon var full igår kväll så jag sa inget förrän jag gav henne ett svar. Jag tycker verkligen om henne, okej? Hon förstår, dömer inte och hon är äkta. Hon sa igår att hon tvekat länge på sina känslor för hon ville att dem skulle vara riktiga, inte falska. Hon ville inte vara ännu en Selena, att hon bara tänkte på det innan hon tog steg fick mig att enbart falla ännu mer. Sedan så hände det bara” predikade jag för att få bort Chaz anklagande minn, jag såg hur han mjuknade upp ju längre jag kom och när jag var klar andades han trött ut och släppte sina armar till hans sidor. 

   Han såg upp på mig och jag såg tillbaka på honom, i väntan på ett svar. 

   ”Jag vill inte att hon ska bli sårad, hör du det?” jag nickade fort. ”jag vet att du inte kan göra något åt det som dina fans skickar men du kan göra något åt hur du behandlar henne. Jag vill inte att hon hamnar i listan över krossade hjärtan, okej?” 

   ”Jag skulle aldrig köra över henne det på det viset, Penny förtjänar allt och mer” 

usch, kapitlet ä lika random som namnet på det. näääh, tyckte inte om alls hur detta kapitel kom ut. jag vet inte vad det är men... I just don't like it. men vad tyckte ni?? 

LÄMNA EN KOMMENTAR! ♥ puss&kram. 

PREVIOUS:    Hon la sig sedan - fortfarande fullt sminkad - ner på kudden och jag drog upp täcket över henne. Jag smekte henne mjukt över kinden och såg att hon redan hunnit somna, jag gäspade själv till och gick ut ur rummet för att sedan tyst gå ner till vardagsrummet där ljusen i julgranen fortfarande var tända. Jag sparkade av mig skorna innan jag drog av mig t-shirten och la mig ner i soffan. Jag drog åt mig en filt och vecklade fort ut den. Jag gäspade ännu en gång innan jag slöt ögonen, med en sista tanke i huvudet somnade jag. Hon var riktigt kär i mig...

Vart är jag? Om detta är din första tanke när du vaknar upp på morgonen vet du direkt att du är illa ute. Och denna tanke var just min första som jag ställde mig själv i sådär halv panik denna morgon. Jag låg inte i min egen säng, jag hade någon annans tröja på mig och hade en sprängande huvudvärk. Jag fruktade att mitt huvud skulle gå i två på grund utav den. Jag stönade och la mitt ansikte i mina händer. Vad är klockan? Min andra fråga jag ställde mig själv. Min blick svepte över rummet och stannade på stolen i hörnet där min klänning hängde och mina skor stod. Det andra jag la märke till var tapeten som jag så väl kände igen, men från vart?

   Justin! Skrek det sedan i mitt huvud och jag flämtade till. Jag fann dock inte längre tid att reflektera över detta innan dörren intill rummet öppnades och en mycket vacker, ung kvinna uppenbarade sig.

   ”Ju-” började hon men tystnade när hon fick syn på mig i sängen och inte Justin. ”ehm... hej?” det hettade illa i ansiktet och jag önskade att madrassen kunde sluka mig och ta mig bort från denna pinsamma situation. 

   ”Hej” pep jag fram. ”detta måste se väldigt dumt ut” 

   ”Ja, något” svarade hon medan hon nickade och la armarna i kors över bröstet. Jag log generat. ”men vi kan ju börja såhär, vad heter du?” 

   ”Penelope Hawkin, men du kan kalla mig Penny” svarade jag fort och såg genast hur något klarande för henne, hennes bruna ögon som var slående lika Justins ljusna och ett förstående leende spred sig över hennes läppar. 

   ”Åh, jag tyckte jag kände igen dina ögon och håret. Jag är Patricia, Justins mamma, men du kan kalla mig Pattie” detta blir ju bara värre! Justins mamma!?

   ”Tyckte dina ögon såg bekanta ut” kontrade jag och hon skrattade mjukt. 

   ”Ska vi se vart den lilla dåren har tagit vägen då?” frågade hon sedan och jag skrattade till innan jag reste mig från sängen. T-shirten jag bar räckte mig en bra bit ner på låren och den luktade gott utav Justin. 

Justin stönade innan hans ögonlock fladdrade till och han visade sina gyllenbruna ögon.

   ”Vet ni vad som är obehagligt?” frågade han med sin raspiga, hesa morgon röst innan han sträckte på sig och gäspade. Jag och Pattie gav varandra en blick, jag såg tydligt att hon var lika förvirrad utav vad hennes son pratade om som jag var. ”att ni står och stirrar på mig medan jag sover” sa han och svarade på sin egen fråga, jag skrattade.

   ”Hur mår du? Har du ont?” frågade han sedan och riktade blicken mot mig, jag flackade nervöst med blicken. Borde jag må dåligt? Frågade jag mig själv medan jag lätt rynkade på pannan och skrattade till. 

   ”Uhm... jag har en fruktansvärd huvudvärk om det är det du menar” svarade jag. 

   ”Åh, jag hämtar genast en värktablett” skyndade sig Pattie att säga innan hon fort försvann ur vardagsrummet och gick bort till köket. Jag såg efter innan jag såg ner på Justin som trött gnuggade sig i ena ögat innan han långsamt satte sig upp. ”här” sa han och klappade bredvid sig på soffan, jag satte mig ner och fingrade på kanten till tröjan. 

   ”Så jag gissar på att denna är din” sa jag och såg upp på honom, han nickade roat. ”ehm... vad hände igår? Konstigt nog kommer jag inte ihåg något” fortsatte jag och gned mig över pannan, Justin skrattade. 

   ”Det förvånar mig inte, du var väldigt borta igår” jag rynkade genast på pannan, var jag? ”Spencer kom gående med dig igår, sa att du tydligen hade misstagit ett glas vodka för vatten” förklarade han när han såg min förvirrade minn och jag slog fort handen för munnen. 

   ”Nej! Gjorde jag något pinsamt? Shit, vad gjorde jag?” utbrast jag men Justin bara skrattade medan han viftade med handen. 

   ”Lugna dig, du gjorde inget” hann han svara innan hans mamma kom in igen, nu med ett glas vatten och en tablett i handen. 

   ”Här har du” sa hon vänligt. Jag log tacksamt och tog emot glaset och tabletten. 

   ”Tack så mycket Pattie” sa jag innan jag svalde ner den vita huvudvärkstabletten. Hon tog emot glaset igen och gick bort till köket ännu en gång. ”okej, det kan ju förklara varför jag inte kommer ihåg något från kvällen? Vad hände exakt?” 

   Justin andades in innan han släppte ut det och det var först då jag märkte att han inte hade någon tröja på sig. Plötsligt glömde jag att jag väntade på ett svar utan var fängslad vid synen. ”Penny!” Justin knäppte med fingrarna framför mig och jag ryckte genast till. 

   ”Förlåt, vad sa du?” mina kinder hettade illa och jag skämdes över att han behövt knäppa med fingrarna för att få mig tillbaka till verkligheten. Justin skrattade. 

   ”Du vara bara ännu trevligare och ännu fnissigare med alkohol i din kropp. Vi såg fyrverkerierna innan du sa att du var trött så jag tog med dig hit för att du inte ville gå hem. Du sa att du inte orkade vara där, att ditt hem var fyllt utav sorg och ondska. Så jag tog som sagt med dig hit, jag tänkte ju knappast låta dig sova på gatan. Jag hjälpte dig att byta om eftersom du var för trött för att göra det själv sedan somnade du som en sten så fort du hade lagt dig ner” berättade han och jag såg med stora ögon på honom. Jag såg ner på hans tröja innan jag såg upp igen. 

   ”Oj” sa jag tillslut och han skrattade. 

   ”Yeah” la han sedan till medan han nickade. ”du var ganska rolig faktiskt, du tyckte att hundar och katter borde vara vänner” 

   ”Varför det?” frågade jag skrattande. 

   ”Så de kunde göra söta barn” jag såg chockat på honom innan jag skrattade högt. 

   Jag skakade på huvudet. ”herregud” Justin ryckte på axlarna. 

   ”Jag tyckte du var extremt gullig i ditt lilla trötta, flummiga tillstånd” genast rodnade jag. ”rodnar du igen?” jag hörde på långa vägar att Justin var road över detta faktum. 

   ”Nej” mumlade jag ändå men skrattade då jag såg att Justins ansikte var mycket nära mitt för att kunna se mitt ansikte som jag försökte gömma bakom håret. 

   ”Det gör du visste och du ser otroligt söt när du gör det också” sa han lågt och jag såg genast upp på honom, hans ögon bara några centimeter från mina. Min blick gled ner tills hans läppar som inte var mycket längre bort. Jag fuktade långsamt läpparna och byggde precis upp modet för att luta mig fram den sista biten när dörren slog upp till huset och fick mig att kasta mig bort från Justin. 

   ”Vi såg rådjur ute, det var fem stycken” en glad kvinnoröst ropade glatt innan en gammal kvinna uppenbarande sig, hon gick från glad till förvånad. ”åh, jag är ledsen. Avbröt jag något?” 

   ”Nej, det är lugnt mormor. Vi tänkte precis gå och äta frukost” svarade Justin lugnt medan jag satt kvar i min stela och antagligen chockade ställning. Justin drog bort filten och visade att han fortfarande hade på sig sina jeans, han reste på sig innan han vände sig mot mig och skrattade. ”kom igen” han sträckte ut handen och jag tog efter en stund tag i den och lät honom hjälpa mig ut. Kvinnan hade försvunnit in i köket och från hallen kom nu en lagom lång, nästan skallig och knubbig gubbe, typiskt utseende för en gullig morfar eller farfar. 

   ”Nämen hej, dig känner jag igen” sa gubben med ett leende. ”Penny?” 

   Jag nickade och skickade Justin en blick innan jag glatt skakade gubbens hand. ”Bruce” 

   ”Trevligt att träffa dig, Bruce” han log bredare och släppte min hand, Justin kramade handen som fortfarande låg i hans medan vi följde efter Bruce in i köket där Justins mormor och Pattie stod. 

   ”Du måste vara den omtalade Penny” Justins mormor tog de få stegen fram till oss och sträckte fram sin hand. Jag skrattade nervöst. ”mitt namn är Diane” 

   ”Det är mitt namn det” svarade jag. ”trevligt att träffa dig, Diane” hon log glatt. 

   ”Hungriga?” frågade hon sedan och gick tillbaka till köksbänken, jag nickade glatt medan Justins mage gav hans svar när den brölade högt. Jag skrattade och han flinade innan han ryckte på axlarna.

   ”Han är alltid hungrig” retades Pattie och log älskvärt mot sin son. Jag log medan jag lät blicken vandra mellan familjemedlemmarna, de vuxna skrattade åt Patties lilla skämt medan Justin himlade med ögonen. 

Frukosten var underbar, Justins familj var en enda stor gryta av glädje. Vi skrattade och Pattie och Diane älskade att berätta pinsamma barndomsminnen om Justin. Vilket Justin var mindre förtjust över. 

   ”Jag följer Penny hem!” ropade Justin in i huset en timme senare när jag fått på mig min egna kläder igen och Justin bytt. Alla tre kom genast ut i hallen för att till min förvåning krama mig hejdå, jag besvarade glatt deras kramar innan vi gick ut i kylan. 

   ”Din familj är underbar” sa jag när vi kommit en bit på vägen, Justin log ner mot mig. 

   ”Jag älskar dem, de är de bästa” svarade han och jag log brett. Jag andades in den friska luften och tryckte ner min hand längre i min jackficka, himlen var molnfri och solen stod högt på himlen. ”Penny” jag vände genast blicken mot Justin när han sa mitt namn. ”det är en grej du gjorde igår som jag inte berättade för dig” jag såg stumt på honom medan jag pressade ihop läpparna till ett streck. Vad gjorde jag!? ”eller snarare något du sa” fortsatte han och vi stannade. ”så jag tänkte ge dig ett svar på det”

   Han tog ett steg närmre innan han höjde händerna och la den ena vid min nacke medan den andra smekte över min kind. ”jag har fallit för dig också. Mycket tidigare än du skulle jag tro och igår när du sa att du hade väntat länge på att ens erkänna eller våga tro. För att se om dina känslor var äkta fick mig bara att falla ännu mer. Jag tror aldrig att du skulle utnyttja någon, aldrig. Du är inte som Selena, du kommer aldrig vara som henne. Du är godhjärtad, snäll, omtänksam och tänker alltid på alla andra innan dig själv. Jag är riktigt kär i dig också” med dem orden som fyllde mig med så mycket lycka att jag trodde jag skulle explodera tog han mjukt tag om mitt ansikte innan han böjde sig ner.

   Min blick gled snabbt mellan hans ögon och läppar medan han närmade sig innan jag slöt dem och sträckte på mig för att möta honom. Känslan när hans läppar trycktes mot mina var obeskrivlig, hans läppar var mjuka mot mina. Pressade, masserade mina. När chocken försvann höjde jag mina händer och la dem runt hans nacke innan jag tryckte mig mot hans kropp. Med andan i halsen lutade vi oss sedan tillbaka men stannade fortfarande inom centimetrar från varandra. 

   ”Det där kändes bra” fick jag fram och ett leende spred sig över hans läppar.

   ”Det kändes riktigt bra” instämde han innan han lutade sig fram för att kyssa mig igen.

ohhh myyyyy gaaaaaaaawd! they KISS! fucka ur totalt nu! gå apa på alla ni känner! okej, nej. sitt kvar i din säng eller vart du nu sitter för guds skull. sitt du! SITT! säger jag. okeeeeeej, obehagligt. nej, bli seriös nu Linn. sluta larva dig! vad tyckte ni!? I WANT TO KNOW! 

KOMMENTERA HJÄRTEGULL! ♥ PUSS&KRAM. 

   ”Nej, nej, nej. Jag kan inte sjunga sådär, som du eller Spence kan. Men jag tycker inte direkt att jag är tondöv och det här är den enda låten jag kan på piano. Inget mer” berättade jag medan jag skakade på handen.

Nyår. Om bara ett par fåtal timmar skulle vi ha lämnat år 2012 bakom oss för att ta emot år 2013 med öppna armar. Personligen hoppades jag att 2013 skulle bli mycket bättre än 2012, hela året hade bara varit ren uruselt överlag. Nej, jag hoppades att 2013 skulle ge mig något speciellt. 

   ”Har du valt klänning än?” jag vände huvudet mot Spencer som stod vid sin resväska och drog upp klädesplagg efter klädesplagg. Jag log innan jag reste mig för att gå fram till garderoben. 

   ”Ja, jag tänkte ha den här” jag grep tag i galgen som den guldiga paljett klänningen med djup rygg hängande på sig.”tillsammans med leggings och klackar” fortsatte jag sedan och såg upp på Spencer som log stort. 

   ”Helt klart det bästa valet. Justins byxor kommer ju spricka när han ser dig” 

   ”Spence!” utbrast jag förskräckt och hon skrattade roat. 

   ”Herregud. Du är inte pryd när det kommer till kläder men ord... oj oj oj oj!” jag himlade fort med ögonen åt henne men visste mycket väl hur hon hade rätt. Jag tillhörde denna grupp utav tjejer som ansåg att underkläder var likadana som bikinis. Inte för att jag går runt och visar mina underkläder med mening, men om det skulle hända att jag visade dem skulle jag inte bry mig.

   ”Jaja, men vad ska du ha då?” frågade jag henne för att komma bort från ämnet, hon tog sig fundersamt om hakan och rynkade svagt på pannan.

   ”Jag vet inte än...” svarade hon tillslut. Jag hängde tillbaka galgen på sträcket innan jag gick fram till henne.

Spencer sista hårslinga var lockad och jag såg beundransvärt på henne, hon var dödligt vacker. Hennes ljusblåa hår låg över hennes rygg och hennes skuggade ögon fick hennes kristallblåa ögon att stå ut, hennes kropp framhävdes precis perfekt utav den svarta klänningen som slickade hennes skinn. Den var inte lika djup i ryggen som min var men fortfarande visade ett stort parti utav hennes hud. Hennes ben såg långa och eleganta ut när hon ställde sig upp och klev i de svarta klackarna med guldiga nitar på hälen. 

   ”Wow” sa jag bara och hon log tacksamt mot mig. 

   ”Tack, Sweet P. Men nu, dags för dig” sa hon sedan och pekade demonstrativt på stolen hon suttit på. En halvtimme senare var mina ögon sminkade och mitt hår plattat och hängde fritt längst mina sidor. Spencer log nöjt och jag tilläts resa på mig, jag gick fort bort till min garderob för att först dra på mig ett par hudfärgade leggings innan jag fick på mig klänningen. Väl påklädd klev jag i de guldiga klackarna med nitar och glitter, jag gick fram till Spencer som granskade sig själv i spegeln. Jag snurrade och vred på mig framför spegeln för att kunna se mig själv från varje vinkel.

   ”Måste säga att vi är två heta brudar!” utbrast Spence bredvid mig och jag skrattade. 

   ”Kan inget annat än att hålla med dig” 

   ”När skulle killarna komma?” frågade hon sedan och gick bort till sin väska. 

   ”Runt åtta” svarade jag och kastade en blick på klockan som visade 19.45. Spencer nickade och innan hon drog upp en flaska ur hennes väska, jag stirrade med misstänksamma ögon på flaskan. ”vad är det där?” frågade jag henne med ena ögonbrynet höjt. 

   ”Vad tror du det är?” kontrade hon och flinade innan hon skruvade av korken. Hon tog sedan en klunk innan hon förvred ansiktet i en äcklad minn. ”fy fan vad snuskigt” sa hon men räckte mig flaskan, jag tog emot den och luktade på innehållet. Usch, det stank verkligen! Jag tog genast bort den från näsan innan jag tvekade men ryckte sedan på axlarna, lite skulle väl inte skada. Jag lyckades svälja en klunk innan jag hostade till och räckte tillbaka flaskan till Spencer.

   ”Håller med, jäkla råttgift” sa jag och Spencer skrattade instämmande. Lagom för att hon ska ha gömt flaskan i sin väska igen hörde vi hur det plingade nere i hallen. 

   ”Dem är här nu!” hörde jag min mamma ropa, jag andades ut innan jag böjde mig framåt och slängde fram håret för att fort dra fingrarna genom det innan jag kastade tillbaka det. Det fick lite extra volym och jag såg på Spencer som dubbelcheckade sitt smink innan hon vände sig mot mig. 

   ”Du ser grym ut, klar?” jag nickade. 

   ”Tack, du ser jätte snygg ut” svarade jag innan jag grep tag om min lilla väska som innehöll mobil, nycklar med mera. 

 

Justins Perspektiv.

Vi gick uppför Pennys uppfart och fram till hennes dörr - bilen hade vi lämnat hemma eftersom vi inte ville ta risken att den skulle behöva lämnas för att vi var oförmögna att köra den. Chaz klickade på knappen till dörrklockan och inifrån hörde vi hur det plingade, snart öppnades dörren utav Stacey. Hon log glatt och välkomnade oss genast in. 

   ”Dem är här nu!” ropade hon sedan högt, jag log mot henne när hon mötte min blick. 

   ”De är säkert klara snart ska ni se. Tjejer ni vet” sa hon skämtsamt och vi nickade instämmande innan hon lämnade hallen och lämnade oss ensamma. 

   Borta vid trappan hördes sedan det bekanta ljudet från klackar som stöttes mot golvet, Spencer syntes först genom dörröppningen och hon såg hur läcker ut som helst i hennes klänning och lockade hår. Men så fort jag fick syn på Penny som kom gående bakom henne försvann hon fort ur mina tankar. Pennys hår hade plattats men rufsats till en aning och det så extremt hett ut, som om hon kommit direkt ur en reklamfilm för underkläder. På kroppen hade hon en guldiga klänning som smet om runt hennes former perfekt och fick mig att vilja inget annat än att ha henne i min famn. Hennes ben såg långa och sexiga ut och stöddes upp utav ett par höga klackar. Penny som ofta brukar utstråla denna söta, gulliga tjej såg nu endast sexig och sensuell ut. 

   Hon måste bli min, ingen annan kan få henne, skrek det i huvudet på mig. 

   ”Ni vet att dregla inte är speciellt attraktivt” Spencers påpekning fick mig att rycka till och fort samla mig. Jag flinade roat mot henne. De vände sig sedan om för att ta ner deras ytterkläder och jag såg genast förvånat på deras ryggar där klännings tyg normalt brukar sitta men nu inte fanns och man fick istället se naken hud. Det riktigt kliade i fingrarna på mig och jag fick plötsligt svårt att stå still, till min lycka fick Penny på sig sin jacka innan jag hann göra något jag säker skulle få ångra senare.

   ”Redo?” frågade Chaz och tjejerna nickade, Penny tog adjö utav sin mamma innan vi gick ut i kylan. Jag hamnade bredvid Penny i vårt lilla led, jag kände hur hennes hand smet in i min. Fort såg jag upp på henne och hon log snett. 

   ”Du ser väldigt vacker ut” sa jag och en bedårande rodnad spred sig över hennes kinder. Jag älskade att jag hade den effekten på henne när jag gav henne komplimangerna som hon förtjänade. 

   ”Du ser väldigt snygg ut du också” kontrade hon och jag log tacksamt mot henne. 

Vi närmade oss byggnaden där den största nyårsfesten hölls varje år, jag hade varit tveksam till att komma hit men Chaz och Ryan hade lyckades övertala mig att det skulle vara så många där att ingen skulle märka att det var jag. Tillslut hade jag gett med mig. Musiken hördes på flera meters avstånd dunka inne i lokalen och det stod flertal människor utanför ingången som rökte eller stod och hånglade. Vi fick hänga av oss våra kläder i ett stort rum med flera stänger och galgar innan vi tog oss mot rummet som var packat utav människor, musik som fick det att dåna i öronen och neon ljusen som blinkade nästan frenetiskt. Spencer tjöt något och drog med Penny in i folksamlingen och jag, Ryan och Chaz lämnades ensamma. 

*

Spencer och Penny hade vi inte sett till sedan vi kommit och en och en halvtimme hade nu passerat. Människor fortsatte strömma in och dansgolvet packades utav fler och fler som gungade i takt till musiken. Ryan hade försvunnit iväg med någon tjej och han var nu borta, Chaz stod kvar vid min sida. Han hade envisats med att stå fast vid Pennys ord, se till att hålla sig borta från andra tjejer om han ville få Ana. Tydligen hade Pennys metoder gjort stora framsteg för deras vänskap och Chaz kunde inte vara mer glad. Plötsligt uppenbarade sig Spencer med en skrattande Penny i sin famn och Penny såg långt ifrån nykter ut. Jag reste mig genast från barstolen jag suttit på och gick henne till möttes. 

   ”Hon misstog ett helt glas med vodka för vatten och ja... detta är resultatet!” skrek Spencer nära mitt öra för att jag skulle kunna höra henne över musiken. Jag såg ner på Penny som skrattade till och såg ut att nynna för sig själv innan hon öppnade ena ögat och fick syn på mig. 

   ”Åh Justin!” såg hon ut att säga innan hon slängde sig i min famn. Jag tog genast emot henne och Spencer gav oss en blick innan hon försvann in bland massorna igen. Jag tog med Penny bort till barstolen jag suttit vid och satte henne på den, dock fick jag hålla henne med båda händerna för att hon skulle kunna sitta kvar på den. Jag såg åt ena hållet för att leta efter Chaz men fann honom försvunnen tills jag hittade honom bland människorna, med Ana i sin famn. Jag log snett och vände mig mot Penny igen, jag skakade roat på huvudet åt henne. Oskyldiga Penny hade misstagit vodka för vatten, på något sätt så typiskt henne. 

   ”Har du roligt!?” frågade jag henne och hon skrattade medan hon nickade. Hon lutade sig sedan för mycket åt vänster på stolen att hon höll på att ramla av men jag fångade henne fort, hon skrattade mot mig. 

   ”Jag sa ju att jag är klumpig!” utbrast hon.

”Det nya året är här om 10 minuter!” dj:n stängde plötsligt av musiken för att säga till att alla som ville skulle gå ut för att se på fyrverkerierna vid tolvslaget skulle ta sig ut nu. Under en timme hade jag försökt få Penny att nyktra till men hon fortsatte vara sitt fnittrande, vinglande jag. Obegripliga saker har hon kastat ut sig, olika tankar som verkligen inte verkade vettiga. 

   Nu tjöt hon glatt och drog med mig mot utgången. ”jag älskar fyrverkerier, visste du det?” 

   Jag skakade på huvudet. ”nej, det visste jag inte” 

   ”Jaha, men nu vet du det” svarade hon då och jag skrattade. Vi kom ut i snön och ute kryllade det nu utav ungdomar som också ville se på himlen som sprakade utav färgglada mönster. 

   Penny skrattade exalterade vid min sida och grep tag i min hand, jag log och kramade hennes fingrar. Hennes stora bruna ögon såg glansiga ut på grund utav alkoholen som fortfarande drev runt i hennes system men det vackra och fängslande var att fyrverkerierna på himlen som speglade sig i hennes ögon. Synen var trollbindande. Hon måste ha känt mina blickar för hon vände plöstligt sina ögon från skyn till mig, hon såg nu - utan att skratta - in i mina ögon. 

   ”Justin” sa hon sedan allvarligt, jag vände mig helt mot henne med blicken fortfarande fäst i hennes ögon. ”jag tror jag är riktigt kär i dig. Nej, vänta... jag vet att jag är riktigt kär i dig. Jag har nog varit det ett bra tag nu men jag ville vara säker på att mina känslor var äkta. För jag vill inte utnyttja dig, jag vill inte vara Selena. Jag vill inte såra dig på det viset, du betyder mycket för mig” lyckan som spred sig inom mig var obeskrivlig, det var som alla mina önskningar gick i uppfyllelse, som att jag vunnit priset för den lyckligaste mannen på jorden på grund utav Pennys bekännelse. Hon vinglade till framför mig och jag sträckte genast ut armen för att fånga henne men hon lyckades räta upp sig i tid. 

   ”Jag vill verkligen kyssa dig nu” sa hon sedan och såg nästan fundersamt på mig. ”men jag tänker inte göra det, för jag vill komma ihåg den” både besvikelse och upprymdhet härjade inom mig. 

   "10, 9, 8, 7..." ropen ekade runt om oss men jag kunde inte slita blicken från henne för att se upp på himlen som nu exploderade utav fyrverkerier. "...3, 2, 1, 0. GOTT NYTT ÅR!" jag hörde det välbekanta "poffet" från champagne flaskorna som öppnades och snart skickades glas med bubblande dryck runt. Jag öppnade munnen för att ge Penny samma bekännelse när hon hann före mig. 

   "Justin, jag är trött" sa hon endast och jag såg nu hur hon kämpade med att hålla ögonlocken öppna, jag log medlidande men nickade sedan på huvudet. 

   "Ska vi ta och se till att få dig hem då" sa jag då och la en arm runt hennes midja, hon lutade sig mot mig medan vi tog oss in för att hitta våra kläder. 

   "Jag vill inte hem, jag orkar inte vara där. Huset är bara fyllt utav sorg... och ondska" jag sneglade ner på henne, hon pratade lågt men hade nu slutat sluddra. 

   "Okej" svarade jag enbart och hittade Pennys kläder som jag sedan hjälpte henne på med innan jag drog på mig min egna jacka. Resten utav gänget orkade jag inte ens leta upp för bara det skulle väl ta en timme och de skulle klarade sig säkert. Jag la armen runt Penny igen och började gå bort från byggnanden, hon hummade lågt på någon melodi medan vi gick fram på vägen. 

   "Vet du vad jag har tänkt på?" standardfråga från Penny. 

   "Vad har du tänkt på?" som besvaras utav ett standardsvar från Justin. 

   "Att katter och hundar borde vara vänner" svarade hon och jag skrattade till. 

   "Jaha och varför det?" frågade jag henne. 

   "Därför då kan de få jätte gulliga barn" svarade hon innan hon gäspade högt. "gud, vad trött jag är" 

   "Vi är snart framme" informerade jag henne. 

   "Vart är vi på väg?" frågade hon nyfiket och såg sig för första gången runt bland husen. 

   "Du ville ju inte hem och det är inte så att jag tänker låta dig sova på gatan, vi är på väg hem till mig" 

   "Åh, vad trevligt" svarade hon och lutade huvudet mot min axel igen. Jag låste tyst upp dörren till huset och vi smög försiktigt in i hallen, jag hjälpte Penny av med jackan - hon stod tyst, vinglande och väntande på att jag skulle bli klar. 

   "Vi får vara tysta, alla ligger redan och sover" hon nickade innan hon fnittrade lågt, ett fnitter som sände pirr genom kroppen på mig. Men jag behövde behärska mig, hon var inte vid sina sinnesfulla bruk och jag tänkte knappast ta det till min fördel efter hennes bekännelse om hur länge hon tvekat om sina känslor. Att hon bara väntat så länge på att säga något eller ens tro på att hon kände något fick mig bara att falla ännu mer för henne, hon var helt underbar helt enkelt. 

   "Vill du låna en t-shirt att sova i?" frågade jag när vi kommit upp på mitt rum, under någorlunda tysta steg. Hon nickade trött så jag gick fort fram till min garderob för att dra fram en t-shirt som jag sedan la på sängen. "klarar du dig nu?" frågade jag henne försiktigt. 

   "Kan inte du hjälpa mig?" hennes ögon var slutna och hon mumlade ut orden. 

   Jag svalde men nickade sedan. "sträck upp armarna" sa jag och hon sträckte långsamt upp dem ovanför huvudet. 

   Jag grep tag i kanten på hennes klänning innan jag drog den uppåt och sedan över huvudet på henne, jag vecklade tillbaka den innan jag hängde den över stolsryggen. Under tiden hade Penny satt sig på sängen och jag knäböjde framför henne för att ta av henne skorna som jag sedan ställde vid stolen. Tillsist tog jag tag i kanten till hennes leggings och drog dem nerför hennes ben tills hon satt i endast trosor och någon slags bh. Den såg dock konstigt ut, den var hudfärgad och jag hade ingen aning om hur den var fäst för den hade inga band. Men jag bestämde mig för att inte lägga så stor vikt vid det och grep istället tag i t-shirten och hjälpte henne på med den. 

   Hon la sig sedan - fortfarande fullt sminkad - ner på kudden och jag drog upp täcket över henne. Jag smekte henne mjukt över kinden och såg att hon redan hunnit somna, jag gäspade själv till och gick ut ur rummet för att sedan tyst gå ner till vardagsrummet där ljusen i julgranen fortfarande var tända. Jag sparkade av mig skorna innan jag drog av mig t-shirten och la mig ner i soffan. Jag drog åt mig en filt och vecklade fort ut den. Jag gäspade ännu en gång innan jag slöt ögonen, med en sista tanke i huvudet somnade jag. Hon var riktigt kär i mig...

ännu ett långt kapitel men det här är det som kommer innan jag tar en liten paus över julen här nu.. sa samma sak förra året men lade ändå upp ett kapitel varje dag så vem vet... kanske händer samma sak i år igen, så håll utskik. ;) jaha, då är de inne på 2013 i novellen o Penny bekände sina känslor för Justin i ett mindre nyktert tillstånd. hahahahah, lilla Penny då.. men vad tycker ni?? KOMMENTERA! 

dem betyder allt o motiverar mig till att skriva. ♥ GOD JUL PÅ ER GULLINGAR! hoppas ni får en grym jul med många presenter o massa goooodis! ;D

"Jag älskar vad du har gjort med ditt rum Penny" Spencer gick med hänförda, stora ögon in i mitt rum och jag log genast stolt, tacksam för hennes komplimang. Dagens datum var den 27:e december, de officiella juldagarna var över och Spence hade kommit med tåget för att fira nyår med oss. Jag hade glatt blivit skjutsad utav pappa in till stationen där vi plockade upp henne. Spencer förde fingertopparna över väggen för målningen medan hennes blick löpte över resten utav rummet. "vems är den här? För den är inte din i alla fall" sa hon medan hon såg menande på mig och plockade upp en grå munkjacka från min skrivbordsstol. Jag gav den en blick innan jag svarade. 

   "Åh, det där är Justin. Jag fick låna den en gång, det påminner mig om att jag måste lämna tillbaka den" svarade jag nonchalant, ville inte få henne att tro något. 

   "Oh... Justin" sa hon i alla fall och jag himlade fort med ögonen. "så vad är grejen, gillar du honom?" jag satte mig ner på sängkanten med en suck. Jag återupprepade mitt svar som jag gett Jesse igår, Spencer hade precis som han genast himlat med ögonen. "herregud, jag har nog aldrig mött någon som har så svårt att se sig själv med klara ögon som du har" svarade hon. Jag drog ursäktande på mungiporna och slog ner blicken, jag ryckte sedan på axlarna. 

   ”Jag bara... jag vet inte” försökte jag genast försvara mig med. 

   ”Okej, vi gör såhär istället då. Vad är det med honom du tycker om?” Spencer drog ut min skrivbordsstol och satte sig ner innan hon såg på mig med en ”kör-på” blick. Jag svalde innan jag log generat.

   ”Hans ögon, dem är verkligen så otroligt vackra. Jag menar, du vet ju vad jag tycker om bruna ögon. Dem är bara så otroligt fina... hela han är såklart väldigt fin och det är något med honom som gör att jag har så lätt att bara säga vad jag har på hjärtat. Jag kan prata med honom om allt verkligen. Okej kanske inte exakt allt som jag kan göra med dig men du förstår konceptet. Du ska även se hur han är med sina småsyskon och Bubble! Bubble låg i Justins famn utan att morra eller dylikt, han bara låg och sov. Har aldrig hänt, ingen i familjen tillåts att bära honom” när jag insåg att jag sagt allt i nästan ett andetag tystnade jag generat och såg upp på Spence genom ögonfransarna. Men hon log enbart roat åt mig med armarna i kors över bröstet. 

   ”Ja... om inte dina gnistrande ögonen som sken utav genuin lycka och inget ”hej-jag-är-en-stalker-och-ett-galet-fan-som-vill-ha-dig-för-dina-pengar” fick någon att tvivla på att du gillar honom på riktigt så... då vet jag fan inte vad riktigt kärlek är” jag såg med chockerade ögon på henne. 

   ”Det är sant!” utbrast hon när hon såg min minn och reste sig från stolen. ”du sken upp när du pratade om honom och vad jag har hört genom telefonen genom veckorna så verkar ni ha fått en väldigt bra relation. Som vänner såklart, vilket man alltid ska börja att vara innan man tar steget längre. Dessutom kunde jag till och med se det i Justins ögon när du var och hälsade på att du redan fångat hans intresse. Hans ögon lämnade dig inte för ett ögonblick, han såg till och med irriterad ut när vi fick syn på Tim och började fnittra sådär” jag såg med misstro på henne.

   ”Jo, jag lovar det är sant. Han fick den där rynkan mellan ögonbrynen och hans ögon mörknade, han hade säkert kunnat gå fram och satt en rak höger i Tims ansikte om han försökt något med dig” jag skrattade förvånat och försökte komma ihåg den dagen, men hittade inget minne utav att Justin någon gång under dagen sett så irriterad ut. ”men vi går över till honom så kanske du har en pojkvän innan 2012 tar slut” meningen fick ren panik att fylla mig och jag protesterade genast högt. 

   ”Åh nej, aldrig i livet! Nej, nej! Jag kan inte, jag vill inte. Detta är Justin Bieber vi pratar om, alla ni verkar så himla säkra på att han kanske gillar mig men jag är inte lika säker” Spence gav mig genast en ironiskt blick som skvallrade om hur löjlig hon tyckte jag betedde mig för tillfället, men jag kunde inte hjälpa det. ”dessutom kan vi inte bara gå och knacka på, tänk om han gör annat eller... nått” fortsatte jag i desperat behov att få Spencer att glömma hela idéen men hon envisades. 

   ”Nej, men titta detta blev just den perfekta dagen att lämna tillbaka hans munkjacka” sa hon och svingade upp Justins munkjacka, jag mentalt svor över den kvällen jag fått låna den. Jag öppnade munnen för att hitta en annan ursäkt med satt förtvivlat tomhänt på fler undanflykter. ”Penelope Phoebe Hawkins, du ska gå över till Mr. Biebers hus om jag så ska behöva dra dig genom snön dit” jag suckade frustrerat när hon använde hela mitt namn mot mig. 

   ”Okej då” sa jag sedan buttert och gav upp, jag kunde inte undgå att ändå känna hur lyckan spred sig vid tanken på att jag skulle se Justin snart. Det hade gått drygt en vecka sedan vi sågs sist, jag hade saknat honom och hans leende, glada humör och skratt. 

”Tänk om han verkligen inte har tid för oss” försökte jag ännu en gång medan jag och Spencer pulserade genom snön bort mot Justins mormor och morfarshus. 

   ”Det är därför vi har med oss den här-” hon viftade med munkjackan”-och vi säger då att vi hade vägarna förbi och att vi egentligen är på väg mot centrum för att fika” svarade hon och jag nickade.

   ”Okej” andades jag ut och såg huset längre bort på gatan, nervositeten fyllde mig genast och jag hörde hur Spencer suckade bredvid mig.

   ”Men herregud, vad är det med dig?” 

   ”Jag har ärligt ingen aning, men det känns annorlunda att träffa honom nu när jag insett hur jag känner och har fått massa åsikter om att han tydligen känner likadant för mig” jag måste ha sett galen ut för Spencer skrattade. 

   ”Jadu, livet är inte lätt” hon klappade mig tröstande på axeln, jag himlade med ögonen innan jag svalde när vi kom fram till hans uppfart. Den var tom och vi såg märkena efter hjulspår. Jag tog ett djupt andetag innan jag tryckte in dörrknappen och man hörde ett högt 'pling-plong' inifrån huset. 

   ”Nej, du får inte träffa Ju-” redan innan dörren öppnades hörde jag hur Chaz började skrika men han tystnade så fort han öppnat och fick syn på oss. ”åh, hej” sa han istället och jag skrattade.

   ”Hej på dig också Chazie. Varför får vi inte träffa Justin?”

   ”Jag trodde ni var fans. Det har varit några som vågat plinga på under morgonen” berättade han och skakade på huvudet. ”men kom in” sa han sedan och klev åt sidan. Inne i huset var det varmt och jag drog in lukten utav Justin. Väl avklädd utav ytterkläder följde vi efter Chaz genom en korridor och bort mot en dörr.

   ”Chaz, vart är alla?” frågade jag när jag märkte hur tyst det var. 

   ”Justins mormor, morfar och mamma är och handlar. Det är bara jag, Ryan och Justin som är hemma” svarade han och kastade en blick bak mot oss innan han log och knuffade upp dörren intill ett rum. Där ett högt tjut utbröt och jag och Spencer följde förvånat in efter Chaz för att se Justin och Ryan sittandes bredvid varandra i soffan med en varsin tvspelskontroll i händerna. 

   De såg genast upp när vi kom in. ”titta vilka som stod vid dörren och inte galna fans” min blick vilade på Justin och han sken upp i ett leende när han fick syn på oss innan han reste sig upp och var snabbt framme hos mig. 

   ”Howdy gummiankan!” jag skrattade medan han la armarna runt mig och snurrade runt med mig ett halvt varv. 

   ”Jag kan inte förstå att du är seriös med den där hälsningen, den kommer från en drogad dröm” påpekade jag när han släppte mig, han skrattade roat innan han ryckte på axlarna. 

   ”Vad då!? Det är chatchy” jag skakade på huvudet åt honom men log. 

   ”Så vi kom även förbi för att jag har något som är ditt” han såg förvånat på mig tills jag lyfte armen som hans munkjacka låg över. Han skrattade igen och jag gav honom den. 

   ”Tackar” sa han sedan och slängde den på fåtöljen bredvid soffan. ”så fick du den där boken du önskade dig nu då?” jag sken genast upp i ett stort leende. 

   ”Ja!” tjöt jag. ”jag fick till och med de två böckerna som kommer efter” jag hoppade lite på stället och Justin skrattade lågt åt mig. ”du då? Hittade du vad du sökte för Jaxon?” 

   Justin nickade roat. ”han blev överlycklig, han har förresten inte slutat tjata om dig sen han kom hit” 

   ”Oh, så du har bytt namn till Jaxon nu? Det har du inte berättat” vi både vände blicken mot soffan där Ryan, Chaz och Spencer satt på en rad med blickarna på oss. 

   ”Åh, håll käften” mumlade Justin och jag kände hur det hettade i ansiktet. ”men vill ni att jag ska visa er runt?” frågade han för att fort få bort den tryckande tystnaden. Jag nickade fort. 

   ”Gå utan mig. Den här soffan var så otroligt skön” jag försökte stirra diskret på Spencer men hon låtsades inte om mig så jag följde med Justin ut ur rummet. 

   ”Har ni klurat ut vad ni ska göra på ny år än?” frågade han när vi gick genom korridoren på väg mot hallen igen. 

   ”Ehm... nej, inte riktigt” svarade jag och ryckte på axlarna. ”ni då?” 

   ”Jag vet inte riktigt om jag kan gå till något större utan att skapa kalabalik men... något ska vi väl göra i alla fall” jag skrattade beklagande och han flinade roat. ”köket” sa han sedan och slängde armen mot rummet, jag gav den en snabb blick innan jag vände den mot honom igen. Han såg ner på mig och log snett. ”du var riktigt vacker på julafton” sa han sedan och komplimangen fick mitt ansikte att genast rodna. 

   ”Tack så mycket” svarade jag och slog generat blicken, ur ögonvrån såg jag hur Justin såg roat på min röda kinder. 

   ”Rodnar du?” frågan fick såklart mina kinder att hetta ännu mer men jag svarade ändå med ett högt ”nej!”. 

   ”Det gör du ju visst” retades han.

   ”Fortsätt med din rundvandring istället om det inte är så att ditt hus består utav en hall, en korridor och ett kök” han skrattade men fortsatt sedan bortåt, jag andades lättat ut. Han fortsatte visa mig undervåningen tills han tog med mig upp på övervåningen. Där fanns ett badrum, ett gästrum, ett kontor och sist Justins rum, han berättade att han inte ändrat det sedan han bodde här nästan regelbundet när han var liten. Jag såg fascinerat på alla saker, sängen som såg på tok för liten för hans långa kropp, på tapeterna som det satt logan från hans favorit hockey lag på. 

   ”Det är ju jätte fint” utbrast jag och svängde runt mot honom, han stod lutad mot dörrkarmen med armarna i kors medan han inspekterade mig. Plöstligt kände jag mig väldigt utblottad för hans blickar men leendet var vänligt och varmt på hans läppar att den oroande känslan genast försvann. 

   ”Inte lika fint som ditt dock” kontrade han och gick de få stegen fram så vi stod någon decimeter från varandra. Jag såg upp på honom och log generat. 

   ”Tack” fick jag fram innan tystnaden bredde ut sig, denna gång ingen obehaglig dock. 

   ”Jag har en sak jag måste säga till dig” mumlade han och jag svalde. 

"I got something I want to tell you"

   ”Okej” viskade jag och såg sedan hur hans ansikte sakta närmade sig, nu händer det! 

   ”Oh my God, PENNY!” skriket från nedervåningen fick oss att fort hoppa ifrån varandra, vi skrattade nervöst. ”Penny?” Spencers röst ekade genom huset igen. 

   ”Ja?” ropade jag tillbaka.

   ”Kom ner nu!” jag såg upp på Justin som kliade sig i nacken med handen och blicken nerslagen i golvet. Jag drog på läpparna innan jag fort ställde mig på tå och la en puss på hans kind innan jag drog med honom ut ur hans rum. Väl nere på nedervåningen igen gick vi bort mot vardagsrummet där vi hörde röster. 

   ”Vad?” frågade jag när vi kom in. 

   ”Åh nej, säg inte att ni gjort mini Pennys och mini Justins redan!” utbrast Ryan och jag satte bokstavligen i halsen på mitt eget spott. Jag hade kunnat dö utav förlägenhet, vad är det han säger?

   ”Vad? Nej!” fick jag tillslut. 

   ”Varför såg han ut som om han haft den bästa tiden utav hans liv när han kom ner då?” Ryan pekade mot Justin som stod snett bakom mig, fortfarande med min hand i hans. 

   ”Strunt i det du, vad var det Spencer?” frågade jag och undvek smidigt att behöva svara på mer jobbiga frågor från Mr. Ryan Alltid-lägga-näsan-i-blöt Butler. 

   ”Titta, kommer du ihåg? Varje dag, i ett helt år” hon pekade mot ett piano som stod i ena hörnet utav vardagsrummet, jag bröt ut i ett tjut innan jag skrattade. 

   ”Herregud, tror du vi fortfarande kan?” frågade jag och såg på henne, hon ryckte på axlarna. 

   ”Vi övade ju faktiskt varje dag i ett helt år” påpekade hon och jag nickade instämmande. 

   ”Ska vi prova?” frågade jag och såg på henne, jag såg hur ett leende lekte på hennes läppar medan det säkert började klia i fingrarna. 

   ”Beror på, Justin har du en gitarr att låna ut?” Spencer vände sig nu mot Justin som nickade fort innan han försvann och kom snart tillbaka med en gitarr i handen. Jag gick bort till pianot och öppnade locket medan jag satte mig på stolen, Spencer sjönk ner på en stol bredvid mig och satte upp gitarren i knät. Jag la händerna på tangenterna på pianots tangenter innan jag kastade en blick på Spence. Hon nickade och jag började spela samtidigt som vi både började sjunga på låten vi tränade på i ett helt år. 

   ”Never late, always late, watch me dress

I’m complaining, you say

Baby you are crazy, look amazing”

   De vackra tonerna från pianot och gitarren fyllde rummet medan min och Spencers stämma sjöng från den simpla men åh så meningsfulla orden. 

   ”And it was just young love, that’s what they all said 

But you were my one love, that never went away

   You are still Phil, and I’m still Katy

And you still saved me” 

   Vi tog dem sista ackorden tillsammans innan rummet föll i tystnad. Jag log lyckligt och vände mig mot Spencer som såg precis lika glad ut. ”vi kom ihåg!” utbrast jag glatt. 

   ”Vänta lite! Sakta i backarna! Håll i hästarna! Bromsa bandet! Stoppa åsnorna! Kliv av kamelerna! SLUTA ÄTA CHOKLAD! Vad är det som händer!?” vi alla såg frågande på Chaz en sekund innan skrattsvalorna ekade, vad hade han precis sagt? 

   ”Ehm... jag håller med i... vad han nu än sa, men seriöst kan du sjunga och spela piano också?” Justin såg med stora, imponerade ögon och hakan blev hängande efter hans sista ord. Jag skrattade men skakade på huvudet.

   ”Nej, nej, nej. Jag kan inte sjunga sådär, som du eller Spence kan. Men jag tycker inte direkt att jag är tondöv och det här är den enda låten jag kan på piano. Inget mer” berättade jag medan jag skakade på handen.

ett långt igen, tyckte ni jag var skyldiga er det eftersom jag sagt att det skulle komma upp igår men... ja. ni vet ju. men hörni! OH MY! they almost kiss there! =OOOOOO vad tycks? 

KOMMENTERA! taaaaaaaaaaaaaaaack till er för att ni finns. puss&kram. ♥ 

PREVIOUS: Hon vände förvånat huvudet mot mig. 

   ”Ingen bruten nacke tack. Vi vill gärna behålla dig ett tag till” påpekade jag och hon skrattade innan hon kramade min hand hårdare. När hon väl vänt blicken fram igen sneglade jag mot killarna igen som såg uppgivet och surt på våra sammanlänkande händer. Ett snett segerleende spred sig över mina läppar och jag vände huvudet bort från de andra för att dölja min triumf.

Penelopes Perspektiv.

Julafton, enligt mig årets bästa dag. Snön, julprydnaderna, maten, godiset, familjen, allt var bara en enda stor röra utav godsaker. Mormor och morfar skulle komma hit idag för att fira med oss, mest med tanke på Jesse. Se till att ta vara på varje år om det var så att, Gud förbjude, detta skulle bli det sista året för honom. Jag drog bort träcket från kroppen när tanken slog mig och jag stoppade fort ner mina fötter i mina kanin tofflor. Jag hade fått dem för några år sedan och varit mycket godtrogen mot dem. Jag drog sedan till mig en collage tröja med tryck och drog den över linnet jag sovit i tillsammans med shortsen.

   Jag kastade bak håret så det lade sig över min rygg innan jag öppnade min dörr och tillsammans med Bubble studsade vi bort till Jesses dörr. Utan att bry mig om att knacka öppnade jag dörren men fann till min förvåning sängen stående tom. Sedan hördes ljud från koppar och jag förstod genast att de alla måste reda befinna sig nere i köket. Glatt tog jag mig nerför trappan och höll nästan på att falla omkull vid sista trappsteget men fann trappräcket i sista sekund. Ute i köket hade mamma och pappa redan hunnit duka upp matbordet med allt från juice, en kanna varm choklad, bröd till gröt, pannkakor och pepparkakor. Jag drog fort in doften utav maten och kände hur tom min mage faktiskt var. 

   "God morgon gumman och god jul" hälsade mamma när hon fick syn på mig, jag log genast brett. 

   "God jul" svarade jag innan jag gick runt bordet och bort till Jesse, han såg trött ut. Jag la händerna på hans axlar och pussade hans hjässa innan jag gled ner på stolen bredvid honom. 

   "God jul, hur mår du?" frågade jag lättsamt och han log snett. 

   "God jul, jag har lite ont bara" svarade han och jag nickade sorgset. Jag ville inte att han skulle ha ont, jag ville att han skulle bli frisk. Det var min största önskan varje jul, att doktorn ska ringa och säga att de funnit ett botemedel för hans sjukdom. Men aldrig har något sådant samtal kommit. 

   "Det här ser grymt gott" smickrade jag sedan mina föräldrar med, de log glatt från andra sidan bordet. 

   "Vad bra, hugg in" meddelade mamma och jag sträckte mig genast efter en pannkaka. Frukosten flöt förbi med lugnt pratande och ätande. När min mage väl var full lutade jag mig trött bakåt på stolen, Jesse skrattade roat åt mig. 

   "Din lilla gris" retades han, jag flämtade genast till och såg chockat på honom innan jag skrattade. 

   "En stolt gris" påpekade jag och han flinade roat medan jag satte näsan i vädret och kastade bort en slinga hår som hamnat fram. 

"Så hur går det med Justin?" brasan var tänd och det sprakade hemtrevligt i vardagsrummet där jag och Jesse dragit oss till efter frukosten. Jag hade sprungit upp på mitt rum för att hämta min bok innan jag sjönk ner i den stora fåtöljen. Bubble hade fort hoppat upp och lagt sig tätt intill mig innan han somnat. Jag hade varit djupt insjunken i bokens berättelse när Jesse yttrade sin fråga. Jag rynkade genast på pannan. 

   "Vad menar du?" frågade jag och såg fort ner på vilken sida jag var på innan jag slog ihop boken. Jesse borta i soffan himlade med ögonen åt mig innan han gav mig en menanade blick men jag förstod verkligen inte vad han pratade om.

   "Har ni blivit tillsammans än eller?" frågade han tillslut och nu spred sig en häftigt rodnad över mitt ansikte istället. 

   "Jag vet inte vad-" 

   "Du vet mycket väl vad jag pratar om" avbröt han fort och jag suckade uppgivet. 

   "Alltså... n-nej, vi... vi är bara vänner" svarade jag. 

   "Men du tycker om honom?" jag sneglade på Jesse som såg på mig med nyfikna ögon men något sade mig att han redan visste svaret. 

   "Ja... eller jag tror det i alla fall. Jag vill att mina känslor ska vara äkta, med tanke på vem han är. Han är inte någon vanlig kille, han är Justin Bieber. Jag vill inte tro att jag har känslor som sedan visar sig vara falska och att jag bara utnyttjat honom. Jag vill inte såra honom, han har redan haft en sådan tjej som förstörde honom" svarade jag och stirrade in i elden. I bakgrunden spelades en julskiva och Wham's låt "Last Christmas" ekade genom rummen. 

   "Penny, tro aldrig att du skulle utnyttja någon på det viset. Du är inte sådan. Du skulle aldrig göra så, inte om jag känner dig rätt och enligt mig, gör jag det" jag flinade roat åt det sista innan jag blev allvarlig igen. 

   ”Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra” mumlade jag och satte hakan i min handflata med armbågen på benet. 

   ”Men trösta dig med att det bara är du som behöver klura ut om dina känslor nu är äkta eller inte, för sedan kommer 'Jenelope' sprida sig över hela världen” återigen rynkade jag på pannan. 

   ”Jenelope?” frågade jag skrattandes, Jesse nickade stolt.

   ”Ert kändisnamn såklart” 

   ”Men vad då bara jag!?” utbrast jag sedan, Jesse såg genast menande på mig och hans blick skvallrade om hur trög tänkt jag var för tillfället. 

   ”Mäh, kom igen! Du har ju Justin som i en liten ask. Han är ju din och ingen annan. Du måste ju se blickarna han ger dig, han ser ju ingen annan än dig när du är i närheten. Du skulle säkert kunna få honom att hoppa från taket och du ville” jag såg chockat på honom innan jag rodnad.

   Kunde det vara sant? En varm känsla spred sig i min kropp, en värme som inte orsakades utav eldens som sprakade bredvid utan en upprymd värme. Bara tanken på att han kanske gillade mig tillbaka gjorde mig exalterad. Jag trivdes i Justins sällskap jätte mycket och genom veckorna vi gått tillsammans med Bubble har jag lärt känna honom. Både som den stora Justin Bieber men också som bara Justin, och jag gillade båda sidorna precis lika mycket. 

   Jag gillade båda sidorna precis lika mycket. Jag upprepade tanken igen en gång till i mitt huvud och smakade på den, var det sanning? För jag ville inte vara ännu en Selena i hans liv, jag ville vara äkta och kunna ge honom ärlig kärlek. Jag sökte inte publicitet, det var inte något jag ville ha. Där av höll jag mig anonym med mina tavlor, använde mig utav ett falskt namn. 

   ”Du tycker om honom, på riktigt. Jag lovar, det syntes klart och tydligt i din blick” jag såg upp och Jesse log ner mot mig innan han klappade mig på huvudet och försvann bort. Jag vände fundersamt huvudet mot elden igen. Hade Jesse rätt? 

*

”Hur ser jag ut?” frågade jag när jag kom in i Jesses rum och snurrade runt. Jag hade klätt mig i ett par gyllen/beige klackar tillsammans med en mörkröd sammetsklänning som slickade min kropp och sträckte sig mitt ner på mina lår. Halsen var urringad samt hjärtformad och ärmarna slöt sig runt min överarmar. Mitt hår hade  jag satt upp i en fin knut på bakhuvudet och satt kristallblommor i den. Ögonen hade jag sminkat, lagt en lager liknande mörkgrön ögonskugga likt klänningen, eyeliner och mascara för att sedan klistra på lösögonfransar. Jesse som stod vid sitt skrivbord vände på sig och ett leende spred sig på hans läppar. 

   ”Som en dröm” jag log tacksamt mot honom. 

   ”Tack, du är mycket stilig” svarade jag och gick fram till honom och rättade till hans slips. Han hade på sig en simpel vit skjorta och svarta finbyxor, hans bruna hår var lika rufsigt som alltid men det var så Jesse skulle se ut. Nere i hallen plingade det på dörren.

   ”Mormor och morfar är här nu!” ropade mamma och jag såg upp på Jesse som tog ett djupt andetag innan hann vände sig mot skrivbordet. Han grep tag i flertal tabletter innan han kastade in dem alla i munnen och svalde dem tillsammans med vatten. 

   ”Då kör vi” sa han sedan och krockade armen med mig, jag skrattade men nickade. ”det här är ju faktiskt inte ens roligt” påpekade han sedan när vi kom ut ur hans rum, jag följde hans blick som såg på mina skor. Jag skrattade, Jesse som normalt var nästan en halv decimeter längre än mig var nu mer än två decimeter kortare. 

   ”Dessa har sina fördelar ibland” instämde jag. 

   ”Åh, så fina ni är!” mormors ljusa röst ekade genom huset och vi såg genast upp, vår korta mormor var klädd i en klänning och en röd cardigan. Hennes gråa hår var lika lockigt som alltid och ett stort leende sträckte sig från öra till öra över hennes ansikte. 

   ”Hej mormor” hälsade jag och böjde på ryggen för att kunna krama om henne. 

   ”Vad vacker du är Penny gumman. Börjar växa upp till en ståtlig dam ser jag” smickrade hon och fick mig att rodna. 

   ”Tack mormor” hon vände sig sedan om för att hälsa på Jesse och jag vände mot morfar som var i stort sett motsatsen till mormor. Han var lång som ett trafikljus och hade en stor kal fläck på huvudet, men ett varmt leende hade han på läpparna och såg ner på mig genom sina smala glasögon. ”morfar” hälsade jag och behövde nu inte böja mig ner för att krama honom, han var fortfarande längre än mig. 

   ”Jag håller med din mormor, du är en skönhet” jag skrattade generat. 

   ”Tack så mycket” 

Jag log åt fotot som innehöll mig och Bubble, jag hade honom i famnen och log glatt mot kameran. Mormor hade insisterat på att få ta bilder på oss och vem var jag att neka henne det, så jag ställde upp på ensam foton och tillsammans med Jesse. Sedan kom Bubble trippande och jag plockade fort upp honom. Jag gick in på 'meddelanden' på min telefon innan jag skickade iväg bilden tillsammans med en text till killarna. 

   Till Justin +... :

   ”God jul på er önskar Penny och Bubble. <3”  jag skrattade och såg ner på Bubble som skällde. 

Justins Perspektiv: 

”Hej pappa” hälsade jag och kramade om min pappa som slog armarna runt mig. In efter honom kom Jazmyn och Jaxon springande, högt skrikande över att det var jul och att de ville ha paket. Jag log och tog fort upp Jaxon från golvet som log exalterat innan han slog armarna runt min hals och kramade. Jag log och kramade hans lilla kropp tillbaka innan jag hjälpte honom av med hans ytterkläder. 

   ”God jul på dig Justin” Erin kom upp bredvid oss och la handen på min axel, jag log mot henne och sa ett fort 'detsamma' innan jag fort släppte ner Jaxon på golvet som var ivrig för att få springa iväg efter sin syster. Jag kramade om Erin som log stort. 

Kvällen började närma sig och inne i vardagsrummet pratade pappa med morfar och Jazmyn och Jaxon satt sig på golvet och lekte med klossarna som mormor och morfar varje jul plockade fram för att de skulle ha något att underhålla sig med. Jag slog mig ner bredvid pappa i soffan och suckade glatt. 

   ”Så hur går det för dig?” frågade han och vände sig mot mig. 

   ”Jag mår mycket bättre än jag gjorde när jag kom hit” svarade jag med ett leende. ”Penny ska ha stort tack för det, hon har varit jättebra att prata med. Hon förstår och dömer inte” 

   Pappa nickade innan han log retsamt. ”så vad är det som händer mellan dig och Penny då?” 

   Jag slog fort ner blicken och skrattade generat. ”jag vet inte, vi är vänner men inte mer än det. Det är så svårt att se på henne om det ens finns en hint utav något annat än vänskap. Hon är så trevlig mot alla att hon lika gärna skulle kunna vara kär i Ryan” svarade jag en aning uppgivet. Detta var något som gjorde mig otroligt frustrerad, jag behövde veta. Jag behövde något som sade det ena eller det andra. 

   ”Jag förstår” nickade pappa bredvid mig och jag skickade honom en skeptiskt blick. 

   Min mobil vibrerade sedan till i min ficka och jag plockade fort upp den, till min lycka såg jag att det var ett meddelande från Penny. Fort öppnade jag det för att se att hon skickat en julhälsning tillsammans med ett foto, jag tryckte upp kortet och såg länge på det. Hon var så vacker att det gjorde ont i magen, klänningen hon hade på sig framhävde hennes långa ben och hennes ögon gnistrade av lycka och skönhet. I famnen hade hon Bubble och hon log stort, jag log snett åt hur mycket betydelse den där lilla hunden hade. Hände det Bubble något och Penny skulle noga bryta ihop och stänga för gott.  

   ”Vad tittar du på?” pappas fråga fick mig att hoppa högt och han såg chockat på mig innan han skrattade. ”oj, är det så hemligt huh?” jag skrattade till. 

"What are you looking at?" 

   ”Nej då, det är bara Penny som skickat en julhälsning” svarade jag.  

   ”Penny?” jag såg upp och såg att jag fångat både morfar och Erins uppmärksamhet. 

   ”Ja?” svarade jag tveksamt och såg mellan dem. 

   ”Tjejen som finns med i var och varann mening som kommer ur din mun?” frågade morfar och jag kände genast hur det hettade i ansiktet, de vuxna skrattade roat runt mig. 

   ”Har du en bild på henne? Jeremy har berättat om henne och dessutom tror jag att Jaxon har blivit väldigt fäst vid henne på dagis” jag såg på Erin innan jag nickade och låste upp mobilen. Bilden var fortfarande uppe så jag gav henne telefonen och hon tillsammans med morfar såg ner på skärmen. ”wow, hon är jättefin” sa Erin. 

   ”Du får ta med henne hit så vi får träffa henne någon gång” la morfar till med ett höjt ögonbryn. 

   ”Den dagen kommer säkert” svarade jag och bara tanken fick det att pirra i magen. Jag lutade mig sedan tillbaka för att skicka ett svar. 

   Till Penelope:

   ”God jul på er också önskar Justin och Jaxon. ;)<3”  

   Jag skickade med en bild som tagit tidigare idag på mig och Jaxon. Vi båda var tröjlösa och Jaxons byxor var lika neddragna som mina egna. Våra ryggar var mot kameran och våra armar var höjda och vi båda gjorde 'peace' tecknet med fingrarna. Jag log åt bilden innan jag skickade iväg messet. 

låååååååångt, eller hur? ;) mer julafton än såhär kommer det inte att bli. vad tycks?? 

KOMMENTERA! NI VET INTE HUR GLAD JAG BLIR ÖVER ERA SÖTA ORD! DE BETYDER ALLT. PUSS&KRAM. ♥

   ”Justin är här någonstans” Chaz stämma hördes sedan och jag öppnade fort dörren intill klassrummet och log mot dem. Chaz skrattade. ”tjuvlyssnar du, huh?” retades han men flinade roat, jag himlade med ögonen innan jag vi kramades. Bakom honom stod Ryan, Nolan, Mitch och tillsist Penny, som nu inte var lika kort som hon brukar vara.

   Jag rynkade på pannan innan jag såg ner och såg orsaken till denna plötsliga längd, på fötterna hade hon ett par skyhöga klackar. Min blick gled upp längst hennes kropp innan jag mötte hennes blick, hon hade klätt sig i en vacker klänning. Med guldmönster i pärlor över övredelen av bröstet som sedan anslöts av gräddvitt tyg, hennes ben såg bara ut men jag antog att hon bar hudfärgade strumpbyxor. Hennes ögon var sminkade med varma, guldiga färger som matchade pärlorna samt hennes hår var uppsatt i en elegant tofs. Jag log mot henne, hon var för vacker! 

   ”Okej, sluta med det där läskiga grinet. Vi vet att hon är vacker, liknar en ängel” sa Chaz fort och viftade med handen framför mitt ansikte. Jag ryckte genast till och skrattade generat, jag sneglade på Penny som var röd om kinderna medan hon bet sig i underläppen och såg ner i golvet. 

   Jag skrattade till igen innan Ryan bestämde att julavslutningen lätt behövde firas så vi begav oss fort till det närmaste kaféet. Med händerna nerstuckna i jackans fickor och kepsen nerdragen gick jag bredvid Penny som nu var klädd i hennes röda kappa och ersatt sin krans med en vit basker. Vi klev ut genom skolentrén och hon grep genast tag om min arm och jag lyfte blicken för att se på henne. 

   ”Jag kommer ramla och bryta nacken annars” förklarade hon fort. ”dessa klackar, min klumpighet plus is är inte den bästa kombon” jag skrattade innan jag pressade armen hon höll i mot kroppen så hon kom närmre och det hela blev stadigare.

   Vi tog oss in i centrumet och fann ett mysigt kafé där vi kunde fika, värmen slog mot oss och jag andades lättat ut. Vinden och kylan bet i mina kinder och näsa och jag huttrade till. Vi tog ett bord längst in i lokalen och Penny lätt mig glida in först i soffan innan hon satte sig bredvid och knäppte fort upp sin kappa. Jag följde hennes exempel och drog ner dragkedjan i min jacka med behöll kepsen på huvudet för säkerhetsskull, Stratford må vara staden jag fick mest frid i men det betydde inte att det inte kunde spåra ut även här. 

   ”Kan ni beställa åt mig, jag måste besöka damernas” sa Penny bredvid mig och drog mig ur mina tankar, jag nickade fort och hon reste sig. Hennes klackar ekade mot golvet och drog åt sig många blickar, mina ögon smalnade något när jag såg ett annat bord killar följa henne med blicken. Deras ögon vidgades och en killes haka föll till och med, irritation fyllde mig genast och jag ville gärna kasta den lilla korgen med salt och peppar på dem. De började fort viska när hon försvann från deras syn och jag bet nu ilsket ihop käkarna. 

   ”Eow, vem har gjort kalsongtricket på dig nu då?” Ryans fråga fick dem andra att skratta högt medan jag endast himlade med ögonen åt honom. En servitris kom fram till vårt bord innan jag hann ge svar på tal och vi beställde fort vad vi ville ha och hon försvann bakom disken igen. Antingen hade hon inte märkt att det var jag eller så hade hon helt enkelt inte brytt sig, men jag andades ändå lättsamt ut när hon vände ryggen åt vårt bord.

   Någon minut senare kom Penny tillbakagående runt hörnet, tillbaka från damrummet. Min blick föll fort på killarnas bord igen, återigen följde deras hungriga blickar henne och jag tyckte det såg ut som de spanade in hennes rumpa mer än hennes långa ben eller vackra hår. Hon satte sig ner bredvid mig och log, hennes blick hamnade på mig och hon rynkade lätt på pannan i ett frågande uttryck. 

   Min irritation smälte genast och jag log glatt mot henne, hon skrattade förvirrat innan hon började prata om hur hon vart glatt förvånad över hur fint det var inne på badrummet och inte McDonalds äckligt. Jag drog roat på läpparna åt henne, Penny tänkte som någon jag aldrig mött tidigare. Hon tänkte annorlunda, nästan bakvänt. Men det var en utav sakerna som jag verkligen gillade med henne, hennes sätt att inte döma innan hon hört vad man hade att säga om saken innan. Alla hade dragit många slutsatser runt mitt beteende och fort dömt mig men hon hade istället vänta, hört vad jag sagt och sedan berättat vad hon tyckte. Medier var specialister på det ämnet. 

Vi hade en trevlig stund runt bordet, pratade om vad alla skulle göra under lovet, vad de önskat sig i julklapp och vad de tänkt göra på ny år. ”Spencer kommer hit, det är det enda” hade Penny berättat vid ny års-frågan. Ny år fick mig både glad och ledsen; glad för att jag skulle börja skriva på mitt nästa album och det var massa roliga event inplanerade. Med det var också detta som gjorde mig ledsen, att lämna alla och åka tillbaka till LA för att fortsätta med min karriär. 

   Väl betalat och färdigklädda gick vi mot dörren för att ta oss ut i kylan igen, genast hamnade min blick på bordet utav killar. Jag såg hur ena killen diskret körde ut sin stol för att kunna resa sig upp, genast grep jag tag om Pennys hand - som gick bredvid mig. Hon vände förvånat huvudet mot mig. 

   ”Ingen bruten nacke tack. Vi vill gärna behålla dig ett tag till” påpekade jag och hon skrattade innan hon kramade min hand hårdare. När hon väl vänt blicken fram igen sneglade jag mot killarna igen som såg uppgivet och surt på våra sammanlänkande händer. Ett snett segerleende spred sig över mina läppar och jag vände huvudet bort från de andra för att dölja min triumf.

okej, så jag sköt på julafton till nästa kapitel. tänkte att det var lite viktigt att få in Justins perspektiv i historian. se hur han reagerade runt andra killarna när det gäller Penny. vet att det inte blev super långt men ville inte börja på julafton i detta kapitel så det fick bli ett kort ett. 

vad tycks?? KOMMENTERA! jag vet att ni kan. ;) puss&kram. 

ps. hahahhaha, det var extremt roande att läsa era kommentarer på förra kapitlet. hur ni trodde att ni missat massa o bah: "WHAAAT!??". mycket roande. LOVE TO U GUYS! ♥ ds. 

   ”Det tror jag också” la hon till och suckade sedan medan hon försiktigt fingrade på Bubbles päls. 

   ”Nu ska du få sova så hörs vi” sa jag sedan och hon nickade innan hon sträckte ut handen mot mig, jag tog emot den och hon kramade min hand. 

   ”Det gör vi och tack igen” svarade hon, jag log mot henne innan jag släppte hennes hand och gick mot dörren.

"Dumma stygn" stönade jag medan satte mig ner för att sedan åka rutschkanan nerför trappan för att hälla upp ett glas juice i köket. Apelsinjuicen var isande kall, vit ångande rök vällde ur glaset och jag fick nästan "brain freeze" när jag lät det glida nerför halsen. Ute i hallen plingade det plötsligt på dörren, fort släppte jag glaset och det gick med ett högt krasch sönder mot golvet. Jag gick genom vardagsrummet och fick kliva över den döda katten som var fast spikad i parketten. Ute i hallen låste jag upp de hundra låsen som täckte den bastanta dörren innan jag knuffade upp den. Utanför stod Justin med ett snett leende, hans ljusbruna hår stod åt alla håll och han bar en knall lila jacka. 

   "Howdy gummiankan!" sa han innan han flörtigt vickade på ögonbrynen. En rodnad som fick mitt ansikte att brinna, flammade upp i mitt ansikte. Bokstavligen flammade upp. Fort slog jag mig i ansiktet för att släcka elden, Justin rapade högt och jag flög bort från dörren så han kunde komma in. "fin katt" kommenterade han och såg på den livlösa katten på golvet. Jag nickade instämmande. 

   "Leslie är i sina bästa dagar" svarade jag och följde sedan efter honom bort till trappan. 

   ”Hej mamma” hälsade jag, hon mumlade något tillbaka innan hon slet i håret och kastade upp kakorna i luften. ”jag och Justin går upp på mitt rum och kör en snabbis sedan tänkte vi ta snigeln till köpcentrumet” informerade jag henne innan vi studsade upp på vita moln uppför trappan. 

   Väl uppe på mitt rum - som stank utav hund kiss och liknade greve Draculas håla - vände sig Justin om med ett leende. En smal, ormtunga smet ut mellan hans läppar och min kropp skrek genast efter honom. Jag grep tag om hans tunga mellan pekfingret och tummen innan jag förde den mot min mun och slickade på den. Justin närmade sig försiktigt och våra läppar skulle just mötas när jag rycktes tillbaka med en flämtning. 

†

”Penny?” jag satte mig käpprätt upp och drog efter andan. Jag såg mig runt i mitt rum, det var tillbaka till sitt normala och doftade gott utav vårt tvättmedel. Bubble låg nere vid mina fötter och sov lugnt, benet värkte plötsligt till och jag stönade lågt. ”Penny?” rösten fick mig att hoppa till och jag vände mig genast åt höger för att se Justin sitta lutad mot sänggaveln bredvid mig med en frågande blick. Hans hår stod inte spretigt utan han hade hans vanliga lugg sving och lika stylat som alltid. Han bar inte en knall lila jacka utan en ljus tröja med en grå baseboll jacka med ett rött ”A” på ena bröstet tillsammans med mörka jeans. 

   ”Penny, mår du bra? Du bara somnade” jag skakade förvirrat på huvudet. 

   ”Vad hände?” frågade jag. När kom han hit? Shit, jag kommer inte ihåg någonting. 

   ”Vi satt och pratade, plötsligt bara somnade du. Jag antog att det var dina tabletter som härjade” svarade han. Jag slog mig för pannan, jäkla tabletter! 

   ”Herregud, förlåt” sa jag fort men han skakade roat på huvudet medan han skrattade. 

   ”Det är lugnt, du behöver vila” svarade han och jag log tacksamt. Det förklarar drömmen, tänkte jag. ”vad är det?” jag skrattade generat.

   ”Jag hade en väldigt konstig dröm” svarade jag och drog ut på ordet ”väldigt”. Justin skrattade.

   ”Vill du berätta om den?” frågade han nyfiket och hasade ner lite bredvid mig. Jag la mig på sidan och log mot honom innan jag puffade till kudden. 

   ”Ehm... du var med i den, mamma var med en snabbis” började jag. ”jag åkte rutschkana för det första nerför trappan för att dricka juice. Som ryckte, likt en ångmaskin. Men jag drack i alla fall, sedan plingade det på dörren och i vardagsrummet låg en fast spikad, död katt. Utanför dörren stod du, du hade håret åt alla håll och var iklädd en knall lila jacka. Inte speciellt fint, må jag tillägga. Du hälsade med ett ”howdy gummiankan” tror jag, något jätte konstigt i alla fall. Den här hälsningen du ger mig från mig att rodna, mitt ansikte hettar upp så mycket att de tillslut brinner men jag slår mig själv för att släcka den”

   ”När vi sedan kommer in i huset och är på väg upp till mitt rum går vi förbi mamma som sliter sig i håret och kastar kakor, mycket skumt. Sedan säger jag något i den här stilen; ”vi ska upp och göra en snabbis och sedan ta snigeln till köpcentrumet”. När vi kommer upp på mitt rum så är det förvandlat till Draculas hem och det visar sig att du har en ormtunga” jag tystnade när jag berättat klart och såg upp på Justin som satt med en förvånad minn. 

   ”Det... ehm... ja... var en konstig dröm” sa han innan vi båda brast ut i skratt. 

   ”Måste vara tabletterna” la jag till och skrattade till ännu en gång. ”men vad tror du den betyder?” 

   ”Ehm... kanske att dina mamma kommer baka jätte äckliga kakor så hon förvandlar mig till en orm?” gissade Justin och fick mig att skratta igen. 

   ”Kanske” svarade jag och ryckte på axlarna med ett leende på läpparna. Men det jag undgått att berätta var, bortsett från hans ormtunga, hade vi varit nära att kyssas i min dröm. Inom mig fylldes jag utav värme och en pirrade känsla härjade runt i min mage likt en galen elefant. Jag sneglade upp på Justin som såg ut i mitt rum, helt inne i sina egna tankar, jag passade på att studera hans profil. Hans lagom stora näsa, hans fylliga läppar, de tjocka ögonbrynen som passade bra till hans fantastiskt vackra ögon. Håret som såg silkeslent ut och plötsligt fick jag ett kraftigt begär att röra vid det, dra fingrarna genom det, se hur det rufsade till sig efteråt. Jag skakade fort på huvudet för att få bort tankarna. 

   Dem här tabletterna luddar verkligen till mig hjärna. Vad är det jag tänker med? Det är Chaz bästa kompis och dessutom världens största popstjärna. Världens största popstjärna som också halv ligger i min säng, bråkade jag för mig själv. Jag fnös och drog till mig Justins uppmärksamhet som såg frågande ner på mig. Fort skakade jag på huvudet för att säga att det inte var något. 

   ”Vad gör du med alla dina tavlor?” frågan förvånade mig innan jag följde hans blick som vilade på tavlorna som stod lutade mot väggen. 

   ”Faktiskt så säljer jag dem” svarade jag och han spärrade genast upp ögonen.

   ”På riktigt?” jag nickade med ett blygt leende. 

   ”Jag har sålt flera stycken och det hjälper mig att försörja min lilla hobby” la jag till och Justin skrattade. 

   ”Din lilla” härmade han sarkastiskt och jag drog roat på läpparna. ”vart kan man köpa dem då?” frågade han sedan och vände blicken mot mig ännu en gång. 

   ”Jag använder mig utav en hemsida på nätet som jag gjort, på det sättet kan jag fortsätta vara anonym” svarade jag och Justin nickade förstående. 

   ”Har du ett 'artist' namn då eller?” jag skrattade roat innan jag nickade. 

   ”Jag går efter namnet Juniper Memphis, Jesse kom på det” svarade jag och Justin stelnade till bredvid mig. ”vad är det?” frågade jag förvirrat och oroligt. 

   ”Juniper Memphis?” frågade han med stora ögon, jag nickade förbryllat. Han brast plöstligt ut i ett högt skratt och tog sig om magen, jag skrattade lågt bredvid honom. Fortfarande förvirrad.

   ”Vad är det som är så roligt?” frågade jag sedan. 

   ”Du vet inte hur mycket min mamma pratade om dessa målningar som tydligen var gjord utav Juniper Memphis, hur mycket hon tyckte om dem. Hon köpte en och den hänger nu på hennes vägg i hennes hus i LA” jag såg förvånat på Justin innan jag kände hur rodnaden spred sig över mina kinder. 

   ”Är du seriös?” fick jag sedan fram och Justin skrattade igen innan han nickade. ”vilken liten värld” påpekade jag och Justin log roat. 

*

Blåmärket i mitt ansikte hade nu bleknat och även dem på mitt ben, stygnen stretchade illa ibland och fick det att flimra framför ögonen men till största del började jag läka ihop. Justin hade nästan varje dag besökt mig för att hålla mig sällskap medan alla andra var i skolan. Vi låg flera timmar i min säng och bara pratade, en dag bytte vi och han satt och tittade på medan jag målade.

   Han hade sedan berättat att han fann mig mycket fascinerande och vacker när jag målade. Jag var tydligen så inne i det jag gjorde att jag min blick blev frånvarande men de sken utav lycka, en häftig rodnad hade spridit sig utav hans ord innan jag tackat för hans fina ord. Justin var som någon jag aldrig träffat förr, jag brukade inte få bra kontakt med killar. Jag passade bättre med tjejer, men på något vis hade jag - här i Stratford - enbart dragit till mig killvänner. Men jag gillade det, man fick en helt ny syns på saker när man fick höra deras åsikter. Det var intressant. 

   ”Du vet att jag älskar dig va?” frågade jag och såg in i de kolsvarta ögonen som såg nyfiket tillbaka mot mig innan munnen skällde. Jag log och skrattade. ”jag tar det som ett ja” la jag till innan jag släppte ner Bubble på sängen. Julavslutningen var bara några dagar ifrån, jag längtade hemskt mycket efter ett uppehåll från skolans dammiga salar, läxorna de slängde på oss och lärarnas dåliga andedräkter och jobbiga kommentarer. 

   Chaz hade skickat mig många sms under dagarna och frågat hur jag mått, han var gullig Chaz. En riktigt bra kille, när väl Ana inser det kommer de bli ett urgullig par. Innan de börjar kyssas och nästan ta sig innanför varandras kläder offentligt, tänkte jag för mig själv och rös till utav bilden jag fick upp i huvudet. Jag skrattade till åt vart mina tankar ledde mig innan jag skakade på huvudet och gick bort mot mitt sovrumsfönster. Nere på gatan var det tomt, snön låg som ett tjockt täcke på marken och gatulamporna sken upp stora cirklar av ljus. Snart var det ett nytt år också... undra vad det skulle komma med? Hoppas det blir spännande.

tja... ni kanske inte fick någon "whaaaaat the fuck" upplevelse där i början.. jag vet i alla fall att jag sa det till mig själv o skrattade medan jag skrev det. xP hahahahahaha! men hoppas ni tyckte om kapitlet! lite lugnt o sådär.. nästa kapitel hoppar jag direkt till julafton o sedan kommer det börja hända grejer. ;) 

vad tycks?? KOMMENTERA! :DDDD ni har varit så himla härliga, fortsätt snälla med det. <333 puss&kram. 

jahopp! mitt under middagen så bara slocknar allt så vi har ingen ström...
bloggar från mobilen.

men hoppas den kommer tb snart. :/
får börja skriva på nästa kapitel i väntan. puss&kram.


LÄMNA EN KOMMENTAR PÅ KAPITEL 14 UNDER!

PREVIOUS:    Plötsligt körde en bil runt hörnet med vrålande motor och jag väntade på att han skulle sakta in. Paniken fyllde mig sedan när jag insåg att föraren inte såg Bubble på gatan som i sin tur försökte springa bort från gatan men enbart halkade på isen. Fort utan någon som helst baktanke sprang jag ut i gatan. ”BUBBLE!” skrek jag högt medan Justin ropade efter mig.

   ”PENNY! NEJ!” 

Justins Perspektiv.

   "PENNY! NEJ!" skrämt såg jag på bilen som under mina förhoppningen skulle tvärnita men fortsatte enbart köra. Var föraren full? Var min sista tanke innan allt verkade hända samtidigt. 

   Penny slängde sig mot en skällande Bubble medan bilen körde förbi framför mig, jag kunde varken se om dem blivit påkörda eller klarat sig undan. Bilen fortsatte sedan längst gatan och bort, jag stod fastfrusen med ena armen uträckt och den andra handen över munnen. Kvar på gatan låg en röd hög och Pennys rosa hår låg utspritt vad hennes huvud, hon låg orörlig bland snön. 

   "Penny?" frågan kom ut som en viskning. "Penny!" 

   Jag rörde på benen och var på några sekunder framme vid henne på marken, jag sjönk ner på knä och böjde mig över henne. Bubble låg tryckt på hennes bröst, inget rörde på sig förutom hans lilla svans. En svag lättnad fyllde mig innan jag riktade fokuset mot Penny som inte hade rört sig ännu. 

   "Penny?" frågade jag ännu en gång och skakade henne försiktigt. Hon förblev tyst med slutna ögon, jag vände på henne så hon låg på rygg på vägen för att se om hon skadats sig. Armarna, huvudet verkade ha klarat sig bara bra men när jag sedan kom ner till hennes ben flämtade jag till. Tyget från hennes leggings hade slitis sönder och hudens som visades under var täckt av rött blod. Fort fiskade jag upp min telefon innan jag slog in numret till "911" och pressade sedan luren mot örat. 

   "Stratford sjukhus, vad är din nödsituation?" 

   "Min vän har blivit påkörd... eller jag vet inte om bilen träffade henne. Men hon vill inte vakna och hennes ena ben blöder. Asså hela sidan utav hennes ena ben blöder" sa jag stressat in i telefon till kvinna som svarat. 

   "Okej, behåll lugnet. Vart befinner ni er någonstans?" fort såg jag mig omkring. 

   "Ehm... Long John Street" jag riktade fort ner blicken mot Pennys fortfarande slutna ögon och ville förtvivlat mycket att hon skulle öppna dem för att se försäkra mig om att hon mådde bra. 

   "Vi skickar en ambulans genast, stanna där ni är så får ni hjälp snart" jag nickade. 

   "Tack så mycket" samtalet avslutades och långt bort ifrån kunde jag höra sirenerna från ambulansen. Jag andades ut ett skakigt andetag innan jag försiktigt strök över hennes ena kind, var inte död! 

*

Sjukhuset var fyllt av människor, anhöriga som väntade på besked, sjuksköterskor som sprang runt till sina olika patienter, doktorer som skrev under papper och opererade. Själv satt jag still på en blek blå stol i väntrummet med Bubble i knät. Han hade nu lagt sig ner och rullat ihop sig innan han somnade. Att känna hans andetag och hjärtslag mot händerna lugnade mig, stoppade mig från att gå in i chocktillstånd och leva loppan runt i sjukhuset. Penny hade dem tagit in i ett rum för att röntga hennes hjärna, se om hon fått inre blödningar och för att sy ihop hennes ben. Jag rös till vad tanken på hur illa tilltygad hennes ben måste vara. Det var så mycket blod, jag hade till och med fått på händerna. 

   ”Mr. Bieber?” jag såg genast upp när mitt namn sades ut i väntrummet, en sköterska iklädd blåa byxor och tröja med en vit rock över såg runt i rummet innan hennes blick hamnade på mig. Hon nickade innan hon tog sig över golvet och bort mot mig, hon slog sig sedan ner i stolen bredvid min och log snett. ”Ms Hawkins har klarat sig bra. Vi har sytt såren i hennes ben och lyckligtvis har hon ingen inre blödning i hjärnan men fått en svår hjärnskakning. Vi skickar med henne medicin för smärtan och vi rekommenderar att hon vilar mycket” jag andades lättat ut och det flimrade för en sekund till framför ögonen när spänningen inom mig släppte. Jag öppnade munnen för att svara när en panikslagen röst ekade genom rummet. 

   ”Vart är Penny? Är hon skadad? Vart är Penny?” jag såg upp och fick syn på en stressad Mr och Mrs Hawkins. De fick sedan syn på mig och jag såg hur deras ögon speglade deras panik och rädsla. De var framme hos oss på bara några sekunder. 

   ”Hur mår hon? Är hon okej?” Mrs Hawkins kastade frågorna mot sköterskan som log lugnande innan hon upprepade vad hon sagt till mig för bara en stund sedan. Pennys föräldrar andades genast ut innan Mrs. Hawkin sjönk ihop på stolen bredvid min. 

   ”Är du okej Justin?” frågade sedan Mr Hawkins och jag nickade lugnt innan jag såg ner på Bubble. ”vad hände?” jag svalde och öppnade munnen. 

   ”Vi var ute och gick med Bubble, vi pratade och Penny skrattade plötsligt och något. Det var Bubble på gatan. Han försökte ta sig över en isfläck och det hela såg mycket roligt ut, gatan var tom ena sekunden men den andra kom en bil körande. I väldigt hög fart och den verkade inte sakta in heller så Penny slängde sig ut i vägen innan jag hann stoppa henne för att rädda Bubble som var fast på isfläcken. Penny måste ha lyckats kasta sig bort från bilen för den körde endast förbi och hon låg liggande på marken. Jag sprang fram till henne, hon låg medvetslös med Bubble i famnen så jag ringade fort 911” svarade jag och hennes föräldrar såg förskräckt på mig innan Mr Hawkins ilsket fräste till. Han muttrade argt medan han gick fram och tillbaka över golvet, jag antog att gjorde upp en plan på hur han skulle hitta den skyldiga och antagligen slita strupen ur den eller dylikt. 

   ”Jag vet inte hur vi ska kunna tacka dig Justin” sa sedan Mrs Hawkins bredvid mig, jag rynkade förbryllat på pannan. 

   ”För vad?” frågade jag förvirrat. 

   ”Att du var där, att du var där för att kunna ringa efter hjälp. Annars...” hon svalde och knep ihop ögonen för att hålla sig själv från att gråta. 

   ”Ingen orsak, jag skulle gärna vara där tusen gånger om” svarade jag och hon gav mig en varm blick och ett trött leende. Plötsligt öppnades dubbeldörrarna intill korridoren för alla patientrum, ut kom Penny sittandes i en rullstol som blev körd utav en manlig sjuksköterska. Hennes ben var utsträckt framför henne, de hade klippt bort hennes leggings och visade upp hennes blåslagna ben. På sidan hade hon bandage på stället där de behövt sy, ena sidan utav hennes ansikte började det blomma upp blåmärken men hon hade ändå ett leende på läpparna. Hennes ögon sken upp när hon fick syn på oss, Mr. Och Mrs. Hawkin var fort på väg mot henne och de överöste henne med ord. Hon log mot dem och försäkrade dem om att hon mådde bra.

   Jag lyfte försiktigt upp Bubble från mitt knä så jag kunde bära honom i min famn istället medan jag reste mig från stolen. Han gnydde svagt till och sträckte på sig så han gosade in sig mot min hals, känslan var otrolig. Man kunde inget annat än att älska den lilla vita hårbollen. Jag följde efter Pennys föräldrar bort mot henne där sjuksköterskorna stod och pratade med dem, Penny vände blicken från dem när jag närmade mig och ett varmt, strålande leende nådde hennes läppar när hennes blick vilade på Bubble i min famn. 

   ”Vill du?” frågade jag men hon skakade fort på huvudet.

   ”Han brukar aldrig låta någon annan hålla honom, detta är nytt” svarade hon och jag log mot henne medan jag försiktigt smekte över hans mjuka päls. 

   ”Hur mår du?” frågade jag sedan och såg orolig ner på hennes ben och sedan på hennes ansikte. 

   ”Öm, stygnen värker och jag känner mig stel i hela benet. Jag kommer definitivt inte kunna gå normalt på det på ett tag” svarade hon och såg ner på sitt ben. ”men de säger att jag hade tur som lyckades att inte bli träffad utav bilen” jag nickade instämmande. 

   ”Min värld stannade upp där för ett tag när jag trodde att ni både skulle dö” mumlade jag, hon log snett innan hon sträckte ut handen och grep tag i den som hängde ledigt vid min sida och inte höll upp Bubble. Jag kramade den tillbaka och besvarade hennes leende. 

   ”Men vi klarade oss” försäkrade hon och sträckte sig efter min ena hand som hon sedan kramade. 

   ”Ni klarade er” instämde jag. 

   Väl ute vid bilen bar Mr. Hawkin försiktigt in Penny och satte henne i mitten utav baksätena så hon kunde lägga sitt ben mellan utrymmet vid de två framsätena. Jag gled in bredvid henne och Bubble tog åter plats i mitt knä, han hade sussat länge nu och jag log ner mot den lilla pälsbollen. Penny sträckte ut handen och klappade sin älskade hund som hon riskerat livet för. Vi satt i tystnad under färden hem och klappade på Bubble, när bilen stannade klev jag fort ur för att låta Mr. Hawkin bära upp Penny ännu en gång. 

   ”Du kan följa med upp och lägga honom i mitt rum” sa Penny när vi var i hallen och jag tvekade över vart jag skulle ta vägen plötsligt. Jag nickade och klev ur skorna innan jag följde efter dem bort mot trappan och sedan upp till hennes rum, Mr Hawkins la ner Penny i hennes säng innan han sa att han skulle hämta ett glas vatten till henne för att skölja ner tabletterna. ”här” sa Penny när hennes pappa gått och lyfte på täcket, jag la försiktigt ner den lilla hunden bredvid henne på madrassen innan jag rätade på ryggen. 

   ”Tack” sa hon sedan och såg upp på mig. ”tack för att du fanns där” 

   ”Tja, det var ju du som sa det. Var där när dem verkligen behöver dig” svarade jag och hon skrattade. 

   ”Glad att någon lyssnade” jag log roat. 

   ”Jag tror Chaz lyssnade allt, han verkligen gilla den där Ana” Penny nickade svagt med ett snett leende. 

   ”Det tror jag också” la hon till och suckade sedan medan hon försiktigt fingrade på Bubbles päls. 

   ”Nu ska du få sova så hörs vi” sa jag sedan och hon nickade innan hon sträckte ut handen mot mig, jag tog emot den och hon kramade min hand. 

   ”Det gör vi och tack igen” svarade hon, jag log mot henne innan jag släppte hennes hand och gick mot dörren.

yey! Bubble klarade sig o så gjorde även Penny, med lite skador... :P hehehehe.. såg ideén som Alexandra skrev o blev glad att se att någon kom med ideér.. dock ä det inte riktigt tid för det du föreslog ännu. 

vad tycks? KOMMENTERA! för mer ikväll! ;) puss&kram. 

   ”Jaja, om alla har slutat skämta om mig. Kan vi börja istället?” jag flinade. 

   ”Självklart” svarade jag roat, han himlade fort med ögonen innan han lutade sig bak mot soffryggen. Jag harklade mig lågt innan jag la armarna i kors över bröstet. ”så Chaz...” började jag men tystnade och bestämde mig sedan för att börja i andra ändan.

”Regel nummer ett när det kommer till att försöka leda din status med henne från vänner till pojkvän och flickvän är att du måste verkligen bete dig trevligt och respektfullt. Ingen tjej tycker om en kille som kommer fram, ler flörtigt och kommenterar dina bröst. Det är ett stort fet nej över det!” killarna småskrattade lågt. ”om en tjej vill ha en sådan kommentar använder hon med mening en push-up bh och går med bröstkorgen tryckt framåt så de syns ännu mer” fortsatte jag och demonstrerade genom att trycka upp mina egna innan jag sköt fram bröstkorgen, Justin slutade genast skratta och ur ögonvrån såg jag hur han stirrade på mig. 

   ”Okej, trevlig och respektfull. Fattar” inflikade Chaz innan han såg upp från sitt papper, jag släppte mina bröst och log. 

   ”Regel nummer två, ge henne små komplimanger som inte är för avlöjande och obehagliga. De ska vara diskreta, jag menar du vill väl inte att hon ska tycka att du är läskig och förvänta sig att du ska befinna dig utanför hennes sovrumsfönster mitt i natten för att se på när hon byter om?” Chaz skakade fort häftigt på huvudet. ”precis, dem kommentarer jag menar är om småsaker. Märk småsaker hos henne som andra inte gör. Om hon ser ledsen eller nere ut, nämn för henne hur söt hon ser ut. Har hon klippt håret, säg hur fin hon ser ut. Det uppskattas, jag lovar” 

   ”Regel nummer tre, du får under inga som helst omständigheter få henne att se dum ut. Du tar hennes sida i offentliga argumenationer. Dock inte om du inte varit med från början, annars verkar du enbart konstig och det slutar med en pinsam tystnad och alla lämnar. Det vill du inte ha” 

   ”Regel nummer fyra, var inte på för mycket. Se istället till att vara där när hon verkligen behöver någon. Är du framme dygnet runt kommer hon bara bli ännu mer irriterad och ta dig för en förstklassig stalker, vilket du inte heller vill” Chaz skakade på huvudet medan han skrev.

   ”Regel nummer fem, detta gäller förstås bara vid en början, men du kan inte flirtar med andra tjejer. Inte alls! Hon kan då lätt tro att du enbart är en player som vill få henne i sängen för att sedan kunna skryta om det bland sina vänner. Du måste se till att hon litar på dig och du på henne innan du kan börja umgås fritt igen. Även om du tycker att det är ofarligt snack mellan dig och en tjej kan hon tro att du går bakom ryggen på henne” Jag såg hur Chaz bleknade en aning men det var sanningen jag vill ge honom, inte lögner. 

   ”Regel nummer sex-” 

   ”Hur många finns det?” stönade han. 

   ”Flera miljarder, men jag tänker bara nämna dem viktigaste” svarade jag och han såg ut som om han svalt en för stor godisbit.

”Tjejer är som ett enda stort mysterium och jag kan säga såhär att du kommer aldrig få reda på sanningen bakom den heller, men!” utbrast jag fort när jag såg hans bedrövade minn. ”du kan lära dig mysteriets mörka och ljusa vrår för att tillslut göra om det till en gåta” Chaz blick skvallrade om hur länge sedan det var jag tappade honom och jag motstod pulsen att skratta åt honom. Vi hade gått genom fler 'regler' och han hade lydigt skrivit ner dem i sitt block. Ryan och Justin hade suttit tysta medan jag pratade och verkade dem suga åt sig mina ord lika mycket som Chaz gjorde. Justin satt för tillfället djupt inne i sina egna tankar medan hakan lutad i handflatan medan han såg tomt framför sig. 

   ”Herre min skapare” hörde jag hur Chaz mumlade lågt, jag log roat. 

   ”Japp, vi är konstiga, märkliga, svår oberäkneliga varelser men det är därför ni älskar oss” la jag till och Chaz flinade nu instämmande. 

   ”Det har du så sant i” svarade han och slängde ifrån sig blocket. 

   ”Så inga mer skitstövel kommentarer och kom bara ihåg att gå långsamt framåt. Nöj dig med att vara hennes vän tills rätta tiden är inne, okej?” Chaz nickade fort. 

   ”Jag lovar” jag log nöjt. 

*

Snöflingorna singlade lugnt ner och lade sig på botten utav kulan, snögubben log sitt leende och snö hade lagt sig på kanten utav hans svarta hatt. Julprydnaden som jag fått för flera år sedan stod nu i mitt sovrumsfönster tillsammans med en ljuslykta. Mamma hade medan jag varit i skolan och hemma hos Chaz börjat plocka fram julprydnaderna. Julstjärnorna hängdes upp i fönstrena, julduken åkte fram på köksbordet, lakanen byttes ut till vinröda och oerhört mjuka, småtomtar i porslin ställdes på kaminens hylla. Jag log nöjt runt i mitt rum som sken upp mysigt utav ljusen som stod i mitt rum. Julen var min absolut favorit högtid, hela familjen samlades och man utbytte presenter och såg på Kalle Anka. Julafton var enbart två veckor bort och jag längtade med vartenda fiber i min kropp. Min mobil vibrerade borta på mitt skrivbord, fort gick jag dit för att se vem det var. Jag log stort när jag såg Justins namn på skärmen. 

   Från Justin: 

   ”Vad gör experten? ;)”  jag skrattade åt hans meddelande och knappade fort in ett svar.

   Till Justin:

   ”Hahaha, sätter upp julpynt. Själv? :)” 

   Från Justin:

   ”Ah, jul. Längtar, inte mycket. Uttråkad, bara de gamla hemma. ;)” 

   Till Justin: 

   ”Awh, kom hit då och hjälp till om du vill så går vi ut med Bubble sedan. :)” det pirrade i magen vid att jag kanske skulle få se honom igen, även fast det endast var några timmar sedan vi sågs sist.

   Från Justin:

   ”Redan i hallen, ses snart. :)” 

   Jag log stort och studsade bort till sängen där Bubble som vanligt låg och latade sig. Jag kastade mig på madrassen och fick honom att rycka sig ur sitt halvt vakna tillstånd och skrattade. Han kisade med ögonen medan han såg på mig innan han la ner huvudet igen och somnade om. Jag bokstavligen flög nerför trappan när det senare plingade på dörren och jag hann till min lycka innan mamma hann öppna. 

   ”Det är till mig” sa jag fort och hon stannade förvånat. Jag öppnade fort dörren och möttes utav Justins glada, gyllenbruna ögon som jag aldrig kunde få nog utav och hans rosiga kinder från kylan utomhus. Han log glatt när jag öppnade och jag klev genast åt sidan för att han skulle få komma in innan jag stängde ytterdörren igen. Jag huttrade till utav kylan som han tagit med sig in innan jag log mot honom.

   ”Vem var det?” mamma rundade hörnet och kom in i hallen. Jag vände på huvudet och såg på henne. 

   ”Justin” svarade jag med ett leende innan jag vände mig om och såg att han fått av sig ytterkläderna och skorna. Han sträckte sig sedan ut handen mot min mamma som tog emot den.

   ”Trevligt att träffas igen, Mrs. Hawkins” hälsade han artigt, jag kunde se hur mamma tog emot sig lite för mycket utav Justins hälsning och en svag rodnad spred sig över hennes kinder. Jag himlade med ögonen inombords och suckade trött.

   ”Åh, snälla kalla mig Stacey” Justin log strålande och de släppte varandras händer. 

   ”Kom nu” sa jag och Justin skrattade lågt. Vi gick genom huset och bort mot trappan, plötsligt petade Justin till mig i sidan och jag hoppade förskräckt till. Han såg roat och förvånat på mig. 

   ”Är det någon som är kittlig?” frågade han men visste mycket väl svaret på sin egen fråga redan. 

   ”Nej” försökte jag ändå men lät till och med för mig själv inte trovärdig. Han slängde sig sedan mot mig, jag tjöt till innan jag fort dansade undan och sprang sedan uppför trappan med honom efter mig. Jag kom in i mitt rum och försökte stänga dörren innan han lyckades ta sig in men hans fot satte stopp för det så jag sprang fort bort från dörren. En arm slingrade sig runt min midja och jag skrattade till innan jag låg i min säng med Justin över mig. Hans fingrar kittlade mig i sidorna och över mina mage medan jag vred mig under honom och tjöt utav skratt.

   ”Ge dig!” fick jag fram mellan skratten.

   ”Säg att jag är bäst” svarade han och jag skippade nu efter andan. 

   ”Du... är bäst” viskade jag fram.

   ”Vad? Jag hörde nog inte?” 

   ”JUSTIN BIEBER ÄR BÄST!” skrek jag ut och han slutade till min lycka. 

   ”Nej, men tack babe. Jag visste inte att du tänkte så högt om mig” han flinade nöjt ner mot mig innan han satte sig upp. Jag skrattade innan jag lekfullt puffade till honom vilket fick honom att le ännu större, hans leende hypnotiserade mig för ett ögonblick innan jag lyckades slita blicken och harkla mig. 

   ”Mer smicker behöver väl Mr. Bieber ändå inte?” frågade jag och skrattade lågt medan jag höjde på ena ögonbrynet. Han himlade fort med ögonen. 

*

”Vet du vad jag har tänkt på?” 

   ”Vad har du tänkt på?” svarade Justin och vände roat ansiktet mot mig, vi var nu ute på vår promenad med Bubble. Kylan bet i våra kinder och näsor men vi fortsatte ändå gå längst vägen med Bubble sniffande framför oss. 

   ”Varför, som ett fan, skrika så högt att dem inte hör vad du säger eller gråta så mycket att dem inte ser dig. Varför?” jag såg att frågan förvånade honom innan han log roat.

   ”Jadu, den frågan har jag ställt mig själv många gånger men har aldrig fått något bra svar på det” svarade han och jag nickade förstående. 

   ”Nej, men titta på Bubble!” utbrast jag och pekade på honom innan jag skrattade högt. Han hade hamnat på en isfläck och blivit en liten mini version utav Bambi. Det var otroligt roande att titta på hur han försökte ta sig fram över isen. Plötsligt körde en bil runt hörnet med vrålande motor och jag väntade på att han skulle sakta in. Paniken fyllde mig sedan när jag insåg att föraren inte såg Bubble på gatan som i sin tur försökte springa bort från gatan men enbart halkade på isen. Fort utan någon som helst baktanke sprang jag ut i gatan. ”BUBBLE!” skrek jag högt medan Justin ropade efter mig.

   ”PENNY! NEJ!” 

ja, hahahaah del 2 blev något längre. ;) vad tyckte om det? Pennys lilla lektion för Chaz. Justin och Penny hemma hos Penny men sedan slutet hörrni!? HUR TROR NI DET GÅR!? 

kommer de bli överkörda? kommer Bubble klara sig? aaaah, vad tror ni?? KOMMENTERA! 

puss&kram. ps. inte genom läst. ledsen :P 

yup, precis som rubriken lyder ä det FREDAG! whööp whööp, party tiiiime!
hahahah, sajk. det ä hemmet, min säng, läxor o datorn som gäller för mig ikväll. ;) yes, jag ä en intressant 16åring.

men ikväll kommer kapitel, LOVAR!
känner mig riktigt tagg att komma framåt i den här novellen. :)
hoppas ni känner likadant.

ä på väg hem nu satt.. ja.. hahaha, puss&kram.

PREVIOUS:    Han suckade tungt. ”jag vet, jag säger alltid fel saker” 

   ”Vad sa du då?” frågade jag och såg nyfiket men en aning bekymrat på honom. Vad det än var så var det inte bra. 

   ”Jag skämtade med henne, sa att hon var smart nog att göra mina läxor också” jag skakade trött på huvudet och glodde på honom. 

   ”Chaz, Chaz, Chaz...” sa jag medan jag fortsatte skaka på huvudet. ”ser visste ut som att jag behöver lära dig en hel del”

”Mat!” jag skrattade åt Chaz som enbart släppte sin väska på golvet innan han marscherade in i huset och vidare in i köket. Jag skakade roat på huvudet åt honom medan jag tog av mig ytterkläderna och hängde upp dem på krokarna. Jag tassade in i huset efter honom och fann honom duka bordet med lite allt möjligt. Min mage kurrade högt och Chaz log roat. 

   Jag skrattade högt och kastade gurkskivan mot Chaz och till min lycka träffade den honom rakt i ansiktet och fastnade i hans panna. Jag böjde mig över matbordet och skrattade så mycket att jag inte hann andas ordentligt. 

   ”oOkej, så roligt var det inte” utbrast Chaz vilket fick mig att skratta ännu mer. Plöstligt ringde det på dörren och jag slutade tvärt att skratta, Chaz reste sig från sin stol innan han försvann ut till hallen. Jag reste mig, nu smått skrattande, medan jag började städa bort från matbordet. Väl klar kom Chaz tillbaka, följd utav Justin och Ryan. Jag log stort mot dem och fick ett lika stort leende tillbaka utav Justin medan Ryan verkade mer intresserad utav pepparkakorna som låg i korgen på matbordet. 

   ”Så Chaz... Penna, papper, vardagsrummet, nu. Jag gissar på att du måste skriva ner det här för att din lilla hjärna ska komma ihåg det” med det sagt gick jag ut ur köket och bort mot vardagsrummet. 

   ”Hey! Jag har inte en liten hjärna” hörde jag hur han protestera och jag skrattade roat. Justin la en kommentar jag inte kunde höra men hörde sedan hans klagorop när Chaz boxade honom tillbaka. 

   ”Jesus dude” klagade Justin när han kom gående in i vardagsrummet och sjönk ner i fåtöljen medan han gned sin ena överarm. Jag plutade med underläppen och såg på honom. 

   ”Awh, blev min lilla bebis slagen?” retades jag och han skrattade ironiskt innan han himlade med ögonen. Han skulle precis svara när Chaz med Ryan efter sig kom inklampandes i rummet, Chaz med ett block och en bläckpenna i handen och Ryan med pepparkakorna. Han flinade nöjt medan han satte sig ner i soffan bredvid Chaz. 

   ”Jag är redo” sa Chaz och såg upp på mig. 

   ”Vad är det vi ska göra?” frågade Justin och viftade demonstrativt runt i rummet. 

   ”Jag ska se om jag kan lära Chaz här att ge vänliga, bra kommentarer som får tjejer att stanna kvar och inte spring som om de hade eld i baken istället för väldigt korkade och en aning förnedrande kommentarer” svarade jag med överdrivet vänlig ton och såg på dem. Justin flinade roat medan Chaz muttrade lågt, Ryan brast plöstligt ut i skratt och knuffade till Chaz.

   ”Jaja, om alla har slutat skämta om mig. Kan vi börja istället?” jag flinade. 

   ”Självklart” svarade jag roat, han himlade fort med ögonen innan han lutade sig bak mot soffryggen. Jag harklade mig lågt innan jag la armarna i kors över bröstet. ”så Chaz...” började jag men tystnade och bestämde mig sedan för att börja i andra ändan.

VET att det är super duper mega kort men det här är det jag har lyckats skriva hittills o jag tyckte ni förtjänade i alla fall något litet att läsa tills nästa kommer upp. så part 2 utav detta kapitel kommer upp snart hoppas jag. har mycket i skolan just nu med prov o andra uppgifter som de slänger på oss. -.- FML! 

men vad tycks? KOMMENTERA! vill verkligen veta, era åsikter betyder allt! ♥ puss&kram. 

PS. har inte läst genom det så ledsen om det är stavfel eller annat. ehhehehe. DS. 

   ”Det kommer ordnar sig ska du se” viskade Justin vid min sida och jag satt fortfarande lutad mot honom. Jag log snett medan tårarna letade sig nerför mina kinder men jag skakade sedan på huvudet. 

   ”J-Jag tror i-inte det” grät jag och han kramade till. 

   ”Du måste tänka positivt Penny” svarade han. 

   ”Hon hade inte berättat för er?” frågade jag dem, kunde fortfarande inte förstå varför hon inte sagt något till Chaz åtminstone. Man behöver enbart spendera 5 minuter i deras sällskap och förstå att de stod varandra nära. De skakade stumt på huvudet. 

   Penny hade gråtit mot min axel och vi hade tyst låtit henne vara, inte kommit med många tröstande ord. Visste inte riktigt vad man skulle säga i en sådan situation, för bra skulle det ju inte bli. Sjukdomen var ju obotlig. Det fanns inget doktorerna kunde göra för att ta bort viruset i hans kropp, de kunde endast sakta ner processen och ta bort den värsta smärtan. Penny hade sagt att han hade sina värre dagar, det lättade för hjärtat att höra att pojken fick ha lättsammare och glada dagar i sitt mörka liv. 

*

”Varför berättade du inte?” jag sneglade på den tysta Penny bredvid mig. Hon såg inte lika proper ut som vanligt, inget smink i ansiktet och hennes hår var nu uppsatt i en slarvig knut. Men hon hade aldrig sett mer vacker ut, hennes chokladruna ögonen sken utan sminkets hjälp. Hon vände sina ögon mot mig och ett beklagande litet leende spred sig över hennes ljusrosa, fylliga läppar. 

   ”Jag är ledsen för det, men jag vill inte ha folks... medlidande. Jag vill inte ha special behandling bara för att jag har en sjuk bror” jag nickade förstående, precis på detta sätt kände jag inför mig själv och den stora kändis stämpeln jag har i pannan. Jag ville inte bli behandlad annorlunda bara för att jag hade mycket pengar i plånboken och skrevs om i tidningarna. Jag ville inte heller ha special behandling, även om våra situationer var väldigt olika så förstod jag henne. 

   ”Jag är ändå ledsen för din brors skull” sa jag försiktigt och sneglade på henne, ett leende lekte på hennes läppar. 

   ”Tack Justin” svarade hon, Bubble hoppade efter snöflingor framför oss och skällde till. Jag flinade roat och körde ner händerna längre i fickorna när en kylig vind grep tag i våra kläder. Vi närmade oss bron som tog en över vattnet och stannade till för att se ner på vattnet som frusit till is under. Penny korsade sina armar och lutade sig över räcket och såg ner på sprickorna i isen innan hon tungt andades ut så vit rök kom ur munnen på henne. Hon vände blicken mot horisonten och suckade. 

   ”Här skulle det vara” sa hon plöstligt och jag såg frågande på henne. 

   ”Skulle vara vad?” frågade jag och lutade mig mot räcket bredvid henne, hon vände långsamt på huvudet mot mig men sa inget. Svarade inte på min fråga. 

   ”Om jag någon gång skulle behöva ta livet utav mig” sa hon tillslut, min kropp frös och jag slutade andas. Vad menade hon? Skulle hon ta livet utav sig? Min hjärna sprutade ut frågor och paniken började fylla min kropp. Vad säger hon!? 

   ”Vad? Vad menar du? Om du skulle behöva ta livet utav dig? Va, nej du-” 

   ”Lugn Justin” hon la handen över min och såg tröstande på mig. ”jag tänker inte ta livet utav mig, men om jag någon gång skulle behöva” fortsatte hon innan hon vände blicken mot horisonten igen. ”så skulle det vara här. Få se vattnet, utsikten medan man faller. Känna frisk luften och solen en sista gång” fort flätade jag samman våra fingrar och kramade åt hennes hand. Känslorna hon rev upp inom mig genom de få orden förvånande mig. Jag kände mig nästan svimfärdig vid tanken på att hon någonsin skulle dö, att hon skulle lämna mig. Lugnt vände hon blicken mot mig igen och log snett. 

   ”Jag tänker inte ta livet utav mig. Oroa dig inte Justin” sa hon men jag kunde inte hindra förtvivlan som härjade inom mig. Hon kunde inte säga sådana saker och tro att jag bara skulle släppa det, skaka bort det som om det vore värdelöst. ”Justin, ingen kommer att ta livet utav sig” hon la armarna om mig och jag lindade fort mina runt hennes midja innan jag tryckte hennes lilla kropp mot min. 

   ”Du kan inte säga så” mumlade jag och ett lågt fnitter hördes. Hon lutade sig sedan tillbaka och hon såg en aning roat mot mig. Sedan överraskade hon mig genom att böja sig fram ännu en gång och placera en mjuk kyss på min kind. 

   ”Glöm att jag sa något” hon släppte taget om mig och böjde sig ner för att gosa med Bubble medan jag stod stum, stel och förvånad kvar. Kinden brände efter hennes läppar och ett lyckorus sköljde över mig. Jag kände mig som en femåring pojke på julafton som precis fått allt han önskade sig. Ett fånigt stort leende spred sig över mina läppar och genom ett trollslag glömde jag allt om hennes självmordstankar. 

”Lovar du att du ringer även fast du inte ska ut och gå? Inget mer undvikande på det där sättet, inte bra för mina nerver” Penny skrattade generat och jag log utav det bedårande ljudet. 

   ”Ska bli, sir” svarade hon ironiskt och jag himlade fort med ögonen åt henne. Hon skrattade igen innan hon kramade om mig och gick mot dörren. Jag vinkade och log stort. Shit, Justin. Nu är du bra fast, ingen återvändo härifrån grabben. Jag skakade på huvudet och sprang de få stegen fram till isfläcken innan jag smidigt gled över till andra sidan och fortsatte gå. Leendet rann inte av mitt ansikte och lyckan fortsatte sprudla. 

”Glöm inte läxan tills på torsdag!” Mr. Johnson ropade över klockans ringning medan alla elever reste sig från sina bänkar. Jag samlade fort ihop mitt material innan jag stoppade ner det i ryggsäcken och hissade upp den på ryggen. Med händerna om axelremsorna gick jag ut i korridoren och började vandra bort mot matsalen för att äta lunch med grabbarna. 

   Väl vid dörrarna intill matsalen såg jag Chaz tillsammans med en brunett, de stod och pratade med varandra. Det var uppenbart att Chaz var intresserad utav henne medan tjejen enbart såg irriterad och uttråkad ut. Chaz sa något och det blev droppen för tjejen som suckade, väste något tillbaka och marscherade därifrån. Jag skakade trött på huvudet, jag misstänkte starkt att det var något Chaz yttrat. Chaz fick syn på mig och log stort. 

   ”Hej Penilop” hälsade han och använde sig utav sitt ny uppfunna smeknamn, tydligen var det en blandning mellan Penny och lollipop. Han påstod att han tyckte jag såg ut som en färgglad klubba ibland. Jag skrattade. 

   ”Hej Chazie. Vem var det där?” frågade jag och vickade retsamt på ögonbrynen. Han rodnade svagt. 

   ”Ana” svarade han lågt och rodnade ännu mer. Jag fnittrade roat åt honom. 

   ”Gillar du henne, huh?” jag puttade lekfullt på honom. ”åh sluta!” 

   ”Men jag måste tyvärr säga att känslorna inte verkar ömsesidiga” jag såg beklagande på honom. 

   Han suckade tungt. ”jag vet, jag säger alltid fel saker” 

   ”Vad sa du då?” frågade jag och såg nyfiket men en aning bekymrat på honom. Vad det än var så var det inte bra. 

   ”Jag skämtade med henne, sa att hon var smart nog att göra mina läxor också” jag skakade trött på huvudet och glodde på honom. 

   ”Chaz, Chaz, Chaz...” sa jag medan jag fortsatte skaka på huvudet. ”ser visste ut som att jag behöver lära dig en hel del”

ska äta middag nu det är därför kapitlet ä bildlöst o denna text ä kort. =) vad tycks?? KOMMENTERA! snälla, lämna åsikter. love to u guys! ♥

”jag är ensam” svarade jag sedan roat, för ett ögonblick tyckte jag mig se ett glimt av överlycka och lättnad innan den försvann och såg ner i marken. 

”vi ses imorgon, Penny” jag skakade på huvudet och öppnade ytterdörren. 

”det gör vi” mumlade jag tillbaka och klev innanför tröskeln. 

Fredag 7:e December, Chaz Perspektiv.

Skolklockan ekade genom de tomma korridorerna och tystnaden spred sig innan kaoset bröt ut. Alla elever tog sig ut i korridorerna, högt pratande och på väg mot sina skåp. Jag suckade och vred på låset för att få in rätt kod innan skåpet öppnades med ett klick. Jag la in mina skolböcker och grep tag om min vinterjacka, jag krängde på mig den samtidigt som mina tankar vandrade över till Penny. Hon hade inte varit i skolan på hela veckan och inte svarat på mina samtal eller sms. Jag började oroa mig för att hon har hamnat i riktig trubbel eller att hon var allvarligt skakad. Jag mötte upp Ryan utanför skolentrén och vi gick till en början under tystnad bort från skolbyggnaden. 

   ”Ey, man. Jag tror inget allvarligt har hänt, hon är säkert bara upptagen med annat” försäkrade Ryan och la en hand på min axel, jag vände blicken mot honom. 

   ”Men tar det så lång tid att skicka ett 'jag är okej' tillbaka till mig?” frågade jag honom och han ryckte på axlarna. Jag suckade frustrerat och letade fram min telefon ur fickan, den var fortfarande tom på missade samtal och meddelanden. Inte ett ljud från henne. 

   ”EY, JUSTIN!” Ryan plöstligt utrop fick mig att hoppa högt och jag var nära på att ramla in i en stor snöhög vid vägkanten, Ryan skrattade och grep tag i min arm. Justin såg upp och log innan han korsade vägen och kom fram till oss. 

   ”Tjena” hälsade han och jag log tillbaka mot honom.

   ”Vart är du på väg?” frågade jag. 

   ”Hem till Penny. Jag börjar bli lite orolig, hon har inte hört av sig på hela veckan” jag rynkade frågande och förvirrat på pannan. Hört av sig på hela veckan, vad menar han med det?

   ”Vad menar du?” frågade jag och han såg plöstligt en aning panikslagen ut innan han suckade. 

   ”Den kvällen vi kom hem från Winnipeg, när jag gick hem, sprang Penny in i mig. Hon var ute och gick med Bubble, några fulla män jagade henne men hon sökte skydd hos mig. Efter den kvällen har jag gått tillsammans med henne och Bubble på promenad på kvällarna” svarade han med en suck, jag såg med stora ögon på honom. 

   ”Och varför har jag inte hört om detta tidigare!?” utbrast jag argt, Justin tog ett halvt steg tillbaka. Förvånad över min plötsliga ilska. 

   ”Det är bara oskyldiga promenader Chaz, lugna ner dig. Vi pratar bara, lär känna varandra” jag skakade fort på huvudet, han fattade inte poängen! 

   ”Inte om det! Jag menar om de fulla männen” 

   ”Jag vet inte...” svarade Justin och ryckte på axlarna. Jag stönade och knep min näsrygg med tummen och pekfingret medan jag slöt ögonen för att inte explodera. 

   ”Strunt i det, vi går hem till henne tillsammans och ser vad det är som pågår” de båda nickade innan vi började ta oss fram bland snön. ”bara pratat?” frågade jag tillslut och såg misstänksamt på Justins profil, han himlade genast med ögonen.

   ”Ja Chaz. Vi har bara pratat, vad hade du förväntat dig? Att jag skulle brotta ner henne i snön och ta henne inför grannarna? Jag vet att det jag gjorde mot dem senaste tjejerna jag varit med fått dig att tveka men jag skulle aldrig göra så mot Penny. Hon är speciell, hon får mig att glömma. Okej!?” jag stirrade storögt på honom.

   ”Jag är ledsen, bro. Men du måste förstå att hon betyder mycket för mig också, hon är som min-”

   ”-lillasyster, jag vet” fyllde han fort i men log snett. ”jag tänker inte såra henne, aldrig” 

   Jag nickade, lättad över att höra det men fortfarande inte 100% beredd att se Penny i armarna på Justin. Vi kom in på Pennys gata och var snart framme vid hennes ytterdörr, Justin tryckte på knappen till dörrklockan. Steg hördes inifrån huset innan det slutade och jag förstod att det var någon som stod vid dörren och såg genom dörrhålet. Jag trampade lite otåligt med fötterna och suckade lågt. Öppna Penelope! Precis som om hon hört mig rasslade låset till i dörren och den öppnades. Jag kände hur jag tappade hakan och mina ögon vidgades vid synen utav henne. Hennes hår var flätat i en fiskbensfläta, utväxten började synas. Hon hade mörka ringar under hennes stora, vackra ögon och hennes figur såg ihopsjunken ut. Som om hon tyngdes utav något, hon var i klädd i pyjamas shorts och en collage tröja och knästrumpor. 

   ”Hej” sa hon tillslut med ett blygt leende och drog ut ärmarna på tröjan så hennes händer försvann.

   ”Hej” andades Justin ut. 

   ”Vart har du varit? Vi har varit oroliga” jag drog oroligt ihop ögonbrynen och såg på henne, hon bytte nervöst vikt på höfterna och riktade blicken ner innan hon såg upp på oss. Hennes ögon blev glansiga och det ryckte i hennes mungipor. 

   ”Det är... uhm... lite svårt att... uhm... förklara” fick hon fram med darrig stämma och såg på allt förutom oss. 

   ”Vad är det Penny?” frågade Justin oroligt bredvid mig, hon öppnade munnen för att svara när ett rop hördes inifrån köket. 

   ”Penny!” hon flämtade genast till och försvann in i huset, jag sneglade på Ryan och Justin bredvid mig och de såg lika förvirrade ut som jag kände mig.  

   ”Ska vi gå in efter henne?” frågade jag, vi stod tysta ett ögonblick innan vi alla gick mot dörren samtidigt. Snubblandes och knuffandes tog vi oss in i huset och fick fort av oss kläderna innan vi gick mot ljudet. 

   ”Det kommer bli bra Jesse” Pennys ord förvirrade mig, ett hulkning hördes innan något landade bland vatten. Det hördes flertal gånger innan det tog slut. 

   ”Penny?” frågade jag försiktigt och puttade upp dörren intill ett utav rummen på övervåningen. En pojke sjönk trött ihop mot Penny som satt på hans sängkant, pojken hade rufsigt brunt hår, hans ögon insjukna i ansiktet och mörka ringar under. Hans armar, faktum med hela han var som ett skelett. Penny ställde försiktigt ner en hink på golvet och jag förstod genast att pojken måste ha kräkts i hinken. Pojken såg upp på oss när vi kom in och ett matt leende syntes på hans läppar. 

   ”Är det dem?” frågan kom ut som en viskningen och var knappt hörbar. Penny såg fort upp på oss. 

   ”Ja, det är dem” svarade hon tillslut med kvävd röst, hennes ögon var glansiga igen. Hon grep sedan tag om pojkens axlar och hjälpte honom till liggande ställning. ”sov nu” sa hon sedan och kysste pojkens svettiga panna, han slöt ögonen och inom sekunder sov han.

”Vad är det som pågår Penny?” hon satt och fingrade nervöst på sin tröja, Bubble satt bredvid henne på sängkanten och Justin satt på den andra. Ryan hade tagit plats i fåtöljen och jag stod lutad mot väggen. Hon svalde och såg ner på sina händer.

   ”Det där var min bror, Jesse” svarade hon sedan och jag såg chockat på henne. Hennes bror? Hon har aldrig nämnt någon bror!

   ”Din bror?” ekade Justin och hon nickade. ”varför har du inte berättat att du har en bror?”

   ”Därför, därför, därför...” upprepade hon medan hysterin hördes i hennes röst och sekunden senare bröt hon ut i tårar. Justin la genast armen om henne och hon borrade in ansiktet i hans bröst. 

   ”Hey, Penny. Allt kommer bli bra, lugn dig” mumlade han tröstande åt henne. Hon slutade tillslut gråta så pass att hon kunde sitta upp och få fram ord. 

   ”Han har leukemi och vi vet inte hur länge han kommer att klara sig” viskade hon fram, det högg till i magen på mig och jag såg förskräckt på henne. ”han har haft sjukdomen sedan han var fem år gammal och har haft sina sämre dagar hela veckan” jag såg på Justin som hängde med hakan och såg med stora ögon på mig, han skakade kort på huvudet precis som om han inte heller kunde förstå det. 

Så fort jag hade berättat lyftes en tyngd från mina axlar och jag kände hur jag kunde slappna av. Att hålla det en hemlighet från den var en börda, efter att se alla oroliga meddelanden och de missade samtalen och enbart ignorera fick mig att känna mig skuldmedveten och taskig. De hade rätten att veta efter hur nära vi kommit men jag hade aldrig modet att berätta för dem. Tänk om de inte tyckte om mig längre för att jag hade sådan familj? Om de trodde att de skulle bli smittade utav sjukdomen. Jesse hade både kräks vanligt men även fått ur sig blod under veckans gång, det smärtade att se honom sådan och det värsta var att det fanns inget jag kunde göra åt hans sjukdom. Inget som kunde underlätta hans smärta, hans mediciner bedövade bara det värsta. 

   ”Det kommer ordnar sig ska du se” viskade Justin vid min sida och jag satt fortfarande lutad mot honom. Jag log snett medan tårarna letade sig nerför mina kinder men jag skakade sedan på huvudet. 

   ”J-Jag tror i-inte det” grät jag och han kramade till. 

   ”Du måste tänka positivt Penny” svarade han. 

ledsen för ett väldigt random kapitel och slut. men visste inte riktigt vad jag skulle skriva eller ... avsluta det. heheheh, men hoppas ni tyckte om det i alla fall. vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA! 

PREVIOUS:    ”Varför undrar du? Var det ingen utav dem som var godtagbar nog att bli min pojkvän eller?” frågade jag och höjde på ögonbrynet medan jag la armarna i kors över bröstet. 

   ”Som jag sa verkar dem alla jätte trevliga men lite för gamla” svarade han. 

   ”Pappa, det är bara två års skillnad mellan oss” skyndade jag mig att protestera.

   ”Ja, just precis” påpekade han och jag suckade frustrerat. 

   ”Whatever” jag lämnade köket och gick upp på mitt rum. Två år är väl ingenting... Eller? En bild på Justin dök upp i mitt huvud och jag drog sorgset på munnen. Eller hur!?

"Okej, vi kör 20 frågor. Jag börjar" Justin gick med händerna nedstuckna i fickorna, med ett leende på läpparna och ögonen på mig. Bubble lekte i snön framför oss och jag suckade mentalt över vilket jobb jag skulle få när det kom till att få bort all snö ur hans päls. "jag vet att du kan spela gitarr, kan du spela något mer instrument?" han log stort utav min fråga. 

   "Ja. Piano, trummor och ko klocka" svarade han och jag såg imponerat på honom innan jag skrattade. 

   "Ko klocka?" han skrockade lågt. 

   "Mest på skoj" svarade han. ”har du någon mer talang som du inte har delat med dig utav än?” Frågan fick mig att rodna men jag skakade på huvudet. ”måla, ansiktsmålning, gymnastik är allt”

   ”Är allt” härmade han och jag skrattade.

   ”Fast jag har sytt en del utav mina kläder själv om det räknas” flikade jag in. 

   ”Det räknas” svarade han och såg imponerat på mig. ”möjligtvis något du har på dig nu?”

   Jag tänkte efter, vad hade jag på mig? Jag öppnade min jacka.

   ”Tja... jag har ju satt dit nitarna själv” mumlade jag och såg ner på mina shorts. På benen hade jag ett par leggings som hade rymden mönster tillsammans med en blommig topp, ett stort silvrigt halsband hängde runt min nacke och en vit, stickad väst. Jag sneglade på Justin som såg ner på min kropp, jag log och stängde jackan igen. ”säg ärligt, vad tycker du om min klädstil?” han riktade blicken upp till mina ögon och log snett. 

   ”Jag skulle aldrig själv gå klädd som du gör men om du hade haft någon annan klädstil så hade det inte känts som... du” svaret förvånade mig. ”du är som din klädstil, speciell, annorlunda, söt, rolig och en aning... knäpp” retades han och jag skrattade. 

   ”Nämen tack Mr. Bieber” han flinade. ”din tur” Justin funderade en stund.

   ”Favorit film?” frågade han tillslut, jag log stort. Svaret var enkelt. 

   ”Peter Pan, den med riktiga människor” han såg nyfiket och undrande på mig. ”har du inte sett den!?” utbrast jag och han skakade generat på huvudet. ”oh, fy skam! Vi får se den någon gång, om det inte vore så sent hade jag dragit med dig hem nu” Justin skrattade.

   ”Det går nog att ordna” svarade han och jag flinade roat. Hur kan man inte ha sett den Peter Pan!? 

   ”Är Mr. Bieber ensam att resa jorden runt eller har han någon speciell med sig?” frågade jag och såg på honom, han log roat åt min uppbyggnad utav fråga istället för att simpelt fråga om han hade en flickvän eller ej. Leendet dog dock sakta bort från hans läppar och jag såg bekymrat på honom. Hade jag tagit upp ett sårbart ämne tro? ”du behöver inte berätta om du inte vill!” skyndade jag mig att säga, men han skakade på huvudet. 

   ”Nej, det är lugnt och nej. Jag har ingen flickvän, jag hade. Selena Gomez, men... men.. hon hade andra planer” svarade han och jag rynkade på pannan. 

   ”Andra planer?” frågade jag försiktigt. 

   ”Hon gjorde slut med mig genom att hon avslöjade att hon aldrig älskat mig på riktigt, att det hela bara varit för PR” svarade han lågt med blicken riktade ner i snön. Jag såg men gapande mun på honom. 

   ”Vad!?” utbrast jag. ”det var inte speciellt... trevligt gjort utav henne” Justin skrattade. 

   ”Nej, det var inte trevligt alls” retades han och jag himlade fort med ögonen. ”det tog hårt på mig och... jag gjorde en hel del dumma saker” fortsatte han sedan men en allvarlig min men jag såg en glimt av sorgsen helt och... ånger? 

   ”Som?” min fråga var försiktigt igen, jag ville inte pressa honom till att svara eller såra honom. 

   ”Jag utnyttjade det faktum att en del skulle göra vad som helst för mig” svarade han tillslut och jag såg chockerat på honom för ett ögonblick innan jag samlade mig igen. ”jag vet, jag ångrar att jag gjorde det och det fick mig inte att må det minsta bättre. Men gjort är gjort” han suckade tungt. 

   ”Jag är ledsen, Justin” sa jag tillslut, vi var nu på min gata igen och jag såg mitt hus längre bort. Justin skrattade ironiskt.

   ”Säg det till dem där tjejerna, mig är det inte synd om” 

   ”Justin, jag säger inte att det var rätt utav dig att handla som du gjorde. Men jag är ledsen över vad som fick dig att gå över gränsen. Jag har inte känt dig länge men såhär långt verkar du som en grym kille och... jag kan inte se dig gör så under... normala omständigheter” han såg på mig med sina bruna ögon och verkade suga i sig vartenda ord jag sa. 

   ”Tack” sa han tillslut och jag log snett. Vi stannade och jag vände mig mot honom. 

   ”Jag antar att vi ses imorgon” log jag och han skrattade roat. 

   ”Det gör vi” svarade han och jag la armarna runt hans hals innan jag drog in honom i en kram. Jag kände hur han la armarna om mig och kramade tillbaka. 

   ”Godnatt Justin” mumlade jag vid hans öra innan jag släppte honom. 

   ”Godnatt Penny” svarade han och jag gick mot ytterdörren med ett brett leende. ”men du då?” ropade han efter mig, jag vände mig om och rynkade pannan.

   ”Jag vad då?” frågade jag vänligt. 

   ”Är Ms. Hawkin ensam att måla både linnedukar men också sitt vackra ansikte eller har hon någon med sig?” frågade han och frågan fick mig att skratta. 

   ”Jag är ensam” svarade jag sedan roat, för ett ögonblick tyckte jag mig se ett glimt av överlycka och lättnad innan den försvann och såg ner i marken. 

   ”Vi ses imorgon, Penny” jag skakade på huvudet och öppnade ytterdörren. 

   ”Det gör vi” mumlade jag tillbaka och klev innanför tröskeln. 

blev inte långt alls men kände att dagarna började vandra iväg o jag ville uppdatera. så det blev ett kort kapitel som innehåller Justin och Pennys första avtals dag, promenadera. vad tyckte ni?? KOMMENTERA! 

någon annan som hade problem idag!? FÖR DET HADE JAG! tog 2h för mitt att ta mig till skolan idag o 2h med BIL att ta mig hem igen. heeeeelt kaos överallt. hemma hos mig har vi snö upp till över midjan på en del ställen. VART KOM ALL SNÖ IFRÅN!? seriöst!? 

puss&kram ♥

PREVIOUS:   Han smälte bra in bland snön och blev nästan osynlig, om jag inte skulle haft koppel på honom hade jag lätt tappat bort honom. Jag böjde mig ner och samlade ihop en handfull med snö, jag kastade det framför mig och Bubble hoppade glatt efter det. Jag skrattade roat och kastade fler snöbollar åt honom. Vi gick förbi parken och en bit ifrån hörde jag röster. Jag försökte ignorera obehaget som växte i magen och försökte förbli lugn. 

   ”Hej, stumpan!” en sluddrig, mörk röst ropade och jag vände på huvudet och såg ett gäng män gående flera meter bakom mig. Deras blickar vilade på mig och en isande känsla spred sig i min kropp. Jag ökade fort på stegen. 

   ”Nej, vänta! Vi vill bara prata!” ropade samma röst. Tyvärr har inte tid att prata... SPRING! 

Jag sprang så snön yrde runt mig, mitt hjärna hamrade hårt i min bröstkorg och illamåendet sköljde över mig. Männen ropade fortfarande efter mig och jag kastade en snabb blick bakom mig för att se att dem halvt sprang fram på vägen, lyckades väldigt bra för att vara så fulla. Plötsligt kolliderade min kropp med något framför mig, innan jag hann stoppa mig själv så skrek jag rakt ut i panik. Min hjärna gick genast in i 'försvars-mode' och jag kämpade mot armarna som försökte hålla mig stilla. 

   ”Penny! Hey, det är jag!” rösten lät så välbekant att skriket gick över till en kraftig snyftning, Justin höll i mina handleder och såg frågande och förskräckt ner på mig. Jag kastade en blick bakåt igen och såg att männen höll på att närma sig. Fort grep jag tag om hans ena arm och la den runt mina axlar och tryckte mig mot honom. Därefter drog jag med mig Justin bort till andra sidan vägen, där jag hastigt plockade upp Bubble i min famn innan jag försökte att nästan sjunka genom intill hans kropp. Jag andades häftigt och andfått, önskade till Gud att männen skulle fortsätta gå. 

   ”Har dem gått?” vågade jag tillslut viska fram, mitt ansikte tryckt intill Justins bröstkorg.

   ”Ja, dem har gått” svarade han spänt och jag andades ut, min syn blev svart för ett tag när lättnaden fyllde mig. ”vad hände, Penelope?” 

   ”Jag var ute och gick med Bubble när dem började ropa efter mig, om jag inte hade sprungit in i dig hade dem...” min röst kvävdes och jag kunde inte få ut de sista orden utan började istället gråta igen. Justin la fort den andra armen om mig och med Bubble emellan oss kramade han mig tröstande. 

   ”Tur att jag var på väg hem då” viskade Justin tillslut, jag nickade in i hans bröst och snörvlade till innan jag rätade på ryggen. 

   ”Tack så mycket” pep jag fram, han torkade mina tårar med hans tummar och log svagt. 

   ”Kom, jag följer dig hem” sa han sedan och jag nickade tacksamt. Bubble släppte jag försiktigt ner på marken och han trippade lugnt fram bredvid mig, öronen och ögonen på helspänn. Jag drog Justins arm runt mina axlar igen då jag fann det betryggande, han kramade mig till sin sida medan vi gick i tystnad på väg tillbaka hem till mig.

   ”Vet du vad som skulle få mig att sova mycket bättre om nätterna?” frågade Justin plötsligt, jag skrattade till men skakade på huvudet. ”om du ringde mig när du ska ut så här sent på kvällen så jag kan gå med dig och se till att ingenting händer” svarade han, jag nickade och bet mig i underläppen. 

   ”Okej” fick jag fram, vi stannade och jag såg upp. Vi var framme vid mitt hus och jag vände mot Justin. Han plockade upp sin telefon och jag slog fort in mitt nummer, med ett litet leende gav jag tillbaka mobilen till honom. 

   ”Jag förväntar mig att du ringer mig” varnade han, jag skrattade men nickade. 

   ”Jag lovar” vi kramades innan jag tillsammans med Bubble gick in i huset. Jag tog lugnt av mig mina ytterkläderna innan jag hängde upp det och såg till att snön var ur Bubbles päls innan jag gick upp till mitt rum. Jag gick bort till min säng där jag lämnat min mobil, jag klickade på hem knappen och skärmen lös upp. Jag såg att jag hade en meddelande från ett ökänt nummer men visste att det var Justin, jag öppnade meddelandet och log.

   Från Justin:

   ”Så nu har du mitt nummer också. Ring mig när som helst, hoppas du mår bättre. Kram Justin” 

   Från Penelope:

   ”Tack Justin. Är du säker på att du är redo för vårt lilla ”avtal”? Kram”

   Från Justin:

   ”Klart, bring it on! ;) Kram”

   Jag vet inte hur länge, men länge, låg vi och pratade med varandra genom meddelandena och tillslut måste jag ha somnat för nästa sak jag vet var att jag vaknade utav solen som sken in genom mitt sovrumsfönster. Jag stönade och gnuggade mina ögon, mobilen hade jag i ett hårt grep i handen och jag log. Jag öppnade mobilen och såg att det låg ett meddelande från Justin och väntade, det var från igårkväll eller jag ska väl säga i morse. 

   Från Justin:

   ”Godnatt Penny, sov sött. Kram” 

   Jag log och kände hur lyckan spred sig i min mage. Jag hasade mig upp ur sängen och stönade när jag fortfarande hade kläderna från igår på mig. Jag fick av mig kläderna och klev i ett par mjukisbyxor och en långärmad vit tröja, jag satte upp mitt hår i en slarvig knut på huvudet innan jag gick bort till badrummet för att ta bort mitt smink. När jag väl var klar såg jag upp på mina stora, trötta ögon. Ett leende ryckte i mina mungipor och jag visste mycket väl vad det berodde på, Justin hade fått mina tankar på kvällens onda händelser att försvinna. Han fick mig att må bra. 

   Efter frukost släpade jag mig upp till mitt rum där jag startade på veckans viktigaste läxor, när jag tillslut skrev det sista ordet på pappret andades jag lättat ut och lutade mig tillbaka i stolen. 

   Jag grep tag i min telefon och väckte den, den var tom. Ingen händelse, jag kunde inte undgå att känna hugget utav besvikelse. Jag såg bort mot Bubble som låg och sov på mig säng och log snett. Jag reste mig från stolen och gick bort till bordet som var fyllt utav mitt smink och ansiktets färger, ögonfransar, linser. Jag grep tag i en svamp och snart var jag i full gång med att måla halva mitt ansikte till ett monster. Det var färgglatt och jag gjorde ögonbrynet höjt så jag såg extremt förvånad ut, när jag var klar med färgerna tog jag fram ett par linser och satte ena i ögat. Jag blickade flertal gånger för att ögat skulle få vänja sig innan jag log mot spegeln och granskade resultatet. 

 

 

   ”Vad tycker du Bubble?” frågade jag och vände mig mot honom, han hade nu vaknat och skällde. Jag log och gick fram till honom i sängen, jag kliade honom bakom örat och suckade. Nere i hallen plingade det på dörren och jag väntade på att mamma eller pappa skulle öppna men när det plingade ännu en gång reste jag mig från sängen och studsade nerför trappan. Vid sista trappsteget snubblade jag till men lyckades stanna på fötterna, jag skyndade mig bort till dörren och låste fort upp innan jag öppnade. Utanför stod Chaz, Ryan och Justin. De gick från leendes till chockade för att sedan gå över till fascinerade, jag rynkade frågande på ögonbrynen men flämtade sedan till. Jag hade ju gjort en målning i ansiktet, tänkte jag och skrattade. 

   ”Hej” sa jag sedan och Chaz skrattade till.

   ”En annan begåvning, gissar jag” jag rodnade generat. 

   ”Kanske” mumlade jag fram. ”men kom in ni” skyndade jag mig sedan att säga, jag backade fort inåt i hallen innan jag vände mig om för att snabbt gå in i köket. Mycket riktigt som jag misstänkte låg där en lapp där mamma och pappa hälsade att de åkt till sjukhuset med Jesse för en rutinkoll. Jag nickade och knöglade ihop lappen i handen innan jag slängde den i papperskorgen. 

   ”Fint hem ni har” jag vände mig om och såg hur killarna såg sig runt, jag log snett.

   ”Tack så mycket” svarade jag. ”kom, vi går upp till mitt rum istället” jag lämnade köket och hörde hur dem följde efter mig. 

   ”Wow” hörde jag hur någon utav dem andades fram när vi kom in i mitt rum, jag såg bak och skrattade. Jag satte mig på sängen bredvid Bubble som fort kröp upp i mitt knä. 

   ”Du har gjort alla dem här gissar jag?” frågade Chaz och såg menande på tavlorna som hängde på väggen men även dem som stod på golvet. Jag nickade. 

   ”Ja och den på väggen” sa jag och nickade mot den stora målningen på väggen, Chaz haka föll innan han skakade på huvudet. 

   ”Shit” mumlade han och jag skrattade generat. 

   ”Det här var mycket smink” jag vände blicken mot Justin som stod vid mitt smink bord och såg ner på allt, jag nickade. 

   ”Hur tror du annars jag kan se ut såhär?” retades jag och han skrattade. Jag lyfte bort Bubble innan jag gick fram till Justin, jag höjde handen till mitt öga och tog ut linsen innan jag la tillbaka den i asken. Jag hämtade fort vatten, sminkborttagningsmedel och pads, inom några minuter var mitt ansikte tillbaka till sitt normala utseende och jag slängde de använda padsen i papperskorgen. 

   ”Sådär” sa jag och log, plötsligt knackade det på dörren. ”kom in” ropade jag och pappa öppnade dörren, han öppnade munnen för att säga något men tystnade en aning chockat när han såg att jag hade sällskap.

   ”Hej pappa. Gick det bra?” frågade jag och skickade honom en orolig blick, han fick fort kontroll över sitt ansiktsuttryck och nickade. 

   ”Det gick bra” han kastade en blick bort mot killarna. 

   ”Pappa, det här är Justin, Ryan och Chaz” sa jag fort. ”killar, det här är min pappa” de reste sig fort och skakade hans hand. Pappa fick något finurligt i blicken när han såg på Chaz och jag rynkade förundrat på pannan men bestämde mig för att låta det vara. Han gillade säkert inte att jag hade så många killar på rummet, typiskt pappor. 

”Glöm inte” Justin såg menande på mig och jag skrattade.

   ”Jag kommer inte, jag lovar” svarade jag och himlade med ögonen, han log och gick ut genom ytterdörren efter dem andra. Jag vinkade av dem innan jag stängde dörren, jag gick bort till köket där mamma och pappa pratade med låga röster. Deras samtal avbröts genast när de fick syn på mig och jag rynkade på pannan, döljde dem något för mig?

   ”Dem verkade trevliga” sa pappa och jag nickade.

   ”Det är dem” svarade jag. 

   ”Ingen utav dem som är din... Du vet?” frågade han sedan och såg menande på mig. Rodnaden steg fort i mitt ansikte och jag önskade att golvet kunde sluka mig.

   ”Nej, pappa! Det är inte så, nej. Bara vänner” försäkrade jag honom fort och han andades lättat ut. 

   ”Okej, bra” mumlade han och lossade på sin slips. 

   ”Varför undrar du? Var det ingen utav dem som var godtagbar nog att bli min pojkvän eller?” frågade jag och höjde på ögonbrynet medan jag la armarna i kors över bröstet. 

   ”Som jag sa verkar dem alla jätte trevliga men lite för gamla” svarade han. 

   ”Pappa, det är bara två års skillnad mellan oss” skyndade jag mig att protestera.

   ”Ja, just precis” påpekade han och jag suckade frustrerat. 

   ”Whatever” jag lämnade köket och gick upp på mitt rum. Två år är väl ingenting... Eller? En bild på Justin dök upp i mitt huvud och jag drog sorgset på munnen. Eller hur!?

hon klarade sig, Justin saved the day. hur tror ni deras lilla avtal kommer gå? =) där fick ni också se lite mer utav hennes teckningar, hoppas ni tycker om det o även vad hon kan göra med ansiktsfärger. kommer ha roligt med den lilla talangen. =P 

vad tycks?? KOMMENTERA! tack, ni var hur gulliga som helst o kommenterade igår. TACK! puss&kram. 

PREVIOUS:    Dem där bruna ögonen gjorde mig alldeles varm i kroppen, de slog Tims med hästlängder. Jag log mot honom och satte mig ner på den smala balken innan jag smidigt hoppade ner på marken framför honom. 

   ”Det här är det enda stället där jag inte är otroligt klumpig” sa jag och han skrattade. 

   ”Du, klumpig. Det har jag svårt att tro efter att sett allt det här” han svepte med armen över salen.

   Jag flinade. ”tillbringa tid med mig länge nog så kommer du se vad jag menar” försäkrade jag honom. Han log stort. 

   ”Det går nog att fixa” svarade han och det pirrade härligt i magen vid hans ord. Mer tid med honom. 

”Nej, men titta är det inte lilla Penny?” Spencers mamma tjöt till när vi kom in i huset och slog armarna om mig, jag skrattade och kramade henne tillbaka. 

   ”Hej, Katherine” svarade jag. 

   ”Hur mår ni i Stratford? Trivs ni bra?” hon släppte taget om mig och höll mig sedan på en armlängdsavstånd för att kunna se på mig. 

   ”Allt är bra” jag log stort mot henne. 

   ”Mamma, släpp nu stackars Penny” Spencer grep tag om min arm och drog med mig bort mot trappan, jag hörde hur killarna följde efter oss. Uppe på övervåningen gick vi bort mot hennes rum, allt stod som det stått sista gången jag vart här. Hennes breda säng full utav kuddar, mina tavlor hängande på väggarna - hon hade envisats som sjutton över att få några så tillslut gav jag upp - hennes två gitarrer stod i sina ställningar bredvid byrån med hennes smink och smycken. Fönsterlampan tänd och skapade en mysig effekt nu när julen närmade sig, jag log och slängde mig i hennes säng. Den var rena drömmen, mjuk och gosig. 

   ”Musik intresserad?” Justins fråga fick mig att öppna ögonen och sätta mig upp i sängen. Spencer nickade och såg med brinnande iver på sina gitarrer, en vanlig dag med Penny och Spencer är Spencer som spelar på sin favorit gitarr och småsjunger medan jag med mina stora block och massa pennor ritande bredvid. Eller så övar vi sminkningar på varandra, både vackra och hemska. 

   ”Hur länge har du spelat?” frågade han sedan. 

   ”Sedan jag var ungefär 6 år” svarade hon och grep tag i halsen på ena gitarren innan hon satte sig på sängkanten bredvid mig.

Fireflies by Owl City (Cover)

Snart fylldes rummet utav hennes gitarr spelande, genast kände jag igen melodin till 'Fireflies' med Owl City. Spencers fingrar rörde sig fort över strängarna och jag slöt ögonen innan jag sjönk ner bland kuddarna igen. När låten tog slut bredde tystnaden ut sig, jag öppnade ena ögat för att se upp på Justin som stod med ett stort leende över läpparna och såg imponerat ner på Spencer. 

   ”Får jag?” frågade han sedan och pekade ner mot den andra gitarren, Spencer nickade och snart satt de tillsammans och jamade. Justin var otroligt imponerande han med, de båda var snabba över strängarna och kunde göra dem mest coola ljuden. Jag log och såg hur de satt uppslukade utav gitarrerna - i sin egna lilla bubbla - medan vi andra satt och lyssnade. Ryan hade satt sig i Spencers fat boy och Nolan satt på golvet lutad mot den. Chaz stod vid ena väggen och granskade en utav målningarna. 

   ”Vem är det här som har målat?” frågade han plöstligt och vände sig om mot oss, Spencer slutade spela och såg upp på honom. 

   ”Penny såklart” svarade hon och mitt ansikte hettade genast illa, jag hade inte berättat för killarna att jag målade. Chaz rynkade på pannan och vände sig mot väggen igen. 

   ”Vad?” utbrast han sedan, Spencer vände sig genast mot mig med en anklagande blick. 

   ”Har du inte berättat för dem att du är värsta konstnären?” frågade hon med ena ögonbrynet höjt.

   Rodnaden steg. ”du vet att jag inte tycker om att skryta” mumlade jag fram. 

   ”Så det är du som har gjort den?” frågade Justin, jag mötte hans blick och nickade svagt efter en stund. 

   ”Den? Hon har gjort alla som hänger i mitt rum” utbrast Spencer och svepte demonstrativt med armen över väggarna. Chaz haka föll och hans ögon såg nu mer ingående på målningarna. 

   ”Du är ju helt... grym, fantastiskt” fick han sedan fram, rodnaden steg om möjligt ännu mer i mitt ansikte. 

   ”Tack så mycket” mumlade jag fram, ett lågt skratt nådde mina öron och jag såg upp för att se att det var Justin som skrattade. Jag log blygt och hans ögon tindrade i skenet från lampan i fönstret. 

”Du får komma till Stratford snart” jag kramade om Spencer, hårt och knep ihop med ögonen. 

   ”Klart jag kommer” svarade hon vid mitt öra, jag kramade hårdare för ett ögonblick innan jag släppte mitt grep. Hon log snett mot mig innan hon sa hejdå till killarna och vi var ute i kylan igen, snö föll sakta ner från himlen och jag såg förvånat upp på den mörka himlen. 

   ”Se det snöar!” utbrast jag glatt och studsade, Justin skrattade bakom mig tillsammans med dem andra killarna. Vi gick ut på gatan och jag såg hur Justin sneglade åt varje sida i utsikt för fler galna fans. 

   ”Dra ner kepsen längre så kommer de inte se att det är du” mumlade jag till honom, han vände fort blicken mot mig och log. 

   ”Bra idé men jag kommer inte se något då” svarade han roat. 

   ”Då får jag väl hjälpa dig med det” jag tryckte ner hans kepsen längre ner över hans ansikte innan jag grep tag i hans hand och ledde honom fram på vägen. Jag kände hur han kramade min hand hårdare och innan jag hann hindra mig log jag som ett fån. Hans hand kändes bra i min och jag önskade att den alltid kunde vara där. Tanken förvånade mig, jag sneglade bak mot Justin som gick halvt i blindo men jag tyckte mig skymta ett leende på hans läppar. Vi nådde tillslut fram till tågstationen och vi gick bort till kassan där vi stämplade biljetterna som skulle ta oss hem. Jag drog med mig Justin som fortfarande gick med nedsänkt huvud och bort mot rätt tåg. 

   ”Se, det gick ju hur bra som helst” sa jag till honom när vi klev på tåget, han höjde lite på kepsen och log tillbaka mot mig. 

   ”Ja, vad skulle jag göra utan dig” svarade han och mina kinder blossade. 

   ”Säg det du” retades jag. Vi satte oss ner vid dem andra killarna som pratade om något fotbollslag, jag riktade blicken mot fönstret och såg mer mig själv än naturen utanför. Min fingrar klämdes åt och det var först då som jag märkte att Justins hand fortfarande omslöt min, jag vände blicken mot honom och log. Innan jag diskret såg ner på våra händer.

”Jaha, hoppas ni haft en bra dag och vi inte uttråkat er för mycket” Chaz stannade med bilen utanför mitt hus och jag tackade för skjutsen. 

   ”Nej då, dagen har varit jätte intressant. Nu undrar jag bara om du har några fler talanger som du skulle vilja dela med dig av?” påpekade han och höjde menande på ena ögonbrynet. Jag rodnade och slog ner blicken, jag skrattade generat. 

   ”Ehm... ni vår väl vänta och se helt enkelt” svarade jag och Chaz skrattade roat. 

   ”Vi ses på måndag, Penny” jag vinkade hejdå till resten innan bilen körde iväg och jag gick mot ytterdörren. 

   ”Jag är hemma!” ropade jag in i huset och genast hördes ljudet från tassar som trippade över parketten och innan jag ens hann stänga ytterdörren kom Bubble inflygande i hallen. Jag log och satte mig på huk.

   ”Hej, ja, hej. Har du saknat mig? Ja, jag har saknat dig med. Ja, ja” jag satt en stund och gosade med honom innan jag tillslut tog av mig ytterkläderna och gick in i huset. I köket satt mamma, pappa och Jesse vid matbordet och åt rester. 

   ”Hej, hur var det med Spencer?” pappa såg upp från sin mat och gav mig ett leende.

   ”Hon mår bra, Katherine hälsar” svarade jag och besvarades utav ett stort leende från mammas sida. Jag log och gick bort till diskbänken där matlådorna med resterna låg, jag tog det jag ville ha på en tallrik innan jag satte in den i mikron. 

***

”Ja, vill du gå ut? Ja, vill du det?” Bubble studsade glatt vid ytterdörren och förstod genast vad mina ord betydde. Jag log och tog på mig ytterkläderna innan jag kopplade Bubble. 

   ”Jag går ut och går med Bubble, är tillbaka snart!” ropade jag in i huset och besvarades med ett svagt mummel från köket. Jag öppnade ytterdörren och träffades genast utav kylen, jag huttrade till men såg sedan ner på den glada Bubble. Han smälte bra in bland snön och blev nästan osynlig, om jag inte skulle haft koppel på honom hade jag lätt tappat bort honom. Jag böjde mig ner och samlade ihop en handfull med snö, jag kastade det framför mig och Bubble hoppade glatt efter det. Jag skrattade roat och kastade fler snöbollar åt honom. Vi gick förbi parken och en bit ifrån hörde jag röster. Jag försökte ignorera obehaget som växte i magen och försökte förbli lugn. 

   ”Hej, stumpan!” en sluddrig, mörk röst ropade och jag vände på huvudet och såg ett gäng män gående flera meter bakom mig. Deras blickar vilade på mig och en isande känsla spred sig i min kropp. Jag ökade fort på stegen. 

   ”Nej, vänta! Vi vill bara prata!” ropade samma röst. Tyvärr har inte tid att prata... SPRING! 

PREVIOUS:    ”Du slår på stort du” kommenterade hon, Penny skrattade. 

   ”Du vet vad dem säger, varför nöja sig med en när man kan ha fyra” jag chockades över hennes ord men kunde inte undgå att rycka roat på mungiporna. 

   ”Chaz, Nolan, Ryan...” hörde jag henne börja presentera oss medan och svepte med armen mot personen i fråga. ”... och Justin” sa hon tillslut och jag lyfte lite på huvudet för att möta Spencers blick, hennes ögon var nästan lika klarblå som hennes hår och hennes fylliga läppar var målade i mörk rött läppstift. Hon höjde imponerat på ena ögonbrynet när våra blickar möttes medan hon la armarna i kors över bröstet. 

   ”Du har fiskat riktigt djupt du” sa hon sedan med skämtsam ton. 

Pennys haka föll. ”Spence!” utbrast hon förfärat. Spencer flinade roat som svar.

   ”Bara retas med dig, älskling” svarade hon och himlade med ögonen. Penny skakade på huvudet och gav mig en ursäktande blick, jag såg tillbaka mot henne och log snett. 

   ”Det här är Spencer, min bästa vän som jag berättade om” fortsatte hon sedan presentationen och svepte med armen mot henne. ”och detta är hennes bror, Hector” hon log vänligt mot Hector. Jag såg noga på dem båda, sökte efter känslor som involverade mer än vänskap. När jag inte tycktes hitta något sköljde en våg utav lättnad över mig, knuten i magen löstes upp och försvann. 

   ”Roligt att träffas, men kom igen nu” skyndade sig Spencer att säga, Penny log och skuttade fram till henne. Genast krockade de arm med varandra och vi andra fick öka på takten för att hänga med, vi hälsade närmre på Hector och han verkade som en trevlig kille. Nolan och han fann ett gemensamt intresse och började genast babbla högt, jämförde och lät glatt när de var överens om något. Jag log och skakade på huvudet, Ryan och Chaz gick på en varsin sida om mig medan deras blickar vandrade över gatan. Penny och Spencer gick några meter framför oss, fortfarande arm i arm medan de fnissade med varandra. 

   Plötsligt frös de till och jag stelnade till, strax efter sprang de ihopkrupna bort mot en husvägg. Nolan och Hector slutade prata när flickornas konstiga beteende fångade deras uppmärksamhet, de verkade spända och kikade diskret fram bakom husväggen för att smygtitta på något. Min blick följde deras och fann gatan relativt tomt, ett gammalt par gick arm i arm medan en hund i koppel, en tjej var ute och sprang med hörlurar över öronen. En kille gick med sin väskremsa över axeln och händerna nedstuckna i sin jackficka. Tjejerna började genast viska med varandra. 

   ”Vad är det som händer?” frågade Chaz när vi kommit fram till dem, Spencer tystade honom genast med armrörelser. Han såg förvånat på henne.

   ”Han är ju så otroligt snygg” Pennys ord fick knuten i min mage att åter befinna sig i min mage. Min blick sökte sig genast mot killen igen och jag rynkade på pannan. Var det honom hon pratade om?

   ”Gah, jag vet. Han har nyligen gjort slut med sin flickvän, har jag hört” svarade Spencer och irritationen fyllde ännu en gång min kropp. Killen försvann ur sikte och tjejerna rätade fort på sig innan de klev ut på gatan igen. 

   ”Han kan lägga sina stora, varma händer på mig vilken dag som helst” sa Spencer och fläktade sig i ansiktet med sin hand, hon och Penny började genast fnittra hysteriskt.

   ”Ehm... om den där killen vill behålla sina händer fäst till hans kropp så rekommenderar jag att han håller dem borta från din!” utbrast Hector fort. Well said! 

   ”Du lägger dig inte i mitt liv om du vill ha ditt kvar” fräste Spencer tillbaka, Hector skakade besviket på huvudet till svar. Penny krockade sedan hennes arm och drog med henne bort, de började återigen småpratade ivrigt med varandra och jag kunde mycket väl gissa mig till vad det var om. 

   ”Är det där... nej, tror du?” frågan fångade min uppmärksamhet och jag vände mig halvt om för att snegla över axeln. Bakom oss gick en hjord på säkert 20-30 tjejer, vad gjorde en sådan stor skara ute och gick? 

   ”Ehm... varning, varning” viskade jag lågt till Chaz bredvid mig som sneglade bakåt.

   ”Jäklar” hörde jag han muttra, Chaz var precis på väg att öka på stegen för att varna tjejerna när Nolan satte stopp för att genom högt ropa mitt namn för att påkalla min uppmärksamhet. Jag bet genast ihop käkarna och skickade en mördar blick åt hans håll, han såg genast frågande på mig men fick snart sitt svar.

   ”DET ÄR JUSTIN BIEBER!” jag kastade en blick bakåt åt tjejerna, de ökade fort på sina steg tills jag fann dem springandes.

   ”Spring!” sa jag fort till gruppen som såg med lika stora ögon bak mot tjejerna, de tog några sekunder innan de alla satte fart på benen. 

Vi andades andfått och jag lutade mig trött på väggen. 

   ”Herre jävlar, de gav inte upp!” utbrast Spencer, hon andades häftigt ut innan hon andades in för att få sin andning under kontroll. Penny lutade sig mot väggen bredvid mig och log en aning beklagande mot mig, jag log ursäktande tillbaka. Ryan stod framåtlutad med händerna på knäna andades andfått tillsammans med alla andra. Spencer skrattade plötsligt högt och drog åt sig allas blickar. 

   ”Ser ni vart vi är?” frågade hon och vände blicken mot oss. ”tja, det är väl klart att ni fyra inte men Penny?” fortsatte hon och såg förväntansfullt på henne, hon putade sig bort från väggen med foten och såg upp. Innan hon flämtade till och skrattade. 

   ”Tror du det är öppet?” frågade Penny upprymt.

   ”Låser de någonsin?” svarade Spencer med en egen fråga och höjde på ena ögonbrynet åt henne, hon skrattade instämmande. De gick bort mot ett utav fönstrena och Penny kilade in fingrarna och strax öppnades fönstret och tjejerna pep lyckligt till. Jag såg med stora ögon på dem. Vad håller de på med? Bryter sig in? Jag höll precis på att protestera när Penny var snabb med att häva sig upp på fönsterkarmen och hon i andra sekunden redan var borta ur mitt synfält. 

   Spencer var inte långt efter och jag såg på de andra, de såg precis lika chockade ut som jag kände mig innan vi snabbt var framme vid fönstret. 

   ”Vad håller ni på med?” väste Ryan och bemöttes utav låga skratt. 

   ”Kom in bara” hörde jag Penny svara, återigen såg jag på grabbarna innan Hector ryckte på axlarna och tog sig in i huset via fönstret. Jag landade på ett gammalt trägolv, liknade ett gymnastiksals golv. Min blick vändes upp och mycket riktigt befann vi oss i en gymnastiksal.  

   Penny och Spencer hade redan tagit av sig ytterkläderna och nu såg jag att Penny även var klädd i en blommig topp som satt snyggt på henne, hennes rosa lockar föll vackert ner över hennes rygg och runt hennes ansikte. De stod framme vid en stor, tjock röd matta och plötsligt föll ner till marken med ett högt brak. De skrattade. På andra sidan salen låg en annan smalare matta, den sträckte sig en bra bit över golvet. 

   ”Ska vi?” frågade Spencer, jag såg frågande på dem och Penny såg en aning osäkert tillbaka mot henne. Vad pratade de om? 

   ”Jag vet inte, det var ju länge sedan...” svarade Penny, killarna slöt upp bakom mig och vinddraget från fönstret slutade och jag förstod att fönstret stängts. ”okej, en liten stund” sa Penny tillslut, de vände sig mot oss och gick bort mot bänken som Hector redan satt på. Vi gick över golvet och satte oss på bänken medan Penny och Spencer knöt upp sina skor. 

   ”Vad gör ni?” frågade jag och Penny såg genast upp, hon log snett. 

   ”Får du se om en stund” svarade hon och vred på ryggen för att nå knapparna i hennes kjol. Till min förvåning klev hon ur kjolen och kavlade sedan ner hennes leggings - som nu mer såg ut som riktigt tighta byxor - och vände sig mot Spencer. Som även hon fått av sig sin kjol. 

   Dem gick bort till den långa, smalare mattan och jag såg med stora ögon hur fasta magmuskler visades ner de rörde på sig. Penny grep tag i en snodd runt sin handled innan hon satte upp sitt rosa hår i en hästsvans. De gav varandra en blick innan de tog sats och sprang. 

Två steg framåt. Upp med armarna i luften. Skjuta i från med benet. Dyka ner med armarna sedan flyger man. Spencer hoppade lika synkroniserat bredvid mig och tillslut stannade vi med båda fötterna i slutet utav mattan. Jag andades häftigt in och ut innan extasen brusade upp inom mig och jag pep upprymt till. Ett halvår hade gått sedan vi slutat i vår gymnastikgrupp men det var skönt att se att man fortfarande hade kunskaperna kvar. Jag vände blicken bort mot killarna, Hector hade ett lugnt leende på läpparna medan Chaz, Ryan, Nolan och Justin såg ut som småbarn som fått syn på kakburken. Synen var roande. 

   ”Usch, jag kommer säkert ha träningsvärk imorgon” klagade Spencer bredvid mig, jag skrattade. Det var så härligt att se min bästa vän igen. 

   ”Du är nog inte ensam” svarade jag och hon flinade. 

   ”Jag gissar på att du inte berättat om dina gymnast färdigheter för pojkarna där borta” sa hon och nickade mot dem, jag skrattade och skakade på huvudet. 

   ”Nej” la jag till. 

Vi spenderade några timmar i vår gamla gymnastiksal, provade olika saker som vi brukade göra på våra träffar. 

   ”Hur kan du ens göra det där!?” utbrast Justin och jag vände blicken mot honom. Jag stod uppe på en utav de smala, avlånga gymnastik instrumenten en bit över golvet. Det här hade varit en utav mina specialiteter under min tid som gymnast. Jag skrattade åt hans min.

   "År av träning” svarade jag innan jag tog sats och kastade mig bakåt, mina händer tog ett stadigt tag om trät och sträckte på benen innan jag landade och stod rakt igen. 

"years of practice"

   ”Jag skulle inte rekommendera någon att göra det som aldrig har fått hjälp eller inte har övat. Det är mycket lätt att missa bänken och man faller med ansiktet före. Tro mig, det gör ont” 

   ”Har du ramlat rakt på ansikte?” frågade han förfärat och förvred sitt ansikte när han tänkte på hur mycket smärta man måste känna då. Jag nickade och rodnade svagt.

   ”I början, många gånger. Kom hem med blåtiror ibland” svarade jag och ryckte på axlarna. ”men man får börja långsamt...” fortsatte jag och böjde bak ryggen och sträckte armarna mot bänken. När jag hade ett fast tag om den sköt jag ifrån med fötterna och stannade en stund med benen i luften för att känna att jag hade balans innan jag satte ner dem på bänken på andra sidan. Jag släppte taget och sträckte på ryggen. ”... så ska du se att man kan göra det snabbare och snabbare” Justin såg imponerat upp på mig och jag kände hur jag rodnade. 

   Dem där bruna ögonen gjorde mig alldeles varm i kroppen, de slog Tims med hästlängder. Jag log mot honom och satte mig ner på den smala balken innan jag smidigt hoppade ner på marken framför honom. 

   ”Det här är det enda stället där jag inte är otroligt klumpig” berättade jag och han skrattade. 

   ”Du, klumpig? Det har jag svårt att tro efter att sett allt det här” han svepte med armen över salen.

   Jag flinade. ”tillbringa tid med mig länge nog så kommer du se vad jag menar” försäkrade jag honom. Han log stort. 

   ”Det går nog att fixa” svarade han och det pirrade härligt i magen vid hans ord. Mer tid med honom.  

leeeeeedsen för den långa frånvaron men BUSY week.. -.-
hade tänkt få upp ett kapitel igår men somnade på golvet när jag låg o skrev. heheeheh.. ja! jag är trött.

men det är påbörjat o snart klart.
så stay tuned. puss&kram. <3333