PREVIOUS:   ”Duktig flicka, ju förr desto bättre. Möt oss vid dungen 1 km från sjön klockan 3 imorgon” svarade han och innan jag hunnit säga något mer så dog linjen bort och jag kastade lika snabbt den tvärs genom rummet. Jag reste mig sedan från stolen och styrde stegen mot trappan.

   ”Vart ska du?” hörde jag Sun fråga.

   ”Samla ihop alla vapen jag äger och se till att samla krafter, de här jävlarna ska få betala dyrt för att ens rört Justin” svarade jag och försvann sedan från deras syn. Snart hörde jag hur de också började röra på sig, prata ihop sig om taktiker och klirret av knivar som krockade med varandra fyllde huset. Game time, bitches. 

 

---

 

Tiden var inne för att oss att möta klanen som en gång förstörde våra familjer och hem. Dem som tog våra kära ifrån oss och tvingades oss att leva på jorden, likt rymlingar. Tiden var inne för oss att få revansch, krossa deras hopp och drömmar men framför allt liv. Jag knöt mina nävar hårt och fokuserade på Justin för att inte tappa fattningen totalt, de ska få känna lika mycket smärta som de har orsakat honom sedan de hållit honom fången.

   En ensam tår rann längst min kind då hans fasanfulla skrik ekade i mitt huvud, jag skakade förtvivlat på huvudet och kunde inte förstå att jag kunnat utsätta honom för så mycket fara. Ständigt, men det faktumet hade inte fallit mig in. Det ända som jag tänkt på var att jag behövde ha honom och se till att jag varken hamnade i tidningen eller att han upptäckte vad jag var. Men uppenbarligen misslyckades jag med dem båda, Kaiorisoerna måste ha sett oss i tidningarna.

   Varför skulle de annars ha tagit honom? Jag gled omedvetet in i sömnen med Justin i mina tankar.

 

♦

 

I samlad trupp närmade vi oss öppningen i skogen där de hade bestämt att vi skulle mötas. Jag var i täten tillsammans med Thunder och Faith, tillsammans dök vi neråt följd av dem andra och landade smidigt på marken. Snabbt vecklade jag in vingarna då dem bara är i vägen annars. Jag lät blicken svepte över skogen mittemot oss och letade efter minsta rörelse eller ljud, något tecken på att dem befann sig på andra sidan. Att Justin befann sig på andra sidan.

   Ljudet från en kvist som knäcktes ekade i dungen och våra blickar riktade direkt åt det hållet för att sedan en stor grupp på nästan 50 personer uppenbarade sig. Jag kände hur mina ögon vidgades vid storlek av våra fiender, att dem var så många var något jag inte hade räknat med. Jag svalde bort tvekan och sträckte på ryggen, de må vara många men vi hade våra krafter som var dubbelt så mycket värt. Gruppen stannade tillslut och tystnad spred sig.

 

 

Justins Perspektiv. 

Dörren sparkades upp och väckte mig brutalt från min sömn, jag ryckt häftigt till men kunde dock bara se genom ett öga då det andra hade svullnat upp.

   ”Dags att vakna, vi ska på promenad” Jade kom muntert in i rummet med ett roat leende och gick fram till mig, han lossade genast på repen runt min hand – och fotleder.

   ”Vart ska vi?” mumlade jag fram, han ignorerade mig innan han ryckte mig upp mig från stolen. Då jag inte stått på benen på mer än ett dygn vek dem sig och han fnös irriterat.

   ”Stå på benen!” röt han.

   ”Ursäkta mig att jag har suttit fast på en stol och inte haft möjligheten att hålla dem vakna” väste jag tillbaka och tog en stund innan jag sträckte försiktigt på mig men kved till då kroppen skrek av smärta. Innan Jade hade kommit in med en telefon i handen hade Tansy, som jag hade fått reda på att hon hette, torterat mig med en kniv. Roat skärt i min hud och sedan satt den rakt i mitt lår när Jade bad om bevis, bevis till vem hade jag fortfarande ingen aning om.

   Ljudet av skrik, hade hon berättat, var som musik i hennes öron. Med avsmak hade jag tittat på henne, monster var dem, känslokalla monster. Jade grep tag om min överarm och släpade ut mig ur rummet, genom en kort korridor innan han sparkade upp ännu en dörr och solljuset träffade oss. Jag knep genast ihop ögonen då ljuset var för starkt för mina ovana ögon, tårarna rann längst mina kinder då dem sved häftigt.

   Långsamt lät jag mina ögon vänja sig innan jag öppnade det som funkade helt, till min förskräckelse var det fler än jag förväntat mig. De stod i en stor klunga, pratade och skrattade om vad som skulle hända, vad det var visste jag inte än.

   ”Vart ska vi?” frågade jag återigen.

   ”Du ska få se din älskade flickvän igen” svarade Jade med ett elakt flin.

   Jag borde vara överlycklig över att få se henne igen men nu ville jag inget annat än att gå in och sätta mig på stolen igen. Med raska steg började gruppen gå mot en riktning, så gott jag kunde försökte jag hänga med men skadorna båda på min utsida men även på min insida gjorde att jag blev fort trött och vimsig. Jag kunde känna hur Jade började bli otålig bredvid mig, plötsligt stannade han upp och så gjorde även resten. Jag såg mig förvirrat omkring och andades andfått, slagen mot min bröstkorg hade påverkat lungorna, rejält.

   ”Vart är vi?” flåsade jag.

   ”Håll käften” spottade Jade argt och såg bortom mig, genast vände jag mig om för att se att längre bort så skingrade sig träden och en öppning visade sig. Jag fokuserade blicken när jag tyckte att det rörde sig i dungen, jag spärrade sedan upp ögonen då Deztiny tillsammans med sin familj landade i gräset. De vecklade in sina stora vita vingar innan de spänt väntade på något, oss antagligen.

   Jade knuffade mig i ryggen och gruppen började återigen röra sig, jag återfick precis balansen när jag slets bakåt. Denna gång av en annan man, mycket smalare och inte lika ovårdad som Jade, men fortfarande skräckinjagande. Vi klev ut i dungen och jag hörde hur Jade började prata i täten, otålig och rädd stod jag och kände hur ögonlocken var nära på att stängas. Ansträngt försökte jag hålla mig vaken där jag stod, efter vad som kändes som en evighet ropades mitt namn och mannen som ryckte mig bakåt släpade nu med mig framåt. Snubblandes gick han mot Jade som flinade lika elakt som alltid.

   ”Hur mår du, Justin? Bra?” frågade han. Jag spottade genast mot honom, trött på honom och hans ironiska frågor. Genast mottog jag en knytnäve mot mitt redan blåslagna ansikte.

   Jag stönade ilsket innan jag vände upp huvudet då rörelser och låga röster hördes och syntes i min ögonvrå från andra sidan ängen. Jag tittade upp och såg att Faith tillsammans med Sunshine och Summer desperat försökte få Deztiny att stå på stället och inte av ren ilska attackera. Jag såg på hennes välbekanta ansikte och ville inget annat än att springa över till henne men visste att jag var så gott som död om jag så tog ett steg i deras riktning.

   ”Aldrig mått bättre” svarade jag lika ironiskt mot Jade som flinade.

   ”Bra att höra” han vände sig sedan mot familjen Hastings (om de ens hette det på riktigt) och log roat mot de tre som försökte lugna ner Deztiny. Jag försökte vädja med mina ögon att hon skulle stå still och efter en stund stod hon äntligen still och Faith släppte en aning tveksamt sitt grep om henne. ”här har du honom! I perfekt skick” ropade Jade över ängen.

   ”Perfekt skick my ass!” röt Deztiny tillbaka och jag hade nästan svårt att hålla mig för skratt över hennes ordval. ”men nu är vi här, låt honom gå” fortsatte hon sedan.

   Jade nickade innan han vände sig mot mig. ”bara en sak till” sa han och innan jag hann reagera hade han dragit ut en stor kniv ur sin rock och stött den rakt i min mage. Jag böjde mig häftigt över hans arm när smärtan spred sig och jag flämtade, höga skrik hördes bortifrån. Men det var som om min värld domnade bort, han drog ut kniven igen och jag föll ihop på marken. Hopkrupen blev jag liggande, kippade en stund efter andan och kände hur blodet pulserade kraftigt ur mitt sår på magen.

 

 

Deztinys Perspektiv. 

”Äntligen möts vi igen!” en man, klädd i bara svart, ostyrigt hår talade högt och log sedan hånfullt. Jag fnös åt honom och han flin blev omöjligt ännu slugare. ”hur mår familjerna?” frågade han. Thunder muttrade ilsket under sitt andetag och jag förstod honom, att han had mage att prata om våra döda släktingar.

   ”Vart är Justin?” frågade jag istället och hade för tillfället mitt fokus fullständigt på att få honom över på vår sida, levande.

   ”Han är här” svarade mannen och viftade ointresserat med handen, jag morrade ilsket.

   ”Jag vill se honom!” ropade jag argt, tålamodet hade snart runnit ut.

   Mannen suckade irriterat. ”Justin” ropade han sedan, mummel och rörelser spred sig genast bland den stora gruppen innan han uppenbarade sig tillsammans med en lång annan man.

   Jag flämtade genast till och la händerna över munnen, hans ansikte var blåslaget och stora blodfläckar pryde både hans byxor och tröja, hans figur var något ihopsjunken då han inre smärtor måste vara lika olidliga som dem på utsidan.

 

 "I want to see him!"

 

   Jag kunde höra hur dem andra förbannade våra fiender över vad dem utsatt Justin för, Summer la en mjuk hand på min arm i ett försök att trösta mig. Jag såg hur mannen frågade honom något och Justin spottade ilsket mot honom, genast svingade mannen sitt knytnäve och träffade honom i ansikte. Ett skrik lämnade mina läppar innan jag slängde mig framåt, ett par armar var dock för snabba och jag fångades i Faiths järngrepp.

   ”Deztiny, lunga ner dig” sa Faith i mitt öra och jag kunde även höra Sun och Summers röster som försökte lugna ner mig. Men det ända jag såg var Justin som stod nerböjd innan han rätade på sig och vände blicken åt vårt håll. Hans ögon utstrålade smärta och saknad, jag stirrade tillbaka och lugnade tillslut ner mig. Faith släppte sitt grepp om mig och ställde sig återigen bredvid mig. Justin vände sig sedan mot mannen och sa något, mannen i sin tur svarade och log roat.

   ”Här har du honom! I perfekt skick” ropade mannen över ängen och svepte med armen åt Justin.

   Jag ilsknade genast till igen. ”perfekt skick my ass!” röt jag tillbaka och jag kunde se hur det ryckte i Justins mungipor. ”men vi är här nu, låt honom gå!” sa jag och andas ut, med ilskna ord skulle jag inte få min vilja genom. Mannen nickade innan han återigen vände sig om, sedan hände det som jag hade fasat för mest.

   Mannen drog, på mindre än några sekunder, ut en kniv ur sin rock innan han körde in den i Justins mage. Ett fasansfullt skri lämnade min mun som ekade mellan träden, tårarna sprutade och återigen var Faith framme för att stoppa mig. Jag stirrade på Justin som slapp föll mot marken och blev liggande, jag fortsatte och skrika tills jag trodde att jag skulle tappa rösten. Mannen flinade ner mot Justins kropp innan han tvättade bort blodet på kniven mot sin rockärm.

   ”Din jävel!” skrek jag åt honom. ”Faith släpp mig nu, han ska få betala”

   Han i sin tur ignorerade mig. ”är ni redo alla?” frågade han resten istället.

   ”Ni ska veta att jag älskar er alla med hela mitt hjärta” utbrast Summer med tårar i ögon, hennes sorgsna ansikte fick mig för ett ögonblick att lugna ner mig.

   ”Jag älskar er alla, men ni dödar vi dem här jävlarna en gång för alla” sa jag och såg på dem alla innan jag mordlysten vände blicken mot dem mörka änglarna. Faith släppte taget om mig och ett elakt flin spred sig på mina läppar, ni har ingen aning om vad som väntar er… motherfuckers. 

 

---

 

här med börjar "the battle of their lifes"!! AAAHHH! spännande, huh? och Justin blir knivhuggen! tror ni han kommer klara sig? 

VAD TYCKS!?!?!?!?!? SNÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLA, GE MIG KOMMENTARER! JAG VILL SÅ GÄRNA VETA VAD NI TYCKER! BRA/DÅLIGT!? PUSS O KRAM. OM NI ÄR SUPER DUKTIGA KAN DET KOMMA ETT TILL IKVÄLL. :D