Hannahs Perspektiv.

   Jag satt med huvudet lutat mot det kalla fönstret i bilen och tittade på omgivningen som svischade förbli utanför. Små flickor som glatt sprang ute på gatan och jagade varandra, mammor som skrämt bad dem att hålla sig borta från vägen, butiksägare som stängde sina affärer, män med deras portfolier och mobiltelefoner tryckta mot öronen. Jag såg en väg skylt som svischade förbi och jag väcktes ur mina tankar.

   ”vart är vi på väg?” frågade jag Mark och vände huvudet mot honom.

   ”bort härifrån. Långt härifrån” sa han hårt. Jag tittade ut genom fönstret igen och en tår rann nerför min kind. Hur skulle jag hitta tillbaka? Tillbaka till Justin?

 

†

 

Bilen stannade med ett ryck och jag väcktes ur min dröm, i drömmen hade jag legat med mitt huvud i Justins knä. Vi hade suttit på en vacker blomster äng, pratat och han hade då och då böjt sig ner för att kyssa mig men mest njöt vi bara av solens varma strålar.

   Men det jag tittade ut på var inte en blomster äng utan genom fönstret såg jag en liten stuga som stod i mitten av ingenstans, det var lagom stort men såg väldigt skabbigt ut. Jag förstod att ingen hade bott där på väldigt länge. Med en ohörbar suck steg jag ur bilen och följde efter Mark fram till dörren.

   Han låste upp med en stor och rostig nyckel, dörren gled upp med ett gnissel och han klev in. Vi möttes av en stor och mörk hall, golvet var av gammalt plank och väggarnas tapeter hade börjat lossna.

   ”hem ljuva hem” sa Mark framför mig och jag tittade skeptiskt på honom.

   Dörren bakom oss smälldes igen utav den kraftiga vinden och allt blev dödstyst i någon sekund, kvar stod jag i hallen medan Mark gick runt och tände små lampor eller tände stearin ljus. När han var klar tittade han på mig och han sken upp i ett äckligt leende.

   ”nu ska du få vad du förtjänar” sa han innan han började gå mot mig, jag svalde och slöt ögonen innan de första slaget nådde mig.

 

 

 

Justins Perspektiv.

   Jag låg och tittade upp i det vita taket i mitt rum. En vecka hade gått sedan Hannah togs från mig, en vecka hade gått sedan hon försvann. En vecka som känts som flera år, polisen hade sökt efter henne och de höll antagligen fortfarande på. Men än så länge hade vi inte fått några goda nyheter.

   Jag suckade och rullade runt på sidan, huvudvärken tog nästan kol på mig. Jag slöt ögonen i hopp om att få lite sömn.

 

†

 

Jag vaknade senare på dagen utav att någon strök mig över håret, för en millisekund lät jag mig själv inbillade mig att det kunde vara Hannah som satt där men påmindes bara ännu en gång utav att hon var borta. Jag slog upp ögonen och såg mörkt hår och en ljusrosa tröja. Jag vände på mig i sängen och låg med ryggen mot personen istället.

   "låt mig vara mamma" sa jag bara trött och ett klingande skratt fyllde rummet.

   "jag har väl alltid tagit hand om dig som en mamma så jag antar att det funkar" sa rösten och jag letade febrilt i minnet för att placera rösten. Jag vände mig sedan häftigt om.

   "Selena, vad gör du här?" frågade jag och hon log varmt mot mig efter chocken lagt sig efter att jag hade vänt på mig så plötsligt.

   "jag tyckte du behövde en vän" sa hon mjukt. Jag tittade trotsigt på henne innan jag släppte taget och hon omfamnade mig i en kram. Jag la mitt huvud på hennes axel och kände hennes välbekanta doft genom näsan.

   "jag är verkligen jätteledsen för Hannahs skull, jag önskade att jag kunde ändra på allt jag sagt och gjort mot henne" sa hon med gråten i halsen och jag kramade hårdare om henne en stund innan jag släppte taget. Jag lutade mig bakåt och strök bort tårarna från hennes kinder.

   "dem kommer hitta henne" sa jag och försökte lura i henne samma lögn som mamma gjorde med mig varje dag. Men för Selena funkade det och hon log svagt, Hannah och Mark hade försvunnit spårlöst och ingen skulle någonsin hitta dem om de inte ville bli hittade. Sanningen smärtade...

   Men även fast jag visste sanningen så kunde jag inte gå vidare, jag ville inte gå vidare. Jag ville bara att hon skulle komma tillbaka så hon kunde läka och få ett normalt liv.

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Mark släpade det som var kvar av mig in i ett rum och dumpade mig på en hård säng. Han gick sedan ut och smällde igen dörren, jag blödde definitivt från pannan och jag hade nog något brutet revben. Min kropp var öm precis överallt och tårarna rann sakta nerför mina kinder.

Jag försökte sätta mig upp med ryggen skrek 'nej!', jag blev liggande ett tag och torkade i alla fall bort lite blod från mitt ansikte med min tröjärm. Jag kved till när jag tråkade stryka över en öppet sår och knep ihop ögonen av smärta. Han skulle få för det här! Om det så var det sista jag skulle göra innan jag dog.

 

†

 

Dagarna gick och jag började få energin tillbaka och nu kunde jag sitta upp om jag ville. Jag hade fått bort det mesta blodet i ansiktet och jag hade sett över det som jag hade skadat. Jag tror det var två veckor senare sedan jag hade lämnat Justin som jag hörde hur Mark öppnade ytterdörren någon annan stans i huset och stängde den sedan med en smäll. Bilen startades ute på uppfarten och brummade sedan iväg.

   Hade han lämnat mig här? När kom han tillbaka? Jag reste mig hastigt upp men la mig sedan ner igen när yrseln gjorde det omöjligt för mig att se. När det hade lagt sig reste jag mig från den obekväma sängen och gick ut ur det lilla rummet, jag behövde trycka med all min kraft för att dörren skulle gå upp och slungades in i de tomma rummen. Jag andades ut och höll nästan på att skratta åt mig själv.

   Jag började sedan febrilt leta runt i huset efter en kniv eller ett annat vapen, jag sprang till det gamla och unkna köket. Jag slet ut lådorna och brydde mig inte om, om de åkte ur sina hållare och föll till golvet. Bestick och andra redskap spred sig på köksgolvet och jag ryckte ut ännu en låda, jag log nöjt när jag hittade vad jag sökte.

Jag tog upp den stora köttkniven och granskade beundrande den silvriga ytan som sken svagt utav solen. Jag satte mig i en utav stolarna och sjönk ihop, kniven la jag framför mig och väntade. Väntade på monstret som snart skulle få det han förtjänade…

 

 

   Med ett rassel hörde jag hur låset flera timmar senare låstes upp och dörren svängde upp. Fort greppade jag tag i kniven framför mig och gick med beslutsamma men ändå tysta steg mot dörren. Jag såg Marks skugga på parkettgolvet och äcklades till och med utav hans fula, svarta skugga. Nu ska du dö!

 

"now you're gonna die!"

 

 

---

 

tror ni hon kommer lyckas?? kommer hon lyckas med att döda Mark??

vad tycks?? KOMMENTERA! ♥

PS. blev väldigt kort så ska börja skriva på nästa... ;P