Between Heaven And Hell - Kapitel 5
PREVIOUS: Av någon oförklarlig anledning fick jag ett brett leende på läpparna av känslan av fjädern under mina fingertoppar. Den var otroligt mjuk och len. Fjädern skimrade i guld när jag vände och vred på den i skenet från lampan i fönstret. Den var otroligt vacker.
”Justin!” ropade min mamma från undervåningen och fort stoppade jag in fjädern i garderoben igen, såg till att den låg bra innan jag stängde igen dörren och skyndade mig ner till köket.
Deztinys Perspektiv.
Fort svischade jag förbi träden på den lilla grusvägen och fortsatte in mot staden. Vinden fick mitt hår att piska mot min rygg och mina ögon att smått tåras, på nolltid parkerade jag motorcykeln på skolans parkering. Så gott jag kunde försökte jag ignorera de andra elevernas stora ögon som låg på mig och mitt fordon.
”Schysst åk” kommenterade en mörk röst bakom mig, långsamt vände jag mig om för att mötas av en grupp på fem killar. Killen som tilltalat mig hade brunt, nästan svart hår och grå ögon som såg på mig med intresse.
”Tack” svarade jag kort och böjde mig återigen ner för att lägga den massiva kedjan runt framdäcket. Jag sträckte på ryggen igen och såg till min förvåning att killen tillsammans med sin lilla grupg fortfarande stod kvar på samma ställe, frågande såg jag på honom och han öppnade precis munnen för att säga något när en bil tutade. Killen stängde munnen igen och fick fort flytta på sig från parkeringsrutan de stod på, in körde Sterlings buss och snart klev mina syskon ur. Blue log stort mot mig och gick fram till mig.
”Gick det bra?” frågade han glatt men ändå med en lätt bekymrad ton, jag skrattade mjukt åt honom.
”Blue, jag kommer inte skada mig” försäkrade jag och smekte honom fort över kinden. Jag grepp sedan tag i min väska, la en arm runt Blues axlar och drog med honom mot ingången. ”orkar vi ta oss genom 8 timmar i skolan eller ska vi skolka och ta ett dopp i sjön vid vårt hus?” frågade jag Blue men visste redan vad svaret skulle bli.
”Nej, tänk inte ens tanken Deztiny. Skolan är viktig” svarade han och marscherade in i skolan, trött suckade jag och gick efter honom.
Jag hade nästan lust att skrika av glädje då skoldagen äntligen tog slut och klockan som jag börjat älska så mycket ringde för att meddela att det var slut för dagen. Jag studsade upp ur stolen och var först ut ur det gamla klassrummet som luktade lika illa som gympasalen, glatt gick jag bort till mitt skåp för att byta ut skolböckerna till min väska och motorcykelhjälm. Då jag egentligen inte behövde någon hjälm var den ganska irriterande att släpa runt på men jag behövde den för syns skull.
”Åker du med resten hem eller med mig?” frågade jag Blue medan vi gick bort mot parkeringen.
”Ehm… som du kör åker jag hellre med Sterling” svarade Blue först allvarligt men skrattade då jag såg ironiskt på honom. Jag gick bort till motorcykeln, låste upp den innan jag satte mig på den och drog på den stora hjälmen på mitt huvud. Jag satte nyckeln i fordonet och gasade, motorn skrek högt och jag kände återigen blickarna från förbipasserande elever. Snart låg skolan långt bakom mig och jag överskred snabbt det hastighetsskyltarna hänvisade.
Justins Perspektiv.
Jag svängde in på min gamla skolas parkering för att hämta upp Ryan och Chaz, jag drog ner kepsen lite över ansiktet och sjönk ner i bilsätet medan jag väntade på att de skulle sluta. Jag hoppade till då ena bildörren plötsligt slets upp och där stod Chaz med ett stort leende.
”Hur äre läget, dude!?” nästan skrek han och jag skrattade smått åt hans galenskap.
”Bra, hur var skolan?” frågade jag med ett retfullt leende, Chaz såg genast surt på mig medan han satte sig i sätet samtidigt som Ryan satte sig där bak.
”Tja… vi har fått nya elever men annars är allt lika tråkigt som vanligt” svarade Ryan istället.
”Jaha, vilka då?” frågade jag nyfiket då det inte ofta började nya elever på den lilla skolan. Jag startade motorn igen och svängde runt på parkeringen.
”Dem heter Blue och Deztiny Hastings, ovanliga namn” svarade Ryan. ”och de har dessutom tre andra syskon, två i två årskurser ovan för oss och en i två årkurser under oss. Harmony, Sunshine och Crystal Hastings” fortsatte han och även de tre tjejerna hade ovanliga namn.
”Wow, föräldrarna måste ha haft fantasi” sa jag och körde ut från parkeringen och mot vårt område.
”Ja och jag måste bara till lägga att de alla ser ut som änglar. Du skulle bara se dem. Shit…” mumlade Chaz tillslut och jag skrattade. ”alla har glansigt hår och kristallklara ögon, till och med killen ser ut som en gud!” fortsatte han med en aning panikslagen ton.
”Okej, okej. Om du säger det så” svarade jag roat och såg på vägen igen. Plötsligt gungade hela bilen till och saktade genast av, förvirrat såg jag på hastighetsmätaren som gick ner till noll. Jag svängde på ratten så vi stannade på sidan av vägen, jag öppnade fort bildörren och klev ut för att se vad som var fel. Det jag fick se var ena framhjulets platta däck, jag suckade irriterat och vände huvudet från sida till sida men såg ingen bil i sikte. Jag tog upp telefonen för att ringa en bärgare men till min förvåning hade jag ungefär en procent kvar på min mobil. Konstigt…
”Kan någon utav er ringa en bärgare min telefon har inga batterier?” frågade jag killarna, Chaz började leta i sina fickor efter sin men suckade frustrerat.
”Jag måste ha glömt den i mitt skåp” svarade han och jag såg på Ryan som var vårt sista hopp.
”Ledsen, bro. Den gick sönder för några dagar sedan” sa han och jag suckade. Seriöst!?
”Jaha, då ser det ut som att vi får gå” utbrast jag tillslut, slog igen min bildörr och såg till att bilen var låst innan vi började traska fram på vägen.
Hur länge vi hade gått visste jag inte men efter vad som kändes som en evighet såg vi tillslut ett hus. Jag sken upp vid ett tecken på civilisation men såg sedan att det var ett ensamt hus med ett stort garage bredvid.
”De måste ha vatten och en telefon i alla fall” sa Chaz bakom mig. Vi började gå mot huset men stelnade till då rop hördes.
”FAITH SLÄPP NER MIG! JAG MENAR ALLVAR!” det var en tjejröst följt av ett högt muller som antagligen skulle föreställa ett skratt. Vi vände oss om och såg ett stort muskelberg till kille med en tjej på axeln, rumpan och benen var det enda man såg av henne.
”Och du tror det va? Tror du jag är rädd för dig?” frågade killen och skrattade innan han vände blicken mot oss. ”nej, men titta vi har besökare” utbrast han och tjejen fick tillfälle att sparka honom vilket gjorde att hon höll av men gjorde en smidig kullerbytta och kom upp på benen. Tjejen skrattade triumferande och sprang fort in i garaget igen med killen efter sig.
”Så går det när man bråkar med fel person!” hörde vi tjejen ropa.
”Jag tror att det är därinne vi kan få hjälp” sa Ryan tillslut, jag och Chaz nickade. Dock en aning tveksamt gick vi mot garaget och klev in genom den öppna dörren.
”Hallå!? Ursäkta?” ropade jag in i garaget och snart kom en man med brunt hår och mustasch över läppen gående mot oss. Han sken upp i ett leende och torkade sig om händerna med en trasa.
”Hej, hur kan jag stå till tjänst?” frågade han muntert.
”Min bil fick punka och våra mobiler fungerar inte-” började jag förklara men han avbröt mig fort.
”Jag förstår, telefon finns där” sa han och pekade mot disken som var fyllt av papper och en ensam dator. ”vill ni att vi ska hämta bilen, vi kan lätt fixa punkan här?” frågade han sedan och jag såg häpet men vänligt mot honom.
”Om det vore en möjlighet, gärna” svarade jag honom glatt, han nickade och försvann. Vi gick vidare in i garaget och jag styrde stegen mot disken där telefonen stod, tjejen och killen vi sett utanför syntes inte till men jag såg ett par ben sticka ut under en bil och en annan blond tjej sitta på en plats stol med ett block i knät. Jag vände mig mot telefonen igen och plockade upp luren, slog fort numret hem och satte luren vid örat. Signal efter signal gick fram och precis när mammas röst hördes i telefonen kom killen och tjejen ut genom en dörr, jag kände hur mina ögon spärrades upp och min haka föll vid synen av tjejen.
