”Varf-” började hon. 

   ”Måste ha lite hederligt broder till pojkvän snack, det kommer inte ta lång tid” avbröt han och nu skrattade Penny innan hon klappade mig på axeln. Jag log mot henne men vände sedan blicken mot Jesse igen när dörren stängts efter henne. Dock hade hans roade leende dött bort och ersatts utav ett allvarligt, jag såg en aning fundersamt på honom. 

   ”Justin, det är en sak jag måste prata med dig om” sa han sedan och svalde.

 

---

 

”Vad är det Jesse?” frågade jag oroligt när skämtsamheten försvann ur luften och ersattes utav en tung och kvävande tystnad. Jag började bli riktigt orolig över vad det var han ville prata med mig om. Hade han dåliga nyheter att berätta? Jag svalde oroligt och satte mig försiktigt på sängkanten medan jag såg på honom. Han harklade sig innan han sträckte lite på sig, han smackade med läpparna och jag erbjöd honom genast att jag kunde hämta vatten men han skakade enbart på huvudet. 

   ”Som du vet är min situation inte den mest idealiska” började han. ”jag kommer inte bli frisk. Men det har jag vetat länge, min mamma har börjat inse det och även min pappa. Men någon som fortfarande lever i drömmarnas värld är Penelope. Hon kommer inte inse att det inte finns något kvar att göra för än jag tagit mitt sista andetag. Hon tror fortfarande att ett mirakel kommer hända och jag får en ny lever samt att sjukdomen helt plötsligt ska lämna min kropp” 

  ”Därför har jag bestämt mig för att inte berätta för henne. Jag har pratat med doktorn och jag har även pratat med mina föräldrar och efter lite övertygelse gav de med sig” jag rynkade förvirrat på pannan medan jag undrade vart detta skulle leda oss. Vad menade han? 

  ”Doktorn har sagt att jag har högst ett halvår kvar att leva, min lever orkar inte längre fungera och cellmedicinerna biter inte som de ska. Jag blir bara värre för varje dag som går och det gör ont. Jag har ingen ork kvar i kroppen och vartenda muskel och ben i min kropp gör ont trots all smärtstillande som de pumpar i mig” jag såg förtvivlat ner på pojken som jag först nu insåg hur mycket smärta som han gick genom. Vad han behövde gå genom varje dag. 

  ”Därför har jag som sagt pratat med doktorn och han har gått med på att han ska ta bort allt som hjälper mig att hålla mig vid liv” fortsatte han och viftade sedan lamt med armen mot maskinerna bredvid hans säng, jag följde hans blick och kände en stöt i bröstet när jag registrerade vad han menade. Han skulle i stort sett ta livet av sig. 

  ”Och varför berättar du det här för mig?” frågade jag med svag stämma innan jag harklade mig. 

  ”Därför att jag vill inte att Penny ska få veta något innan och jag vill inte ha henne här när jag gör det heller. Jag vill att du tar med henne bort medan jag går vidare. Hon skulle inte förstå om jag berättade för henne, hon skulle bli helt hysterisk. Jag vill gå vidare och veta att hon är glad, lycklig. Vilket hon är med dig, jag vill att du tar hand om henne”

  ”Du vet att hon kommer hata oss alla när hon får reda på sanningen?” jag fick kämpa med tårarna, han var så otroligt modig. Bara 15 år gammal och han pratade om sin egen död som om det vore en promenad i parken. 

  ”Jag vet, men hon kommer tillslut inse att det var vad jag ville. Hon kommer precis som alla andra gå vidare och sedan hoppas jag att hon kommer kunna blicka tillbaka och se att det var mitt val. Ingen annans utan mitt” jag nickade förstående. 

  ”Vad ska jag göra?” frågade jag. 

  ”Jag vill att du tar med henne bort, ta med henne på en promenad. Vad som helst” Jesse ryckte svagt på axlarna. ”se till att hon är ovetande tills ni kommer tillbaka, försök få henne att inse att det jag var och ingen annan. Att få dö i lugn var min sista önskan” jag nickade förstående innan jag svalde. 

  ”Jag lovar” sa jag och han log lättat mot mig. 

  ”Tack” viskade han tillbaka. ”se så, gå nu ut innan hon blir orolig. Låtsas som att jag hotade dig med att klippa av dina armar och krossa dina ben om du någonsin sårade henne” fortsatte han och skrattade till. ”jag kommer förstås hemsöka dig om du någonsin gör det!” utbrast han sedan och såg allvarligt på mig. Jag skrattade innan jag höll upp händerna. 

  ”Jag ska ta hand om henne jag lovar” försäkrade jag, han nickade och sjönk sedan tillbaka bland sina kuddar innan ett retsamt leende sträckte sig över hans läppar. Jag la handen på handtaget innan jag vände blicken för att se på honom en sista gång, han hade nu glidit in i sömnen. Jag drog sedan in ett djupt andetag för att samla mig och öppnade dörren, Penny reste sig genast upp ur sin stol när hon fick syn på mig. Jag log ett påklistrat leende. 

  ”Var han hård mot mig?” nej, men han gav mig en massa tung information. 

  ”Tja, kan ju säga såhär att jag kommer inte vara speciellt snygg längre om jag någonsin gör dig illa” svarade jag och Penny fnittrade roat. ”men babe, jag måste hem och lämnade mitt bagage samt säga hej till mormor och morfar. Men jag hör av mig ikväll, okej?” hon nickade genast med ett leende på läpparna innan hon sträckte på kroppen. 

  ”Hälsa dem från mig” mumlade hon innan hon tryckte sina läppar mot mina, jag besvarade kyssen innan jag drog mig ifrån och log mot henne. 

  ”Det ska jag” Chaz reste sig från sin stol och gick fram till mig. 

  ”Kan jag åka med dig hem eller? Jag ska träffa Ana om en timme” jag nickade åt honom och vi vinkade hejdå till Penny som sedan försvann in genom dörren till Jesse. Väl ståendes i hissen släppte jag ut ett högt andetag och flätade samman fingrarna bakom mitt huvud. 

  ”Han berättade för dig, visst gjorde han?” frågade Chaz bredvid mig, förvånat vände jag blicken mot honom. Jag öppnade munnen för att säga något innan jag enbart nickade på huvudet. 

  ”Han berättade för mig för några dagar sedan, sa att Stacey berättat hela familjehistorian för honom. Att han tyckte det var coolt att ha en storebror, även fast vi bara är halv bröder. Han ville att jag ska vara där för henne när allt kommer rasande ner över henne” sa han.

  ”Han sa att jag skulle ta med henne bort, se till att hon inte befann sig på plats när han... går vidare” sa jag. ”hon kommer hata mig” mumlade jag sedan. 

  ”Jo, det sa jag också. Men Jesse hoppades att Penny tillslut skulle respektera hans önskan precis som vi andra gjorde och då inse att hon inte kunde hata oss” jag nickade och hissen plingade till. 

  ”Det är så mycket att smälta bara, jag känner mig jätte hemsk som ler mot henne när jag vet vad som ska hända med hennes bror om några få dagar. Det är ett stort lass” sa jag, vi passerade expeditionen och det stora väntrummet där jag en gång suttit med Bubble i famnen i väntan på att Penny skulle komma tillbaka efter olyckan med bilen. Jag svalde och vände bort blicken. 

  Jag hade redan lämnat mitt bagage hemma hos mormor och morfar och hälsat på dem. Jag behövde bara ha en ursäkt för att få lämna, slippa le mot henne som om inget var på tok. Som att jag inte visste att hennes lillebror skulle dra ut alla maskiner som höll honom vid liv. I tystnad satte vi oss i bilen och körde hem, jag släppte av Chaz vid hans hus och han gav mig en klapp på axeln innan han gled ur och stängde dörren efter sig. 

  Väl hemma, joggade jag uppför stentrappan och tog de få stegen fram till dörren innan jag öppnade den. Låga mummel hördes från köket och jag klev fort ur skorna innan jag fort gick genom korridoren och bort mot trappan.

  ”Justin?” hörde jag min mormor fråga oroligt efter mig. 

  ”Ja, det är jag. Jag måste bara... ehm... jag kommer... jag bara...” sa jag men fick inte fram något begripligt utan gick istället upp på andra våningen och låste min sovrumsdörr om mig. Klumpigt gled jag ner till golvet innan jag begravde ansiktet i händerna. När kommer hon någonsin tala med mig igen? Hur kommer hon kunna se på mig utan att känna hat? Hennes lillebror, hennes lillebror som hon håller så kärt att det är helt ofattbart att ibland förstå. Och här sitter jag, hennes pojkvän som älskar henne över allt annat, med information om hennes lillebrors död som jag inte berättade för henne.

   Men jag kunde inte svika honom, 15 år gammal och hans sista önskan var att få gå i lugn. Inte kunde jag förneka honom den chansen, efter all smärta han gått genom under de senaste 10 åren. Tankarna och känslorna som vimlade runt inom mig hotade med att krossa mig under deras tyngd, en tryckande känsla la sig över mitt bröst innan jag kände fuktiga tårar mot mina handflator.

  Jag drog in ett skälvande andetag och lutade huvudet bakåt mot dörren. Hur skulle jag reagera om någon inte berättade för mig att Jazmyn eller Jaxon skulle dö? Jag knep hårt ihop ögonen och ville inte ens begrunda min egen fråga, ville inte tänka på det. Jag ville inte ha ett svar till den frågan.

 

*

  

  Lördag, 22:a Juni. 

Dagen var här. Hur mycket jag än ville att tiden skulle sakta ner och aldrig nå lördag så hade den ändå anlänt med en rasande fart. Penny var på strålande humör på grund av sin ovetskap medan alla andra gick runt med påklistrade leenden och grät i Pennys frånvaro. Jag hade tvingats till att bete mig som om jag inget visste när vi umgicks på dagarna, kyssa henne som om jag inte visste att hennes bror skulle dö mycket tidigare än hon förväntat sig. Jag mådde illa. 

  Alla var samlade på sjukhuset, Pennys mamma och pappa, Ryan och Chaz tillsammans med Ana och Pennys mormor och morfar hade kommit på besök. Dock endast på grund av att de skulle kunna säga hejdå till Jesse och inte för att enbart hälsa på som Penny trodde. Jesse skickade mig en blick som jag genast tog som en signal att det var dags. Jag reste mig från min stol bredvid Penny innan jag sträckte min hand ut mot henne. 

  ”Jag tycker vi går en vända, får lite luft och kommer tillbaka” Penny såg förvånat och en aning förvirrat på mig. 

  ”Nej, jag-” började hon protestera men jag ville inte ha det. 

  ”Jo, kom igen. Du börjar se lite vimmelkantig ut tycker jag, mår du bra? Frisk luft kommer göra susen. Vi blir inte borta länge, alla kommer vara kvar när vi kommer tillbaka” försäkrade jag henne. Ja, alla utom en. Hon öppnade återigen munnen för att protestera. 

  ”Ska jag tvingas att bära dig ut?” frågade jag och höjde ena ögonbrynet som visade att jag menade allvar. 

  ”Det är lugnt Penny, gå en runda med Justin du” yttrade sig Jesse från sängen för att hjälpa mig med Pennys envishet. Jag kastade honom en blick och ett snett leende. Penny suckade uppgivet innan hon reste på sig, jag log segervisst och hon himlade med ögonen åt mig. 

  ”Vi kommer snart tillbaka” sa hon och såg sedan på Jesse innan hon kramade hans hand. 

  ”Ta er tid. Jag vill att du ska vara glad och lycklig. Jag kommer alltid älska dig, glöm aldrig det” genast förstod jag att detta var Jesses hejdå till Penny, Penny såg en aning förvånat på honom innan hon skrattade till. 

  ”Jag älskar dig också” sa hon medan hon såg roat på honom.

  ”Ledsen det är medicinerna som gör mig lite flummig” ursäktade han sig och viftade med handen, rummet skrattade men jag kunde höra den sorgsna undertonen i det. Jag flätade samman våra fingrar innan jag drog henne mot dörren, vi vinkade till alla i rummet innan vi kom ut i korridoren. Vi tog oss ut ur sjukhuset och träffades av friska luften, jag drog in ett djupt andetag innan jag kramade Pennys fingrar. 

  ”Du hade rätt, jag behövde nog lite frisk luft. Jag börjar nästan lukta som sjukhuset själv, för rent” sa hon och jag skrattade till. Jag la armen runt hennes axlar innan jag drog in henne till min sida, jag kände hur hon la armen runt min midja. Jag drog in ett djupt andetag mot hennes hjässa. 

  ”Jag tycker du luktar lika gott som vanligt jah” påpekade jag och hörde hur hon fnittrade. Något som jag antagligen inte kommer få höra under en väldigt lång tid framöver. 

  ”Du vet att jag älskar dig va? Har alltid gjort och kommer alltid göra, jag kommer alltid finnas för dig” sa jag och la kinden mot hennes huvud medan vi gick längst vägen. Hon fnittrade till igen. 

  ”Vad är det med allas plötsliga känslospyor?” frågade hon och jag skrattade åt hennes ordval. 

  ”Jag vill bara försäkra dig om hur jag känner se till att du aldrig glömmer” svarade jag och ryckte på axlarna, jag vill inte att du ska komma ihåg det om 20 minuter när du inte kommer vilja se på mig igen. Komma ihåg att jag älskar dig. 

  ”Jag älskar dig också, mer än du anar” svarade hon och kramade åt runt min midja. Jag log sorgset medan vi gick vidare, hörde hur gruset knastrade under våra fötter och kände hur vinden fläktade skönt i ansiktet. Känna hur allt var frid och fröjd för ett ögonblick innan allt kommer att splittrats likt ett krossat glasfönster. 

  Vi närmade oss sjukhuset igen och jag såg med förtvivlade ögon på det som komma skall, jag ville inte. Men Penny halvt drog med mig in genom dörren, hon fnittrade vid min sida och jag log av ljudet. Hissen plingade till innan den tog oss upp till plan 4, jag kände hur mitt bröst drog ihop sig. Jag behövde prata med henne nu innan vi nådde fram, jag behövde förklara för henne. 

  ”Penny” sa jag och hon vred genast huvudet mot mig, hon såg på med sina stora, nyfikna ögon som varit det första jag fallit för när vi först sågs. 

  ”Ja?” frågade hon mjukt. Jag grep tag om hennes armar och stannade henne, hon såg förvirrat ner på mina händer innan hon vände blicken upp mot mig igen. 

  ”Det är en sak jag måste säga innan vi...” började jag men kom av mig. 

  ”Vad är det Justin?” uppmanade hon efter en stund då jag fortfarande stod tyst, kämpade med att hitta dem rätta orden. 

  ”Kommer du ihåg när vi pratade om att alla har olika långa vägar att gå i livet?” frågade jag och hon nickade. ”Jesses väg, hans var ovanligt kort, en kort och smärtsam väg. Han behövde kämpa sig genom livet med hjälp av mediciner och sjukhusapparater. Han var inte fullt ut lycklig på detta vis, han älskade dig men precis som alla andra behöver han gå vidare” jag svalde. 

  ”Justin, vad är det du säger?” frågade hon och jag kunde lätt urskilja paniken i hennes röst men samt förvirringen. 

  ”Penny, Jesse ville inte leva längre. Han led. Han ville inte behöva kämpa sig genom vardagen längre” hon började krångla i mitt grep medan jag försökte förklara för henne, tillslut slet hon sig ur mitt grepp och skyndade sig ner längst korridoren. ”Penny! Stanna”

  ”Nej! Du ljuger!” utbrast hon men stelnade till när hon fick syn på sina nära och kära som grät i varandras famnar. ”nej, han...” innan jag hann stoppa henne störtade hon in i genom dörren och därefter följde ett skri som var så hjärtslitande att det skar både mitt hjärta och själ i tu. 

 

 

  Ingens Perspektiv.

Penny och Justin försvann ut genom dörren och tystnaden spändes inne i rummet då alla visste vad som skulle hända härnäst. Doktorn trädde snart in genom dörren med ett sorgset leende. 

  ”Goddag, Jesse. Familjen” sa han och nickade först åt Jesse och sedan åt resten. De hälsade glädjelöst tillbaka till honom. ”är du fortfarande säker?” frågade han allvarligt. 

  Jesse nickade. ”jag är säker” svarade han lugnt, hans mamma brast ut i gråt bredvid honom och han vände långsamt huvudet mot henne. 

  ”Gråt inte mamma, allt kommer att ordna sig. Vi kommer ses igen, jag lovar” hon sjönk ihop vid Jesses axel medan han strök henne lugnande över håret. ”allt kommer bli bra, jag kommer komma till en bättre plats. En plats utan smärta, där kommer vi ses igen” tårarna rann sakta nerför allas ansikten närvarande i rummet. Alla som kunde se den 15 åriga pojken som talade som om han vore 95 år och levt sitt liv till dess fulla gräns med massor utav upplevelser att blicka tillbaka mot. Men han hade inga, enbart minnen från tusen olika sjuhus salar, doktorer, nålar. Ändå var han nöjd, ändå var han redo att släppa taget. 

  ”Det är över, dags att gå” mumlade han och tårarna glänste till i hans ögon. Stacey skakade förtvivlat på huvudet innan hon grät in i sin mans bröstkorg medan hon klängde sig fast vid hans skjorta.

 

 

  ”Vi älskar dig och vi kommer se dig där uppe” sa John med ett ansträngt leende, tårarna gled tyst nerför hans kinder, Jesse log mot sin far innan han nickade kort. Chaz släppte taget om Ana som tyst grät och lämnade sin plats bredvid vän och flickvän. 

  ”Jag vet att vi inte har hunnit fått någon riktig kvalitets tid tillsammans men jag har alltid önskat mig en bror och det är coolt att jag fått en... oavsett vad. När det gäller Penny... jag lovar att jag kommer ta hand om henne, lika mycket som Justin. Justin troligen mer, han älskar henne verkligen” sa han. 

  ”Tack” mumlade Jesse till svars med ett litet leende. Morföräldrarna tog sina adjö innan Jesse vände sig till doktorn och nickade. Doktorn nickade svagt innan han vände sig mot maskinerna, han klickade på några knappar innan pipet upphörde att låta från maskinen och surrandet från de andra tystnade. 

  ”Nu ska det inte ta lång tid för än ditt hjärta slutar att slå, jag önskar dig all lycka i efterlivet. Det har varit ett sant nöje att få vara din doktor, hejdå Jesse” sa doktorn sedan innan han lämnade rummet för att låta familjen ha de sista minuterna för sig själva. Jesse andetag började bli rossligare då luften som annars blåstes in genom slangen han hade vid näsan slutade fungera gjorde att luftstrupen drog ihop sig.

  ”Hälsa Penny att jag älskar henne... b-be henne att inte h-hata er... det var jag. Jag älskar er alla” med dem orden sagda drog Jesse in ett djupt andetag innan hans bröstkorg sjönk ihop och hans blick stirrade in i en annan värld, en värld som inte tillhörde deras längre. Han var fri. 

 

---

 

jag erkänner att jag grät i alla fall något medan jag skrev detta kapitel, eftersom jag omslukar mig själv i berättelsen för att få fram de olika känslorna på bästa sätt. jag vill varje gång ganska fäst vid mina karaktärer o har svårt att släppa dem. men ibland behövs det för historians skull. att görs av en anledning. 

men det var en riktig bergodal bana... Justin som tvingades hålla det hemligt, Penny som inget fick veta, Jesse som dog. hur tror ni att Penny kommer göra? kommer hon hata alla? 

vad tycks? kommentera! jag vill verkligen veta vad ni tyckte, bra/dåligt? puss&kram. ♥

ps. vet att gifen är från "my sister's keeper" o därmed en tjej. men jag tyckte den passade så bra så jag hade med den i alla fall. =P