”Sov dags” sa jag och skrattade åt hans trumpna min. Han suckade och gav upp, jag log nöjt och la mig på sidan och slöt ögonen. Snart kände jag en arm runt min midja som sedan drog mig närmre.

   ”God natt, my love” viskade Justin i mitt öra och jag mumlade något trött tillbaka. 

 

---

  

Jag slängde in böckerna i skåpet innan jag skyndade mig ut ur den förbannade byggnaden och bort mot skogen. Jag gick några meter in innan jag slöt ögonen, skolan hade gått förvånatsvärt fort och alla hade sett undrande på mig då jag ena dagen sett ut som om man hade dragit upp mig ur en brunn och andra dagen som om jag hade vunnit en förmögenhet på lotteriet. Men jag hade ignorerat deras blickar och låtit dem tro vad de ville om mitt beteende, det var ändå inte deras sak att veta.

   Jag öppnade ögonen och stod i mitt rum, jag släppte min väska på golvet och sträckte på min stela rygg. Min säng låg fortfarande obäddad och jag såg mig fundersamt runt efter Justin, jag lyssnade efter ljud inne på badrummet men bemöttes av tystnad. Jag drog undrande på munnen innan jag förflyttade mig ner till köket där Summer och Sterling satt.

   ”Hej, har ni sett Justin?” frågade jag, deras blickar rycktes skrämt upp då de omöjligt kunde hört att jag kom.

   ”Ehm… nej, han åkte för kanske en timme sedan. Han sa att han skulle hem och göra något” svarade Summer och jag nickade förstående och slog mig ner vid bordet. ”så hur går det?” frågade Summer nyfiket, Sterling reste sig direkt och lämnade köket. Jag flinade mot det hållet han försvunnit innan jag vände mig mot Summer.

   ”Bra” svarade jag. ”han verkar ha smält det mesta och han säger att han klarar det, så jag får väl lita på honom” Summer nickade.

   ”Jag är glad för din skull” sa hon sedan och la sin hand över min, jag grep genast tag i den och kramade.

   ”Tack” svarade jag och log mot henne. Även fast Summer inte var min riktiga mamma så hade hon fortfarande en moderlig roll i mitt liv, en jag kunde gå till om jag ville prata eller bara få en varm kram. Något som hon var mer än villig att ge då hon älskade oss alla som om vi var hennes egna.

 

”Justin, vart är du? Du har varit borta i snart 5 timmar utan så mycket som ett sms, snälla ring mig. Jag börjar bli orolig. Puss, jag älskar dig” jag pratade in ett utav mina hundra meddelanden på hans telefonsvarare innan jag klickade på den röda luren. Min mage vred ihop sig då jag fasade det värsta, att han blivit kidnappad eller något. Genast skakade jag bort dem tankarna, jag kunde inte tänka så.

   Jag slog återigen in hans nummer och satte luren mot örat, ännu en gång kom jag till hans telefonsvarare och jag suckade frustrerat. Vart är du? Han kanske är kvar hemma… Jag slog genast in numret till Pattie och satte telefonen vid örat igen, några få signaler gick fram innan Patties välbekanta röst svarade.

   ”Hej, det är Pattie” svarade hon.

   ”Hej, Pattie! Det är jag, Deztiny. Jo, jag undrade bara om Justin möjligtvis var hemma?” frågade jag.

   ”Nej… jag trodde han fortfarande var hemma hos dig” svarade hon fundersamt och paniken spred sig inom loppet av några sekunder inom mig.

   ”Ja… ehm… nej, men titta här kommer han. Vi hörs senare, hej” avslutade jag innan hon hann ge mig något svar. ”Crystal!” skrek jag högt där jag satt i köket. Hon gjorde sig synlig någon meter från mig och jag hoppade till, innan jag såg henne i ögonen.

   ”Vad är det?” frågade hon med sin sockersöta röst.

   ”Jag behöver din hjälp, du behöver hitta-” började jag innan hon avbröt mig.

   ”Deztiny, du vet att mina visioner inte funkar så. Jag ser inte en viss persons öde utan mer helheter” sa hon och suckade trött.

   ”Men om du fokuserar klarar du det säkert” sa jag desperat och hon rynkade frågande på pannan.

   ”Vad är det som händer?” frågade hon och la sedan armarna in kors över bröstet.

   ”Jag tror det har hänt Justin något” svarade jag och bet mig nervöst i underläppen. ”så snälla du, kan du försöka” jag såg bedjande på henne och slog ihop mina händer.

   ”Okej, okej. Jag kan försöka, men det kommer inte gå på fem minuter” varnade hon.

   Jag nickade fort och höjde avväpnande på händerna för att visa att jag skulle ge henne den tiden hon behövde bara hon fick svar. Hon nickade innan hon försvann från min syn och troligtvis gick upp på sitt rum igen, jag sjönk ner på en köksstol igen och försökte låta bli att hyperventilera. Jag la mitt huvud på mina armar och andades djupt in och ut.

   ”Vad är det, Deztiny?” Sunshine klev in i köket och jag ryckte genast upp huvudet för att se på henne.

   ”Jag vet inte!” utbrast jag och kände hur tårarna vällde upp i mina ögon. ”jag vet inte och det skrämmer mig. Jag vet inte vart Justin är, han är inte här och han är inte hemma” babblade jag på medan Sunshine tog sig fram till bordet.

   ”Hey, hey” sa hon och la händerna över mina. ”det har säkert inte hänt något allvarligt” hon fortsatte ge mig tröstande ord som inte hade något som helst effekt på min insida men dock på min utsida då mina uppspärrade ögon återgick till normal storlek.

   ”Crystal håller på att se om hon kan hitta honom” mumlade jag sedan fram och Sun nickade.

 

”Deztiny!” Crystals ljusa rop fick mitt hjärta att slå ett dubbelslag och min andning att genast öka i takt. Hon kom gående med ett oläsligt uttryck och jag såg nervöst på henne. ”ehm… det ser inte bra ut” sa hon sedan sorgset och det svartnade framför ögonen på mig.

   ”Vad?” andades jag fram.

   ”Det enda jag kunde se var att han befinner sig någonstans där det är mörkt, han är rädd och förstår inte vad som pågår, någon försöker få svar ur honom och börjar bli otålig” sa hon innan hon ryckte till precis som om skulle ha slagit henne i ansiktet.

   ”Vad hände?” nästan skrek jag åt henne, i desperat behov av ett svar. ”Crystal!” skrek jag då hon stod kvar, tyst och stel. Återigen ryckte hon till och stirrade på mig.

   ”Låt oss säga att han kommer minst sagt ha blåmärken när vi hittar honom” viskade hon fram och en våg av förtvivlan sköljde över mig innan ilskan tog över. Jag var utom kontroll över mina handlingar och innan jag visste ordet av det stod hela jag i brand.

   ”Hey, Deztiny lugna ner dig!” skrek Sunshine och jag släckte genast elden men blev inte lugnare för det.

   ”Crystal, fick du någon som helst bild på ett ansikte?” frågade Summer i normal samtalston. Samtidigt kom killarna tillsammans med Harmony in i köket, alla med frågande ansiktsuttryck.

   ”Vad är det som händer?” frågade Sterling oroligt.

   ”Justin har blivit tillfångatagen, någon söker svar och använder fula tekniker i hopp om att han ska svara” svarade Sunshine och deras hakor föll, bildligt talat, ner till golvet.

   ”Vad?” frågade Thunder dumt och såg sedan på mig.

   ”Han blir misshandlad!” röt jag åt honom och han höjde genast avväpnande på händerna.

 

"He's getting abused!" 

 

   ”Jag förstod, jag förstod. Bara svårt att få in” försvarade han sig med.

   ”Nå, Crystal?” frågade sedan Summer då Crystal aldrig hunnit svara på hennes fråga.

   ”Bara en suddig bild, det är en man i alla fall. Klädd från topp till tå i svart och svart hår, han har ett ärr i pannan. Mörka ögon, elaka ögon. Han är inte ensam” svarade hon och knep sedan ihop ögonen och försökte se mer, en flämtning slapp ur hennes mun och jag såg med stora ögon på henne.

   ”Vad? Vad såg du!?” frågade jag och hon öppnade sina ögon igen.

 

 

Justins Perspektiv. 

Deztiny hade sedan länge lämnat huset för att gå till skolan och jag låg något uttråkad kvar i hennes säng. Jag bestämde mig genast för att gå upp och duscha för att sedan ta en sväng hem för att prata med familjen och hämta nya kläder. Jag virade en handduk runt höfterna innan jag gick ut ur badrummet och gick runt i rummet för att plocka upp mina kläder, snabbt fick jag på mig dem innan jag drog till mig min telefon och jacka. Väl nere i hallen mötte jag på Summer, ett glatt leende låg på hennes läppar och hennes ögon var lika pigga som vanligt.

   ”God morgon, eller ska jag säga god eftermiddag. Sovit bra?” frågade hon och såg roat på mig.

   Jag rodnade häftigt. ”som en stock” svarade jag och hon nickade glatt. ”hälsa Deztiny, att jag stack hem en sväng men kommer tillbaka” sa jag till henne och hon nickade förstående innan hon vinkade av mig.

   Jag satte nyckeln i motorn och vred om, jag backade bort från deras uppfart och körde sedan mot hemmet. När jag kommit halvvägs fick jag tvärnita då det låg något stort tvärs över körfältet, med rynkad panna såg jag på föremålet och fastslog sedan att det var en person.

   Bekymrat klev jag ur och gick fram mot honom eller henne i tron om att den behövde hjälp. Ett par kraftigt armar slöt sig runt min överkropp samtidigt som något lades över min mun och näsa, jag försökte streta emot det innan det svartnade framför ögonen. 

 

---

 

OJOJOJOJOJOJOJO! nu händer det grejer, inte sant!? vem har tagit Justin? hur kommer det gå för honom? vad såg Crystal? 

VAD TYCKS? I LOVE YOU GUYS! TACK FÖR ERA KOMMENTARER, DEM ÄR GULD VÄRT! SNÄLLA FORTSÄTT MED DEM, SKRIV VAD NI TYCKER.