”Vad är det?” frågade jag när jag kom in och såg dem båda placerade vid matbordet. 

   ”Sätt dig är du snäll” jag satt mig på pallen vid bordets ände och såg sedan på dem. Mamma tog ett djup andetag innan hon kastade en blick på pappa, jag rynkade lätt på pannan. Vad är det frågan om? Vad har hänt? 

”Vi skulle vilja prata med dig om den unga mannen som befinner sig uppe på ditt sovrum” började mamma och jag kvävde genast en suck och hindrade mig själv från att himla med ögonen. 

   ”Vad är det med honom?” frågade jag tillslut när hon inte fortsatte. 

   ”Tja... vad det är som pågår till exempel” inflikade pappa och la armarna i kors över bröstet medan han lutade sig tillbaka mot stolsryggen. ”för jag menar, så mycket tid som han har spenderat här på senaste tiden, är det något du vill berätta?” Jag såg stint tillbaka på honom, ska jag verkligen behöva sitta genom det här samtalet med dem? 

   ”Herregud, ska ni verkligen ha 'det-är-viktigt-att-ni-skyddar-er' talet för mig, för jag vet mycket väl vad man ska göra för att inte bli på smällen. Så ni slipper” försäkrade jag dem fort innan jag började resa mig från pallen för att lämna köket. 

   ”Nej, sitt ner!” utbrast mamma, jag såg förvånat på henne innan jag försiktigt sjönk ner på stolen igen. ”vi ska ha talet som gör att vi inte kommer behöva ha det andra” jag såg förvirrat på henne. 

   ”Penelope, jag och din far tycker inte om att du träffar den där pojken och ännu mindre att du har ett förhållande med honom” jag drog genast in ett häftigt andetag, så det är såhär vi ska ha det!? Jag öppnade munnen för att protestera när hon satte upp handen i vädret. ”för det första är han på tok för gammal för dig, du må tycka att två år inte är speciellt mycket men det är det. För det andra har vi läst tidningar och Justin har inte haft det bästa ryktet på senaste tiden. Lekt runt med tjejers hjärtan och sedan krossat dem som om de vore tändstickor och vi vill inte ha någon sådan åt vår dotter” 

   Jag stirrade på mina föräldrar och kunde inte tro min öron, sedan rann allt bara över kanten. Bägaren fylldes till sin fulla bredd och rann över, tekanna kokade över. Det var droppen helt enkelt för att få mig att totalt explodera och tappa allt lugn jag hade i kroppen. 

   ”Så nu är det på tiden att ni bryr er, huh?” fräste jag med iskall stämma. ”nu när er 'lilla' dotter har gått och skaffat sig en pojkvän då är hon helt plöstligt viktig och oj... vi kanske ska se till att hon mår bra. Nu vet ni helt plöstligt att hon lever” mamma såg förfärat på mig medan pappas blick enbart brann utav ilska. 

   ”Du vet att det inte är sant, Penny. Vi har alltid dig i tankarna, vi bryr oss om dig” mamma var nästan på gränsen till tårar men det rörde mig för tillfället inte ryggen. 

   ”Så det säger du? Vart var utskällningen efter nyår när vi inte syntes till på nästan ett dygn? Vart var de arga, oroliga orden som sökte en förklaring till vart vi varit någonstans?” utbrast jag argt. 

   ”Så du vill ha en utskällning?” frågade pappa med kall röst. ”för du är ett steg från att få en” 

   ”JAG VILL HA ETT TECKEN PÅ ATT NI BRYR ER, PAPPA! Att ni har varit oroliga! Men ni har aldrig brytt er om vad jag gjort. På nyår blev jag dyngrak och Justin behövde ta hand om mig och vet ni vad jag sa när han frågade om han skulle följa mig hem?” jag såg från den ena till den andra. ”jag sa att jag inte ville gå hem, att jag inte orkade vara här. Så jag sov hemma hos Justin istället, men oroa er inte. Han var en perfekt gentleman och lät mig sova i hans säng medan han själv sov nere på soffan i vardagsrummet” 

   ”Vart du full!?” utbrast pappa och jag ilsknade genast till innan jag himlade med ögonen. 

   ”Utav allt jag sa så var det det enda du la vikt på?” frågade jag. ”ni lägger ju inte märkte till det som faktiskt är viktigt, som att jag alltid läggs åt sidan. Jesse kommer alltid, alltid, i första hand. Jag vet att han är sjuk, tro mig, jag vet. Men jag är också en del utav den här familjen, men det känns som att jag bara knuffas åt sidan mer och mer. Det är bara jag och Bubble tillslut” tårarna steg nu upp i mina ögon, helst ville jag bara springa upp till Justins famn och gömma mig där i alla evighet. 

   ”Penny, du vet att Jesse inte har länge till att leva. Vi måste lägga allt på att han ska få ha det så bra som möjligt innan...” mammas ord tog slut. 

   ”Jag vet mamma! Tror du inte att jag vill att han ska ha det bästa? Men precis som alla barn behöver jag också mina föräldrars uppmärksamhet ibland” en ensam tår lämnade mitt öga. ”så ni kan inte ta bort Justin, det har ni inte rätten till. Han är det enda bra i mitt liv just nu. Eftersom ni bestämde er för att flytta hit, tvingade mig att flytta från min barndom, från min bästa vän i hela världen. Ni valde att ta ifrån mig allt för att Jesse skulle få det bästa. Jag tvingas hela tiden släppa saker som ligger mig kärt, men inte den här gången. Justin stannar eller så flyttar jag” med dem orden lämnade jag köket och stormade upp på mitt rum där Justin satt på sängkanten, han såg genast upp på mig när jag kom in.

   ”Gråter du?” frågade han förfärat och var framme hos mig på sekunder. 

   ”Nej men vi ska gå nu” sa jag och grep tag i hans hand. 

   ”Vad? Vart?” frågade han förvirrat. 

   ”Jag vet inte, men vart som helst är bättre än här” svarade jag och drog med honom nerför trappan och bort mot hallen. Justin började förvirrat ta på sig kläderna när mina föräldrar plöstligt kom ut ur köket. 

   ”Och vart tror du att du är på väg?” utbrast mamma 

   ”Bort” svarade jag kort och krängde på mig jackan. 

   ”Absolut inte, du ska ingenstans och speciellt inte med honom” nu var det pappa som la sig i och jag bet ilsket ihop käkarna och slutade knyta på min sko. Jag reste mig från golvet och vände blicken mot honom. 

   ”Sluta bete er som att ni plötsligt bryr er om vart jag ska, för nu är det lite för sent för det. Ni har redan gjort det klart och tydligt att Jesse går före precis allt annat. Jag har bara blivit någon som tar upp för mycket plats i huset. Så bara sluta, det gör enbart mer ont att se er försöka. Jag har slutat bry mig, gå lev era perfekta liv och låt inte mig förstöra dem” det nästa som hände fick min värld att rasa samman totalt, pappa svingade sin hand och snart flög mitt huvud åt sidan när han gav mig en rungande örfil. Det sved illa på kinden och tårarna steg i mina ögon. 

   ”John!” utbrast mamma förfärat bakom honom, jag tog mig om kinden och vände långsamt blicken mot honom. Han andades häftigt och såg på mig med arga ögon och rynkad panna. 

   ”Penny-” började mamma fort när hon såg mina tårar. 

   ”Nej! Låt mig bara vara!” skrek jag åt henne innan jag snabbt snurrade runt och drog med mig Justin ut. Jag insåg inte att jag grät okontrollerat och stapplade fram i blindo tills Justin lyckades nå mig, jag kollapsade i hans armar och snyftade högt mot hans axel. 

 "No! Just leave me alone!" 

   ”Hu-hur... kunde han?” snyftade jag fram. 

   ”Jag vet inte, Penny” viskade Justin mot mitt huvud, jag lutade mig genast tillbaka när jag hörde han sorgsna röst. 

   ”Tro inte att jag kommer lämna dig för att mina föräldrar är tröga i huvudet och inte inser vilken fantastiskt kille du är. Aldrig, okej?” jag såg upp i hans ögon men han verkade desperat vilja vika undan sin.

   ”Jag har inte alltid varit det” svarade han tyst tillslut och jag skakade fort på huvudet. 

   ”Men du är det nu, det är det som är det viktiga. Vad du har gjort i ditt förflutna spelar ingen roll nu, det viktiga är att du har valt att ändra dig, ändra hur du valde att leva” han suckade innan han böjde ner huvudet för att luta sin panna mot min, jag slöt ögonen och lät mig själv andas för en stund.

   ”Lämna mig inte” viskade Justin plöstligt och jag la fort armarna runt hans hals innan jag borrade in ansikte mot hans hals. 

   ”Aldrig” svarade jag.

   ”Lämna mig inte” upprepade han med skärrad röst och jag skakade på huvudet. 

   ”Jag kommer inte” han kramade mig hårt så jag pressades mot hans kropp. 

okej, jag känner mig på lite fucka ur humör så jag kanske tog i lite för mycket i det här kapitlet. hehhehe. men vad tyckte ni?? hur kommer det gå med hennes föräldrar? KOMMENTERA! ♥

era kommentarer ä så himla gulliga o stöttande! jag ÄLSKAR dem verkligen, får mig att skina likt solen. gah, de ä så gulliga så snälla fortsätt med dem. =) puss&kram.