”Det är perfekt” sa jag vid hennes öra och jag kände hur hennes hand smekte över min rygg.

   ”Deztiny, han är här nu!” hörde jag Sterling ropa och jag släppte fort taget om Sunshine.

   ”Oh my…”

 

---

 

 

Justins Perspektiv.

Jag fixade den sista slingan av luggen innan jag granskade mig själv i spegeln, jag hade satt på mig ett par mörkgrå jeans tillsammans med en rutig skjorta som jag gömde bakom en tjockare, grå tröja över. På fötterna hade jag kört standard, svarta supras. Jag öppnade dörren till mitt sovrum innan jag gick bort till trappan för att ta mig ner till hallen.

   När jag sagt hejdå och fått några allvarliga ord av mamma satte jag mig i bilen innan jag nervöst körde bort mot Deztiny. Jag stängde av motorn då jag parkerat på deras uppfart innan jag med ett djupt andetag klev ur bilen och styrde mina steg mot deras vita ytterdörr. Du klarar det här Justin! Jag knackade på dörren och snart öppnades den utav Sterling som stod där med ett stort, välkomnade leende.

   ”Hej, Justin trevligt. Kom in, hon är inte riktigt klar än” sa han innan jag hann yttra något. Jag log mot honom och klev in i deras hall.

   ”Deztiny, han är här nu!” ropade Sterling sedan bakom mig upp mot övervåningen, jag log mot honom återigen då han vände blicken mot mig innan jag följde med honom in i köket. Där inne satt Faith, Thunder och Summer och samtalade lugnt med varandra.

   ”Justin!” utbrast Summer glatt när hon fick syn på oss, jag sken upp i ett leende och omfamnade henne i en kram när hon öppnade sina armar.

   ”Summer” hälsade jag och satte mig ner tillsammans med dem. Thunder och Faith såg bedömmande på mig och jag svalde diskret, äldre bröder eller pappor var alltid jobbiga att handskas med när det gällde att ta med deras syster eller dotter ut. Överbeskyddande som de var.

   De fortsatte smått samtala om vad det än var de hade pratat om när vi kom in, men jag la inte någon större energi i att lyssna då jag var för upptagen med mina egna tankar. Ett par klackar i trappan drog dock till min uppmärksamhet och jag stirrade mot dörröppningen, förväntansfull på vad som skulle uppenbara sig. Till min besvikelse kom Sunshine med ett glatt leende in genom dörren och jag såg besviket ner i bordskivan.

   ”Vad vacker du är!” hörde jag Summer pipa och jag såg snabbt upp igen. Deztiny stod nu i dörröppningen intill köket iklädd en svart, tight klänning och ett par svarta pumps. Runt halsen hade hon ett vackert halsband och sitt hår hade hon lockat, hon log mot sin mamma som trippade fram till henne. Jag kände hur jag stirrade men hade inte förmågan att sluta, hon var för vacker. Hon var som en ängel…

   Jag tyckte jag hörde svaga skratt bakom mig men ignorerade och hade min fulla fokus på Deztiny som nu vände blicken mot mig. Hon sken upp i ett stort leende och jag kände hur hela jag smälte.

   ”Wow…” mumlade jag medan jag gick fram till henne, hon vände bort blicken från sin mamma och såg på mig.

   ”Hej” sa hon och jag gav henne ett stort leende.

 

 

Deztinys Perspektiv. 

”Vad är det man brukar säga? eller vad är det jag ska säga?” frågade Sterling när vi var på väg ut genom dörren, han rynkade pannan och tänkte. Jag såg frågande på honom, vad babblade han om?

   ”Jo, juste! Hemma senast elva och inget kladd” sa han och log stolt över sig själv, jag skrattade åt honom.

   ”Självklart, sir” sa Justin och log mot honom. Jag himlade med ögonen och grep tag Justins arm.

   ”Vi ses senare” sa jag och vinkade till Sterling, i fönsterna kunde jag se resten av familjen stå. Säkert i ett försök att diskret smygtitta men enligt mig var de ganska misslyckade. Justin öppnade bildörren för mig och jag gav honom ett leende innan jag gled in i bilen, han skyndade sig runt och satt snart framför ratten.

 

   ”Vackert” sa jag och såg ut över sjön, Justin hade kört till en liten restaurang som hade utsikt som vette ut över vattnet. Solen som höll på att gå ner speglade sig på vatten ytan och gav himlen en härlig färg och vattnet skinande kristaller. Högt upp på himlen kunde man skymta månen som snart skulle träda fram starkare tillsammans med de miljoner stjärnorna. Vi hade fått ett bord på ute terrassen och jag kunde känna Justins blickar på mig hela tiden men höll mina ögon på himlen. Mamma och pappa, tänkte jag och ansträngde mig mycket för att mina ögon inte skulle tåras.

   ”Inte lika vacker som du” hörde jag Justin säga, jag vände mig med ett leende på läpparna mot honom och skrattade åt hans replik.

   ”Jag visste inte att du körde med sådana raggningsmetoder” sa jag och han skrattade.

   ”Men seriöst, gjorde det ont när du föll från himlen?” frågade han och blinkade flirtigt med ena ögat. Jag såg förvånat på honom.

   ”Tja, ganska. Bröt nästan vartenda ben i min kropp men det läkte ihop” svarade jag och han såg förvånat på mig innan han skrattade. Fort stämde jag in i hans skratt.

   ”Det svaret har jag aldrig fått förut” sa han och torkade sina tårar.

   ”Kan jag tänka mig” sa jag och såg roat på honom.

   ”Ursäkta?” sa en svag flickröst, Justin vände fort huvudet åt sidan och såg lutade mig fram för att se en liten tjej på kanske 5 år stå där med stora oskyldiga ögon och ett litet block i handen tillsammans med en penna. ”du är Justin Bieber, eller hur?” frågade hon blygt och Justin sken fort upp i ett mjukt leende.

   ”Det är jag det” svarade han och sköt ut stolen lite. ”vill du ha en autograf?” frågade han vänligt. Tjejen nickade ivrigt och sträckte fram det lilla blocket mot honom. ”vad heter du?”

   ”Paulina” svarade hon blygt och jag såg hur en rodnad spred sig på hennes kinder.

   ”Fint namn” sa Justin innan han skrev ner något i hennes block. Med ett leende gav han tillbaka det till henne och hon tryckte fort det mot sitt bröst innan hon fick fram ett tack och skuttade bort mot sina föräldrar som stod och väntade på henne. Fascinerat såg jag på Justin som log och vinkade mot familjen, han vände sedan blicken mot mig och hans leende bleknade då han såg min blick.

   ”Wow” mumlade jag fram och han skrattade.

   ”Normalt brukar jag vilja vara ifred när jag äter men när de kommer fram sådär lugnt och är så oemotståndligt söta gör jag undantag” berättade han. ”de som är runt 12 och uppåt är de som mest hysteriska” fortsatte han och jag lyssnade intresserat.

   ”Vaddå, hur menar du?” frågade jag fundersamt.

   ”mina fans är väldigt beskyddande och trofasta men samtidigt väldigt roliga och… opassande” svarade han. ”de gråter hysteriskt, skriker, gör i stort sett allt för att träffa mig. En gång hade två klätt ut sig till städpersonalen på det hotellet jag bodde på och var inne i mitt hotellrum” fortsatte han och jag såg chockat på honom. ”de har försökt klättra på hotellens väggar, utifrån, springer efter bilarna jag är i eller helt blockerar dem från att åka. Du kommer säkert vara med om det snart, om det är så att du följer med mig någon annan stans än Stratford. Här är det lugnare” avslutade han.

   ”Om det är som du säger även i Toronto så ja, snart” svarade jag och han sken upp i ett stort leende.

 

   ”Vad menar du med opassande?” frågade jag, vi hade fått in vår mat och jag hade suttit en stund och tänkt över det han berättat. Jag såg hur en rodnad spred sig över hans kinder och jag såg roat men undrande på honom.

   ”Ehm… dem är väldigt perversa när det kommer till mig” svarade han.

   ”På vilket sätt?” frågade jag och stoppade in en köttbit i munnen.

   ”Dem… ehm… fantiserar ihop en massa saker och döper olika delar på min kropp. En viss del har blivit det mest… populära samtalsämnet bland dem” svarade han.

   Jag funderade en stund innan jag skrattade. ”har dem döpt din...?”

   Justin nickade med huvudet och skrattade generat. ”till!?” frågade jag nyfiket.

   ”Jerry” mumlade han fram och jag skrattade högt.

   ”Dina fans har humor” sa jag roat och han skrattade. 

 

---

deras date är nu igång! ;)  ledsen att det inte kom igår, men jag hade ingen fantasi o var dessutom jättetrött. somnade nästan med mobilen på ansiktet. :) hahahaha. v ad tycks? KOMMENTERA! ♥