Trust Issues - Kapitel 15

PREVIOUS:   ”Justin” fyllde hon i och jag kände hur det hetta i ansiktet.

   ”kan du?” frågade jag istället och Pattie nickade roat. Hon låste upp min silvriga armband och jag smekte lätt över handleden, jag gick mot dörren igen och gav sedan Pattie en tacksam blick innan jag gick ut och bort mot dörren där Justin och Kenny hade försvunnit in i. Jag gick fram till dörren och öppnade den försiktigt, jag möttes av Justin närmre än vad jag trodde. Han måste också ha varit på väg mot dörren. ”vi-”

   ”jag-” sa vi och började en varsin mening samtidigt, vi tystnade och generade skratt hördes från våra munnar.

   ”du först” sa Justin och jag såg blygt upp på honom.

 

 

 

Down by Jason Walker

 

 

Hannahs Perspektiv. 

   Generat bet jag mig i läppen. Hur i hela friden skulle jag säga detta till honom?

   "ehm... Justin, jag..." började jag men kom av mig när jag såg upp i hans ögon. Nu när jag visste vad alla känslor inom mig handlade om verkade de ha fördubblat sin kraft och jag fasade att jag snart skulle explodera.

   "jo, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men..." jag började nervöst leka med mina fingrar och trampade smått på ställe. Jag svalde hårt och såg Justin i ögonen igen. "jag ville bara försäkra mig om att vi stod på samma plan" sa jag.

   "ja, det är nog bra" sa han och nickade.

   "ja, vi. Du och jag..." började jag men kom av mig igen.

   "vi har en jättefin vänskap" fyllde Justin in efter en stund. Klart! skrek det inom mig. Klart han inte gillade dig! Ingen vill väl ha en tjej som har blivit knullad av världens alla män, en billig slampa. Dessutom har han ju redan Snövit, trodde du verkligen att han skulle lämna henne för dig?

   Jag kände hur jag stod och stirrade på honom, fort tog jag kontroll över mitt ansikte och vände ner blicken i golvet.

   "precis" viskade jag tillslut fram, jag kände tårarna som brände bakom ögonlocken men bet ihop. "precis" upprepade jag och pressade fram ett leende.

   ”ehm… jag måste gå… på toa” mumlade jag fram innan jag gick kanske lite för fort ut ur rummet, men tårarna hotade med att spruta vilken sekund som helst. Jag sprang tillslut fram till dörren intill badrummet, slet upp dörren och stängde den fort igen.

   Jag låste och gick bort till duschen, jag satte på vattnet och sjönk ner på det kalla kakelgolvet. Jag lät tårarna rinna och hoppades att besvikelsen, sorgen och smärtan skulle rinna tillsammans med vattnet ner i avloppet. Varför? Varför?

 

 

Justins Perspektiv. 

   ”jag ville bara försäkra mig om att vi stod på samma plan” sa hon. Åh nej! Jag visste det, såklart hon inte hade känslor för mig. Hon hade ju för fan varit inlåst i ett rum i fyra år och blivit torterad av alla slags män. Trodde du verkligen att hon helt plötsligt skulle släppa det och gå vidare? Bara sådär. Tror du verkligen att du är så betydelsefull?

   ”ja, det är nog bra” sa jag en aning frånvarande.

   ”ja, vi. Du och jag…” sa hon men tystnade. Säg det bara! Gör det mindre plågsamt! skrek det inom mig.

   ”vi har en jättefin vänskap” sa jag själv för att slippa höra henne säga det. Hon såg storögt på mig och jag blev för ett ögonblick väldigt förvirrad. Sa jag fel? Men sedan log hon, kanske en aning slet men hon log.

   ”precis” mumlade hon. ”precis” jag nickade och kände hur det smärtade i bröstet av besvikelse. ”ehm… jag måste gå… på toa” sa hon sedan snabbt och försvann. Jag såg efter henne som hon försvann ut genom dörren, jag lutade huvudet något bakåt och slöt ögonen i hopplöshet.

   Varför? Varför?

 

 

Resten av kvällen såg jag inte Hannah igen, hon hade dessutom bett om att få dela rum med mamma istället. Något hon gjorde bakom min rygg, så ensam låg jag i sängen och tittade upp i det vita taket. 

   Hur kunde allt gå så snett? Hur kunde allt bli så himla jobbigt? Varför kunde jag inte ”nöja” mig med Selena och ”leva lycklig i alla mina dagar”? Varför skulle jag gå och få känslor för en tjej som troligtvis aldrig skulle släppa in en man i sitt liv. I en tjej som äcklades av tanken på ett förhållande, men jag kunde inte hjälpa det. Som hon lyser upp min värld med sitt leende och härliga skratt. Hon är äkta.

   Någonstans i alla mina tankar sjönk jag in i sömnen och vaknade sedan nästa dag utav solens strålar som sken in genom fönstret som Kenny hade dragit bort gardinerna ifrån.

   ”upp och hoppa!” sa han glatt där han stod bredvid fönstret. Jag stönade av ljuset och tröttheten.

   ”varför?” frågade jag.

   ”för att vi ska till Pencil of Promise om en och en halv timme” sa Kenny skrattande.

   ”vänta vad?!” skrek jag och sprang upp ur sängen. Jag hörde Kennys skratt bakom mig medan jag sprang in i badrummet. Damn it!

 

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Jag vaknade av att någon försiktigt strök mig över håret, jag kisade med ögonen och såg att det var Pattie som satt på sängkanten. Hon log mjukt mot mig och jag log trött tillbaka.

   ”det är dags att gå upp gumman” sa hon och jag nickade till svar. Hon reste på sig och jag sträckte på mig i sängen, lederna knakade och knäppte men det var skönt. Jag ställde mig upp och såg ut genom fönstret och ner på människorna som sprang eller gick förbi nere på gatan. Bilarna som satt fast i trafiken och affärsdörrarna som öppnades och stängdes.

   ”här har du nya kläder Hannah” hörde jag Pattie säga bakom mig. Jag vände mig om och log stort mot henne.

   ”tack Pattie. Du borde verkligen inte göra dig besväret-”

   ”nej, sluta. Såklart du ska ha nya kläder” sa hon och höll upp handen, jag tystnade och log istället tacksamt. Jag gick fram till sängen där hon hade lagt fram kläder, där låg det ett vitt linne och någon svart cardigan. Jag log igen och tog på mig kläderna, det vita linnet var ganska långt, främst där bak och jag tittade mig i spegeln.

   ”vad fin du blev!” utbrast Pattie när hon kom in i rummet, jag tittade på henne genom spegeln och log.

   ”tack” sa jag lyckligt. ”här” sa Pattie när hon kom fram till mig vid spegeln, i handen hade hon ett par svarta klackar som var de finaste skorna jag hade sätt.

   Jag tittade storögt på henne. ”ska jag ha på mig dem här?” frågade jag fascinerat. Hon nickade glatt och satte ner dem på golvet, jag klev varsamt i dem och blev helt plötsligt den vanliga längden jag brukade ha.

 

 

Vi satt nu i bilen och jag kunde känna Justins blickar på mig. Jag hade försökt undvika honom hela dagen och bara dragit mig undan när han har försökt prata eller ta ögonkontakt med mig. Kunde han inte bara sluta stirra? Gjorde det inte ont nog?

   Bilen stannade, de klev alla ur och jag sist, jag höll mig intill Pattie och gick med sänkt huvud. Blixtarna kom och män med frågor.

   ”Justin! Justin!" "Vem är tjejen?" "Vad har hänt med Selena?" "Har ni gjort slut?" "Vad var hela grejen med handbojorna?

   Jag suckade och gick närmre Pattie, vi kom in i den stora byggnaden och jag andades ut. De där männen med deras stora kameror var riktigt skrämmande. Vad ville dem mitt liv?

 

 

Justin gick runt hela kvällen, pratade, skrattade och gick på någon matta inför en stor grupp med fotografer. Han log och ställde sig i olika vinklar som männen eller kvinnorna skrek efter. Vad var hela grejen med detta? Varför ville de så himla gärna ta foto av honom? Justin fick efter ännu en längre stund gå bort från mattan och han gick fram för att krama sin mamma.

   ”vad blir vi av nu?” frågade han.

   ”hem” svarade Kenny trött. ”eller till hotellet” sa han sedan. Vi alla nickade och började gå mot bilen. Jag kände en hand som omslöt min handled och jag vände mig fort om för att mötas av Justins bruna ögon.

   ”vad vill du?” frågade jag fort.

   ”vad är det?” frågade han bara och hans bruna blick borrade in sig i min.

   ”det är inget, låt mig vara bara” sa jag och slet mig loss ur hans grepp. Fort skyndade jag mig efter Pattie, jag omslöt min handled där hans hand hade legat för några sekunder sedan. Varför kände han inte likadant? frågade jag mig själv och kände hur tårarna var på väg.

 

 

Justins Perspektiv. 

   ”det är inget, låt mig bara vara” sa hon och lyckades slita sig loss ur mitt grepp, förtvivlat såg jag hur hon skyndade sig efter mamma. Långsamt började jag gå efter gruppen. Varför ville hon inte ens prata med mig? Vad har jag gjort? Var det något jag sagt? Vad fick henne att hata mig?

   Med en tung suck gled jag in i bilen och såg sedan resten av turen hem ut genom fönstret. Jag kände att blickar var på mig men valde att ignorera, bilen stannade allt för snart och jag klev trött ur. Väl uppe i hotellrummet gick jag bort mot sovrummet och bytte fort om från kostymen jag hade haft till en vanlig t-shirt och ett par gråa mjukisbyxor. Jag höll precis på att vika ihop byxorna när dörren till sovrummet slängs upp och in genom dörren kommer Selena med ett rasande uttryck. Jag såg förvirrat på henne samtidigt som hon fort gick fram till mig.

   ”VAD ÄR DET HÄR JUSTIN!?” röt hon och dängde en tidning i bordet. Jag såg ner på tidningen och såg bilder från flygplatsen där jag hade lugnat ner Hannah efter att gått genom alla fans, bilder på våra händer som var in zoomade och runt våra handleder satt handbojorna, bilder på oss när vi var på stranden, vi skrattade och höll hand. Över bilderna stod stora rubriker om vad de trodde pågick.

   Jag vände blicken mot Selena igen som såg lika förbannad ut som innan, jag öppnade munnen men stängde den igen.

   ”KAN DU SVARA! VAD ÄR DET HÄR JUSTIN!?” skrek hon igen och jag såg hur det bildades tårar i hennes ögon.

  


 

ojojojoj! här kommer dramatiken! de två som inte fattar att den andra gillar den och sen Selena! :/

jaha, hur tror ni det här löser sig då? vad tycks? KOMMENTERA! :)


Trust Issues - Kapitel 14 - Part 2

PREVIOUS: ”välj hon som gör dig glad Justin” sa Kenny innan han lämnade rummet. 
 
   Skulle jag bryta ett förhållande mellan mig och Selena över en tjej som jag har känt i någon vecka? Kände jag så starkt för henne? Skulle jag kanske ångra mig om jag släppte Selena? Eller skulle jag ångra mig om jag inte gjorde det? Sitta där gammal och vara bitter över valet jag gjorde. Alltid undra hur mitt liv varit om jag hade gjort tvärtom. Jag måste prata med henne...
 
   Fort ställde jag mig upp och började gå mot dörren, men jag hann inte ända fram förens den öppnades och in klev Hannah, hon såg lika förvirrad ut som jag kände mig. ”vi-” 
 
   ”jag-” sa vi samtidigt men tystnade när vi trodde den andra skulle prata, ett nervöst skratt slapp ur våra munnar och hon tittade ner i golvet.
 
   ”du först” sa jag.
 
 

 

 

Varje Gång Jag Ser Dig by Lina Nilsson
 

Aldrig hade jag varit med om något så härligt som när vattnet sköljde över mina fötter, lyckligt såg jag ner på mina fötter och viftade med de nu leriga tårna. Jag vände blicken mot horisonten och undrade varför jag hade sådan tur och fick vara med om detta. Jag måste vara världens mest lyckliga person just nu. 
   Jag vände sedan blicken för att titta på Justin, han måste känna exakt samma sak. Men han log inte, inte ens en liten dragning på munnen. Jag kände hur mitt leende svalnade och jag såg frågande på honom. Varför tittade han på mig sådär? Hade jag gjort något fel?
   Men han sprack upp i ett vackert leende och hans ögon glittrade, jag kände hur den konstiga hettan drog sig över mina kinder. Jag tittade fort ner i backen och önskade att det bara ville försvinna.

 




Vi gick längst vattnet som slog upp på stranden, jag skrattade lyckligt varje gång det sköljde över våra nakna fötter. Utan att jag var beredd lyfte Justin upp mig och snurrade runt oss, vinden blåste mitt hår och jag tjöt av glädje. Han ställde vingligt ner mig på marken igen men vi fick ingen balans och jag föll ner över Justin ner i sanden. Jag skrattade roat åt honom och lyfte på överkroppen så jag stod på alla fyra över honom. 
   "lyckat" sa jag och han log tillbaka mot mig med glimten i ögat. 
   "alltid" svarade han busigt. Jag föll ner bredvid honom och riktade blicken mot den molnfria himlen. Justin lyfte på överkroppen och såg ner på mig, jag vred huvudet och mötte hans hasselnötsbruna blick. 
   "är du lycklig?" frågade han och jag skrattade till. Va? Vart kom det här ifrån? Jag satte mig upp och kramade om honom, det kanske inte svarade på min fråga men det kändes bra. Han besvarade kramen, jag blundade och la mitt huvud på hans axel alldeles för tidigt drog han sig bakåt och såg på mig. 
   "är du det?" frågade han bekymrat. Ännu en gång skrattade jag. 
   "ja!" svarade jag lyckligt. "nu är jag det" han log ett bländande leende och jag kastade mig i hans famn, han föll bakåt och jag landade på honom. Jag blev liggande på honom och han skrattade i mitt öra. 
   "är du lycklig?" frågade jag honom.
   "jag är lycklig" svarade han mjukt. 
   "saknar du Snövit?" frågade jag och reste på mig, jag gled ner bredvid honom och halvlång på hans bröst. Han vände blicken upp mot himlen och jag granskade hans tänkande ansikte. Hans panna som fick en liten rynka, hans ögon som mörknade något och hans egna mungipa som sakna drog sig neråt. Var det en svår fråga? Den borde väl inte vara det, han älskade väl henne. Då borde väl svaret vara "ja", eller hur? 
   "jag vet inte" svarade han tillslut och jag rynkade pannan. Visste han inte? Vad menade han med det? Hade han ändrat sig angående hans känslor för sin flickvän? Varför?
   Jag kände en konstig behaglig känsla över att han inte visste, som om jag glädjes av att det fanns en möjlighet att han inte gillade Snövit på det sättet... Vad händer?
   Jag vände blicken mot havet och lät tankarna flyta. Vad menades med alla dessa känslor? Vad betydde dem? Det har aldrig funnits någon som har kunnat förklara det här för mig, när tiden har varit inne. Jag måste prata med Pattie.

   Jag kände Justins blickar som brände på huden och vände mitt huvud mot honom, han tittade med forskande ögon på mig och jag tittade lika allvarligt tillbaka. Den varma och behagliga känslan i magen kom tillbaka. Vad gör han med mig?

 


   Vi satt i sanden och pratade efter en dag av gående, skrattande och pratande. "är du rädd för att dö Justin?" frågade jag honom, jag vände huvudet mot honom och han såg roat på mig. 
   "va?" sa han och skrattade en aning.
   "ja. Är du rädd för döden?" frågade jag igen med en lätt ton. 
   "ehm..." sa han och funderade. "jag skulle inte välkomna döden imorgon direkt, men när jag har blivit gammal och levt mitt liv med allt som ingår. Så nej" svarade han och jag nickade förstående. Jag pillade på min mammas halsband och drog ut smycket och tittade på det. 
   "jag skulle få träffa min mamma" var det enda jag svarade och log stort av tanken. Min älskade mamma som jag saknade av hela mitt hjärta. 
   "är det hennes?" frågade Justin, jag vände blicken mot honom och såg att han tittade på smycket mellan mina fingrar. 
   "ja, det var hennes. Poliserna hittade det och gav det till mig när de ansåg att det inte behövdes i utredningen längre" sa jag och log mot honom. "det är det enda som jag har kvar av henne. Förutom mina minnen förstås" han log sorgset mot mig, jag smekte honom över kinden och jag stirrade nästan på hans kind. Den var så mjuk och len, jag glömde nästan att jag skulle säga något till honom. Men tvingade mig själv att sänka handen och slita blicken från honom.

   ”det är ingen fara. Jag har kommit över det” mumlade jag sedan, jag kände Justins hand som omslöt min och jag tittade på våra sammanflätade fingrar.

   ”Justin! Hannah!” ropade Kenny långt ifrån, Justin vände sig om för att titta på honom.

   ”dags att åka” ropade Kenny igen, Justin vände sig tillbaka igen och reste sig sedan ut, han sträckte ut händerna mot mig och hjälpte mig upp på fötterna. Med händerna svingande mellan oss gick vi bort mot Kenny, vi stannade till lite och jag kastade en sista blick på havet innan vi gick mot bilen.

 

 

Jag hade blivit fastlåst vid Pattie och hon gick glatt med mig in i rummet jag och Justin brukar sova i. Pattie ledde mig fram till sängen och vi slog oss ner mittemot varandra, hon log mjukt mot mig och jag log försiktigt tillbaka.

   ”vad har du på hjärtat, gumman?” frågade hon och la sin hand över min, jag såg ner på hennes hand och kände saknaden efter min egen mamma. Tårarna kom utan förvarning och ena sekunden satt jag där och tittade på hennes hand, den andra grät jag häftigt. Pattie omfamnade mig fort i sin famn och vaggade mig lite fram och tillbaka.

   ”så ja, så ja” sa hon lugnande, när jag hade lugnat ner mig lutade hon sig tillbak för att titta på mig.

   ”så, vad är det som har hänt?” frågade hon med en moderlig ton.

   ”jag vet inte vad som händer med mig, allt är helt kaos” sa jag snyftande.

   ”vad är det för känslor?” frågade hon och strök mig över ryggen.

   ”det är det som är grejen. Jag vet inte!” sa jag desperat. ”jag vet inte vad som händer inom mig, en massa känslor som jag aldrig har känt förut börjar helt plötsligt explodera”

   ”är det behagliga eller obehagliga?”

   ”det är varma, tilltalande och härliga känslor som får mig att vilja flyga” sa jag och märkte efteråt hur fånigt det lät, jag skrattade generat och jag hörde hur Pattie skrattade smått.

   ”det är helt naturligt i din ålder” sa hon tröstande. ”dessa känslor kommer i samband med kärlek till en annan person. Kärlek på en annan nivå än vän” jag såg förvånat upp på henne.

   ”så du säger att jag är… kär?” frågade jag tvekande.

   ”utan tvekan” sa hon och log strålande.

   ”i vem?” frågade jag förvirrat och Pattie skrattade.

   ”det har jag inget svar på, det är det bara du som kan svara på” jag suckade smått. ”men jag kan ju hjälpa till. Runt vem har detta hänt?” frågade hon.

   Justin, sa en röst inom mig. Jag förvånades över hur sant det var, runt Justin hade dessa känslor sprakat upp och fått mig att må allt annat än dåligt. Fort ställde jag mig upp och började gå mot dörren.

   ”jag måste prata med-” började jag säga tills jag ryktes tillbaka mot Pattie, jag såg irriterat ner på de silvriga armbanden men tittade sedan upp på Pattie.

   ”Justin” fyllde hon i och jag kände hur det hetta i ansiktet.

   ”kan du?” frågade jag istället och Pattie nickade roat. Hon låste upp min silvriga armband och jag smekte lätt över handleden, jag gick mot dörren igen och gav sedan Pattie en tacksam blick innan jag gick ut och bort mot dörren där Justin och Kenny hade försvunnit in i. Jag gick fram till dörren och öppnade den försiktigt, jag möttes av Justin närmre än vad jag trodde. Han måste också ha varit på väg mot dörren. ”vi-”

   ”jag-” sa vi och började en varsin mening samtidigt, vi tystnade och generade skratt hördes från våra munnar.

   ”du först” sa Justin och jag såg blygt upp på honom.

 


 

såååå.... där fick ni Hannahs syn på saken. så vad tror ni händer nu? vem väljer han? hur reagerar Hannah? tror ni hon skulle kunna vara redo för något som ett förhållande efter allt? vad tycks?

KOMMENTERA! :) 


Trust Issues - Kapitel 14 - Part 1

 

PREVIOUS:  Vi klev sedan ut på sanden och jag såg ner på mina fötter som begravdes av den varma och sträva sanden som skrubbade mot min hud. Jag gick med Justin mot vattnet men tvekade när vi kom närmre, jag hade aldrig lärt mig simma och det var flera år sedan jag var i närheten av vatten på detta sätt.

   Nu när vi hade kommit närmre så såg jag hur vattnets skönhet kunde trollbinda dig till att tro att man var säker tills man kom för nära då de mörka och farliga vågorna som slog upp på stranden ville sätta tänderna i dig. Justin tittade på mig och kramade min hand, men små steg närmade jag mig vattnet och kände sedan det svala vattnet som sköljde över mina fötter. Jag skrattade över lyckoruset som rann genom min kropp.

 


 

 

 

 
Crush by David Archuleta
 
 

 

Justins Perspektiv.

   Hannah skrattade ett klingande skratt när det kalla vattnet sköljde över våra fötter. Jag såg lyckligt på henne och lyssnade till hennes härliga skratt, jag skulle göra vad som helst för att få höra henne skratta och se henne le varje dag. Hon tittade fascinerat ner på sina fötter och viftade med tårna i den nu blöta sanden och skrattade igen. Hon vände upp blicken och hennes ögon glittrade av lycka.

   Jag kom på mig med att stirra på hennes vackra ögon och hann inte tittade bort för än hon vände huvudet mot mig, hon mötte min blick och hennes leende blev något mindre när hon såg att jag inte log. Snabbt sken jag upp i ett leende och jag kunde se hur hennes kinder skiftade till en rödrosa ton.

   Hon log stort mot mig igen och en varm och behaglig känsla spred sig i min mage. Vad är det som händer? Vad håller jag på med?

 

 

Vi gick längst stranden hand i hand och Hannah skrattade varje gång vågorna sköljde över våra fötter. Jag blev så glad över hennes lycka att jag lyfte upp henne och snurrade runt, hon skrattade, tjöt och något ostadigt satte jag ner henne på marken igen.

   Fast 'något' var nog en underdrift för jag hann bara sätta ner henne på marken innan jag kände hur vi föll. Med en duns landade vi i sanden och jag hörde Hannah skratta över mig, hon hävde sig upp på händerna och såg ner på mig.

   ”lyckat” sa hon roat, jag log bara tillbaka mot henne.

   ”alltid” svarade jag sedan. Hon la sig bredvid mig i sanden och där låg vi och såg upp på den blå himlen. Jag hävde mig upp på ena armbågen och tittade ner på henne, hon vred huvudet och mötte min blick.

   ”är du lycklig?” frågade jag, hon såg ömt på mig och satte sig upp. Hon omfamnade mig i en mjuk kram och jag la förundrat armarna runt henne och besvarade kramen. Jag glömde nästan att jag ville ha ett svar och lutade mig tillbaka. ”är du det?”

   ”ja” skrattade hon. ”nu är jag det!” hon sken som en sol och slängde sig om min hals igen, hon kom med en sådan kraft att hon välte mig och hon blev liggande på mig. Jag skrattade och kramade henne tillbaka.

   ”är du lycklig?” frågade Hannah bredvid mitt öra.

   ”jag är lycklig” svarade jag mjukt.

   ”saknar du Snövit?” frågade hon sedan försiktigt och satte sig bredvid mig men halvlåg fortfarande på min bröstkorg. Jag vände min blick från hennes ansikte och tittade ännu en gång upp på den blå skyn. Saknade jag Selena? Inte som jag har gjort. Jag har inte den där klumpen i magen när man saknar någon så otroligt mycket, den fanns inte, existerade inte. Vad betydde det?

   ”jag vet inte” svarade jag frånvarande till Hannah, jag kunde känna hennes blickar som brände mot min hud men valde att inte vända blicken mot henne.

   Jag vet inte… ärligt talat visste jag inte, ärligt talat visste jag inte vad jag kände för min flickvän längre. Hon hade blivit så himla konstig när Hannah hade kommit in i bilden, hon borde vara stöttande för henne och god. Men istället möttes Hannah utav fräsande och otrevliga kommentarer, men jag måste säga att Hannah var ganska bra på att försvara sig. Men hon borde inte behöva försvara sig mot sådant längre, allt sådant borde hon ha kommit bort ifrån. Selena hade ingen anledning att vara avundsjuk eller vad det nu var som satt igång hennes dåliga sida.

   Jag vände huvudet och tittade på Hannah som hade vänt blicken mot havet igen och hennes hår dansade lite utav den svaga brisen, hennes läppar var sträckta i ett litet leende och hennes grönblåa ögon glittrade utav solens strålar som speglade sig i hennes ögon.

   Eller?

 

 

   Hela dagen spenderade vi på stranden, både gick längst vattnet men satt också i den varma sanden och pratade. Pratade om livet, tankar… allt.

   ”Justin! Hannah!” hörde jag Kenny ropa, jag vände mig om där vi satt i sanden och tittade på honom.

   ”dags att åka” ropade han när han såg att han hade vår uppmärksamhet, jag nickade till honom och vände mig om igen. Jag reste på mig och drog sedan upp henne på fötterna, jag flätade samman våra fingrar som en ren reflex. Vi svängde lätt med armarna mellan oss medan vi gick bort mot Kenny, jag fick en frågande blick av honom och jag tittade frågande tillbaka på honom. Han skakade bara på huvudet och nickade bort mot bilen.

 

 

”Justin, skulle jag kunna få prata med dig?” frågade Kenny när vi var tillbaka i hotellet. ”bara dig” la han sedan till och såg på handklovarna.

   ”bra, för jag behöver prata med Pattie” sa Hannah.

   ”mamma?” ropade jag och hon kom lika glatt som vanligt trippande mot oss och hon hade redan den lilla nyckeln i handen. Hon låste fast sig själv med Hannah och de gick iväg, min blick följde dem tills de försvann runt hörnet och då vände jag mig mot Kenny.

   ”ja?” frågade jag, han svepte med armen mot sofforna. Vi satte oss och han flätade samman sina fingrar framför sig.

   ”Justin, jag kunde inte undgå att se något… vad ska jag säga… oroväckande idag på stranden” började Kenny säga. ”något mellan dig och en viss ung dam som sitter i rummet intill” han höjde på ena ögonbrynet i slutet av sin mening. ”vad är det som pågår Justin? Vad hände med Selena?”

   Jag suckade och gned mig i ansiktet med händerna. ”jag vet inte, Kenny. Jag är otroligt förvirrad just nu. Jag vet inte vad som händer mellan mig och Hannah eller mig och Selena” sa jag trött och med en aning desperat ton. ”jag känner mig som en vulkan som snart kommer få utbrott och det skrämmer mig”

   Kenny hummade framför mig och jag tittade på honom. ”vad är det för känslor då?” frågade han.

   ”jag är förvirrad, bara förvirrad” svarade jag och skakade på huvudet.

   ”och jag gissar att det är mellan vem du ska välja” fastslog Kenny och jag nickade till svar. Det var exakt vad detta handlade om, jag visste inte vem… ”så Selena?” frågade Kenny.

   ”hon… hon… hon har betett sig himla konstigt den senaste veckan. Varit helt snobbig och… otrevlig. Även mot mig” sa jag och Kenny nickade.

   ”jag antar att hon inte är ett sådant stort fan utav Hannah” sa Kenny svagt.

   ”men det ger henne inte tillåtelse att snäsa elaka kommentarer mot henne. Hannah har haft det svårt och behöver värme och trygghet. Inte ännu fler kommentarer!” sa jag nu argt. ”hon har tagit så mycket skit genom åren och behöver då inte någon snobbig överklass tjej som kommer och gör allt värre” jag tystnade och tittade chockat på Kenny.

   Sa jag precis det där? Japp Justin, det gjorde du minsann. Kenny skrattade till i soffan och jag såg konstigt på honom innan stämde sedan in.

   ”och Hannah?” frågade han, jag log av bara tanken på henne.

   ”hon är min lilla bebis” mumlade jag fram. ”jag känner… vilket ord passar… behov… av att ta hand om henne, se till att hon är i säkerhet och mår bra. Jag har aldrig varit med om något liknande” sa jag och såg ut i ingenting. ”jag vet att hon kanske inte kan… vara med mig på det sättet, men…” sa jag och tystnade.

   ”jag tror dina förvirrade tankar just försvann Justin och jag tror dessutom aldrig att du på riktigt hade några. Du tvingade fram dem för att slippa göra ett beslut, men du gjorde precis ett” sa Kenny mjukt. Jag vände blicken mot honom igen och lutade mig sedan tillbaka i soffan med ett stön.

   Hannah eller Selena? frågade jag mig själv.

   ”välj hon som gör dig glad Justin” sa Kenny innan han lämnade rummet.

   Skulle jag bryta ett förhållande mellan mig och Selena över en tjej som jag har känt i någon vecka? Kände jag så starkt för henne? Skulle jag kanske ångra mig om jag släppte Selena? Eller skulle jag ångra mig om jag inte gjorde det? Sitta där gammal och vara bitter över valet jag gjorde. Alltid undra hur mitt liv varit om jag hade gjort tvärtom. Jag måste prata med henne…

   Fort ställde jag mig upp och började gå mot dörren, men jag hann inte ända fram förens den öppnades och in klev Hannah, hon såg lika förvirrad ut som jag kände mig. ”vi-”

   ”jag-” sa vi samtidigt men tystnade när vi trodde den andra skulle prata, ett nervöst skratt slapp ur våra munnar och hon tittade ner i golvet.

   ”du först” sa jag.

 


 
 
hm... vem tror ni Justin väljer? :) inte suuuuper långt, jag vet... men anledningen till varför det är del 1 och 2 av det här kapitlet är för att del 2 kommer vara samma dag fast ur Hannahs perspektiv. Så ni kommer få läsa om samma sak igen fast ur Hannahs syn, så det blir annorlunda. Dessutom får ni veta vad Pattie och hon pratade om. Vad tycks? KOMMENTERA ! :)

"say you love me"

SPOILERS FÖR ER SOM INTE HAR LÄST KAPITEL 13!!!!!
 
joooo... mannen som kom in i ringen och slog henne det var bara en man. en helt vanlig man.
detta har faktiskt hänt på riktigt, när Justin var på väg från Macy's så blev han attackera av en man som påstod att han behövde döda honom, or some shit... :S
så det var därifrån jag fick idéen. :) så det han hade ingen som helst relation till henne.
PS. hoppas att jag kan skriva kapitel fort så ni får det i natt. :) kramisar. ♥

Trust Issues - Kapitel 13

 
 
PREVIOUS:  Vi var i den lilla korridoren igen på väg ut ur den stora byggnaden och jag våndades lite över vad som skulle hända nu, skulle alla män komma? Vi kom fram till dörren och Justin stannade mig och vände mig sedan mot honom.
 
   ”okej, de där männen som du sprang från i morse är säkerhetsvakter. De är där för att säkert hjälpa oss fram till bilen, de kommer inte kidnappa dig eller skada dig. De kommer enbart skydda dig. Förstår du?” jag nickade svagt men var fortfarande otroligt tveksam inför detta.
 
   Justin vände sig mot Scooter och nickade, de öppnade dörren och jag kunde känna Justins hand som omslöt min och gav den sedan en kram. Jag svalde och följde med gruppen ut, jag såg männen som hade samlats runt dörren för att enligt Justin följa oss till bilen. De bildade en slags ring runt oss och vi började gå mot bilen, helt plötsligt bröt helvetet ut och jag kunde se hur något bröts i ringen av män och något kom springande.
 
 

 
 

Det som kom springande mot oss var en man, en stor man med argt ansikte och beslutsamt, fort bildades paniken i bröstet på mig. Han är efter mig! Han kommer för att föra bort mig!

   Mannen knuffa sig genom ringen av män och tacklade ner mig och Justin till marken, han landade som en stor sten över oss. Min rygg och armbåge tog smällen när vi landade, jag dunkade också huvud ganska hårt i asfalten när vi träffade marken. Snabbt började de andra männen fort dra i mannen över oss, jag sparkade och skrek för mitt liv och jag kände hur en hand träffade mig hårt i ansiktet och allt blev svart.

 

 

Justins Perspektiv. 

   Mannen kom från ingenstans, ena stunden stod jag upp den andra stund föll jag ner på den hårda asfalten med den stora mannen över mig, Hannah drogs med i fallet och jag kunde höra hur hon skrek. Jag försökte förvirrat se vad som hände men det var människor överallt, jag vände mitt huvud åt sidan för att hinna se mannens hand som frenetiskt försökte göra skada på någon utav oss och lyckades träffa Hannah i ansiktet. Hennes huvud föll slappt ner mot marken ingen och hon blev liggande.

   ”Hannah!” skrek jag och försökte sätta mig upp, mannen som hade attackerat blev nu bortsläpad av flera säkerhetsvakter. Jag satte mig fort upp och flera andra tog tag om mina armar för att hjälpa mig upp, men jag slet mig loss och nådde fram till henne. Hon var medvetslös och jag såg hur det hade runnit blod från hennes näsa.

   Jag bet mig i läppen och rynkade pannan, jag lyfte sedan upp henne i min famn och reste på mig. Jag kunde höra mina fans som ropade på mig men deras röster lät svaga och som om de kom långt bortifrån, med min blick fäst på Hannahs ansikte gick jag med beslutsamma steg mot bilen.

 

 

Jag hade Hannahs huvud i mitt knä, efter att ha tvättat bort blodet från hennes ansikte, och såg ner på hennes ögon i hopp om att hon skulle slå upp dem. Jag hörde fotsteg som närmade sig och jag tittade upp, i dörröppningen stod mamma med ett sorgset ansikte.

   ”har hon vaknat ännu?” frågade hon försiktigt, jag vände min blick till Hannahs ansikte igen innan jag svarade.

   ”nej” svarade jag kort och vasst. Jag vet att jag inte borde vara otrevlig mot mamma, det var inte hennes fel att detta hände men jag kunde inte rå för det. Varför just med henne?

   Mamma måste ha förstått att jag inte ville prata för att efter en stund hörde jag hennes steg som försvann bort. I mitt knä stönade Hannah till innan hennes ögonlock fladdrade till och hon öppnade sina ögon, i någon sekund såg hennes klistrallklara grönblåa blick in i mina innan hon fick ett panikslaget uttryck.

   ”du är okej, han är borta och vi är tillbaka på hotellet. Inget kommer skada dig, lugn” började jag fort rabbla för att lugna ner henne samtidigt som jag tröstande strök hennes kinder. Hon andades hakigt och stötvis ett tag innan hon fick jämn andningen och slappnade av.

   ”han var ute efter mig” hörde jag henne viska.

   ”det tvivlar jag på” svarade jag och såg ner på hennes ansikte som nu hade borrat ner sig i min mage. Jag strök henne över håret och lekte lite med hennes toppar, jag såg ner på henne igen och såg att hon nu hade somnat mot min mage. Jag log roat och satte fast en hårslinga bakom hennes öra. Jag böjde mig ner och kysste lätt hennes panna.

   ”godnatt”

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Jag vaknade i ett mörkt rum och jag fasade ett tag över att jag låg i ett rum i en utav Marks många lägenheter och att Justin bara var en dröm. Men när jag kände Justins hand mot min och hans andetag i min nacke slappande jag av, han var riktig.

   Hans arm gled runt min midja och hans arm kramade mig bakifrån, jag såg förundrat ner på hans arm och undrade just vad som hade hänt. Jag strök Justins arm med fingertopparna och bildade fina mönster, jag kände hans värme som strålade mot min rygg och jag kunde inget annat än att le.

   Varför hade jag aldrig fått leva ett normalt liv? Ett normalt liv där inget utav det här hade varit nytt och förvirrande. Ett normalt liv där jag inte var ständigt rädd. Ett normalt liv…

 

 

”vad händer idag?” frågade Pattie när vi alla satt och åt frukost, jag hade bara tagit en tugga på min macka sedan hade min mage varit mer än full.

   ”stranden, tänkte jag” svarade Justin. ”även fast man kanske inte kan bada så tänkte jag lugn och ro” Pattie nickade och jag kände hur jag log, stranden. Den jag knappt kommer ihåg, men jag tror jag hade älskat den.

 

 

   Vi körde in på en parkering och Justin drog på sig ett par solglasögon och satte en röd keps på huvudet, bilen stannade och han öppnade dörren. Tillsammans klev vi ur och han drog sedan med mig bort från parkeringen och fram till sanden, jag drog häftigt efter andan av synen som vi mötte. Det turkos färgade vattnet, den gulvita sanden och den lysande solen högst upp på himlen och som kastade kristaller ner i vattnet. Jag stirrade som hypnotiserad ut på det stora blå, det tog aldrig slut, det som lugnt flöt runt i evigheter.

   Bredvid mig klev Justin ur sina skor och bar dem sedan med sina fingrar. Han såg på mig och jag förstod att han menade att jag också skulle ta av mig, jag klev ur de svarta sandalerna som jag hade fått låna av Pattie och bar dem sedan i min hand som Justin.

   Vi klev sedan ut på sanden och jag såg ner på mina fötter som begravdes av den varma och sträva sanden som skrubbade mot min hud. Jag gick med Justin mot vattnet men tvekade när vi kom närmre, jag hade aldrig lärt mig simma och det var flera år sedan jag var i närheten av vatten på detta sätt.

   Nu när vi hade kommit närmre så såg jag hur vattnets skönhet kunde trollbinda dig till att tro att man var säker tills man kom för nära då de mörka och farliga vågorna som slog upp på stranden ville sätta tänderna i dig. Justin tittade på mig och kramade min hand, men små steg närmade jag mig vattnet och kände sedan det svala vattnet som sköljde över mina fötter. Jag skrattade över lyckoruset som rann genom min kropp.

 


 

jag vet, kort kapitel ! :/ men vad tror ni händer på stranden? :) vad tycks? KOMMENTERA !


Trust Issues - Kapitel 12

PREVIOUS:   Planet landade på marken och vi guppade lite, jag satt som paralyserad och bara stirrade ut genom fönstret. Jag hade inte ens märkt att alla hade börjat gå av för än Justin skakade mig till liv.
   ”det är dags att gå av nu” sa han vänligt, jag nickade stumt och ställde mig upp på svaga ben. Lamt gick jag längst gången och ut genom dörren, ett bländande ljus träffade mig och jag satte snabbt upp handen för att skymma solen.
   ”välkommen till New York” sa Justin glatt i mitt öra.
 
 


  

Ännu en gång behövde vi tränga oss genom den fasansfulla gruppen av hysteriska tjejer och männen med kamerorna. Jag kved till av synen och jag kände att Justins grepp om min hand blev hårdare.

   "lita på dem" sa han lågt till mig och jag förstod att han menade de silvriga armbanden.

   "ledsen, men jag har tillits problem" svarade jag och han skrattade till.

   "lita på mig då" sa han och jag såg upp på honom, han såg uppriktigt in i mina ögon och log svagt. Jag nickade försiktigt, fängslad av hans gyllenbruna blick och följde efter honom ut i havet av människor. Här var tjejerna ännu värre än de vi hade stött på i Atlanta, de slet tag i kläderna vi hade på oss och tryckte sig mot oss så vi kunde röra oss några centimeter i taget.

   Jag såg skrämt runt på tjejerna som försökte röra Justin, varför gjorde dem såhär? Hade varenda kille det här problemet? Hade tjejer verkligen sjunkit gå lågt att de bokstavligen jagade killar? Vi nådde äntligen den svarta bilen och vi hoppade fort in och dörren stängdes. Resten kom in i bilen och vi började rulla.

   "vad är deras problem? Vad vill dem? Har de inga egna liv eller?" utbrast jag högt och såg bak på den stora gruppen av tjejer som hade sprungit efter ett tag. Bakom mig hörde jag låga skratt.

   "de är mina fans" sa Justin bredvid mig, jag vände mig förvirrat mot honom.

   "dina vaddå?" frågade jag.

   "mina fans, jag sa ju det förut. Jag är känd och kändisar har fans" sa han och jag stirrade tillbaka på honom.

   "men de är ju galna!" sa jag och han skrattade.

   "det är deras sätt att visa att de älskar mig" förklarade han.

   "oj, någon som har blivit självsäker?" frågade jag spydigt och skratt hördes igen. Justin såg på mig med en sarkastisk blick.

   "det är inte jag som skriker 'jag älskar dig, Justin' utan dem” svarade han.

   "nä nä, vi säger så" sa jag och klappade honom på handen, han stönade och jag kunde inte låta bli utan skrattade.

 

 

"mamma, kan du ta över? Jag måste duscha" ropade Justin till sin mamma. Pattie kom glatt trippande in i vårt sovrum i det stora hotellrummet som vi hade fått. Jag hade aldrig sett något liknande, allt var så prydligt och vackert.

   Pattie låste upp Justins armband och låste den sedan runt sin egen, Justin log vänligt mot henne och gick sedan fram till sin resväska. Jag och Pattie blev sittande i sängen och såg på när Justin gick runt i rummet tills han försvann in i badrummet.

   "vad är Someday?" frågade jag Pattie, jag hade lagt på minnet det vi skulle göra här och visste inte vad något utav det var för något.

   "det är Justins parfym för tjejer" svarade Pattie och log.

   "har han gjort en egen parfym?" frågade jag förvånat.

   "ja, Justin har gjort mycket han" svarade Pattie och jag kunde se hur hela hon strålade över hur stolt hon var över sin son. Jag log och önskade själv att jag hade en familj som kunde vara stolt över något jag hade åstadkommit med här i livet, men inget sådant för Hannah Davids inte. Efter en lång stund kom Justin ut ur badrummet igen, klädd i nya byxor och tröja. Han låste upp armbandet på sin mamma och låste den om sig själv igen, jag suckade.

   "jag känner mig som en bebis" sa jag och han skrattade.

   "japp, du är en bebis. Min bebis" sa Justin och log gulligt mot mig, jag fnös och han skrattade smått.

 

 

Justins Perspektiv. 

   "vi åker om tio!" hörde jag Scooter ropa genom det gigantiska hotellrummet slash sviten vi bodde i under vistelsen i New York.

   "okej!" ropade jag tillbaka och vände mig mot Hannah som hade somnat sedan en stund tillbaka. Jag log svagt och granskade hennes sovande ansikte, hon var vacker. Det var det inget tvivel om, hon hade naturlig skönhet, skönhet som kom genom hennes personlighet och utstrålning inte genom skönhetsprodukter eller annat skräp. Jag skakade försiktigt hennes arm och hon slog trött upp ögonen.

   "vi ska åka nu sömntuta" sa jag och jag såg hur hon nickade svagt.

 

 

Vi körde upp på baksidan av den stora gallerian och utanför hade fans flockats runt ingången men hölls på plats utan metall staketen och vakter. En flock med män, säkerhetsvakter, kom fram till bilen för att följa med oss fram till dörren. Jag såg hur Hannah lutade sig bakåt mot mig i sitt säte bredvid, hon stirrade mot bilfönstret där ena mannen kom för att öppna. Han öppnade dörren och de öronbedövande skriken från mina fans trängde igenom.

   Något annat verkade ändras i hennes ögon, hon beslöt sig för något och innan jag hann reagera drog hon med mig ur bilen med hjälp av handbojorna och sprang. Hon sprang fram till den grå bakdörren, slet upp den och vi kom in i en kort korridor. Hon fortsatte springa och jag fick hänga med så gott jag kunde.

   "Hannah, stanna!" ropade jag för att bryta genom hennes panikslagna tillstånd. Hon stannade tvärt och jag hann inte själv stanna utan sprang rakt in i henne och jag kände hur vi föll till golvet i en hög. Jag stönade svagt och jag kände hur Hannah rörde sig under slash bredvid mig. Röster och fotsteg närmade sig oss och jag hörde Scooter och mammas oroade röster.

   ”Justin! Justin!” mitt namn ljöd genom korridoren och jag stönade till svar, jag tror jag hade fått Hannahs armbåge i sidan när jag landade halvt på henne.

   ”är ni okej?” hörde jag mamma fråga när de kom fram till oss, jag rullade runt och hamnade med ryggen på golvet.

   ”jag är okej” svarade jag och gned mig i sidan där det dunkade smått av smärta, jag vred på huvudet för att se på Hannah som såg skuldmedvetet på mig.

   ”jag är jätte ledsen” sa hon svagt och jag såg hur det bildades tårar i hennes ögon.

   ”nej, nej. Det är ingen fara med mig och jag förstår” sa jag snabbt och strök bort en tår från hennes kind med min tumme, men det rann bara ännu fler nerför hennes kinder. ”gråt inte” sa jag till henne och strök bort fler tårar, hon snörvlade till och andades djupt in och ut.

   ”ingen kommer skada dig eller hämta dig” försäkrade jag henne och jag såg till att hon hade lugnat ner sig innan vi reste på oss och kom på upp på fötterna.

 

 

Hannahs Perspektiv. 

   Jag hade aldrig varit så rädd som när männen kom fram till bilen och det enda som skrek i mitt huvud var. De är ute efter dig! Spring! Och det var just det jag gjorde, Justin hade snällt tröstat mig där på golvet även fast han borde vara arg på mig, arg för att jag hade gjort honom illa och arg för att jag var ett sådant besvär hela tiden. Men han hade bara sett oroligt på mig, sagt tröstande ord och struckit bort mina tårar som envisades med att rinna.

   Justin stod nu och pratade med någon man om något som jag inte brydde eller la särskilt mycket energi på, utan jag ställde mig lite halvt bakom honom och såg runt på allmänheten istället. Män och kvinnor sprang runt och ropade ibland saker till varandra och papper gavs och mitt i allt stod vi.

   ”okej, mamma!” hörde jag Justins röst ropa och jag rycktes till verkligheten. Pattie kom fram till oss och jag såg att hon hade den lilla silvriga nyckeln i handen igen, hon låste upp Justins armband som hon hade gjort i morse och låst det silvriga armbandet runt sin egen handled igen.

   Justin försvann bort med mannen han hade pratat med och efter en stund visades vi till ett utrymme där vi kunde se hur Justin ställde sig på en rosa matta, bredvid honom stod en stor lila box med en stor blomma eller något. I handen hade han en liten flaska och bakom honom hängde det en lila duk där det stod hans namn plus ”Someday” och sedan ”Macy’s” överallt.

   Framför honom stod en grupp män med kameror och det blixtrade konstant från dem, Justin gjorde det han skulle sedan gick han av och vi gick bort till honom. För andra gången idag tog han över för sin mamma igen och jag blev fast kedjad med honom igen.

 

 

   Vi var i den lilla korridoren igen på väg ut ur den stora byggnaden och jag våndades lite över vad som skulle hända nu, skulle alla män komma? Vi kom fram till dörren och Justin stannade mig och vände mig sedan mot honom.

   ”okej, de där männen som du sprang från i morse är säkerhetsvakter. De är där för att säkert hjälpa oss fram till bilen, de kommer inte kidnappa dig eller skada dig. De kommer enbart skydda dig. Förstår du?” jag nickade svagt men var fortfarande otroligt tveksam inför detta.

   Justin vände sig mot Scooter och nickade, de öppnade dörren och jag kunde känna Justins hand som omslöt min och gav den sedan en kram. Jag svalde och följde med gruppen ut, jag såg männen som hade samlats runt dörren för att enligt Justin följa oss till bilen. De bildade en slags ring runt oss och vi började gå mot bilen, helt plötsligt bröt helvetet ut och jag kunde se hur något bröts i ringen av män och något kom springande.

 


 

ooooohhhh.... vad tror ni händer nu? nu har ni något att fundera på tills ikväll när nästa kapitel kommer upp. :)

så håll utskik fellas ! :) Kommentera ! :)


"this is f**kin' awesome"

okej, jag är så himla trött nu att jag tror att jag faktiskt skulle kunna stå och sova... hehehhe...
så nästa kapitel kommer upp imorgon o jag e väldigt ledsen för det. :/
men då kan vi ju hoppas på kapitel bomb imorgon ! :DDDDD
godnatt... ♥

"allt som är ditt"

Imorgon kommer nästa kapitel upp! Det lovar jag er. :) så håll utskik för det.
 
Sen vill jag bara svara Ebba som driver (thatsmile.blogg.se) som skrev en kommentar under "Svar till Anonym".
Jag har ingen aning om det finns någon som har tid, jag vet iaf ingen inom min kompis krets som är ett sådan stort fan eller har den tiden... så... men fortsätt leta ! :)
 
kramisar. ♥

"I been told that no ones perfect"

Anonym om Trust Issues - Kapitel 11:
när kommer nästa? :)
 
Svar: nästa kapitel ska jag börja skriva på nu ikväll och jag hoppas att min fantasi flödar så att kapitlet kommer upp snart. :) kramisar. ♥

Trust Issues - Kapitel 11

 
PREVIOUS:   Den mörka mannen var okänd och därmed skrämmande. Hela dagen hade jag precis som igår gått med Justin fram och tillbaka mellan de båda rummen, den mörka mannen hade även varit därinne och sjungit. Han var bra, men jag tyckte Justin var bättre. 

   ”okej, informationsdags!” ropade Scooter och alla vände blicken mot honom.

   ”jag tänkte gå genom det som händer nu i helgen” förklarade han och jag kunde se hur Justin nickade. ”okej, vi flyger till New York för att du ska lansera ”Someday” på Macy’s, sedan får vi en dag ledigt. På söndagen så är det en gala för Pencil Of Promise, sedan åker vi hem och då är det fullrulle med albumet igen” sa han och log glatt. Jag såg mig förvirrat omkring på dem. Skulle vi resa!?

 


 


Tjejer överallt, män med sina kameror vars blixtrar gjorde mig blind och vi som försökte ta oss genom allt det här. Jag klängde mig skräckslaget fast vid Justins arm och kämpade med att inte skrika rakt ut. Tjejernas armar sträcktes sig efter oss och fick ibland tag i tyg som de försökte hålla sig fast vid. 
   "Justin!" "Justin, vi älskar dig! Justin"
   Tjejerna skrek och ropade hans namn tills jag trodde jag skulle bli döv också. Tjejerna trängde sig närmre och vi blev mer ihop tryckna än någonsin. Jag kände hur jag svagt började hyperventilera av allt som hände. 
   "vem är slampan? lämna Justin ifred!"

   Hörde jag någon skrika och jag rynkade pannan. Var det mig dem menade? Var det mig dem ropade på? Jag kände hur ögonen tårades av orden jag fått höra, vilket gjorde att andningen inte blev lättare. Vi kom tillslut fram till dörren och kom in i byggnaden där det inte var lika många människor och vi fick utrymme. 
   "Hannah!" sa Justin högt men hans röst verkade alldeles avlägsen, jag vände undrande huvudet mot honom men såg att hans ansikte bara var någon decimeter från mitt eget. Han la sina händer på mina kinder och såg mig i ögonen, min arm lyftes av silver armbandet och den blev slappt hängande i luften. 
   "släpp läppen och andas" sa han lugnt men tydligt. Det var då jag märkte att jag hade bitit tag i min läpp och höll andan, jag såg in i hans gyllenbruna ögon och släppte läppen och andades ut. Det flimrade till framför ögonen på mig och jag kände att Justins grep runt mitt ansikte blev en aning hårdare för att jag inte skulle falla. När jag kunde se tydligt igen gav han mig ett litet leende och släppte mitt huvud. 
   "lita på dem här, du kommer aldrig försvinna" sa han sedan och höjde på armen vilket gjorde att min också höjdes. Jag log svagt mot honom och andades in. 


Justins Perspektiv.
   Vi kom in i byggnaden och jag vände mig oroligt om mot Hannah, jag gissade att den lilla gången mellan bilen och flygplatsen hade varit påfrestande för henne. Jag förvånades då inte när hennes ansikte var blek och hon hade bitit tag i sin läpp.
   "Hannah!" sa jag för att få hennes uppmärksamhet och hon vände frågande sitt huvud mot mig. Jag kupade mina händer runt hennes kinder och såg henne i ögonen, hennes ögon utstrålade ängslan och rädsla. Jag försökte själv utstråla lugn för att hon skulle förstå att ingen eller inget skulle skada henne. 
   "släpp läppen och andas" sa jag klart och tydligt. Hon såg mig i ögonen en stund innan hon släppte taget om sin läpp och andades häftigt ut. Jag kunde se hur hon blev tom i blicken och jag behövde hålla hårdare om henne när hennes knän gav en aning vika. Hon kom tillbaka efter en stund och jag log mjukt mot henne och släppte hennes ansikte. Hon log försiktigt tillbaka och andades in. 

   "lita på dem här, du kommer aldrig försvinna" sa jag och höjde roat armen vilket gjorde att hennes också höjdes, hon log mot mig och jag kunde se hur hon himlade med ögonen. Med leenden på läpparna vände vi oss mot de andra men stelnade till.

   Mitt crew stod i en grupp en bit bort och tittade på oss, en del med forskande blick, andra med överraskade, andra med roade, sedan hamnade min blick på mamma som bara såg glad ut. 
   "vad?" frågade jag och såg trött på dem. De alla skakade bara på huvudet men jag såg hur Ryan fnissade lite och mumlade något till Dan som också fnissade. Jag suckade men såg sedan vänligt på Hannah som tittade frågande tillbaka.

   Jag skakade bara på huvudet och log, vad menade de alla med det där? Vad trodde de? Att det var något mellan mig och Hannah? Jag gillade inte ens henne på det sättet, tänkte jag och sneglade på henne där hon gick bredvid mig. På hur hennes långa bruna hår guppade när hon gick, på hur hennes vackra grönblåa ögon följde fascinerat saker som vi gick förbi, på hur hon sken upp i ett bländande leende när småbarn skuttade glatt förbi oss. Jag kände hur jag fylldes av en varm känsla, en känsla som jag aldrig hade haft i Selenas närvaro. 
   Eller? frågade jag mig själv och rynkade pannan.

 



Vi gick genom allt som man behövde göra på en flygplats, checka in, gå genom metalldetektorerna, vänta på att gaten skulle öppna. Det vanliga... 
   Vi satt nu i flygplanet och jag började nästan undra när Hannah skulle börja hyperventilera och bita sig tag i stolen med naglarna. Men hon såg sig enbart nyfiket ut genom fönstret och log glatt. När planet väl började rulla tittade hon sig vaksamt runt och började se ängslig ut.

   Jag grep tag i hennes hand och hon vände fort blicken mot mig, jag log lugnt mot henne och hon andades djupt in och ut. När planet började åka fortare kramade hon min hand hårt och knep ihop ögonen, jag smekte lugnt hennes handrygg med tummen. När planet hade lyft och flugit en stund öppnade hon ena ögat och sedan det andra. 

   "lever vi?" frågade hon och jag skrattade. 
   "japp, fullt levande" svarade jag roat, hon vände på huvudet och tittade ut genom fönstret. Hon flämtade till och tittade ut med stora ögonen. 
  "wow" hörde jag henne mumla.

 


Patties Perspektiv. 
   Jag vände mig halvt om för att snegla på Justin och Hannah som satt snett bakom oss. Deras händer var sammanflätna och de båda skrattade åt något, jag vände mig om igen med ett svagt leende. 
   "Scooter. Vad tycker du om…" frågade jag och nickade med huvudet bak mot dem, vi vände oss om igen och nu satt Hannah och tittade fascinerat ut genom fönstret och Justin granskade henne roat. Vi vände oss samtidigt om igen och tittade framåt.

   ”ja du, jag vet inte” svarade Scooter. ”men de verkar tycka om varandras sällskap i alla fall. Enligt det lilla jag fick höra om Hannahs bakgrund så drar jag slutsatsen till att hon inte har den största tilliten till killar” sa Scooter och såg menande på mig, jag nickade förstående.

   ”men bara de inte komplicerar till det för sig” sa jag bekymrat.

 

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Vi var upp i luften, vi flög i luften. Jag kunde inte tro att jag faktiskt satt på ett flygplan och var på väg till en annan stad. Den första delen av flygningen satt jag endast och tittade ut genom fönstret och tittade fascinerat på de vita molnen och himlen.

   Sedan sov jag en stund och vaknade med huvudet mot Justins axel, jag försökte sätta mig upp men märkte då att han hade sitt huvud på mitt. Så jag satt kvar för att inte väcka honom, jag såg ner på min hand och såg att vi fortfarande inte hade släppt varandras händer och jag kände hur jag sprack upp i ett litet leende över synen.

 

 

En röd lampa lös i taket och en röst började prata, jag såg mig förvirrat omkring och skakade liv i Justin.

   ”va? Va?” upprepade han förvirrat.

   ”Justin! Vi kommer dö!” utbrast jag skräckslaget.

   ”va?” frågade han igen och tittade sig omkring, han såg upp på den röda skylten och lyssnade på slutdialogen för rösten som kom från ingenstans. Han skrattade till och såg på mig.

   ”vi kommer inte att störa och dö. Vi går inför landning” svarade han roat och just då började planet sjunka och jag såg utanför hur vi kom närmre och närmre marken. Jag klämde att jag hade om Justins hand och jag såg ur ögonvrån hur han fick spänna sig för att inte stöna av smärta.

   Planet landade på marken och vi guppade lite, jag satt som paralyserad och bara stirrade ut genom fönstret. Jag hade inte ens märkt att alla hade börjat gå av för än Justin skakade mig till liv.

   ”det är dags att gå av nu” sa han vänligt, jag nickade stumt och ställde mig upp på svaga ben. Lamt gick jag längst gången och ut genom dörren, ett bländande ljus träffade mig och jag satte snabbt upp handen för att skymma solen.

   ”välkommen till New York” sa Justin glatt i mitt öra.

 


 

fick tyvärr inte in fler bilder för jag måste springa nu. ska på öppet hus! :)

men hoppas ni gillade kapitlet och jag hoppas det inte var några stavfel.

men vad tror ni händer i New York? vad tycks? Kommentera! :) 


"every moments fade to black"

hejsan hoppsan! ;P
tänkte bara komma med lite information. nästa kapitel kommer förhoppningsvis upp imorrn, beror på vem utav mina kompisar som jag sover hos.
för min ena kompis, hennes dator har fått virus -.- går inte ens att starta...
men håll utskik! ♥ puss på er. :)

Trust Issues - Kapitel 10

 
PREVIOUS:    Vi var nu på väg hem och Justin satt och pratade med någon i telefonen. ”ja... mm... ja, jag älskar dig med... ah... puss, hej” sa han och jag kände en annan konstig känsla i magen över de tre orden han hade yttrat. Jag älskar dig. Dem orden hade aldrig någon sagt till mig. Kanske min mamma, men det hade jag inget minne av.

   Jag såg sorgset ut genom fönstret och blickade in i mörkret utanför, om Justin skulle tvinga mig att fortsätta leva mitt patetiska liv så skulle jag dö ensam i denna värld. Jag skulle inte ha någon man eller barn som skulle bli älskade och jag skulle inte bli älskad. Jag kommer sitta ensam någonstans och ingen kommer komma ihåg Hannah Davids. Justin skulle gifta sig med Snövit, få barn och mellan allt detta så kommer han att glömma mig.

   Glömma allt om det han hjälpte mig genom, glömma allt om alla gånger han stoppade mig från att möta döden, glömma allt om när han kedjade fast sig själv med mig för min egen säkerhet. Han kommer att glömma. Jag förvånades av smärtan som detta faktum tog fram, varför är det så viktigt för dig att han skulle komma ihåg dig? Vad är han för dig?

   Inget, vän kanske… 

 


 

"vad gör du!?" frågade jag panikslaget.

   ”går och lägger mig” svarade Justin oförstående.

   ”här!?” utbrast jag och pekade på sängen.

   ”ja, vart annars?” frågade han och höjde armen och visade det silvriga armbandet, min arm följde efter hans rörelse. ”min arm är inte 25 meter lång, så om du så gillar det eller inte så behöver vi sova i samma säng. Men var inte orolig, jag kommer inte röra dig” sa han och höjde armarna i en avväpnande gest.

 

 

   Vi låg nu i sängen på en varsin kant, med armarna sträckta mot mitten. Vi hade stått bredvid varandra och borstat tänderna och Justin hade skrattat roat åt våra trötta och uttryckslösa ansikten och jag skrattade med honom.

   När det sedan var dags att byta om la jag handen över mina ögon och lät min arm dras med medan han tog av och på sig pyjamas. Hans t-shirt fick han dock ha kvar eftersom ingen av oss fick av oss tröjorna, han såg sedan bort när det var min tur att ta av mig jeansshortsen jag hade på mig. Den vita t-shirten fick jag ha kvar och kröp sedan ner under täcket, han vände sig mot sängen och la sig ner han också. Pattie hade kommit in och sagt god natt och sedan släckt lampan.

   Justin hade nu somnat och andades med lugna och tunga andetag, jag var klar vaken och såg upp i taket. Jag vände försiktigt på huvudet och tittade på hans bröst som höjdes och sänktes vid hans andetag, på hans ansikte som var avslappnat och… sött. Jag suckade och vände upp blicken mot taket igen. Ordet ”ensam” ekade i huvudet på mig.

 

 

Justins Perspektiv. 

   Jag slog försiktigt upp ögonen och kände någons andetag mot min hals. Jag blickade ner och såg Hannahs huvud som låg precis under mitt, vi låg bara några centimeter från varandra och vi höll varandras händer som igår. Jag granskade hennes ansikte som var ledigt och fridfullt, hon andades in djupt en gång och andades sedan ut.

   Jag såg hur hennes ögonlock fladdrade till precis som de brukar göra innan man öppnar dem helt, jag blundade snabbt. Hon jämrade sig svagt som man brukar göra när solen skiner en rakt i ögonen och det svider. Jag kände hur hon lyfte lite på sig och vred på sitt huvud, hon la sig ner igen och jag kunde känna hennes andetag mot min hals igen.

   Jag förundrades över att hon inte drog sig undan, men en del av mig var glad att hon inte gjorde det. Jag ville att hon skulle ligga nära, jag ville ha henne i min famn och krama hennes trasiga kropp. Jag kämpade med att inte rynka pannan åt mina tankar som kom från ingenstans. Vad är det du säger, Justin? Du har ju Selena, skärp dig! Ja, Selena som nu var i Paris och hade konsert, Selena som var flera hundratals mil härifrån.

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Jag vaknade med ryck upp ur den hemska drömmen, Mark hade jagat mig i en skog i vad som kändes som evigheter. Han slutade aldrig, jag jämrade mig svagt när solen sken mig rakt i ögonen och mina ögon tårades. Jag lyfte lite på över kroppen och såg mig omkring, det var då jag märkte att jag låg närmre Justin än vad jag hade gjort när jag hade somnat. Jag la mig försiktigt ner på kudden igen för att inte väcka honom, jag granskade hans sovande ansikte och log svagt.

   Jag hade aldrig sovit med någon annan i en säng förut, det hade alltid varit jag i mörkret och repen. Aldrig med någon som sände ut värme och andades i takt med mig och jag… gillade det. Det var… mysigt. Jag rörde lite på min hand och kände hud mot mina fingertoppar, jag såg ner på min hand och såg att Justins hand kramade min egen. Jag tittade förundrat ner på våra händer, detta hade jag som mycket annat aldrig gjort förut. Hållit någon annans hand.

   Jag rörde tummen lite över hans handrygg och förvånades över den mjuka huden. Även detta var… mysigt. Att hålla någons hand kändes bra, det kändes lyckligt. Justin vred på sig i sömnen och hans fingrar gick mellan mina och kramade dem.

 

 

Justins Perspektiv.

   Hennes fingertoppar strök mot min handrygg och jag hörde hur hon andades in sedan blev hon stel och tyst. Efter en stund kände jag hennes tumme som smekte min handrygg, jag låtsades vrida lite på mig och jag flätade samman våra fingrar. Det kändes bra att hålla hennes hand. Vilket det inte borde göra, men det gjorde det. För mig hade alltid hållit hand på detta sätt varit något heligt som man gjorde med sin flickvän eller pojkvän.

   Och Hannah var inte min flickvän, men ändå så kändes det… rätt. Rätt på så många sätt. Jag slog försiktigt upp ögonen igen och mötte hennes grönblåa blick, hon gjorde ingen ansats till att skrika rakt ut av våran närhet utan såg bara stumt tillbaka på mig.

   ”god morgon” mumlade jag hest.

   ”god morgon” viskade hon utan att ta bort blicken från mig. Jag log svagt mot henne.

   ”sovit gott?” frågade jag och jag såg hur hon svagt skakade på huvudet. Jag rynkade smått på pannan. 

   ”mardröm?” frågade jag bekymrat, hon nickade. ”Mark?” hon nickade igen, jag kramade hennes hand. ”han kommer inte tillbaka” hennes ögon fylldes lite av tårar och hon svalde.

   ”tänk om han gör det då?” frågade hon svagt.

   ”han gör det inte” svarade jag bestämt. ”inte om jag har ett ord med i spelet”

 

 

Idag i studion skulle Boyz II Men komma, eller i alla fall Shawn Stockman som skulle sjunga den största delen i Fa La La av dem. Jag var otroligt stolt över alla artister som jag hade fått med på albumet, Usher, Boyz II Men, Mariah Carey, Busta Rhymes. Jag såg på Hannah som satt och tittade ut genom fönstret som hon alltid gjorde när vi åkte bil. Handklovarna satt fortfarande runt våra handleder och hon verkade rycka till lite varje gång våra fingrar möttes.

   Varför visste jag inte, hon hade varit lite frånvarande sedan i morse. Har inte velat se mig i ögonen sedan vi hade gått upp ur sängen och jag blev nästan galen, jag ville få en blick, ett leende, vad som helst. Bilen stannade och jag rycktes ur mina tankar.

 

 

”Justin!” utbrast Shawn glatt när han kom in i studion.

   ”Shawn!” hälsade jag lika glatt, jag kramade hon lite lätt med ena armen eftersom min andra var sammanlänkad med Hannahs och hon hade fort backat när en främling kom in i rummet. Nu hade hon vant sig lite vid de andra killarna och verkar ha kunna slappna av något med nu var hon på helspänn igen.

   ”och vem är denna sköna dam?” frågade Shawn sedan och såg på Hannah. 

   ”detta är Hannah, hon är otroligt blyg” förklarade jag åt hans frågande blick om hennes uppspärrade ögon och skrämda ansikte.

   ”och detta?” frågade han och tittade på handklovarna. Jag skrattade till.

   ”ehm… tja, ny accessoar” svarade jag och flinade. Shawn skrattade till och tog sig om magen.

   ”du är rolig du, Bieber” svarade han och klappade mig på axeln.

 

 

Hannahs Perspektiv. 

   Den mörka mannen var okänd och därmed skrämmande. Hela dagen hade jag precis som igår gått med Justin fram och tillbaka mellan de båda rummen, den mörka mannen hade även varit därinne och sjungit. Han var bra, men jag tyckte Justin var bättre. 

   ”okej, informationsdags!” ropade Scooter och alla vände blicken mot honom.

   ”jag tänkte gå genom det som händer nu i helgen” förklarade han och jag kunde se hur Justin nickade. ”okej, vi flyger till New York för att du ska lansera ”Someday” på Macy’s, sedan får vi en dag ledigt. På söndagen så är det en gala för Pencil Of Promise, sedan åker vi hem och då är det fullrulle med albumet igen” sa han och log glatt. Jag såg mig förvirrat omkring på dem. Skulle vi resa!?

 


 

mellankapitel. hm... hur tror ni Hannah hanterar resandet? :)

vad händer i New York? vad tycks? kommentera! ♥


Trust Issues - Kapitel 9

PREVIOUS:  ”vad händer?” frågade jag förvirrat.

   ”du somnade och det är dags att åka till studion” jag nickade förstående och vände på huvudet mot Hannah, mot låg på min arm och sov lugnt. Hennes fingrar var fortfarande sammanflätade med mina och jag log smått, i bakgrunden hörde jag mammas steg som försvann bort.

   Jag satt och granskade våra händer när jag såg de ljusa ärren på hennes handleder och rynkade pannan en aning. Hur skulle jag kunna hålla koll på henne och se till att hon inte försöker ta självmord när jag vänder ryggen åt? Jag log busigt när tanken slog mig och jag reste mig försiktigt ur sängen, utan att väcka henne. Jag gick ut ur rummet och bort mot vardagsrummet.

   ”Kenny!?” ropade jag.

 

 

 

Hannahs Perspektiv. 

   Jag sträckte ut mig i den varma sängen och suckade lyckligt. Jag öppnade försiktigt ögonen och såg Justin som satt på sängkanten, han log mjukt mot mig.

   ”dags att åka, hjärtat” sa han och jag förvånades över hans ord. Aldrig hade någon kallat mig något sådant. Jag log försiktigt tillbaka mot honom och satte mig upp, jag sträckte lite på ryggen och gäspade. Jag klev ur sängen och sträckte även på benen så det knakade i lederna, jag såg förvånat på Justin som skrattade till. Jag tittade chockat ner på mina ben och förundrades över ljudet de kunde åstadkomma.

   Med Justin bakom mig gick vi ut i rummet och bort mot rösterna som kom från köket. Något svalt och hårt slöt sig runt min handled och jag såg något panikslaget ner. Runt min handled hade ett silvrigt armband slutit sig, ihop kopplad med mitt armband var det en kedja som var någon decimeter. Som sedan kopplade ihop sig med ett silvrigt armband runt Justins handled.

   "vad i..." yttrade jag.

 

 

Justins Perspektiv.

   Nöjt gick jag in i rummet igen med den ena handkloven runt min handled, jag såg på den andra som snart skulle sitta runt Hannahs. Kenny hade varit tveksam till att ge mig dem men när jag berättade min plan gav han efter. Jag gick in i rummet och såg att hon fortfarande sov, jag satte mig på sängkanten lagom för henne att sträcka på sig och hennes ögonblick fladdrade till innan hon öppnade ögonen.

   Hon tittade upp på mig och jag log vänligt mot henne.

   ”dags att vakna, hjärtat” sa jag och hon log svagt tillbaka mot. Hon satte sig sedan upp och sträckte försiktigt på ryggen och gäspade trött, hon reste sig från sängen och sträckte ut sina ben. Hennes ben knakade till, hon tittade förvånat på mig och jag skrattade till. Sedan vände hon blicken till sina ben. Jag gick efter henne ut ur rummet och bara någon meter in i korridoren satte jag försiktigt handkloven runt hennes handled. Hon ryckte till och såg ner på sin handled, hennes blick följde kedjan över till min arm.

   "vad i..." sa hon och jag flinade.

   "med dem här" jag lyfte demonstrativt min arm, vilket gjorde att hennes arm också lyftes. "så kommer jag kunna hålla ett öga på dig så du inte sticker kniven i dig" sa jag. Hon tittade irriterat på mig och fnös.

   "dummaste..." hörde jag henne muttra men resten av orden var för låga för att jag skulle kunna höra och jag skrattade roat.

   Jag tog ledningen och drog med mig Hannah bort mot köket. Vi kom in och mamma och Kenny tittade nyfiket upp, de skrattade lågt vid synen av Hannahs irriterade ansikte och min något framåt lutad gång för att få mer kraft att dra henne med mig. Jag stannade och flinade mot dem.

   ”så detta är din lysande plan?” frågade mamma.

   ”japp, nu måste hon följa mig vart jag än går och jag henne. Vilket gör att jag kan förhindra att hon får tag i en kniv eller annat som kan skada henne igen” sa jag nöjt, mamma nickade roat och Kenny skrattade åt Hannahs muttrande bakom mig.

 

 

Vi klev ur bilen framme vid studion, utanför bilen hade det flockats med paparazzis och jag suckade. Hannah tittade sig oroligt runt på männen som stod utanför.

   ”vilka är det där, Justin?” frågade Hannah och såg på mig.

   ”paparazzis” sa jag hårt och Kenny öppnade dörren utifrån, paparazzoerna började fort fota och ropa frågor. Jag klev försiktigt ur bilen men hade lite svårigheter när Hannah stretade emot, jag tittade mjukt på henne och försäkrade henne om att ingen skulle skada henne.

   ”om dem tar dig, tar dem mig med” sa jag och såg menande på handklovarna runt våra handleder. Hon nickade tveksamt och följde sedan efter mig ut, när vi gick genom massan av män tryckte hon sig hårt och skrämt mot mig. Jag gick fortare för att komma till ingången snabbare, Hannah andades ut när vi kom in i lobbyn och tittade på männen genom glasfönstren.

   ”varför fotar dem oss?” frågade hon sedan.

   ”det är deras jobb, de fotar kändisar och använder sedan bilderna till skvallertidningar som allmänheten sedan läser” svarade jag och kastade en arg blick mot kamerorna. Vi gick sedan med mamma och Kenny bort till hissen och vi åkte upp till rätt våning. Vi gick bort till Studio A och Kenny öppnade dörren, vi klev alla in och där inne satt Tay James, Alfredo och Scooter. De såg upp när vi kom in och de log stort. Sedan fick de syn på mina och Hannahs händer.

   ”vad är detta då?” frågade Scooter.

   ”detta är min lösning till problemet runt självmordstankar” svarade jag och lyfte på armen och Hannahs arm följde med. De alla skrattade roat och Scooter nickade.

   ”smart, men ändå inte. Tidningarna kommer nog få sig en riktigt god händelse att spekulera runt. De kommer dra massa konstiga slutsatser runt varför du är ihop kedjad med en annan tjej. Som dessutom inte är din flickvän” sa Scooter och höjde på ena ögonbrynet.

   ”vad roligt för dem då” svarade jag nonchalant och han log.

 

 

Hannahs Perspektiv.

 

Christmas Love by Justin Bieber

 

Hela dagen hade jag behövt följa Justin vart jag än gick, in i inspelningsrummet och tillbaka igen. Han skulle spela på instrument, han skulle äta, han skulle göra massa saker helt plötsligt. Fast när vi var inne i inspelningsrummet kunde jag inte klaga, jag såg alltid lika fascinerat på Justin där han stod vid micken och sjöng fina melodier och ibland pratade han bara. Över öronen hade han ett par stora hörlurar som gjorde att han kunde kommunicera med killarna som satt i det andra rummet.

   Han höll nu på att sjunga någon låt som hette ”Christmas Love” enligt pappret han fick texten från, jag såg på hans läppar som rörde sig med orden som kom ut ur hans mun och njöt bara av ljudet av hans röst. Han vände huvudet lite mot mig och sjöng en rad med blicken fäst på mig.

 

 

paging dr. faggot

 

 

   ”hey angel in the snow, I’m under the mistletoe

You are the one, you’re my very own Christmas love”

 

   Han tystnade och log mot mig, jag log tillbaka och kände hur det hettade på kinderna. Nu kom det där igen, som förra gången Justin hade sjungit och sedan lett mot mig. Jag rörde på min ena kind och rynkade pannan något, rodnad…

 

 

Jag satt nu i en stol bredvid Justin framme vid det stora bordet vid alla knappar. De lyssnade genom det han hade sjungit in i dag. De satt och diggade med huvudena tillsammans med musiken och Justin sjöng med i vissa bitar.

 

   ”All the love that’s around the world, I can sing you

Merry, merry Christmas, merry, merry Christmas”

 

   De stoppade och log glatt. ”grymt!” utbrast Justin, killen bredvid honom nickade instämmande.

   ”detta album kommer bli otroligt” sa han.

   ”vad tycks?” frågade Justin sedan och jag såg förvånat på honom. Ville han veta vad jag tyckte?

   ”ehm… allt låter jätte vackert enligt mig” svarade jag blygt och han gav mig ett bländade leende. En varm känsla spred sig i magen på mig när han log mot mig och jag kunde inte hjälpa det utan log stort tillbaka mot honom. Han vände sig mot killen igen som mixtrade med knapparna och hade blicken konstant fastklistrad på dator skärmen framför honom. Jag kom på mig själv med att fortfarande ha min blick på Justin.

   På hans bruna ögon som följde det som killen gjorde vid datorn och på hans händer som trummade i knät på honom. Jag vände fort bort blicken och kände för andra gången idag hur mina kinder hettade. Vad är det här? Vad är det som händer med mig? Jag sneglade på Justin igen och kände återigen den varma känslan i magen.

 

 

Vi var nu på väg hem och Justin satt och pratade med någon i telefonen. ”ja... mm... ja, jag älskar dig med... ah... puss, hej” sa han och jag kände en annan konstig känsla i magen över de tre orden han hade yttrat. Jag älskar dig. Dem orden hade aldrig någon sagt till mig. Kanske min mamma, men det hade jag inget minne av.

   Jag såg sorgset ut genom fönstret och blickade in i mörkret utanför, om Justin skulle tvinga mig att fortsätta leva mitt patetiska liv så skulle jag dö ensam i denna värld. Jag skulle inte ha någon man eller barn som skulle bli älskade och jag skulle inte bli älskad. Jag kommer sitta ensam någonstans och ingen kommer komma ihåg Hannah Davids. Justin skulle gifta sig med Snövit, få barn och mellan allt detta så kommer han att glömma mig.

   Glömma allt om det han hjälpte mig genom, glömma allt om alla gånger han stoppade mig från att möta döden, glömma allt om när han kedjade fast sig själv med mig för min egen säkerhet. Han kommer att glömma. Jag förvånades av smärtan som detta faktum tog fram, varför är det så viktigt för dig att han skulle komma ihåg dig? Vad är han för dig?

   Inget, vän kanske…

 


 

ja, Justins lysande ide... hehhe... xD Hannah har börjat få känslor som hon aldrig har haft förut, vad tror ni det är? kommer hon att lösa "mysteriumet"? vad tycks?

kommentera! ♥


"this dream keeps on happening"

Jag gjorde nu en ny header och laddade ner en ny design för att jag ville ha något nytt till "Trust Issues".
Hoppas ni inte tycker den e ful eller liknande. ;P
Blev tyvärr inga bilder på Justin i headern, min dator fick spunk och ville inte lägga till filer. -.-
 
 
 
 
Nästa kapitel kommer upp ikväll ! så håll utskik. :)
 
 
Kapitel 8 ligger under !!

Trust Issues - Kapitel 8

 
PREVIOUS:   Det blev många frågor efter min lilla berättelse men jag ville inte svara på några utav dem. ”när kommer jag här ifrån?” frågade jag Justin som satt i fåtöljen bredvid sängen. Det var nu morgon igen och Justin och Pattie hade precis kommit tillbaka.

   ”så fort du blir utskriven. Jag antar att de kommer ta några fler tester och annat innan de kan bekräfta att du inte behöver komma hit igen” sa han och log svagt.

   Mannen kom tillbaka senare på dagen och sa att jag behövde ligga inne över natten men att jag kunde åka hem imorgon. Resten av dagen satt jag och såg ut genom fönstret och såg hur solen gick ner. Vad gör jag här? Egentligen? Jag borde ha dött i operation. Jag borde inte leva…

 


 

 
Vi Kommer Och Dö Samtidigt by Säkert
 
 

Jag var hemma hos Justin igen efter att spenderat fler dagar än önskat på sjukhuset. Justin hade tittat in varje dag och vi hade suttit och pratat om mitt gamla liv, när inte Pattie var där dock, annars om allt möjligt. Jag satte mig ner på den mjuka madrassen som sjönk mer utav min tyngd och log smått.

   Hemma, tänkte jag. Fast det var ju inte mitt riktiga hem, men för mig hade det börjat kännas som det. Och i ett hem finns också en familj, som nu består utav Justin och Pattie.

   Jag och Justin hade kommit varandra mycket närmre när vi hade haft de timslånga samtalen på sjukhuset. Han visste nu allt om mig och jag om honom, även fast jag bara hade känt honom i lite mer än en vecka kändes det som om vi hade känt varandra i år. Vilket jag tyckte kändes tryggt, Justin var inte som någon annan kille jag någonsin har träffat. Han var annorlunda, på ett bra sätt.

   Men även fast de hade varit jätte snälla mot mig och visat vänlighet som jag aldrig har mött sedan min mamma dog. Kunde jag ändå inte släppa tanken att det inte var meningen att jag skulle leva, att jag inte skulle sitta här på sängkanten, andas och le, utan vara upp i himlen med mamma. Jag andades in och kände hur styngen sträcktes lite, jag drog försiktigt upp den vita t-shirten och såg det stora avlånga plåstret som täckte sidan av min mage.

   Doktorn sa att jag inte kunde få några barn i framtiden och Justin hade bekymrat frågat om det inte gjorde mig ledsen över huvud taget. Jag hade lugnt svarat att det inte gjorde något alls, jag hade ändå inte blivit en bra mamma, de hade inte fått någon framtid med mig. Hade jag ens någon egen framtid? För min framtid var väl knappast att klänga sig fast vid Justin och Pattie. De hade ju egna liv att leva, egna framtider, egna planer. Jag måste vara en sådan belastning för dem, ett problem.

   Ett "hej" från dörröppningen fick mig att ryckas ur mina tankar, jag vände fort huvudet mot dörren och såg Justin stå lutad mot dörrkarmen.

   "hej" hälsade jag svagt till honom.

   "har du ont?" frågade han och såg ner på min mage som jag fortfarande satt och visade. Han låtsas säkert bara bry sig, allt är bara en show, tänkte jag och vände blicken ner mot min mage.

   "ingen fara" svarade jag och släppte tröjan. Jag har varit med om värre. 

   "säkert?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet.

   "säkert" svarade jag och la mig ner i sängen.

   "vi tänkte åka om någon timme till studion" berättade Justin och jag nickade. "så du kan ju sova så länge" jag lydde och blundade. Justin stod tyst kvar vid dörröppningen en stund innan jag hörde hur han gick iväg. När han hade gått slog jag upp ögonen igen och såg upp i taket.

   Jag borde verkligen inte vara här, tänkte jag för miljonte gången på några få dagar. Försiktigt reste jag på mig och gick bort till dörren, på lätta fötter gick jag genom korridoren och smög förbi dörröppningen till vardagsrummet där jag såg hur Pattie satt i soffan med Justins huvud i sitt knä medan de såg på tvn, Kenny satt i den andra.

   Jag gick vidare in i köket och såg mig runt i det stora rummet, jag smög fram till lådorna och tog försiktigt ut den första lådan men hittade inte det jag sökte efter. Den näst sista lådan hittade jag äntligen det jag letade efter, jag tog tag i det svarta skaftet och stirrade förtrollat på det blanka silvret.

 

 

Justins Perspektiv.

   "vi tänkte åka om någon timme till studion" sa jag och jag såg hur hon nickade svagt. ”så du kan ju sova så länge” forsatte jag och hon blundade. Jag stod kvar i dörröppningen och såg hur hennes bröstkorg höjdes och sänktes vid varje andetag. Jag var så himla glad över att hon andades och levde, även fast jag inte hade känt henne speciellt länge. Så kändes hon ändå så otroligt viktig för mig.

   Jag lämnade rummet och gick ut till vardagsrummet där Kenny satt i den ena soffan och mamma i den andra, mamma satt i den närmaste så jag la mig ner och placerade mitt huvud i hennes knä. Efter en stund började hon försiktigt stryka mig över håret, jag såg på tvn utan att riktigt se vad det var jag tittade på.

   ”jag är törstig” sa jag efter ännu en lång stund stirrandes in i ingenting. Jag reste på mig och gick med trötta steg ut i köket, jag gnuggade mig i ögonen medan jag gick in i köket. Jag sänkte händerna och stirrade på Hannah som stod vid diskbänken, hon stelnade till när hon såg mig och stirrade tillbaka. I hennes händer hade hon ett fast grepp om en utav våra köttknivar, hon hade riktat den mot bröstet och såg ut att vara färdig att knivhugga sig själv.

   ”gör det inte” sa jag lugnt och tog inte blicken från hennes händer.

   ”varför inte? Jag är ett problem, Justin. Jag borde inte vara här” sa hon och jag riktade istället blicken till hennes ögon.

   ”är de det du tror?” frågade jag hopplöst.

   ”det är inte något jag tror, det är något jag vet” svarade hon trotsigt och greppade hårdare om kniven. Jag stod ordlöst och såg på henne.

   ”så om jag vill ha dig kvar, betyder ingenting?” frågade jag, hon tittade hårt på mig men jag såg hur något i henne mjuknade.

   ”du vill inte ha mig här egentligen, jag är en belastning för er allihopa. Du önskar egentligen att allt gick tillbaka till det normala, där du kan leva dina lyckliga dagar med din familj och Snövit” sa hon.

   ”du vet själv att det där inte är sant, även fast jag inte har känt dig speciellt länge, Hannah. Så känner jag ändå ett behov av att ta hand om dig, se till att du inte råkar ut för något hemskt igen. Jag bryr mig om dig och det måste du inse. Jag har förstått att du inte har fått någon kärlek på de senaste åren, men släpp taget om det förflutna och lev i nuet istället” sa jag och jag såg hur det tårades i hennes ögon. ”lev här med oss, börja om på nytt. Mark övergav dig vid vägkanten och han kommer inte tillbaka, du är äntligen fri som du alltid har önskat dig. Slösa inte bort chansen du har fått till ett liv!” fortsatte jag predika och hon stirrade tillbaka mot mig på gränsen till tårar.

   ”så släpp nu kniven, jag tror inte heller din mamma vill att du ska träffa henne än. Hon kommer fortfarande vara kvar där uppe, men hon tar bara emot dig när tiden är inne och det är inte på många år. Så släpp nu kniven” sa jag och hade samtidigt gått sakta fram mot henne och stod nu några decimeter från henne. Hon såg upp i mina ögon och hon fick samma hopplösa uttryck som hon hade fått utanför caféet, där jag hade sett henne för första gången.

   Ett hög smäll hördes innan hon föll, jag tog fort emot henne och hon blev slappt hängande i mina armar. Hannah hade totalt kortslutit och svimmat på stället. Jag såg en aning förvånat på henne innan jag bar upp henne i min famn.

   ”Justin, vad händer?” hörde jag från dörröppningen. Jag vände på huvudet och såg mamma och Kenny, de såg ner på golvet där den stora kniven låg och sedan på mig med Hannah i armarna.

   ”hon mår bra” sa jag lugnt. ”jag övertygade henne om att döden inte var det bästa alternativet utan att hennes nya liv var framtiden” mamma log mot mig innan jag gick bort mot Hannahs rum, jag kom in och gick fram till sängen. Det var först då jag märkte att hon hade tagit ett fast grepp om min hand.

   Jag la henne ner i sängen, satte mig bredvid henne och kramade hennes fingrar lätt. Jag lutade huvudet bak mot sänggaveln och lyssnade på hennes andetag, jag blundade och märkte själv inte hur jag gled in i sömnen.

 

 

”Justin, gubben. Det är dags att åka” sa en mjuk röst. Jag slog försiktigt upp ögonen och bländades av ljuset, över mig stod mamma med ett leende.

   ”vad händer?” frågade jag förvirrat.

   ”du somnade och det är dags att åka till studion” jag nickade förstående och vände på huvudet mot Hannah, mot låg på min arm och sov lugnt. Hennes fingrar var fortfarande sammanflätade med mina och jag log smått, i bakgrunden hörde jag mammas steg som försvann bort.

   Jag satt och granskade våra händer när jag såg de ljusa ärren på hennes handleder och rynkade pannan en aning. Hur skulle jag kunna hålla koll på henne och se till att hon inte försöker ta självmord när jag vänder ryggen åt? Jag log busigt när tanken slog mig och jag reste mig försiktigt ur sängen, utan att väcka henne. Jag gick ut ur rummet och bort mot vardagsrummet.

   ”Kenny!?” ropade jag.

 


 

ett efterlängtat kapitel, hoppas jag. :) ska skriva på nästa nu ! hoppas det kommer upp ikväll.

men vad tror ni Justin har för clever plan?? :) Vad tycks?? Kommentera !!

kramisar. ♥ 


"don't have to tell me, I already know"

Jag ä ledsen att det inte har kommit upp något kapitel den här veckan, känner mig usel! :(
men jag tänker skriva i kväll och hoppas att ni kan få en kapitelbomb, beror på om fantasin flödar. :)
 
Kramisar. ♥

"I still hear you voice when you sleep next to me"

halloj på er ! :)
 
någon som inte har läxor? ni kan skratta er lyckliga!
jag har inte lagt ut något nytt kapitel eftersom jag har fullt upp med det jag precis nämde... läxor. -.-
Men imorgon har mitt kemi prov lämnat världen och allt blir lite lugnare så då ska jag börja skriva på
kapitel 8. :) så hoppas jag att det blir klart så fort som möjligt. måste bara fundera ut hur det ska fortsätta, så allt jag vill ha med kommer med! :)
 
 
Men håll utskik... kramisar. ♥

Trust Issues - Kapitel 7

 
PREVIOUS:    Jag vaknade utav att mamma talade lågt med mig och skakade mig löst, jag slog upp ögonen och hon log mot mig. ”dags att vakna gubben” sa hon och jag stönade. Jag hörde hur hon skrattade svagt.

   ”jag kommer” svarade jag svagt. Jag tog på mig nya kläder och gick sedan ner till köket, där mamma och Kenny satt. ”är Hannah vaken?” frågade jag.

   ”jag vet inte. Jag tänkte att du kunde väcka henne” svarade mamma, jag nickade och gick bort mot hennes rum. Jag öppnade dörren och möttes av ett mörkt rum, jag tände lampan och log.

"upp och hoppa sömntuta” sa jag glatt. Jag såg bort mot sängen och möttes av något helt annat än vad jag förväntade mig.

 


 


Heaven by Emeli Sandé

 

I sängen låg Hannah, hon var likblek och genom svettig. Hon stirrade upp i taket och tog snabba och korta andetag. Hon fick små krampryckningar och stönade högt. Jag sprang fram till sängen och ställde mig på knä vid sängen.

   ”vad har hänt?” frågade jag och hon stönade bara till svar. 

   ”mamma!” skrek jag sedan panikslaget och jag hörde steg i korridoren. Hon och Kenny kom lägligt in i rummet för att se Hannah slänga sig över sängkanten och spy en kase blod ner på golvet. Sedan blev hon medvetslöst hängande över kanten, jag såg med fasa upp på mamma och Kenny som stirrade på Hannah.

   En sekund gick innan alla ryckte till och började snabbt arbeta, mamma sprang för att ringa ambulans och Kenny sprang fram till mig. Vi lyfte henne och la ner henne i sängen igen och hennes läppar var alldeles blodiga och de lös röda jämfört med hennes vax bleka hy. Vad hände under natten?

   Mamma kom tillbaka in med andan i halsen och meddelade att ambulansen skulle komma inom några minuter.

 

 

   Ambulansmännen fick fort över Hannah på en bår och in i ambulansen, stressat slängde vi oss in i en bil och körde till sjukhuset. När vi kom dit blev vi informerade om att hon hade tagits in på akuten och höll för tillfället på att opereras.

   ”opereras?” ekade jag.

   ”ja, hon har tydligen inre blödningar och doktorerna håller på att fixar läckan och försöker dessutom finna ut vad som orsakade det” svarade doktorn. ”men vänta i väntrummet så länge så kommer jag med mer information så fort läget förändras” fortsatte han och vi gick bort till sofforna och slog oss ner. Jag begravde mitt ansikte i händerna och försökte hitta en förklaring till detta, men fann ingen.

 

 

”Scooter är i telefonen” sa Kenny och sträckte fram mobilen mot mig. Vi hade nu suttit och väntat i flera timmar på goda nyheter men inte en skymt av den manliga doktorn hade synts till.

   ”hej” hälsade jag till telefonen.

   ”hej, hur går det?” frågade han och lät orolig. Jag suckade svagt och kliade mig frustrerat i pannan. 

   ”vi har inte fått några nya besked och jag tror jag kremerar snart” irriterat slog jag ut med handen framför mig. 

   ”de gör nog sitt bästa, Justin. Lita på dem”

   ”jaja, jag vet. Men det tar ju så förbaskat lång tid!” utbrast jag frustrerat.

   ”hon klarar sig ska du se”

   ”mm… men jag ringer om vi får reda på något” vi sa hejdå och jag räckte över telefonen till Kenny igen.

   ”Justin?” hörde jag Selena säga. Jag vände upp blicken för att se henne komma genom korridoren, jag ställde mig upp för att möta henne på vägen. Jag omfamnade henne och kramade henne hårt. ”hur går det med henne?” frågade hon sedan.

   ”hon opereras, hon hade tydligen inre blödningar” svarade jag och Selena såg beklagande på mig. Med Selenas hand i min satt jag tillsammans med mamma och Kenny och väntade och väntade och väntade. Dagen gick över till kväll och vad som kändes som evigheter satt vi i väntrummet tills den manliga doktorn kom ut genom dubbeldörrarna. Jag ställde mig fort upp och han kom fram till oss.

   ”operation gick bra och Hannah mår bra” berättade han och den stora stenen lyftes från mitt bröst och jag andades lättat ut.

   ”tack” sa jag till honom och han log. 

   Vi blev visade av honom in till hennes rum, där låg honom i en sjukhus klänning med nålar i armarna och en syre slang vid näsan. Monitorn pep regelbundet tillsammans med hennes hjärta och jag kunde se hur lite färg hade kommit tillbaka i hennes ansikte. För tillfället var hon fortfarande nedsövd med han meddelade att hon skulle nog vakna snart, han bad oss sedan kontakta så fort hon vaknade så skulle han komma.

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Jag slog sakta upp ögonen och jag såg att jag befann mig i ett vitt rum. Ett pipande hördes och jag kunde höra svaga röster, innan allt bröt genom och ljuden förstärktes. Pipandet blev högre och de svaga rösterna blev till normal nivå, jag vände huvudet till höger för att se Justin med Snövit i knät.

   De satt och småpratade med varandra, jag vände då huvudet mot vänster och såg Pattie som satt i en fåtölj med en tidning i knät, fönstret bakom henne visade att det var mörkt ute och att kvällen löd mot sitt slut. Jag såg ner på mig själv och jag såg att jag hade fått på mig något annat på kroppen och jag låg i en säng med vita lakan.

   Jag vände sedan blicken mot mian armar där det satt nålar in i mitt armveck. Jag kved till, knep ihop ögonen och vände bort ansiktet. Jag hatar nålar. Jag hörde rörelse i rummet och sedan placerade någon sin hand på min arm.

   ”Hannah? Är du vaken?” hörde jag någon säga och kände sedan igen Justins röst.

   ”ja” svarade jag och öppnade försiktigt ögonen igen. Jag såg upp i hans bruna ögon och han tittade oroligt på mig. ”vart är jag? vad hände?” frågade jag sedan.

   ”du mådde inget vidare när jag skulle väcka eller du var redan vaken i morse” svarade han och minnena från den outhärdliga smärtan i magen kom tillbaka och fick mig att rysa. ”och svaret på din första fråga är sjukhuset” fortsatte han lugnt. Dörren till rummet öppnades och en man kom in, jag såg misstänksamt på honom och han tittade lugnt tillbaka.

   ”hur mår du, Hannah?” frågade han piggt.

   ”bra” svarade jag tvekande. Han nickade och tog tag i en pärm och bläddrade i papperna. ”när fick du din mens senast?” frågade han sedan och såg upp från papperna.

   ”min vad?” frågade jag.

   ”din menstruation. Den man får varje månad. Man blöder från underlivet” sa han förklarande. Jag såg förvirrat på honom och tänkte efter. Hade jag någonsin varit med om något sådant? Sedan kom jag ihåg hur jag hade vaknat en morgon och mitt lakan hade blodfläckar.

   ”oj… det var länge sedan om det är det jag tror det är… vad var du sa? Mens” sa jag.

   ”hur länge sedan?” frågade han allvarligt.

   ”det hände en gång för kanske två år sedan men sedan dess har jag inte haft det igen” sa jag och han såg på mig med rynkad panna.

   ”vad betyder det här?” frågade Pattie.

   ”vi har kommit fram till att det var Hannahs äggstockar som i stort sett gick sönder och där av de inre blödningarna. Detta kan ha orsakats av att mensen inte har fått kommit ut utan har hela tiden stoppats antigen genom tabletter eller annat” svarade han.

   ”har du ätit tabletter ungefär en gång i månaden?” frågade han sedan mig och jag funderade igen.

   ”jo” svarade jag.

   ”vad blir konsekvenserna utav det här nu då?” frågade Pattie.

   ”tyvärr kunde vi inte rädda dina ägg, så vi måste tyvärr meddela att du inte kan få några barn i framtiden” sa han och såg beklagande på mig. Jag skrattade till och alla tittade förvirrat på mig.

   ”nu skulle Mark ha hoppat upp och ner av glädje” förklarade jag roat och Justin såg frågande på mig eftersom han visste vem Mark var. Jag suckade uppgivet och insåg att det var enklast att bara berätta. 

   ”för två år sedan ungefär, har inte så stor koll så hade jag blödigt så där som du säger” sa jag och såg på mannen med pärmen.

   ”Mark trodde bara att mina kunder körde hårt med mig så att jag blödde eller att de slog mig men efter några dagar slutade det. Och kunderna fortsatte komma och några månader efter det kunde jag se hur jag blev större om magen och jag hade konstiga humörsvängningar och en dag kände jag hur det sparkade från insidan. Jag tog hjälp av Mark och han listade ut vad som var på gång. Marks lösning på det ”stora problemet” som han kallade det var att droga ner mig. Sedan slå mig så mycket i magen att jag kände hur något nästan krossades inuti mig och blod rann ur mig. Efter det började han proppa mig med tabletter några gånger i månaden” sa jag och de alla tittade förskräckt på mig. Det var då Mark hade ställt fram skålen med kondomer, tänkte jag.

 

 

Det blev många frågor efter min lilla berättelse men jag ville inte svara på några utav dem. ”när kommer jag här ifrån?” frågade jag Justin som satt i fåtöljen bredvid sängen. Det var nu morgon igen och Justin och Pattie hade precis kommit tillbaka.

   ”så fort du blir utskriven. Jag antar att de kommer ta några fler tester och annat innan de kan bekräfta att du inte behöver komma hit igen” sa han och log svagt.

   Mannen kom tillbaka senare på dagen och sa att jag behövde ligga inne över natten men att jag kunde åka hem imorgon. Resten av dagen satt jag och såg ut genom fönstret och såg hur solen gick ner. Vad gör jag här? Egentligen? Jag borde ha dött i operation. Jag borde inte leva…

 


 

ja, Hannah klarade sig! men inte har hon släppt självmords tankarna inte! vad tror ni hon hittar på?
vad tycks? Kommentera! :)

Trust Issues - Kapitel 6

 
PREVIOUS:   Jag såg upp över bröstet för att se om det var några märken där men inget såg annorlunda ut. Min bh som hade blivit för liten sedan ett år tillbaka tryckte upp mina bröst som vanligt och jag kunde se att min hud var irriterad vid bh banden. Jag sträckte runt armarna och knäppte upp den, jag släppte den till golvet och granskade huden på sidorna och ryggen. Märkena efter bh satt djupt och var röda och blåa på en del ställen, jag såg bekymrat på mig själv i spegeln. Jag såg sedan ner på mina ben, även dem hade blåmärken och rivsår.

   ”Hannah, det är-” hörde jag Justin säga innan han kom med snabba steg in i rummet där jag stod framför spegeln, han stelnade till mitt i steget och stirrade på min kropp i någon sekund innan han vände sig om och slog handen över ögonen. Jag såg förvirrat på honom.

   ”ehm… det är… ehm… mat” sa han sedan.

 


 

Justins Perspektiv.

   Jag gick genom korridoren för att hämta Hannah, jag såg hur badrumsdörren var öppen och att det lös inifrån.

   ”Hannah, det är-” började jag säga medan jag klev in genom dörröppningen, jag stelnade till utav synen av Hannah som stod bar upptill framför spegeln. Min blick gick över hennes blå mage och rygg och sedan över hennes röda märken runt ryggen och fram till brösten. Jag vände mig fort om och satte handen över ögonen.

   ”ehm… det är… ehm… mat” sa jag obekvämt och jag hörde hur hon fnissade.

   ”vad gör du?” frågade hon sedan. Jag rynkade pannan i förbryllelse.

   ”du står halv naken” svarade jag som om svaret vore uppenbart, vilket det också var. 

   ”och?” frågade hon.

   ”ja, det under din tröja är privat och inte för mig att se eller röra” svarade jag och tog ner handen men stod fortfarande med ryggen mot henne. Jag fick inget svar av henne utan hörde hur plagg från golvet lyftes.

   "det är definitivt första gången jag hör någon säga så" hörde jag henne mumla. "du kan titta nu" jag vände mig mot henne och såg att hon hade tagit på sig munkjackan med hade bh:n i handen. Hennes blick var riktad mot mig och hon såg fundersamt på mig. 

   "du är annorlunda än andra killar" sa hon tillslut. Andra killar?

   "vad har du varit med om?" frågade jag försiktigt men sorgset. Hon suckade och jag kunde se hur det smärtade av minnena. "du måste inte berätta" sa jag fort när jag såg smärtan i hennes ögon men hon skakade på huvudet.

   "gör inget, du förtjänar att få veta efter allt du har gjort för mig antar jag" viskade hon tyst med tårar i ögonen. Vi satte oss på golvet och jag glömde allt om middagen, hon lutade sig mot badkaret och jag mot byrån.

   "när jag var runt 10 år dog min mamma i en bilolycka och jag blev kvar med Mark, min pappa. I vanliga förhållanden hade det funkat jätte bra, men eftersom Mark hatade mig sedan minuten jag föddes så kan du ju själv lista ut att vi inte hade den bästa relationen" började hon och tittade på mig.

"den första veckan efter mammas begravning var Mark som en ängel mot mig. Men det förändrades snart... en kväll, då jag var 11 och ett halvt kanske, så kom han hem lika full och otrevlig som vanligt. Jag försökte som vanligt hålla mig undan eller göra exakt som han sa för att han inte skulle slå mig, som han hade börjat göra sedan en tid tillbaka.

   "men när jag serverade honom dricka så klappade han till min rumpa, som han aldrig hade gjort för, i förvåning tappade jag glaset i marken och det gick bitar. Mark blev fly förbannad och grep tag i mig, släpade in mig i hans sovrum. Den kvällen våldtog han mig för första gången..." sa hon och jag stirrade förskräckt på henne, några tårar rann nerför hennes kinder.

 

Tumblr_lq13att0fe1qjvt2xo1_500_large

"...that night he raped me for the first time..."

 

   "så gång på gång när han kom hem full så inte bara slog mig utan våldtog mig brutalt. När mina lärare sedan i skolan började märka de stora blåmärkena och att jag inte kunde gå normalt, ringde de hem till oss för att prata med Mark om situationen. Men hans svar på det blev att han drog ur mig ur skolan och låste in mig på ett rum, då hade jag varit lite över 12 år" sa hon och svalde, jag satt spänd och väntade på att hon skulle fortsatta. Jag misstänkte att hennes livshistoria precis skulle ta sin vändning åt det ännu sämre hållet. Hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte.

   "han låste in mig i rummet och förgrep sig på mig när han kände för det. Tidigt på morgonen, sent på kvällen, när som helst. Men tillslut var det inte bara han som våldgästade mig. Andra män, alla slags män, blev insläppta och Mark yttrade orden som hemsöker mig. "gör vad du vill", till en början kämpade jag emot, skrek och klöste med det slutade bara i att jag fick en massa stryk. Så jag slutade och låg istället stilla och lät dem hålla på"

    "vilket år och månad är det?" frågade hon helt plötsligt, jag var så inne i hennes berättelse att det tog ett tag innan jag hade ett svar.

   "det är 2011, september månad" svarade jag.

   "då har jag redan fyllt år. Jag föddes 6:e juli 1995. I fyra år höll Mark mig inlåst i olika rum" sa Hannah och hennes blick blev ofokuserad. En tår rann nerför hennes kind och jag såg medlidande på henne. Hur kan någon ha blivit behandlad så? Hur kan någon behandla någon så? Jag ställde mig upp och sträckte fram min hand mot henne, hon tog tveksamt tag i den. Jag drog upp henne på fötterna.

   "kommer du ihåg vad en kram är?" frågade jag henne.

   "jag brukade få sådana från min mamma" svarade hon svagt och ännu en tår rann nerför hennes kind.

   "får jag lov att ge dig en?" frågade jag och såg in i hennes ögon, som var blanka av tårarna och sken vackert av lysrören. Hon såg länge på mig innan hon nickade svagt och en aning osäkert.

 

 

Hannahs Perspektiv.

    "får jag lov att ge dig en?" frågade Justin och såg in i mina ögon. Jag granskade hans hasselnötsbruna ögon efter en glimt av lögn eller ondska. Men det enda jag såg var uppriktighet, vänlighet och värme. Jag nickade svagt, han omfamnade mig mjukt och jag la mina armar löst runt hans överkropp. Det kändes skönt och tryggt att krama honom, jag hade alltid älskat mammas kramar som var fyllda av värme och kärlek.

   Jag suckade uppgivet och släppte taget, jag kramade honom hårt och grät mot hans axel och jag kunde känna hur hans armar spändes runt mig. Jag andades djupt ut och in, jag drog in doften av honom och han luktade lika gott som sin mamma. Där stod jag och kramade en kille som jag hade känt i någon dag och på något sätt hade jag redan skapat någon slags tillit till honom.

   Jag trodde faktiskt att Justin aldrig skulle skada mig, han var vänlig. Jag såg hur han behandlade sin mamma och det var inte otrevligt eller elakt utan han behandlade henne med kärlek och respekt. Vilket jag respekterade mer än något annat hos en kille, man kan bedöma en killes kvalité genom att se hur han behandlar sin mamma eller flickvän eller tjej kompis. Om han behandlar henne bra är även han en bra kille.

   "vad gör-" hörde jag någon säga men avbröt sig mitt i meningen. Jag såg upp och såg Snövit stå i dörröppningen, jag släppte Justin och tittade på henne. "vad gör ni!? Varför tar det sådan tid? Och varför har du din bh i handen?" frågade hon sedan och såg på min hand.

   "han ville se på mina bröst, han har ju tydligen inte tillgång till dina. Borde släppa lite på tyglarna, Snövit" sa jag och lämnade badrummet, jag gav Justin ett leende och jag såg hur han såg chockat och en aning anklagande på mig. Jag hade kommit en bit bort i korridoren på väg tillbaka mot mitt rum när jag hör Snövits arga röst.

   "JUSTIN!" jag log lyckligt och gick in i rummet.

 

 

   ”det där var inte snällt” sa Justin när han kom in i rummet drygt en timme senare. Jag rullade halvt runt i sängen för att se honom ståendes i dörröppningen, lutad mot dörrkarmen med armarna i kors över bröstet. Han såg menande på mig och jag fick bita mig på insidan av kinden för att inte flina roat. 

   ”vem har sagt att jag är snäll?” frågade jag och höjde på ögonbrynet.

   ”det där gjorde henne riktigt upprörd och det slutade med att hon åkte” sa han och jag flinade roat.

   ”klarar inte Snövit lite konkurrens?” frågade jag roat. Justin skrattade från dörröppningen och gick fram till sängen, han satte sig på sängkanten och jag såg nyfiket på honom. Han var väldigt söt när han skrattade, tänkte jag och rynkade pannan. Va? Vad säger du? Söt? Ursäkta?

   Jag skakade på huvudet och såg upp på Justin, som hade vänt blicken mot mig och tittade frågande på mig.

   ”vad tänkte du just på?” frågade han.

   ”Snövit” svarade jag. Han skrattade igen och jag log.

 

 

 

Justins Perspektiv.

   Vi satt där i någon timme och pratade, lite om henne, mest om mig. Jag fick henne att le många gånger, till och med att skratta och jag kunde inte hjälpa att le varje gång hon sken upp i ett leende. Hennes leende var vackert likt en ängels och hennes ögon fick en helt annat lyster när hon log.

   ”nej, Justin. Dags att sova, det är en dag imorgon också” sa mamma när hon kom in genom dörren. Jag vände blicken mot henne och log.

   ”jag kommer alldeles strax” svarade jag vänligt och vände huvudet mot Hannah igen, som såg nästan fascinerat på mig. ”vad?” frågade jag förvirrat.

   ”jag gillar hur du behandlar din mamma bara, jag beundrar det” svarade hon frånvarande och fortsatte se på mig. Jag skrattade till.

   ”för mig faller det naturligt att vara vänlig mot min mamma, hon är min favorit tjej och hon kommer alltid ställa upp för mig. Sådana tjejer måste man behandla med respekt och inte kasta dem i soptunnan som en gammal näsduk” svarade jag och hon skrattade åt min jämförelse. 

   ”och just därför beundrar jag dig. För mig är mammor nästan heliga” svarade hon och jag log mot henne.

 

 

Jag vaknade utav att mamma talade lågt med mig och skakade mig löst, jag slog upp ögonen och hon log mot mig. ”dags att vakna gubben” sa hon och jag stönade. Jag hörde hur hon skrattade svagt.

   ”jag kommer” svarade jag svagt. Jag tog på mig nya kläder och gick sedan ner till köket, där mamma och Kenny satt. ”är Hannah vaken?” frågade jag.

   ”jag vet inte. Jag tänkte att du kunde väcka henne” svarade mamma, jag nickade och gick bort mot hennes rum. Jag öppnade dörren och möttes av ett mörkt rum, jag tände lampan och log.

"upp och hoppa sömntuta” sa jag glatt. Jag såg bort mot sängen och möttes av något helt annat än vad jag förväntade mig.

 


 
 
där fick Justin höra vad som har hänt Hannah de senaste åren och Hannah skapar ett förtroende för Justin.
men vad tror ni han möter i rummet? vad har hänt med Hannah? är hon död, kanske?
 
vad tycks? kommentera! :)

"hey, sexy lady!"

Anonym om Trust Issues - Kapitel 5:
du skriver så jävla bra , hihi <3
sluta aldrig skriva för du driver än av sveriges BÄSTA novell :)
 
Svar: TACK!  tycker du verkligen det!? :') du vet inte hur glad jag blir över sådana här kommentarer! :) Tack! ♥

Trust Issues - Kapitel 5

 
PREVIOUS:   Mycket riktigt stod jag i en hall och hade fått på mig ett par shorts och någon stor munkjacka. Munkjackan luktade gott och jag gömde nervöst händerna i fickorna. Snövit och Justin stod framme vid dörren och småpratade med varandra när kvinnan som Justin hade berättat hette Pattie kom in. 

   ”är ni klara?” frågade hon vänligt och såg varmt på oss. Jag log stort mot henne.

   En mamma, tänkte jag och gillade henne redan. Justin öppnade dörren och möttes av en stor, mörk man. Jag stirrade förskräckt på honom. Han log vänligt mot mig men blev sedan lite osäker.

   ”är du säker på att hon klarar det? Det är en massa paparazzis där ute” hörde jag mannen säga till Justin.

Paparazzis, vad är en paparazzi?

 


 

Bara några minuter senare fick jag den frågan besvarad. Ett tiotal män med kameror kom springande med oss, jag skrek till i panik och vände tvärt och sprang in i huset igen. Jag klängde mig fast vid en stol i köket och andades djupt in och ut. Justin och Pattie kom in i köket.

   ”men gumman, de kommer inte skada dig” försäkrade Pattie försiktigt.

   ”alla män skadar, det finns inga undantag!” jag skakade häftigt huvudet fram och tillbaka.

   Pattie sågvarmt på mig. ”det finns undantag, hjärtat”

   Med Patties hjälp kom jag efter många om och men in i bilen och jag klängde mig fast vid hennes arm. Därinne satt redan Snövit och den mörka mannen och till min fasa så satt det två andra män där också. En med mörkt hår och glatt ansikte, den andra med också brunt hår och skägg i ansiktet. De log vänligt mot mig men lät mig annars vara, vilket jag var evigt tacksam för.

   De andra satt och pratade glatt i bilen medan jag satt tyst och såg på omgivningen som svischade förbi utanför fönstret. Bilen stannade och de andra klev ur, jag gick försiktigt ut efter och med snabba steg följde jag efter Pattie in i en stor byggnad. Vi möttes av en kvinna med ett stor leende och papper i famnen. Jag såg misstänksamt mot kvinnan och tyckte hennes leende såg lite stelt ut. Vi visades till ett rum som det stod studio A på, den mörka mannen öppnade och vi andra följde med in.

   ”hey!” hörde jag någon utbrista.

   ”tjena!” hörde jag Justin svara och vi bemöttes utav ett ganska litet rum. Det hade bord, stolar, tusentals knappar, ett stort fönster in till ett annat rum där det stod ett stativ för papper och en mick som hängde nerifrån taket. Vad var det här för rum?

   Jag såg mig förvirrat omkring och mannen som hade hälsat när vi kom in satt i en stol framför knapparna, sedan var det en annan man som stod med en stor kamera. Jag stirrade på dem båda.

   ”det här är Hannah” sa Justin sedan och jag vände min blick mot honom. Jag hälsade inte, männen kanske skulle kidnappa mig om jag visade att jag var svag och vänlig.

   ”ehm… ja” sa Justin och kliade sig i nacken. ”när skulle Usher komma hit?” frågade han sedan för att byta ämne.

   ”han kommer om några timmar” svarade mannen i stolen, fortfarande med blicken på mig. Jag kände mig obekväm och tittade ner i golvet.

 

 

Justin hade många gånger - fler än jag kunde räkna kändes det som - varit inne i det andra rummet med micken och gjort olika ljud. Han hade även sjungit en bit, jag hade fascinerat stirrat på honom genom glaset och utan att jag själv hade märkt det hade jag sakta börjat gå fram mot glaset. När jag var framme vid glaset hade Justin slutat sjunga och fått syn mig innan han gett mig ett leende. Jag kände hur det hettade i ansikte och jag höjde förvirrat upp händer och la dem på mina kinder och kände hur de hade blivit varmare.

   ”Pattie, det är något fel på mig!” hade jag panikslaget sagt och sprungit fram till henne.

   Hon skrattade svagt. ”det är inget fel på dig, gumman. Du rodnar bara”

   ”rodnar? Varför?” frågade jag och försökte riva bort hettan, Pattie tog tag i mina händer och sänkte dem.

   ”man rodnar när man blir generad över något. T.ex. en pinsam situation eller när man blir rörd” sa Pattie försiktigt. ”men oftast så brukar man rodna när man får ett leende av någon speciell” la hon till och jag såg oförstående på henne. Jag hade sedan suttit förvirrad och gnuggat mina kinder, rodnad…

 

 

”hej, du måste vara Hannah. Tre-” hälsade en mörk man som jag hade stött på ute i korridoren på jakt efter Pattie som hade försvunnit. Jag hade förvirrat gått omkring och sedan gått in i den här mannen, han hade granskat mig och sedan verkade något ha klarna för honom och han yttrade dem där orden.

   Men jag hade avbrutit honom med att i stort sett skrikit som hans ord hade drunknat i och jag hade sprungit därifrån i hopp om att jag sprang mot rummet. Jag kastade blickar bakom ryggen många gånger och varje gång var han bakom mig, till min lycka kom ”Studio A” inom synhåll och jag ryckte upp dörren.

   Jag svepte med blicken över rummet för att hitta Pattie, men till min förskräckelse satt inte Pattie därinne. Så nästa person på min tillits lista var Justin, som stod vid ett piano och gjorde fina ljud. Han såg upp när dörren öppnades och han log snett mot mig innan han såg mitt ansiktesuttryck och han såg istället oförstående och oroligt på mig.

   Panikslaget och med andan i halsen gick jag med snabba steg mot honom och jag var noga med att gå stora omvägar förbi dem andra männen. Jag kom fram till honom och jag gömde mig fort bakom hans rygg.

   ”låt honom inte ta mig, snälla! Jag vill inte! snälla!” sa jag och in genom dörren kom mannen med ett roat ansiktsuttryck och jag kved till.

 

 

Justins Perspektiv.

   Jag stod vid det lilla pianot och la till toner till en utav jullåtarna. Albumet artade sig och jag kände hur jag var väldigt nöjd med det hela, speciellt över alla artister som kunde vara med och samarbeta.

   Jag var helt inne i pianot men såg upp när dörren smällde igen och jag fick se Hannah komma in. Jag log vänligt mot henne men hon hade stora, uppspärrade ögon och jag såg förvirrat på henne. Hon gick genom rummet och jag såg att hon var noga med att runda Kenny och Alfredo med stora avstånd. Hon kom fram till mig och gömde sig bakom min rygg.

   ”låt honom inte ta mig, snälla! Jag vill inte! snälla!” sa hon stressat. Precis efter kom Usher in genom dörren med ett roat ansiktsuttryck och jag hörde hur Hannah kved till. Jag lät blicken pendla mellan Usher och Hannah. Var det här ”honom”?

   Jag skrattade till och Hannah såg förkrossat och förvirrat på mig.

   ”Hannah, det här är Usher och han är inte här för att hämta dig” förklarade jag lugnt och hon såg oförstående på mig. Usher skrattade borta från dörren.

   ”så det var därför hon skrek” mumlade han och resten av grabbarna stämde in i skrattet. Jag gick fram och hälsade på honom och Hannah stod nervöst kvar och trampade på stället.

   ”Usher är jätte snäll och han kommer inte skada dig” sa jag sedan och gick tillbaka till henne, jag fick ögonkontakt med henne och hennes grönblåa ögon tittade tillbaka mot mig. Jag såg uppriktigt in i hennes ögon och kom på mig själv med att beundra dem. Jag slet min blick från dem och gav henne ett litet leende, men hon stod spänt kvar bredvid mig och jag vände mig tillbaka till pianot.

 

 

   Hela dagen hade vi spelat in till ”Christmas Song” och vi hade ändrat fram och tillbaka. Hannah hade sedan länge tillbaka på dagen placerat sig på en stol i ett hörn och har inte rört sig från stolen sedan dess. Jag kände hur hennes blick följde mig och jag såg på henne ibland för att ge henne ett lugnande leende. 

   Vi åkte sedan senare på kvällen hem igen med bilen och jag satt trött med Selenas hand i min. Hannah satt och blickade ut genom bilfönstret och följde varje liten grej med blicken, jag kom på mig själv att även nu beundra hennes ögon, hennes hår, hennes ansiktsuttryck och vände fort bort blicken.

   Vi kom fram och till min lycka var det inga paparazzis som stod och väntade. Lugnt gick vi in i det tysta huset och tände upp, mamma gick in i köket för att börja med middag och Hannah försvann inom synhåll. Jag gick för att försäkra mig om att hon inte hade gått in i badrummet men hittade henne i sängen där hon hade kollapsat.

   ”trött?” frågade jag. Hon lyfte på huvudet och såg på mig.

   ”lättare dagar får man leta efter” sa hon och jag skrattade.

   ”det är nog mat snart så om du kommer till köket om en halvtimme kanske” sa jag och jag såg hur hon nickade.

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Justin lämnade rummet och jag låg kvar i sängen, sedan reste jag mig upp och råkade stötta till sänggaveln vid fötterna i processen. Jag kved till av den plötsliga smärtan och drog upp tröjan, under såg jag stora lila blåmärken som pryde min mage och sida. Jag gick bort till badrummet för att se mig i spegeln.

   Jag gick in i rummet och tände, rummet lyste upp och jag granskade mitt ansikte i spegeln. Jag var renare i ansiktet än vad jag hade varit på många år skulle jag tro. Jag stod och granskade blåmärket vid mitt öga som nästan hade försvunnit, uppe vid min panna satt det trådar och Justin hade förklarat att en doktor hade behövt sy mitt sår.

   Jag snurrade runt och granskade mitt hår som var trassligt och långt, jag suckade när jag försökte dra fingrarna genom det. Jag gjorde som många andra gånger, gav upp och lät det vara istället. Sedan struntade jag i mitt ansikte och tog istället av mig munkjackan och granskade min överkropp i spegeln.  Min mage var som sagt pryd med blåmärken och rivsår, jag snurrade halvt runt och granskade min rygg. Även där hade jag blåmärken och de flesta var avlånga. Kofoten, tänkte jag.

   Jag såg upp över bröstet för att se om det var några märken där men inget såg annorlunda ut. Min bh som hade blivit för liten sedan ett år tillbaka tryckte upp mina bröst som vanligt och jag kunde se att min hud var irriterad vid bh banden. Jag sträckte runt armarna och knäppte upp den, jag släppte den till golvet och granskade huden på sidorna och ryggen. Märkena efter bh satt djupt och var röda och blåa på en del ställen, jag såg bekymrat på mig själv i spegeln. Jag såg sedan ner på mina ben, även dem hade blåmärken och rivsår.

   ”Hannah, det är-” hörde jag Justin säga innan han kom med snabba steg in i rummet där jag stod framför spegeln, han stelnade till mitt i steget och stirrade på min kropp i någon sekund innan han vände sig om och slog handen över ögonen. Jag såg förvirrat på honom.

   ”ehm… det är… ehm… mat” sa han sedan.

 


 

haha, oj. liten naken chock där på slutet. :P

vad tror ni händer nu när Justin har kommit in? hur reagerar Hannah? vad tycks? Kommentera! :) 


Trust Issues - Kapitel 4

 
PREVIOUS:   ”du är hemma hos mig, jag har räddat ditt liv” svarade han bara.

   ”vem har sagt att jag ville bli räddad? Varför bryr du dig?” frågade jag.

   ”för-” började han men jag avbröt honom lika fort.

   ”för att du vill ha det varenda kille vill ha på denna jord...” sa jag argt och äcklat.

   Han såg förvirrat på mig. ”sex”

 


 

Justins Perspektiv. 

   ”för att du vill ha det varenda kille vill ha på denna jord...” fräste hon argt med en äcklad bak ton. Jag såg förvirrat på henne, vad babblade hon om?

   ”sex” svarade hon sedan kort, jag såg chockerat på henne och hon stirrade stint tillbaka in i mina ögon. Ryan borta vid dörren började skratta.

   ”tror… d-du… han...” sa han men fick inte fram mer och jag kunde inte hjälpa att det ryckte lite i mungiporna. 

   ”ursäkta!?” frågade Selena med en bitchig ton, Hannah vände långsamt huvudet mot henne och hennes blick granskade Selena uppifrån och ner. Jag kunde se hur Selenas utseende inte imponerade på henne ett dugg.

   ”ja, Snövit. Sex” svarade hon och jag kunde inte hjälpa det utan flinade men försökte dölja det genom att se ner i golvet. ”någonsin haft det?” frågade hon sedan med ena ögonbrynet uppe. Selena stod ordlös och öppnade munnen gång på gång men inga ord kom ut.

   ”trodde väl inte det... Snövit” sa hon och vände sin blick mot mig igen. Jag såg på henne och hon tittade frågande på mig.

”nej, vännen. Jag vill inte ha… sex… med dig” sa jag och flinade smått.

”om det inte är sex, vad vill du ha från mig då?” sa hon. ”avsugning?” Jag skrattade till och kände hur allt blev väldigt obekvämt och pinsamt.

”eh… nej, tack” sa jag.

 

Tumblr_lwy8ejh2lq1qh437a_large

"ehm... no, thank you" 

 

 

 

”tänker du verkligen tvinga mig att stanna här!?” skrek hon inifrån rummet. Vi hade efter lite kämpande fått hennes handleder omplåstrade och tillbaka in i hennes rum. För att hon inte skulle komma till mer skada hade vi även låst dörren om henne, bara för säkerhetskull för tillfället. Något hon inte alls var glad över. 

   ”japp, det är för ditt eget bästa” svarade jag genom dörren med ett flin på läpparna. 

   ”du känner inte mig!” skrek hon frustrerat och hon bankade en gång på dörren. 

   ”nej, det stämmer. Men jag skulle gärna vilja” svarade jag och satte mig ner på golvet bredvid dörren. 

   ”VEM ÄR DU!?” skrek hon tillbaka och jag skrattade lågt. 

   ”jag heter Justin Bieber och du?” frågade jag vänligt och jag kunde höra hur hon muttrade något ilsket. ”nå?” frågade jag efter en stunds tystnad.

   ”Hannah, Hannah Davids” svarade hon uppgivet.

   ”trevligt att träffas Hannah” sa jag och skrattade roat.

   ”önskar att jag kunde säga det samma” hörde jag henne muttra och jag skrattade igen.

 

 

   Hela dagen satt jag där vid dörren och småpratade med henne - Hannah, jag berättade mest om mig själv eftersom hon inte ville prata själv. ”tror du seriöst att jag ska tro på det?” frågade hon överlägset, jag hade kört hela berättlesen om uppstarten för min karriär och hon var långt ifrån troende till den historien. 

   ”tro vad du vill, men jag är artist. Är inne på mitt andra snart tredje år” svarade jag.

   Hon fnös. ”jovisst”

   ”som sagt, tro vad du vill” svarade jag roat. Det var ganska roligt att sitta där utanför och prata med henne, hon hade humor utan att hon själv visste om det och jag skrattade många gånger. En stund under dagen hade Selena kommit med snabba och irriterade steg mot mig i korridoren.

   ”ska du verkligen sitta här hela dagen?” frågade hon surt.

   ”jag pratar ju med-” sa jag och pekade mot dörren.

   ”jaja, jag vet att lilla miss självmord sitter där inne” sa hon och avbröt mig. Hon kastade sedan en glödande blick mot dörren.

   ”men är det inte prinsessan Snövit som har kommit för att hälsa på” sa Hannah inifrån rummet.

   ”varför kallar du mig Snövit!?” frågade Selena irriterat och stirrade på dörren.

   ”för att du är lika patetisk, ful och letar bara efter drömprinsen som Snövit. Jag gissar på att du nöjer dig med Justin för tillfället. Men så fort det kommer någon bättre så kommer du försvinna lika fort som Snövit sprang in i skogen” sa Hannah och la till en dramatisk ton i slutet av sin lilla predikan och jag fick kämpa med att inte skratta. Som jag sa, Hannah hade humor.

   ”det där är så inte sant!” utbrast Selena och höjde rösten.

   “försök intala dig det, hjärtat” hörde jag Hannah säga uttråkat. Selena hade argt lämnat mig i korridoren och jag fortsatte prata med Hannah som om inget hade hänt. Selena borde inte ta det så hårt, Hannah skojade ju bara.

   ”får jag komma ut någon gång?” gnällde hon.

   ”så fort du inte springer till badrummet för att ta livet av dig” svarade jag lugnt. Hon stönade högt och jag fnissade till. Dagen gick mot sitt slut och jag blev tillslut tvungen att gå upp till mitt eget rum för att sova.

   "godnatt Hannah" sa jag innan jag gick därifrån efter att ha satt en stol under handtaget så hon inte kunde ta sig ut.

   "godnatt" hörde jag henne muttra.

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Efter att ha känt på handtaget en lång stund efter att Justin som han tydligen hette hade gått, gav jag upp och försökte sova istället. Jag la mig under det fluffiga täcket och gosade ner mitt huvud i den mysiga kudden. Efter bara några sekunder somnade jag.

 

 

Något strök mig försiktigt över pannan och kinden, jag rös och påmindes om mäns smekningar. Jag slog upp ögonen och skrek, en kille som tydligen hade stått lutad över mig skrek också till av förvåning. Han ryggade tillbaka och höll upp händerna i en avväpnad gest.

"jag ska inte skada dig" sa han lugnande, jag hade snabbt satt mig upp och hade pressat mig mot sänggaveln. Jag stirrade på honom.

   Justin, tänkte jag. Gårdagen kom tillbaka till mig som en knytnäve, bilder på mina blodiga händer, Justins bruna ögon, rakbladen, den mjuka sängen, Justin som pratade med mig genom den stängda dörren svischade förbi genom mitt huvud.

   Den kaxiga attityden jag hade haft igår var nu som bortblåst och min rädsla för män, killar, det andra könet över huvud taget kom nu tillbaka med full kraft.

   "ah... ah" andades jag förskräckt fram och stirrade på honom.

   "jag kommer inte röra dig igen" svarade han, jag slappande av något när han tog ännu ett steg bort från sängen. "se" sa han och såg menande på mellanrummet mellan oss. 

   "jag kom bara in för att säga att vi ska åka iväg en stund, typ hela dagen" berättade han och började gå bort mot dörren. "så du kan väl se till att inte förstöra något och det finns mat i kylskåpet" fortsatte han säga och vände sig om för att se på mig i sängen.

   "ha en bra dag" sa han och log stort, han lämnade dörren och jag hörde steg som avlägsnade och en dörr som stängdes. Jag satt stum kvar i sängen och tänkte över det som precis hänt. De hade lämnat mig ensam. I det här huset, tänkte jag förskräckt och såg mig omkring i rummet.

   Rakbladen! tänkte jag sedan, fort kröp jag över sängen och gick över golvet till dörren. Jag gick ut i korridoren och bort till dörren som jag hade gått in i igår. Jag öppnade dörren samtidigt som jag kastade en blick bakom axeln innan jag såg in i badrummet. Jag ryckte till och halv skrek när det stod någon därinne när jag trodde att jag egentligen var ensam.

   ”letar du efter den här?” frågade Justin och visade upp rakhyveln. Jag såg surt på honom.

   ”seriöst?” frågade jag och la armarna i kors.

   ”seriöst, så testade jag dig och du fick just underkänt” svarade han och la ner rakhyveln bredvid handfatet.

   ”så du ska låsa in mig i det där rummet för resten av mitt liv? Då går jag hellre tillbaka till Mark, gör han riktigt förbannad så han slår ihjäl mig istället och alla blir nöjda” sa jag och höjde på armarna.

   ”inte riktigt. Du ska följa med oss” svarade han enkelt och log.

   ”va?” frågade jag dumt.

   ”du. ska. följa. med. oss” upprepade han långsamt.

   ”varför?” frågade jag irriterat och la armarna i kors över bröstet. 

   ”därför enligt ett visst test så klarar inte du att vara hemma ensam” svarade han och log, uppenbart nöjd med sig själv. 

 

 

   Mycket riktigt stod jag i en hall och hade fått på mig ett par shorts och någon stor munkjacka. Munkjackan luktade gott och jag gömde nervöst händerna i fickorna. Snövit och Justin stod framme vid dörren och småpratade med varandra när kvinnan som Justin hade berättat hette Pattie kom in. 

   ”är ni klara?” frågade hon vänligt och såg varmt på oss. Jag log stort mot henne.

   En mamma, tänkte jag och gillade henne redan. Justin öppnade dörren och möttes av en stor, mörk man. Jag stirrade förskräckt på honom. Han log vänligt mot mig men blev sedan lite osäker.

   ”är du säker på att hon klarar det? Det är en massa paparazzis där ute” hörde jag mannen säga till Justin.

Paparazzis, vad är en paparazzi?

  


 

okej, inte det längsta... :/ men vad tror ni händer nu? hur kommer Hannah reagera med alla paparazzis? kommer det lugnas mellan Hannah o Selena? :) KOMMENTERA!!

 

kramisar . ♥


Trust Issues - Kapitel 3

 
PREVIOUS:   Jag kommer att dö, var det enda som gick genom huvudet på mig. Jag kände hur blodet samlades i munnen och lite rann nerför min haka, jag blev slappt kvarstående i min förlamning. Mark utnyttjade mitt handikappade tillstånd och lyfte fort upp mig på hans axel. Slappt blev jag hängde och gungade fram och tillbaka tillsammans med hans steg. Vi kom fram till bilen och han drog häftigt upp dörren, han slängde in mig och drog fort igen dörren igen. Ljuset klipptes av och jag blev kvarlämnad i det mörka utrymmet.
 
   Jag kommer att dö nu…
 
 

 

 

Who You Are by Jessie J

 

Bilen stannade med ett ryck efter att ha åkt väldigt fort på snirkliga vägar. Jag kved till när dörren till där jag låg öppnades och utanför stod Mark med ett galet ansiktsuttryck. Han tog tag i mig och slet mig ur bilen, jag hann se en glimt av träd och en vägg men inte någon som helst skymt av civilisation.

   Mer hann jag inte se för än en knytnäve placerade sig i mitt ansikte och jag föll till marken, jag landade på den kalla jorden och stönade över smärtan i ansiktet. Fort började Mark sparka mig i magen, på benen, över ryggen. Jag satte upp armarna över ansiktet och kröp ihop på marken och tog bara emot hans sparkar.

   Sparkarna slutade och jag kikade försiktigt upp, suddigt såg jag hur Mark sträckte sig in i bilen och drog ut något långt, silvrigt och smalt. Jag flämtade till när jag såg att det var en kofot.

   ”Mark, snälla!” utbrast jag. Men han svingade den och träffade mig i ansiktet och allt blev svart.

 

 

Med ett stön vaknade jag och möttes utav den mörka himlen, jag försökte fokusera blicken men den skymdes utav något. Jag sträckte upp armen för att ta bort det som var iväg men det högg till i axeln av smärta när jag rörde den.

   Då verkade hela min kropp vakna till liv och all smärta i kroppen skrek samtidigt, alla kroppsdelar skrek till mig att de inte mådde bra, att de hade blivit skadade. Jag skrek till och hoppades för allt på jorden att inget var brutet.

   Långsamt lyfte jag lite på nacken för att titta ner på mig själv. Min body existerade inte längre och den nu blottade huden var täckt av blod och sår, jag stönade och reste mig ännu lite för att se ner på mina ben. De såg inte brutna ut men rivsår och blåmärken befann sig överallt på den bleka huden.

   Jag sträckte upp mina händer till mitt ansikte och kände på mitt ansikte, från min panna och ner över min vänstra ansiktshalva var täckt av något varmt och blött. Jag sänkte mina händer och såg att dem nu var alldeles röda av blod. Jag tittade förskräckt på mina händer och tårarna bildades i mina ögon.

   Sedan slog det mig hur tyst det var, jag såg mig omkring och såg att jag låg vid en vägkant. Mörker och skog omringade mig och jag kände hur paniken växte i bröstet på mig. Hade han lämnat mig i mitten av ingen stans och hoppats att jag skulle dö!? 

   Försiktigt och så fort min kropp tillät reste jag på mig och stod vingligt på benen. Långsamt började jag stappla åt det ena hållet på väggen i hopp om att jag gick åt rätt håll.

 

 

Hur länge jag gick på den där väggen hade jag ingen aning om, minuter, timmar, dagar…

   Jag stapplade fram känslolös och trött. Jag gick mitt i vägen och tillslut orkade jag i gå mer, benen vek sig oh jag föll ner på marken och blev liggande. Jag kände gatans svala yta mot ansiktet som fortfarande var täckt av blod och log svagt. Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare, utan att jag märkte det föll ögonlocken ihop och jag somnade på gatan.

 

 

Justins Perspektiv.

   Vi hade åkt hem och jag kunde inte sluta tänka på den där tjejen. Var hon död nu? Låg hon i något dike och förblödde? Vem var mannen?

   Frågorna bara rullade in i huvudet på mig och vägrade försvinna, efter ännu en timme sittandes i soffan suckade jag frustrerat till och reste på mig. Jag kände Selenas blick i nacken men struntade i henne och gick ut genom dörren, jag gick fram till bilen och startade den.

   Planlöst körde jag runt och tänkte vidare. Varför hade vi inte gjort något? Varför hade vi varit så jävla förlamade? Hur kunde någon göra så mot någon annan?

   Jag slog på helljus när jag märkte hur mörkt det hade blivit, längre fram på gatan tyckte jag det låg något. Jag fokuserade blicken och nickade för mig själv. Jo, det låg definitivt något på vägen. Jag planerade att köra runt det med såg sedan att det inte var ett djur, jag tvärstannade och klev ur bilen. Fort gick jag fram till personen som låg på gatan och såg blod, blåmärken och brunt hår.

   Jag vände förskräckt på personen och såg att det var en tjej, hon hade blod över nästan hela ansiktet som var blandat med jord. Hennes mage hade stora blodfläckar och hennes ben var täckt av blåmärken. Jag strök bort lite blod och flämtade till när jag kände igen henne.

   Det var tjejen från caféet… Jag bar upp henne i famnen och fick upp dörren till bilen, varsamt la jag in henne i bilen och stängde dörren igen. Med hög hastighet åkte jag tillbaka hem och körde upp på uppfarten. Jag fick ur henne ur bilen och sprang fram till dörren.

   ”MAMMA!” skrek jag in i huset när jag kom in hallen, jag hörde röster från köket och gick fort dit. Därinne satt Scooter, Kenny, Selena, Ryan och Selena.

   ”vad är det gubben?” frågade mamma men ingen hade riktat upp blicken mot mig, de alla tittade på något som låg på bordet.

   ”det ser visst ut som våra vägar korsades i alla fall” sa jag.

   ”vad menar-” började hon men tystnade när hon tittade upp på mig, fort vände restens huvuden mot mig och de såg skräckslaget först på mig och sedan på den blodiga tjejen i mina armar.

   ”vad har hänt!?” nästan skrek min mamma.

   ”jag hittade henne liggandes på vägen, ensam” sa jag och såg ner på henne. Hennes huvud vilade mot min axel och jag kunde känna det varma blodet genom tröjan.

 

   Vi hade tvättat av henne för att se om skadorna var så allvarliga som de såg ut. När blodet från hennes mage försvann så såg man att det bara var enkla rivsår som man kunde fixa med plåster. Vi sköljde över hennes ansikte men var noga med att inte skölja över hennes näsa så att hon inte kvävdes. Såret var placerat upp vid hennes hårfäste och det såg ut som om det behövde sys.

   Vi la henne i en utav sängarna och för första gången sedan jag kom hem såg jag på mig själv i spegeln. Jag hade stora chockade ögon, en stor blod fläck täckte min vänstra axel, över bröstet och på magen var det små fläckar. Jag gick ut till dem i köket igen och de såg upp på mig. Selena sprang fram till mig och kramade mig hårt, jag kramade henne löst tillbaka.

   ”är du okej?” frågade hon med tårar i ögonen. Jag nickade bara svagt innan jag vände mig mot mamma.

   ”kan man inte få hem en doktor som kan sy hennes panna?” frågade jag henne. ”hon skulle nog bara bli ännu mer skrämd om hon vaknade upp i ett sjukhus”

   ”jo, det är klart” sa hon och vände sig fort mot telefonen. Hon torkade tårarna innan hon slog numret och gick iväg för att prata. Återigen gick jag ifrån köket och gick uppför trappan och upp till mitt rum.

   Jag klev in i duschen och tvättade bort allt blod och smuts, jag drog på mig nya kläder och återvände ner igen. Jag gick bort till tjejens rum och såg att en man sittandes på hennes sängkant med plasthandskar och rörde hennes sår i pannan.

   ”hon kommer väl klara sig?” frågade jag och han vände sig om.

   ”jo, just nu har hon bara lagt sig själv i en slags koma för att skydda sig själv. Men hon är inte döende eller på väg att hamna i riktig koma. Hon kommer vakna när hon är redo” svarade han vänligt och böjde sig ner till sin väska.

   När han väl hade gett henne bedövningsspruta och hade förberett nål och tråd klarade jag inte mer. Jag reste mig från sängen och gick ut i vardagsrummet så länge.

   ”är han klar?” frågade mamma när jag kom in genom dörröppningen.

   Jag skakade på huvudet ”han ska börja sy nu” svarade jag.

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Jag öppnade försiktigt ögonen och såg mig förvirrat omkring. Vart var jag? Jag låg i en säng med vita lakan och mjuk madrass, det luktade fräscht och det kändes som silke mot min hud. Rummet var stort och fint inrett.

   Var jag i himlen? Hade jag dött på vägen? Kommer jag träffa min mamma?

   Glädje spred sig genom min kropp och jag satte mig häftigt upp av tanken, genast högg det till i ryggen och jag förstod att jag inte var i himlen. Jag såg mig förskräckt omkring. Vart var jag då?!

   Jag spände öronen och lyssnade efter ljud, röster, rörelser, vad som helst och mycket riktigt hörde jag svaga röster som samtalade med varandra någon annan stans än där jag befann mig. Jag reste mig hastigt från sängen.

   Mark kanske hade kommit och hämtat mig trots allt, tänkte jag panikslaget. Jag gick fram till den enda dörren och öppnade den försiktigt, rösterna blev högre och jag hörde en mörk mansröst.

   Mark, tänkte jag fort. Jag smög genom den lilla korridoren och reflekterade över de fina möblerna, färgerna och doften. Det brukade inte vara såhär fint och det brukade inte dofta såhär gott där Mark brukade bosätta sig.

   Jag tyckte jag hörde hur rösterna kom närmre, panikslaget gick jag in genom första bästa dörr. Jag hamnade i ett häftigt badrum, de vita kakelplattorna sken i ljuset av lamporna och jag såg mig imponerat omkring. Den mörka rösten trängde genom min tillfälliga förlamning, fort slängde jag mig mot skåpen och letade efter något vasst.

   Fort, fort, fort, han kommer ju! Manade jag på mig själv.

   Jag grep fort tag i en rakhyvel och satte mig ner på golvet, som många andra gånger lät jag rakbladen skära någorlunda djupt ner i mina handleder. Jag lutade mig bak mot det kalla badkaret och kände lättnaden när smärtan och skräcken rann ut tillsammans med blodet.

 

Tumblr_lwbse5ktls1qiv53ho1_500_large

"...like many other time I let the razerblade cut somewhat deep across my wrist..." 

 

 

   ”hon är borta!” hörde jag en kille skrika.

   ”va!?” fick han till svar, sekunden efter slogs dörren intill badrummet upp och jag kände igen killen från caféet. En orolig uttryck pryde hans ansikte och han såg chockat på mig tills det växlade till något argt men förvånat ansiktsuttryck.

   ”vad gör du!?” nästan skrek han åt mig, jag rynkade pannan. Varför brydde han sig? Vad gjorde han här ändå? Vänta, såklart han ville ha samma sak som alla andra killar…

   Han grep tag i mina handleder och drog upp mig till stående, fort skruvade han på kranen och vattnet rann ner i handfatet. Fort drog han in mina handleder under vattnet och det sved häftigt till.

   ”aj! Vad gör du?” fräste jag. ”sluta!” skrek jag sedan och försökte rycka bort mina armar ur hans grepp. Men hans ansiktsuttryck hårdnade och han höll ett hårdare grepp om mina handleder.

   ”jag tänker inte låta dig ta livet av dig” svarade han argt.

   ”varför inte? Jag vill inte leva längre! Vem är du att stoppa mig!?” skrek jag åt honom, in genom dörren kom en kvinna med två män och en yngre tjej efter sig som jag också kände igen från caféet.

   ”vad händer?” frågade kvinnan oroligt.

   ”hon har skärt sig i handlederna” svarade killen och stängde av vattnet. Han drog ut en låda och fann massa handdukar, fort virade han in mina händer med handduken och jag såg argt på honom.

   ”vart är jag? Vem är du? Vilka är ni allihopa?” fräste jag. ”han kommer döda er, han kommer döda oss alla”

   ”du är hemma hos mig, jag har räddat ditt liv” svarade han bara.

   ”vem har sagt att jag ville bli räddad? Varför bryr du dig?” frågade jag.

   ”för-” började han men jag avbröt honom lika fort.

   ”för att du vill ha det varenda kille vill ha på denna jord...” sa jag argt och äcklat.

   Han såg förvirrat på mig. ”sex”

 


 

hur tror ni Justin reagerar nu? är hon äntligen kvitt Mark? vad tycks? kommentera. :)


Trust Issues - Kapitel 2

 
PREVIOUS:   Det var inte blod från min näsa, konstaterade jag för mig själv. Mannen måste ha kört doggy style på mig medan jag var medvetslös, jag kröp ihop och slog armarna om mig själv och vaggade fram och tillbaka medan jag grät tyst.

   Jag kände mig smutsig, utnyttjad, äcklig... Jag la mig på sidan på bil golvet och kröp ihop i fosterställning, fort tog jag tag i smycket som tillhörde mammas halsband och tryckte den mot munnen. Mamma, varför försvann du från mig!? Jag behöver dig! Mer än någonsin...

 


 

 
 
Fly by Nicki Minaj ft. Rihanna
 

Bilen stannade och en dörr smälldes igen och inte långt efter öppnades min dörr. Mark tog tag i mina överarmar och drog ut mig ur utrymmet och ställde mig hårt på marken, mina ben vek sig lite men snart fick jag kraft nog att stå. Vi stod utanför ett hus.

   "vi ska stanna här några timmar och du säger inte ett ljud, förstått!?"

   "ja" viskande jag och nickade med huvudet. Utan ett ord gick han ifrån mig och bort mot ytterdörren, sakta började jag gå efter honom. Därinne satt ett gäng män runt ett bord med grön matta på, de rökte cigaretter och drack whisky.

   "Mark!" ropade ena mannen sluddrigt, alla vände sig om och stora leende pryde deras ansikten.

"sätt dig där och håll käften" fräste Mark åt mig och pekade på en stol i ett hörn, jag gick något ihopkrupet bort mot stolen.

   I vad som kändes som en evighet satt jag på den där stolen och blickade ut i ingenting medan jag kom fram till att jag inte kunde stanna längre. Den här gången ska jag försöka fly på allvar, jag tänkte ut hur jag skulle göra och samtidigt försöka att inte rycka till när en utav Marks äckliga vänner kom fram för att röra på mig.

 

 

"kom tillbaka snart Mark!" ropade killen ännu sluddrigare än tidigare när vi gick bort mot bilen.

   "vad är klockan?" viskade jag fram.

   Hans huvud rycktes fort till mig och han verkar nästan förvånad över att han hade något med sig, som om han hade glömt att han släpade runt mig överallt. Han kisade ner mot sin klocka som satt runt hans handled och kisade mot den.

   "halv två" svarade han lika sluddrigt som mannen som hade ropat efter oss. Jag nickade, han krånglade lite med låset innan han fick upp dörren och jag klev fort in innan han puttade in mig.

   Jag bad till Gud att han skulle glömma att låsa dörren efter sig och tur nog så hörde jag inget rassel efter något som kunde betyda att han hade låst dörren. Bilen körde iväg och det gick lite vingligt, jag tog av mig mina skor och slängde dem på golvet för att jag skulle kunna springa fort. Jag satte mig beredd vid dörren för att snabbt kunna rycka upp den när bilen stannade.

   Bilen stannade men den stängdes inte av och fort drog jag upp dörren och såg att vi stod vid ett trafiklyse, jag hoppade ut och sprang framför bilen bredvid och upp på trottoaren. Trots att smärtan från min rumpa sköt som blixtrar i kroppen kunde jag inte stanna.

   "HANNAH!" skrek Mark rasande efter mig och jag sprang fort längst trottoaren och bortåt. Jag blickade bakom mig och såg en vinglig gestalt komma gående fort bakom mig, skrämt sprang jag ännu fortare och rundade ett hörn. Där fortsatte gatan och jag såg ett café lite längre bort på gatan som var öppet. Snabbt sprang jag bort till dörren och ryckte upp dem, utan att tänka gick jag genom det och såg en tjej och en kille som såg ut att vara i min ålder. Bredvid dem satt en kvinna och en mörk man. Fort gick jag fram till de ungdomarnas bord, jag dök snabbt under bordet och glömde mig bakom deras duk.

   "men vad gör du?" frågade han.

   "låtsas inte om mig, snälla. Jag försvinner snart" sa jag och tystnade fort när jag hörde dörren till caféet slå upp.

   "Hannah" hörde jag Mark sluddra, jag bet mig hårt i läppen för att inte göra ett ljud.

 

 

Justins Perspektiv.

   Jag, Selena, Kenny och mamma hade satt oss på ett café för att äta lunch, vi satt och pratade när dörren plingade till. Jag vände blicken mot dörren och såg en tjej, hon såg skrämd och förstörd ut. Hon hade ärr över hela benen och ett blåmärke täckte hennes öga och kind.

   Hon hade på sig en svart body, svart skjorta men inga skor. Hennes bruna midjelånga hår såg ut som om det skulle behövas en omgång med borsten, hon såg sig om i caféet och hennes blick fastnade på vårt bord. Lite halvt haltande började hon fort gå mot oss. Hon såg ut att behöva hjälp, när hon kom tillräckligt nära skulle jag precis erbjuda min hjälp men hon överraskade mig genom att dyka ner under vår bordsduk. Underligt...

   "men vad gör du?" frågade jag förvirrat och såg på Selena, som tittade förvånat tillbaka. Kenny var på väg att rycka ut henne men jag stoppade honom när tjejen började prata.

   "låtsas inte om mig, snälla. Jag försvinner snart" sa hon och tystnade tvärt när dörren återigen plingade till, in kom en man som såg väldigt full ut.

   "Hannah?" frågade han sluddrigt. Han såg sig om och kom fram till oss, han försökte antagligen verka nykter men lyckades inte jätte bra.

   "har ni sett en tjej med brunt hår och svartklädsel?" frågade han och vinglade till lite. Under bordet tog tjejen tag i mitt smalben och tryckte till.

   "ja, men hon passerade bara genom och försvann ut genom bak dörren" svarade jag lugnt, men såg kallt på honom.

   "tack" sa mannen fort och gick. Tjejen släppte mitt ben och tittade fram bakom duken, hon såg sig fort runt och ställde sig sedan upp.

"ledsen att jag störde, jag kan betala" sa hon och grepp tag i min hand och la den på hennes ena bröst. Chockerat tittade jag på henne och sedan på Selena som tittade bestört på min hand, jag såg tillbaka på min hand, ryckte till och drog snabbt bort den. Hon rynkade pannan lite, som om hon förundrades över att jag tagit bort handen.

   "tack" sa hon sedan och gick ut genom dörren.

   "okej, vad var det som just hände?" frågade jag.

   "du rörde precis en annan tjejs bröst" väste Selena surt.

   "men!" utbrast jag bestört. "det var ju..." försökte jag men hon gav mig en arg blick och jag tystnade.

   VA!? skrek det i huvudet på mig. Jag tittade förvirrat mot mamma och Kenny, de såg minst lika förvirrade ut. Mamma tittade lite konstigt åt Selena håll. Utanför fönstret såg vi hur mannen kom tillbaka gående förbi med arga steg, hans arm var utsträckt bakom sig som om han höll i något. Det visade sig vara tjejen han släpade på och hon försökte panikslaget rycka sig ur mannens grepp.

   Argt vände han sig snabbt om och slog hårt knytnäven i tjejens ansikte, hennes ansikte kastades åt vårt håll och för ett ögonblick möttes våra blickar, hennes ögon utstrålade hopplöshet. Tjejen blev slappt stående kvar men lite blod droppande från munnen, chockat såg jag på tjejens slagna ansikte. Jag var som handlingsförlamad, vad gör människan!?

   Mannen lyfte fort upp tjejen på axeln och traskade iväg. Jag stirrade efter dem innan jag vände mitt ansikte mot resten och de såg minst lika förskräckna ut. Jag rycktes ur mitt chocktillstånd och reste fort på mig.

   "vi måste göra något!?" ropade jag halvhögt.

   "Justin, lugn! Vi vet inte vilka de är eller vart de tog vägen" sa min mamma lugnt.

   "men! Hon blev ju misshandlad, vi måste ju hjälpa henne!" ropade jag argt. Om det var något som gjorde mig arg så var det misshandel eller att man på något sätt gör sig själv illa.

   "det är inte meningen att vi ska hjälpa alla. Men om det är meningen att vi ska hjälpa henne, så kommer våra vägar korsas" fortsatte mamma lika lugnt.

   Jag gick tillbaka till bordet och såg på Selena som stirrade ner i sin talrik. Jag hade nästan lust att snäsa åt henne, "nu hade du väl tyckt det vore okej om jag hade rört båda hennes bröst, eller hur!?" men det här var ju inte Selenas fel. Så jag svalde min irritation och satte mig istället för att äta.

 

 

Hannahs Perspektiv.

   Varför drog han bort handen? Ville han ha mer än så? Men han såg bara konstigt på mig så jag sa ett tack och gick ut genom dörren igen. Jag kastade huvudet åt båda hållen för att försäkra mig om att Mark inte var i närheten, fort sprang jag bortåt från där jag visste att jag hade lämnat bilen. Jag blickade en sista gång över axeln och kolliderade i något framför mig, snubblande tog jag ett steg bakåt.

   Jag flämtade till när jag såg upp på Marks rasande ansikte, fort tog han tag i min handled och började dra mig mot bilen igen. Jag stretade emot och försökte rycka mig loss ur hans fasta grepp. Vi kom gåendes tillbaka förbi caféet igen och då verkade Mark få nog. Fort vände han sig om och slog mig hårt i ansiktet. Mitt huvud kastades mot det stora fönstret som ledde in till caféet, där mötte jag den unga pojkens förfärade blick.

   Jag kommer att dö, var det enda som gick genom huvudet på mig. Jag kände hur blodet samlades i munnen och lite rann nerför min haka, jag blev slappt kvarstående i min förlamning. Mark utnyttjade mitt handikappade tillstånd och lyfte fort upp mig på hans axel. Slappt blev jag hängde och gungade fram och tillbaka tillsammans med hans steg. Vi kom fram till bilen och han drog häftigt upp dörren, han slängde in mig och drog fort igen dörren igen. Ljuset klipptes av och jag blev kvarlämnad i det mörka utrymmet.

   Jag kommer att dö nu…
 
 

 
 
the second one! ja, som ni nu märke så är Justin nu inblandad... :) jag ska börja skriva på 3, men uppdateringen kanske inte blir lika hög nu när skolan har börjat och har ju alla mina nationella prov den här terminen -.- USCH! vill inte... har redan ett kemi prov nästa vecka... euk!
kramisar.

Trust Issues - Kapitel 1

 
 

Mark stormade in i rummet och jag kröp skrämt ihop i sängen och inväntade slagen. Men inga slag kom, istället kände jag hur trycket från repen lättade. Förvånat tittade jag upp. Han hade knutit upp repen och jag drog fort till mig händerna och smekte över de djupröda märkena jag hade fått.

   ”klä på dig nu slyna” sa han och pekade irriterat på högen som låg på byrån.

   ”vart ska vi?” viskade jag.

   ”klä på dig” upprepade han argt.

   ”kan du inte bara säga vart vi ska?” frågade jag svagt. Fort vände han sig om och slog till mig över kinden, han slog så hårt att jag flög bak i sängen.

   ”KLÄ PÅ DIG NU!” röt han och stormade ut ur rummet. Jag tog mig om kinden och kände hur tårarna bildades i ögonen på mig, men jag bet ihop. Han var inte värd mina tårar.

   Jag klev ur sängen på svaga ben, det måste ha varit en vecka sedan jag stod upp själv senast. Mina fötter värkte när mina hälsenor sträcktes ut och jag kved till. När jag stod upprätt flimrade det framför ögonen på mig och jag behövde greppa hårt i byrån för att inte falla.

   När jag kunde se klart igen och huvudet hade slutat snurra, började jag sakta klä på mig igen. Det var samma gamla kläder som alltid, en svart body med djup urringning tillsammans med en tunn svart skjorta och ett par svarta pumps.

   Denna klädsel hade jag haft de senaste två åren, på vintrarna hade varit svårt med kylan men som vanligt brydde sig Mark inte det minsta. Utan lät mig frysa, en gång hade mitt finger blivit så kallt att jag behövde suga på det i två timmar för att skulle få normal temperatur igen.

   Jag drog på mig bodyn och trädde på pumpsen på fötterna och ställde mig upp. Genast slutade fötterna värka, mina fötter hade blivit vana vid skornas höjd, att stå på vanlig platt fot gjorde hemskt ont. Jag blickade ner på mig själv och såg att jag hade magrats, jag suckade och grepp tag i mammas halsband som hade hängt runt min hals sedan hon dog.

   Jag kliade mig på näsan och undrade hur jag såg ut i ansiktet, men såklart fanns det ingen spegel i rummet. Jag försökte borsta mitt trassliga bruna hår som nu räckte mig ner till midjan genom att dra det mellan fingrarna men gav snabbt upp.

   Jag drog på mig skjortan och gick sakta ut ur rummet som jag hade legat i. Solstrålarna som sken in genom fönstret brände mina ögon till tårar och jag satte upp handen för att skymma det starka ljuset.

   "KOM NU!" röt Mark ilsket från hallen, fort gick jag ut i hallen och han öppnade ytterdörren innan han smällde mig i bak huvudet samtidigt som han stängde dörren. Vädret var varmt och skönt, det måste vara mitt i sommaren eller något.

   Brukar inte riktigt kunna hänga med i dagarna, eller månaderna för den delen, inte i tid över huvud taget. Lydigt stod jag kvar bredvid honom och väntade på att han skulle bli klar, sedan gick han med stora steg bort mot en grön skåpbil. Han öppnade sidodörren och det visade sig vara ett stort bagageutrymme, han knuffade in mig och jag flög hårt till bil golvet.

   "gör vad du vill" hörde jag Mark säga, den vanliga standard meningen till en kund som han släppte in i mitt rum. Förskräckt tittade jag mig omkring och såg en man sitta i ena hörnet av bagageutrymmet, Mark stängde fort igen dörren och mannen tände en lampa. Med ett äckligt och sliskigt leende på läpparna trevade hans ögon över min kropp och han slickade sig lite om överläppen. Jag hade lust att kräkas där rakt framför honom, men jag bet ihop.

   Han började krypa över till mig och ofta brukade jag bara låta männen göra vad de skulle så att de sedan fort som fan kunde försvinna från mitt liv, för jag var trött på att slåss. Det första året kämpade jag varje gång vilket resulterade i att jag fick en massa stryk, så överallt på min kropp har jag ärr och bulor.

   Men inte den här gången, det var något med den här mannen som var ännu mer läskigt än de andra. Jag ville inte att han skulle komma i närheten av min kropp, så jag gjorde motstånd. Jag skrek som en galning och klöste allt jag kom åt. Bilen stannade med ett ryck och jag gled en bit på golvet med mannen över mig, dörren öppnades och där stod en rasande Mark. Han såg hotfullt på mig och verkade inse problemet när han såg mina naglar som borrade in sig i mannens överarm. Fort och innan jag hann reagera höjde han knytnäven och slog mig hårt i ansiktet och allt blev svart.

 

 

Jag vaknade senare ut av att bilen stannade och mitt huvud krockade med bil väggen, jag lyfte försiktigt på huvudet och försökte lokalisera mig. Vad hade hänt? Vart var jag? 

   Min kind bultade. Försiktigt strök jag fingrarna över kinden och kved till när jag råkade trycka för hårt. Mark hade slagit mig i ansiktet, varför? Mannen! 

   Förskräckt tog jag på min kropp och insåg att jag bara hade bh på mig, tårarna rann nerför mina kinder och skammen brände i mig. Jag trevade runt i bilen på jakt efter den lilla lampan som den sliskiga mannen hade tänt förut.

   Jag hittade den och tryckte på den lilla knappen, det lilla utrymmet lös upp och jag såg mig omkring. I ena hörnet låg mina trosor och resten av kläderna, jag kröp fram till högen och tog så gott jag kunde på mig kläderna. Jag kröp sedan bort till stället jag hade varit på innan, där fann jag en liten pöl av blod.

   Jag rynkade pannan. Hade blödigt, näsblod kanske? Jag satte mig på rumpan bredvid pölen och en fruktansvärd smärta spred sig från min rumpa och upp genom ryggraden, jag jämrade mig högt och en tår rann nerför min kind. Fort ställde jag mig på knä igen och smärtan från rumpan lättade lite.

   Det var inte blod från min näsa, konstaterade jag för mig själv. Mannen måste ha kört doggy style på mig medan jag var medvetslös, jag kröp ihop och slog armarna om mig själv och vaggade fram och tillbaka medan jag grät tyst.

   Jag kände mig smutsig, utnyttjad, äcklig... Jag la mig på sidan på bil golvet och kröp ihop i fosterställning, fort tog jag tag i smycket som tillhörde mammas halsband och tryckte den mot munnen. Mamma, varför försvann du från mig!? Jag behöver dig! Mer än någonsin...

 



då var kapitel 1 ute! =) hoppas ni vill läsa sorgligt... i alla fall ett tag. jag lovar det blir lyckligare!! :)

kramisar. :)


"you pick me up when I fall down"

jag bestämde mig för att, som i en del andra bloggar, så är huvudpersonen en speciell artist. så det finns en massa bilder på den. :) så jag bestämde mig för att använda Ashley Tisdale som min tjej till Trust Issues.
 
 
Hannah Davids.
 
 
 
 
Prologen är under detta inlägg! ↓↓↓

Prolog - Trust Issues

 
 
Trust Issues by Justin Bieber ft. Drake

En ljus strimma kom från springan under dörren och var min enda ljuskälla i det mörka rummet jag låg i. Jag suckade och försökte sätta mig upp men blev stoppad av repen som mina händer var bundna i, som i sin tur var bundna runt stålstängerna i säng gaveln. Jag försökte rycka mig loss men kved till av smärta när repen skar in i min hud.

   Jag frös och huttrade till, det enda jag hade på mig var ett par smutsiga och noppriga trosor och en svettig, gammal bh. Jag kröp ihop i fosterställning så gott jag kunde och grät tyst, utanför dörren hördes skratt, klirr från glas och höga rop. Jag borrade ner mitt huvud i en utav kuddarna i den slitna sängen jag låg i och tänkte på mamma.

   Min älskade mamma, som jag hade älskat över allt annat. Min förebild, mitt allt. Hon hade varit min beskyddare mot monstret som nu satt ute i rummet och drack med sina äckliga vänner. Men min älskade beskyddare stannade inte länge hos mig för hon dog i en bilolycka när hon krockade med en lastbil när jag var runt 10 år.

   Efter min mammas begravning våndades jag för vad Mark - annars kallad pappa - skulle göra med mig, han hade alltid tyckt att jag var ett misstag, ett missfoster, att de borde ha sålt mig när jag var liten. Men min mamma protesterade och jag behölls eftersom Mark älskade min mamma mer än något annat.

   Men Mark var jätte snäll mot mig. Han var mjuk i tonen, gav mig saker, stoppade om mig när jag skulle sova och ett hopp tändes inom mig att det kanske inte skulle bli så hemskt som jag hade trott. Men den lågan slocknade fort.

   Ett år senare kom Mark hem full som vanligt, skrek på mig, slog efter mig. Men den här gången slutade det annorlunda, han drog in mig i sitt rum och våldtog mig brutalt. Det var första gången Mark våldförde sig på mig men inte den sista. Nej… långt ifrån.

   Några månader gick och han började även slå mig, antigen för att han fick lust eller ville ha någon att skylla på. När mina lärare sedan försökte kontakta honom och prata om blåmärken som hade börjat ploppa upp på min kropp, drog han ur mig ur skolan och låste in mig i huset.

   Mitt namn är Hannah Davids och jag är nu 16 år gammal, i 5 år har Mark - min egen pappa - våldtagit, misshandlat och sålt mig som prostituerad till sina egna vänner för att känna pengar eftersom han är så himla oduglig att han inte kan hålla ett eget jobb.

   Låset i dörren rasslade till och jag såg skrämt mot dörren, den flög upp och där stod han. Mark, djävulen han själv. Det starka ljuset som strömmade in skar som knivar i mina ögon, tårarna rann hastigt nerför mina kinder. Bakom Mark stod en man i 50 – års åldern.

   ”här har du henne, gör vad du vill” sa han och viftade nonchalant med handen åt mitt håll innan han vände sig om för att gå.

   ”snälla Mark” försökte jag förtvivlat.

   ”NU HÅLLER DU KÄFTEN UNGE!” röt han och puffade in mannen i rummet innan han slängde igen dörren.

   Rummet blev svart igen och jag hörde hur mannen trevade sig fram i rummet och fann byrån där den lilla lampan stod. Han tände den och ett svagt sken lyste upp rummet, han drog snabbt av sig kläderna och tog en kondom från skålen pappa hade satt på byrån. Han drog på den och jag äcklades av hans håriga bröst och kulmage. Han gick till mig i sängen och tog tag om mina vrister.

   ”snälla herrn” försökte jag även med honom. Han log bara grymt och drog i mina ben så jag hamnade på rygg, han drog fort av mig mina trosor och la sig ovan på mig.

   Fort tvingade jag mig själv att sjunka in i min dvala som bestod av lyckliga minnen med mamma. Jag kände när han trängde in och en stund jobbade han hårt och snabbt tills han kom och stönade högt av njutning. Sedan blev han liggandes slapp på mig tills han gled ur och ställde sig upp, drog av kondomen och kastade den i den redan överfyllda papperskorgen från tidigare använda kondomer.

   Alla killar var likadana, alla hade samma behov av sex. Hade ingen respekt för tjejen som de faktiskt knullade sönder? Äckliga jävla svin var dem alla, aldrig att jag skulle röra en kille frivilligt. Han drog på sig sina kläder och smekte mig över kinden.

   ”tack då lill tjejen” sa han.

   ”rör mig inte ditt äckel!” fräste jag och han ryckte fort bort handen, han böjde sig sedan ner och plockade upp något. Jag såg att det var mina trosor, snabbt drog han dem på mig och log mot mig som om han hade gjort mig en tjänst. Jag stirrade stint tillbaka på honom.

   Han släckte lampan och gick ut till de andra och lämnade mig i det mörka rummet igen. I mörkret blev jag den sårbara och olyckliga tjejen igen som nu brast ut i tårar. Vad ska det bli av mig? När ska jag få komma härifrån? Bli fri? När ska någon komma och rädda mig? Ska jag aldrig få mitt "happy ending"? Ska jag bara ligga här och ruttna medan jag blir knullad?

 


 

jaha, där har ni prologen för nästa novell vid namn "Trust Issues". som ni läste så har Hannah Davids inte det lättaste livet... men vem vet kanske hon får sitt "happy ending"?

kramisar, kapitel 1 kanske kommer upp senare annars imorgon. :)


"do you think about me when you're all alone?"

Johanna om Jag känner att jag får utbrott!!:
Jag har bara ett önskemål, kan verkligen inte tvinga dig! Kan du inte skriva typ ett extra kapitel när hon träffar "crewet" igen? Kom bara på tanken just nu :) 
BTW, älskar bloggen, grym! En av de bästa novellerna! :D 
Kram :) <3
 
 
Svar: Hej Johanna! :) Vad menar du med att träffa "crewet" igen? Skulle det hända ngt speciellt då eller? :)
 
Kramisar

"I'm going crazy"

Jag hatar blogg.se! vad är deras problem!!??
det tar tusen år att få upp inläggen på sidan och det går inte att kommentera förens typ en timme efter att det är upplagt !!!
men snälla kom tillbaka och kommentera senare!! vill veta vad ni tycker!! :)
eller försök hitta ett annat inlägg som det går att kommentera på och skriv att ni kommenterar för kapitel 70 ! :)

Just An Ordinary Girl - Epilog

 

Family Tree by Matthew West
 

Jag stod i kyrkogården med en enkel ros i handen och såg ner på gravstenen som prydes av min lillasyster namn "Louise "Loll" McCartney" stod det överst på den gråa stenen. "född 25 maj 1999 - död 7 januari 2012" stod det skrivet i snirkliga bokstäver under, jag fällde en tår över hur kort hennes liv hade varit. Hon hade inte hunnit växa upp för att uppleva första kärleken, den roliga tonårstiden där man kan vara rebellisk om man kände för det, high school, college...

Jag la ner rosen framför stenen på jorden och reste sedan på mig.

"hej Loll" sa jag som om hon satt där bredvid rosen och tittade upp på mig.

"hoppas du mår bra. Jag mår i alla fall bra, mycket bättre än vad jag har gjort" sa jag och log. "din mördare blev fast tagen förresten, jag hittade honom och han fick vad han förtjänade" sa jag svalde. "Justin är tillbaka hos mig igen och lyser lika starkt för mig som Tess... våra föräldrar kämpar på med sin vardag och vi alla saknar dig så otroligt mycket. Jag önskar att du kunde komma tillbaka med mig. Men så funkar det inte så vänta på mig där uppe istället. Jag kommer när du minst anar det" sa jag avslutande innan jag vände om och gick längst gången och bort mot de stora grindarna.

Jag gick längst gatan och bort mot Justins hus som jag hade övernattat i sedan jag blev utskriven från sjukhuset. Jag klarade inte att gå hem och möta mina föräldrar än. Jag ville inte se dem än...

Jag gick förbi en stor och kraftig ek och såg att det satt en gammal gunga i. Jag gick fram till gungan och satte mig på plankan. Det knakade till i repen och trädet men den verkade hålla, jag snurrade tanklöst runt på den och såg hur allt svischade förbi för att sedan återkomma när jag hade snurrat runt.

Jag vet inte hur länge jag satt där men det började nu mörkna och jag hade inte slutat snurra. Helt plötsligt förändrades synen för mig och en människa kom gående mot mig och kom närmre och närmre för varje varv. Jag stannade gungan och kände direkt yrseln som satte in, jag kände hur jag ramlade av gungan och föll ner på den fuktiga marken. Jag skrattade och människan som hade kommit gående mot mig kom fram och knäböjde bredvid mig. Justin såg oroligt ner på mig.

"är du okej?" frågade han bekymrat.

"absolut, snurrig" förklarade jag och han log mot mig.

"hur länge har du suttit här?" frågade han.

"sen... sen..." sa jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och tystnade. Men jag såg i Justins ansikte att han förstod.

"ska du ligga här hela kvällen?" frågade han sedan roat, jag flinade och satte mig upp. Våra ansikten kom nu väldigt nära eftersom han hade satt sig bredvid mig. Jag tänkte svara men kom av mig, jag såg ner på hans läppar innan jag riktade upp blicken till hans ögon.

De var nu svarta i mörkret och man kunde se stjärna som speglade sig i det mörka, jag stirrade som förtrollat in i dem. Men vår ögonkontakt bröts när Justins varsamt lutade sig fram och kysste ömt mina läppar. Jag kysste honom tillbaka och log sedan svagt, alltid lika fantastiskt att kyssa honom.

Vi kom sedan upp på fötterna och Justin flätade fort ihop våra fingrar igen. Jag log och tillsammans började vi traska hem mot hans hus, husen på gatan sken fridfullt och inte ett ljud hördes. Jag såg ner på våra sammanflätade händer och log återigen.

"så du och jag mot världen, igen?" frågade jag honom, han vände huvudet för att titta på mig och jag såg att han log roat.

"om du är redo" svarade han enkelt, jag svarade inte utan blickade upp på den stjärnklara himlen. Han stannade och drog mig intill sig.

"är du redo?" frågade han med ansiktet nära mitt, jag log innan jag kysste hans läppar först mjukt och varsamt innan jag tryckte mig hårdare mot honom och kysste honom intensivt och känsloladdat. Jag log och lutade mig bak.

"är det svar nog?" frågade jag och han log mot mig innan han tryckte sina läppar mot mina igen.

"perfekt" mumlade han sedan mot mina läppar.

 


 

detta var det sista kapitlet för "Just An Ordinary Girl"... känns konstigt...

önskar all lycka åt Justin och Daphne... ;P hehhe....

men iaf, jag är stolt över mig själv över att jag har skrivit en HEL novell med 70 kapitel, trodde jag aldrig.

sen vill jag tacka er läsare som har gängt med och läst och skrivit jättefina kommentarer. Love u guys! ♥

 

Prologen för nästa novell kommer upp imorgon på dagen, hinner inte lägga ut den nu. för nu måste jag gå göra iordning mig för natten och fixa för imorgon. skolan börjar ju imorgon... -.- suck, vill inte tillbaka. slut med sena kvällar och sena uppstidningar. nu är det upp tidigt och sova tidigt !

 

Godnatt på er gullungar! :) Kommentera.


"to forgive and forget"

Nästa kapitel kommer vara det sista kapitlet på "Just An Ordinary Girl" novellen. :/ Känns lite tråkigt, har haft roligt med Daphne. :P Jag hoppas att jag kan få upp kapitlet ikväll! Så håll utskik, annars kommer det imorgon. Men efter den här så kommer det en ny novell, jag har redan prologen klar så det kommer komma upp så fort kapitel 70 - THE END, är utlagt. :) Kramisar.

"the writings on the wall"

det verkar som om det inte fungerar att kommentera just nu eller nåt! :( men snälla försök senare! jag vill veta vad ni tycker. :)

jag får btw, DAMP på blogg.se !!!!!!!!! :@

Just An Ordinary Girl - Kapitel 69

 
Previous:  ”oh my God” kved han kvävt medan han stirrade på mig. "jag menade inte!" sa han och ryckte sedan till som i kramper innan hans mordlystna blick var tillbaka. 

"nej, nej! Sluta! Försvinn" tjöt han och normala Jens var tillbaka. Innan ett hårresande skratt fyllde korridoren. 

"förlåt mig!" grät han fram. 

"jag kommer aldrig att förlåta dig, Jens. Aldrig" mumlade jag tillbaka och kände hur energin försvann från min kropp mer och mer. Jag höll på att förblöda, jag höll på att dö... och allt var Jens fel. 

Han såg tomt på mig och innan jag hann reagera stoppade han pistolen i munnen och skött sig själv bak i hjärnan. Jag spärrade upp ögonen och skrek, framför mig låg Jens död med blod och bitar av hjärna och skelett på golvet runt hans huvud. Jag skrek och skrek till jag trodde att jag skulle tappa rösten, jag kände hur jag föll och allt blev svart.

 


 

 

I Like It Like That by Hot Chelle Rae
 

 

Jag vaknade upp och såg mig runt i det kritvita sjukhusrummet, allt det vita var för ljust att jag tvingades att stängde ögonen igen och jag suckade svagt. Sedan försökte jag igen och kisade lätt med ögonen, ett avlägset pipande lät bredvid mig tills det bröt genom och det lät ihåligt och högt. Monitorn bredvid mig pep i takt med mitt hjärta, nålar var instuckna i min arm och det luktade starkt av sprit.

Dörren framför mig öppnades och in kom Justin med trötta steg, han hade rufsigt hår och ringar under ögonen, han slängde en blick på mig men såg sedan bort igen. Sedan verkade det slå honom att jag var vaken och tittade tillbaka mot honom för han vände fort tillbaka blicken mot mig och stirrade.

”d-du… vaken” fick han fram.

”jag är vaken” sa jag mjukt.

”du lever!” utbrast han sedan och gick fram till mig, han böjde sig ner och kysste mig. Jag besvarade kyssen och lutade mig sedan tillbaka mot sängen för att se hans ansikte.

”hur mår Tess?” frågade jag.

”hon klarar sig alldeles utmärkt, hon har massa ärr nu på armarna men Jens skadade henne inte mer än så” sa han och hans blick hårdnade.

”hur ser min situation ut?” frågade jag sedan.

”dina skottskador i armar och ben fixade de felfritt och som tur är så träffade kulan i din mage inga inre organ. Du kommer dock behöva stanna här ett tag och vila mycket” svarade han, jag nickade och såg ner på min arm som hade ett vitt bandage lindat runt armen.

”vad hände? Hur kom jag hit?” frågade jag sedan förvirrat när minnena inte kartlade vistelsen till sjukhuset.

”jag vaknade upp ensam i ditt rum och fann dig inte i huset, men sen hittade jag din mobil som låg slängd i soffan. Jag låste upp den och såg meddelandet så jag tog mig fort till skolan och hittade den alldeles tyst. Jag gick längst korridoren och fann först blodet på väggen, sen det krossade skåpet som saknade yxan. Jag gick vidare och fann sedan dubbeldörrarna till matsalen också med blod på, jag gick in och där satt en uppjagad Tess som försökte ta sig ur stolen.

"Jag hjälpte henne medan jag ringde ambulans, sen bad jag henne sitta kvar medan jag gick och letade efter dig. Jag följde blodspåren från Tess stol och bort till dörren som du hade tagit dig ut ur, sen bara en bit bort i korridoren fick jag syn på blod som kom flytande ut från ett utav ”utrymmena” men skåp” sa han och pausade, han tittade förskräckt på mig.

”det jag möttes av kommer jag aldrig glömma. På golvet låg Jens med blod kanske två kvadratmeter runt sig, i munnen var fortfarande pistol munstycket och mittemot honom satt du lutad mot väggen. Onaturligt blek med blod över ena armen, ena benet och hela din mage hade en stor fläck” sa han och tystnade.

”så Jens är död på riktigt” mumlade jag. ”jag tror inte det stod till riktigt rätt i hans hjärna, jag tror att han var schizofren. För han försvann ett tag men kom tillbaka innan han tog livet av sig. Han ångrade sig då över vad han hade gjort mot mig, men jag tog inte emot det” sa jag. Justin grep tag i min hand och kramade den.

”gör aldrig sådär mot mig igen!” sa han sedan argt, jag såg på honom och log.

”aldrig mer tack” svarade jag. ”aldrig att jag vill se så mycket blod eller att någon tar livet av sig mitt framför näsan på mig mer. En gång är för mycket” sa jag.

 

 

Dagen passerade och en gång kom mina föräldrar in, de skrek glatt över att jag levde men jag gav dem inte ett leende.

”så nu vet ni att jag lever!” sa jag argt till dem, de såg chockat på mig. ”nu vet ni att ni har en annan dotter”

”men Daph-” började mamma förkrossat.

”jag vill inte höra mamma! Ni övergav mig i den tiden jag hade behövt min familj, den delen som var kvar! Hur kunde ni överge mig när min syster, er dotter lämnade oss? Hur kunde ni? Vet ni vad jag behövde gå genom den morgonen, för att inte tala om den senaste månaden!” sa jag och tårarna rann.

”vi är ledsna Daphne” försökte pappa. ”vi klarade inte-”

”vad ni vad? Jag vill inte höra! Jag kommer kunna förlåta er någon annan gång men håll inte andan” sa jag och vände ansiktet mot den stora glasväggen. Jag visste att jag kanske inte skulle ha nobbat min familjs försök till förlåt. Men jag kunde inte ta emot det nu, de hade sårat mig djupt genom att tro att de inte skulle behöva finnas där för mig.

Jag hörde hur dörren öppnade och stängdes, jag begravde ansiktet i händerna och grät häftigt. En arm lades runt mina axlar och jag tryckte mitt ansikte mot Justins bröstkorg.

”jag kan inte!” sa jag snyftande.

”du ska göra vad som känns bäst för dig” sa han. ”men glöm inte att de fortfarande är din familj”

”de övergav mig!” sa jag. Hans hand smekte mig lugnande över ryggen och jag slappnade av.

 

 

 

”TESS!” skrek jag glatt när hon kom in genom dörren, Justin skrek till i fåtöljen bredvid sängen.

”förlåt älskling!” sa jag ursäktande till Justin som hade lyckats somna men vaknade nu utav mitt skrik.

”gör inget” mumlade han och lutade sig tillbaka i stolen. Jag vände blicken mot Tess igen och såg att hon hade med sig en stolpe på hjul som det hängde en påse dropp på. Hon log glatt och gick fram till mig, hela hennes armar hade vitt bandage runt sig men annars verkade hon må bra. När hon kom fram till sängen rann tårarna nerför hennes kinder.

”du lever” sa hon lättat. ”du vet inte vilken panik jag hade när jag satt i den där förbannande stolen och hörde hur flera skott sköts och du som skrek som om du såg döden i vitögat” sa hon och satte sig på min sängkant.

”förlåt” sa jag.

”ingen fara, det som räknas är att du lever” sa hon och jag log.

”mina föräldrar var här” informerade jag henne sedan.

”jag hörde. Vad hände?” frågade hon och såg oroligt på mig.

”jag sa som jag kände och jag är inte redo att förlåta dem” sa jag och hon nickade förstående.

”ta din tid gumman” sa hon. ”de förtjänar inte mer”

”är Chaz och Ryan här?” frågade jag.

”ja, Chaz har inte lämnat mitt rum och Ryan pendlar lite mellan våra tror jag. Dels för att informera Justin om mig och Chaz om dig. Nu sitter han i cafeterian och äter, tror jag” sa hon och flinade.

”förvånad?” sa jag ironiskt. ”nej” svarade vi samtidigt och skrattade.

”nu vet jag varför du har varit så konstig i alla fall” sa hon efter en stunds tystnad och jag skrattade till.

”varför berättade du inte?” frågade hon.

”hur kan man berätta något sånt?” frågade jag.

”du berättade ju för mig” sa Justin från sin fåtölj, vi vände våra blickar mot honom och han såg tillbaka på mig. Sedan reste han på sig och gick bort mot dörren.

”jag går ner och äter med grabbarna” sa han innan han försvann ut.

”du berättade för Bieber, men inte mig!?” frågade hon förolämpat.

”ja, efter Peters-” hann jag säga.

”på tal om Peter! Vart försvann du?” frågade hon. ”jag hade koll ett tag innan att blev svart och jag antar att det var då Jens tog mig”

”eh… ja, Justin var överallt så jag behövde ta mig bort därifrån och han följde efter mig tills vi kom till min uppfart” sa jag och berättade fram tills jag hade berättat för honom om ’’den dolda’’ som inte är så dold längre.

”sen gick vi tillbaka till dörren för att säga god natt, men jag kysste honom och…” sa jag och tystnade och kände hur rodnaden steg. Tess flämtade till bredvid.

”DAPHNE MCCARTNEY, YOU TOTALLY DID IT!” skrek hon glatt, jag skrattade.

”så, hur var det?” frågade hon sedan förväntansfullt.

”ehm… fantastiskt” sa jag och rodnade djupare. In genom dörren kom Justin, Chaz och Ryan glatt pratande. De stannade och deras blickar gled mellan mitt tomatröda ansikte och Tess jätte glada.

”varför denna rodnad, tomattjejen?” frågade Chaz och jag rodnade omöjligt ännu mer.

”jag fick precis reda på vad ni gjorde efter Peters fest” sa Tess innan jag hann stoppa henne och blinkade mot Justin. Jag tittade chockat på henne.

”Tess! Håll käft!” sa jag och hon skrattade. Jag sneglade på Justin som också hade fått en svag rodnad på kinderna.

”vad pratar du om?” frågade Chaz förvirrat. Jag kastade mig fort över Tess och försökte täcka hennes mun men hade svårigheter för att slangar och smärtor gjorde min attack svagare.

”Chaz, vad gör man när man älskar varandra och vill ta det till nästa steg?” frågade Tess Chaz och sträckte sig bort från mig. Jag flämtade till när hon var klar.

”du är ju helt otrolig” muttrade jag och skakade på huvudet, sedan sneglade jag på Chaz och Ryan som stod vid dörren och funderade. Sedan verkade det klicka för dem båda samtidigt och de vände sig mot Justin.

”ooooh!” sa dem och dunkade honom i ryggen. ”bro, got laid!” sa dem i kör. Jag begravde generat händerna i ansiktet och hade lust att spola tillbaka tiden och dö där i blodet än att sitta här just nu. Tess klappade mig tröstande på huvudet och jag tittade upp på henne.

”så fort du känner dig bättre så kommer jag döda dig” sa jag och hon log gulligt.

”jag älskar dig också” svarade hon och log ännu större.

 


DE LEVER ! :) de mår bra och är glada... kände för att ha lite roligt och la in ett avslöjande där i slutet.

jag hoppas att ni gillade kapitel bomben ni fick ikväll. :)

vad tycks? kommentera ! :)


"I want it all back"

SPOILERS FÖR ER SOM INTE HAR LÄST KAPITEL 68!
 
 
Det är många som inte kommer ihåg vem Jens var, så därför ska jag berätta.
Jens är Daphnes kompis sedan sexårs och han har haft en crush på henne sedan fyran.
Han nämns inte övervridet mycket eftersom  Daphne och Tess inte tycker om Jens speciellt mycket, men de vill inte var elaka mot honom så de låter honom hänga med i alla fall . :)

Just An Ordinary Girl - Kapitel 68

 
Previous:  ”Tess, du måste vakna!” sa jag panikslaget. ”du får inte lämna mig” till min lycka stönade hon. Hon levde! Men inte värst länge till, tänkte jag och såg på de hemska skärsåren som pryde hennes armar och hennes mun var täckt av blod. Jag började fort ta bort repen från hennes fötter och armar men avbröt när en mansröst gen genom rummet.

”är det inte Daphne McCartney?” frågade den, jag svängde fort runt för att se en figur som stod i dörröppningen men med ansiktet i skuggan. Så ”den dolda” är alltså en kille…

”vem är du?” frågade jag argt. Killen suckade innan han steg ut i ljuset och "den dolda" visade sig vara den jag minst anade. 

 


 

 

Losing You by Dead by April
 

 

Ut i ljuset klev ingen mindre än Jens, ett grymt, sadistiskt leende pryde hans ansikte.

”förvånad?” frågade han men jag enbart hade förmågan att stirra på honom.

”varför?” slapp det ur mig.

”jag älskar dig” svarade han som om det var självklart.

”varför?” upprepade jag mer förvirrad än någonsin förut. ”varför?” upprepade jag igen. ”min lillasyster? Tess? Justin?” frågade jag och höjde rösten för varje ord tills jag skrek ut Justins namn mot honom.

”din lillasyster var ett misstag men hon visste för mycket helt enkelt” sa han.

”visste för mycket” fräste jag. ”så du dödade min lillasyster för att hon visste för mycket!?” skrek jag åt honom.

”ja, om mina planer”

”vilka planer?” snäste jag.

”mina planer om ”oss”, om vår framtid” svarade han med kärlek i rösten. ”om vår framtid där vi är gifta och har fått massa söta barn” fortsatte han och jag svalde för att inte kräkas.

”Jens, vi har ingen framtid tillsammans! Har aldrig funnits och det kommer inte finnas någon!” skrek jag förtvivlat.

”jo, klart det finns så fort Justin är ute ur bilden” svarade han mjukt. ”det var min plan A, döda Justin och då skulle det inte finnas några hinder för oss längre. Men din lillasyster blev misstänksam när jag frågade för mycket frågor om honom. Hon började snoka, jag kom på henne och hittade ingen annan ut väg”

”DU DÖDADE MIN LILLASYSTER!” röt jag argt mot honom och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. ”du dödade och våldtog min lillasyster” viskade jag fram.

”ja, söt tjej” sa han.

”PRATA INTE OM HENNE! DU HAR INTE LOV ATT PRATA OM HENNE!” skrek jag.

”men Daphne hon var ju iväg för oss, du borde vara tacksam” här trodde jag att jag skulle gå sönder av ilska. Hade han precis sagt det jag tror han sade? Trodde han verkligen att jag ville ha honom? Att jag någonsin ville?

”ditt jävla äckel! Du borde fan halshuggas” väste jag fram mellan tänderna. Men Jens ansikte behöll det lugna leendet, inget verkade bita på honom. Han måste ha blivit sinnessjuk.

”varför Tess?” frågade jag. ”varför hota min familj?” frågade jag kallt.

”det var min plan B, du får själv göra slut med Justin, skada han så mycket att han inte vill ha dig tillbaka, sen om du inte lydde så skulle det vara slutet för din familj. På det sättet var Justin ute ur bilden” sa Jens och log nöjt åt sig själv som om han var den smartaste killen på jorden. 

Då klickade hela världsbilden ihop för mig, Jens visste om min familj eftersom han hade varit min vän i så många år, han kunde lät ha lånat min mobil i skolan för att då kunna radera meddelandet, han gick säkert på min dansuppvisning och tog kortet för att varna mig. Han kunde gå säkert på min gata för att se så jag lydde utan att bli misstänkt eftersom han bodde själv en gata bort från min.

”men du är en envis åsna, Daphne. Du gjorde inte som jag sa, jag såg dig med Justin igår kväll. Varför vägrar du inse att det är mig du vill ha och inte honom?” frågade han förtvivlat. Då sprack allt, jag såg rött.

”JENS! JAG. VILL. INTE. HA. DIG! HAR ALDRIG VELAT, KOMMER ALDRIG VILJA! JAG KOMMER ALDRIG ÄLSKA DIG! JAG TYCKER INTE OM DIG, DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV! HUR KAN DU TRO ATT JAG NÅGONSIN SKULLE KUNNA ÄLSKA DIG EFTER ALLT DU GJORT MOT MIG!” skrek jag åt honom och nu verkade det bryta in innanför hans skinn och gå upp till hans hjärna. Något klickade och en ond glimt glimmade till i ögonen på honom.

”om du inte ska vara med mig så kan du lika gärna förenas med din lillasyster där uppe” sa han och blundade.

”va?” frågade jag dumt, han slog upp ögonen och såg på mig med en läskigt hård blick. Det var som om hela hans ansikte blev mörkt och Jens försvann inom honom.

”Daphne?” viskade Tess bakom mig, jag vände mig fort om och såg att hon tittade sig slappt och förvirrande omkring.

”det är ingen fara” sa jag och hon såg upp på mig, när hon kände igen mig spärrade hon upp ögonen.

”Daphne! Du måste ut, Jens är här! Han berättade allt, din syster, Justin, hoten. Du måste springa!” sa hon panikslaget.

”jag går ingenstans utan dig” svarade jag lugnt. Ett sköt ekade i rummet och jag hoppade till innan jag skrek högt. Smärtan i armen var outhärdlig, jag tittade på den och såg att kulan hade satt sig i min överarm och nu forsade det blod. Jag vände mig förvånat om och såg Jens med pistolen höjd, jag såg hur han tänkte skjuta igen så jag kastade mig åt sidan, bort från Tess.

”Jens, du behöver inte göra såhär!” skrek jag till honom samtidigt som jag kröp bort mot utgången. Jag öppnade försiktigt dörren med smällde sedan igen den för att han skulle komma bort från Tess, ute i korridoren letade jag längst väggarna efter brandskåpen som förvarade yxor. Jag tog sönder skåpet och ryckte till mig den stora yxan, jag höll den framför mig som ett svärd men fick sedan gå över till att bara hålla den i min ena arm när den skottskadade skrek.

”Daphne, kom ut, kom ut och lek” hörde jag Jens säga i närheten av mig.

”varför gör du såhär mot mig?” frågade jag.

”om du inte ska vara med mig, kan jag inte riskera att du eller Tess springer och skvallrar. Så efter jag är klar med dig går jag och sätter en kula i pannan på henne” jag svalde ljudligt av de hårda orden han yttrade, hur klarade han prata om att döda någon med sådant allvar? Och sedan kunna utföra det också!?

Jag stod och tryckte mot en vägg medan jag kastade huvudet från sida till sida för att se om han kom. Jag såg en skugga och kastade mig fort mot golvet, tack vare det så missade skottet som han avfyrade och träffade väggen över mig istället.

Ett skott till avfyrades och smärta spred sig i mitt högra ben, jag stönade högt och tog mig om såret. Blodet sipprade fram mellan mina fingrar, jag kände hur min syn blev grumlig och jag började tappa energi. Jag såg fötter som var på väg mot mig och ännu ett skott fyrades av och det kändes som om min mage skulle gå i tusen bitar när skottet träffade.

När fötterna kom nära nog samlade jag min sista kraft och höjde yxan och svingade den på måfå mot Jens. Ett kraftigt skrik bröt ut och jag förstod att jag hade träffat, yxan föll till golvet med en ljudlig smäll och mina armar föll slappt till golvet. Jens kollapsade ner på golvet bredvid mig.

Jag såg hur han tog sig om bröstet och jag såg sedan ett djupt sår över hans bröstkorg, han måste ha böjt sig ner medan jag svingade för jag kan knappast ha nått så högt upp här nerifrån. Jag tvingade mig själv upp i sittande ställning och såg sedan att Jens sträckte sig efter pistolen igen. Jag drog in mer luft och insåg att slutet var här, men jag grät inte, jag bad inte om nåd. Jag satt bara där och tittade på Jens. Ett grymt leende slog upp i hans ansikte.

"några sista ord?" frågade han fortfarande med ett leende.

”varför?” fick jag fram, nu förändrades något i Jens blick igen och han verkade komma tillbaka.

”Daphne?” frågade han och tittade förskräckt på mig. ”vem har gjort det här mot dig?” vad har hänt med killen?

”du” svarade jag trött.

”oh my God” kved han kvävt medan han stirrade på mig. "jag menade inte!" sa han och ryckte sedan till som i kramper innan hans mordlystna blick var tillbaka. 

"nej, nej! Sluta! Försvinn" tjöt han och normala Jens var tillbaka. Innan ett hårresande skratt fyllde korridoren. 

"förlåt mig!" grät han fram. 

"jag kommer aldrig att förlåta dig, Jens. Aldrig" mumlade jag tillbaka och kände hur energin försvann från min kropp mer och mer. Jag höll på att förblöda, jag höll på att dö... och allt var Jens fel. 

Han såg tomt på mig och innan jag hann reagera stoppade han pistolen i munnen och skött sig själv bak i hjärnan. Jag spärrade upp ögonen och skrek, framför mig låg Jens död med blod och bitar av hjärna och skelett på golvet runt hans huvud. Jag skrek och skrek till jag trodde att jag skulle tappa rösten, jag kände hur jag föll och allt blev svart.

 


 

nu är ''den dolda'' borta, annars kallad Jens. Men det trodde ni inte va!? Alla bah: "DE E DEREK!"

Men icke sa nicke. :P så vad tyckte ni om det här kapitlet? blodigt?

 

vad tycks ? kommentera ! :)


"the day we meet, frozen I held my breath"

Anonym om just an ordinary girl - Kapitel 67 / Part 2:
förresten, vem är Derek? hehe, kommer inte ihåg:s
 
 
Svar: Derek var med och skulle dansa för Justins video "somebody to love" men försökte sen våldta Daphne när han var full. Justin kom då på honom och satte knytnäven i hans ansikte! :)
Efter det så sparkades han såklart... :)
 
KAPITEL 67 PART 2 LIGGER UNDER!

Just An Ordinary Girl - Kapitel 67 - Part 2

 
Previous: ”okej, såhär är det… jag kan inte sluta tänka på dig, jag ser dig hela tiden. I allt, överallt” sa han medan han tog två steg mot mig. Nu var det knappt en meter mellan oss och jag stod som förstenade och slogs med mig själv.

Mitt huvud sa åt mig att springa, tänk på din familj! Dina vänner! Men mitt hjärta sa åt mig att stanna, du älskar honom, du vet att du inte vill springa!

”jag ha blivit galen av alla frågor som inte har några svar. Vad gjorde jag för fel? Vad hände? Vart gick det snett?” sa han och tog det lilla steget fram så vi stod endast några centimeter från varandra. Jag tittade upp i Justins hasselnötsbruna ögon som nu såg kolsvarta ut, så fina… vad gör du?! Spring! Skrek en röst inom mig men jag kopplade bort den och fortsatte stirra in i hans ögon.

”jag har saknat dig” mumlade han innan han böjde sig ner men stannade tveksamt några centimetrar från mina läppar.

 


 

 

Arms Of A Woman by Amos Lee
 

Hans läppar var så nära, men jag kunde inte… Jag drog mig ifrån och han såg besviket på mig.

”spring en bit bort på gatan och sen runt, så öppnar jag på baksidan” viskade jag till honom.

”Justin, jag sa att du skulle lämna mig ifred! Jag vill inte se dig mer!” skrek jag sedan åt honom och sprang mot ytterdörren, jag låste upp och smällde igen dörren. Jag sprang sedan fort till veranda dörren och öppnade den, jag sträckte ut handen och fann kläder.

Jag tog ett grepp om klädesplagget och drog in Justin i huset. Jag sprang fort och låste överallt, hissade ner gardinerna och tände små lampor. När jag var klar vände jag mig med andan i halsen mot Justin som såg förvirrat på mig.

”varför? Vad är det som hemsöker dig?” frågade han. Jag funderade en stund, skulle jag berätta för honom eller inte?

”ehm… jo… det är en sak jag behöver berätta” sa jag och tog tag i hans hand. Han flätade fort samman våra fingrar som han alltid gjorde förut. Jag såg ner på våra händer och log lyckligt. Jag drog med honom in i köket och vi satte oss i en varsin stol utan att släppa varandras händer. Jag tog ett djupt andetag.

”jo, såhär…” började jag och kände hur resten av orden fastnade i halsen. ”att…”

”du kan berätta, det är ingen som kommer skada dig!” sa Justin och tittade mig ärligt i ögonen. Jag kände hur jag blev tårögd.

”nej, inte fysiskt. Men psykiskt” mumlade jag och han tittade oförstående mot mig.

”vad menar du?” frågade han. Jag tog återigen ett djupt andetag och började berätta allt från början. Från och med det första smset jag fick på hans turné, till mitt hemska tal till honom.

”och du ska veta att jag inte menade dem sakerna! Jag älskar dig och det kommer jag alltid att göra!” sa jag och nu rann tårarna nerför mitt ansikte. Justin såg något chockat men vänligt på mig. Jag fortsatte berätta om den senaste månaden där mina föräldrar försvann, allt blev ett helvete och sedan om smsen jag hade fått nyligen.

”men har du polis anmält det?” frågade Justin allvarligt och jag nickade.

”men de tog mig inte seriöst, de såg inga hot i dem. Och när jag försökte visa dem smset där han/hon faktiskt hotade med att döda min familj så kunde jag inte hitta det, det var som bort blåst och jag letade genom min inkorg minst tjugo gånger” sa jag förtvivlat.

"men tror du att det är samma person som skickar smsen som mördade din syster?" frågade han sedan varsamt.

"jag vet inte. Men om det är det så är han-"

"en fitta!" fyllde Justin i argt, hans ordval överraskade mig så mycket att jag bröt ut i skratt. Jag la överkroppen på bordet och skrattade så jag fick ont i magen.

"ja, ehm... en fitta" instämmande jag när jag hade lugnat ner mig och torkat tårarna. Sedan blev det tyst och jag satt och granskade våra sammanflätade fingrar.

"jag har saknat dig också" viskade jag sedan. "jag har saknat dig när det behövdes någon som kramade mig eller sa att mig att det skulle bli bra till slut. Men som tur var hade jag Tess" babblade jag på med.

"saknar du henne mycket?" frågade han försiktigt, jag såg på lampan som stod på bordet innan jag vände blicken mot honom.

"varje dag, det går inte en minut utan att jag tänker på vad hon skulle ha gjort i olika ögonblick. Men samtidigt så vet jag att hon har det säkert bra där uppe, ritar professionella teckningar, äter hur många mackor som helst och sätter upp affischer på dig överallt" sa jag och Justin skrattade svagt vid det sista.

"men vad ska du göra åt personen?" frågade han sedan och jag ryckte på axlarna.

"vet inte än" svarade jag. "men något som göras, för jag kan inte leva såhär" Justin såg mig djupt i ögonen och jag kunde se att han ville ha mig tillbaka lika mycket som jag ville ha honom tillbaka. Men med "den dolda" hak i häl så kunde aldrig ett förhållande mellan oss två fungera.

"men nu vet du och nu vet du varför" sa jag och han tittade sorgset på mig.

"nu vet jag" sa han tyst, jag ställde mig upp och drog med honom bort till veranda dörren. Jag vände mig om mot honom innan jag öppnade dörren för att släppa ut honom. Jag ställde mig på tå och pressade mjukt mina läppar mot hans i några sekunder innan jag släppte honom och backade ett steg. Jag kände hur jag ville ha så mycket mer än den ynka kyssen men tog i med allt jag hade för att motstå.

"god-" hann jag säga innan Justin släppte taget, tryckte upp mig mot väggen och pressade sina läppar hårt mot mina. Jag stod stilla i några sekunder i chock innan jag kysste honom tillbaka. Jag flätade in mina fingrar i hans hår, han la sin ena hand vid min korsrygg och den andra vid min svank för att pressa min kropp närmre hans.

Jag kände hans tunga mot mina läppar och öppnade munnen för att möta den med min egen. De hårda kyssarna gick till hungriga, intensiva kyssar som ville ha mer och mer av den andra.

Jag drog ner hans jacka från hans axlar och drog sedan av den helt och släppte den på golvet. Justins händer gjorde samma sak med min jacka innan han händer grep tag i mitt linne och började dra upp den över min mage. Han drog den över mitt huvudet innan han kastade iväg plagget, jag kunde se hur han granskade min överkropp innan han tryckte sina läppar mot mina igen.

Jag började knäppa upp knapparna i hans skjorta och slet nästan av honom den. Mina fingrar smekte över hans mage som så många andra gånger och någon gång under detta hade vi börjat gå mot trappan och vi ryckte båda till när vi stötte emot trappstegen.

Fumligt och kyssandes tog vi oss upp för trappan till övervåningen, med mina armar runt hans nacke kysste jag hans läppar med sådan passion att jag trodde jag skulle explodera snart. Vi fann mitt rum och även min säng, jag knäppte fort upp knapparna i mina jenas innan Justins kropp pressades som min igen i sängen. Han drog ner mina jeans och mina fingrar vandrade ner till hans byxlinning och knäppte upp knappen i hans jeans. Han fick av sig byxorna och vi rullade runt så jag hamnade ovanpå honom, hans händer gick runt till min rygg för att knäppa upp min bh. Han slängde den på golvet och hans händer smekte över min överkropp, men gick sedan ner till min troskant. Vi fick av oss underkläderna och jag kunde känna hur han var hård under mig.

Vi rullade runt igen och vi började andas djupare och tyngre när det närmade sig, Justin avbröt kyssen för titta på mig innan han trängde in. Jag stönade ljudligt efter ett tag när jag inte kunde hålla inne njutningen längre och pressade mig sedan hårdare mot honom. Jag kunde känna hur han trängde in djupare och hårdare i mig.

"jag älskar dig" fick jag fram i ett andetag och kysste honom.

Svettiga låg vi bredvid varandra och något utmattade efter det som just hänt. Jag följde konturerna utav honom och log lyckligt, jag hade saknat honom. 

Jag hade saknat hans läppar som alltid kysste mig med kärlek och ömhet men samtidigt med en sprudlande passion. Jag hade saknat hur hans kropp pressas mot min när vi inte fick nog utav varandra utan bad bara om mer. Jag hade saknat hans mjuka tunga som masserande mig egen i en stark åtrå. Jag hade saknat hans mjuka och lena händer som varsamt smekte min hud och fick mig att få gåshud av behag.

Jag rullade upp på honom och tittade ner i hans ögon som utstrålade inget annat än lycka. Jag kysste varsamt hans läppar innan jag la mitt huvud på hans bröst.

 

*

 

Jag vaknade på morgonen utav att mobilen på mitt nattduksbord vibrerade ljudligt, bredvid mig mumlade Justin i sömnen men vaknade inte. Jag såg på honom, på hans rufsiga hår och på hans bara överkropp. Jag log stort vid minnet av kvällen. Sedan sträckte jag mig trött efter mobilen och låste upp den. 

 

Från Okänd: 

"Har Tess. I skolan. Död inom en kvart"

 

 

Jag sprang för allt jag hade mot skolan, jag såg hur skolan närmade sig och ökade takten ännu mer. Jag nådde dörren med andan i halsen och drog upp den, jag kom in i byggnaden och möttes av tystnad. Jag gick ut i den stora korridoren och såg längst båda sidorna men fann inget, jag bestämde mig för att titta i matsalen först så jag satte av med snabba steg bort mot dubbeldörrarna som ledde in till matsalen.

Jag knuffade upp dörrarna och flämtade till av det jag möttes av, i mitten av rummet satt Tess på en stol. Hennes armar och ben var fastbundna vid stolen och hennes huvud hängde ner på hennes bröst. Jag kunde se att hon hade blod i ansiktet och på kläderna. Jag sprang fort fram till henne och hoppades för allt i världen att jag hon levde. Jag kom fram och skakade henne förtvivlat.

”Tess, du måste vakna!” sa jag panikslaget. ”du får inte lämna mig” till min lycka stönade hon. Hon levde! Men inte värst länge till, tänkte jag och såg på de hemska skärsåren som pryde hennes armar och hennes mun var täckt av blod. Jag började fort ta bort repen från hennes fötter och armar men avbröt när en mansröst gen genom rummet.

”är det inte Daphne McCartney?” frågade den, jag svängde fort runt för att se en figur som stod i dörröppningen men med ansiktet i skuggan. Så ”den dolda” är alltså en kille…

”vem är du?” frågade jag argt. Killen suckade innan han steg ut i ljuset och "den dolda" visade sig vara den jag minst anade. 

 


 

ni vet inte hur awkward det är för mig att ni sitter och läser om det jag precis har skrivit....ehm... hehehe...

men jag hoppas att ni tyckte om det! eh... thehe... :)

 

men vad tror ni händer nu? vem är personen? kommer de Tess dö eller kommer de båda möta döden tillsammans? vad tycks? kommentera ! :)


"without his touch, her skin so cold"

emma om just an ordinary girl - Kapitel 67 / Part 1:
det här är helt klart min favo novell asså ! men har en fråga , kommer d skriva en till novell efter den här ? jag hoppas det !
 
 
Svar: Tack! :) Glad att du tycker om den. Och ja, det kommer en till efter Daphne och Justin. Jag har faktiskt ideer till två nya... sååå, det kommer komma fler noveller från mig. :)

Just An Ordinary Girl - Kapitel 67 - Part 1

 
Previous:  Kalla kårar gick nerför min rygg samtidigt som jag tittade mig runt för att kanske äntligen se vem "den dolda" var, men jag såg för många med mobilkameror uppe.

"eh... jag måste gå, eh... avslutning" stammade jag nervöst och gick ifrån dem. Jag gick bort till omklädningsrummen och öppnade dörren innan en massa hurra rop och tjut hördes. Jag skrek till i förvåning och hoppade högt i luften, inne i omklädningsrummet hade alla samlats för att överraska mig.

"här kommer världens bästa dansare!" skrek Rebecka och drog in mig, jag rodnade häftigt vid hennes ord och de skrattade.

 


 

 
 
Papi by Jennifer Lopez
 
 

"fest hemma hos mig!" ropade Peter högt när alla hade bytt om och hängt tillbaka sina scenkläder. Glädjerop gick genom rummet och killarna bredvid dunkade honom gillande i ryggen. Jag packade roat ihop min väska och började sedan gå mot dörren, med inga tankar på att följa med.

"nej du! Du följer med oss!" utbrast Rebecka och krokade arm med mig och drog med mig ut.

"nej, Rebecka. Jag-" började jag protestera.

"nej! Jag vill inte höra!" avbröt hon.

"men-" började jag igen.

"nej!" upprepade hon bestämt, så jag gav upp och lät mig dras ut. Vi tog bussen tillbaka och steg av vid busshållplatsen utanför skolan. Vi gick in på min gata och jag försökte diskret smita in till mitt hus men Rebecka satte fort stopp för det.

"du skulle bara våga! Jag skulle komma tillbaka och släpa dig hem till Peter!" sa hon och tog ett stadigt tag om min arm, jag suckade och gick med trötta steg efter. Som tur var så låg Peters hus på nästa gata efter min så det var inte en lång vandring.

 

 

Musiken pumpades, människor dansade och det stank nu av alkohol i huset. Min mobil vibrerade och jag gick ut i köket, jag såg att det var Tess och klickade på den gröna luren.

"hey babe!" svarade jag.

"vart är du!?" frågade hon panikslaget.

"Rebecka tvingade med mig till festen hos Peter" sa jag och suckade.

"oh" hörde jag henne svara. "ska jag komma och hämta eller är vi bjudna?" frågade hon sedan, precis lägligt kom Rebecka in i köket. Hon vinglade lite men verkade inte helt borta.

"Rebecka! Är det okej om Tess kommer!?" sa jag halvhögt till henne.

"klart, om hon tar med sig den söta, blonda killen" sa hon och fnissade.

"du är välkommen, på ett villkor. Ryan ska med" sa jag och skrattade. Hon skrattade i andra änden och ropade till Ryan "du har visst fått en beundrare!" "jaså, vem?" hörde jag hann svara glatt.

"vi kommer" sa hon sedan innan vi la på. Jag la sedan ner mobilen i fickan igen och gick ut till dansgolvet. Jag tog ett glas med dricka och hällde i mig, jag grimaserade när det brände i halsen och svalde hårt för att inte få upp det igen. Liam fick syn på mig och log stort ifrån dansgolvet.

"Daphne! Kom hit, dansa med oss!" skrek han och vinkade med handen, jag skakade på huvudet.

"jo, kom hit!" sa han och gick fram till mig, han grep tag i min handled och drog med mig tillbaka.

"Liam, jag-"

"dansa!" sa han högt och en aning sluddrigt. En halvtimme senare var jag något svettig och dansade för fullt med tjejer och killar på golvet. ”Papi” med Jennifer Lopez sattes på och alla skrek gillande. Fort började vi dansa något gemensamt och jag skrattade över de roliga stegen.

”oh my God! Det är Justin Bieber!” skrek en tjej högt, tillsammans med henne sprang tre andra tjejer för att kasta sig över honom. Jag såg mig över axeln men såg bara tjejer, ingen Justin. Så jag struntade i det och dansade vidare tillsammans med Liam, jag blev räckt en flaska med öl. Jag tog den till munnen och drack lite, men klunkade sedan.

Daphne, vad håller du på med? Ska du supa bort dina sorger? Frågade jag mig själv. JAPP! Det är precis det jag ska göra. Ikväll.

Jag tog bort flaskan från läpparna och rapade i munnen, Liam flinade mot mig och gav mig en annan öl. Jag log och tog emot dem och drack stora klunkar. När den var slut, slängde jag en arm runt Liams nacke och dansade nära honom. Han verkade inte ha något emot det för han la en arm runt min midja och vi dansade i takt med musiken.

Jag kände mig iakttagen och mycket riktigt stod Justin lutad mot väggen och tittade rakt på mig. Runt honom stod fortfarande tjejerna och kvittrade men han verkade inte lyssna. Jag vände bort blicken och försökte att inte bli störd av hans blickar eller närvaro.

Någon gång under kvällen stötte jag ihop med Tess.

”hey babe!” sa jag högre än nödvändigt, hon rynkade pannan och tittade nästan besviket på mig.

”hur full?” frågade hon kort.

”vad menar du?” frågade jag glatt.

”hur medveten är du om vad som händer?” frågade hon.

”jag är i flumstadiet skulle jag tro. Och jag tycker om det!” svarade jag och höjde armarna i luften. Tess suckade och men log lite.

”var försiktig” sa hon vid mitt öra, jag gjorde honnör och log busigt.

”ja, sir”

 

 

Jag började känna mig illamående och snurrig, jag stapplade fram till soffan och lät mig falla ner i de mjuka kuddarna. Jag stönade och tog mig om magen, snälla kräks inte… Jag blundade i någon sekund innan jag kände hur det svällde i munnen, fort ställde jag mig upp och sprang ut i köket. Jag slängde mig mot hoven och kräktes, uppstötningarna slutade och det smakade nu surt i munnen.

”euh” klagade jag och sköljde noga munnen och gick sedan uppför trappan för att hitta mun skölj eller något liknande. Jag kom upp till övervåningen och gick längst korridoren och bort till en dörr där det stod ”WC” med stora bokstäver. Jag öppnade dörren och klev in i ett normalt stort badrum. Jag letade i badrumsskåpet och fann ”Listerine”, jag log nöjt och öppnade flaskan och hällde i mig lite. Jag hann gurgla en stund innan jag kände att magen gjorde uppror igen.

Jag kastade mig fort över toaletten och kräktes ner i toan, efter en stund kände jag hur någon tog bort mitt hår från mitt ansikte. Jag hann se en glimt utav brunt hår och svarta jeans innan en uppstötning fick mig att böja mig ner i toaletten. Det slutade och jag satte mig trött på golvet, jag spolade innan jag ställde mig upp. För andra gången på fem minuter sköljde jag munnen ordentligt. Sedan vände jag mig om för att tacka personen som hade hjälpt mig.

”ta-” hann jag säga innan jag flämtade till istället, framför mig stod Justin med ett oroligt ansiktsuttryck.

”är du okej?” frågade han, jag svarade inte utan stirrade bara på honom. Han kan inte vara här! Vad gör han här?

”ehm… tack… ehm… jag måste… ehm… gå” sa jag och gick en stor cirkel runt honom för att komma till dörren, sedan smet jag fort ut i korridoren och började jag små springa bort mot trappan.

”Daphne! Stanna!” hörde jag Justin ropa efter mig, men jag hade inga tankar på att stanna eller vänta på honom. Jag trippade fort nerför trappan och knuffade mig genom havet av människor. Jag fann dörren och vräkte fort upp den och gick ut på uppfarten. Frisk luft träffade mig och jag andades in djupt.

”Daphne!” hörde jag Justins röst ropa igen, jag tittade fort bakom mig innan jag gick med snabba steg bort mot min egen gata. Hela vägen hem kunde jag höra Justin som ropade på mig att jag skulle stanna, att han ville prata. Jag såg mitt hus och ökade på stegen ännu mer.

”Daphne” sa Justin och nu lät han ruskigt nära. Jag vände mig fort om och såg att han stod kanske två meter ifrån mig med andan i halsen. Jag såg mig nervöst omkring. Justin tog ett litet steg mot mig och där tog det stopp för mig.

”kom inte närmre Justin! Jag vill inte veta av dig, förstod du inte eller?” sa jag och visste själv hur mycket jag ljög.

”jag tänker inte gå, jag måste få prata med dig” sa han.

”så prata då” sa jag kort och stressat och svepte med blicken över gatan.

”okej, såhär är det… jag kan inte sluta tänka på dig, jag ser dig hela tiden. I allt, överallt” sa han medan han tog två steg mot mig. Nu var det knappt en meter mellan oss och jag stod som förstenade och slogs med mig själv.

Mitt huvud sa åt mig att springa, tänk på din familj! Dina vänner! Men mitt hjärta sa åt mig att stanna, du älskar honom, du vet att du inte vill springa!

”jag ha blivit galen av alla frågor som inte har några svar. Vad gjorde jag för fel? Vad hände? Vart gick det snett?” sa han och tog det lilla steget fram så vi stod endast några centimeter från varandra. Jag tittade upp i Justins hasselnötsbruna ögon som nu såg kolsvarta ut, så fina… vad gör du?! Spring! Skrek en röst inom mig men jag kopplade bort den och fortsatte stirra in i hans ögon.

”jag har saknat dig” mumlade han innan han böjde sig ner men stannade tveksamt några centimetrar från mina läppar.

  


 

oh, PARTY  !!! :D (hoppas inga stavfel -.-)

 

men vad tror ni händer nu? kommer dem kyssas? eller kommer hon dra sig ifrån och lämna honom där? vad tycks? kommentera ! :)


Just An Ordinary Girl - Kapitel 66

Previous:  ”han får inte komma upp hit, han får inte se eller röra mig. Få ut honom!” sa jag snabbt och gick in i mitt rum och gömde mig under täcket. Jag hörde steg som gick nerför trappan och sedan en massa mummel innan en dörr öppnades och stängdes. Efter en stund lyftes täcket bredvid mig och Tess la sig på huvudkudden.

”vad är det som händer, Daphne?” frågade hon. ”jag förstår ingenting” jag ville så hemskt gärna dela med mig av allt, men kunde inte. Jag fick inte berätta och dessutom hur klarade någon att höra det?

”jag klarar inte av att se honom bara, han påminner mig om Loll” svarade jag svagt och bestämde mig för att det var ett okej svar. Hon såg forskande på mig och tog sedan bort en hårslinga från mitt ansikte och satte den bakom mitt öra.

 


 

 

Before The Worst by The Script
 
 

"är du säker på att du orkar dansuppvisningen?" frågade Tess efter en lång tids tystnad och jag såg på henne.

"jag kommer förstöra allt ihop om jag inte kommer" svarade jag.

"det är inte ett svar på min fråga" sa hon och gav mig en menande blick. 

"det gör jag egentligen inte, men det är liksom det här som jag har kämpat för hela året och jag har dessutom huvudrollen" hon nickade förstående och tystnade igen.

"då måste vi se till att du har ätit ordentligt och ser fräsch och klar ut" svarade Tess piggt och reste sig från sängen. Hon gick fram till min garderob, tog ut ett par svarta trosor och bh. Slängde in dem på badrummet innan hon pekade mot det och tittade menande mot mig. Jag drog lite på mungiporna innan jag reste på mig, gick in på badrummet och låste dörren efter mig.

Det var otroligt skönt att duscha, det var som att duscha av sig en del av paniken som jag hade haft tidigare idag. Duscha av sig drömmen, stressen och svetten. Jag steg sedan ur och tog på mig underkläderna, jag smorde varsamt in mig och jag fick bita ihop när det sved i såren av salvan. Men det gick över efter en stund, jag borstade genom mitt trassliga och blöta hår och tog sedan fram fönen som jag inte hade använt på länge.

Jag stod länge och blåste med den varma luften och drog sedan nöjt fingrarna genom mitt nu varma, lena och mjuka hår. Jag tittade på mig själv i spegeln och förvånades över hur mycket fluffigt och glansigt hår kunde göra så stor skillnad. Nu såg jag helt plötsligt mycket bättre ut, inte lika trött och sliten. Med de positiva tankarna gav jag mitt ansikte en lätt sminkning.

När jag var klar gick jag ut till min garderob för att hitta kläder, jag tittade runt en stund men bestämde mig sedan för ett par vinröda jeans tillsammans med ett vitt stickat linne och min beiga jacka, runt halsen hängde jag ett guld halsband och två armband runt handlederna. 

Jag satte på mig kläderna och log sedan stort mot mig själv i spegeln, även nu chockades jag över mig själv. Jag såg ut som gamla, glada och pigga Daphne. Med glada steg gick jag nerför trappan och träffades av en ljuvlig doft av mat. Jag gick in i köket och Tess såg upp från stekpannan, hennes ögon spärrades upp ett ögonblick som sedan ersattes av ett stort leende.

"vad fin du är" sa hon och återvände till stekpannan.

"tack" svarade jag generat och gick fram till henne för att se vad hon lagade. I stekpannan låg en pannkaka och stektes och bredvid låg det en hög på en tallrik. Jag log och dukade bordet, vi satte oss när de var klara och åt Tess pannkakor som blir lika goda varje gång.

"mmmmm, gott" sa jag när jag var propp mätt och nöjd. Hon log och lutade sig tillbaka mot stolen.

"vad hände i duschen egentligen?" frågade hon sedan och jag tittade oförstående på henne.

"vad menar du?"

"jo, du är ju helt annorlunda. Du är glad, det lyser om dig och du ler. Ditt fina leende har jag inte sett på ett tag" sa hon och jag funderade, i mitt huvud lyste en bild upp utav Justins ansikte. Jag hade sett honom för första gången på väldigt länge och jag vet inte... men det kändes som om en del av mig tog tillbaka det glada minnena som jag har haft både med honom men även med min familj och vänner. Jag log hemlighetsfullt och såg på Tess med busiga ögon.

"jag vet inte, skönt att duscha" sa jag och ryckte på axlarna, hon fnös men skrattade.

"jo tack!" sa hon och reste på sig och började duka av.

 

 

 

Justins Perspektiv.

Vi var tillbaka i mitt hus igen och jag gick rastlöst runt i mitt rum. Jag kunde känna hur Ryan och Chazs blickar följde mig. Vad hade jag gjort mot henne? Vad var det med mig som var så hemskt? Varför kunde hon inte ens låta mig prata med henne? Var kom hatet ifrån? Frågorna försatte bara strömma i mitt huvud tills jag slängde mig ner i min fåtölj med en högljudd suck.

"äntligen!" utbrast Chaz från sängen, jag såg förvirrat upp på honom. "jag trodde nästan jag skulle behöva brotta ner dig på golvet för att du skulle sluta gå!" förklarade han. "och sluta tänk, det luktar ju fan bränt"

"det luktar ju..." imiterade jag honom och Ryan skrattade.

"men nu när du är kontaktbar, så tänkte jag fråga om ni hade lust att följa med mig och Tess och se Daphnes dansuppvisning?" fortsatte Chaz.

"jag är på! Efter vad jag såg i Kalifornien så vill jag definitivt se mer" sa Ryan snabbt och sträckte upp armen, deras blickar hamnade på mig. Såklart jag ville se, men ville hon ha mig där?

"du får faktiskt inte ta beslutet själv, jag bestämmer åt dig och jag bestämmer att du åker med! Hon får skrika så mycket hon vill" sa Chaz självsäkert. 

Som sagt satt vi senare i bilen med Tess på väg mot den stora konsert hallen som jag själv hade haft konsert i. Vi klev ur och jag drog på mig solglasögon och huva, när vi kom in stannade jag till lite när tanken slog mig. Det var här vi träffades första gången.

"vad är det, bro?" hörde jag någon fråga och jag vände på huvudet och såg på Ryan.

"det var här vi träffades första gången" sa jag och upprepade min tanke. Ett svagt "oh" slapp ur hans mun och jag såg hur han tittade beklagande på mig.

"men glöm det" sa jag och klappade honom på axeln. "jag är okej"

Vi blev visade in i den stora lokalen och nu var det stolar utsatte på det stora golvet och scenen längst fram var helt platt. Vi satte oss och väntade en stund, lokalen fylldes mer och mer.

Det måste vara en populär grupp hon dansar i, tänkte jag och tittade runt på den stora publiken. Lokalen släcktes ner, musiken började svagt spela och strålkastarna lös mot scenen. Under hela föreställningen såg jag som förtrollat på deras coola, graciösa, smidiga rörelser över golvet. Både ensamma men även tillsammans.

Om jag förstod det hela rätt så handlade det om Daphne och en annan kille, de träffades, blev kära, den gamla vanliga kärlekshistorien. Tills deras familjer blandar sig i och skiljer dem åt, när det var dags för det lyckan att ta slut, tog även hiphopen slut och ersattes av balett. De gjorde fina lyft och hopp över golvet och i slutet var jag så inne i berättelsen att när jag såg Daphnes ansikte som såg ut att vara fyllt av så mycket sorg och smärta, kände jag hur jag fick tårar i ögonen.

I slutet förstod jag inte riktigt vad som hände för än efteråt, i sin olycka hade de båda begått självmord och dansade en vacker scen där de båda förenades i himlen. Den sista rörelsen innan allt släcktes ner var ett lyft som killen gjorde med Daphne. Han satte sina händer bakom henne, vid hennes rygg och lyfte upp henne ovanför sig. Hon böjde överkroppen bakåt, sträckte ut sin ena arm och de frös, sekunden efter blev allt svart. Kraftiga applåder ekade i hallen och alla ställde sig upp, jag klappade mållös händer och stirrade chockat mot scenen.

"wow" hörde jag någon andades bredvid mig och jag vände huvudet och se på Ryan som hade stora ögon och lång haka. Jag hann också få en skymt av Tess tår randiga ansikte och Chaz imponerade ögon innan jag vände blicken mot scenen igen och såg att den hade tänts och på en rad stod alla dansare, hand i hand, och bugade sig inför alla applåder.

Daphnes ansikte hade ett stort leende och hennes ögon strålade av lycka. Helt hänförd gick jag tillsammans med den andra ut i foajén, efter en stund kom Daphne ut, fortfarande i sina danskläder, hon dansade kvittrande fram till Tess som slog armarna om henne.

"så vackert!" hörde jag Tess snyfta. Ryan och Chaz gav henne en varsin kram men jag stannade där jag stod. Efter förmiddagens händelse så tyckte jag att det var bästa att jag höll mig på avstånd och hon gav mig en tacksam blick. Hennes mobil vibrerade i hennes hand, hon såg ner på den innan hon stelnade till, tittade sig omkring innan hon backade ett steg.

"eh... jag måste gå, eh... avslutning" sa hon snabbt och försvann.

 

 

 

Daphnes Perspektiv.

Jag hade klarat det! Jag hade klarat hela uppvisningen utan ett enda fel! Överlycklig trippade jag ut i foajén på jakt efter Tess. Jag fick syn på henne och sprang fram, hon omfamnade mig och jag hörde att hon grät.

"så vackert" mumlade hon och snyftade till. Jag kramade henne hårt tillbaka, jag släppte henne sen fick en kram av Ryan och Chaz också.

"bra jobbat tjejen" sa Chaz i mitt öra.

"tack Chaz" sa jag och log mot honom, lättat såg jag hur Justin inte försökte närma sig utan stannade kvar där han stod. Jag log tacksamt mot honom, i min hand vibrerade min mobil och jag såg att jag hade fått ett mms. Bilden var på oss, mig när jag log mot Justin och bakom stod Chaz och Tess.

 

Från Okänd: 

"jag ser dig, glöm aldrig"

 

Kalla kårar gick nerför min rygg samtidigt som jag tittade mig runt för att kanske äntligen se vem "den dolda" var, men jag såg för många med mobilkameror uppe.

"eh... jag måste gå, eh... avslutning" stammade jag nervöst och gick ifrån dem. Jag gick bort till omklädningsrummen och öppnade dörren innan en massa hurra rop och tjut hördes. Jag skrek till i förvåning och hoppade högt i luften, inne i omklädningsrummet hade alla samlats för att överraska mig.

"här kommer världens bästa dansare!" skrek Rebecka och drog in mig, jag rodnade häftigt vid hennes ord och de skrattade.

 


ett fint litet mellan kapitel, där Daphne gör det hon älskar mest... dansa. :)

Vad tycks? Kommentera ! :)


Just An Ordinary Girl - Kapitel 65

Previous:  "japp" svarade jag glatt. Jag gick tillsammans med Chaz och Ryan uppför trappan till mitt rum för att lämna våra väskor. Chaz slängde sig på sängen efter att ha släppt sin väska innanför dörren, jag gick vidare in i garderoben och dumpade min väska där.

"så" sa jag när jag kom tillbaka ut och fann Ryan på sängen istället och Chaz i en hög på golvet. Jag skrattade roat innan Chaz kom upp från golvet och attackerade Ryan. De brottades en stund innan de kom på att båda faktiskt kunde ligga på sängen.

”vad händer?” frågade jag dem.

”ehm… jag tänkte faktiskt träffa Tess när jag ändå är här” sa Chaz och såg på oss.

”såklart” svarade jag, men jag kände hur en nervös känsla bildades i magen på mig. Tänk om Daphne är där…

 



When I Held Ya by Moa Nignell

 

Vi satt nu i bilen för att köra bort till Tess hus, Chaz satt i baksätet med ett stort flin och jag fick kämpa för att inte skratta roat åt honom. Vi kom in på rätt gata, jag följde Daphnes hus - som var nersläckt och såg kallt ut - med blicken när vi körde förbi.

Jag körde upp på Tess uppfart och stängde av motorn, vi klev ur och Chaz tog ledningen mot dörren. Han knackade på och jag ställde mig i bakgrunden, dörren öppnades och det enda jag hann se var ett stort brunt hårsvall och jag hann höra ett tjut ”CHAZIE!” innan det försvann in tillsammans med Chaz.

Ryan vände sig halvt mot mig och flinade, jag skrattade och följde efter honom in. Vi tog av oss jackorna och skorna innan vi visade oss själva in i huset, i köket stod Chaz och Tess. Vi harklade oss och de såg irriterat upp, vi flinade glatt mot dem. Tess drog sig ur Chazs omfamning och Chaz såg argt på oss.

”hej killar. Hur går det med livet?” frågade hon samtidigt som hon tog ut dricka från kylen.

”samma gamla vanliga i Stratford” svarade Ryan och Tess tittade sedan på mig.

”turnén är över nu, så nu är det vila som gäller” svarade jag och Tess nickade med ett leende.

Vi satte oss vid bordet och vi fick ett varsitt glas som Tess hällde dricka i, där i köket började vi prata om något som jag inte riktigt hängde med i. Men jag kom tillbaka när Tess tystnade mitt i meningen och slängde en blick mot dörren, jag följde hennes blick men fann inget. Däremot hörde jag steg i trappen, jag såg på Tess igen som verkade panikslagen över ett beslut hon behövde fatta.

Men troligtvis innan hon hann ta beslutet var det för sent, jag stelnade till när Daphne kom in genom dörröppningen. Hon hade förändrats så mycket sedan jag hade sett henne senast, hennes ögon hade inte den där värmen som brukade få en att känna sig lugn, hennes fina bruna hår hade inte samma glans, hela hon hade blivit mindre, smalare, mer insjunken.

Hon såg nästan sjuk ut, hon frös när hennes blick vändes upp och svepte över oss innan den stannade sedan på mig. Hon stirrade först i chock som sedan gick över till förkrosselse, panik och rädsla. Hennes ögon blev tårfyllda och hon försökte få fram ljud men det fick bara hennes haka att darra.

”Daph-” förökte jag och började resa på mig.

”nej!” skrek hon och slet blicken från mig, hon knep ihop ögonen och höll upp handen mot mig. Jag stelnade till.

”Daphne, det är ingen fara” sa Tess och började gå mot henne men Daphne började fort backa.

”du förstår inte, ingen förstår. Det går inte, det får inte hända” rabblade hon fram innan hon vände sig om och sprang, vi hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes med en smäll. Tess blev stående kvar, jag stirrade fortfarande mot stället där Daphne hade stått. Hade det där verkligen varit samma tjej som jag hade sett för en månad sedan, som jag hade älskat, som jag hade gjort allt för?

”okej, Tess. Vad var det där?” frågade jag sedan förfärat och pekade mot dörröppningen, Tess vände sig sakta om med ett sorgset och trött ansikte. Hon satte sig vid bordet och suckade.

”det där var Daphne McCartney” svarade hon.

”men-” började jag.

”jag har försökt Justin. Jag har försökt få henne att äta. Jag har försökt få henne att sova. Jag har försökt få henne att sakta återgå till det normala, men hon envisas med att spela upp allt för sig själv hela tiden. Påminna sig själv om vad som har hänt. Men jag tror att det finns något som håller henne kvar, något som gör att hon aldrig glömmer, något som gör att hon inte kan gå vidare. Och jag kan inte klura ut vad…” sa Tess uppgivet. Jag satt stumt och tyckte jag kunde bli galen av allt. Vad gick så fel?

 

 

Daphnes Perspektiv.

Jag stod framför spegeln och såg på mitt otäcka ansikte, mitt nu bleka, smala ansikte. Jag började bli skrämmande lik min mamma. Jag tog upp mascaran men suckade sedan, jag orkade inte göra något, de på teatern fick sminka mig istället. Jag suckade svagt över den kraftansträngningen jag skulle behöva göra senare idag. Idag var det uppvisning med dansen… japp, uppvisning…

Med trötta steg gick jag nerför trappan i Tess hus, jag hörde röster från köket och gick dit. Jag kom in och såg fyra stycken sitta runt bordet, min blick sveptes över deras ansikten och jag la inte märkte till vilka de var tills min blick hamnade på… Justin.

Justin satt i detta kök och stirrade rakt tillbaka mot mig, ett stråk av lycka gick genom mig över att se hans välbekanta ansikte. Innan jag frös till i skräck, nej! Han får inte vara här! ”den dolda” får inte se mig med honom!

”Daph-” började Justin säga medan han började resa sig upp.

”nej” skrek jag hysteriskt och vände bort blicken från honom och knep ihop ögonen för att inte göra något dumt, jag satte upp handen för att förtydliga för honom att han inte fick komma närmre.

”Daphne, det är ingen fara” sa Tess och reste sig från stolen och började gå mot mig, snabbt backade jag bort.

”du förstår inte, ingen förstår. Det går inte, det får inte hända” sa jag och sprang. Jag sprang ut ur huset, längst gatan och bort till mitt eget hus. Jag låste fort upp dörren och sprang uppför trappen, in i mitt rum och in i badrummet. Där satte jag mig i badkaret och kröp ihop i fosterställning, tårarna rann ner och jag snyftade hysteriskt.

I badkaret låg jag och grät, grät för att jag inte hade kunnat springa fram och slänga mig i Justins famn utan var tvungen att bara stirra på honom och sedan springa. Springa för mina nära och käras liv… Någon gång under tiden i badkaret somnade jag och drömde.

 

-

 

Jag satt på en strand och såg vågorna som lekte i vattnet. Stranden, min favorit plats i världen. Man hade inga bekymmer när man var på en strand, man kunde bara sitta i sanden och titta på vågorna och drömma sig bort eller bara tänka. Ett par armar slöt sig om mig och ett par ben pekade ut bredvid mig, jag såg bak och såg att det var Justin. Jag log och lutade mig bak, han kysste mig på halsen innan han gosade in sig i mitt hår.

”jag älskar dig” viskade han i mitt öra.

”jag älskar dig mer” viskade jag tillbaka med min blick fäst i horisonten. Där på stranden satt jag i Justins famn och för ett ögonblick glömde jag allt om min nu mördande vardag, min lillasysters tragiska död, mitt hemska tal till Justin som förstörde vårt förhållande. Jag glömde allt och det var befriande på så många nivåer.

”varför lämnade du mig?” viskade Justin och det smärtade i magen på mig.

”för att-” började jag svara, men hann inte längre för än himlen ovanför oss blev mörkgrå och åskdunder mullrade. Jag blickade förskräckt upp på himlen och tittade sedan ner på vattnet som också hade blivit grått och vågorna slog nu aggressivt.

”Daphne, jag ser dig!” hördes en stämma skrika. Paniken slog mig och jag reste mig fort upp, Justin satt bekymmersfri kvar på marken.

”Daphne, kommer du inte ihåg vad jag sa åt dig?” frågade rösten.

Jo, klart och tydligt, tänkte jag och återigen upprepades det förfärliga meddelandet.

”nu är tiden för lycka slut för gott. Du ska gå hem till Justin, ge honom ett tal som han sent ska glömma, ett tal som krossar hans patetiska lilla hjärta och kropp. Efter det ska du aldrig mer prata eller titta på honom. Om detta inte sker så kommer du ha blod på dina händer som aldrig kommer kunna tvättas bort, Tess blod, din mammas blod, din pappas blod… ja, listan bara fortsätter. Jag håller koll på dig Daphne, så jag vet om du gör som jag säger eller inte. Annars kommer det ett nytt meddelande, men det kommer komma försent för att du ska kunna rädda vem det nu än blir… förresten hälsa från mig till syrran!”

Jag hade lust att kräkas av obehag över det meddelandet som jag hade fått en halvtimme efter att jag hade sprungit in på sjukhuset i Atlanta.

”och jag ser att du inte har följt mina instruktioner” började rösten säga.

”snälla, jag ber” tjöt jag ut i luften och föll ner på mina knän. ”gör det inte!”

”försent…” svarade rösten och jag såg mig panikslaget omkring tills jag såg en hög en liten bit längre bort på strand. Jag sprang fort bort dit och såg brunt lockigt hår, jeans och rött.

Jag stöp ner på knä bredvid Tess och vände henne till rygg, hennes ögon stirrade ut i eftervärlden och hela hennes ansikte var täckt av blod. Jag skrek rakt ut och såg sedan hur mina händer färgades röda av blod, Tess blod. Jag sprang panikslaget runt på stranden från kropp till kropp, mer och mer blod fick jag på händerna. Mammas, pappas, mormors, morfars, farmors, farfars, Karen… det tog aldrig slut. Jag stod i mitten av en cirkel av kroppar och skrek rakt ut tills jag började skaka okontrollerat.

 

-

 

 

Jag blev ruskad medan någon skrek ”DAPHNE, DAPHNE! VAKNA!”. 

Jag slog upp ögonen och jag kände hur svetten rann över mitt ansikte och kläderna klistrade sig mot min hud, jag låg fortfarande i badkaret i mitt badrum. Jag stod inte på en strand i mitten av en cirkel av döda kroppar, det var bara en dröm. Tess stod lutad över mig men sjönk sedan slappt ner på marken när hon såg att jag hade vaknat.

Jag tittade ner på mig själv och såg att mina armar hade klös märken och efter ett tag kände jag smärtan, såren sved häftigt till. Jag satte mig upp och kände hur ryggen skrek av smärta över att ha legat i badkaret. Jag steg ur och klev ut på golvet med svaga ben, jag höll nästan på att sjunka ihop men lyckades gripa tag i handfatet. Jag såg mig i spegeln och såg att jag även hade klös märken i ansiktet och på några ställen hade den även sipprat fram blod.

Tess ställde sig upp bredvid mig och jag såg hur tårarna rann nerför hennes ansikte.

”g-gör… aldrig… s-så… där… m-mer!” snyftade hon innan hon slog armarna om mig och kramade mig hårt. Jag kramade henne tillbaka och kände hur jag slappnade av, Tess var inte död. Hon var här och kunde krama ihop mig som hon alltid hade gjort, gör och kommer att göra. Hon släppte mig och torkade sig under ögonen.

”jag måste bara gå ner och säga att du är okej” sa hon sedan.

”är Justin här?” frågade jag panikslaget.

”ja-”

”han får inte komma upp hit, han får inte se eller röra mig. Få ut honom!” sa jag snabbt och gick in i mitt rum och gömde mig under täcket. Jag hörde steg som gick nerför trappan och sedan en massa mummel innan en dörr öppnades och stängdes. Efter en stund lyftes täcket bredvid mig och Tess la sig på huvudkudden.

”vad är det som händer, Daphne?” frågade hon. ”jag förstår ingenting” jag ville så hemskt gärna dela med mig av allt, men kunde inte. Jag fick inte berätta och dessutom hur klarade någon att höra det?

”jag klarar inte av att se honom bara, han påminner mig om Loll” svarade jag svagt och bestämde mig för att det var ett okej svar. Hon såg forskande på mig och tog sedan bort en hårslinga från mitt ansikte och satte den bakom mitt öra.

 


så nu vet ni varför Daphne gjorde som hon gjorde mot Justin... :/ sad...

men hur tror ni det kommer slut för henne? För det är inte många kapitel kvar på den här novellen, tänkte avrunda vid 70 kanske... :)

 

Vad tycks? Kommentera !


Just An Ordinary Girl - Kapitel 64

 
Previous:  Minnet smärtade lika kraftfullt varje gång och tårarna rann som floder nerför mina kinder, vid det fönstret satt jag och såg på hur regndropparna rann nerför glasrutan.

Tittade på den gråa himlen som gav världen en dystert utseende, den gråa asfalten som färgades svart utav regnet och åter upplevde allt om och om igen genom mina minnen.

 


 

 
 
Wherever You Will Go by The Calling
 
 

Justins Perspektiv - 3 Veckor Tidigare 

Som en zombie gick jag runt och åt, sov, pratade när jag blev tilltalad. Jag log ansträngt mot fans och fick låtsas att allt var okej. Men inget var okej, inget. Jag hade blivit lämnad, fått mitt hjärta utslitet och sedan mossat mot marken likt ett äpple utav den tjejen jag aldrig trodde skulle utsätta mig för något sånt.

Av tjejen som jag trodde älskade mig, som brydde sig om mig lika mycket som jag om henne. Men jag hade visst fel... Hade jag verkligen varit så blind? Jag stirrade ut genom bussfönstret och såg hur naturen, gatorna, människorna svischade förbi som suddiga streck. När jag inte behövdes för att trösta Daphne i hennes svåra tider hade vi gett oss av för att fortsätta med turnén igen.

"Justin! Justin!" ropade Scooter, jag ryckte till och tittade på honom med trötta ögon. "vi har pratat och vi undrar om orkar du det här? Efter allt?" frågade han och gav mig en sorgsen blick. Jag funderade en stund. Orkar och orkar. Nej, det gjorde jag väl inte. Men jag kunde inte svika mina fans, som alltid skulle stanna trogna mot mig, som alltid skulle stanna vid min sida, ta min sida.

"jag gör det för fansen" sa jag känslolöst och vände huvudet mot fönstret igen. Jag kunde se hur Scooter nickade och gick bort till de andra i soffan.

 

 

Vi kom fram till LA där jag skulle ha min nästa konsert. Bussen stannade men jag satt kvar på min plats i soffan vid bordet. Jag kunde se hur de andra reste på sig och gick bort mot dörren, jag hörde hur den öppnades och steg klampade nerför trappan.

En arm lades runt mina axlar och fort begravde jag mitt ansikte i min mammas hår. För första gången sedan den dagen på uppfarten grät jag igen. Jag kramade min mamma hårt och grät mot hennes hals, hon strök med sin hand över min rygg, lugnt och tröstande. Utan ett ord satt vi där och hon lät mig bara gråta tills jag var redo att prata.

"såja, Justin. Jag finns här" viskade hon efter en stund.

"jag fattar inte mamma!" utbrast jag. "vad hände? Varför?"

"jag vet inte vad som fick henne att känna som hon gjorde. Men jag tycker inte att du ska tro på att hon aldrig älskade eller brydde sig om dig. För alla kunde se klart och tydligt att hon kände precis tvärtom än vad hon antydde att hon gjorde" sa mamma med lugn stämma. Jag snyftade till och lutade mig bak mot fönstret, mamma  såg oroligt på mig.

"är du säker?" frågade hon.

"ja, jag kan inte svika dem" sa jag bestämt.

"okej, honey" sa hon och smekte mig över kinden innan hon reste på sig och gick.

 

 

Jag stod under scenen och var redo för konserten. Nedräkningen började och jag kunde höra hur fansen skrek ännu högre. Jag andades in djupt en gång för att inte segna till golvet innan jag gick bort till plattformen som skulle hissa upp mig på scenen. Den lilla plattformen steg mot scenen med mig på och jag kände hur adrenalinet pumpade vid ljudet av fansen. Let's rock!

Även fast konserter var det som var roligast men ibland det tuffaste med hela kändisgrejen, så hade aldrig en konsert varit så svår som idag. Varenda låt bar mig mot bristningsgränsen till tårar, alla låt texter kopplade jag till Daphne.

 

"She is my favorite girl,

if she let me love her there would be one less lonely girl,

she is my runaway love..."

 

När jag kom till "That Should Be Me" klarade jag inte mer, jag tystnade och satte handen över ansiktet. Tårarna strömmande ner och jag kämpade med att andas normalt. Sedan vände jag bara om och gick av scenen, backstage mötte jag mitt teams sorgsna ansikten.

Mamma var på väg mot mig, men jag satte upp handen och såg hur hon stannande. Jag fortsatte sedan längst korridoren och bort från dem. Varför? Varför gjorde hon såhär mot mig?

 

 

3 Veckor Senare. 

Turnén var över och jag hade varit i stort sett hela världen. Australien, Nya Zeeland, Kina, Brasilien... Men nu är jag på väg hem, hem till Stratford.

"hey sweetheart" hälsade mormor innan hon jag mig en varm kram.

"hej mormor" svarade jag och kramade tillbaka.

"hur mår du?" frågade hon bekymrat. Nu hade det gått nästan en månad sedan Daphne hade sagt farväl till mig och jag hade haft tuffa dagar att ta mig genom men jag hade sakta börjat läka.

"jag mår bättre än vad jag har gjort" svarade jag och log. Hon log vänligt mot mig och gick sedan vidare till mamma, jag hälsade på morfar innan vi gick in i huset. Vi skulle stanna i Stratford i någon vecka innan vi skulle hem till Atlanta. Under veckan spenderade jag mycket tid med mina vänner men när de var i skolan var jag med Sammy eller de vuxna.

"hur mår du, bro?" frågade Chaz när vi satt i hans rum och chillade. Jag tittade ner på mina fingrar i knät och försökte lista ut vad jag skulle säga.

"jag är okej" svarade jag. "det går bättre" de nickade och vi tystnade.

"Tess har sagt att hon har blivit som ett skal, hon är inte riktigt närvarande men ändå är hon där. Hennes föräldrar verkar också ha 'övergivit' henne, de har tydligen lagt all tid och energi i deras arbeten. Så Daphne är i stort sett hela tiden hemma hos Tess" berättade Chaz, jag gav inte Chaz ett ord men ändå så fortsatte han fylla in med det senaste. Vilket jag ändå var tacksam över fast jag försökte glömma och gå vidare. "hon verkar vilja prata om det som hände med Loll men inte om det med... dig" sa Chaz och jag såg upp på honom.

"varför?" frågade jag förvirrat.

"jag vet inte. Tess ville inte gå in på detaljer, men varje gång hon frågar vad som hände blir Daphne helt frånvarande eller börjar prata om något annat tydligen" svarade Chaz. Jag rynkade pannan i förbryllelse.

 

*

 

Jag öppnade dörren till huset och möttes av mörker och en unken lukt. Hemma... Ryan och Chaz klev in efter mig och de log nöjt.

"har alltid älskat det här huset" sa Chaz glatt och gick vidare in i köket. Ryan och jag skrattade åt honom och gick sedan efter. Mamma kom in i hallen och hängde av sig sin jacka.

"hem ljuva hem, eller hur?" frågade hon.

"japp" svarade jag glatt. Jag gick tillsammans med Chaz och Ryan uppför trappan till mitt rum för att lämna våra väskor. Chaz slängde sig på sängen efter att ha släppt sin väska innanför dörren, jag gick vidare in i garderoben och dumpade min väska där.

"så" sa jag när jag kom tillbaka ut och fann Ryan på sängen istället och Chaz i en hög på golvet. Jag skrattade roat innan Chaz kom upp från golvet och attackerade Ryan. De brottades en stund innan de kom på att båda faktiskt kunde ligga på sängen.

”vad händer?” frågade jag dem.

”ehm… jag tänkte faktiskt träffa Tess när jag ändå är här” sa Chaz och såg på oss.

”såklart” svarade jag, men jag kände hur en nervös känsla bildades i magen på mig. Tänk om Daphne är där…

 


 

ledsen att det kom ganska sent, got stuck with Tumblr... ;P

jag hoppas att ni gillar kapitlet... :) (hoppas inga stavfel -.-)

 

Så vad tror ni? Kommer Daphne vara där? Vad händer då?

Vad tycks? Kommentera ! :)


"I eat boys up, breakfast and lunch"

eh... ja... rubriken... thehh, I'm tiiiired.
 
men iaf, nästa kapitel ska komma upp ikväll! Håller på att skriva på det nu. :)
Och jag har även sett en annan grej... jag har fått KOMMENTARSREKORD!!!!
13 KOMMENTARER!!! AAAHHH ! ni fattar inte hur glad jag blir över att ni kommenterar! :'D
 
ni är för sööööta ! <3 och fortsätt med det! :) aha, tack för mig. :)
 
 
Kramisar .

Just An Ordinary Girl - Kapitel 63

Previous:  När hela showen var över hade jag vunnit alla priser som jag hade varit nominerad i. Top New Artist, Digital Artist och den som jag blev mest chockad och glad över - Fan Favorite. När jag hade tagit emot priset hade jag haft väldigt svårt att få till ett tacktal och sa väl att jag tackade mina fans i var och varannan mening. Men det var ju tack vare dem som jag var där jag var idag, det var tack vare dem som jag var den jag är idag och jag är evigt tacksam mot dem. My lovely Beliebers…

Jag hade också fått äran att presentera vem som var Female Artist of The Year som hade vunnits av den vackra Rihanna. Nu var vi på väg hem i bilen, Daphne satt trött med huvudet på min axel. Jag smekte med min tumme över hennes handrygg som jag hade i ett fast grepp i min egen hand och log nöjt. Bilen stannade och vi klev ur, en ringsignal hördes och Daphne släppte min hand för att ta upp sin mobil ur den lilla väskan. Hon fiskade upp den och satte den glatt mot örat.

Hon tänkte precis säga något men tystnade och jag kunde se hur hon bleknade innan hon skrek.

 


 

 

Stay by Hurts
 

 

 

En månad senare

 

Jag kände mig som en maskin, en maskin med en mask som hade målats med ett vackert leende och ett par glada, tindrande ögon. En maskin som kunde fixas med lite mat, en kram, några kärleksfulla ord. En maskin som steg upp ur sängen och stred genom skolans tunga dagar. En maskin som i sin ensamhet kunde visa sitt riktiga ansikte. Maskinen blev till Daphne McCartney…

I min ensamhet slet jag av mig masken och fick det likgiltiga och känslolösa ansiktsuttrycket, jag satt vid mitt fönster och såg på regndropparna som gled nerför fönsterrutan. Såg på den gråa himlen som gav världen en dystert utseende, den gråa asfalten som färgades svart utav regnet.

Mitt liv hade fått samma gråa ton som himlen, allt hade mörknat och så hade även lyckan i inuti mig gjort. Mörknat… slocknat… försvunnit. Allt hade vänts från de klara vackra färgerna till de dystra, meningslösa, färglösa tonerna. Min mobil vibrerade i mitt knä och jag drogs ur mina tankar.

 

Från Mamma: 

”kommer inte hem ikväll”

 

Inget kram, puss, hoppas du mår bra. En bild utav min mammas nu smala ansikte med djupa ringar under ögonen dök upp i mitt huvud, det ansikte som brukade utstråla glädje, arbetskraft och kärlek hade gått till professionellt, hårt och mörkt.

Mammas glada röst som brukade säga hur mycket vi betydde, hur fina vi var, hur lycklig hon var över att vi fanns. Den glada rösten som nu lät rosslig, trött och hes och kunde inte yttra ordet vi längre. Den rösten som hade sagt till mig det jag trodde att jag aldrig i mitt liv skulle behöva höra.

Men ändå hade jag tvingats höra mammas panikslagna, hjärtslitna stämma yttra hur min vackra, underbara, den finaste lillasystern man skulle kunna önska sig inte skulle komma springandes när hon mötte mig på flygplatsen när jag kom hem. Min lillasyster som inte skulle spricka upp i ett leende av glädje över att jag var tillbaka, min lillasyster som aldrig någonsin skulle le igen, min lillasyster som aldrig skulle ta ett steg till, min lillasyster som inte skulle ta ett andetag mer.

För hon var nu blek, orörlig, kall och meter under jorden. Min lillasyster är… död, icke levande, mördad, uppskuren, våldtagen. Orden kunde äta upp mig inifrån och ut, alla ord som hela tiden spelades upp i mitt huvud, orden som sköt kulor genom kroppen på mig, orden som skar som knivar i mina ögon, orden som skadade varje organ i min kropp. Ännu än gång vibrerade mobilen till och jag tog slappt upp den.

 

Från Okänd:

”hur mår syrran? Trivs hon i jorden?”

 

Jag kastade telefonen genom rummet och den hamnade med ett stort brak i golvet, sorgen och ilskan slet i mig. Ilskna tårar rann nerför mina kinder och jag kände hur lungorna drog ihop sig och kraftiga snytningar rev genom kroppen på mig.

Jag slog med nävarna i väggen och höjde händerna för att klösa ut ögonen, få slut på alla tårar, få slut på alla sömnlösa nätter, få slut på all smärta. Men jag sänkte långsamt händerna igen och de föll ner i knät på mig. Mitt liv har blivit ett helvete, krossats, blivit till ingenting, precis som den dolda personen bakom smsen sa.

Mina tårar hade runnit i vad som har känts som evigheter, precis som den dolda personen sa att de skulle göra. Inget är som förr, mina föräldrar har gått till kalla stenar som i stort sett har glömt bort att de har en annan dotter.

Mina föräldrar som har slutat bry sig om vår familj, mina föräldrar som har börjat spendera sin tid på jobbet där de kan glömma, där de kan tro att allt är som det brukade vara. För att sedan så fort de kom hem ryckas tillbaka till verkligheten och inse den fruktansvärda sanningen, det smärtar att se varje gång det händer.

Tess. Tess har varit den enda ljuskällan i den mörka världen jag nu lever i. Den enda lågan som fortfarande lyser, för mig, åt mig. Tess som kramar ihop min trasiga kropp, som finns där när gråten tar över, som finns där när allt faller samman, som fixar ihop mig igen med sin vänskap, med sina snälla och tröstande ord.

Justins fina ansikte sken upp i mitt huvud och det smärtade i min maggrop över vad jag behövde göra mot honom, vad jag behövde säga, vad jag behövde utstråla. Som hundra andra gånger spelades scenen upp i mitt huvud.

 

-

 

Jag knackade på Justins dörr med gråten i halsen. Jag kunde inte tro att jag var på väg att göra det här mot honom, efter allt vi har gått genom, efter allt han har gjort för mig. Dörren öppnades och Justin såg beklagande ner på mig.

”kom” sa han och omslöt mig i hans varma, trygga famn. För ett ögonblick lät jag mig själv bli omfamnad av honom, att dra in hans doft, att känna hans starka armar runt mig en sista gång. Tårar rann nerför mina kinder och jag hade lust att slå mig själv för det jag var tvungen att göra. Hade jag inte förlorat tillräckligt mycket redan? Men jag hade inget val, det var det här eller mera död.

Med en ohörbar suck drog jag mig ur hans famn och tittade upp på honom med hårda ögon. Jag kunde se hur en rynka bildades i hans panna och han fick en oförstående blick.

”vad-” började han men jag avbröt honom fort.

”jag klarar inte det här längre. Jag klarar inte av dig, ditt liv eller fans. Jag vill inte göra det här längre, jag vill inte ha dig i mitt liv längre. Jag vill inte veta av dig eller ditt liv. Jag vill inte slösa bort mer tid, på dig, ditt liv, på ett förhållande som inte är riktigt. Jag vill inte höra talas om dig mer, jag vill inte träffa dig längre. Jag vill inte ha dig i närheten av mig eller mitt liv” sa jag och kunde lika gärna ha knäat honom mellan benen. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken, men jag bet ihop.

”du kommer aldrig mer veta av mig, se mig eller höra från mig mer. Hejdå Justin” sa jag och jag kunde nu se hur tårarna rann nerför hans kinder. Det smärtade något otroligt att jag behöver säga det här till honom, behöva se honom såhär. Men jag måste.

”Daphne, du behöver inte göra det här” viskade han fram och grep tag i min handled.

”jo, Justin. Jag behöver, jag måste” svarade jag kallt.

”varför?”

”för mig själv. Allt är för mig” svarade jag och försökte att inte bryta ihop.

”så du bryr dig inte alls längre? Om mig, om oss” frågade han.

”nej, jag bryr mig inte det minsta om oss och definitivt inte om dig!” fräste jag och slet loss min handled och gick iväg från honom, lämnade honom på hans uppfart, uppriven, förtvivlad och med ett krossat hjärta.

Skammen och besvikelsen brann i mig likt ett bål när jag gick vägen hem till mig, någon gång på vägen kunde jag varken gå eller se något längre. Jag föll ner på knä och skrek rakt ut, skrek för min lillasyster, skrek för Justin, skrek för mitt patetiska liv.

 

-

 

Minnet smärtade lika kraftfullt varje gång och tårarna rann som floder nerför mina kinder, vid det fönstret satt jag och såg på hur regndropparna rann nerför glasrutan.

Tittade på den gråa himlen som gav världen en dystert utseende, den gråa asfalten som färgades svart utav regnet och åter upplevde allt om och om igen genom mina minnen.

  


 

det här kapitelt är väldigt jobbigt... för att förlora någon är alltid jobbigt, om det så är i en bok, film eller i verkligheten. Detta var även svårt och jobbigt att skriva, måste erkänna att jag grät en svätt...

Och jag är chockad över att jag klarade att skriva det så snabbt, i det inlägget under skrev jag hur jag tänkte lägga ut det om ungefär tre dagar men... jag hoppas ni uppskattar att det kom tidigare.

 

Vad tror ni händer med Daphne nu? Kommer hon begravas i sina egna sorger? Kommer hon någonsin hitta tillbaka till Justin? Hennes föräldrar, kommer de komma tillbaka?

 

Kommentera.


"the enemy within"

Halloj! Jag tänkte bara skriva lite info om nästa kapitel.
Jag har läst de 8 jättefina kommentarerna jag har fått och hoppas på att få fler. :D
Och många har skrivit MER! och jag är ledsen men jag måste nog tyvärr göra er besvikna... :(
 
såhär ligger det till, nästa kapitel vill jag få till bra och alla vet att ett bra kapitel inte skrivs på fem minuter. om det hade varit så, så hade ni fått minst 2 kapitel per dag. :)
och dessutom så har jag träning med en musikal som jag ska vara med i, tis-ons-tors. heeela dagarna. -.- lite seeegt, men ganska skoj. :) så därför har jag inte så mycket tid att skriva, tyvärr ! :(
jag är ledsen, men håll utskik !
 
 
kramisar. :)
 
 
KAPITEL 62 LIGGER UNDER !

Just An Ordinary Girl - Kapitel 62

 
Previous:  Jag hade bytt om och duschat efter ännu en grym konsert för fansen och kom in i rummet. I ena hörnet stod cardboarden och såg på mig, det var minst sagt läskigt att ha en papp version utav sig själv ståendes i rummet. I sängen låg Daphne, jag skakade på huvudet och hängde en handduk över ansiktet på den.

”men vad gör du? Kustin!” utbrast Daphne bestört men med en road bakton.

”jag tänker inte låta ”Kustin” titta på mig hela natten. Det är läskigt” sa jag och kröp upp bredvid henne. ”dessutom så vill jag inte att han ska stå och glo på min flickvän” la jag till.

”men Justin, har du glömt vad jag sa? Vi är över” sa hon och försökte vara allvarlig.

”tror du att jag ska tro på det?” frågade jag och la mig över henne.

”så du tycker att jag ska säga hejdå till Kustin?” mumlade hon. Jag böjde mig ner och kysste hennes läppar.

 


 

 
 
Stronger by Kelly Clarkson
 
 
 
Ännu en gång vaknade jag utav den hemska värmen och solstrålarna. Jävla sol och värme i det här jävla landet! Svor jag inombords och satte mig upp i sängen.

T-shirten satt som igår morse klistrad mot min hud och jag kände hur det hettade under mitt hår i nacken. Frustrerat reste jag mig från sängen och tittade ut genom fönstret, vi stod i ännu en inhägnad på en parkering som gjorde så att fans eller paparazzis inte kunde attackera bussen.

Den starka solen bländade mina ögon så jag fick kisa tills mina ögon vande sig vid ljuset, himlen var klarblå och om jag skulle gissa värmen så skulle jag säga… 39 grader kanske. Jag gick fram till min iPhone och gick in på väder appen, genast laddade den vädret lokalt och jag fick upp vädret för veckan. Precis som jag trodde så var det runt 40 grader varmt ute.

BADA, skrek det i huvudet på mig och jag kastade en blick på den sovande Justin i sängen. Jag la ner mobilen på bordet igen och gick fram till sängkanten och kröp upp. Jag kröp fram till honom och ställde mig på alla fyra över honom.

”Justin” sa jag och fick något mummel tillbaka. ”Juuuuuustin” upprepade jag och drog ut på hans namn, han slog upp ögonen och ryckte till lite över att jag var närmre än han trodde.

”hey babe” sa han sedan med sin raspiga morgonröst och log mot mig.

"hey. Du, det är skitvarmt ute och jag har lust att bada. Tror du det finns tid för det?" frågade jag.

"det finns det absolut tid för... det påminner mig. Vill du gå på Billboard Award med mig?" frågade han och jag såg chockat ner på honom.

"På röda mattan? På ett award? Med dig?" frågade jag och han nickade glatt efter varje fråga.

"jag har fått tre nomineringar" sa han. (okej, en liten förklaring mitt i texten. Jag vet att Billboard Awardet inte ägde rum i Spanien utan i Las Vegas. Men vi kan ju låtsas att det var i Spanien. Okej, bra. Awesome! Keep readin'!)

"vad roligt!" sa jag och han log stort. "men vad ska jag ha på mig!?" frågade jag sedan bestört och han skrattade smått.

"prata med Ryan om det, han kan säkert ordna något" sa Justin och jag log lättat. Sedan reste jag mig från sängen och gick ut ur rummet med Justin efter mig. Ute i köket satt Pattie och Kenny med deras frukost tallrikar framför sig, de båda hade en varsin tidningen på höger sida om sig.

"godmorgon gubben, Daphne" sa Pattie och tittade upp på oss.

"godmorgon" svarade vi och gjorde fort frukost innan vi slog oss ner tillsammans med Kenny och Pattie vid matbordet.

"så vad är planerna för idag?" frågade Pattie efter en stund.

"vi tänkte åka till stranden" svarade Justin. "sola, bada, ta det lugnt"

"men glöm inte Kenny" sa Pattie och såg menande på Justin.

"klart vi inte gör" svarade han och gav Kenny en blick och ett leende. När vi hade ätit upp vår frukost gick jag först för att hitta Ryan innan vi gav oss av.

"hej Ryan" hälsade jag och log mot honom. "jag har ett problem"

"hej på dig också Daphne" sa han och log stort mot mig. "vad är problemet?" frågade han sedan.

"jo, som du kanske redan visste-" började jag.

"så har du inget att ha på dig till Billboard" avslutade han och log mot mig, jag såg chockat på honom innan jag log.

"precis!" skrattade jag generat.

"redan fixat, Daphne" sa han och pekade mot garderoben.

"åh, tack så mycket Ryan" sa jag och sken mot honom. 

"vill du se den?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet.

"nej, jag litar på dig och dessutom ska vi åka nu" sa jag och var redan på väg mot dörren.

"okej, vi ses senare" sa han ock återgick till det han höll på med innan jag kom.

"det gör vi" sa jag innan dörren stängdes. Ute på parkeringen mötte jag Justin, som hade satt på sig vita badbyxor med olika färgstänk tillsammans med en turkos grön t-shirt, stora solglasögon täckte hans ögon. Han flätade samman våra fingrar och tillsammans gick vi bort till bilen som Kenny redan satt i. Han öppnade dörren och svepte med armen.

"damerna först" sa han och log mot mig. Jag smekte honom fort över kinden med fingertopparna och gav honom ett litet leende innan jag gled in i bilen och satte mig. Justin satte sig bredvid mig och stängde dörren, Kenny i framsätet såg till att vi hade säkerhetsbältena på innan han startade bilen och körde iväg.

Vi kom till en strand och hittade en mer avskild plats att sitta på, jag kunde se paparazzoerna lura i buskarna men bestämde mig för att inte bry mig. Jag ställde ner väskan i sanden och såg ut över det turkosa vattnet och kände vinden som alltid blåste när man stod vid öppna vatten. Jag log och ett par armar slöt sig om min midja, Justin la sitt huvud på min axel och kramade mig. Jag log och vred lite på huvudet så jag kunde se honom och kysste lätt hans läppar innan jag tog mig ur hans grepp.

Jag vände mig mot honom och log.

"jag vet inte hur det är med dig men jag tänker i alla fall bada" sa jag och knäppte upp knappen i mina shorts. Han log och drog av sig t-shirten samtidigt som jag drog av mig shortsen och la dem på min väska. Jag smygtittade på hans bara överkropp och hade egentligen lust att slänga mig på honom, kyssa hans läppar och smeka hans mage men lät bli.

 

 

 

Justins Perspektiv.

Hon drog av sig linnet och på sig hade hon en persiko färgad bikini - precis som hennes klänning på min fest - som gjorde att hennes hud såg brun och fräsch ut. Hon släppte lös sitt hår och skakade lite på huvudet så det föll över hennes axlar och rygg. Gah, hon är för snygg för mitt eget bästa! 

Hon vände sig sedan om för att gå mot vattnet och min blick gled över hennes kropp. Hennes ben såg lång ut och hennes rumpa såg väldigt klämvänlig ut, jag log roat åt mina egna tankar innan jag gick ikapp henne. Jag fattade tag i hennes hand och hon log stort mot mig, vi nådde fram till vattnet och hon fnissade till.

"vad?" frågade jag nyfiket.

"jag bara älskar havet" svarade hon enkelt och såg på mig med tindrande ögon. Jag skrattade till och log mot henne.

 

 

Vi spenderade hela dagen på stranden, badade oräkneliga gånger men samt så låg vi på handdukarna och myste i solen. Några gånger hade fans kommit fram för att be om kort och autografer men de försökte hålla sig på avstånd både för att visa respekt och för vi hade Kenny som låg några meter från oss.

Paparazzoerna hade fortfarande inte gett sig av och man hade hört hur kamerorna hade blixtrat extra mycket när jag hade lagt armarna runt Daphnes midja efter att vi hade badat och kysst hennes läppar. Men jag försökte att inte störa mig på det.

”vad tänker du på?” frågade någon, jag vände huvudet och såg att Daphne låg och tittade på mig.

”dig” svarade jag och hon skrattade lite, jag flinade mot henne och la mig med överkroppen på henne.

”jag älskar dig” sa jag.

”som jag älskar dig” kontrade hon och jag kunde kände hur hennes fingertoppar trevande över min rygg. Hon hävde sig upp på armbågarna så hennes ansikte kom närmre mitt, hon stannade där och lät mig luta mig den sista biten. Jag la min hand runt hennes nacke och tryckte hennes läppar hårdare mot mina.

”ursäkta turturduvor” sa Kenny och jag såg irriterat upp på honom.

”vad?” frågade jag.

”vi måste åka, dags att göra sig iordning” svarade han och jag nickade. Vi packade ihop våra saker och Daphne tog på sig sina short och linne, jag drog på mig min t-shirt och grep sedan tag i hennes hand. Tillsammans gick vi efter Kenny upp mot parkeringen igen. När vi nådde asfalten tyckte paparazzoerna att det var okej att gå närmre, fort bildade det sig en ring av män runt oss.

Blixtarna haglade och Kenny fick så gott han kunde knuffa bort dem så vi kom till bilen, jag öppnade dörren åt Daphne och slank smidigt in efter henne. Ljuset blev direkt svagare och jag såg uttryckslöst ner i knät när paparazzoerna rundade bilen och fotade in genom rutan. Daphne suckade och sa mellan tänderna ”skaffa ett liv”, jag skrattade till och hon såg upp på mig.

Hon log svagt mot mig och Kenny kom in genom förardörren, på den lilla stunden som han öppnade dörren, klev in och stängde hörde jag miljontals frågor.

”Justin, är du glad över nomineringarna?” ”hur går det i ert förhållande?” ”hur länge tror du Dustin kommer hålla?” ”ska Daphne med till Billboard?”

Sedan klipptes männens röster av och Kenny fick tuta flera gånger för att de skulle flytta på sig och vi rullade hem, tillbaka mot bussarna.

 

 

 

Daphnes Perspektiv.

Vi kom tillbaka till bussarna och jag lämnade min väska i vår buss för att sedan ta en snabb dusch för att få bort all saltvatten och sand från kroppen. När jag var klar och klädd i slappa kläder gick jag över till en annan buss för att träffa Ryan.

”hej Ryan” sa jag glatt när jag kom in i hans buss.

”halloj Daphne” sa han lika glatt. ”redo?” frågade han.

”japp” svarade jag samtidigt som han tog tag i en svart påse som man brukar ha finkläder i för att skydda dem mot regn eller annan smuts. Jag såg förväntansfullt på påsen när Ryan drog ner dragkedjan och jag fick en skymt av en massa vitt tyg. Han drog ut klänningen som hängde på en galge och jag stirrade på klänningen.

”gillar du den inte?” frågade Ryan osäkert.

”skojar du eller? Klart jag gör! Har aldrig sett något finare!” utbrast jag och log stort mot honom, jag kunde se hur han slappnade av och log.

”vad bra” sa han. ”Vanessa kommer och hjälper dig med håret och sminket, hon ska vara här vilken minut som helst” fortsatte Ryan och jag nickade med blicken fortfarande fäst på klänningen. I min ficka vibrerade min mobil till, jag tog upp den och såg att jag hade fått ett sms. Jag öppnade det och det var inte för än efter att jag hade läst meddelandet som jag såg att det var dolt nummer.

 


Från Okänd: 

”inom några timmar kommer du gråta floder i vad du tycker är en evighet. Allt kommer att slitas ifrån dig” 

 

Kalla kårar gick nerför min rygg. Vem var det här!? Hur hade han/hon mitt nummer? Vad ville han/hon mitt liv? Jag rycktes ur mina tankar när det knackade på dörren och samma blonda tjej som klippt Justins hår kom in med en svart väska i handen och hårklämmor i håret.

”hej, Daphne eller hur?” sa hon och sträckte fram sin hand. "vi har träffats en gång förut" 

”det är mitt namn det och ja, just det” svarade jag glatt och skakade hennes hand. Jag blev satt i en stol och Vanessa började fort lyfta upp mitt hår för att granska vad hon hade att göra med.

”ganska ny klippt eller?” frågade hon och såg menande på en topp som hon hade mellan fingrarna.

”ja, ganska. Två eller tre veckor sen kanske” svarade jag.

”okej” sa hon och släppte ner toppen. ”jag tänkte att vi skulle låta din lugg vara, delvis för att du är jättevacker med den nere och delvis för att det ska skymma ditt bandage något” sa hon och log, jag log tillbaka.

”men med resten utav håret tänkte jag fläta ganska rufsigt och löst” fortsatte hon och jag litade fullständigt på henne så jag nickade bara.

 

 
 

En timme senare hade hon gjort den finaste frisyren jag någonsin har haft, min lugg hade hon plattat och man kunde nu bara skymta det vita bandaget och flätan hängde ledigt nerför min hals och över bröstet. Den såg extremt skör ut men satt som sten. 

I mitt ansikte hade hon sminkat mina ögon med mascara som gjort mina ögonfransar långa och smala, på ögonlocken hade hon skyggat mina ögon som hon hade påpekat passade jättebra till lugg. På läpparna hade hon lagt ett lager ljusrosa läppglans som passade bra till rougen på mina kinder. Jag log imponerat och nöjt mot mig själv i spegeln. Bakom mig kom Ryan in och tog sig om hjärtat.

”vad vacker du är! Alla killar kommer att döda Justin för att få dig” smickrade han och jag kände hur jag rodnade djupt över det han hade sagt.

”ehm… tack så mycket Ryan” sa jag sedan och log mot honom, han log vänligt mot mig och hjälpte mig sedan upp ur stolen.

”och nu klänningen” sa han roat, jag nickade och följde efter honom ut genom det lilla rummet.

”tack så jätte mycket Vanessa” sa jag sedan i dörröppningen och vände mig mot henne. Hon såg upp på mig och log.

”ingen orsak sötnos” svarade hon. Jag fick gå in i ett litet rum, för att ta på mig klänningen ifred. Jag klev varsamt in i klänningen och drog upp den över höfterna, bh:n fick jag strunta i eftersom klänningen hade öppen rygg och urringning. 

Klänningen var helt vit och som sagt hade den öppen rygg som gick ner till ungefär halva ryggen. Bysten var pryd utav spets bitar och två rader pärlor, i midjan var ett guldigt band virat runt innan de gick upp över ryggen och fungerade som axelband då de anslöts till bystens spetsar. Klänningen räckte mig enda ner till fötterna och klänningskjolen böljade ner i mjuka tygor. Det var en sommardröm. 

På golvet bredvid mig låg de svarta stilett klackarna, jag tog tag i den ena och trädde på den på min fot och gjorde sedan samma sak med den andra skon. Jag såg ner på mig själv för att se att allt satt på plats innan jag gick ut för att möta Ryan och Vanessa, jag öppnade försiktigt dörren och klev ut i rummet. Någon drog in mer luft och jag såg upp på dem, de båda tittade storögt på mig.

”du är jättevacker” sa Vanessa tillslut och jag gick fram till spegeln som satt på dörren. Jag såg storögt på klänningen som nu satt på min kropp, den såg åt att vara gjord efter min kropp, sydd efter min kropp. Jag log och svängde runt för att se den fina ryggen som jag gillade mest med klänningen.

”Justin kommer få sig en chock i alla fall” sa Ryan bakom mig, jag tittade upp på honom och skrattade.

”vi kan ju hoppas att han inte dör” sa jag roat och Ryan nickade skrattandes. 

"en sista grej bara" skyndade sig Vanessa att säga innan hon smet in i ett rum men kom sedan tillbaka med en enkel krans med små vita blommor som hon sedan satte på mitt huvudet. Jag snurrade runt och kransen fick mig att se ännu somrigare ut. 

"ha så kul nu" sa hon vänligt. Jag log brett mot henne. 

 

 

 

Justins Perspektiv.

Jag hade fått på mig de svarta byxorna, den vita skjortan tillsammans med den svarta slipsen och över det hade jag fått en guldglittrig kavaj. Håret hade jag fixat med min vanliga lugg och jag log nöjt mot mig själv i spegeln.

”Justin är du klar?” frågade mamma som hade dykt upp i dörröppningen. ”vad stilig du är” tillade hon sedan.

”tack mamma” sa jag och log mot henne.

”jag hörde att Daphne är klar hos Ryan nu och vi måste dessutom åka nu för att vara där i tid” sa hon sedan, jag nickade och följde efter henne ut. Vi gick nerför den lilla trappen ner till marken och ut på parkeringen.

En svart bil stod och väntade på oss, där i satt säkert Scooter och Kenny redan. Mamma gick bort mot bilen medan jag gick bort mot bussen som Daphne var i, jag var någon meter ifrån när dörren öppnades. Först kom Vanessa ut, sedan Ryan som log nöjt.

”titta, swag man! Vem kan ha valt den tro?” utbrast han och såg menande på kavajen, jag log mot honom.

”hm… du?” sa jag och låtsades fundera och Ryan log roat. Sedan fångades min blick utav något vitt som kom nerför trappen, jag vände blicken mot det och kände hur mina ögon blev större. Daphne kom nerför trappen i en vit klänning med guldband i midjan, håret var fint uppsatt i en fläta, hennes lugg var plattad och en blomkrans låg runt hennes huvud. Hennes ansiktet hade skyggade ögon och ljusrosa läppar. Jag kunde inte slita blicken från den vackra flickan som kom gående mot mig.

”wow” andades jag ut, Ryan nickade instämmande med mig. Daphne log generat utav alla stirrande ögon.

”du är som en dröm” sa jag när hon kom nära nog. ”den vackraste drömmen”

”tack Justin” sa hon med glittrande ögon.

 

 

Vi kom fram till awardet och jag höll ett fast tag om Daphnes midja, först nu lade jag märke till den nakna huden mot mina fingertoppar. Jag sneglade bak på hennes rygg och såg att man i stort sett såg halva hennes rygg. Man kunde nästan inte tro att det var första gången Daphne gick på röda mattan, hon log strålande och hälsade artigt på andra artister. Jag tog några bilder själv eftersom fotograferna skrek efter det, men drog sedan till mig Daphne.

 

 

När hela showen var över hade jag vunnit alla priser som jag hade varit nominerad i. Top New Artist, Digital Artist och den som jag blev mest chockad och glad över - Fan Favorite. När jag hade tagit emot priset hade jag haft väldigt svårt att få till ett tacktal och sa väl att jag tackade mina fans i var och varannan mening. Men det var ju tack vare dem som jag var där jag var idag, det var tack vare dem som jag var den jag är idag och jag är evigt tacksam mot dem. My lovely Beliebers…

Jag hade också fått äran att presentera vem som var Female Artist of The Year som hade vunnits av den vackra Rihanna. Nu var vi på väg hem i bilen, Daphne satt trött med huvudet på min axel. Jag smekte med min tumme över hennes handrygg som jag hade i ett fast grepp i min egen hand och log nöjt. Bilen stannade och vi klev ur, en ringsignal hördes och Daphne släppte min hand för att ta upp sin mobil ur den lilla väskan. Hon fiskade upp den och satte den glatt mot örat.

Hon tänkte precis säga något men tystnade och jag kunde se hur hon bleknade innan hon skrek.

 


 

lååååångt kapitel, blev på runt 3000 ord. Hoppas det gillas! :D Men vad tror ni händer nu? Varför skrek Daphne? Vad tror ni har hänt?

Vad tycks? Kommentera! :D


"they don't like they fading"

Nu e den klar. Har dock inte gjort den själv, tog den från http://www.designadinblogg.se/gratisdesign/
 
Titta in där om ni behöver designer, de e grymma ! :D

"worse pain that I ever had"

håller på att göra om designen och därför kan den vara lite weird och inte se ut som den brukar... :D

"cause there ain't no you and me"

Hoppas ni alla hade ett grymt nyår !! :D
Hoppas ni fick den där kyssen... eller så kunde ni ha kysst eran arm som Justin gjorde. HAHHAHH !! för rolig..
 
Men iaf håller på att skriva på nästa kapitel så jag hoppas att det kommer upp nu inom några timmar. :)
 
Kramisar. :)