När det kändes som att min situation inte kunde bli värre öppnade sig himlen och regnet låg som spö i backen. Jag suckade svagt men togs genast över av snyftningar, jag sparkade vidare och orden som mamma sagt upprepades i mitt huvud likt ett eko. 

Can’t wait until we get married, can’t wait until we get married, can’t wait until we get married... Det fanns inget slut på det. 

Tårarna och regnet gjorde min syn ännu sämre och gjorde det då svårt för mig att se om hinder kom i min väg, en pinne fick mig att flyga av skateboarden och landa hårt i asfalten. Genast kände jag en strålande smärta från knät och visste att jag skulle få ännu ett fult ärr där. Håret låg klistrat mot mina tinningar och mina kläder var blöta rakt genom. Jag snyftade och lyckades släpa mig upp från marken, frågande såg jag mig omkring och såg att jag lyckats ta mig till Justins gata. 

Genast kände jag behovet efter hans tröstande ord och varma kramar, jag grep tag i skateboarden och gick mot deras uppfart. Det lös till min lycka i huset, ett tecken på att det var någon hemma, trött knackade jag på dörren och kände nu hur kylan tog över mig.

Det rasslade till i dörren innan den öppnades och där stod Justin, hans vänliga ögon som nu gick över till chockade fick mig att på nytt brista ut i tårar. 

”Olivia?” frågade han med ord som dröp av oro. ”what happened?” 

Jag öppnade munnen för att ge en förklaring om min antagligen hemska uppsyn men kände hur halsen drog ihop sig och jag snyftade högt istället. 

Fort öppnade han sina armar och drog in mig i en kram innan jag hörde hur dörren stängdes bakom mig. Jag tryckte mig hårt mot hans bröst och lindade armarna runt hans midja, hans hand strök lugnande upp och ner över min rygg medan han la sitt huvud ovanpå mitt. ”it’s going to be okay” försökte han.

”Justin, who wa-” hörde jag rösten som tillhörde Justins mamma, Pattie, säga innan hon tystnade. Försiktigt såg jag upp från Justin bröst och såg att hennes ögon var identiska till hur Justins hade sett ut för bara några minuter sedan. 

”what have happened?” frågade hon och såg på mig med oroliga ögon. 

”oh no, look at your knee. Come on sweetheart, we need to get you cleaned up” sa hon sedan med en mjuk stämma och nickade med huvudet inåt i huset. 

”come on, Lilo” mumlade Justin och drog med mig efter hans mamma. Vi kom fram till trappan som ledde oss till övervåningen, jag lyfte på ena benet men kved svagt till när de skrek i såret av smärta. Justin vände sig genast om och såg på mig med medlidande, sedan utan att förvarna eller låta mig protestera bar han upp mig i famnen och gick uppför trappan. Han satte ner mig bredvid handfatet och hans mamma var redan nere med ansiktet vid mitt knä. 

”I’m sorry but I think we need to cut up your jeans” sa hon beklagande.

”I don’t care” svarade jag och log snett mot henne, genom korridoren såg jag hur Justins mormor, Diane och hans morfar kom gående. Både med oroliga ögon.

”what’s going on?” Diane rynkade pannan och såg in i badrummet innan hon flämtade till vid synen av mitt knä. Försiktigt såg jag ner på det själv och såg att det svarta tyget var upprivet och där syntes endast blod, inget som helst spår av hud. 

 

 

Jag svalde hårt för att inte kräkas eller något liknande och gör det hela mycket värre.

Pattie hittade en sax och snart var jeans benet från en bit ovanför knät borta.

”I’m sorry for showing up like this everytime and I’m sorry if i disturbed” ursäktade jag mig medan Pattie tillsammans med Diane började tvätta mitt knä. Justins morfar stod lutad mot dörrkarmen med en orolig rynka i panna. Justin höll hårt min hand medan han stod bredvid och såg på medan Pattie och Diane arbetade. Detta fick honom dock att se på mig istället för på mitt knä. 

”don’t you think like that” protesterade han. ”you should always feel like this is a safe place to come to. I’ll always be here for you” sa han och jag log mjukt mot honom.

Jag kunde lita på Justin, han skulle alltid finnas för mig. Kanske inte just här i Stratford men han var bara ett telefonsamtal bort från att höra hans röst. 

Miljön runt omkring med blev ett blurrigt hav av ansikten, rörelser och ljud när jag försjönk i mina egna tankar som fort gled in på vad för mig var en tragedi, mammas giftermål.

Hur kunde hon göra så? Hur kunde hon inte ta upp det med oss innan? Återigen, hur kunde hon göra så mot mig!? Victor har märkbart inga problem med deras förhållande men jag hade fortfarande inte sagt fler än fem ord till Stan sedan vi kommit till Kanada. Och jag tänkte inte öka på antalet heller, aldrig. 

Han skulle snart ha papper på att mamma tillhörde honom och inte min pappa längre.

Klumpen i magen växte sig större och jag kände återigen för att kräkas.

”no, it’s okay. I’ll take it from here” Justins låga ord fick jag att återvända till verkligheten och hann se deras vänliga leenden innan de försvann bort. 

Justin vände sig med ögon som speglade oro och såg på mig, långsamt lyfte jag blicken och såg tillbaka in i hans ögon.

”come on, let’s get you some new clothes” sa han mjukt och hjälpte mig nerför bänken, han flätade samman våra händer och drog med mig bort till en dörr. 

Han öppnade och innanför fanns ett rum som var normal stort, väggarna var halvt vita, halvt blå med hockey loggor i mitten, en säng stod i hörnet och en garderob mot väggen vid sängens fotända. Golvet var täckt av kläder och jag kunde inte undgå att skratta till.

”sorry about the mess but I was trying to pack before lunch” ursäktade han sig och mitt leende rann genast av mitt ansikte vid påminnelsen om att han snart var borta. 

”hey, it’s going to be okay. We will talk everyday anyway” tröstade han och kupade händerna om min kinder och vinklade försiktigt upp mitt ansikte så han kunde se mig i ögonen. Han ögon sken av ärlighet och en gnutta saknad, jag bet mig i läppen för att inte börja gråta igen och lyckades sedan få till en liten nickning. 

Justin plockade sedan fram ett par mjukisbyxor och en tröja, med ett leende gav han klädesplaggen till mig. 

”thank you” sa jag tacksamt och han lämnade sedan rummet för att låta mig ta på mig kläderna, jag tog först av mig koftan och t-shirt och släppte dem till golvet. Sedan knäppte jag upp min bh och gnuggade huden där bandet suttit, jag trädde på mig Justins t-shirt som om jag får tillägga doftade underbart. Sedan kom jag till problemet med denna avklädning, byxorna. Jag lyckades knäppa upp knappen och dra av benet som det endast var hälften kvar av. ”Justin!” klagade jag men fnittrade samtidigt medan jag låg på hans säng och försökte slita av det andra byxbenet från min hud. 

Han öppnade fort dörren och såg oroligt in men skrattade när han såg mig.

”need some help?” frågade han roat, jag fnittrade igen men nickade på huvudet.

”yes, please” precis som han lyckats göra i badrummet på lägret, kilade han in fingrarna och fick av mig jeansen. Lättat andades jag ut och log tacksamt mot honom, fort drog jag på mig hans mjukisbyxor och log över den mysiga känslan som fyllde mig.

”you look way better in my clothes then I do” smickrade Justin samtidigt som han la händerna på mina höfter och drog mig intill sig, generat log jag mot honom och fnissade.

”now, would you please tell me what this whole fuzz is about?” frågade han och återigen gick hans ögon från glada till oroliga. Jag svalde och vände blicken till golvet.

”my mom is getting married”

 

---

 

jahopp! Olivia tog nyheten att hennes mamma ska gifta sig med Stan hårt...

can you really blame her?? vad tycker ni??

kommentera! blev ett litet random slut tycker jag men visste inte riktigt hur jag skulle avsluta det hela. 

men hoppas ni tyckte om det, lämna respons till mig! vet att ni kan, puss o kram. ♥