Vilket jag också var, svensk. Olivia Frid, 16 år från det lilla landet Sverige. Men som snart skulle jag vara Olivia Frid, nykomlingen med det konstiga efternamnet och otroligt intressanta personen som kom från ett annat land.
   ”Lilo” sa min bror och ställde sig bredvid mig, jag såg upp på honom och det var som att se på sig själv. Även fast vi inte var enäggstvillingar, men tvåäggstvillingar, så var vi extremt lika, Victor var som en killversion av mig och tvärtom.

   ”Vi måste åka nu” sa han och la en hand på min axel.
   Jag nickade sorgset innan jag grep tag i min slitna fotboll som jag nästan aldrig släppte taget om. Fotboll hade varit något jag och pappa hade delat, något som var hans och min grej. Vi kunde gå upp tidigt på morgonen för att jag skulle bli bättre på att dribbla eller skjuta.

Han hade följt med och sett varje träning och match jag spelade, stöttat mig om vi förlorat eller gjort seger dans om vi vunnit. Fotboll är något jag brunnit och alltid kommer brinna för, särskilt nu när pappa inte finns att dela dem här stunderna med. Nu spelade jag för honom då han avled för 7 år sedan, han hade varit på banken när den blev rånad. Tack vare pappas offring överlevde en gravid kvinna men skottet hade träffat honom rakt i bröstet och han hade gått bort precis när ambulansen anlände till platsen. Aldrig hade jag varit den samma efter det, jag hade tagit pappas död hårdast då vi stod varandra närmast. För bandet mellan mig och mamma har aldrig varit lika starkt då jag alltid varit mer tuff och hård än flickaktig och sockersöt. Mamma har alltid önskat att jag kunnat vara hennes lilla flicka, men istället fick hon en flicka som inte alls var intresserad av dockor eller fina klänningar.

Utan tillbringade hellre sin tid på en lerig fotbollsplan och sparkade boll tills solen gick ner eller skate-ade tillsammans med killarna i skateparken för att sedan komma hem med skrapsår på knäna som hon sedan behövde plåstra om. Med tiden hade de heller inte ändrats, skateboarden fanns under armen lika ofta som fotbollen, två trogna vänner. Tillsammans med Victor gick vi nerför trappan och genom det tomma huset och bort till hallen. Jag knöt på mig mina vita converse och gick sedan ut genom ytterdörren.
”we are just about to leave. Yeah, I love you too, bye babe” sa mamma i telefon till sin nya kille som det var meningen att vi nu skulle flytta till, jag rynkade äcklat ihop ansiktet över hennes ord och gick bort till bilen.

Även fast jag aldrig har träffas mannen personligen så gillade jag honom i alla fall inte, han var precis på väg att tvinga iväg mig från allt jag älskade. Dessutom trodde han att han kunde komma in i våra liv och ta över pappas roll som make bredvid mammas sida.

Ja, du hörde rätt... Även fast de inte är gifta än så händer det snart, jag har nog hört hur dem pratat om det över telefon. Och för det hatade jag honom, Victor däremot verkade se fram emot flytten. Men han, tillskillnad från mig, var bra på att skaffa nya vänner och passa in, jag var mer den personen som det tog tid att lära känna, som inte öppnade sig för vem som helst och tog oftast till den kaxiga attityden i början. Vilket inte var den bästa ”hej-ska-vi-bli-vänner” metoden.
”OLIVIA! LILO!” skrek två bekanta röster, fort snurrade jag runt för att se Melinda och Cornelia komma springandes mot mig. Jag sprang dem fort till möttes och slängde mig om deras halsar, jag kramade hårt om dem och kände nu hur tårarna rann.
”jag kommer sakna er så mycket” grät jag och de snyftade i mina öron.
”ring så fort du kommer fram, okej?” frågade Cornelia hakigt i mitt öra, jag lutade mig bakåt och nickade.
”klart jag gör” svarade jag och kramade dem igen.
”Lilo, vi måste verkligen åka nu!” hörde jag mamma ropa på mig, jag kramade om mina bästa vänner hårdare innan jag motvilligt släppte taget om dem.
Jag gick sedan bort mot bilen, jag vände på huvudet för att se dem stå hand i hand innan jag gled in i bilen. Jag såg ut genom bilfönstret och vinkade till dem samtidigt som bilen började rulla iväg, de blev mindre och mindre och snart såg jag dem inte alls.
Victor flätade samman våra fingrar och jag lutade trött huvudet mot hans axel.
Stratford here we come, tänkte jag innan jag slöt ögonen.

sådär, jag vet att jag sa att den skulle komma ut senare men jag tänkte efter som den blev klar så varför inte publicera den? har lagt till lite i den så det är viktigt att ni läser den igen! :)

svar till Ebba, tyvärr kan jag inte ändra huvudperson nu då jag har sparat bilder 

på Ashley Benson jätte länge o dem passar perfekt in på vad som ska hända. :/ 

men jag skulle kanske kunna ha Stella Hudgens i en annan novell.

Svar till Jassie, ja som du kanske har märkt så är tjejen helt, fullständigt normal o mänsklig. :)

men nu! säg mig vad ni tyckte? tror ni det här kan vara något? 

ni kankse tycker att det är vanligt med en tjej som flyttar till Stratford o skit, men 

jag hoppas med den jag har planerat att den kommer skilja sig från de andra. ;)

KOMMENTERA!! JAG VET ATT NI KAN! ;) kramisar. ♥

JO! o så en grej till som är viktig att jag säger. dialogerna kommer att skrivas på engelska. 

för att jag vill att skillnaden mellan när hon pratar med sin svenska familj o de andra ska vara markant, men

nu kanske massa får panik eller blir buttra. därför tänkte jag lägga in en sådan där google translate 

knapp, svenskan kanske inte blir den bästa men det är i alla fall något. :)