Nu såg hon inte det minsta lika pigg ut som hon gjort för en vecka sedan, hon hade gått över till att trött sucka över vad dagen gick ut på. Vi knuffade upp dörrarna intill skolan och började ta oss bort till mitt skåp där jag skulle byta ut jackan och brädan mot matteböckerna. Korridoren kryllade av elever som precis som vi nyligen kommit till skolan, hälsade på sina vänner och hämtade material från skåpen. 

”fake ass bitch!” förvånat vände jag mig om, var det där till mig?

 

---

 

"excuse me?" frågade jag när jag insåg att killen ropat åt mig, förbluffad över hans plötsliga anklagelse. 

"oh, you heard me... hoe" svarade han och min haka föll ännu en gång. 

"what the fuck is your problem? And you have no right to call me that" killen log bara självsäkert, vem var han?

"I got every right to call you all kind of names, slut" detta fick mig att tappa tålamodet totalt och jag slungade mig fram för att slita han i stycken men någon hann före och lindade armarna runt min kropp. 

"come on, Olivia. He's not worth it" sa Chaz i mitt öra samtidigt som han började backa bakåt med mig i famnen. Jag såg mordlystet på killen som stod kvar med samma flin och det var först då jag såg eleverna runt, ingen verkade tycka att det han sagt var det minsta konstigt. Det var snarare som att alla höll med, stod på hans sida, vad är det här? Sedan när hade alla elever på skolan vänt sig emot mig? Chaz släppte taget om mig och jag insåg först nu att jag befann mig i ett tomt klassrum, argt gick jag fram och tillbaka och knöt nävarna gång på gång. 

"Lilo..." sa Chloé försiktigt och genast vände jag mig mot henne, hennes ögon var uppspärrade och speglade hennes rädsla. Bredvid henne stod både Ryan och Chaz med armarna i kors över bröstet. 

"what?" fräste jag och struntade för tillfället i att jag var oartig och oförskämd mot henne, hon ryckte till utav mitt hårda tonfall. 

"I-" började hon men jag avbröt henne lika fort. 

"can someone just tell me what the fuck just happened?" frågade jag och svingade armen gentemot dörren, Ryan drog handen genom sitt hår medan Chaz funderade med ett uttryckslöst ansiktsuttryck, Chloé öppnade och stängde munnen otaliga gånger med fick inte fram några ord. 

"huh!?" jag stirrade på dem som om de alla tre hade fyra par huvud och inte ett. 

"we don't know what that all was about, we're just as clueless as you are" svarade Chloé tillslut. 

"why did everyone seem to agree with him?" frågade jag istället för att ta in Chloés svar, med ynklig röst och kände hur mina ögon fylldes till bredden av tårar.

 

"why did everyone seem to agree with him?"

 

"we don't know that either, but I want you to know that despite what everyone says we will always be here for you" försäkrade Chaz med ett leende, jag gav honom en lätt ryckning i ena mungipan då jag inte kunde åstadkomma ett fullt leende. 

"thank you" viskade jag fram. 

 

* 

 

Resten av skoldagen blev verkligen inte bättre, snarare grävde den ner sig och placerade sig nere i helvetet. Anklagelser, fulla namn ropades efter mig tillsammans med blickar som brände hål i min rygg. 

Vad jag inte kunde förstå var vad jag någonsin gjort mot någon utav dem? Jag har inte ens pratat med hälften av eleverna i skolan, vart kom allt hat ifrån? Resten av veckan blev inte bättre heller, min förhoppning hade varit att det skulle blåsa förbi, vara ett tillfälligt problem, men det verkade vilja hänga sig kvar likt livet hängde på det. 

När jag rullade in på skolgården, fredag morgon, hade jag endast lust att vända mig om för att åka hem igen. Men det skulle betyda att jag skulle behöva förklara för mamma och ursäkta mig med att jag var sjuk skulle hon inte köpa. Med en suck väntade jag på Chloé då jag absolut inte ville träda in i skolan ensam, göra mig ännu mer sårbar. 

Några tjejer ur fotbollslaget gick förbi mig och log svagt mot mig, till och med några tjejer ut laget hade vänt sig mot mig. Men inte alla, inte alla, de flesta var fortfarande trevliga och log när vi sågs. 

 

Något som var skönt för omväxlingens skull, mobilen i fickan vibrerade till och nyfiket plockade jag upp den men stelnade till när jag såg att det ännu en gång var från ett okänt nummer. 

 

Från Okänt Nummer:

"I'm watching you" 

 

 

Stod det och jag snurrade genast runt för att skana av skolgården, detta var andra smset jag hade fått denna vecka. 

"Not so funny being hated by the entire school, right? But don't you worry it's just the beginning" 

Jag skakade på huvudet i ett försök att glömma texten som skickade rysningar längst min kropp. Vem denna person än var så hade den stora problem när det kom till mig. Men det enda frågan var bara, varför? 

"hi, Olivia. How-" började Chloé när hon fick syn på mig men tystnade när hon antagligen så min skärrade blick. 

"what is it? Are you okay?" frågade hon oroligt, genast ryckte jag till och la på mig ett leende. 

"yeah, I'm fine. Ready for school?" frågade jag i spelad munterhet, hon nickade tveksamt innan hon krokade sin arm med min och tillsammans gick vi mot dubbeldörrarna. Väl inne i korridoren möttes vi av en hop av elever som pratade med sina vänner eller bytte skol material. Vi började sicksacka oss genom människorna för att nå mitt skåp, plötsligt knuffade någon mig hårt i ryggen vilket fick mig att flyga rakt in i skåpen framför mig och samtidigt ryckas ifrån Chloé. Jag grimaserade när det bultade i mitt huvud utav smällen, skratt ekade runt mig och tårarna vällde upp i mina ögon. Hårt svalde jag för att inte låta dem rinna, dem skulle inte få det nöjet att se mina tårar. 

"oh my god, Lilo. Are you alright?" Chloé var fort framme hos mig och hjälpte mig stå rakt igen när det snurrade, det kändes som om att ögonen såg i kors och golvet kom rusande mot mig. 

"I got her" ännu en gång kom Chaz till min räddning och tog tag i min ena arm för att lägga den över hans axlar och sedan stödja mig bort till en bänk. Illamåendet sköljde över mig men jag försökte andas djupt in och ut för att se till att jag inte kräktes över hela golvet. 

"thank you guys" fick jag fram. 

"this is starting to go way to far" mumlade Chaz bredvid mig. 

"we need to tell somebody" kved Chloé. 

"no, no" fick jag fram en aning sluddrigt medan jag rätade på mig. "no!" sa jag sedan mer tydligt. 

"why not? Did you hit your head to hard?" protesterade Chloé genast. 

"no, I can think straight and I don't want to tell anyone. This will soon blow over, I don't want to make a big deal out of this. They all will soon get over their ass kissing attitudes" svarade jag och de alla såg tvekande på mig. 

"for me? Please don't tell anyone and especially not Justin!" fortsatte jag och det tog många hårda blickar för att få dem alla att tillslut nicka. 

"thank you, now lets go. We have class" sa jag och ställde mig upp. 

"you sure? Maybe we should see the nurse" sa Chloé och såg på mig med sina oroliga ögon. 

"no, I'm fine" protesterade jag, de suckade innan de följde mig till skåpet för att sedan tillsammans gick för att ha engelska. 

 

* 

 

 

Tänk dig att vara mobbad utav i princip hela skolan... Känns inte så bra, right? 

Aldrig trodde jag det var möjligt att någon kunde vara det heller... Hur någon kan vara allas mobboffer, hur någon kan vara den personen som alla lägger sin negativitet på. 

Jag suckade och såg på tavlan som var nerklottrat av bokstäver, jag satt på den enda lektionen jag hade med endast Chaz vilket var historia med Mr. Golden, ironiskt efternamn då han var ännu en tråkig, gammal gubbe. Skolklockan ekade och en gemensam, lättad suck ven genom klassrummet, genast började alla samla ihop sina saker för att sedan i smågrupper lämna rummet. 

Ju närmre dörren jag kom ju högre blev mumlet som spred sig i korridoren, jag rynkade pannan medan jag gick ut genom dörröppningen med Chaz efter mig. Korridorsväggarna plus skåpen var täckta utav tidningsartiklar skvallertidningen "Star" men det som fångade mitt intresse var Justins ansikte. Jag fokuserade blicken och läste nyfiket rubriken "Justin Bieber is the father of my baby", bredvid var en bild på en kvinna med en sovande bebis liggandes bredvid sig.

 

 

Jag kände hur jag gled in i chocktillstånd, jag kunde inte röra en muskel. Hur mycket jag än skrek på den att den skulle springa, gå härifrån stod jag som fastfrusen i golvet. Skratt var nyckeln till verkligheten, tårögd såg jag mig runt på eleverna som också läst rubrikerna och stod nu och skrattade åt mig. 

Den patetiska flickvännen, innan jag hann hindra dem rann tårarna längst mina kinder. Fort började jag gå mot utgången med huvudet sänkt och armarna lindade om mina böcker och överkropp. 

"Olivia, don't you believe for a second what the papers write" Chloé kom framspringandes till mig där jag fort slängde in mina böcker och bytte ut dem mot min jacka och skateboard.

"where are you going?" frågade hon då vi fortfarande hade två lektioner kvar av skoldagen.

"I can't stay here, I call you later" fick jag fram innan jag sprang mot dörrarna och ut på skolgården. 

 

”how swaggy it this album?” frågade jag, genast bemöttes jag av roade skratt.

”very, it’s very swaggy” svarade Kuk Harrell borta vid datorn där han satt och klippte med olika låtfiler. Jag diggade i takt med musiken som pumpades genom högtalarna och kände mig bara mer och mer stolt över mitt arbete. 

Kenny tillsammans med mamma satt borta i soffan och lyssnade, mamma hade kommit över på besök men fastnat. 

”All around the world people want to be loved. All around the world, they're no different than us” sjöng jag med mig själv och log, glatt tog jag upp mobilen när den vibrerade i fickan. ”Babe” stod det på skärmen och genast log jag ännu större.

 

 

 

”hello, babe” svarade jag glatt men bemöttes av höga, hjärtslitande snyftningar. Genast rynkade jag orolig på pannan.

”hey, what’s going on? Why are you crying?” frågade jag och viftade genast med handen i en gest att jag ville att musiken skulle sänkas. Inom kort gick den ner i volym och nu hörde jag hur hon försökte få ur sig ord mellan snyftningar. Jag drog handen över ansiktet och skickade en blick mot mamma och Kenny, de båda såg frågande på mig. Jag ryckte på axlarna.

”hey, babe. Calm down, I can’t hear what you are trying to say” vädja jag men hon fortsatte bara gråta i andra enden. Shit, vad är det som har hänt? Jag kände hur jag blev oroligare och oroligare, plötsligt kom Scooter instormande i studion men ett upprört ansikte.

”Justin, we need to talk now” sa han stressat. 

”I can’t right now, I’m-” började jag men tystnade genast när han höll upp en tidning framför ansiktet på mig. Jag stirrade på rubriken och kunde inte tro mina ögon, var tjejen rubbad eller?

”what is this!?” utbrast jag. 

”some girl claiming you are the father to her child” sa Scooter, genast hoppade mamma upp ur soffan och ryckte tidningen ur handen på honom. 

”that’s why she is crying” mumlade jag med tom blick. 

”who?” frågade Scooter förvirrat. ”Olivia” svarade jag frånvarande och förde telefonen till örat igen där hennes snyftningar fortfarande ekade.

”okay, babe. Listen to me, what the papers have written about me isn’t true. I have never seen this women, even less slept with her” försökte jag och drog handen genom håret när hon inte verkade lyssna på mig. ”you’ve got to believe me!” 

”I believe you” äntligen yttrade hon sig, hennes ord kom ut likt en viskning och hon lät så sårbar och ynklig. Jag kände hur jag andades ut och såg upp på Scooter och mamma, de både stod och pratade upprört om artikeln i mammas händer.

 

---

 

wow! mkt i ett kapitel, hon har börjat bli mobbad utav alla i skolan utav en anledning hon än inte vet...

vad tror ni det är?? o Mariah Yeater skandalen, vet att "Maria" ska vara med på hans album men valde ännu en gång att förvrida sanningen lite o släppa dem som en singel eller något senare. =) hehehehe...

vad tycks!? KOMMENTERA! kanske kan få till ett kapitel till om ni är väldigt snälla. ;)

puss&kram.