”Det är väl klart” svarade jag honom, han reste sig från sängen och jag kunde fortfarande inte förstår hur lång han blivit på bara några år. Han hade vuxit om mig med flera centimetrar. ”sluta väx!” utbrast jag och hörde hur han skrattade bakom mig. 

Jag krängde på mig mina shorts och kastade en blick in i spegeln, jag hade satt på mig ett par blåa tights med hjärtan på tillsammans med ett par jeans shorts som var både slitna med också prydes av olika slags nitar. På överkroppen satt en utav mina hundra olika toppar och en grön militärväst över, på huvudet hade jag satt min svarta hatt som det satt en skrik rosa fjäder i. Mitt ansikte var sminkat, mina ögonlockar täckes av en blandning utav gult, rosa, orange, rött och svart. Skapade en semester känsla nästan och jag hade även klistrat på ett på lösögonfransar och mascara på det. Jag drog till mig min väska som låg på sängen och nästan bokstavligen flög nerför trapporna, jag var sen och skulle behöva springa om jag skulle hinna i tid. Jag ryckte till mig mina blommiga Dr. Martens skor och drog på mig min kappan. Jag pussade mamma snabbt på kinden och klappade Bubbles huvud.

   ”Du får stanna hemma idag” sa jag till honom, han satte sig nästan surt ner på rumpan. ”jag kommer hem runt sex ikväll!” ropade jag över axeln till mamma innan jag började gå mot skolan. Det var inte alls långt, tack och lov, men fortfarande tillräckligt långt för att jag skulle behöva springa för att komma i tid. 

   ”Jag är ledsen!” vad är en morgon utan att springa in i någon? huh? Jag svängde runt för att försäkra mig om att personen inte blivit skadad och fann en flinande Chaz. ”oh, hej” hälsade jag generat, han skrattade och plockade upp böckerna som han tappat när jag flög in i honom. 

   ”Bråttom Ms. Hawkins?” frågade han och höjde ena ögonbrynet, jag himlade med ögonen.

   ”Lite kanske, kanske försov mig och fick kanske springa till skolan” svarade jag och han skrattade. ”men vi ses senare” skyndade jag mig sedan att säga innan jag fortsatte ner längst korridoren och bort mot mitt skåp där jag snabbt kastade in jackan och hängde på mig väskan igen innan jag sprang mot mitt klassrum. Jag hann precis till att Mr. Miller ropade upp mitt namn.

   ”Här, Mr. Millar” andades jag ut.

   ”Hm... nästan sen där Ms. Hawkins” påpekade han, jag ryckte oskyldigt på axlarna och smet bak till min plats. Han höjde på ena ögonbrynet och tiltade ner sitt huvud så han kunde se på mig över sina glasögon. ”låt det inte hända igen” varnade han, jag nickade lydigt.

   ”Vad har hon på sig?” frågan fångade utav någon orsak min uppmärksamhet och jag sökte med blicken efter personen som yttrat den, jag fann Danielas blick fäst på mig och hennes bästa vän Kristin lutade sig fram över sin bänk men sitt huvud vänt så hon kunde se på mig över axeln. Jag skickade dem ett leende och de log sarkastiskt tillbaka, jag skakade på huvudet och vände uppmärksamheten mot Mr. Millar som precis börjat skriva på tavlan. Alltid var det någon som tyckte att min klädstil var udda eller rent utav sätt frånstötande men det rörde mig inte ryggen, det var ju jag som skulle trivas i mina kläder inte dem så varför skulle jag bry mig.  

”Så vad gör du efter skolan då?” det var lunchtid och jag satt tillsammans med Chaz, Ryan och Nolan vid bordet som vi suttit på sedan början utav veckan och åt utav maten. Chaz såg på mig och jag log snett.

   ”Jag ska faktiskt jobba, har fått en plats på förskolan” svarade jag, de stirrade genast med stora ögon på mig. ”okej, vad?” frågade jag tillslut och såg trött på dem.

   ”Jag förstår hela jobbgrejen, jag menar jag är snart 18 år och skulle döda för ett jobb men förskolan. Seriöst? Vill du ta självmord eller?” jag suckade trött åt Chaz och viftade med gaffeln framför näsan på honom.

   ”Jag tar inte självmord, barn är ju hur gulliga som helst” protesterade jag och han såg på mig som om jag hade en skruv lös. Jag skrattade åt hans min och han ryckte genast till.

   ”Aja, ring om du behöver en snabb utväg från det lilla huset fyllt utav satans små medhjälpare” jag skrattade. 

   ”Tack för erbjudandet men jag tror jag passar” svarade jag och han ryckte på axlarna. ”vad ska ni göra då?” frågade jag och såg nu även på Nolan och Ryan som satt vid bordet.

   ”En vän kommer hit, vi har inte träffats på jätte länge och... ja” svarade Ryan men verkade helst vilja släppa ämnet och prata om något annat, jag rynkade på pannan och undrade vad det var med deras vän som var så hemligt.

   ”Okej” skrattade jag fram. ”hälsa er vän från mig då” Chaz flinade roat. Jag log mot honom innan jag återvände till min mat som fortfarande låg väntandes på att jag skulle äta den. 

Jag gick den korta biten från grinden och fram till dörren, jag plingade på och snart öppnades dörren. Genast träffades jag utav barnskrik, spring och fröknar som ropade åt dem att gå istället för att springa. Kvinnan i dörren såg en aning stressad ut men log ändå vänligt.

   ”Hur kan jag hjälpa till?” frågade hon.

   ”Hej, jag har fått plats här för ett jobb” hälsade jag, kvinnans ögon sken genast upp.

   ”Oh, välkommen. Mitt namn är Johanna” sa hon och sträckte fram handen, jag grep glatt tag i hennes hand och skakade den.

   ”Penelope, men du kan kalla mig Penny” svarade jag, hon log innan hon klev åt sidan så jag fick kliva in. Barn i alla åldrar befann sig på förskolan/dagiset, super söta treåringar eller något stöddigare femåringar som trodde dem redan visste allt dem behöver veta om världen. Jag fick en egen krok inne i personalrummet innan Johanna gav mig en snabb rundtur, hon visade köket, lekrummet, sovrummet och lekplatsen utomhus. 

   ”Här har du schemat” sa hon och räckte mig ett ark, det visade vad barnen gjorde mellan timmarna jag skulle tillbringa här, jag nickade och såg att det snart var dags för fruktpaus. ”jag vill jag bara påpeka, till nästa gång, att det vore bättre om du bar kläder som inte hade sådana utåt stickande nitar” sa hon sedan och pekade på de silvriga nitarna som stod rakt ut som lätt kunde skada barnen. Genast slog jag mig för pannan och såg bestört på henne.

   ”Jag är så ledsen, jag försov mig imorse och fick slänga på mig kläderna” ursäktade jag mig fort men hon skakade bara på huvudet, hon log rart mot mig.

   ”Det är ingen fara, bara tänk på det till nästa gång” jag nickade allvarligt.

   ”Självklart” försäkrade jag henne.

   ”Men kom nu, det är dags för frukten” hon viftade med handen att jag skulle följa med henne och jag gick lydigt efter henne. Allrummet hade nu fyllts utav barnen som var kvar på dagiset, vilket inte var överdrivet många eftersom de flesta redan hämtats utav sina föräldrar. Jag log mot barnen och tog en plats bredvid en blond liten pojke med bruna ögon, han var bedårande och sneglade på mig när jag satte mig ner. Jag log mot honom och snart spred sig ett stort leende över hans läppar, han sträckte upp armarna mot mig och jag böjde mig ner för att bära upp honom. Jag satte honom i mitt knä och han åt lugnt vidare på sin banan bit.

   ”Det där är Jaxon” sa Johanna som gick förbi mig med fruktkorgen. ”och det där är hans syster Jazmyn” fortsatte hon och pekade på en brunhårig tjej med bruna, vackra ögon. Mycket lika dem Jaxon hade. Hon satt tillsammans med två andra tjejer och fnittrade. Jag log och såg ner på Jaxon i mitt knä.

   ”Är du söt?” frågade jag med en barnslig röst och Jaxon skrattade nöjt.

   ”Hur mår du?” frågade hon sedan bekymrat och såg på mig, jag log ner mot henne och svarade ett simpelt 'bra' men ville egentligen böla ut hur otroligt trött jag var. Trött i kroppen, för tillfället trött på mitt liv och allt som kom med det. Median hade flåsat mig i nacken under den senaste månaderna, skvallrat och spridit rykten om mitt liv. Mormor såg fortfarande oroat på mig men jag gav henne ett leende och klev in i huset, där omfamnades jag en andra gång. Den här gången utav morfar. 

   ”Du ser trött ut” retades han, jag himlade med ögonen men skrattade. Pappa stod längre in i hallen, genast kände jag ett sting utav saknad när jag såg honom och kramade honom hårt. Han slog fort armarna om mig. 

   ”Jag har saknat dig, pappa” mumlade jag.

   ”Jag har saknat dig också, min son” svarade han och släppte sedan taget.

   ”Så var är dem små odjuren?” frågade jag sedan upprymt och lyssnade efter Jazzys fnittrande och Jaxon oförståeliga babbel. Pappa skrattade och la en hand på min axel. 

   ”De som liven är fortfarande kvar på dagis, var precis på väg att hämta dem när du kom” svarade han och log roat åt min besvikna min.

   ”Oh, men då följer jag gärna med och hämtar dem” erbjöd jag mig, han nickade med ett leende och vi gick tillsammans ut mot bilen. 

   ”Så, hur mår du egentligen?” frågade pappa när bilen rullade bort från huset, jag suckade. Jag borde ha förväntat mig att han inte skulle tro på mitt första svar, han kände mig på tok för bra. ”ska man tro på det man läser?” pressade han och höjde på ena ögonbrynet. Jag skickade honom en snabb blick innan jag vände den mot vägen igen.

   ”Jag... jag... alltså...” försökte jag. ”jag älskade henne! Jag litade på henne, jag litar inte på någon men jag litade på henne med mitt liv. Och hon... och hon utnyttjade mig! Jag... jag... hon sårade mig djupt, pappa” han nickade förstående. Mitt och Selenas förhållande hade hållit i nästan två underbara år och jag trodde att vi skulle spendera resten av våra liv tillsammans, men såklart hade ödet andra planer och så hade även hon. Selenas ”break-up speech” kom likt en blixt från klar himmel, träffade mig likt en käftsmäll i ansiktet och skickade mig över rummet tills jag krockade in i väggen och tappade all luft.

   Hon hade dumpat mig likt en gammal Gucci väska och dessutom avslöjat hur hela förhållande enbart varit en PR grej för hennes del. Hon krossade mig och mitt sätt att sedan repareras var genom hämnd. Ja, jag vet! Jag är en hemsk människa men det var det enda sättet för mig. Jag flirtade loss bland tjejer och spelade samma spel som Selena gjort på mig - gjorde jag på dem. Jag kan inte påstå att det fick mig att må bättre men det fick min ilska att lägga sig. 

   ”Jag var arg, okej!?” utbrast jag tillslut till min pappa. ”hon utnyttjade mig och lämnade mig... hon...” 

   ”Men fick ditt sätt att hantera... situationen dig att må bättre?” frågade han sedan och såg allvarligt på mig, han visste redan att svaret från mig skulle vara ett rungande nej så jag förblev tyst. ”Justin, du behöver inte bete dig såhär för jag vet att du är tusen gånger bättre än så. Du är inte den som går från tjej till tjej för nöjes skull, vi uppfostrade dig bättre än så” 

   Jag suckade, visste mycket väl hur rätt min far hade. Resten utav bilturen förblev tyst och snart parkerade vi på parkeringen utanför dagiset. Jag hoppade ur bilen och gick fort runt baksidan, skannade med blicken över stället och fann - nej, kan inte säga till min förvåning - en paparazzi gömd bland buskarna. Han hade sin svarta kamera i högsta hugg och jag kunde nästan höra klicket efter varje kort som togs, jag vände bort blicken och försökte ignorera honom eller henne. Jag slöt upp bredvid pappa och gick mot dörren, pappa öppnade och vi träffades utav barnlek och låga röster.

   ”Bieber!” skrek en mycket välbekant ljus röst, jag sken genast upp i ett stort leende och böjde mig ner för att svinga upp Jazmyn i min famn innan jag kramade henne.

   ”Hur mår min favorittjej?” frågade jag henne och hon fnittrade glatt.

   ”Bra” svarade hon och försökte få bort mina händer som kittlade hennes mage.

   ”Vart har du bror din då?” frågade pappa bredvid oss. 

   ”Han är med Penny” svarade hon och sprattlade sedan med benen för att signalera att hon ville ner, jag släppte ner henne på golvet igen och och hon sprang iväg in i dagiset igen.

   ”Kom då!” ropade hon sedan åt mig, jag klev fort ur min skor innan jag följde efter henne in. Jag hälsade hastigt på dem andra dagisfröknarna. Jazzy ledde mig genom flera rum som nästan var tomma nu när klockan blivit så sent på dagen och alla barnen gått hem. Vi kom in i dagisets lekrum där vi fann fem barn som lekte med olika leksaker och gjorde olika ljudeffekter som passade till. Min blick sökte sig efter Jaxons söta lilla ansikte och fann det tillslut, min blick gled sedan över till tjejen som satt bredvid honom och stelnade till. 

   Hon var klädd likt en mindre utspökad Nicki Minaj med sitt lockiga, pastell rosa hår och färglada klädesplagg. Hon hade en hatt på huvudet vilket döljde hennes ansikte men när Jazzy tillkallade hennes uppmärksamhet fick jag mig en riktig titt på det. Hon hade fylliga rosa läppar, en ganska liten näsan men det var inte något utav det som fångade min uppmärksamhet. Det var ögonen. Hennes bruna, stora ögon som omringades utav en massa smink, något jag brukar tycka är onödigt på tjejer men på henne fick det henne bara att se ännu mer intressant ut. De bruna ögonen vändes mot mig och jag fann mig själv förtrollad utav dem, de var så otroligt vackra att det kändes som om jag smälte till en pöl på golvet. 

hm... vad tyckte ni om det där då?? Justin har haft ett par tuffa månader o varit en riktig... douche bag. OCH EN GREJ! inget hat för det om Selena, det är bara en grej för historian. jag håller ingen ilska mot henne, så inget hat mot mig tack! :) men! DERAS FÖRSTA MÖTE. vad tyckte ni om det?! :DDDD 

vad tycks?? KOMMENTERA! I wan't to know what you guys think! <3333 puss&kram. ♥ TACK!