2 Worlds 1 Reality - Kapitel 46

”så det säger du, slyna? Och hur i hela helvetet ska du veta det?” frågade han och höjde på ögonbrynen.

”åh, jag har nog känt ditt stånd mot mina lår flertal gånger och det har inte varit något stort tryck mot benet inte, knappt märkbart. Dessutom är du väldigt klumpig i dina rörelser med händerna vilket gör det hela blir väldigt obekvämt” avslutade jag och ställde mig sedan upp för att gå därifrån.

Jag hörde låga fniss bakom mig och log nöjt. Där fick han så han teg!




Ordinary Girl by Miley Cyrus

"hur ska vi göra?" frågade jag senare på dagen när Dimitri hade lyckats somna och han då inte kunde lägga sig i.
"jag vet inte, Stella. Det är också upp till dig. Vad vill du göra? Det är ditt liv, för mig kommer du alltid vara vackra och otroligt begåvade sångerskan som jag hade lyckan nog att hitta" svarade Maggie och såg mjukt på mig. Ett blygt, brett leende spred sig på mina läppar och jag gav henne en kram.
"jag har absolut ingen aning, allt kom så plötsligt och jag kan inte få några tankar att låta vettiga" sa jag och gnuggade mina tinningar.
Vad skulle hända om jag faktiskt avslöjade mig, sa sanningen? Skulle jag förlora fans, bli överfallen av paparazzis som alla andra kändisar? Skulle jag få mer hat?
Men om jag inte sa något, lyckades övertyga Dimitri om att hålla sin stora trut stängd, skulle jag kunna fortsätta som förut? Skulle allt kunna gå tillbaka till det de var?
Justin? Hur skulle det gå med honom? Skulle jag förlora honom om jag sa sanningen? Eller skulle han fortfarande vilja vara min? Vad var bäst för mig, min familj?
Jag kände hur obehaget växte i magen på mig då jag inte pratat med mina föräldrar sen dem åkte. Till en början hade jag varit så förbannad att jag bara var glad att de var borta men nu hade jag bara glömt efter allt som har hänt de senaste veckorna.
Jag sträckte mig snabbt efter min iPhone och klickade fram pappas nummer, jag satte luren vid örat och hörde signalerna gå fram, signal efter signal. Tillslut hörde jag pappas välbekanta och skrovliga röst, när jag hörde den kunde jag inte hålla tårarna inne längre.
Jag började snörvla hysteriskt och pappa ropade förtvivlat från andra sidan om jag var okej, vad det var som hände, men jag kunde inte svara då det endast kom ut oförståeliga ord.
Efter en stunds gråtande och pappas tröstande ord lugnade jag ner mig nog för att kunna föra en normal konversation.
”säg mig nu, hjärtat. Vad har hänt?” frågade pappa mjukt i andra änden, jag tog ett djupt andetag för att inte gråta igen innan jag började. Efter en lång utläggning av vad som hänt sedan de lämnade turnén och pappa endast kommenterat med enstaka ”aa” och ”mm” tystnade jag.
”och det var allt” suckade jag.
Pappa suckade högt instämmande och jag hörde hur han mumlade något som jag inte kunde höra, till antagligen mamma som var i närheten.
"det är precis som Maggie säger, gumman. Det här är ditt val, inte någon annan, det är ditt liv inte vårt" sa pappa och jag drog ett skälvande andetag över ansvaret som lades på mina axlar.
"men du ska veta att vad du än bestämmer dig för så stöttar vi dig" sa han och jag kände det redan stora kärleken växa sig större till mina föräldrar.
"jag älskar er, ni vet va? Jag vet att jag sa till er var respektlöst och dumt, men jag menade inte vad jag sa. Jag var bara väldigt, väldigt arg" sa jag förtvivlat till honom. Jag kunde nästan se hur han log mjukt.
"vi vet, hjärtat. Vi vet, vi älskar dig också. Vi gjorde det bara för att vi trodde att det var för ditt bästa" svarade han.
”jag förstår” svarade jag och pillade med armen till min munkjacka.
"men gör så här nu, sov en stund över saken. När du vaknar vet du säkert vad du ska göra" föreslog pappa och jag nickade.
"det ska jag" la jag till när det slog mig att han inte kunde se mig.
Efter en stunds pratande med mamma la jag trött på och gäspade lägligt. Jag reste mig från stolen och gick bort till min sovrumsdörr, Paige satt kvar i soffan och jag kände hennes blick i nacken men orkade för tillfället inte le. Så jag vände mig inte om för att ge henne ett trött, dött ansikte. Jag öppnade dörren och stöp ner i sängen och somnade fortare än jag trodde.
*
Den gula fjärilen slog med sina vingar och flög vackert runt i luften, ett litet fniss smet ut ur min mun och jag slöt ögonen medan jag tiltade upp huvudet för att vända det mot den varma solen. Jag fortsatte längst gatan och mitt långa hår dansade i den svala, men behagliga vinden. Jag öppnade försiktigt ögonen och log brett, längre bort på gatan stod Justin nonchalant med händerna i fickorna. Hans lugg lyftes nästan märkbart från hans panna och ett snett leende pryde hans ansikte, hans gyllenbruna ögon glittrade i solens strålar och jag hade aldrig sätt något så vackert. Jag tog några få skutt fram men stelnade till i steget då flera män plus flickor och pojkar i olika åldrar kom springandes från ingenstans.
De flockade fort runt mig och jag höjde händerna för att skydda mitt ansikte, männens kameror blixtrade häftigt och fansen både tjöt och skrek mitt namn.
Men den här gången var det skillnad, “Stella, Stella!” skrek dem. Jag kände paniken sprida sig inom mig, de visste vem jag var! Hur?
Jag skrek rakt ut i förtvivlan och i ett försök att få dem alla att sluta, försvinna. Som om någon hade hört mig stannade allt till, fansen frös i sina hopp och blev hängande i luften. Männens kameror förblev höjda i en och samma position tillsammans med deras förvrängda ansiktsuttryck som skrek efter min uppmärksamhet. Jag såg mig förvirrat omkring och undrade vad i hela friden som hände.
Genom folksamlingen kom Justin gåendes, med långsamma steg närmade han sig men hade inte kvar sitt leende och hans ögon hade fått en kall ton.
“Justin, vad händer?” frågade jag och såg ännu en gång runt på de olika människorna.
“du valde Stella” svarade han och jag rynkade pannan.
“jag valde?” frågade jag omöjligt ännu mer förvirrad.
“du valde” upprepade han. “du valde kändisskapet framför privatlivet, du valde att offra allt för din karriär. Du valde” förklarade han och jag såg förtvivlat runt på mina fans.
“men det här är inte vad jag vill ha!” sa jag panikslaget.
Justin ryckte på axlarna framför mig. “det här är vad du ville ha, vad du valde”
“men! Men…” fick jag fram innan jag tystnade, jag såg på Justin som började försvinna bort.
“men vänta! Vad hände med oss?” ropade jag efter honom.
“vi” sa han och skrattade. “det fanns inte plats för ett vi längre, vi glömdes bort. Vi blev något som kanske skulle hända i framtiden” han vände sedan ryggen om innan jag hann svara och han försvann bort.
Som på ett trollslag vaknade allt till liv och jag dränktes under alla människor och skrik.
“DET HÄR INTE VAD JAG VILL HA!” skrek jag.
*
Jag satte mig käpprätt upp i sängen, jag dröp om svett och lakanet klibbade mot huden.
Panikslaget kom jag ur täcket som spände för hårt runt bröstet och andades häftigt in och ut.
Jag skakade på huvudet, fram och tillbaka.
Jag tänker inte leva sådär, jag kan inte leva sådär.
Jag reste mig på skakande ben och stod en stund för att inte falla ihop då det flimrade framför ögonen på mig. Jag satte mig ner på sängkanten igen då jag inte fann någon anledning till att stå och la mitt ansikte i ansiktet.
Drömmen, drömmen eller snarare mardrömmen. Hade gett mig svar, gett mig klara exempel på hur det skulle bli om jag valde på ena viset. Vad ville jag?
Skulle jag förlora allt? Mitt privatliv, Justin? Skulle jag ständigt vara omgiven av fans och paparazzis som skrek frågor och frågade efter bilder och autografer.
Skulle jag kunna göra så mot min familj? De skulle bli lika utsatta som jag själv…
Jag stirrade ut i ingenting medan jag fortsatte argumentera med mig själv, tillslut hade jag tagit ett beslut. Ett beslut som jag inte visste var det bästa eller det klokaste.
Jag reste mig fort från sängkanten och gick med bestämda steg mot dörren.
*
“Justin, skulle du kunna komma hit ett tag?” frågade jag då jag såg honom längre bort i korridoren, han såg upp och log brett när han fick syn på mig. Jag svalde och såg sorgset på honom då han kom småjoggande bort mot mig.
“här är du, jag har letat överallt efter dig. Jag måste berätta en sak för dig” sa han när han nådde fram till mig.
“Justin-” började jag men han avbröt mig genom att lägga ett finger över mina läppar.
“vänta, jag måste få det här sagt innan du säger något” sa han fort.
“jag måste bar säga att jag inte anklagar dig för något, att inte berätta för mig vad något som du valde att göra och jag förstår. Jag är inte arg, jag är inte ledsen.
Du ska veta att jag inte bryr mig om det visade sig att du hade haft peruk och allt möjligt för att se annorlunda, jag blev förälskad i dig. I din personlighet, inte dit utseende.
Jag kan dock inte neka att dit vackra utseende hjälpte till” sa han och skrattade till.
“men i alla fall, du ska veta att jag fortfarande älskar dig och kommer alltid att göra det” avslutade han och tårarna steg i ögonen på mig. Han var verkligen den bäste, den bästa man kunde ha. Det fanns ingen som honom och jag hade lust att slå mig själv över det jag behövde göra, att jag behövde låta honom gå. Jag svalde och såg upp på honom.
“jag älskar dig också, no matter what” viskade jag fram och tog tag i hans hand, jag drog sedan med honom bort till rummet där jag hade alla samlade.
Jag svalde bort tårarna och klämde Justin hand innan vi rundade hörnet och kom in i rummet.

"hur ska vi göra?" frågade jag senare på dagen när Dimitri hade lyckats somna och han då inte kunde lägga sig i.

"jag vet inte, Stella. Det är också upp till dig. Vad vill du göra? Det är ditt liv, för mig kommer du alltid vara vackra och otroligt begåvade sångerskan som jag hade lyckan nog att hitta" svarade Maggie och såg mjukt på mig. Ett blygt, brett leende spred sig på mina läppar och jag gav henne en kram.

"jag har absolut ingen aning, allt kom så plötsligt och jag kan inte få några tankar att låta vettiga" sa jag och gnuggade mina tinningar.

Vad skulle hända om jag faktiskt avslöjade mig, sa sanningen? Skulle jag förlora fans, bli överfallen av paparazzis som alla andra kändisar? Skulle jag få mer hat?

Men om jag inte sa något, lyckades övertyga Dimitri om att hålla sin stora trut stängd, skulle jag kunna fortsätta som förut? Skulle allt kunna gå tillbaka till det de var?

Justin? Hur skulle det gå med honom? Skulle jag förlora honom om jag sa sanningen? Eller skulle han fortfarande vilja vara min? Vad var bäst för mig, min familj?

Jag kände hur obehaget växte i magen på mig då jag inte pratat med mina föräldrar sen dem åkte. Till en början hade jag varit så förbannad att jag bara var glad att de var borta men nu hade jag bara glömt efter allt som har hänt de senaste veckorna.

Jag sträckte mig snabbt efter min iPhone och klickade fram pappas nummer, jag satte luren vid örat och hörde signalerna gå fram, signal efter signal. Tillslut hörde jag pappas välbekanta och skrovliga röst, när jag hörde den kunde jag inte hålla tårarna inne längre.

Jag började snörvla hysteriskt och pappa ropade förtvivlat från andra sidan om jag var okej, vad det var som hände, men jag kunde inte svara då det endast kom ut oförståeliga ord.

Efter en stunds gråtande och pappas tröstande ord lugnade jag ner mig nog för att kunna föra en normal konversation.

”säg mig nu, hjärtat. Vad har hänt?” frågade pappa mjukt i andra änden, jag tog ett djupt andetag för att inte gråta igen innan jag började. Efter en lång utläggning av vad som hänt sedan de lämnade turnén och pappa endast kommenterat med enstaka ”aa” och ”mm” tystnade jag.

”och det var allt” suckade jag.

Pappa suckade högt instämmande och jag hörde hur han mumlade något som jag inte kunde höra, till antagligen mamma som var i närheten.

"det är precis som Maggie säger, gumman. Det här är ditt val, inte någon annan, det är ditt liv inte vårt" sa pappa och jag drog ett skälvande andetag över ansvaret som lades på mina axlar.

"men du ska veta att vad du än bestämmer dig för så stöttar vi dig" sa han och jag kände det redan stora kärleken växa sig större till mina föräldrar.

"jag älskar er, ni vet va? Jag vet att jag sa till er var respektlöst och dumt, men jag menade inte vad jag sa. Jag var bara väldigt, väldigt arg" sa jag förtvivlat till honom. Jag kunde nästan se hur han log mjukt.

"vi vet, hjärtat. Vi vet, vi älskar dig också. Vi gjorde det bara för att vi trodde att det var för ditt bästa" svarade han.

”jag förstår” svarade jag och pillade med armen till min munkjacka.

"men gör så här nu, sov en stund över saken. När du vaknar vet du säkert vad du ska göra" föreslog pappa och jag nickade.

"det ska jag" la jag till när det slog mig att han inte kunde se mig.

Efter en stunds pratande med mamma la jag trött på och gäspade lägligt. Jag reste mig från stolen och gick bort till min sovrumsdörr, Paige satt kvar i soffan och jag kände hennes blick i nacken men orkade för tillfället inte le. Så jag vände mig inte om för att ge henne ett trött, dött ansikte. Jag öppnade dörren och stöp ner i sängen och somnade fortare än jag trodde.


*


Den gula fjärilen slog med sina vingar och flög vackert runt i luften, ett litet fniss smet ut ur min mun och jag slöt ögonen medan jag tiltade upp huvudet för att vända det mot den varma solen. Jag fortsatte längst gatan och mitt långa hår dansade i den svala, men behagliga vinden. Jag öppnade försiktigt ögonen och log brett, längre bort på gatan stod Justin nonchalant med händerna i fickorna. Hans lugg lyftes nästan märkbart från hans panna och ett snett leende pryde hans ansikte, hans gyllenbruna ögon glittrade i solens strålar och jag hade aldrig sätt något så vackert. Jag tog några få skutt fram men stelnade till i steget då flera män plus flickor och pojkar i olika åldrar kom springandes från ingenstans.

De flockade fort runt mig och jag höjde händerna för att skydda mitt ansikte, männens kameror blixtrade häftigt och fansen både tjöt och skrek mitt namn.

Men den här gången var det skillnad, “Stella, Stella!” skrek dem. Jag kände paniken sprida sig inom mig, de visste vem jag var! Hur?




Jag skrek rakt ut i förtvivlan och i ett försök att få dem alla att sluta, försvinna. Som om någon hade hört mig stannade allt till, fansen frös i sina hopp och blev hängande i luften. Männens kameror förblev höjda i en och samma position tillsammans med deras förvrängda ansiktsuttryck som skrek efter min uppmärksamhet. Jag såg mig förvirrat omkring och undrade vad i hela friden som hände.

Genom folksamlingen kom Justin gåendes, med långsamma steg närmade han sig men hade inte kvar sitt leende och hans ögon hade fått en kall ton.

“Justin, vad händer?” frågade jag och såg ännu en gång runt på de olika människorna.

“du valde Stella” svarade han och jag rynkade pannan.

“jag valde?” frågade jag omöjligt ännu mer förvirrad.

“du valde” upprepade han. “du valde kändisskapet framför privatlivet, du valde att offra allt för din karriär. Du valde” förklarade han och jag såg förtvivlat runt på mina fans.

“men det här är inte vad jag vill ha!” sa jag panikslaget.

Justin ryckte på axlarna framför mig. “det här är vad du ville ha, vad du valde”

“men! Men…” fick jag fram innan jag tystnade, jag såg på Justin som började försvinna bort.

“men vänta! Vad hände med oss?” ropade jag efter honom.

“vi” sa han och skrattade. “det fanns inte plats för ett vi längre, vi glömdes bort. Vi blev något som kanske skulle hända i framtiden” han vände sedan ryggen om innan jag hann svara och han försvann bort.

Som på ett trollslag vaknade allt till liv och jag dränktes under alla människor och skrik.

“DET HÄR INTE VAD JAG VILL HA!” skrek jag.


*


Jag satte mig käpprätt upp i sängen, jag dröp om svett och lakanet klibbade mot huden.

Panikslaget kom jag ur täcket som spände för hårt runt bröstet och andades häftigt in och ut.

Jag skakade på huvudet, fram och tillbaka.

Jag tänker inte leva sådär, jag kan inte leva sådär.

Jag reste mig på skakande ben och stod en stund för att inte falla ihop då det flimrade framför ögonen på mig. Jag satte mig ner på sängkanten igen då jag inte fann någon anledning till att stå och la mitt ansikte i ansiktet.

Drömmen, drömmen eller snarare mardrömmen. Hade gett mig svar, gett mig klara exempel på hur det skulle bli om jag valde på ena viset. Vad ville jag?

Skulle jag förlora allt? Mitt privatliv, Justin? Skulle jag ständigt vara omgiven av fans och paparazzis som skrek frågor och frågade efter bilder och autografer.

Skulle jag kunna göra så mot min familj? De skulle bli lika utsatta som jag själv…

Jag stirrade ut i ingenting medan jag fortsatte argumentera med mig själv, tillslut hade jag tagit ett beslut. Ett beslut som jag inte visste var det bästa eller det klokaste.

Jag reste mig fort från sängkanten och gick med bestämda steg mot dörren.


*


“Justin, skulle du kunna komma hit ett tag?” frågade jag då jag såg honom längre bort i korridoren, han såg upp och log brett när han fick syn på mig. Jag svalde och såg sorgset på honom då han kom småjoggande bort mot mig.

“här är du, jag har letat överallt efter dig. Jag måste berätta en sak för dig” sa han när han nådde fram till mig.

“Justin-” började jag men han avbröt mig genom att lägga ett finger över mina läppar.

“vänta, jag måste få det här sagt innan du säger något” sa han fort.

“jag måste bar säga att jag inte anklagar dig för något, att inte berätta för mig vad något som du valde att göra och jag förstår. Jag är inte arg, jag är inte ledsen.

Du ska veta att jag inte bryr mig om det visade sig att du hade haft peruk och allt möjligt för att se annorlunda, jag blev förälskad i dig. I din personlighet, inte dit utseende.

Jag kan dock inte neka att dit vackra utseende hjälpte till” sa han och skrattade till.

“men i alla fall, du ska veta att jag fortfarande älskar dig och kommer alltid att göra det” avslutade han och tårarna steg i ögonen på mig. Han var verkligen den bäste, den bästa man kunde ha. Det fanns ingen som honom och jag hade lust att slå mig själv över det jag behövde göra, att jag behövde låta honom gå. Jag svalde och såg upp på honom.

“jag älskar dig också, no matter what” viskade jag fram och tog tag i hans hand, jag drog sedan med honom bort till rummet där jag hade alla samlade.

Jag svalde bort tårarna och klämde Justin hand innan vi rundade hörnet och kom in i rummet.




 

svåra beslut, djupa tankar...

vad tycks hurrni? KOMMENTERA! ♥ era kommentarer jag verkligen mina dagar o får mig alltid att le, så sluta snälla inte, aldrig helst! ;)


 

Anonym om 2 Worlds 1 Reality - Kapitel 45:
Sjukt bra. Men det är tråkigt att uppdateringen har blivit sämre för det gör det svårare att komma ihåg vad som hänt tidigare. Jag hoppas verkligen inte att du börjar tröttna på att skriva för du e verkligen grym och jag fullkomligt avgudar dina noveller! :)



 

tänkte svara på den här kommentaren också. jo, jag vet att uppdateringen suuuuuger!

men skolan o musikalen jag var med i o dansen tar mycket av min tid. både under veckan med också under helgerna... gör mig otroligt trött och gör att det blir mindre tid till att skriva o då jag vill ge er bra kapitel o inte halvsjaskiga dåliga kapitel så tar det längre tid att skriva dem. :)  taaaack, annars. jätteroligt att du gillar mina noveller. ♥ kärlek till er läsare.

 


Skriven av: Felicia

Linn, jag gråter, okej? G-R-Å-T-E-R!

Du skulle bara se mig nu, värre än NÅGONSIN!

Till och med värre än Trust Issues, och DET var illa!

PUSS! :'(

2012-05-03 @ 22:30:19
URL: http://storiesbyyme.blogg.se/
Skriven av: Hannah

men vadå låta honom gå! det gillar vi inte! bind fast killen i en jävla stol så han stannar, eller det behövs inte ens för han VILL stanna! och hon VILL att han ska stanna så stanna för i helvete jävla ballongballe!

2012-05-03 @ 22:36:05
Skriven av: hannah

men det var väldigt bra ;P

2012-05-03 @ 22:36:43
Skriven av: Hanna

varför slutar det alltid med att de dumpar varann? vad var meningen liksom? VAD MEEEENAR HON?

osså är det sämst att det inte finns enhörningar i den här novellen, unicorns <3



JAG VET HUR VI LÖSER SKITEN! dumbledore återupplivas, flyger dit på en enhörning (bara för att man ä unicorn 4life) o ger Dimitri lite modefiering av minnet. Sen kommer gandalf och viger Justin o Stella under deras bröllop i Narnia.



Fyfan vad ja ä bra...

2012-05-03 @ 22:45:07
Skriven av: Alexandra!

Super BRA! Hon får inte sluta sjunga för att Dimitri förstör allt och vem ska tro honom om han säger något! MERA!

2012-05-03 @ 23:41:12
Skriven av: Johanna

GRYYYYMT BRAAAAA :D

2012-05-04 @ 07:18:38
URL: http://johannaviveca.blogg.se/
Skriven av: Amanda

så sjukt bra! sitter med tårar i ögongen ^^ hoppas det blir ett bra beslut ;)

2012-05-04 @ 17:40:51
URL: http://novelsbyyme.blogg.se/
Skriven av: Alexandra

det här kapitlet var nog ett utav de bästa du har skrivit!! :)

2012-05-05 @ 09:41:48
URL: http://nnovels.blogg.se/

Ditt Namn:

Kom ihåg mig?

Din E-postadress: (Publiseras Ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback