12 -You Can't Talk Like That

PREVIOUS: Om de trodde att de skulle bli smittade utav sjukdomen. Jesse hade både kräks vanligt men även fått ur sig blod under veckans gång, det smärtade att se honom sådan och det värsta var att det fanns inget jag kunde göra åt hans sjukdom. Inget som kunde underlätta hans smärta, hans mediciner bedövade bara det värsta. 

   ”Det kommer ordnar sig ska du se” viskade Justin vid min sida och jag satt fortfarande lutad mot honom. Jag log snett medan tårarna letade sig nerför mina kinder men jag skakade sedan på huvudet. 

   ”J-Jag tror i-inte det” grät jag och han kramade till. 

   ”Du måste tänka positivt Penny” svarade han. 

 


 
 
Justins Perspektiv.
Jag hade ingen aning, ingen som helst aning. Att hennes familj var så trasig, bräcklig. Att hon alltid behövde ha i baktanken att hon kanske inte skulle få se sin lillebror när hon kom hem på dagarna. Att hon alltid behövde ta hand om honom och sätta honom före allt annat. Faktumet träffade mig som ett slag i magen och fick mig att tappa andan. Pojken vi sett i sängen, pojken vid namn Jesse, var sjuk i leukemi. Obotlig. Han skulle inte klara sig många år till och han var endast 14 år gammal. 

   ”Hon hade inte berättat för er?” frågade jag dem, kunde fortfarande inte förstå varför hon inte sagt något till Chaz åtminstone. Man behöver enbart spendera 5 minuter i deras sällskap och förstå att de stod varandra nära. De skakade stumt på huvudet. 

   Penny hade gråtit mot min axel och vi hade tyst låtit henne vara, inte kommit med många tröstande ord. Visste inte riktigt vad man skulle säga i en sådan situation, för bra skulle det ju inte bli. Sjukdomen var ju obotlig. Det fanns inget doktorerna kunde göra för att ta bort viruset i hans kropp, de kunde endast sakta ner processen och ta bort den värsta smärtan. Penny hade sagt att han hade sina värre dagar, det lättade för hjärtat att höra att pojken fick ha lättsammare och glada dagar i sitt mörka liv. 

 

*

 

”Varför berättade du inte?” jag sneglade på den tysta Penny bredvid mig. Hon såg inte lika proper ut som vanligt, inget smink i ansiktet och hennes hår var nu uppsatt i en slarvig knut. Men hon hade aldrig sett mer vacker ut, hennes chokladruna ögonen sken utan sminkets hjälp. Hon vände sina ögon mot mig och ett beklagande litet leende spred sig över hennes ljusrosa, fylliga läppar. 

   ”Jag är ledsen för det, men jag vill inte ha folks... medlidande. Jag vill inte ha special behandling bara för att jag har en sjuk bror” jag nickade förstående, precis på detta sätt kände jag inför mig själv och den stora kändis stämpeln jag har i pannan. Jag ville inte bli behandlad annorlunda bara för att jag hade mycket pengar i plånboken och skrevs om i tidningarna. Jag ville inte heller ha special behandling, även om våra situationer var väldigt olika så förstod jag henne. 

   ”Jag är ändå ledsen för din brors skull” sa jag försiktigt och sneglade på henne, ett leende lekte på hennes läppar. 

   ”Tack Justin” svarade hon, Bubble hoppade efter snöflingor framför oss och skällde till. Jag flinade roat och körde ner händerna längre i fickorna när en kylig vind grep tag i våra kläder. Vi närmade oss bron som tog en över vattnet och stannade till för att se ner på vattnet som frusit till is under. Penny korsade sina armar och lutade sig över räcket och såg ner på sprickorna i isen innan hon tungt andades ut så vit rök kom ur munnen på henne. Hon vände blicken mot horisonten och suckade. 

   ”Här skulle det vara” sa hon plöstligt och jag såg frågande på henne. 

   ”Skulle vara vad?” frågade jag och lutade mig mot räcket bredvid henne, hon vände långsamt på huvudet mot mig men sa inget. Svarade inte på min fråga. 

   ”Om jag någon gång skulle behöva ta livet utav mig” sa hon tillslut, min kropp frös och jag slutade andas. Vad menade hon? Skulle hon ta livet utav sig? Min hjärna sprutade ut frågor och paniken började fylla min kropp. Vad säger hon!? 

   ”Vad? Vad menar du? Om du skulle behöva ta livet utav dig? Va, nej du-” 

   ”Lugn Justin” hon la handen över min och såg tröstande på mig. ”jag tänker inte ta livet utav mig, men om jag någon gång skulle behöva” fortsatte hon innan hon vände blicken mot horisonten igen. ”så skulle det vara här. Få se vattnet, utsikten medan man faller. Känna frisk luften och solen en sista gång” fort flätade jag samman våra fingrar och kramade åt hennes hand. Känslorna hon rev upp inom mig genom de få orden förvånande mig. Jag kände mig nästan svimfärdig vid tanken på att hon någonsin skulle dö, att hon skulle lämna mig. Lugnt vände hon blicken mot mig igen och log snett. 

   ”Jag tänker inte ta livet utav mig. Oroa dig inte Justin” sa hon men jag kunde inte hindra förtvivlan som härjade inom mig. Hon kunde inte säga sådana saker och tro att jag bara skulle släppa det, skaka bort det som om det vore värdelöst. ”Justin, ingen kommer att ta livet utav sig” hon la armarna om mig och jag lindade fort mina runt hennes midja innan jag tryckte hennes lilla kropp mot min. 

   ”Du kan inte säga så” mumlade jag och ett lågt fnitter hördes. Hon lutade sig sedan tillbaka och hon såg en aning roat mot mig. Sedan överraskade hon mig genom att böja sig fram ännu en gång och placera en mjuk kyss på min kind. 

   ”Glöm att jag sa något” hon släppte taget om mig och böjde sig ner för att gosa med Bubble medan jag stod stum, stel och förvånad kvar. Kinden brände efter hennes läppar och ett lyckorus sköljde över mig. Jag kände mig som en femåring pojke på julafton som precis fått allt han önskade sig. Ett fånigt stort leende spred sig över mina läppar och genom ett trollslag glömde jag allt om hennes självmordstankar. 

 

”Lovar du att du ringer även fast du inte ska ut och gå? Inget mer undvikande på det där sättet, inte bra för mina nerver” Penny skrattade generat och jag log utav det bedårande ljudet. 

   ”Ska bli, sir” svarade hon ironiskt och jag himlade fort med ögonen åt henne. Hon skrattade igen innan hon kramade om mig och gick mot dörren. Jag vinkade och log stort. Shit, Justin. Nu är du bra fast, ingen återvändo härifrån grabben. Jag skakade på huvudet och sprang de få stegen fram till isfläcken innan jag smidigt gled över till andra sidan och fortsatte gå. Leendet rann inte av mitt ansikte och lyckan fortsatte sprudla. 

 
 
 
Penelopes Perspektiv.

”Glöm inte läxan tills på torsdag!” Mr. Johnson ropade över klockans ringning medan alla elever reste sig från sina bänkar. Jag samlade fort ihop mitt material innan jag stoppade ner det i ryggsäcken och hissade upp den på ryggen. Med händerna om axelremsorna gick jag ut i korridoren och började vandra bort mot matsalen för att äta lunch med grabbarna. 

   Väl vid dörrarna intill matsalen såg jag Chaz tillsammans med en brunett, de stod och pratade med varandra. Det var uppenbart att Chaz var intresserad utav henne medan tjejen enbart såg irriterad och uttråkad ut. Chaz sa något och det blev droppen för tjejen som suckade, väste något tillbaka och marscherade därifrån. Jag skakade trött på huvudet, jag misstänkte starkt att det var något Chaz yttrat. Chaz fick syn på mig och log stort. 

   ”Hej Penilop” hälsade han och använde sig utav sitt ny uppfunna smeknamn, tydligen var det en blandning mellan Penny och lollipop. Han påstod att han tyckte jag såg ut som en färgglad klubba ibland. Jag skrattade. 

   ”Hej Chazie. Vem var det där?” frågade jag och vickade retsamt på ögonbrynen. Han rodnade svagt. 

   ”Ana” svarade han lågt och rodnade ännu mer. Jag fnittrade roat åt honom. 

   ”Gillar du henne, huh?” jag puttade lekfullt på honom. ”åh sluta!” 

   ”Men jag måste tyvärr säga att känslorna inte verkar ömsesidiga” jag såg beklagande på honom. 

   Han suckade tungt. ”jag vet, jag säger alltid fel saker” 

   ”Vad sa du då?” frågade jag och såg nyfiket men en aning bekymrat på honom. Vad det än var så var det inte bra. 

   ”Jag skämtade med henne, sa att hon var smart nog att göra mina läxor också” jag skakade trött på huvudet och glodde på honom. 

   ”Chaz, Chaz, Chaz...” sa jag medan jag fortsatte skaka på huvudet. ”ser visste ut som att jag behöver lära dig en hel del”

 


 

ska äta middag nu det är därför kapitlet ä bildlöst o denna text ä kort. =) vad tycks?? KOMMENTERA! snälla, lämna åsikter. love to u guys! ♥


Skriven av: madde

Linn, Linn, Linn...
När jag läste det här kände jag lycka. Riktig lycka som startade i magen. Sedan spred det sig ner till tårna för att sedan röra sig upp till armara. Då åkte lyckan ner till fingertopparna och sedan upp till huvudet. Och vid huvudet började mina ögon vattnas av tårar. Lyckotårar. Den är berättelsen är så otroligt fin. Jag blir bara helt känslomessigt berörd. Tack.

2012-12-09 @ 20:18:21
URL: http://youknowthagurl.blogg.se
Skriven av: Becka

Grymt bra!

2012-12-09 @ 20:24:37
Skriven av: Anonym

AWESOME!!<3

2012-12-09 @ 20:48:16
Skriven av: Anonym

Dddndidndodndodndopsbspdbdiföens

Azom

2012-12-09 @ 22:01:52
Skriven av: Hanna

Jaaa hon kan va chazs wingman!!!

2012-12-09 @ 23:37:11
Skriven av: Jossan

Jag fick länken till din blogg igår, och jag började genast läsa, och ville inte sluta! Snälla fortsätt skriv som du gör, du är grym! Vill ha mer! :D<3

2012-12-10 @ 18:35:24
Skriven av: Hanna

Hur bra som helst! Blir lite smått beroende av din nya novell. Ska nog läsa om din gamla, HAHA, du skriver så bra så jag måste ha nått att läsa hela tiden känner jag...:$

2012-12-10 @ 20:52:55
Skriven av: Lizliz

Jätte bra som vanligt! =)

2012-12-10 @ 21:33:59

Ditt Namn:

Kom ihåg mig?

Din E-postadress: (Publiseras Ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback