”Jag vill inte att hon ska bli sårad, hör du det?” jag nickade fort. ”jag vet att du inte kan göra något åt det som dina fans skickar men du kan göra något åt hur du behandlar henne. Jag vill inte att hon hamnar i listan över krossade hjärtan, okej?” 

   ”Jag skulle aldrig köra över henne det på det viset, Penny förtjänar allt och mer” 

 

 

”Guuuurl, jag behöver en redig förklaring på hur turturduvorna äntligen blev ett vi” vi var inte långt från Ryans hus när Spencer krävde en förklaring. Så jag gav henne just det, från början till slut. När jag sedan var klar med min historia var vi nästan framme och Spencer sken som en sol.

   ”Usch, vad gulligt” sa hon och såg med en drömmande blick ut i det blå. ”jag önskar att jag också kunde hitta någon som jag bara klickade med direkt” hon suckade olyckligt. 

   ”Åh, lilla Spence. Det kommer du göra, helt klart. Alla killar borde hänga i dina hälar och be på sina bara knän om att få dig” försäkrade jag henne om och la armen runt hennes axlar, hon fnittrade glatt och kramade mig tillbaka. 

   ”Ja, kanske skulle kunna hända om det inte vore så att min idiot till bror skrämmer bort alla” muttrade hon irriterat och jag skrattade innan jag plöstligt slutade. Crap! 

   ”Vad? Vad är det?” frågade Spencer så fort hon såg min minn. 

   ”Mina föräldrar, de kommer säkert vara galna när vi kommer hem” jag slog handen för pannan och jag såg hur Spencer genast förstod vad jag menade. Jikes! Vi är dödens. 

   ”Ehm... vi kanske kan förklara, de förstår säkert” försökte hon. 

   ”Kanske, shit. Kom igen, vi skyndar oss” jag grep tag i hennes arm och drog med henne fortare längst gatan, jag fiskade upp mina nycklar och låste upp dörren. Jag knep ihop ögonen i tron om att jag genast skulle köra mammas gälla skrik. Men inget kom. Huset var alldeles tyst när vi klev in i hallen.

   ”Hallå? Är det någon hemma!?” ropade jag men bemöttes endast utav tystnad. Jag rynkade lätt på pannan innan jag hängde upp jackan på kroken och klev ur skorna, jag trippade fort in i köket där jag fann en lapp. 

 

   ”Vi är på sjukhuset med Jesse, vi ska handla på vägen hem också. Vi har med oss Bubble. Kram mamma & pappa.” 

 

   Inget ”vi har en del och prata om när vi kommer hem” eller ”du ligger illa till unga dam”. Nej, inget sådant. 

   ”Vad har de skrivit?” frågade Spencer och kom upp bakom mig, jag knöglade fort ihop lappen i min hand och slängde den i papperskorgen. 

   ”Att de kommer hem snart bara” svarade jag henne, besvikelsen och ilskan kokade inom mig. 

   Även fast jag fasat för deras vrede över att de varit oroliga hela natten med tanke på att vi vart borta hela natten och nästan hela dagen så hade jag ändå velat ha den där utskällningen. Bara ett tecken på att de brydde sig, på att de saknat min närvaro. Att de varit oroliga för mig. Men inget. Tårarna vällde upp i mina ögon men jag svalde innan jag tillsammans med Spencer gick upp på mitt rum.

   ”Jag tar och duschar, känner mig jätte äcklig” jag grep fort tag i ett par nya underkläder ur garderoben innan jag lämnade rummet igen och gick bort till badrummet. Jag låste om mig innan jag släppte klädesplaggen på kakelgolvet och började ta av mig klänningen. 

   Hade de inte brytt sig om att vi varit borta så länge? Hade de inte varit oroliga alls för våran skull? Jag gick fram till handfatet och tog bort lösögonfransarna och de mesta utav sminket innan jag satte på vattnet och klev in under strålen. Jag drog fingrarna genom håret för att få det hela blött innan jag grep tag om schampo flaskan och sprutade ut en stor klick i handen. 

   Jag visste att Jesse var sjuk, jag visste att han behövde vård och konstant uppvaktning. Men... Jag var deras dotter också. Var det verkligen schysst för mig att glömmas bort så ofta? För det här är inte första gången som detta har hänt - att jag borde ha fått skäll men fick det inte för någon annat med Jesse dök upp. Jag älskar min bror med hela mitt hjärta men jag var också mänsklig, jag behövde mina föräldrars kärlek lika mycket som han. 

   Allt kom rasande ner på mig, jag försöker hela tiden hålla humöret uppe och vara god mot mina föräldrar för att underlätta men det gick inte alltid. Magen vreds om på mig och det tryckte på bröstet, tårarna började sedan rinna och jag snyftade till. Under strålen stod jag en stund och lät känslorna ta över mig, lät mig själv gråta för en gångs skull. Efter en stund lyckades jag samla mig och sköljde ut det sista utav balsamet innan jag klev ut ur duschen och lindade in mig i en handduk.

   Jag hade bestämt mig för att inte nämna något för mina föräldrar, det var dem som skulle få ta första steget. Det var dem som skulle få komma ihåg. Jag torkade vartenda del utav mina kropp innan jag tog på min underkläderna och satte sedan upp håret i en turban på huvudet. I rummet låg Spencer på sängen med telefonen framför näsan, hon såg upp på mig när jag kom in och log. 

   ”Du kan duscha nu om du vill” sa jag till henne innan jag gick bort till mitt sminkbord där jag även hade krämer, jag tog tag i min favorit innan jag satte mig på skrivbordsstolen för att smörja in mig. 

   Spencer gick fram till sin väska för att ta upp ny kläder innan hon försvann ut ur rummet. Tyst satt jag kvar och smörjde in mina ben innan jag gick vidare till armarna och magen, tillsist tog jag ansiktet. Väl klar ställde jag tillbaka krämen och gick trött fram till min garderob för att sätta på mig något slappt. Det fick bli ett par mjukis shorts och ett linne tillsammans med mjuka sockor, håret släppte jag lös ur handduken för att sedan borsta genom det och sedan sätta upp i en knut. 

   Jag såg på mig själv i spegeln, mina ögon såg stora, trött och en aning rödsprängda ut. Jag suckade och gick bort till sängen där jag kröp ner under mitt mjuka täcke. Solen låg lågt på himlen och jag såg på den vackra himlen som färgades utav solens sista strålar. Himlen var fortfarande molnfri och jag såg då och då trädtopparna som vajade till utav den svaga vinden. 

 

Jag petade endast i maten när vi satt - timmar senare - och åt middag. Hela familjen samlade runt bordet, mamma och pappa frågade bara korta frågor om hur vi haft det under kvällen. Fortfarande nämnde de inget om att de varit oroliga eller undrat vart fasen vi hållit hus. Nej, inget. När Spencer svarat på deras sista fråga om vår kväll gick de fort över till att diskutera Jesses nya mediciner, jag lyssnade bara halvt på deras konversation. 

   ”Okej, vad är det? Du var ju helt handlingsförlamad där nere” utbrast Spencer så fort vi kom upp på mitt rum igen. Jag suckade. 

   ”Inget, bara trött” svarade jag undvikande, orkade inte ha den här konversationen med henne. Inte nu, inte idag. Hon suckade hon med innan hon nickade. 

   ”Ska vi se på film tills vi somnar?” frågade hon sedan och jag nickade, efter att valt film och satt in den i min dator kröp vi ner i sängen och gosade in oss bland kuddarna. ”har jag någonsin sagt att jag älskar din säng?” jag skrattade. 

   ”Bara några tusen gånger” retades jag och hon skrattade. 

 

Fredag, 4:e Januari. 

Jag vinkade till Spencer som gick bort mot sitt tåg som skulle ta henne hem till Winnipeg igen, jag suckade sorgset och gick sedan tillsammans med killarna bort till bilen. Mamma och pappa hade varit för upptagna för att kunna skjutsa mig och Spence till tågstationen så jag hade ringt och bett snällt till killarna om en tjänst. Mina ilska känslor gentemot mina föräldrar hade hängt sig kvar och jag kunde inte undgå att gå runt att muttra, var det verkligen för mycket begärt utav mig?

   ”När är det skolan börjar?” frågade Ryan som satt bredvid Chaz i framsätet. 

   ”Den 10:e” svarade Chaz, Ryan grimaserade illa kvickt när han insåg hur få dagar det var kvar utav lovet. Justin kramade min hand och drog till mig min uppmärksamhet, jag såg genast upp på honom.

   ”Vad är det?” frågade han lågt. 

   ”Inget” svarade jag fort och snett. 

   ”Säkert, det ser ut som att något bekymrar dig” påpekade han, Justin kunde läsa mig så bra ibland att det nästan var jobbigt. 

   ”Jag kan berätta senare” sa jag fort och han gav mig en kort nick innan han vände blicken framåt igen. 

 

Timmar senare låg jag i sängen med Bubble i knät och Justin i telefonen, jag hade precis gett honom en jätte lång utläggning på hur jag kände. Hur skuldkänslorna fanns där lika mycket som ilskan. Jag kände mig lika mycket som en hemsk människa över dessa känslor jag hade samtidigt som jag kände att jag hade all rätt till att känna såhär. Justin höll sig tyst under tiden och gav mig stöttande ”aha” eller ”mm”, när jag väl blev tyst gav han ifrån sig en suck.

   ”Jag tycker att det är normalt att du känner såhär” svarade han. ”alla människor behöver, till en viss grad, uppmärksamhet utav sina föräldrar. Jag vet dock inte vad du ska göra åt det, du kanske skulle kunna prata med dem” jag drog osäkert på munnen.  

   ”Jag vet inte... de skulle nog inte förstå, eller ens fatta vad jag pratade om” svarade jag. Plöstligt knackade det på dörren och mamma stack in huvudet. 

   ”Dags att gå och lägga sig Penelope” sa hon och såg menande på min telefon innan hon försvann lika fort. Jag suckade irriterat. 

   ”Men när det kommer till läggtider då vet de helt plötsligt att jag lever!” klagade jag till Justin som skrattade. ”godnatt, vi hörs imorgon” 

   ”Godnatt, det gör vi. Puss” svarade han.

   ”Puss” jag la på luren innan jag klev upp ur sängen för att byta om till pyjamas. 

 

*

 

Tisdag, 8:e Januari. 

”Nej, Justin. Du vet att jag är jätte kittlig” jag försökte gripa tag i hans händer som till min förtvivlan försökte kittla mig på magen. 

   ”Jag vet” retades han och lyckades få loss ena handen som genast kom åt skinnet på min mage, jag tjöt till och vred mig i sängen. 

   ”Ah! Sluta!” skrattade jag fram under honom, hon flinade roat men fortsatte en stund till. Tillslut slutade han och jag andades andfått medan jag slog bort håret som hamnat i ansiktet. När mitt synfält blev klart var Justins ansikte precis ovanför mitt och han log ner mot mig. Jag såg honom i ögonen innan jag försiktigt hävde mig upp på armbågarna så våra ansiktet hamnade mycket nära varandra. Leendet rann av hans ansikte och hans ögon började pendla mellan mina ögon och läppar, han höjde sedan ena handen och la den om min kind innan han lutade sig fram den sista biten för att våra läppar skulle mötas. Fort la jag armarna runt hans nacke vilket fick mig att falla ner i madrassen och dra med honom ner. Kyssen gick från mjuk och försiktigt till hungrig och ivrig. 

 

"Ah! Stop!" 

 

   Jag tryckte kroppen mot hans och kände hans varma hud mot min, han flätade in sina fingrar i mitt hår innan hans tunga försiktigt svepte över min underläppar. Genast öppnade jag munnen och våra tungor möttes i mitten, ett lågt stön slapp ur min mun. 

   ”Penny!” ropade mamma medan hon knackade hårt på min sovrumsdörr, jag slet mig fort från Justins mun och andades andfått ut. 

   ”J-Ja?” svarade jag mamma innan jag harklade mig och prövade igen. 

   ”Din far och jag skulle vilja prata med dig, skulle du kunna komma ner ett ögonblick” jag stönade. 

   ”Ja, jag kommer” svarade jag henne innan jag vände mig mot Justin igen som log. Jag pussade honom snabbt på läpparna innan jag knuffade bort honom från mig så jag kunde resa mig ur sängen. Jag rätade till mina kläder innan jag öppnade dörren och försvann nertill köket. ”vad är det?” frågade jag när jag kom in och såg dem båda placerade vid matbordet. 

   ”Sätt dig är du snäll” jag satt mig på pallen vid bordets ände och såg sedan på dem. Mamma tog ett djup andetag innan hon kastade en blick på pappa, jag rynkade lätt på pannan. Vad är det frågan om? Vad har hänt? 

 

---

 

tro nu inte att Penny vill att Jesse ska gå o dö, hon har bara lite mänskliga känslor. alla barn behöver uppmärksamhet från sina föräldrar, så är det bara o Penny har inte alltid fått nog. 

 

vad tycks?? vad tror ni dem ska prata med henne om!? KOMMENTERA! :D känner mig ganska skrivsugen, så kommentera som änglar o det finns en chans till ännu ett kapitel ikväll. ;) whööp whööp! ♥