”usch, jag hatar det här stället” muttrade hon och la armarna i kors. ”jag menar ni går i alla fall i samma klass” utbrast hon och såg på oss, Harmony och Sunshine hade också hamnat i samma klass då de låtsades att de var tvåäggstvillingar, vilket var en möjlighet då Sunshine nu var lika blond som Harmony.

   ”high five” sa jag och höjde handen mot Crystal. ”team hatar det här stället” förklarade jag för att hon skulle slå min hand tillbaka, Blue skrattade roat och skakade på huvudet. Han tog saker så lätt hela tiden och det tog mycket för att göra honom det minsta sur eller arg, vilket ofta gjorde mig arg och sur. Återigen förundrades jag över hur vi ens stod ut med varandra då vi var så extremt olika.

 

---

Skoldagen led mot sitt slut och med en lättad suck tog jag ut mina saker ur skåpet för att sedan tillsammans med Blue ta oss ut ur byggnaden och bort till parkeringen där vi skulle möta dem andra. Sterling stod redan lutad mot bussens ena sida när vi kom gåendes, han lös genast upp i ett leende när han fick syn på oss och kom oss till möttes. Vi fick en varsin kram.

   "Så hur var första skoldagen?" frågade han nyfiket. 

   "Som vanligt lika tråkigt" svarade jag. 

   "Lärorikt" svarade Blue och Sterling flinade roat mot oss. Crystal var näst på tur att komma till parkeringen och även hon fick en kram och frågan om skoldagen. Hennes svar var ungefär som mitt, vi stod och samtalade när Sunshine ensam kom ut genom dörrarna. Men inte långt efter kom Harmony dock med en liten grupp killar efter sig, jag skrattade lågt och skakade på huvudet. Några meter från oss stannade hon och vände sig mot killarna, sa något som fick dem att sakta gå iväg innan hon gick fram till oss.

   ”Redan fått beundrare?” frågade Sterling och Harmony flinade självsäkert.

   ”Såklart” svarade hon och kastade med håret.

 

Efter flera timmars slit med motorcyklarna gav jag upp och la mig på den lilla gräsplätten vid sidan av huset och såg upp mot den blå skyn. För skojs skull vecklade jag ut vingarna och såg på de vita fjädrarna som skimrade svagt i guld och var från 30 centimeter och upp till en meter långa. Om jag la dem platt mot marken så skulle jag täcka upp totalt 10 meter ungefär, vingarna var fantastiska men inte lika fantastiska att få. Jag ryste av blotta minnet utav den hemska natten.

 

---

 

   ”Mamma, snälla få det att sluta!” tjöt jag medan tårarna sprutade ur mina ögon. Såhär var det inte hur jag ville vakna på min 5 årsdag, men samtidigt visste jag att det här skulle inträffa förr eller senare. Alla änglar fick sina vingar vid 5 års åldern men aldrig hade jag förberett mig för den här smärtan. Mamma strök min svettiga panna med en våt handduk och nynnade lågt på min favorit vaggvisa, hopplöst försökte jag lugna ner mig men smärtan som spred sig genom kroppen på mig gjorde det omöjligt.

   Ryggen kändes som om den skulle gå av på mitten, min hud stod i brand och mitt huvud kändes som en cement klump som fick en hammaren slagen på. Det rev och brände på min rygg där jag visste att snart mina vingar skulle växa fram. Jag skrek återigen då det kändes som om jag fick ett knivhugg rakt vid skulderbladen.

   ”Jag vill inte! Jag ville inte!” skrek jag i panik. I ryggen snittade två djupa öppningar upp som det var meningen att vingarna skulle träda ut genom, jag grep ett hårt tag om lakanet och knep ihop ansiktet då jag visste att under de närmaste trettio minuterna så skulle mina vingar sakta men säkert växa fram. Under de närmaste trettio minuterna skulle jag behöva genomgå den värsta smärtan någon någonsin skulle behövde genomlida, jag gnällde då det drog ihop sig och jag skrek rakt ut. 

 

---

 

   Jag öppnade ögonen och kände hur min andning ökat av bara minnet från den natten. Smärtan var inte som någon annan. Dock endast några få dagar senare hade vi invaderats av Kaiorisoerna, den natten jag fått mina vingar var den värsta natten i mitt liv. Trodde jag, tills jag några år senare fick mina krafter…

 

---

 

   Jag rycktes ur min djupa sömn av en hemsk magont, jag kände för att kräkas över golvet men inget kom ut, jag endast hulkade illa över sängkanten. Sedan spred sig smärtan från min mage ut i kroppen, täckte vartenda yta på min kropp. Plötsligt lyftes jag upp i luften och snart stod hela jag i lågor, hela min kropp värkte och jag fick svårt att andas av all eld och rök. Jag skrek högt av smärtan. 

   ”STERLING! STERLING!” hörde jag Sunshine ropa i närheten innan steg närmade sig rummet.

   ”Vad är det som händer?” frågade Sunshine sedan med gråten i halsen.

   ”Det är Deztinys krafter som visar sig, eld och…” svarade Sterling men tystnade. Vad, vad var det för något!? Varför flyger jag? ”det måste vara telekinesis” sa Sterling tillslut. ”alltså förmågan att transportera och flytta objekt” ett sista skri lämnade mina läppar innan allt slocknade, lågorna, smärtan och jag föll ner i den mjuka madrassen igen.

 

---

 

   Efter den natten hade jag sovit genom två dagar och tre nätter, aldrig hade jag sovit så mycket som den gången. När jag väl var vaken och medvetande, var jag pigg och glad. Ville fort testa mina krafter. ”vad gör du här ute?” frågade Blue, han kom gående mot mig och snart låg han bredvid mig i gräset.

   ”Tänker” svarade jag kort.

   ”På vad?” frågade han och vände på huvudet mot mig.

   ”På dem här” sa jag och la vingen över honom. ”på den där hemska natten och på det här” sa jag och satte eld på min hand, men nu när jag kan kontrollera kraften kan elden, eller värme, för den delen inte skada mig det minsta.  Blue rös till och rynkade ihop sitt ansikte, att bli påmind om denna händelse för vilken ängel som helst var aldrig trevligt. Ingen gick igenom den transformationen smärtfritt.

   Men allas smärtor var alltid på olika nivåer, de ”vanliga” änglarna som endast behövde gå genom ving transformationen medan vi också skulle få våra krafter var det inte lika illa för. Ett högt muller ekade och jag satte mig käpprätt upp då jag tyckte det lät precis som en motorcykels häftiga motor. Och mycket riktigt kom Thunder utkörandes på en utav motorcyklarna. Snabbt kom jag upp på fötterna och medan jag sprang bort mot Thunder vecklade jag fort in vingarna i ryggen igen.

   ”Åh” kvittrade jag när jag kom fram.

   ”Här har du att åka på, sötnos” sa han och klev av fordonet. Mitt leende måste ha sett fånigt ut för Thunder skrattade och rufsade roat till mitt hår. Jag puttade fort bort honom och han skrattade igen, med stora ögon såg jag på motorcykeln och drog försiktigt fingrarna över den silvriga metallen och den svarta sadeln.

 

♦

 

Justins Perspektiv. 

”Välkommen hem igen, gubben” hälsade mormor glatt och omfamnade mig sedan i en stor kram.

   ”Känns bra att vara hemma” svarade jag och kramade henne tillbaka. Jag hälsade på morfar innan vi tillsammans med mamma gick in i huset, med trötta steg gick jag uppför trappan för att lämna mina resväskor i mitt rum. I mitt gamla rum som jag gillade så mycket. Hockey tapeterna, min gamla säng som jag började bli på tok för stor för och affischerna på kändisarna som jag såg upp till som mest.

   Jag gick fram till garderoben för att lägga in en del kläder innan jag gick ner till dem andra igen, jag hoppade till då något föll ut ur garderoben efter jag öppnat ena dörren. På golvet landade en gigantisk fjäder och jag drog efter andan då minnet kom tillbaka till mig. Chaz, jag och Ryan hade sett de stora föremålen falla från himlen, föremålen som vi aldrig fick reda på vad det varit för något. Vi hade bara sett det enorma hålet som det bildat i marken och vid sidan av gropen hade jag sett något som blänkt till i solen.

   Det visade sig vara runt en meter lång fjäder som skimrade i vitt och guld, något liknande hade jag aldrig sett förut. Aldrig hade jag fått reda på vad fjädern tillhörde heller, något stort djur antagligen. Jag plockade upp fjädern från golvet och den kändes på något konstigt viss ännu längre, försiktigt drog jag fingrarna över den och kände de mjuka stråna.

 

   Samtidigt satt Deztiny vid ett utav sina sovrumsfönster och såg ut på himlen och den gröna skogen. Tänkte tillbaka på sina föräldrar och försökte komma ihåg sitt hem, men såg bara suddiga bilder på något som hon inte kunde identifiera visade endast på hennes näthinna. Plötsligt fylldes hon av lycka och välbehag samtidigt som ett stort leende spred sig på hennes läppar. Hon slöt ögonen och njöt. Lika fort som den kommit hade känslan försvunnit och hon rynkade oförstående på pannan över sitt eget beteende. Vad var det som just hänt?

 

   Av någon oförklarlig anledning fick jag ett brett leende på läpparna av känslan av fjädern under mina fingertoppar. Den var otroligt mjuk och len. Fjädern skimrade i guld när jag vände och vred på den i skenet från lampan i fönstret. Den var otroligt vacker. 

   ”Justin!” ropade min mamma från undervåningen och fort stoppade jag in fjädern i garderoben igen, såg till att den låg bra innan jag stängde igen dörren och skyndade mig ner till köket.

---

ni kanske tycker att det är lite segt men det är för att jag håller på att lite diskret lägga in fakta om änglarna
och det håller på att flytta in och tja.. men här kom Justin in i alla fall. :D VAD TYCKS? KOMMENTERA! ♥