PREVIOUS:  Jag blickade ner på vattnet, det mörka vattnet. Det var flera meter ner, jag svalde innan jag vände upp blicken och såg på horisonten. På solen som höll på att gå ner och spred ett sken över himlen i alla möjliga färger, på fåglarna som flög fridfullt över himlen, på molnen som såg ut som flygande sockervadd. Hur allt såg så enkelt ut, hur enkelt det var att sväva. 

  Gör det och allt är över. En aning tveksamt och försiktigt släppte jag taget om stolpen bredvid mig innan jag stod på egna ben, endast balansen höll mig ståendes på räcket. Jag slöt ögonen innan jag drog en andetag utav luften. This was it. 

Justins Perspektiv. 

”Du kan ställa dem i köket, Justin” jag log mot Stacey innan jag gick in med matkassarna i köket medan hon hängde av sig ytterkläderna. Huset ekade lika tomt som vanligt men konstigt nog kändes det tommare än vanligt. Precis som vi alla förutspått ville inte Penny ha med någon utav oss att göra efter hon fann ut att vi alla visste och inte hon. Hon hade skrikit saker åt mig, saker jag önskat att jag aldrig hört henne säga till mig. Det krossade mig inombords. 

  Bubbles tassar trummade mot parketten när han kom springandes, hade han lämnat Penny? Något jag fann underligt, han hade inte lämnat henne en enda gång förutom när han behövde gå ut. Annars hade han suttit troget vid hennes sida, han kom inspringandes i köket innan han skällde gällt. 

  ”Vad är det?” frågade jag och ställde ner kassarna vid köksbänken innan jag knäböjde framför honom. Han kom fram till mig innan han bet tag i min tröjärm och verkade vilja dra med mig någonstans i huset. ”Bubble vad är det?” upprepade jag och ställde mig frågande upp. 

  I ögonvrån kunde jag se ett ark liggandes på bordet, jag rynkade på pannan innan jag mig sträckte efter pappret. Det hade inte legat här innan. Snirkliga, fina bokstäver stod skrivet på arket.

  ”Jag klarar det inte längre, det är för mycket. Men ni kommer klara er, jag lovar. Jag hälsar Jesse från er. Kärlek, Penelope.” 

  Med stora, panikslagna ögon läste jag orden om och om igen innan de ville sjunka in. Med ett ryck störtade jag ut ur köket och förbi Stacey som kom gåendes från köket. ”Justin? Vad har hänt?” men jag hade inte tid att svara henne, mitt hjärta dunkade i öronen och inga vettiga tankar lyckades registrera sig i min hjärna. Jag slet upp dörren till hennes sovrum. 

  ”Penny!?” min röst ekade i hennes rum, det var tomt. Vad i? Vart är hon? 

-

  ”Här skulle det vara” sa hon plöstligt och jag såg frågande på henne. 

  ”Skulle vara vad?” frågade jag och lutade mig mot räcket bredvid henne, hon vände långsamt på huvudet mot mig men sa inget. Svarade inte på min fråga. 

  ”Om jag någon gång skulle behöva ta livet utav mig” sa hon tillslut, min kropp frös och jag slutade andas. Vad menade hon? Skulle hon ta livet utav sig? Min hjärna sprutade ut frågor och paniken började fylla min kropp. Vad säger hon!? 

  ”Va? Vad menar du? Om du skulle behöva ta livet utav dig? Va, nej du-” 

  ”Lugn Justin” hon la handen över min och såg tröstande på mig. ”jag tänker inte ta livet utav mig, men om jag någon gång skulle behöva” fortsatte hon innan hon vände blicken mot horisonten igen. 

  ”Så skulle det vara här. Få se vattnet, utsikten medan man faller. Känna frisk luften och solen en sista gång”

-

  Hon är inte här, inte i sitt rum. Hon är på bron. Jag sprang nerför trappan innan jag kom ut i hallen där Bubble stod och skällde vid ytterdörren. 

  ”Justin vad är det som händer?” frågade Stacey oroligt. 

  ”Jag hinner inte förklara, jag måste stoppa henne innan det är försent” lyckades jag säga innan jag vräkte upp ytterdörren och störtade ut på gatan, den friska luften träffade mitt ansikte. Med snabba steg sprang jag bort mot bron som inte låg långt ifrån hennes hus. 

  Hon får inte, hon kan inte göra så mot mig, oss. Olika scenario spelades upp framför mina ögon, hur jag var för sen. Hur vattnet redan hade omslukat henne. Hur hennes ben vek sig under henne innan hon föll. Hur hon försvann från mig, rann mellan mina fingrar. Det kändes plötsligt som om någon lagt en stor sten över mitt bröst och jag fick svårt att andas, jag får inte vara för sen. 

  Bron närmade sig och jag sökte frenetiskt med blicken efter henne, tillslut fann jag henne. Hon stod uppe på räcket redan med händerna om lyktstolpen bredvid henne. Jag ökade på stegen men ropade inte på henne för att undvika att få henne att snubbla till utav rädsla. Hon släppte taget om stolpen, några få meter bara...

  Jag slängde mig efter henne precis när jag såg hur hennes ena fot lyftes från stenräcket, jag fick tag om tyget till hennes munkjacka. Hon rycktes med i fallet och vi föll till asfalten, jag kände hur min arm skrapades mot gruset när vi gled en bit och Pennys kropp tryckte ner mig i marken. 

  Allt blev tyst, allt stannade till för ett ögonblick. Kvittrandet från fåglarna upphörde, vinden slutade brusa och vattnet slutade forsa nerför floden. Jag hade Penny tryckt mot mig och hade inga tankar på att släppa henne, även hon var tyst. Orörlig. Plötsligt lyfte hon på huvudet innan hon kom upp i sittande ställning, hon vred långsamt huvudet fram och tillbaka medan hon såg ner på sin kropp innan hennes blick gled över mig. 

  ”Justin?” frågade hon lågt, hon såg in i mina ögon. Åh, vad jag hade saknat hennes ögon. Snart fylldes de utav tårar innan hon förtvivlat skakade på huvudet. 

  ”Hur kunde du?” mumlade jag lågt och fångade hennes uppmärksamhet. ”jag behöver dig, vad i den meningen är otydligt för dig. Jag behöver dig mer än något annat i den här världen och jag kommer inte klara mig om du försvann. Jag trodde jag hade gjort klart det för dig” jag kände hur tårarna steg i mina ögon vid enbart tanken på att hon kunde ha hunnit hoppa. Försiktigt satte jag mig upp. ”jag vill att du kommer tillbaka till mig, du kan inte fortsätta ignorera mig för att jag tror jag kommer gå in i väggen om du håller på mycket längre. Jag älskar dig, okej? Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Oavsett vad, så snälla kom tillbaka till mig” 

  Hon drog ett snyftande andetag innan hon begravde sitt ansikte i händerna. 

  ”Jag är ledsen! J-jag... jag... det verkade rätt. S-som den enda utvägen, jag kände mig sviken. Lurad” sa hon och såg upp från sina händer. ”du räddade mig” tårarna glänste i hennes vackra ansikte. ”jag är ledsen... jag älskar dig också, Justin. Jag är så himla ledsen” jag kupade hennes ansikte i mina handflator innan jag strök bort hennes tårar med tummarna. Efter en stunds tvekan förde jag henne mot mig samtidigt som jag lutade mig den sista biten fram. Mjukt och försiktigt kysste jag henne. Saknaden bubblade upp till ytan i full kraft vilket fick mig att pressa mig närmre henne och fläta in mina fingrar i hennes hår. Jag kände hur hennes händer letade sig uppför min bröstkorg innan de lades om min nacke där hon försiktigt lekte med mitt hår.

  ”Gör aldrig såhär mot mig igen. Du kan inte ta livet av dig, vad som än händer. Du kan inte” Penny snyftade till innan hon nickade, hennes panna pressade mot min. 

  ”Justin...” försiktigt vred jag huvudet mot henne. Snurran vi satt på gick sakta runt och runt, för att inte göra oss för snurriga utan gav mer en lugnande effekt. Vi hade tagit oss från bron och satt oss i parken istället som var tom på folk. Inga småbarn som lekte i sandlådan eller skrek av förtjusning när gungan flög för högt i luften. Bara vi och löven som rasslade i träden. 

  ”Ja?” frågade jag mjukt, hennes tumme smekte mjukt min handrygg innan hon kramade den. 

  ”Vad har hänt med alla?” jag såg oförstående på henne för ett ögonblick innan de slog mig att hon måste mena sina familjemedlemmar. Jag svalde. 

  ”Ehm... din pappa jobbar mer än någonsin nu, antar att han tycker det är svårt att vara hemma. Stacey kämpar på hon också, tänk sig skaffa ett jobb nu när...” jag harklade mig. ”Chaz och killarna har fortsatt som vanligt och i stort sett hämtat dagligen rapporter från mig” en skymt till ett leende sågs i hennes ansikte innan de försvann lika fort som det dykt upp.

  ”Och du? Jag vet att du inte kan stanna här för evigt...” hennes blick lämnade inte himlen för en sekund. Men jag struntade i att hon inte ville se in i mina ögon, för hon pratade med mig igen och det var mer än vad hon gjort under de senaste tre veckorna. 

  ”Nej, det kan jag inte. Men jag stannar så länge jag finner det nödvändigt. Jag tänker inte lämna dig ensam i allt det här, jag stannar så länge du behöver mig” svarade jag och tänkte tillbaka på telefonsamtalet jag haft med Scooter. Han var stressad och inte fullt lika förstående som jag hade hoppats, men samtidigt förstod jag honom. Jag hade en massa personer som förväntade sig en hel del från mig, som då blev besvikna när det sedan inte blev av eller sköts upp. Men detta gick före i detta läge, Penny behövde mig mer. 

  ”Jag kommer alltid behöva dig” mumlade hon.

inte super duper långt kanske men jag orkar inte... är sjukt trött! men Penny överlevde, hann inte ens hoppa. Justin räddade henne. =) yeaaaaah, hero of the day! 

vad tycks? kommentera! ♥ fortsätt lämna era söta åsikter o stöttande ord, de motiverar verkligen en till att fortsätta skriva! era åsikter spelar roll. =) PUSS&KRAM. 

är just nu med tha familia o handlar.. -.- usch, vad jag hatar att göra det! men, men..

ehm.. kapitel har inte kommit upp än för att jag var hemma igår oxå. mådde psykiskt dåligt oxå.. :/ därför kände jag mig inte super tagg på att skriva. men så fort vi kommer hem ska jag sätta mig ner o skriva klart det. :D

puss&kram.

PREVIOUS:   ”Nu ska det inte ta lång tid för än ditt hjärta slutar att slå, jag önskar dig all lycka i efterlivet. Det har varit ett sant nöje att få vara din doktor, hejdå Jesse” sa doktorn sedan innan han lämnade rummet för att låta familjen ha de sista minuterna för sig själva. Jesse andetag började bli rossligare då luften som annars blåstes in genom slangen han hade vid näsan slutade fungera gjorde att luftstrupen drog ihop sig.

  ”Hälsa Penny att jag älskar henne... b-be henne att inte h-hata er... det var jag. Jag älskar er alla” med dem orden sagda drog Jesse in ett djupt andetag innan hans bröstkorg sjönk ihop och hans blick stirrade in i en annan värld, en värld som inte tillhörde deras längre. Han var fri. 

Penelopes Perspektiv. 

Hur är det mening att man ska fortsätta att leva när någon man älskar dör? Försvinner från jordens yta? Hur ska man någonsin kunna vara glad igen? Hur är det meningen att man ska kunna skratta och vara lycklig utan att få dåligt samvete för att man inte sörjer? När ska man gå vidare när det enda man vill är att följa efter? 

  ”Jesse, du behöver vakna! Jesse, vakna! Du kan inte lämna mig, du kan inte... d-du...” 

  Bubble la sin blöta nos mot min kind och jag vände mig känslolöst mot honom. Han var den enda jag hade kvar nu, alla andra hade svikit mig. Hur kunde dem? Dem visste, dem visste så väl. Regnet hamrade löst mot fönsterrutan bredvid mig innan det plötsligt slutade och solen stack fram mellan molnen. 

  ”Hur kunde du inte berätta för mig!? Jag trodde du älskade mig, jag trodde jag betydde något för dig!?” 

  ”Penny, det gör du. Jag älskar dig mer än allt annat men det här var hans sista önskan. Tror du jag tänkte förneka honom den chansen efter allt han gått genom” 

  Inget fanns det kvar att vara glad över, det fanns ingen färg kvar i världen. Jag fann ingen glädje i något, allt var enbart grått och trist. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Det känns som om jag äts inifrån och ut tills det inte finns något kvar utav mig. Det går inte. Jag ser inte vägen ut. 

   Jag är fast. 

  ”Rör mig inte! Jag vill inte se på dig, inte på någon utav er! Låt mig bara vara ifred... jag hatar dig! J-jag...” 

  ”Penny, säg inte så... du-” 

  ”Nej!” 

  En vecka. En vecka hade kommit och gått och jag hade inte träffat på en levande själ. De må ha försökt men jag har enbart fräst och skrikit åt dem tills de lämnade mig ifred igen. Jag klarade inte av att se på dem. Det gjorde ont. Jag orkade inte ens gråta längre, dem har tagit slut. Jag kände själv hur jag började tyna bort till jag inget blev kvar. Det var bara ben kvar utav mig. Men det var så jag ville ha det. Jag ville inte ha medlidande eller tröst, jag förtjänade utskällning som inte lyckades rädda min bror. Det var mitt fel. 

  ”Allt är mitt fel... allt! Jag klarar inte a-av det, jag kvävs! Få det att sluta, det gör ont!” 

  Jag la armarna om Bubbles lilla kropp innan jag tryckte honom mot mitt bröst, kände hur hans hjärta slog mot min hud. Han var varm, han doftade hund. Välbekant. 

  ”Penny, kan du åtminstone se på mig? Snälla?” Justin vädjanden lät avlägsna även fast han stod precis bredvid mig. ”snälla, kom tillbaka till mig. Till oss. Jag behöver dig” jag gav honom inte en enda blick, jag hade inte sagt ett ord till honom sedan jag skrikit allt möjligt i hans ansikte. Jag hade inte fått dåligt samvete för det ännu, men jag visste att jag skulle få det. Förr eller senare. 

  Han suckade. ”jag älskar dig, även om du verkar tro annat” hörde jag hur han mumlade innan dörren stängdes efter honom. Hur ska jag kunna tro att han älskade mig när han höll något så viktigt för sig själv? Säg mig, hur? För jag finner inget svar. 

*

Dagarna passerade utan att något rörde på sig, enbart klockans visare samt solen. Det gick från ljust till mörkt utan att jag rörde en muskel, knappt blinkade. Tankarna hamrade runt i min hjärna, slog sönder alla tankar på att resa mig upp, leta upp familjen, be om ursäkt. 

  Vad ska du be om ursäkt för? sa den. Du gjorde rätt, de svek dig. De berättade inte, varför ska de få glädjen över att du talar med dem igen? Varför ska du ha glädje av att gå vidare? Varför lever du ens? Varför sitter du här medan Jesse är där uppe? 

  Tankarna var likt gift som fördunklade och förvrängde mina tankar intill något ont och mörkt. Inget var det samma längre i mitt huvud, inget stämde. Jag ville bort. Jag ville inte vara mitt huvud längre. Jag ville inte vara i mitt skinn längre. Jag ville inte vara i detta hus längre. Jag ville inte vara i denna värld längre. Varför är du det då?

*

Jag hade absolut ingen aning om vilken dag det var, någon helt enkelt. Soligt ute var det i alla fall. Den här dagen hade jag rest på mig, flera minuter behövde jag stödja mig emot byrån för att det skulle sluta snurra och illamåendet skulle lämna min kropp. Min kropp hade förvandlats till ett skelett, revbenen stack ut och mina armar och ben var tändstickor. Tröjan jag hade på mig hängde likt ett tält, icke smickrande och smutsigt. 

  Mitt ansikte var insjunket och mörka ringar inramade mina ögon som såg dött och likgiltigt tillbaka. Det fanns ingen livsglöd eller glädje kvar i mitt ansikte. Jag drog en hand genom mitt trassliga hår och fastnade i knutarna, i vanliga fall hade jag genast letat fram en borste och rätt ut oredan men nu kunde jag inte bry mig mindre. Jag gick långsamt bort till min garderob där jag drog till mig en munkjacka med luva till, jag krängde på mig den innan jag drog dragkedjan upp till halsen. Huset var tomt och kallt, ingen var hemma. Vart dem var visste jag inte, ingen förväntade sig att jag skulle lämna mitt rum så det var ingen som tog sig tid att berätta för mig. 

  Jag stannade till på min väg till hallen och en tanke slog mig, en förklaring. Det förtjänade dem i alla fall. Låt det gå fort. Med penna och papper stod jag vid bordet medan jag skrev ner orden som skulle förklara allt för dem. Med en suck la jag ner pennan bredvid pappret innan jag lät blicken vandra över köksskåpen och spisen, innan jag vände mig om och gick ut i hallen. Jag klev i skorna utan att bry mig om att knyta dem. Vinden slet i min kläder och huden knottrade sig obehagligt över mitt skin, jag drog luvan upp över min hjässa innan jag gick med nedsänkt ansikte längst gatan. 

  Detta är lösningen, allt efter detta kommer bli bra. Skorna knastrade i gruset och mina andetag ekade i öronen. Jag nådde bron, bron med den vackra utsikten. Vattnet som brusade under, forsade fram tillsammans med fisken. Jag drog in ett djupt andetag innan jag grep tag om kanten till det breda räcket, jag klängde mig fast vid lyktstolpen precis bredvid när jag ställde mig upp på stenräcket. Vinden grepp tag om mig och jag fick hålla hårdare om stolpen för att inte falla ner. 

  Jag blickade ner på vattnet, det mörka vattnet. Det var flera meter ner, jag svalde innan jag vände upp blicken och såg på horisonten. På solen som höll på att gå ner och spred ett sken över himlen i alla möjliga färger, på fåglarna som flög fridfullt över himlen, på molnen som såg ut som flygande sockervadd. Hur allt såg så enkelt ut, hur enkelt det var att sväva. 

  Gör det och allt är över. En aning tveksamt och försiktigt släppte jag taget om stolpen bredvid mig innan jag stod på egna ben, endast balansen höll mig ståendes på räcket. Jag slöt ögonen innan jag drog en andetag utav luften. This was it. 

herregud, you guys! känslor.se... vad tror ni händer? är det över nu? är novellen slut här? åh nej, hon har inte blivit schizo om ni trodde det... hon har bara mycket sorg, sorgen har en egen talan. men hon har inte flera olika personer inom henne. ja.. ni fattar. 

vad tycks? kommentera! det betyder verkligen allt för mig, NI betyder allt! hur ni läser o kommenterar. 

det berörde mig verkligen hur mycket ni tyckte om förra kapitlet, det är både på gott o ont att jag fick en del att gråta. TACK! ni förgyller mina dagar, ni inser inte hur mycket jag tjuter o skriker när ni är hur gulliga som helst eller ja... allt är bara så himla bra. =) PUSS&KRAM. ♥

PREVIOUS:     ”Du Penny, skulle du kunna låta mig och Justin prata en stund?” frågade Jesse och vände blicken mot sin syster, hon rynkade förbryllat på pannan. 

   ”Varf-” började hon. 

   ”Måste ha lite hederligt broder till pojkvän snack, det kommer inte ta lång tid” avbröt han och nu skrattade Penny innan hon klappade mig på axeln. Jag log mot henne men vände sedan blicken mot Jesse igen när dörren stängts efter henne. Dock hade hans roade leende dött bort och ersatts utav ett allvarligt, jag såg en aning fundersamt på honom. 

   ”Justin, det är en sak jag måste prata med dig om” sa han sedan och svalde.

”Vad är det Jesse?” frågade jag oroligt när skämtsamheten försvann ur luften och ersattes utav en tung och kvävande tystnad. Jag började bli riktigt orolig över vad det var han ville prata med mig om. Hade han dåliga nyheter att berätta? Jag svalde oroligt och satte mig försiktigt på sängkanten medan jag såg på honom. Han harklade sig innan han sträckte lite på sig, han smackade med läpparna och jag erbjöd honom genast att jag kunde hämta vatten men han skakade enbart på huvudet. 

   ”Som du vet är min situation inte den mest idealiska” började han. ”jag kommer inte bli frisk. Men det har jag vetat länge, min mamma har börjat inse det och även min pappa. Men någon som fortfarande lever i drömmarnas värld är Penelope. Hon kommer inte inse att det inte finns något kvar att göra för än jag tagit mitt sista andetag. Hon tror fortfarande att ett mirakel kommer hända och jag får en ny lever samt att sjukdomen helt plötsligt ska lämna min kropp” 

  ”Därför har jag bestämt mig för att inte berätta för henne. Jag har pratat med doktorn och jag har även pratat med mina föräldrar och efter lite övertygelse gav de med sig” jag rynkade förvirrat på pannan medan jag undrade vart detta skulle leda oss. Vad menade han? 

  ”Doktorn har sagt att jag har högst ett halvår kvar att leva, min lever orkar inte längre fungera och cellmedicinerna biter inte som de ska. Jag blir bara värre för varje dag som går och det gör ont. Jag har ingen ork kvar i kroppen och vartenda muskel och ben i min kropp gör ont trots all smärtstillande som de pumpar i mig” jag såg förtvivlat ner på pojken som jag först nu insåg hur mycket smärta som han gick genom. Vad han behövde gå genom varje dag. 

  ”Därför har jag som sagt pratat med doktorn och han har gått med på att han ska ta bort allt som hjälper mig att hålla mig vid liv” fortsatte han och viftade sedan lamt med armen mot maskinerna bredvid hans säng, jag följde hans blick och kände en stöt i bröstet när jag registrerade vad han menade. Han skulle i stort sett ta livet av sig. 

  ”Och varför berättar du det här för mig?” frågade jag med svag stämma innan jag harklade mig. 

  ”Därför att jag vill inte att Penny ska få veta något innan och jag vill inte ha henne här när jag gör det heller. Jag vill att du tar med henne bort medan jag går vidare. Hon skulle inte förstå om jag berättade för henne, hon skulle bli helt hysterisk. Jag vill gå vidare och veta att hon är glad, lycklig. Vilket hon är med dig, jag vill att du tar hand om henne”

  ”Du vet att hon kommer hata oss alla när hon får reda på sanningen?” jag fick kämpa med tårarna, han var så otroligt modig. Bara 15 år gammal och han pratade om sin egen död som om det vore en promenad i parken. 

  ”Jag vet, men hon kommer tillslut inse att det var vad jag ville. Hon kommer precis som alla andra gå vidare och sedan hoppas jag att hon kommer kunna blicka tillbaka och se att det var mitt val. Ingen annans utan mitt” jag nickade förstående. 

  ”Vad ska jag göra?” frågade jag. 

  ”Jag vill att du tar med henne bort, ta med henne på en promenad. Vad som helst” Jesse ryckte svagt på axlarna. ”se till att hon är ovetande tills ni kommer tillbaka, försök få henne att inse att det jag var och ingen annan. Att få dö i lugn var min sista önskan” jag nickade förstående innan jag svalde. 

  ”Jag lovar” sa jag och han log lättat mot mig. 

  ”Tack” viskade han tillbaka. ”se så, gå nu ut innan hon blir orolig. Låtsas som att jag hotade dig med att klippa av dina armar och krossa dina ben om du någonsin sårade henne” fortsatte han och skrattade till. ”jag kommer förstås hemsöka dig om du någonsin gör det!” utbrast han sedan och såg allvarligt på mig. Jag skrattade innan jag höll upp händerna. 

  ”Jag ska ta hand om henne jag lovar” försäkrade jag, han nickade och sjönk sedan tillbaka bland sina kuddar innan ett retsamt leende sträckte sig över hans läppar. Jag la handen på handtaget innan jag vände blicken för att se på honom en sista gång, han hade nu glidit in i sömnen. Jag drog sedan in ett djupt andetag för att samla mig och öppnade dörren, Penny reste sig genast upp ur sin stol när hon fick syn på mig. Jag log ett påklistrat leende. 

  ”Var han hård mot mig?” nej, men han gav mig en massa tung information. 

  ”Tja, kan ju säga såhär att jag kommer inte vara speciellt snygg längre om jag någonsin gör dig illa” svarade jag och Penny fnittrade roat. ”men babe, jag måste hem och lämnade mitt bagage samt säga hej till mormor och morfar. Men jag hör av mig ikväll, okej?” hon nickade genast med ett leende på läpparna innan hon sträckte på kroppen. 

  ”Hälsa dem från mig” mumlade hon innan hon tryckte sina läppar mot mina, jag besvarade kyssen innan jag drog mig ifrån och log mot henne. 

  ”Det ska jag” Chaz reste sig från sin stol och gick fram till mig. 

  ”Kan jag åka med dig hem eller? Jag ska träffa Ana om en timme” jag nickade åt honom och vi vinkade hejdå till Penny som sedan försvann in genom dörren till Jesse. Väl ståendes i hissen släppte jag ut ett högt andetag och flätade samman fingrarna bakom mitt huvud. 

  ”Han berättade för dig, visst gjorde han?” frågade Chaz bredvid mig, förvånat vände jag blicken mot honom. Jag öppnade munnen för att säga något innan jag enbart nickade på huvudet. 

  ”Han berättade för mig för några dagar sedan, sa att Stacey berättat hela familjehistorian för honom. Att han tyckte det var coolt att ha en storebror, även fast vi bara är halv bröder. Han ville att jag ska vara där för henne när allt kommer rasande ner över henne” sa han.

  ”Han sa att jag skulle ta med henne bort, se till att hon inte befann sig på plats när han... går vidare” sa jag. ”hon kommer hata mig” mumlade jag sedan. 

  ”Jo, det sa jag också. Men Jesse hoppades att Penny tillslut skulle respektera hans önskan precis som vi andra gjorde och då inse att hon inte kunde hata oss” jag nickade och hissen plingade till. 

  ”Det är så mycket att smälta bara, jag känner mig jätte hemsk som ler mot henne när jag vet vad som ska hända med hennes bror om några få dagar. Det är ett stort lass” sa jag, vi passerade expeditionen och det stora väntrummet där jag en gång suttit med Bubble i famnen i väntan på att Penny skulle komma tillbaka efter olyckan med bilen. Jag svalde och vände bort blicken. 

  Jag hade redan lämnat mitt bagage hemma hos mormor och morfar och hälsat på dem. Jag behövde bara ha en ursäkt för att få lämna, slippa le mot henne som om inget var på tok. Som att jag inte visste att hennes lillebror skulle dra ut alla maskiner som höll honom vid liv. I tystnad satte vi oss i bilen och körde hem, jag släppte av Chaz vid hans hus och han gav mig en klapp på axeln innan han gled ur och stängde dörren efter sig. 

  Väl hemma, joggade jag uppför stentrappan och tog de få stegen fram till dörren innan jag öppnade den. Låga mummel hördes från köket och jag klev fort ur skorna innan jag fort gick genom korridoren och bort mot trappan.

  ”Justin?” hörde jag min mormor fråga oroligt efter mig. 

  ”Ja, det är jag. Jag måste bara... ehm... jag kommer... jag bara...” sa jag men fick inte fram något begripligt utan gick istället upp på andra våningen och låste min sovrumsdörr om mig. Klumpigt gled jag ner till golvet innan jag begravde ansiktet i händerna. När kommer hon någonsin tala med mig igen? Hur kommer hon kunna se på mig utan att känna hat? Hennes lillebror, hennes lillebror som hon håller så kärt att det är helt ofattbart att ibland förstå. Och här sitter jag, hennes pojkvän som älskar henne över allt annat, med information om hennes lillebrors död som jag inte berättade för henne.

   Men jag kunde inte svika honom, 15 år gammal och hans sista önskan var att få gå i lugn. Inte kunde jag förneka honom den chansen, efter all smärta han gått genom under de senaste 10 åren. Tankarna och känslorna som vimlade runt inom mig hotade med att krossa mig under deras tyngd, en tryckande känsla la sig över mitt bröst innan jag kände fuktiga tårar mot mina handflator.

  Jag drog in ett skälvande andetag och lutade huvudet bakåt mot dörren. Hur skulle jag reagera om någon inte berättade för mig att Jazmyn eller Jaxon skulle dö? Jag knep hårt ihop ögonen och ville inte ens begrunda min egen fråga, ville inte tänka på det. Jag ville inte ha ett svar till den frågan.

*

  Lördag, 22:a Juni. 

Dagen var här. Hur mycket jag än ville att tiden skulle sakta ner och aldrig nå lördag så hade den ändå anlänt med en rasande fart. Penny var på strålande humör på grund av sin ovetskap medan alla andra gick runt med påklistrade leenden och grät i Pennys frånvaro. Jag hade tvingats till att bete mig som om jag inget visste när vi umgicks på dagarna, kyssa henne som om jag inte visste att hennes bror skulle dö mycket tidigare än hon förväntat sig. Jag mådde illa. 

  Alla var samlade på sjukhuset, Pennys mamma och pappa, Ryan och Chaz tillsammans med Ana och Pennys mormor och morfar hade kommit på besök. Dock endast på grund av att de skulle kunna säga hejdå till Jesse och inte för att enbart hälsa på som Penny trodde. Jesse skickade mig en blick som jag genast tog som en signal att det var dags. Jag reste mig från min stol bredvid Penny innan jag sträckte min hand ut mot henne. 

  ”Jag tycker vi går en vända, får lite luft och kommer tillbaka” Penny såg förvånat och en aning förvirrat på mig. 

  ”Nej, jag-” började hon protestera men jag ville inte ha det. 

  ”Jo, kom igen. Du börjar se lite vimmelkantig ut tycker jag, mår du bra? Frisk luft kommer göra susen. Vi blir inte borta länge, alla kommer vara kvar när vi kommer tillbaka” försäkrade jag henne. Ja, alla utom en. Hon öppnade återigen munnen för att protestera. 

  ”Ska jag tvingas att bära dig ut?” frågade jag och höjde ena ögonbrynet som visade att jag menade allvar. 

  ”Det är lugnt Penny, gå en runda med Justin du” yttrade sig Jesse från sängen för att hjälpa mig med Pennys envishet. Jag kastade honom en blick och ett snett leende. Penny suckade uppgivet innan hon reste på sig, jag log segervisst och hon himlade med ögonen åt mig. 

  ”Vi kommer snart tillbaka” sa hon och såg sedan på Jesse innan hon kramade hans hand. 

  ”Ta er tid. Jag vill att du ska vara glad och lycklig. Jag kommer alltid älska dig, glöm aldrig det” genast förstod jag att detta var Jesses hejdå till Penny, Penny såg en aning förvånat på honom innan hon skrattade till. 

  ”Jag älskar dig också” sa hon medan hon såg roat på honom.

  ”Ledsen det är medicinerna som gör mig lite flummig” ursäktade han sig och viftade med handen, rummet skrattade men jag kunde höra den sorgsna undertonen i det. Jag flätade samman våra fingrar innan jag drog henne mot dörren, vi vinkade till alla i rummet innan vi kom ut i korridoren. Vi tog oss ut ur sjukhuset och träffades av friska luften, jag drog in ett djupt andetag innan jag kramade Pennys fingrar. 

  ”Du hade rätt, jag behövde nog lite frisk luft. Jag börjar nästan lukta som sjukhuset själv, för rent” sa hon och jag skrattade till. Jag la armen runt hennes axlar innan jag drog in henne till min sida, jag kände hur hon la armen runt min midja. Jag drog in ett djupt andetag mot hennes hjässa. 

  ”Jag tycker du luktar lika gott som vanligt jah” påpekade jag och hörde hur hon fnittrade. Något som jag antagligen inte kommer få höra under en väldigt lång tid framöver. 

  ”Du vet att jag älskar dig va? Har alltid gjort och kommer alltid göra, jag kommer alltid finnas för dig” sa jag och la kinden mot hennes huvud medan vi gick längst vägen. Hon fnittrade till igen. 

  ”Vad är det med allas plötsliga känslospyor?” frågade hon och jag skrattade åt hennes ordval. 

  ”Jag vill bara försäkra dig om hur jag känner se till att du aldrig glömmer” svarade jag och ryckte på axlarna, jag vill inte att du ska komma ihåg det om 20 minuter när du inte kommer vilja se på mig igen. Komma ihåg att jag älskar dig. 

  ”Jag älskar dig också, mer än du anar” svarade hon och kramade åt runt min midja. Jag log sorgset medan vi gick vidare, hörde hur gruset knastrade under våra fötter och kände hur vinden fläktade skönt i ansiktet. Känna hur allt var frid och fröjd för ett ögonblick innan allt kommer att splittrats likt ett krossat glasfönster. 

  Vi närmade oss sjukhuset igen och jag såg med förtvivlade ögon på det som komma skall, jag ville inte. Men Penny halvt drog med mig in genom dörren, hon fnittrade vid min sida och jag log av ljudet. Hissen plingade till innan den tog oss upp till plan 4, jag kände hur mitt bröst drog ihop sig. Jag behövde prata med henne nu innan vi nådde fram, jag behövde förklara för henne. 

  ”Penny” sa jag och hon vred genast huvudet mot mig, hon såg på med sina stora, nyfikna ögon som varit det första jag fallit för när vi först sågs. 

  ”Ja?” frågade hon mjukt. Jag grep tag om hennes armar och stannade henne, hon såg förvirrat ner på mina händer innan hon vände blicken upp mot mig igen. 

  ”Det är en sak jag måste säga innan vi...” började jag men kom av mig. 

  ”Vad är det Justin?” uppmanade hon efter en stund då jag fortfarande stod tyst, kämpade med att hitta dem rätta orden. 

  ”Kommer du ihåg när vi pratade om att alla har olika långa vägar att gå i livet?” frågade jag och hon nickade. ”Jesses väg, hans var ovanligt kort, en kort och smärtsam väg. Han behövde kämpa sig genom livet med hjälp av mediciner och sjukhusapparater. Han var inte fullt ut lycklig på detta vis, han älskade dig men precis som alla andra behöver han gå vidare” jag svalde. 

  ”Justin, vad är det du säger?” frågade hon och jag kunde lätt urskilja paniken i hennes röst men samt förvirringen. 

  ”Penny, Jesse ville inte leva längre. Han led. Han ville inte behöva kämpa sig genom vardagen längre” hon började krångla i mitt grep medan jag försökte förklara för henne, tillslut slet hon sig ur mitt grepp och skyndade sig ner längst korridoren. ”Penny! Stanna”

  ”Nej! Du ljuger!” utbrast hon men stelnade till när hon fick syn på sina nära och kära som grät i varandras famnar. ”nej, han...” innan jag hann stoppa henne störtade hon in i genom dörren och därefter följde ett skri som var så hjärtslitande att det skar både mitt hjärta och själ i tu. 

  Ingens Perspektiv.

Penny och Justin försvann ut genom dörren och tystnaden spändes inne i rummet då alla visste vad som skulle hända härnäst. Doktorn trädde snart in genom dörren med ett sorgset leende. 

  ”Goddag, Jesse. Familjen” sa han och nickade först åt Jesse och sedan åt resten. De hälsade glädjelöst tillbaka till honom. ”är du fortfarande säker?” frågade han allvarligt. 

  Jesse nickade. ”jag är säker” svarade han lugnt, hans mamma brast ut i gråt bredvid honom och han vände långsamt huvudet mot henne. 

  ”Gråt inte mamma, allt kommer att ordna sig. Vi kommer ses igen, jag lovar” hon sjönk ihop vid Jesses axel medan han strök henne lugnande över håret. ”allt kommer bli bra, jag kommer komma till en bättre plats. En plats utan smärta, där kommer vi ses igen” tårarna rann sakta nerför allas ansikten närvarande i rummet. Alla som kunde se den 15 åriga pojken som talade som om han vore 95 år och levt sitt liv till dess fulla gräns med massor utav upplevelser att blicka tillbaka mot. Men han hade inga, enbart minnen från tusen olika sjuhus salar, doktorer, nålar. Ändå var han nöjd, ändå var han redo att släppa taget. 

  ”Det är över, dags att gå” mumlade han och tårarna glänste till i hans ögon. Stacey skakade förtvivlat på huvudet innan hon grät in i sin mans bröstkorg medan hon klängde sig fast vid hans skjorta.

  ”Vi älskar dig och vi kommer se dig där uppe” sa John med ett ansträngt leende, tårarna gled tyst nerför hans kinder, Jesse log mot sin far innan han nickade kort. Chaz släppte taget om Ana som tyst grät och lämnade sin plats bredvid vän och flickvän. 

  ”Jag vet att vi inte har hunnit fått någon riktig kvalitets tid tillsammans men jag har alltid önskat mig en bror och det är coolt att jag fått en... oavsett vad. När det gäller Penny... jag lovar att jag kommer ta hand om henne, lika mycket som Justin. Justin troligen mer, han älskar henne verkligen” sa han. 

  ”Tack” mumlade Jesse till svars med ett litet leende. Morföräldrarna tog sina adjö innan Jesse vände sig till doktorn och nickade. Doktorn nickade svagt innan han vände sig mot maskinerna, han klickade på några knappar innan pipet upphörde att låta från maskinen och surrandet från de andra tystnade. 

  ”Nu ska det inte ta lång tid för än ditt hjärta slutar att slå, jag önskar dig all lycka i efterlivet. Det har varit ett sant nöje att få vara din doktor, hejdå Jesse” sa doktorn sedan innan han lämnade rummet för att låta familjen ha de sista minuterna för sig själva. Jesse andetag började bli rossligare då luften som annars blåstes in genom slangen han hade vid näsan slutade fungera gjorde att luftstrupen drog ihop sig.

  ”Hälsa Penny att jag älskar henne... b-be henne att inte h-hata er... det var jag. Jag älskar er alla” med dem orden sagda drog Jesse in ett djupt andetag innan hans bröstkorg sjönk ihop och hans blick stirrade in i en annan värld, en värld som inte tillhörde deras längre. Han var fri. 

jag erkänner att jag grät i alla fall något medan jag skrev detta kapitel, eftersom jag omslukar mig själv i berättelsen för att få fram de olika känslorna på bästa sätt. jag vill varje gång ganska fäst vid mina karaktärer o har svårt att släppa dem. men ibland behövs det för historians skull. att görs av en anledning. 

men det var en riktig bergodal bana... Justin som tvingades hålla det hemligt, Penny som inget fick veta, Jesse som dog. hur tror ni att Penny kommer göra? kommer hon hata alla? 

vad tycks? kommentera! jag vill verkligen veta vad ni tyckte, bra/dåligt? puss&kram. ♥

ps. vet att gifen är från "my sister's keeper" o därmed en tjej. men jag tyckte den passade så bra så jag hade med den i alla fall. =P 

   ”För det första” sa jag och såg på honom. ”du satte liquid eyeliner på mina ögonbryn” han tryckte knytnäven mot munnen för att hindra skrattet. ”du ska normalt sätta det på ögonlocket och så kan du göra en liten vinge också om du vill. Sedan hade du ögonskugga på mina kinder och på mina läppar har jag nu något som du också använder på ögonlocken för att få ögonskuggan att hålla sig på plats längre” Justin skrattade nu så mycket att han låg ner på golvet, killarna skrattade lika mycket borta från sängen. ”men bra jobbat” sa jag och klappade på hans höft. 

   ”Jag tycker du blev riktigt het” sa han och reste sig från golvet. Jag flinade mot honom innan han pressade en kyss mot min kind. 

Söndag, 26:e Maj. 

Vattnet rann ner längst våra kroppar och dränkte mitt hår, jag sträckte på halsen så mina blöta läppar nådde Justins innan jag slängde en arm runt hans nacke. Mina nakna bröst trycktes mot hans och jag kunde känna hur hans hjärta slog mot min hud. Min rygg träffades strax efter den kalla duschväggen och jag rös till utav kylan, Justins händer smekte mina sidor innan de landade på mina höfter.

   Jag tryckte in min tunga i hans mun samtidigt som jag tiltade huvudet för att kunna fördjupa den så mycket jag kunde. Ett lågt stön lämnade Justins strupe medan han tryckte sin kropp närmre. Hans stora hand tog ett grep om mitt ena lår och drog upp det till sin höft. 

   Tur att man är vig, tänkte jag. Tur att resten fortfarande sover också, fortsatte jag sedan när ett högt stön kom ur min mun. Jag flätade in fingrarna i hans våta hår medan den andra smekte nerför hans muskulösa rygg. Det var söndag morgon och jag hade vaknat utav solen som lyckats ta sig in mellan glipan vid väggen och sken mig rakt i ansiktet. Sömndrucket hade jag suttit mig upp och sedan ställt mig upp, det var söndag och Justin skulle åka idag. Han skulle åka och inte komma tillbaka för än i alla fall en månad framöver.

   I desperat behov att känna honom nära och kärlek tassade jag ner till undervåningen där Justin legat och sovit tillsammans med Ryan. Chaz hade igårkväll dragit iväg för att träffa Ana och sedan inte kommit tillbaka, vi alla hade antagit att han sov över hos henne. Jag hade ruskat Justin tills han vaknade, minuter senare stod vi i duschen tillsammans och här var vi nu. I full gång att smaka varandras läppar, tunga, känna varandras skinn under fingertopparna. 

   ”Jag kommer... sakna dig... så himla... mycket” sa jag mellan varje kyss jag tryckte mot hans läppar. 

   ”Jag kommer sakna dig också” svarade han och lutade sig tillbaka tillräckligt mycket för att kunna se in i mina ögon, jag kunde redan se saknaden och sorgsen över vad som komma skall senare i eftermiddagen. Genast slängde jag mig fram och kysste honom ivrigt och desperat. 

   Jag ville ha honom här, här oss mig. Allt var så mycket enklare att handskas med när han var här. Han förstod och fanns där. Han var den trygga famnen jag kunde gömma mig i. Hans fjäderlätta kyssar smekte min hals och fick min mun att falla öppen medan mina ögon slöts.

   ”Justin...” andades jag fram. Mitt underliv dunkade vid det här laget utav upphetsning och jag krävde hans närhet. Känna hans kärlek och veta att han var min och ingen annans. Jag kände hur Justin växte mot mitt lår och stönade lågt. 

   ”Penny...” mumlade han lågt mot min hals. Jag la armen tillbaka runt hans hals samtidigt som Justin grep tag om mitt andra ben och jag slingrade mig smidigt runt hans midja. Justin tryckte mig hårdare mot väggen, jag böjde på nacken och tryckte mina öppna läppar mot hans. 

   ”Penny, vi har ingen...” mumlade Justin innan han stönade lågt, jag lutade huvudet mot väggen när jag kände honom vid min öppning. 

   ”Jag tar... piller” fick jag fram, jag visste nämligen att min mens snart var på väg och pillerna hjälpte något mot smärtan men skulle även se till att jag inte blev gravid. Utan att tveka trängde Justin in och en gemensamt stön lämnade våra läppar och ekade mellan duschväggarna. 

   ”Vi måste... inte väcka... dem andra” flämtade jag fram och Justin nickade mot min axeln medan han stötte in och ut ur mig. Jag tog ett fastare tag runt hans hals och tryckte hans kropp mot min. Han stötte djupare och djupare för varje gång och min mun föll öppen från njutningen. ”oh god... ” jag klämde till med mina ben runt honom och lutade sedan bak huvudet för att kunna pressa läpparna mot hans. 

   ”Fuck” utbrast Justin och la handen mot kakelväggen bredvid mig. ”jag älskar dig” 

   Jag bet mig i läppen för att inte stöna högt innan mitt huvud föll ner till Justins axel. ”jag älskar dig också” han stötte hårdare och fortare för ett ögonblick innan jag kände hur jag närmade mig kanten till fullständig bliss. ”Justin!” 

   Mitt huvud föll bakåt mot väggen när orgasmen svepte över mig och hörde snart hur Justin följde efter mig och stannade upp i sina rörelser. Jag andades andfått in och ut innan jag slappnade av i hans famn. På smått skakande ben släppte han ner på mig på golvet innan han smekte bort håret ur mitt ansikte och sedan kysste ömt mina läppar. Jag log mot hans mun. 

   ”Vi borde nog duscha nu” sa jag lågt och hörde hur han skrattade. 

   ”Vi borde nog duscha nu” instämde han och nickade på huvudet. 

Jag fnissade lågt när Justins läppar kittlade mig på halsen och försökte vrida mig ur hans grepp men han höll ett fast tag om mig och jag kunde känna hur han log retsamt mot min hud. 

   ”Taskigt!” utbrast jag men skrattade igen. Han släppte sitt grepp om mig och lät mig sedan återgå till äpplet som låg på skärbrädan framför mig. Spencer satt sömndrucken med huvudet i handen medan Ryan satt koncentrerad med mobilen framför ansiktet.

   ”Jag förstår att ni gulligullar på grund av att Justin ska iväg men kom igen, gör mig inte totalt deprimerad för att jag är ensam och oälskad” gnällde Spencer ledsamt och lyfte på huvudet. Jag såg roat men samtidigt beklagande på henne. 

   ”Ledsen Spence” fnittrade jag och skar den sista biten äpple innan jag la ner det i skålen för att sedan  hälla ut yoghurt över. Jag drog ut lådan och tog en sked innan jag satte mig vid matbordet bredvid henne, Justin gäspade medan han kliade sig på bröstet. Telefonen i hans byxficka började sedan ringa gällt och han fiskade snabbt upp den. 

   ”Hallå... hej... hemma hos Penny... nej... okej, när?... okej... vi ses då” sa han innan han la på. Jag såg frågande på honom.

   ”Vem var det?” frågade jag med ett leende. 

   ”Scooter” svarade han och såg upp på mig, jag nickade och såg ner på min yoghurt igen. Justin sjönk ner på stolen bredvid mig innan han lyfte över mig till hans knä, jag skrattade förvånat till med log sedan. Justin la sitt huvud vid min hals innan han andades in djupt och släppte sedan ut det. 

Pattie log sin son som frustrerat suckade, hon drog in honom i en kram och sa sedan något i hans öra. En bil stod parkerad på Diane och Bruces uppfart och Kenny stod lutad mot den. Väskorna var nedpackade i bagageluckan. Spence, Ryan och Chaz tillsammans med Ana, Nolan och Mitch stod bredvid mig medan vi såg hur Justin sa hejdå till sina morföräldrar. 

   ”Har du allt nu?” frågade Pattie för säkert miljonte gången dock istället för att stöna eller sucka åt sin mors fråga slängde Justin plötsligt upp mig över hans axel. Jag skrek förvånat till. 

   ”Japp, leggo!” sa han sedan glatt och jag skrattade lågt åt honom. Han ställde ner mig på marken igen med ett leende och Pattie himlade roat med ögonen åt honom. Justin tog adjö utav sina vänner innan han vände sig mot mig igen, ur ögonvrån såg jag hur de andra började syssla med annat för att låta oss prata ostört. Jag såg upp i hans bruna ögon och andades hackigt in då gråten redan var runt hörnet. 

   ”Man tror att det ska bli enklare och enklare att säga hejdå till dig men det blir bara värre” sa jag lågt och fingrade med mina shorts. Justin lät sina händer smeka nerför mina överarmar innan han flätade samman våra fingrar. 

   ”Hey, se på mig” sa han och jag såg upp honom genom tårfyllda ögon. ”tiden går fortare än du anar, snart kommer jag vara tillbaka igen. Det är lika svårt för mig att säga hejdå till dig också jämt och ständigt, jag mår bättre när du är med mig. Jag önskade att du kunde följa med mig vart jag än gick men det är inte möjligt. Därför måste vi tänka framåt och tänkte på när vi kommer ses igen och inte på den tiden där vi inte gör det. Posivitet är nyckeln” jag snyftade till medan jag nickade. Han såg sorgset ner på mig innan han drog in mig i hans famn, jag borrade genast in mitt ansikte i hans bröst och kände hur hans begravde sitt bland mitt hår. 

   ”Justin, vi måste åka” hörde jag Kenny ropa, jag lutade mig genast bakåt för att kunna känna hans läppar mot mina en sista gång. Jag kupade hans kinder i mina händer och sträckte på kroppen, han lindade armarna runt min midja och besvarade kyssen. 

   ”Posivitet är nyckeln” sa jag sedan och såg upp i hans ögon, han log sorgset mot mig innan han nickade kort. Jag släppte mitt grep om honom och följde honom fram till bilen. Han log och vinkade till sin familj som stod på trappan innan han gled in i framsätet bredvid Kenny, motorn startade och jag ställde mig bredvid Spencer och Chaz som la en arm runt mina axlar. Bilen rullade iväg längst gatan och försvann bort. En ensam tår rann längst min kind. 

 

Onsdag, 5:e Juni. 

”... året har varit fyllt utav skoj och enastående elever som kämpat för att uppnå att vara de bästa de kunde bli” rektorn stod uppe på scenen och blickade upp över eleverna och föräldrarna medan han höll sitt sommarlovstal. Yes, du hörde rätt. Sommarlov. 

   Alla elever satt i årskurs ordning vilket betydde att avgångseleverna satt längst fram, där bland killarna och Ana medan jag själv satt flera rader bakom dem. De hade nu gått ur skolan och kunde plugga vidare på universitet eller gå ut till arbetslivet och söka jobb. Jag blev själv kvar i skolan. 

   Jag vände huvudet för att se Helena tillsammans med hennes man och till min förvåning stod pappa med händerna nedstuckna i sina kostymbyxor med blicken fäst på scenen. 

   Vad gjorde han här? Var min första tanke men sedan slog det mig. Såklart han ville se sin son ta studenten. Jag suckade och vred på huvudet igen. Solen sken och stekte på oss, fick mig att smått svettas i den tunna klänningen jag bar. Rektorn yttrade sitt sista ord innan han bemöttes utav höga applåder, namn efter namn började ropas upp medan eleverna klev upp på scenen för att ta emot sina diplom. 

   ”Hur känns det nu då?” frågade jag Chaz, han skrattade. 

   ”Underbart, nu slipper jag äntligen den här skit skolan” utbrast han och sprack upp i ett stort leende. Jag log roat tillbaka mot honom. 

”Skönt med sommarlov nu då?” frågade Jesse och vände trött huvudet mot mig, jag log brett och nickade. 

   ”Så otroligt skönt” svarade jag och hörde hur han skrattade lågt. 

   ”När kommer Justin tillbaka då?” frågade han sedan, jag vände huvudet mot honom och förvånades för ett ögonblick över hans fråga innan jag slog bort förvåningen. 

   ”Den 19:e” svarade jag med ett leende. ”två veckor” Jesse nickade och vred på huvudet igen. 

   ”Saknar du honom?” frågade han, jag bet mig i underläppen och fingrade på kjolen till klänningen. 

   ”Ja, hela tiden. Han gör allt lättare och... och han bara... gör det lättare” svarade jag osammanhängande. ”han gör mig glad” 

   ”Det var skönt att höra” mumlade Jesse och jag log mot honom. ”annars hade jag behövt ge honom redigt med stryk” jag skrattade. 

Onsdag, 19:e Juni. Justins Perspektiv. 

Promo touren inför mitt kommande album var slut och jag var på väg tillbaka till Stratford, all flygning hade tagit på min kropp och jag kände mig slut både psykiskt och fysiskt. Fansen hade varit helt underbara och det var ett tag sedan jag rest runt på detta vis då jag varit så fokuserad på albumet och nästan varit instängd i studion. Det var härligt att se dem alla igen. 

   Alla konserterna var en ny upplevelse, från att spela inför 300.000 människor i Mexico City till att få spela i Apollo Theater där Michael Jackson spelat. För att också få uppträda på ”Much Music Awards” och dessutom vinna i alla kategorierna jag var nominerad i var stort. Men nu var jag på väg tillbaka och inget kunde uppnå den glädjen jag kände att snart få se och ha Penny i min famn igen. 

   ”Var vänligen att spänn fast säkerhetsbältena då vi går inför landning, hoppas ni haft en trevlig flygning och har en fortsatt trevlig resa. Tack” sa piloten genom högtalaren, jag vände huvudet mot det lilla fönstret och såg hur marken närmade sig under oss. 

Jag sträckte på kroppen medan jag otåligt svängde förbi människorna som gick i korridoren medan jag sökte med blicken efter den välbekanta figuren som tillhörde Penny. Tillslut fick jag syn på henne i en utav vänt stolarna utanför salen, Chaz knackade henne på axeln innan han pekade bort mot mig. Pennys blick flög genast upp innan den mötte min, ett brett leende sprack upp i hennes ansikte och hon såg så otroligt vacker att det gjorde ont i mig. Hon ställde sig upp ur stolen innan hon sprang mot mig, jag kom henne till möttes och hon slängde sig i min famn. Jag tryckte henne mot mitt bröst och drog in doften av henne. Jag hade saknat henne mer än jag trodde. 

   ”Du är här! Jag trodde inte du skulle komma för än senare” utbrast hon och lutade sig tillbaka. 

   ”Överraskning” sa jag och hon skrattade innan hon sträckte på sig och våra läppar möttes i en efterlängtad kyss. 

”Hej Jesse, hur mår du?” bekymrat såg jag ner på den lilla pojken i sängen, han såg ut att ha ont där han låg i sängen. Hans panna blänkte utav svett och hans ögon såg trötta upp på mig. 

   ”Frisk som en häst” skämtade han och jag log snett mot honom och beundrade honom för att kunna hålla humöret upp trots hans tillstånd. Ur ögonvrån såg jag hur Penny roat skakade på huvudet. ”du Penny, skulle du kunna låta mig och Justin prata en stund?” frågade Jesse och vände blicken mot sin syster, hon rynkade förbryllat på pannan. 

   ”Varf-” började hon. 

   ”Måste ha lite hederligt broder till pojkvän snack, det kommer inte ta lång tid” avbröt han och nu skrattade Penny innan hon klappade mig på axeln. Jag log mot henne men vände sedan blicken mot Jesse igen när dörren stängts efter henne. Dock hade hans roade leende dött bort och ersatts utav ett allvarligt, jag såg en aning fundersamt på honom. 

   ”Justin, det är en sak jag måste prata med dig om” sa han sedan och svalde.

känner mig faktiskt väldigt stolt som lyckades skriva ihop detta kapitel på en och en halvtimme. =) mycket hände; Justin åkte och kom tillbaka, de gick ut skolan och sedan är det något allvarligt Jesse vill prata med Justin om. hm... vad tror ni det är?? 

vad tycks?? era kommentarer betyder verkligen allt för mig, så SNÄLLA kommentera! göra mina dagar o motiverar mig till att skriva mer och uppdatera oftare. PUSS&KRAM. ♥

PREVIOUS:    ”Och de var de alldeles för fina citaten från den alldeles för roliga filmen ‘Crazy Stupid Love’” sa jag och tittade roat på Justin som såg ut som ett litet barn i mataffären som tappat bort sin mamma. 

   ”Amen vad bra då, då behöver vi ju inte se den eftersom ni i stort sett spelade upp hela filmen för oss!” utbrast Ryan och jag himlade endast med ögonen åt honom. 

   ”Åh, vad bitter du är!” nu var det Ryans tur att himla med ögonen. 

   ”Jag tycker vi ser på den här” sa jag och klickade en neråt för att sedan ’Never Say Never’ skulle täcka skärmen. Alla skrattade medan Justin endast drog roat på munnen. 

”Justin, här har du!” ropade jag högt så det ekade i huset. Spencer såg upp från sin mobil i fåtöljen och Chaz vaknade med ett ryck i den andra. Justin tillsammans med Ryan kom gående ur köket lågt pratandes innan de sjönk ner i soffan. Ryan skrattade åt det sista Justin sagt innan Justin vände uppmärksamheten mot mig. Han log brett och såg förväntansfullt mot tvskärmen där man även kunde se datorskärmen.

   På någon vis hade vi kommit in på ämnet - min förra hobby, gymnastik - och Justin tillsammans med de andra såklart men mest han varit nyfiken på hur det sett ut. Föreställningar och sådär. Jag hade därefter sökt runt på Youtube då jag visste att det skulle finnas videoklipp från olika tävlingar vi deltagit i. Jag klickade på ”play” innan jag vände blicken mot skärmen och vi i en fotformation gick ut på mattan. 

   ”Herregud, ni går ju till och med synkat” mumlade Ryan och jag flinade.

   Vi rörde oss graciöst över mattan och ingen gjorde ett enda snedsteg eller misstag, övningen inför dessa tävlingar var knäpp. Flera timmar åt gången minst 4 till 5 gånger i veckan. Kroppen var totalt slut efteråt. Klippet tog slut och jag kände en brännande saknad efter vår grupp igen, den kom och gick känslan den var lika intensiv när den väl dök upp. 

   ”Ni böjer er ben på omänskliga vis” kommenterade Justin och fick Spencer att skratta. 

   ”Jag saknar det ibland...” mumlade jag och la huvudet på sned. 

   ”Jag med” jag vände på blicken mot Spencer som såg förstående på mig. 

   ”Ah, kommer du ihåg när vi skulle lära oss att gå ner i split och de tvingade ner oss” utbrast jag när minnet plötsligt slog mig och jag förvred ansiktet utav smärtan. 

   ”Åh, påminn mig inte. Jag grät hela tiden” svarade Spencer och la handen över ögonen. 

   ”Vaddå? Tryckte de bara ner er utan att bry sig om ni skrek eller inte?” frågade Justin med stora ögon och hakan hängande. Jag nickade aning sorgset på huvudet. ”wow” anades han fram, jag flinade roat innan jag ryckte på axlarna. Det var vad det var. 

"Hey, you guys! Long time no see!" utbrast jag till datorn och de 8000 fansen som satt bakom sina egna skärmar hemma. Spencer vände blicken mot datorn där vi satt nedklämda i fåtöljen tillsammans. 

   "Vad gör du?" mumlade hon. 

   "Jag har gjort sådana här live chats eftersom de frågade efter det på Twitter. Förstår dock inte varför, jag har inget speciellt att erbjuda men de vill så jag gör" förklarade jag med ett leende. "de frågar många frågor" la jag till och vände blicken mot skärmen igen. 

    "Så det här är min bästa vän, people. Spencer är hennes namn och det finns ingen som är så gryn som henne" 

   "Ehm... let me disagree!" utbrast Chaz från den andra fåtöljen, jag såg upp på honom och himlade med ögonen. Jag reste mig från bredvid Spencer och satte med på armstödet till Chaz fåtöljen.

   "Chaz allesammans, som tydligen tycker han är grymmast här utav oss alla" sa jag och fnös. "du har fel" fortsatte jag och såg på Chaz som skrattade. Jag log mot honom innan jag reste mig och slog mig ner i Justins knä, hans armar slingrade sig genast runt min midja. Hans huvud lades vid min hals innan han drog in ett djupt andetag. 

   "Och så har vi en trött Justin med oss, är du sömnig?" jag kände hur han nickade, jag log och smekte honom försiktigt med handen över hans kind. Kommentarerna blev genast helgalna vid synen av Justin och massa olika kärleksförklaringar kom inrullandes. Jag log roat medan jag läste, lika många avundsjuka och otrevliga kommentarer fanns som söta och stöttande. Olika förfrågningar ramlade in men den som fångade mitt intresse var en speciell. 

   "Snälla gör "My Boyfriend Does My Makeup Tag", snälla!" 

   Jag tänkte genom förslaget och leendet växte sig bredare på mina läppar, jag sneglade på Justin innan jag fnittrade lågt. 

   ”Justin...” sa jag och ryckte lite på axeln för att fånga hans uppmärksamhet. 

   ”Ja?” frågade han och lyfte på huvudet. Jag pekade på kommentaren som snart försvann då det fylldes på med nya, men till min lycka började fler och fler vädja till oss. Justin skrattade. 

   ”Vill du... att jag?” frågade han och såg roat på mig. Jag nickade häftigt, han öppnade munnen för att svara men jag avbröt honom fort. 

   ”Nej, du har faktiskt inget val” sa jag och reste mig och samtidigt grep tag i hans handled medan jag fortfarande hade ett fast tag om datorn. 

   ”Vart ska ni?” frågade Ryan som var tillbaka från badrummet, jag såg ner på honom från trappan. 

   ”Följ med så får ni se” sa jag och drog med Justin bort mot mitt rum. 

   ”Njaaaaaa” svarade Ryan och drog ut på ordet, jag himlade genast med ögonen då jag visste att han missförstått hela situationen.

   ”Nej, inget sådant. Kom bara” skyndade jag mig att säga och ställde ner datorn så den filmade den målade väggen och inte hela rummet. Lite privatliv ska man ju ha. 

En kvart senare satt vi tillsammans på golvet med allt mitt smink bredvid oss. Justin såg med stora ögon runt på alla sorters penslar, ögonskuggepaletter osv. Chaz och Ryan såg lika förskräckt och förvånat på allt smink som låg på golvet medan Spencer endast blickade roat mot oss då hon visste vad som förväntades utav Justin. 

   ”Så är du redo?” frågade jag med ett snett leende medan jag såg på Justin, han drog in ett djupt andetag medan han såg på allt och släppte nervöst skrattande ut andetaget. 

   ”Nej” svarade han sedan. Jag skrattade åt honom. ”vad är allt det här ens? Jag förstår inte hur du kan ha såhär mycket grejer asså... det enda jag känner igen är det här” sa han och sträckte sig efter puder dosan. ”det här kastar dem i ansiktet på mig när jag ska vara med i tv” jag skrattade lågt åt honom. 

   ”Jaha, men det är väl bara att sätta igång. Jag vet nog inte ens vart jag ska börja” han såg runt bland de olika produkterna innan han tog upp en foundationflaska. ”amen det här låter bekant” mumlade han. ”foundation" läste han högt. "hur...”

   Han skruvade av locket innan han snurrade och vred på den för att se hur det var meningen att han skulle fortsätta. ”jag förstår inte... ska jag... aja, skitsamma. Vi kör bara” jag la handen över munnen för att inte skratta högt. ”ska man använda en borste?” frågade han. 

   ”Jag kan inte ge dig några anvisningar” svarade jag och han suckade. Han skakade sedan på huvudet och hällde ut lite foundation i handflatan, han sneglade på mig och vi skrattade. ”vänta, vänta. Jag måste få sätta upp håret innan du börjar” protesterade jag och sträckte mig efter en tofs, jag drog ihop håret och satte upp det i en knut på huvudet. ”okej så, jag är redo” 

   Jag rynkade ihop ansiktet när Justin valde att smeta ut all foundation som solkräm i ansiktet på mig, jag frustade till när jag kunde andas igen och han såg till att all hud täcktes. Han granskade sedan mitt ansikte och skrattade. 

   ”Euk, det är överallt på mina händer” mumlade han och såg ner på sina handflator. Jag fnittrade roat åt honom medan jag vände och vred på huvudet för att visa mitt ansikte för alla tittarna, kommentar efter kommentar ramlade in som skrattade hur Justin inte alls förstod hur man skulle ta sig till. Justin fortsatte därefter med att pudra mitt ansikte, borsten flög överallt i mitt ansikte och jag knep hårt ihop ögonen. Herregud hur kommer detta sluta, tänkte jag för mig själv. 

   ”Ska vi ge dig lite färg” sa han sedan och tog upp en ögonskuggepalett och öppnade locket. ”shit” 

   ”Det här behöver man ju i alla fall en borste till” mumlade han sedan och tog upp en smal pensel, till min förvåning började han pensla en rosa färg på mina kinder och inte på ögonlocken som jag trodde han skulle. Han måste ha sett mina uppspärrade ögon för att stelnade till för ett ögonblick.

   ”Vad?” utbrast han men jag knep ihop läpparna och skakade på huvudet medan jag försökte hindra skrattet som ville slippa mellan mina läppar. Han återgick då att placera ögonskugga på mina kinder som rouge. När han var klar la han ner paletten på golvet igen och tog upp liquid eyeliner, han skruvade av korken och såg på spetsen med rynkade pannan. Han såg sedan på mitt ansikte och jag insåg att han överlade med sig själv vart i mitt ansikte han skulle sätta detta. 

   ”Ögonbrynen? Whatever” mumlade han innan han grep tag om mitt ansikte för att sedan lägga liquid eyeliner på mina ögonbryn. Jag hörde hur Spencer småfnittrade borta från sin plats och jag skickade henne en aning panikslagen blick. När Justin var klar hade jag två kolsvarta ögonbryn som inte alls följde den formen jag brukade ha, Justin granskade mig för en stund innan han brast ut i skratt. 

   ”Vi går vidare” sa han och höll upp händerna. ”till ögonen” han grep tag i en annan ögonskuggepalett och valde en färg som han sedan lade på mitt ögonlock, sminkningen liknade något jag gjorde när jag var runt 11 då man valde att lägga ögonskugga nästan enda upp till ögonbrynet. Han tog sedan upp en kajal penna för att rama in mitt öga, kan ju säga att den linjen gick långt ifrån sin normala plats. Jag fick mer som en stor svart, bred rand runt ögonen. 

   ”Vänta, ska du ha sådana här?” utbrast han sedan och tog upp lösögonfransarna, fem minuter senare satt fransarna på sned påklistrade på mina ögonlock. 

   ”Herregud...” mumlade jag för mig själv. Jag fick kämpa med allt jag hade för att inte skratta när han valde att sätta ögonskugge bas på min läppar, dock kan jag förstå att han misstog den för ett läppglans då produkten så nästan den samma ut. 

   ”Så, är det klart nu eller?” frågade han och slog ihop händerna. 

   ”Du bestämmer, känner du dig klar?” kontrade jag och såg på honom, han lät blicken svepa över mitt ansikte innan han tillslut nickade.

   ”Okej, allesammans så detta blev Justin... mästerverk tillslut ut” sa jag och lutade mig närmre skärmen för att alla skulle kunna få se hans verk. Jag hörde hur han skrattade i bakgrunden. 

   ”För det första” sa jag och såg på honom. ”du satte liquid eyeliner på mina ögonbryn” han tryckte knytnäven mot munnen för att hindra skrattet. ”du ska normalt sätta det på ögonlocket och så kan du göra en liten vinge också om du vill. Sedan hade du ögonskugga på mina kinder och på mina läppar har jag nu något som du också använder på ögonlocken för att få ögonskuggan att hålla sig på plats längre” Justin skrattade nu så mycket att han låg ner på golvet, killarna skrattade lika mycket borta från sängen. ”men bra jobbat” sa jag och klappade på hans höft. 

   ”Jag tycker du blev riktigt het” sa han och reste sig från golvet. Jag flinade mot honom innan han pressade en kyss mot min kind. 

tycker det är grymt roligt att se killar försöka sminka en tjej när de absolut inte har någon aning om vad de håller på med. xD har velat skriva den här händelsen enda sedan jag började skriva på den här novellen då hon tycker om att sminka och hålla på. =) hoppas ni fann det underhållande. 

det kommer komma ungefär 1 eller 2 kapitel till som fortsätter vara kanske underhållande o mysiga innan annat slår till. 

VAD TYCKS HJÄRTEGULL!? KOMMENTERA! DET BETYDER ALLT ATT HÖRA ER ÅSIKTER! ♥ 

   ”Okej, vad hände just? Varför ser ni så konstiga ut?” frågade hon och la armarna i kors. 

   ”Inget” svarade vi alla samtidigt.

Fredag, 24:e Maj. 

”Varför är du så glad då?” 

   "Därför Justin kommer och bor i Stratford innan han åker iväg på sin promo tour och Spencer ska komma och bo hos mig över helgen. Ska bli skönt med lite sällskap utav de kvinnliga könet som omväxling, känner att det behövs" svarade jag och log brett mot killarna. 

"va!? Vad säger du? Räcker inte vi till längre eller?" utbrast Ryan och tog sig om bröstet medan han låtsades se förolämpad ut. 

"tyvärr killar" Chaz skrattade bara. 

"du kan säga vad du vill, jag vet att du ljuger" sa han och la armen om mina axlar. Jag himlade med ögonen men log tillbaka. 

”när kommer hon då?” jag hissade upp ryggsäcken på ryggen igen efter att fått på mig jackan, Ryan knuffade upp den stora skoldörren innan han kastade en blick bak mot mig. 

”runt 6 ikväll” svarade jag honom och fick en nick till svar. 

”hej, där är ju min favoritkille!” utbrast jag när jag fick syn på Bubble som genast fick fart på benen vid både synen och vid mitt utrop. Han var snart framme hos mig och viftade häftigt med svansen och klättrade på mina ben. 

”hej på dig också! Ja, jag har saknat dig också. Ja, det har jag!” 

”herregud, du låter ju som en invalid när du pratar sådär” sa Chaz med armarna i kors, jag gav honom en bister blick innan vi började gå hemåt. Vinden dansade med mitt utsläppta hår och solen sken högt på himlen. Jag la handen över munnen när en gäsp slapp ur min mun, ögonen tårades och jag hängde trött med huvudet

”åh, vad trött jag är” mumlade jag och skakade sedan på huvudet för att vakna till liv innan jag slog mig på kinderna för att få bättre effekt. Chaz skickade mig en sned blick som jag ignorerade. 

*

Jag skrattade så tårarna rann i ansiktet på mig. ”ohhh... m-my... go-god!” stammade jag fram medan jag tog mig om magen och nästan skrek utav skratt. Spencer låg över matbordet med ansiktet mot bordsskivan medan hon skrattade minst lika mycket.

”n-n-noshö-hörningen... ah!” med det gled hon ner från bordet och ner i golvet. Jag hoppade på stället och slängde bak huvudet när det blev för mycket för mig att hålla inombords. Jag hade inte skrattat såhär mycket på hur länge som helst och det kändes härligt, att få skratta helhjärtat igen. 

”wow, vad har hänt här inne?” jag vände mig mot dörröppningen för att se Justin, Chaz och Ryan stående alla som ett frågetecken till scenen framför dem. Jag stapplade fram till dem och sträckte ut armarna mot Justin som grep tag om mina armbågar.

”du... du...” skrattandes segnade jag ner på golvet och blev liggandes. Säkert fem minuter passerade innan jag kunde sluta skratta och sätta mig upp. Chaz hade vi dem tiden tagit fram ett chokladpuddings paket vi hade stående i kylskåpet medan Ryan satt uppflugen på köksbänken, Justin kom roat fram till mig och sträckte fram handen för att erbjuda mig hjälp. Jag tog tacksamt emot den och stod snart rakt bredvid honom, innan han hann säga något hade jag slingrat armarna runt hans midja och kramade honom hårt. 

”hej” sa jag. ”ledsen att jag inte kunde välkomna dig ordentligt” Justin skrattade. 

”det gör inget” svarade han. ”dock skulle jag vilja veta vad det var som var så otroligt roligt” Spencer dök upp från golvet och skrattade till, innan hon gick fram till datorn som stod vid spisen och vinkade med fingret att han skulle komma. Fortfarande kramades gick vi i synk bort till Spencer som återigen satte på videoklippet som fick det att värka i magen utav skratt och tårarna att rinna.

Killarna skrattade inte fullt lika kraftigt som vi gjort, kanske för att deras humor uppenbarligen inte låg på en lika härlig nivå som våran gjorde men sak samma, de skrattade i alla fall. 

”så hur ser kvällen ut?” frågade Ryan. 

”mamma är på sjukhuset med Jesse, pappa är på en konferens över helgen så vi har huset för oss själva” svarade jag med ett leende. 

Med kontrollen i handen bläddrade jag genom filmer det fanns att titta på, Chaz och Ryan gjorde uttråkade eller nekande ljud vid en film som de inte vill se så det absolut inte blev den. Justin satt i mitten utav soffan med mig på sina högra sida och Spencer på den andra. Handen som inte höll i kontrollen låg sammanflätad med Justins på mitt lår. 

”åh, ’Crazy Stupid Love’!” utbrast Spencer och jag sken upp i ett leende. ”ja!”

”jag tror inte jag har sett den” kommenterade Justin lågt, Spencer vände sig genast mot honom för att ge honom en ”vad-är-du-seriös?” blick. 

"now when you just opened your mouth, Penny started to doubt if she wanted to have sex with you" sa Spencer, genast förstod jag vad hon gjorde och fnittrade lågt. Något som varken Justin, Chaz eller Ryan gjorde. 

”va?” frågade Justin förvirrat. 

"I miss my wife" kontrade jag och spelade med Spencer. 

”we heard ya crying in the bathroom, we thought it was cancer!” utbrast hon följt utav ett låtsas garv. 

”nah, it was just my relationship!” 

”you gotta take control over your manhood pal” Justin ryckte till när han fick ett slag på axeln utav Spencer. 

”are you really not gonna tell me what you do?” frågade jag och slog ut med armarna.

”BORING!” 

”I wanna show you off to my ex wife and make her really jealous” 

”I’m a little worried you got STD” Spencer såg beklagande på Justin som såg något nervöst och förvirrat mellan oss båda medan vi fortsatte citera repliker från filmen. 

”in what world honey, no please turn away” fortsatte jag och la ett finger vid Justin haka och vände hans ansikte mot Spencer istället. 

”you should be studying the gentle curve of his cock” Justins ögon vidgades till säkert dubbelstorlek vid Spencers mening. 

”like old parents...” la jag till ledsamt. 

”asshole, as in a man who never calls back or uses honesty to get them in bed but is as full of shit as the rest of them!” 

”asshole, as in someone who allows a women to go downtown for 45 minutes because he is nervous!” 

”now I have slept with 9 different women, god!” Spencer la handen för bröstet medan hon låtsades se förfärad ut. 

”no, I’m sexy. I radiate sexy” utbrast jag och fångade Justin uppmärksamhet. 

”can you take of your shirt? Please, I can’t stop thinking!” 

Jag höjde Justin tröja. ”fuck! It’s like your photoshoped!” gnällde jag för att sedan släppa tröjkanten igen. 

”break up, right now!” utbrast Spencer högt. ”no!? Then I will MESS YOU UP!” 

”oh my god, what are you grabbing?” 

”and finally, my son’s graduation speech sucks” 

”och de var de alldeles för fina citaten från den alldeles för roliga filmen ‘Crazy Stupid Love’” sa jag och tittade roat på Justin som såg ut som ett litet barn i mataffären som tappat bort sin mamma. 

”amen vad bra då, då behöver vi ju inte se den eftersom ni i stort sett spelade upp hela filmen för oss!” utbrast Ryan och jag himlade endast med ögonen åt honom. 

”åh, vad bitter du är!” nu var det Ryans tur att himla med ögonen. 

”jag tycker vi ser på den här” sa jag och klickade en neråt för att sedan ’Never Say Never’ skulle täcka skärmen. Alla skrattade medan Justin endast drog roat på munnen. 

ett kort litet mellankapitel, kommer vara några mysiga framöver innan allt landar likt en bomb. =) 

vad tycks? KOMMENTERA! ♥ 

hahahah, såg videoklippet i kapitlet idag på tumblr. trodde jag skulle seriöst dö av garv. tårarna rann o mina vänner trodde jag blivit galen... xD hoppas ni finner det roligt annars har jag väl bara unik humor. xP 

citaten från filmen kanske gjorde er förvirrade men såg den för ett tag sedan o fann de hur rolig som helst. xD fick bara en impuls o ville ha med det. hahahhah.

vill inte tjata på något vis men ni borde följa på instagram då ni oftar kan få uppdateringar om vad som händer, om kapitlet kommer upp eller om jag har förhinder. kramis. (juustanordinarygiirl <--- instagram)

   Dock var det ingen som sa det högt eller knappt vågade tänka det, vi alla hoppades att doktorerna skulle komma med gott besked och bota Jesse. Dörren öppnades och in kom en doktor i mörkgröna byxor och tröja med en vit rock, en namnbricka satt fast i hans bröstficka. ”Doktor Johansson” stod det tillsammans med ett foto utav hans ansikte. Alla såg genast upp från vad de gjorde för att ge doktor sin uppmärksamhet. 

   ”Jag har tyvärr med mig dåliga nyheter” sa han.

Penelopes Perspektiv. 

Mitt hjärta stannade för ett ögonblick i min bröstkorg och mitt andetag fastnade i halsen. 

   ”Jesses lever ser väldigt kritisk ut och vi har tyvärr ingen att ersätta den med. Det finns ingen som matchar hans blodgrupp” tystnaden fyllde rummet. 

   ”Men... va-vad betyder det?” fick jag tillslut fram. 

   ”Levern hjälper kroppen att bland annat rensa blodet och Jesse är väldigt beroende utav den funktionen. Såklart ligger han högst upp på väntelistan så vi får helt enkelt hålla tummarna att vi hittar en match snart” jag kände en hand som kramade och vände huvudet mot Jesse som log lugnt. 

   ”Det kommer ordna sig Penny. Oroa dig inte” försäkrade han, jag bet mig hårt i underläppen för att inte brista ut i gråt. Hur många fler odds behövdes ställas emot honom? Jag nickade sedan på huvudet mot honom, försökte hålla humöret glatt för hans skull. Stacey stod och pratade lågt med doktorn medan Justin verkade försjunken i egna tankar. 

Det utbyttes inga ord mellan oss, vi enbart gick hand i hand längst gatan medan vi var fängslade utav våra tankar. ”Justin...” sa jag plötsligt, genast sköts hans blick mot mig. 

   ”Ja?” svarade han och kramade min hand. 

   ”Varför är livet så orättvist?” frågade jag. ”varför är det inte jag som ligger i sjukhussängen och lider? Varför just Jesse?” 

   ”Jag vet inte...” viskade han tillbaka. ”alla har vi olika öden, alla har vi en väg att gå. En del är korta och svåra medan andra är långa med lättare” jag tänkte över det hans sagt för ett ögonblick, kort och svår. Vi kom fram till bron jag en gång sagt var den perfekta platsen för att hoppa beroende på utsikten vilket hade fått Justin att totalt förlora fattningen. Justin måste ha kommit ihåg det minnet också för han släppte min hand och la istället armen runt mina axlar och drog in mig mot hans sida. Jag la armen runt hans midja och tryckte kinden mot hans bröstkorg. 

   ”Jag älskar dig mer än jag någonsin trodde att jag skulle kunna älska någon. Jag vet inte vad jag skulle göra om du... försvann” sa Justin och svalde. ”gå under troligen. Så lämna mig aldrig” 

   Justins ord blev droppen för hur hårt jag kunde knipa ihop för att inte gråta och jag brast ut i stor gråt. 

Huset stod tomt och alldeles knäpp tyst när vi klev in i hallen, jag sparkade av mig skorna och Justin bar upp mig, brudstil, i hans famn. Jag snyftade till mot hans hals och kände hur han steg uppför trappan till andra våningen. Min kropp lades ner på min mjuka madrass men jag släppte dock inte greppet runt Justins nacke utan lossade enbart lite för att han skulle kunna se ner på mig. 

   ”Jag älskar dig också... otroligt mycket. Jag trodde aldrig jag skulle finna någon som jag klickade så bra med. Någon som förstår mig och finns där för mig så mycket som du är. Du är för bra för att vara sann, du får mig att glömma allt det onda” hans hasselnötsbruna ögon såg tillbaka på mig med sådan intensitet att det nästan tog andan ur mig. Jag lyfte nacken så mina läppar knappt nuddade hans, jag slöt ögonen och svalde. 

   ”Få mig att glömma” viskade jag sedan och pressade läpparna mot hans. Den vart snart besvarad och Justin följde efter mig när jag la mig ner helt på madrassen igen. Hans händer smekte ömt bort håret från mitt ansikte samtidigt som han tiltade huvudet försiktigt åt sidan. Kyssarna var inte hetsiga och fyllda utav iver utan långsamma och fyllda utav kärlek till varandra. Jag lät händerna glida över Justin bröstkorg och sedan upp över hans axlar där jag tog med mig kanten till hans jacka som sekunden efter låg på golvet. Jag stönade svagt när Justin läppar mötte min brännheta hud på halsen, han nafsade smått på skinnet och jag kände hur hans tungspets spelade mot huden. 

   Jag ville att han skulle få mig att glömma allt som på gick nu, Jesses sjukdom, hur alla verkade se mig som ett virus i skolan, tankarna på att Justin skulle åka om någon dag tillbaka till LA. Allt. Justins händer fick av mig jackan och tröjan samtidigt innan han mjukt kysste skinnet vid mina bröst som inte täcktes utav bh:n. Försiktigt rullade vi runt så jag satt gränsla över hans mage, jag fick tag i kanten till hans vita t-shirt och drog den över huvudet på honom. Mina läppar kysste båda tatueringarna vid hans nyckelben innan jag sökte hans läppar igen. Våra kläder lämnade våra kroppar och kvar var underkläderna, min hand sökte sig ner till Justins kalsonger innan den snabbt smet innanför linningen. 

   ”Oh shit” väste Justin fram och kastade hans huvud bakåt mot madrassen när min hand smekte honom. Ett snett leende spred sig över mina läppar vid hans reaktion men smulades snart sönder när hans läppar plötsligt attackerade mina. 

   ”Justin...” andades jag fram när vi rullat runt igen och hans nu växande skrev pressades mot mitt. Axelbanden till min bh hasade ner och mina nakna bröst blottades snart för Justins ögon som la blöta kyssar vilket fick stön att lämna min mun. ”oh god!” nästan skrek jag ut när Justin äntligen trängde in, han gav ifrån sig ett stön innan han började röra höfterna fram och tillbaka. Stötte djupare in i mig. 

   ”Fuuuuuuuck” stönade Justin fram emot min axel, jag knöt handen runt en handfull lakan medan jag bet mig i läppen. Sensationen som spred sig inom mig var obeskrivlig, jag kände mig så bra. 

   ”Justin, f-fortare” vid dem orden tog han med sina stora händer tag om mina höfter så han kunde hålla ner mig i madrassen innan han började pumpa fortare. Till min förvåning började sängen försiktigt skjutas fram och tillbaka tillsammans med hans rörelser. Flera stöt senare kände jag att jag var nära kanten till fullständig explosion. ”Justin, j-jag k-k... ugh!” fick jag fram och steg upp med ryggen i brygga så mina bröst pressades mot Justins bröstkorg. Våra blickar möttes och det blev droppen innan jag smälte till en pöl under Justin. 

   ”Jesus Christ, Penny!” Justins rörelser stannade i samma sekund som han kom tillsammans med mig. Våra flämtande andetag och bultande hjärtan var det enda som fyllde rummet för en stund innan Justin lyfte sig upp på armbågarna och kysste mig. Jag kysste honom långsamt och nu trött tillbaka, lät min tunga nudda hans. 

   ”Jag älskar dig” jag log mot honom. 

   ”Jag älskar dig också” svarade jag och kysste honom igen. 

Jag skrattade högt när jag kände Justins armar runt min midja innan jag svingades runt i luften, Justin skrattade lågt i mitt öra åt mig innan mina fötter stod på marken igen. 

   ”Ah, jag är hungrig” sa jag sedan och drog lite i kanten till Justins t-shirt som jag satt på honom vilket lämnade honom i enbart jeans. Inte för att jag klagar, snarare tvärtom. Synen var på tok för frestande för mitt eget bästa. ”jag vill ha pizza” sa jag. ”bara gud vet hur länge sedan det var jag åt pizza” Justin skrattade. 

   Jag studsade ut i hallen i tron om att det var pizzabudet men blev fullständigt besviken när jag såg att det bara var Ryan och Chaz och inte pizzabudet. 

   ”Oj, vi är alldeles överlyckliga att se dig också” kommenterade Chaz. Jag himlade med ögonen åt honom. 

   ”Jag trodde ni var pizzan, jag är hungrig och du ser inte speciellt ätbar ut” svarade jag och såg sedan menande på honom. Ryan skrattade bakom dem, jag klev sedan åt sidan med ett leende så de kunde komma in. 

   ”Var- what’s up bro!?” återigen himlade jag med ögonen. Killarna hälsade på varandra med en vanlig konstigt killkram. Jag gnällde till när min mage kurrade igen. ”när åt du senast?” frågade Justin och vände sig mot mig med ett retsamt leende. Jag härmade honom hånande vilket fick honom att skratta. 

   ”Imorse!” utbrast jag sedan och slängde upp armarna i luften. ”om pizzan inte är här om fem så kommer jag-” sa jag men avbröts ännu en gång utav dörrklockan som plingade till. 

Justins Perspektiv. 

Penny pep glatt till och försvann bort mot dörren, jag vände roat huvudet mot killarna för att finna dem både med misstänksamma blickar och korslagda armar. 

   ”Vad?” frågade jag förvirrat och slog ut med armarna. 

   ”Vad hände här innan vi kom?” frågade Chaz och gjorde en liten cirkel med fingret framför sig för att demonstrera vart han menade. Jag stelnade för ett ögonblick till innan jag låtsades som att frågan inte skulle få ett pinsamt och privat svar. 

   ”Inget” svarade jag. 

   ”Åh, något har hänt minsann. Penny alldeles uppskruvad, klädd i din tröja och hu- oh my, ni hade sex eller hur!?” utbrast Ryan, genast spärrade jag upp ögonen innan jag kastade en blick på Chaz som skrynklat ihop ansiktet. 

   ”Nej, jag vill inte veta längre!” sa han högt och höll upp handen framför Ryan för att stoppa honom från att gå längre in på samtalsämnet. Till min lycka kom Penny lägligt tillbaka från hallen med pizzorna i famnen. Hon la dem på bordet och såg sedan upp på oss. 

   ”Okej, vad hände just? Varför ser ni så konstiga ut?” frågade hon och la armarna i kors. 

   ”Inget” svarade vi alla samtidigt.

shhhiiiiiit! BAD NEWS IN THE BEGINNING! and the some love making. ;) thihihihihi. vad tycks?? u like? maybe u don't? =( kommentera! de betyder verkligen allt. 

GLÖM INTE ATT FÖLJA PÅ INSTAGRAM "JUUSTANORDINARYGIIRL" jag vet att ni är fler än drygt 50 personer. ;) 

så följ, följ, följ, följ! jag ska försöka uppdatera den ganska ofta då det är väldigt enkelt eftersom jag har den på mobilen. =) kramisar. 

   ”Vem är ditt offer då?” 

   ”Thomas Jenkins i vår parallellklass” svarade han, jag log mot dem båda. Jag var precis på väg att be dem hugga in när dörren till huset öppnades och jag stelnade till i rörelsen. Om det inte var så att det antingen var Stacey som bestämt sig för att lämna sjukhuset för en stund eller en inbrottstjuv så fanns det bara en person kvar. Pappa.

Nervositeten bubblade likt syra i magen, frätte mitt invärtes. Jag kastade två snabba blickar på killarna innan jag svalde oroligt. Vi hörde rörelser och rassel från nycklar innan fotsteg närmade sig köket. Hjärtat skenade nu i mitt bröst och dunkade högt i mina öron. Jag svalde ljudligt och var halvt på väg att resa mig från stolen när pappa gjorde entré genom dörren. Vid synen utav oss stelnade han till mitt i steget och blev stående alldeles tyst och stirrandes.

   ”P-Penny?” stammade han fram tillslut. ”du är tillbaka?” jag såg något oförstående på honom, vart var den kyliga tonen jag förväntat mig? Vart är de bittra orden? Vart är ilskan? Jag nickade försiktigt efter en stund för att svara på hans fråga. 

   ”Ja” andades jag sedan tyst. 

   ”Åh, min lilla flicka är tillbaka” hans ord förvånade mig men hans snabba steg och björn kram förvånade mig ännu mer. ”jag är så ledsen för allt Penny, jag har betet mig gräsligt och inte alls levt upp till varken min intelligens eller ålder. Att lägga mina händer på dig var oförlåtligt men jag tänker be om din förlåtelse i alla fall. Kan du förlåta mig?” hans förtvivlade ord skickade en stöt utav smärta genom min mage och mina ögon fylldes till bredden utav tårar. Drömmer jag eller händer detta på riktigt? Får jag äntligen ursäkten jag så länge velat haft? 

   ”Jag... jag” försökte jag men klumpen i halsen gjorde det svårt att tala. ”ja” fick jag tillslut fram och klängde mig fast i hans famn. ”jag har s-saknat dig s-så mycket” snyftade jag fram och kände hans störa händer stryka över min hjässa. Förlät jag honom? Ja, det jag gjorde jag. Litade jag på honom? Inte lika säker där. Men jag var villiga att lägga det åt sidan för stunden och bara fokusera på nuet. 

   ”Jag är så ledsen” upprepade han och jag knep ihop ögonen medan jag borrade in ansiktet i hans axel. Han doftade välbekant utav hans Axe parfym och vårt tvättmedel. ”jag är så ledsen” 

*

Fredag, 5:e April. 

”Hur kunde du inte berätta för mig!?” utbrast jag och slog honom hårt på armen, han tjöt till och tog sig om armen medan fler protester kom från hans mun samtidigt som jag slog på vartenda område jag kom åt på hans kropp. 

   ”Jag vet inte, det kom inte riktigt naturligt till mig att jag kanske skulle ha ringt dig om det” tjöt Chaz med händerna höjda framför ansiktet. Jag slutade genast slå honom och såg på honom som han plötsligt fått tre huvuden. 

   ”Amen vad tror du!? Det är klart jag vill veta, det var ju jag som hjälpte dig!” jag slog ut med armarna medan jag fortsatte stirra på honom. 

   ”Okej, okej. Herregud” svarade han och sänkte tveksamt armarna, fortfarande osäker på om jag var klar med knytnävarna. Korridoren var relativt tom såhär sent på eftermiddagen men de få eleverna som faktiskt stod och umgicks skickade oss sneda blickar. 

   ”Berätta allt för mig” befallde jag sedan och la armarna i kors över bröstet. Hur kunde han inte berätta det här för mig? 

   ”Ja, lugna ner dig och slå mig inte” sa han och rätade på sig. Jag himlade med ögonen, han förtjänade det. ”jag tog dina tips och började ge henne diskreta komplimanger. Började skapa en vänskap med henne, vi gjorde massa saker tillsammans. Gick på bio, spelade hockey, pluggade, bara umgicks. När vi efter att ha varit och fikat inne i centrumet och var på väg hem så kysste hon mig” mitt leende nådde inga gränser och mina ögon strålade utav glädje och iver. ”jag kysste henne tillbaka och vi blev vad ska man säga... officiella för bara någon dag sedan” nu hängde min haka innan jag pep exalterat. 

   ”Åh, vad glad jag blir! Bra jobbat!” pep jag och slängde mig om hans hals för att ge honom en benknäckar kram. 

   ”Försiktigt, försiktigt” jag skrattade och släppte taget. 

   ”När man talar om trollen” mumlade jag sedan genom mungipan och såg menande på Ana som kom gående genom korridoren bakom honom. Han rynkade pannan och vände på huvudet, jag såg hur han sken upp i ett stort leende som besvarades utav hennes. De förenades i en kram innan deras läppar möttes, jag såg något generat bort från dem. Deras hälsning fick saknaden efter Justin att bränna illa i kroppen. Jag motstod impulsen att stöna högt utav frustrationen. 

   ”Hej Penny” hälsade Ana när de kunde skilja sig från varandra. 

   ”Hej Ana” svarade jag och gjorde en vink med handen, Chaz log och placerade en kyss på hennes kind. ”vilka är det nu som är så sjukt söta så man får diabetes?” frågade jag och såg menande på honom. Han imiterade hånande mig medan jag gjorde samma sak tills vi bröt ut i skratt. Ana såg förvånad men road ut över vårt plötsliga småbråk. 

   ”Nä, nu ska jag gå och ringa Justin eller nått. Ni fick mig att sakna honom ännu mer, tack för den förresten. Bye brotha and his new guuuuurlfriend!” sa jag och gjorde en honnör innan jag log busigt och gick bort från dem medan jag letade efter mobilen. 

   ”Hon är knäpp” hörde jag Chaz säga. 

   ”Jag tycker om henne” jag log i triumf och svängde runt hörnet i slutet utav korridoren. 

   ”Hello my love” svarade Justin i telefonen vilket fick ett fånigt stort leende att spricka upp i mitt ansikte. 

   ”Hej snygging, vad gör du?”frågade jag och pillade på mitt halsband jag hade hängandes runt halsen. Mitt berlock armband från Justin hängde runt min handled och plinga försiktigt när de slog mot varandra. 

   ”Inte mycket, har haft en ganska seg dag. Sovit mest” jag flinade roat. ”saknat dig” la han sedan till. 

   ”Jag har saknat dig också. Speciellt när Chaz och hans nya flickvän kör full PDA i korridoren, mitt framför mig” klagade jag och hörde hur Justin skrattade. 

   ”Ja, Ana. Tänk vilka under du kunde åstadkomma för honom med några få tips, va?” 

   ”Vad!? Visste du om det här?” utbrast jag och tvärnitade. 

   ”Ehm... ja, varför... visste inte du eller?” jag stönade högt, Chaz hjärna kan ju inte vara större än en jordnöt. 

   ”Nej, det gjorde jag inte. Förrän typ en kvart sedan. Blir så besviken på min ena broder ibland, jag hade förväntat mig mer utav honom” Justin skrattade återigen sitt bedårande skratt och fick mig att bli alldeles till mig av glädje. 

   ”Det är Chaz vi pratar om” sa han sedan och nu var det min tur att skratta. 

   ”Du har en poäng. Åh, hej Ryan” hälsade jag när jag stötte på en ganska nedstämd Ryan. ”vad är problemet?” frågade jag försiktigt. 

   ”min idiot till lärare gav mig underkänt på grund av att jag inte visste att man inte fick använda sig utav information från internet. Tydligen skulle allt hittas från antingen personer eller böcker. Tack för informationen säger jag då!” utbrast han. 

   ”Oj...” mumlade jag men klappade honom sedan tröstande på axeln. 

   ”Vem pratar du med?” 

   ”Justin” svarade jag med ett leende. 

   ”Hälsa” jag nickade innan jag vidarebefordrade till Justin vad Ryan sagt. 

*

”Hur mår du sömntuta?” Jesse flinade medan han vände långsamt huvudet mot mig, hans ansikte såg blekare än vanligt ut och alldeles blank utav svett. 

   ”Jag överlever” svarade han och jag fnös åt hans svar. Han tog allt så lätt hela tiden att det skrämde mig. Som om han inte brydde sig längre. ”hur var skolan?” frågade han. 

   ”Samma drill som vanligt, fick dock reda på att Chaz har fått en flickvän” sa jag och slängde upp armarna i luften innan jag lät dem falla igen. ”sista som får reda på det när det var jag som hjälpte honom bli en något vettig medmänniska!” Jesse skrattade rossligt från sängen och jag log. Glad över att kunna få honom att skratta även fast han befann sig på det mest deprimerande ställena man kunde befinna sig på. 

   ”Är hon snygg då?” frågade han och jag såg för ett ögonblick chockat på honom innan jag skrattade. 

   ”Hon är väldigt vacker, fina gröna ögon och böljande brunt hår” svarade jag och Jesse nickade svagt. 

   ”Nice” kommenterade han sedan och jag flinade åt honom. Jag plockade frånvarande upp mobilen och kastade en blick på Jesse för att se att han somnat igen. Medicinerna och cytostatikan han fick för att lindra smärtan och hjälpa hans celler att inte dela sig. 

   Jag tryckte på 'twitter' ikonen på min skärm och nya tweets ploppade genast upp på min timeline. För en stund bläddrade jag och läst några få för att sedan retweeta dem innan jag gick in på min profil och det tog ett ögonblick innan jag lyckades finna ut vad det var som inte stämde. Bion var ändrad. ”Jag älskar dig baby! Från din sexiga hacker. <3” Jag såg förvånat på orden. 

   ”Hur kunde du mitt lösenord!?” utbrast jag så fort han svarade i telefonen. 

   ”Va...? Vad- aha!” svarade han innan han skrattade. ”därför att jag känner dig!” 

   Jag himlade med ögonen. ”jag älskar dig också” sa jag sedan. 

   ”Jag älskar dig mer” 

Torsdag, 18:e April. 

”Har du fortfarande ont?” jag stönade klagande samtidigt som jag nickade på huvudet innan jag placerade pannan mot bordsskivan framför mig. 

   ”Käkarna skriker och jag vet inte vad det är som händer” svarade jag och kved till vid smärtan som sköt mot mitt bakhuvud när jag pratade. 

   ”Det kanske har något med dina tänder att göra, vi kanske borde åka till tandläkaren” sa Ryan fundersamt, jag lyfte på huvudet. Den tanken hade inte slagit mig, jag hade inte varit hos tandläkaren på bara Gud vet hur länge. Tänk om jag har fått hål! Åh nej. 

   ”Kanske det” mumlade jag. 

   ”Jag tycker vi kan åka dit och se i alla fall, de kanske vet varför du har ont även om det inte är tänderna” sa Chaz och la sig i konversationen, jag såg på honom och nickade sedan svagt på huvudet. 

   ”Har dem öppet nu då?” frågade jag. 

   ”Borde dem väl ha” svarade Ryan medan hans tumme flög över hans skärm. ”jo, se. De har öppet från 8 till 5 på vardagar och 9 till 3 på helgerna” jag nickade.

   Jag började följa efter killarna innan jag tvärt vände mig om för att gå tillbaka in i köket och hämta en påse frysta ärtor som jag tryckte mot ena käken. Jag klev i mina Dr. Martens, sket i att knyta dem, och krängde sedan på mig jackan och satte mig i bilen. Jag lutade mitt huvud mot den svala fönsterrutan hela vägen till tandläkaren och måste ha slumrat till för att jag ryckte till utav att någon skakade mig och kunde inte komma ihåg att vi parkerat. Trött gick jag med dem genom glasdörren och uppför trappan som ledde till receptionen där en kvinnan med glasögon och ett vänligt leende satt framför en dator. 

   ”Hej, hur kan jag hjälpa er?” frågade hon. 

   ”Hej, ehm... min syster har väldigt ont i sina käkar så vi tänkte se om det kanske kunde vara hennes tänder som krånglar” svarade Chaz och svepte med handen mot mig, jag höjde handen i en hälsning och hon såg beklagande men vänligt på mig. 

   ”Jag ska se om det finns någon som kan ta in er nu” sa hon och vände sig mot skärmen igen. ”Dr. Grey har en lucka på 15 minuter, jag ska se om han kan stå er till tjänst” jag såg tacksamt på henne innan hon skyndade iväg genom en korridor och vi lämnades i väntrummet. Det stod ett stort akvarium mot ena väggen och stora, vackra fiskar simmade lugnt runt i vattnet. 

   ”Han kan ta emot er, om ni går längst korridoren och bort till rum 14 så finner ni Dr. Grey” sa receptionisten, jag såg återigen tacksamt på henne. 

   ”Tack för hjälpen” mumlade jag och tog ledningen längst korridoren. Dr. Grey var en man, till synes väldigt ung, runt 25-30års åldern och hans bruna hår låg snyggt kammat på hans huvud och de iskalla blå ögonen sken utav värme. 

   ”Ajdå, du ser ut att ha ont” sa han när jag klev in genom dörren, jag skickade honom en ironisk blick innan jag log snett. Han svepte med armen mot stolen och jag satte mig på kanten innan jag fick dra mig upp för att kunna sitta ordentligt i den. Tandläkarstolar har alltid var min favoritdel med att behöva besöka tandläkaren, de var alltid så otroligt sköna att jag hade lust att rycka loss den från marken och ta med den hem. Jag la ner ärtpåsen i famnen och öppnade munnen när han böjde sig ner över mitt ansikte. 

   ”Ja, det är helt klart dina tänder som orsakar dig smärta” jag jämrade mig smått. ”när var du senast hos tandläkaren?” frågade han och jag ryckte på axlarna. ”jaha, det är dina visdomständer i alla fall. De borde inte vara där, de får inte plats det är därför som det gör ont. Det är för trångt hos tänderna” jag såg chockat på honom, skulle han ta bort mina tänder!? ”detta skulle behöva göras så fort som möjligt för att inte de andra tänderna ska ta till skada” fortsatte han och rullade bakåt på sin stol för att komma till datorn. ”jag har en tid imorgon klockan tre, passar det?” frågade han och vände sig mot mig. 

   ”Ja, det passar” svarade jag lågt. 

   ”Är du 18?” frågade han sedan och jag skakade på huvudet. ”då måste jag skicka med dig en blankett som måste fyllas i utav dina föräldrar” jag nickade på huvudet och tog emot pappret. ”då ses vi imorgon” jag log mot honom. 

   ”Tack så mycket” han log brett och jag bländades för ett ögonblick utav hans vita leende. 

Fredag, 19:e April. 

”Det kommer ta kanske 30 minuter och sedan kan ni åka hem igen. Vila, ät inget du måste tugga och ta smärtstillande om det behövs” informerade Dr. Grey, han tillsammans med två sköterskor var redan klädda i sina utrustningar. Ryan och Chaz stod vid dörren för att också ta in informationen då de inte skulle bli totalt nerdrogade om någon minut. ”okej, då vill vi att du räkna baklänges från tio” sa Dr. Grey medan min mun täcktes utav en stor kåpa och jag började andades in. 

   ”10... 9... 8...” längre hann jag inte förrän mörkret omringade mig. 

Med armen runt Chaz axlar gick Penny med Ryan bakom sig, Chaz hjälpte Penny in i bilen innan de båda satte sig i framsätena. Pennys operation hade gått galant och problemfri, hennes tänder var ute och när allt läkt skulle munnen återgå till sitt normala skick. Ryan och Chaz hade väntat i väntrummet så länge, pratat med Justin som skulle anlända med flyget några timmar senare. 

   ”Vak ä ag?” frågade Penny sluddrigt då hon fortfarande var påverkad utav bedövningen och dessutom hade bomull instoppad i munnen för att stoppa blödningen. 

   ”I bilen, vi är på väg hem” svarade Ryan och plockade upp telefonen för att filma Pennys reaktion till drogerna. Hon hängde med huvudet och såg ut genom fönstret, plötsligt satte hon sig upp. ”vad är det?” frågade han. 

   ”Vak ä vi?” frågade hon innan hon stirrade på Ryan vilket fick honom att skratta. 

   ”I bilen sa jag ju” svarade han, hon tog in det han sagt och lutade sig sedan tillbaka mot sätets rygg och såg ut genom fönstret igen. 

   ”Ag ser yp aljt... i... ’vå” sa hon sedan osammanhängande. ”ag kännej mig...” 

   ”Du känner dig hur då?” frågade Chaz roat. 

   ”Vak ä vi!?” utbrast hon sedan för en tredje gång. 

   ”Vi är i bilen på väg hem” hon nickade och lutade sedan huvudet bakåt och man kunde se hur hon svalde.

   ”Ah!” utbrast hon plötsligt och satte sig rakt. ”vak ’og min ‘unga vägen? Vak ä min läpp?” Ryan och Chaz skrattade nu hysteriskt åt hur hon sökte efter underläppen med hennes tydligen avdomnade tunga. ”vak ä den?” frågade hon innan hon höjde handen till munnen. ”oh my God! Den ä alldeles numb, ä din läpp avdomnad!?” frågade hon och lutade sig fram mot Ryan som skrattade. 

   ”Nej” hon suckade medan hon satt för en stund och fingrade på sin underläpp. 

   ”Vafö ä den numb?” frågade hon och man hörde hur hon var nära till tårar. Nu skrattade Ryan och Chaz så mycket att det var svårt att sitta still. Innan de hann svara bröt hon ut i tårarna, snyftade högt och tjöt. Bilen fylldes utav skratt blandat med Pennys snyftningar vid ljudet utav skratten började även Penny smått skratta innan hon fullt ut grät igen. ”vak ä ‘ustin!?” utbrast hon plötsligt. 

   ”Han är snart i Stratford, han kommer med flyget om några timmar” svarade Chaz lugnande. 

   ”Vak ä han?” 

   ”Han är i Los Angeles just nu” Pennys ögon vidgades och Ryan skrattade högt. 

   ”I Los Ang... eles, vad gö han dä?” sluddrade hon medan hon stirrade mot kameran. 

   ”Han har arbetat på sitt album” sa Ryan och rynkade sedan pannan när Penny återigen började gråta. 

   ”Så han ä inte i bilen?” killarna skrattade och skakade på huvudet. ”fö han hatar mig, han hatar mig fö ag tagit hans kläde’. Åh nej, jag ha på mig hans ‘öja! Han komme hata mig! Ag ä ledsen!” hon såg ner på armen till Justins collagetröja medan hon fortsatte förtvivlat gråta. ”jag älskaj honom men nu komme’... VAK Ä HAN!?” det fanns inget stopp för killarnas skratt, Ryan tog sig om magen medan Chaz försökte styra bilen rakt. 

   ”Han är snart här” försäkrade Ryan andfått. Penny stirrade plötsligt konstigt på tröjärmen. 

   ”vemsch ä den hä ‘öjan?” frågade hon sedan. 

   ”Amen du sa ju att det var Justins” detta fick henne att gråta igen. 

   ”Han komme hata mig! Jag behöve’ ta av... den” snyftade hon högt medan hon började dra i ena ärmen innan hon plötsligt gav upp. ”nej, de kan ag inte göa. Ag ha ingen behå undä” hon sjönk ihop i sätet och suckade trött efter tårarna. ”vak ä vi!?” 

Justins Perspektiv. 

”Så var det traumatiskt?” jag såg bort mot Penny som sov lungt bland sina kuddar, helt utslagen efter sin operation hos doktorn. Killarna skrattade genast hysteriskt. 

   "Om det var, något utav det roligaste jag någonsin bevittnat tror jag” svarade Ryan och jag log roat men såg ändå frågande på dem. Ryan vinkade till sig mig och gav mig sedan hans telefon, jag rynkade pannan innan jag såg att det var en video. Jag klickade på play och filmen började med att Penny sluddrade fram ett ”vart är jag?”. När telefonen blev svart hade tårarna runnit utav skratt men jag hade ändå känt skuldmedveten, hon hade trott att jag skulle hata henne för att hon hade min tröja på sig. 

   ”Youtube nästa” flämtade Chaz. Jag såg bort på Penny igen innan jag reste på mig för att lägga mig ner bredvid henne, hon jämrade till och hennes ögonlock fladdrade till. 

   ”Justin?” jag nickade innan jag böjde mig ner och placerade en kyss på hennes kind. 

   ”Jag är här” mumlade jag. Hon vred sig i sängen så hon sedan kunde borra in ansiktet mot min bröstkorg. ”jag hatar dig inte för att du använder mina tröjor förresten, jag tycker du ser väldigt bra ut i mina kläder” hon lyfte förvirrat huvudet från mitt bröst. 

   ”Vad?” frågade hon men jag endast skrattade åt henne. 

*

Lördag, 20:e April. 

Synen framför mig var chockerande. Det här var inte samma pojke jag sett för några månader sedan, den här pojken var mer insjunken, blek och skör. Dock lös hans brun, gröna ögon fortfarande utav glädje och värme. Jesse, trots sitt tillstånd, höll humöret uppe, något som jag tror underlättade sjukt mycket för Pennys del. Hon skrattade glatt åt något hans sagt vilket fick ett tunt litet leende att spridas över hans trötta ansikte. De blå lila ådrorna täckte hans skalle och svarta skuggor fick hans ögon att se ännu mer insjunkna ut. Man såg på långa vägar att Jesse inte hade långt kvar att leva. 

   Dock var det ingen som sa det högt eller knappt vågade tänka det, vi alla hoppades att doktorerna skulle komma med gott besked och bota Jesse. Dörren öppnades och in kom en doktor i mörkgröna byxor och tröja med en vit rock, en namnbricka satt fast i hans bröstficka. ”Doktor Johansson” stod det tillsammans med ett foto utav hans ansikte. Alla såg genast upp från vad de gjorde för att ge doktor sin uppmärksamhet. 

   ”Jag har tyvärr med mig dåliga nyheter” sa han.

ett lååååååångt kapitel... över 3000 ord! hoppas det uppskattas. =) mycket hände oxå. Penny o hennes pappa made peace, Chaz har tydligen lyckats fånga Ana, Penny får sina visdomständer utagna o SLUTET! vad tror ni doktorn säger!? aaaaaah you guys! hahahah, det där med tänderna fick jag inspiration från youtube, har sett så många sjukt roliga reaktioner att jag gråter floder utav skratt. xD 

vad tycks? kommentera! ♥ de betyder verkligen allting för mig! motiverar till att skriva. 

ps. GLÖM INTE ATT FÖLJA PÅ INSTAGRAM : "JUUSTANORDINARYGIIRL" 

då var det gjort! bloggen har nu en officiel instagramsida!
så gå in o följ nu! JUUSTANORDINARYGIIRL söker ni efter.. har inte lagt upp någon bild än men det kommer väl snart. ;)

FÖLJ SÅ FÖLJER JAG TILLBAKA! puss&kram.

   Jesse låg i sängen och andades högt och rossligt, hans ögon och kinder var insjukna och ådrorna på hans huvud lös mörkblå på hans nakna skalle. Jag rynkade ihop ögonbrynen och la handen över munnen för att inte brista i gråt över hur min lillebror såg ut efter den korta tiden jag varit borta. 

   ”Penny?” 

”Men vad gör du här?” jag stirrade på honom som om han blivit tokig, vad trodde han jag gjorde här? Köpte kaffe hos Nalle Puh ute i korridoren!? 

   ”Det är väl självklart varför jag är här!” utbrast jag medan jag gick fram till hans sängkant. Jag lät blicken vandra över hans kropp som skymdes utav täcket innan jag grep tag i hans ena hand. Den var smal och liten i min hand, blå lila blodådror även här väldigt synliga. 

   ”Även om det inte var nödvändigt så är jag ändå glad att du är här” hörde jag honom hest säga, genast såg jag upp mot hans ögon som såg glada men trötta ut. Inte nödvändigt!? Vad har de gett honom?

   ”Jesse...” började jag men tystnade för att svälja bort tårarna. ”klart jag kom” 

   ”Åh nej, gråt nu inte! Jag mår fint” försökte han, jag öppnade precis munnen för att svara honom när en välbekant stämma nådde mina öron. 

   ”Chaz? Ryan? Vad gör ni här? Hur-” jag vände mig om för att se Stacey som med nästan lika trötta ögon som Jesse mötte min blick, hon hade en kaffemugg i ena handen och en ihoprullad tidning i den andra. Hon stelnade till i sitt steg när hennes blick hamnade på mig. Jag kände genast hur luften i rummet blev tyngre och kallare. Vad som hände nu kommer vara avgörande, skulle vi lyckas bli vänner eller var fejden fortfarande i full brand? ”Penny?” viskade hon tillslut fram, som om hon hade svårt att ta in att jag satt på sängkanten, att jag var här i Stratford igen. Jag reste mig försiktigt så jag stod med hela kroppen vänd mot henne. 

   ”Mam-Stacey” rättade jag mig. Jag hade ingen mamma längre, hon må vara min mor men inte min mamma längre. Fast nu när jag tänker efter jag hade ju inte bara en mor, utan två mödrar. Hennes ögon fylldes till bredden utav tårar och jag svalde medan jag vände bort blicken. Det gjorde ändå ont i mig att se henne så ledsen och skör. 

   ”Hur mår du? Har du haft det bra?” frågade hon sedan, fort såg jag upp för att ännu en gång möta hennes blick. Se hur de sken utav genuin nyfikenhet och värme. 

   ”Jag mår alldeles ypperligt och jag har haft det jättebra hos Justin” svarade jag, ett snett litet leende spred sig över hennes läppar. 

   ”Det var skönt att höra” jag nickade. 

   ”Okej, varför så stelt? Har ni inte kommit över era problem än eller? Och varför kallade du henne just Stacey?” utbrast Jesse, min mage frös till is och jag vidgade ögonen en aning. Han visste inte? Jag såg på Stacey, höjde ena ögonbrynet medan jag såg menande på henne. Jag såg att hon förstod min outtalade fråga och skakade kort på huvudet med en sorgsen blick. Jag svalde och drog en hand genom håret innan jag med ett leende vände mig mot Jesse som endast såg förvirrad ut. 

   ”Inget att oroa sig över” svarade jag. ”vi har ordnat allt” Jesse öppnade munnen för att ställa ännu en fråga men jag var snabb med att ställa en egen.

   ”Vart är pa... ppa?” frågade jag och fick nästan trycka ut det sista ordet, han var mycket riktigt min pappa men jag visste inte längre om jag kände igen honom. Han var inte samma man som jag vuxit upp tillsammans med. 

   ”Han jobbar” svarade Stacey och satte sig i fåtöljen i rummets ena hörn, en jacka hängde över armstödet och hennes väska stod på golvet bredvid. Det skulle inte förvåna mig om hon även hade sovit i den fåtöljen sedan Jesse lagts in. Jag nickade stelt och kastade en blick mot dörren men såg att den var tom, killarna måste ha gått bortåt för att ge oss lite privat utrymme. 

   ”Men jag... ehm... jag tänkte åka hem och lämnar mina väskor, Bubble väntar i bilen och jag vill inte att han ska vänta för länge där inne. Men jag kommer tillbaka senare, okej?” jag såg intensivt på Jesse för att visa att jag menade allvar, han himlade svagt med ögonen innan han nickade förstående. 

   ”Jag kommer vara här” svarade han nonchalant, jag nickade och gav honom en kram innan jag skickade Stacey en blick. Jag försvann hastigt ut genom dörren och fann Chaz och Ryan sittandes i väntrummet, pratandes sinsemellan. 

   ”Är ni redo att åka?” frågade jag, Chaz hoppade genast upp på fötterna. 

   ”Hur gick det?” frågade han. 

   ”Bra, jag tror att hon kommer vara lättare än... pappa” svarade jag och Chaz grimaserade innan han nickade kort. ”har du pratat med Helena än?” Chaz stoppade ner händerna i sina jeansfickor.

   ”En gång. Hon sa att hon saknade mig men att hon också förstod, att hon ändå inte kunde tvinga hem mig eftersom jag är myndig och kan göra vad jag vill” jag drog in luft genom näsan innan jag släppte ut det genom munnen, jag kunde inte vänta tills jag blev myndig och fick bestämma över mig själv. Tillsammans tog vi oss till huvud ingången och ut på parkeringen, vi gled in i bilen och jag bemöttes utav en ivrig Bubble som var överlycklig över att vi var tillbaka. 

   ”Hej killen” hälsade jag och gosade ner händerna i hans päls. 

En kvart senare och vi var alla tre inne i mitt rum, jag lät blicken vandra runt i rummet och såg till min glädje att inget var ändrat. Sängen stod obäddad och mitt skrivbord var lika fyllt med grejer som det varit när jag lämnat. Jag ställde ner min ryggsäck på golvet och gick bort med hundburen till garderoben. 

   ”Alla mina kläder” sa jag lågt och log medan jag lät handen svepa genom tygerna. 

   ”Ey, vi såg vad du gjorde mot Justin och Alfredo förresten” sa Ryan. ”amazing, jag har aldrig skrattat så mycket” jag flinade roat från golvet där jag satt och packade upp min resväska, bestämde vilket kläder som borde tvättas och vilka som det inte var nödvändigt för. 

   ”Det var faktiskt fansen som kom på själva idéen till att göra ett bus på honom” svarade jag och log triumferat. 

   ”Epic” kommenterade Chaz som klappade med händerna medan han skrattade, jag bugade och log busigt mot dem. Jag hängde upp en utav mina kjolar på en galge och var sedan klar. 

   ”På tala om Justin måste ringa honom” mumlade jag för mig själv medan jag plockade upp all smutstvätt och gick bort till badrummet innan jag dumpade det i tvättkorgen. Jag fiskade upp mobilen ur mina blå jeans och slog vant i hans nummer, jag satte fast telefonen mellan axel och örat medan signal efter signal gick fram. Jag la ihop resväskan innan jag skjutsade in den under sängen igen. 

   ”Hey babe” jag log brett av enbart ljudet utav hans röst. 

   ”Hej” svarade jag. ”tänkte bara säga att jag hemma nu i alla fall, allt gick jätte bra. Töntarna hämtade mig på flyg-” 

   ”Vi är inte töntar!” utbrast Ryan

   ”-plantsen och vi har besökt sjukhuset också” 

   ”Det är dem visste” sa han och jag flinade. ”hur är det med honom?” 

   ”Han ser mycket värre ut, mer insjunken... ehm... jag vet inte... jag ska tillbaka senare” 

   ”Jag är ledsen, jag önskar jag kunde vara där med dig” jag såg ner i golvet och skruvade lätt på mig medan jag försökte att inte gråta. 

   ”Jag vet. Träffade Stacey också” sa jag för att desperat byta samtalsämne, Justin drog för andan som om något gett honom ett hårt slag på armen. 

   ”Hur var det då?” frågade han oroligt och försiktigt. 

   ”En aning stelt men jag fick i alla fall intrycket att hon har gått vidare och vill få det att fungera mellan oss igen” svarade jag och jag kunde se hur han log framför mig. 

   ”Det var skönt att höra, har du träffat din pappa än?” 

   ”Nej, inte än. Han jobbar fortfarande, men jag kommer väl se honom ikväll antar jag. Vet inte hur det kommer att gå, förhoppnings stillsamt” Justin suckade lågt i andra änden. 

   ”Ja, återigen önskade jag att jag kunde vara där med dig men, men...” sa han och jag ryckte svagt på axlarna. 

   ”Men nu är det som det är... men jag ringer dig senare, vi tänkte äta och sedan åka tillbaka” 

   ”Okej, gör så. Hälsa från mig”

   ”Det ska jag” svarade jag med ett leende. 

   ”Jag älskar dig” 

   ”Jag älskar did också, puss” jag la på luren och såg stumt ner på skärmen för ett ögonblick innan jag drog in ett djupt andetag och såg upp. Ryan och Chaz granskade mig tyst och jag gav dem ett tunt, snett leende för att försäkra dem att allt var okej. Jag vände mig om och plockade upp min munkjacka. ”ska vi äta då?” frågade jag och jag ute ur rummet innan de hunnit ge mig så mycket som ett pip till svar. 

Köket doftade gott utav kycklingen vi stekt på, bordet var dukat och potatisen låg i ungen. Chaz stod bredvid mig, lutandes mot köksbänken medan jag hade min blick fäst på stekpannan. Han berättade om hur det startats ett nytt spel i skolan vid namn 'Killer Game', det utgick tydligen på att man skulle få en utav eleverna i skolans namn sedan var det tänkt att man skulle döda den. Genom att på 5 meters avstånd skrika ”killer” högt så alla hörde - för att offret ska få en chans att springa - och sedan jaga ikapp den och kulla den. Därefter får man sitt offers lapp eller lappar vilket blir ens nya offer. Beroende på vilka som levde. Jag lyssnade med en halvt öra men lyckades ”mm” och ”aa” på rätt ställen att Chaz inte märkte att jag inte var speciellt engagerad i samtalet. 

   ”Folk har redan börjat döda varandra men om man är smart väntar man tills det värsta har blåst över. Tills folk börjar lugna ner sig så alla inte är så hetsiga, har jag har Fhilippa Riley i 1:an” jag nickade och beslöt mig för att kycklingen var färdigstekt. 

   ”Du då Ryan? Är du död eller?” frågade jag medan jag ställde ner stekpannan på bordet. Ryan skakade stolt på huvudet. 

   ”Jag vet inte vem min mördare är än men jag börjar misstänka” återigen nickade jag. 

   ”Vem är ditt offer då?” 

   ”Thomas Jenkins i vår parallellklass” svarade han, jag log mot dem båda. Jag var precis på väg att be dem hugga in när dörren till huset öppnades och jag stelnade till i rörelsen. Om det inte var så att det antingen var Stacey som bestämt sig för att lämna sjukhuset för en stund eller en inbrottstjuv så fanns det bara en person kvar. Pappa.

vad tror ni händer?? är det hennes pappa?? =) vad tycks?? kommentera. ♥

tack till förslagen o allt på förra inlägget. några vill att det ska vara mer bråk mellan Penny o Justin o jag har fått den förfrågan förut. o ja... ett förhållande är inte perfekt hela tiden men... asså bråken händer bara det att jag har inte skrivit om dem. så tro inte att de är så perfekta precis hela tiden. det finns själ till varför jag inte... skriver om bråk. personliga själ. ehm... ja... så därför, men jag ska försöka få in några... där de passar. så... hahahaha, nu ska jag sluta skriva. 

PUSS&KRAM. ♥