PREVIOUS:    ”Du slår på stort du” kommenterade hon, Penny skrattade. 

   ”Du vet vad dem säger, varför nöja sig med en när man kan ha fyra” jag chockades över hennes ord men kunde inte undgå att rycka roat på mungiporna. 

   ”Chaz, Nolan, Ryan...” hörde jag henne börja presentera oss medan och svepte med armen mot personen i fråga. ”... och Justin” sa hon tillslut och jag lyfte lite på huvudet för att möta Spencers blick, hennes ögon var nästan lika klarblå som hennes hår och hennes fylliga läppar var målade i mörk rött läppstift. Hon höjde imponerat på ena ögonbrynet när våra blickar möttes medan hon la armarna i kors över bröstet. 

   ”Du har fiskat riktigt djupt du” sa hon sedan med skämtsam ton. 

Pennys haka föll. ”Spence!” utbrast hon förfärat. Spencer flinade roat som svar.

   ”Bara retas med dig, älskling” svarade hon och himlade med ögonen. Penny skakade på huvudet och gav mig en ursäktande blick, jag såg tillbaka mot henne och log snett. 

   ”Det här är Spencer, min bästa vän som jag berättade om” fortsatte hon sedan presentationen och svepte med armen mot henne. ”och detta är hennes bror, Hector” hon log vänligt mot Hector. Jag såg noga på dem båda, sökte efter känslor som involverade mer än vänskap. När jag inte tycktes hitta något sköljde en våg utav lättnad över mig, knuten i magen löstes upp och försvann. 

   ”Roligt att träffas, men kom igen nu” skyndade sig Spencer att säga, Penny log och skuttade fram till henne. Genast krockade de arm med varandra och vi andra fick öka på takten för att hänga med, vi hälsade närmre på Hector och han verkade som en trevlig kille. Nolan och han fann ett gemensamt intresse och började genast babbla högt, jämförde och lät glatt när de var överens om något. Jag log och skakade på huvudet, Ryan och Chaz gick på en varsin sida om mig medan deras blickar vandrade över gatan. Penny och Spencer gick några meter framför oss, fortfarande arm i arm medan de fnissade med varandra. 

   Plötsligt frös de till och jag stelnade till, strax efter sprang de ihopkrupna bort mot en husvägg. Nolan och Hector slutade prata när flickornas konstiga beteende fångade deras uppmärksamhet, de verkade spända och kikade diskret fram bakom husväggen för att smygtitta på något. Min blick följde deras och fann gatan relativt tomt, ett gammalt par gick arm i arm medan en hund i koppel, en tjej var ute och sprang med hörlurar över öronen. En kille gick med sin väskremsa över axeln och händerna nedstuckna i sin jackficka. Tjejerna började genast viska med varandra. 

   ”Vad är det som händer?” frågade Chaz när vi kommit fram till dem, Spencer tystade honom genast med armrörelser. Han såg förvånat på henne.

   ”Han är ju så otroligt snygg” Pennys ord fick knuten i min mage att åter befinna sig i min mage. Min blick sökte sig genast mot killen igen och jag rynkade på pannan. Var det honom hon pratade om?

   ”Gah, jag vet. Han har nyligen gjort slut med sin flickvän, har jag hört” svarade Spencer och irritationen fyllde ännu en gång min kropp. Killen försvann ur sikte och tjejerna rätade fort på sig innan de klev ut på gatan igen. 

   ”Han kan lägga sina stora, varma händer på mig vilken dag som helst” sa Spencer och fläktade sig i ansiktet med sin hand, hon och Penny började genast fnittra hysteriskt.

   ”Ehm... om den där killen vill behålla sina händer fäst till hans kropp så rekommenderar jag att han håller dem borta från din!” utbrast Hector fort. Well said! 

   ”Du lägger dig inte i mitt liv om du vill ha ditt kvar” fräste Spencer tillbaka, Hector skakade besviket på huvudet till svar. Penny krockade sedan hennes arm och drog med henne bort, de började återigen småpratade ivrigt med varandra och jag kunde mycket väl gissa mig till vad det var om. 

   ”Är det där... nej, tror du?” frågan fångade min uppmärksamhet och jag vände mig halvt om för att snegla över axeln. Bakom oss gick en hjord på säkert 20-30 tjejer, vad gjorde en sådan stor skara ute och gick? 

   ”Ehm... varning, varning” viskade jag lågt till Chaz bredvid mig som sneglade bakåt.

   ”Jäklar” hörde jag han muttra, Chaz var precis på väg att öka på stegen för att varna tjejerna när Nolan satte stopp för att genom högt ropa mitt namn för att påkalla min uppmärksamhet. Jag bet genast ihop käkarna och skickade en mördar blick åt hans håll, han såg genast frågande på mig men fick snart sitt svar.

   ”DET ÄR JUSTIN BIEBER!” jag kastade en blick bakåt åt tjejerna, de ökade fort på sina steg tills jag fann dem springandes.

   ”Spring!” sa jag fort till gruppen som såg med lika stora ögon bak mot tjejerna, de tog några sekunder innan de alla satte fart på benen. 

Vi andades andfått och jag lutade mig trött på väggen. 

   ”Herre jävlar, de gav inte upp!” utbrast Spencer, hon andades häftigt ut innan hon andades in för att få sin andning under kontroll. Penny lutade sig mot väggen bredvid mig och log en aning beklagande mot mig, jag log ursäktande tillbaka. Ryan stod framåtlutad med händerna på knäna andades andfått tillsammans med alla andra. Spencer skrattade plötsligt högt och drog åt sig allas blickar. 

   ”Ser ni vart vi är?” frågade hon och vände blicken mot oss. ”tja, det är väl klart att ni fyra inte men Penny?” fortsatte hon och såg förväntansfullt på henne, hon putade sig bort från väggen med foten och såg upp. Innan hon flämtade till och skrattade. 

   ”Tror du det är öppet?” frågade Penny upprymt.

   ”Låser de någonsin?” svarade Spencer med en egen fråga och höjde på ena ögonbrynet åt henne, hon skrattade instämmande. De gick bort mot ett utav fönstrena och Penny kilade in fingrarna och strax öppnades fönstret och tjejerna pep lyckligt till. Jag såg med stora ögon på dem. Vad håller de på med? Bryter sig in? Jag höll precis på att protestera när Penny var snabb med att häva sig upp på fönsterkarmen och hon i andra sekunden redan var borta ur mitt synfält. 

   Spencer var inte långt efter och jag såg på de andra, de såg precis lika chockade ut som jag kände mig innan vi snabbt var framme vid fönstret. 

   ”Vad håller ni på med?” väste Ryan och bemöttes utav låga skratt. 

   ”Kom in bara” hörde jag Penny svara, återigen såg jag på grabbarna innan Hector ryckte på axlarna och tog sig in i huset via fönstret. Jag landade på ett gammalt trägolv, liknade ett gymnastiksals golv. Min blick vändes upp och mycket riktigt befann vi oss i en gymnastiksal.  

   Penny och Spencer hade redan tagit av sig ytterkläderna och nu såg jag att Penny även var klädd i en blommig topp som satt snyggt på henne, hennes rosa lockar föll vackert ner över hennes rygg och runt hennes ansikte. De stod framme vid en stor, tjock röd matta och plötsligt föll ner till marken med ett högt brak. De skrattade. På andra sidan salen låg en annan smalare matta, den sträckte sig en bra bit över golvet. 

   ”Ska vi?” frågade Spencer, jag såg frågande på dem och Penny såg en aning osäkert tillbaka mot henne. Vad pratade de om? 

   ”Jag vet inte, det var ju länge sedan...” svarade Penny, killarna slöt upp bakom mig och vinddraget från fönstret slutade och jag förstod att fönstret stängts. ”okej, en liten stund” sa Penny tillslut, de vände sig mot oss och gick bort mot bänken som Hector redan satt på. Vi gick över golvet och satte oss på bänken medan Penny och Spencer knöt upp sina skor. 

   ”Vad gör ni?” frågade jag och Penny såg genast upp, hon log snett. 

   ”Får du se om en stund” svarade hon och vred på ryggen för att nå knapparna i hennes kjol. Till min förvåning klev hon ur kjolen och kavlade sedan ner hennes leggings - som nu mer såg ut som riktigt tighta byxor - och vände sig mot Spencer. Som även hon fått av sig sin kjol. 

   Dem gick bort till den långa, smalare mattan och jag såg med stora ögon hur fasta magmuskler visades ner de rörde på sig. Penny grep tag i en snodd runt sin handled innan hon satte upp sitt rosa hår i en hästsvans. De gav varandra en blick innan de tog sats och sprang. 

Två steg framåt. Upp med armarna i luften. Skjuta i från med benet. Dyka ner med armarna sedan flyger man. Spencer hoppade lika synkroniserat bredvid mig och tillslut stannade vi med båda fötterna i slutet utav mattan. Jag andades häftigt in och ut innan extasen brusade upp inom mig och jag pep upprymt till. Ett halvår hade gått sedan vi slutat i vår gymnastikgrupp men det var skönt att se att man fortfarande hade kunskaperna kvar. Jag vände blicken bort mot killarna, Hector hade ett lugnt leende på läpparna medan Chaz, Ryan, Nolan och Justin såg ut som småbarn som fått syn på kakburken. Synen var roande. 

   ”Usch, jag kommer säkert ha träningsvärk imorgon” klagade Spencer bredvid mig, jag skrattade. Det var så härligt att se min bästa vän igen. 

   ”Du är nog inte ensam” svarade jag och hon flinade. 

   ”Jag gissar på att du inte berättat om dina gymnast färdigheter för pojkarna där borta” sa hon och nickade mot dem, jag skrattade och skakade på huvudet. 

   ”Nej” la jag till. 

Vi spenderade några timmar i vår gamla gymnastiksal, provade olika saker som vi brukade göra på våra träffar. 

   ”Hur kan du ens göra det där!?” utbrast Justin och jag vände blicken mot honom. Jag stod uppe på en utav de smala, avlånga gymnastik instrumenten en bit över golvet. Det här hade varit en utav mina specialiteter under min tid som gymnast. Jag skrattade åt hans min.

   "År av träning” svarade jag innan jag tog sats och kastade mig bakåt, mina händer tog ett stadigt tag om trät och sträckte på benen innan jag landade och stod rakt igen. 

"years of practice"

   ”Jag skulle inte rekommendera någon att göra det som aldrig har fått hjälp eller inte har övat. Det är mycket lätt att missa bänken och man faller med ansiktet före. Tro mig, det gör ont” 

   ”Har du ramlat rakt på ansikte?” frågade han förfärat och förvred sitt ansikte när han tänkte på hur mycket smärta man måste känna då. Jag nickade och rodnade svagt.

   ”I början, många gånger. Kom hem med blåtiror ibland” svarade jag och ryckte på axlarna. ”men man får börja långsamt...” fortsatte jag och böjde bak ryggen och sträckte armarna mot bänken. När jag hade ett fast tag om den sköt jag ifrån med fötterna och stannade en stund med benen i luften för att känna att jag hade balans innan jag satte ner dem på bänken på andra sidan. Jag släppte taget och sträckte på ryggen. ”... så ska du se att man kan göra det snabbare och snabbare” Justin såg imponerat upp på mig och jag kände hur jag rodnade. 

   Dem där bruna ögonen gjorde mig alldeles varm i kroppen, de slog Tims med hästlängder. Jag log mot honom och satte mig ner på den smala balken innan jag smidigt hoppade ner på marken framför honom. 

   ”Det här är det enda stället där jag inte är otroligt klumpig” berättade jag och han skrattade. 

   ”Du, klumpig? Det har jag svårt att tro efter att sett allt det här” han svepte med armen över salen.

   Jag flinade. ”tillbringa tid med mig länge nog så kommer du se vad jag menar” försäkrade jag honom. Han log stort. 

   ”Det går nog att fixa” svarade han och det pirrade härligt i magen vid hans ord. Mer tid med honom.