Get Some by Lykke Li

 

Mark stod bakom henne med ett lugnt leende. ”länge sedan sista, Hannah. Hur mår du?” frågade han och spelade vänlig inför kvinnan. Jag stirrade bara på honom och kunde inte få in i skallen att han faktiskt stod framför mig ännu en gång. Jag trodde att han var borta för alltid, men man fick tydligen inte allt uppfyllt.

   ”om du ursäktar oss” sa Mark sedan till kvinnan.

  ”ja, ja självklart. Ursäkta mig” sa hon och gav oss ett varsitt leende innan hon skyndade iväg, jag hade lust att skrika att hon skulle stanna men fick inte ur mig några ord. Så fort kvinnan hade försvunnit fick Mark de hårda ögonen och stela ansiktet som han alltid bar.

   ”det var inte meningen att du skulle överleva ditt äckliga stycke” väste han fram.

   ”allt går inte alltid som man vill” mumlade jag fram och höll noga ögonen på honom. ”vad gör du här?” frågade jag sedan.

   ”jag är här för att hämta dig såklart, trodde du verkligen att du skulle slippa mig? De enda alternativen för dig är döden eller vara hos mig, jag behöver mer pengar” sa han och jag kände för att kräkas.

   ”aldrig” sa jag hårt och tyst.

   ”ursäkta?” frågade han.

   ”aldrig” sa jag högre. ”aldrig att jag följer med dig utan att kämpa, aldrig att jag följer med dig igen och blir till din personliga hora. Aldrig igen” sa jag argt och vasst. Han skrattade hånfullt och skakade på huvudet.

   ”du är dummare än jag trodde” sa han.

   ”hur hittade du mig förresten?” frågade jag både för att jag undrade men också för att ödsla mer tid.

   ”du är ganska svår att missa när du är i nästan varenda tidning, du har hittat dig en bra 'foster' familj. Borde egentligen lämna dig med dem så du kan pressa dem på pengar, men jag kan inte hota dig med något så… dessutom har jag mina källor” sa han ointresserat. Sina källor? ”så kom med nu. Ställ inte till med en scen” fortsatte han lugnt.

   ”är du dum i huvudet eller? Lyssnade du inte förut, jag kommer aldrig sluta kämpa” sa jag fientligt och jag såg hur han blev förbannad över hur jag hade förolämpat honom.

   ”aja, det är du som bestämmer” sa han och han tog sakta upp något ur fickan, en svart pistol glänste till och snart riktades den mot mig. Jag stirrade på den.

   ”du skulle inte…” sa jag.

   ”ska vi slå vad?” väste han. Jag bakade ett steg och han satte fingret vid pistolens spak. Jag slängde mig sedan mot trappen och jag hörde hur han avfyrade ett skott, men den missade och träffade väggen istället.

   ”vad är det som-” hörde jag kvinnan säga innan ett till skott avfyrades och kvinnans mening avbröts. Förfärat såg jag genom trappstegen hur hon föll ihop och blev liggandes orörlig. Fort kom jag upp på fötterna och sprang uppför trappan, jag hörde Marks tunga steg som närmade sig.

   ”du kommer aldrig undan Hannah. Så sluta springa” hörde jag han säga.

   Jag sprang längst korridoren och ett skott sköts men träffade fönstret bredvid mig, de gick i tusen bitar och den kalla vinden blåste om mitt hår. Jag såg det stora ”A:et” och sprang snabbare, ett skott till avfyrades och smärta spred sig i baksidan av mitt lår. Han hade träffat mig i benet…

   Men paniken och adrenalinet pumpade vilket gjorde att jag kunde springa en bit till, jag nådde fram till dörren och slet upp den. Fort stängde jag den igen och låste.

   ”Hannah vad är det som händer?” frågade någon med skärrad röst bakom mig, jag vände mig om och såg Justin och alla andra med chockade ansikten. När jag såg Justins ansikte släppte allt som höll smärtan och tårarna borta. Tårarna rann nerför mina kinder och smärtan bultade i mitt sår, jag böjde mig något fram för att kunna pressa handen mot såret.

   ”han är här” sa jag sedan med förtvivlad röst. Justin såg frågande på mig innan det klickade och hans ögon vidgades.

   ”vad!?” frågade han förfärat.

   ”ja och han dödade kvinnan där nere” sa jag nu snyftande.

   ”oh my God” hörde jag Pattie mumla.

   ”jag ringer polisen” sa Kenny och tog fort upp telefonen.

   ”jag vet att du är därinne Hannah!” sa rösten som hemsökte mina drömmar. Jag svalde och satte fingret för munnen för att signalera att de skulle vara tysta. Kenny som pratade i telefonen gick så långt han kunde bort från dörren och pratade lågt in i mobilen.

   ”varför kan du inte bara låta mig vara Mark?” frågade jag honom.

   ”det var ju som jag sa. Döden eller min hora” sa han hårt och en tår rann nerför min kind, Pattie tittade chockat på dörren och Justin såg bara allmänt förbannad ut.

   Jag skrattade. ”Döden vill inte ha mig, jag har själv försökt med han säger 'nej' varje gång” sa jag till honom. ”och aldrig att jag blir din hora igen!” skrek jag sedan till honom. Flera kulor sköts mot dörren och jag slängde mig fort på golvet tillsammans med resten av personerna i rummet. Jag landade med huvudet bredvid Justins.

   ”JÄVLA HORUNGE DU PRATAR INTE MED MIG SÅDÄR, FATTAR DU!?” röt han.

   ”JAG PRATAR HUR JAG VILL, JÄVLA ÄCKEL PEDOFIL! DU HAR FAN FÖRSTÖRT MITT LIV” röt jag tillbaka och fler skott träffade dörren.

   ”jag är ledsen att jag har dragit in er i det här” mumlade jag till Justin som skakade på huvudet till svar, han grep tag i min hand och kramade den.

   ”kom ut nu, slyna. Eller så skjuter jag sönder dörren och släpar ut dig” väste han fram och jag rös av hans vassa tonfall. Jag såg in i Justins ögon, om han sköt sönder dörren skulle han säkert döda dem alla för att han inte skulle ha några vittnen. Om jag gav mig själv över till honom kanske han kunde skona dem.

   ”jag kommer” sa jag och Justins skakade häftigt på huvudet med uppspärrade ögon. ”men bara jag. Låt dem andra vara, okej?” sa jag.

   ”låt gå” fräste han.

   ”nej, gör det inte” viskade Justin fort, jag reste på mig men hade lite svårigheter tack vare såret i mitt ben. En liten blod pöl hade bildats på golvet där jag hade legat. Justin reste sig också fort och tog tag i min handled. ”gör det inte, polisen kommer snart” sa han desperat. Jag smekte honom över kinden och log svagt.

   ”jag måste, han kommer aldrig ge sig annars” sa jag sorgset. Sedan gav jag honom en snabb kyss på läpparna innan jag gick mot dörren. Med en sista blick på honom öppnade jag dörren och klev ut i korridoren. En knytnäve träffade mitt ansikte och allt blev svart.

 

 

Justins Perspektiv.

   ”gör det inte, polisen kommer snart” sa jag och kände hur det brände bakom ögonlocken. Hon log mjukt mot mig och smekte min kind,

   ”jag måste, han kommer aldrig ge sig annars” sa hon och kysste sedan snabbt mina läppar och jag bet ihop för att inte gråta. Sedan släppte hon mig och gick mot dörren, hon vände sig om mot mig innan hon öppnade dörren och ljuset sken in. Hon steg ut i korridoren och jag såg hur en knytnäve slog ner henne till golvet innan dörren smälldes igen framför ögonen på oss.

   ”HANNAH!” skrek jag.

 

 

   ”jag lät henne gå, jag lät henne gå, jag lät henne bara gå” mumlade jag stup i ett. ”jag hade precis fått henne och jag lät henne bara glida mellan mina fingrar”

   Polisen hade kommit försent och Hannah var nu borta, bara blodet var ett bevis på att hon faktiskt hade funnits, att hon inte bara var en illusion. Mamma satte sig bredvid mig och strök mig tröstande över ryggen.

   ”du ska veta att polisen gör allt dem kan för att söka efter henne” sa hon lugnt.

   ”men dem borde inte behöva göra det, för jag borde inte låtit henne gå!” sa jag förtvivlat. ”jag borde…”

   ”Justin, jag tror Hannah gick med honom för att skydda oss, för att skydda dig”

   ”men…” sa jag men resten fastnade i halsen och tårarna rann nerför mina kinder.

   ”dem kommer hitta henne, hon kommer snart tillbaka” sa min mamma tyst.

   ”nej… hon är borta. Jag förlorade henne” sa jag och reste på mig och jag gick bort från byggnaden, bort från blodet, bort från minnena, bort från alla blinkade lampor, bort från allt…

 

---

 

händelserikt kapitel... hur tror ni detta löser sig?? Kommentera... ♥