Jesse låg i sängen och andades högt och rossligt, hans ögon och kinder var insjukna och ådrorna på hans huvud lös mörkblå på hans nakna skalle. Jag rynkade ihop ögonbrynen och la handen över munnen för att inte brista i gråt över hur min lillebror såg ut efter den korta tiden jag varit borta. 

   ”Penny?” 

 

---

 

”Men vad gör du här?” jag stirrade på honom som om han blivit tokig, vad trodde han jag gjorde här? Köpte kaffe hos Nalle Puh ute i korridoren!? 

   ”Det är väl självklart varför jag är här!” utbrast jag medan jag gick fram till hans sängkant. Jag lät blicken vandra över hans kropp som skymdes utav täcket innan jag grep tag i hans ena hand. Den var smal och liten i min hand, blå lila blodådror även här väldigt synliga. 

   ”Även om det inte var nödvändigt så är jag ändå glad att du är här” hörde jag honom hest säga, genast såg jag upp mot hans ögon som såg glada men trötta ut. Inte nödvändigt!? Vad har de gett honom?

   ”Jesse...” började jag men tystnade för att svälja bort tårarna. ”klart jag kom” 

   ”Åh nej, gråt nu inte! Jag mår fint” försökte han, jag öppnade precis munnen för att svara honom när en välbekant stämma nådde mina öron. 

   ”Chaz? Ryan? Vad gör ni här? Hur-” jag vände mig om för att se Stacey som med nästan lika trötta ögon som Jesse mötte min blick, hon hade en kaffemugg i ena handen och en ihoprullad tidning i den andra. Hon stelnade till i sitt steg när hennes blick hamnade på mig. Jag kände genast hur luften i rummet blev tyngre och kallare. Vad som hände nu kommer vara avgörande, skulle vi lyckas bli vänner eller var fejden fortfarande i full brand? ”Penny?” viskade hon tillslut fram, som om hon hade svårt att ta in att jag satt på sängkanten, att jag var här i Stratford igen. Jag reste mig försiktigt så jag stod med hela kroppen vänd mot henne. 

   ”Mam-Stacey” rättade jag mig. Jag hade ingen mamma längre, hon må vara min mor men inte min mamma längre. Fast nu när jag tänker efter jag hade ju inte bara en mor, utan två mödrar. Hennes ögon fylldes till bredden utav tårar och jag svalde medan jag vände bort blicken. Det gjorde ändå ont i mig att se henne så ledsen och skör. 

   ”Hur mår du? Har du haft det bra?” frågade hon sedan, fort såg jag upp för att ännu en gång möta hennes blick. Se hur de sken utav genuin nyfikenhet och värme. 

   ”Jag mår alldeles ypperligt och jag har haft det jättebra hos Justin” svarade jag, ett snett litet leende spred sig över hennes läppar. 

   ”Det var skönt att höra” jag nickade. 

   ”Okej, varför så stelt? Har ni inte kommit över era problem än eller? Och varför kallade du henne just Stacey?” utbrast Jesse, min mage frös till is och jag vidgade ögonen en aning. Han visste inte? Jag såg på Stacey, höjde ena ögonbrynet medan jag såg menande på henne. Jag såg att hon förstod min outtalade fråga och skakade kort på huvudet med en sorgsen blick. Jag svalde och drog en hand genom håret innan jag med ett leende vände mig mot Jesse som endast såg förvirrad ut. 

   ”Inget att oroa sig över” svarade jag. ”vi har ordnat allt” Jesse öppnade munnen för att ställa ännu en fråga men jag var snabb med att ställa en egen.

   ”Vart är pa... ppa?” frågade jag och fick nästan trycka ut det sista ordet, han var mycket riktigt min pappa men jag visste inte längre om jag kände igen honom. Han var inte samma man som jag vuxit upp tillsammans med. 

   ”Han jobbar” svarade Stacey och satte sig i fåtöljen i rummets ena hörn, en jacka hängde över armstödet och hennes väska stod på golvet bredvid. Det skulle inte förvåna mig om hon även hade sovit i den fåtöljen sedan Jesse lagts in. Jag nickade stelt och kastade en blick mot dörren men såg att den var tom, killarna måste ha gått bortåt för att ge oss lite privat utrymme. 

   ”Men jag... ehm... jag tänkte åka hem och lämnar mina väskor, Bubble väntar i bilen och jag vill inte att han ska vänta för länge där inne. Men jag kommer tillbaka senare, okej?” jag såg intensivt på Jesse för att visa att jag menade allvar, han himlade svagt med ögonen innan han nickade förstående. 

   ”Jag kommer vara här” svarade han nonchalant, jag nickade och gav honom en kram innan jag skickade Stacey en blick. Jag försvann hastigt ut genom dörren och fann Chaz och Ryan sittandes i väntrummet, pratandes sinsemellan. 

   ”Är ni redo att åka?” frågade jag, Chaz hoppade genast upp på fötterna. 

   ”Hur gick det?” frågade han. 

   ”Bra, jag tror att hon kommer vara lättare än... pappa” svarade jag och Chaz grimaserade innan han nickade kort. ”har du pratat med Helena än?” Chaz stoppade ner händerna i sina jeansfickor.

   ”En gång. Hon sa att hon saknade mig men att hon också förstod, att hon ändå inte kunde tvinga hem mig eftersom jag är myndig och kan göra vad jag vill” jag drog in luft genom näsan innan jag släppte ut det genom munnen, jag kunde inte vänta tills jag blev myndig och fick bestämma över mig själv. Tillsammans tog vi oss till huvud ingången och ut på parkeringen, vi gled in i bilen och jag bemöttes utav en ivrig Bubble som var överlycklig över att vi var tillbaka. 

   ”Hej killen” hälsade jag och gosade ner händerna i hans päls. 

 

En kvart senare och vi var alla tre inne i mitt rum, jag lät blicken vandra runt i rummet och såg till min glädje att inget var ändrat. Sängen stod obäddad och mitt skrivbord var lika fyllt med grejer som det varit när jag lämnat. Jag ställde ner min ryggsäck på golvet och gick bort med hundburen till garderoben. 

   ”Alla mina kläder” sa jag lågt och log medan jag lät handen svepa genom tygerna. 

   ”Ey, vi såg vad du gjorde mot Justin och Alfredo förresten” sa Ryan. ”amazing, jag har aldrig skrattat så mycket” jag flinade roat från golvet där jag satt och packade upp min resväska, bestämde vilket kläder som borde tvättas och vilka som det inte var nödvändigt för. 

   ”Det var faktiskt fansen som kom på själva idéen till att göra ett bus på honom” svarade jag och log triumferat. 

   ”Epic” kommenterade Chaz som klappade med händerna medan han skrattade, jag bugade och log busigt mot dem. Jag hängde upp en utav mina kjolar på en galge och var sedan klar. 

   ”På tala om Justin måste ringa honom” mumlade jag för mig själv medan jag plockade upp all smutstvätt och gick bort till badrummet innan jag dumpade det i tvättkorgen. Jag fiskade upp mobilen ur mina blå jeans och slog vant i hans nummer, jag satte fast telefonen mellan axel och örat medan signal efter signal gick fram. Jag la ihop resväskan innan jag skjutsade in den under sängen igen. 

   ”Hey babe” jag log brett av enbart ljudet utav hans röst. 

   ”Hej” svarade jag. ”tänkte bara säga att jag hemma nu i alla fall, allt gick jätte bra. Töntarna hämtade mig på flyg-” 

   ”Vi är inte töntar!” utbrast Ryan

   ”-plantsen och vi har besökt sjukhuset också” 

   ”Det är dem visste” sa han och jag flinade. ”hur är det med honom?” 

   ”Han ser mycket värre ut, mer insjunken... ehm... jag vet inte... jag ska tillbaka senare” 

   ”Jag är ledsen, jag önskar jag kunde vara där med dig” jag såg ner i golvet och skruvade lätt på mig medan jag försökte att inte gråta. 

   ”Jag vet. Träffade Stacey också” sa jag för att desperat byta samtalsämne, Justin drog för andan som om något gett honom ett hårt slag på armen. 

   ”Hur var det då?” frågade han oroligt och försiktigt. 

   ”En aning stelt men jag fick i alla fall intrycket att hon har gått vidare och vill få det att fungera mellan oss igen” svarade jag och jag kunde se hur han log framför mig. 

   ”Det var skönt att höra, har du träffat din pappa än?” 

   ”Nej, inte än. Han jobbar fortfarande, men jag kommer väl se honom ikväll antar jag. Vet inte hur det kommer att gå, förhoppnings stillsamt” Justin suckade lågt i andra änden. 

   ”Ja, återigen önskade jag att jag kunde vara där med dig men, men...” sa han och jag ryckte svagt på axlarna. 

   ”Men nu är det som det är... men jag ringer dig senare, vi tänkte äta och sedan åka tillbaka” 

   ”Okej, gör så. Hälsa från mig”

   ”Det ska jag” svarade jag med ett leende. 

   ”Jag älskar dig” 

   ”Jag älskar did också, puss” jag la på luren och såg stumt ner på skärmen för ett ögonblick innan jag drog in ett djupt andetag och såg upp. Ryan och Chaz granskade mig tyst och jag gav dem ett tunt, snett leende för att försäkra dem att allt var okej. Jag vände mig om och plockade upp min munkjacka. ”ska vi äta då?” frågade jag och jag ute ur rummet innan de hunnit ge mig så mycket som ett pip till svar. 

 

Köket doftade gott utav kycklingen vi stekt på, bordet var dukat och potatisen låg i ungen. Chaz stod bredvid mig, lutandes mot köksbänken medan jag hade min blick fäst på stekpannan. Han berättade om hur det startats ett nytt spel i skolan vid namn 'Killer Game', det utgick tydligen på att man skulle få en utav eleverna i skolans namn sedan var det tänkt att man skulle döda den. Genom att på 5 meters avstånd skrika ”killer” högt så alla hörde - för att offret ska få en chans att springa - och sedan jaga ikapp den och kulla den. Därefter får man sitt offers lapp eller lappar vilket blir ens nya offer. Beroende på vilka som levde. Jag lyssnade med en halvt öra men lyckades ”mm” och ”aa” på rätt ställen att Chaz inte märkte att jag inte var speciellt engagerad i samtalet. 

   ”Folk har redan börjat döda varandra men om man är smart väntar man tills det värsta har blåst över. Tills folk börjar lugna ner sig så alla inte är så hetsiga, har jag har Fhilippa Riley i 1:an” jag nickade och beslöt mig för att kycklingen var färdigstekt. 

   ”Du då Ryan? Är du död eller?” frågade jag medan jag ställde ner stekpannan på bordet. Ryan skakade stolt på huvudet. 

   ”Jag vet inte vem min mördare är än men jag börjar misstänka” återigen nickade jag. 

   ”Vem är ditt offer då?” 

   ”Thomas Jenkins i vår parallellklass” svarade han, jag log mot dem båda. Jag var precis på väg att be dem hugga in när dörren till huset öppnades och jag stelnade till i rörelsen. Om det inte var så att det antingen var Stacey som bestämt sig för att lämna sjukhuset för en stund eller en inbrottstjuv så fanns det bara en person kvar. Pappa.

 

---

 

vad tror ni händer?? är det hennes pappa?? =) vad tycks?? kommentera. ♥

tack till förslagen o allt på förra inlägget. några vill att det ska vara mer bråk mellan Penny o Justin o jag har fått den förfrågan förut. o ja... ett förhållande är inte perfekt hela tiden men... asså bråken händer bara det att jag har inte skrivit om dem. så tro inte att de är så perfekta precis hela tiden. det finns själ till varför jag inte... skriver om bråk. personliga själ. ehm... ja... så därför, men jag ska försöka få in några... där de passar. så... hahahaha, nu ska jag sluta skriva. 

PUSS&KRAM. ♥