PREVIOUS:   ”Nu ska det inte ta lång tid för än ditt hjärta slutar att slå, jag önskar dig all lycka i efterlivet. Det har varit ett sant nöje att få vara din doktor, hejdå Jesse” sa doktorn sedan innan han lämnade rummet för att låta familjen ha de sista minuterna för sig själva. Jesse andetag började bli rossligare då luften som annars blåstes in genom slangen han hade vid näsan slutade fungera gjorde att luftstrupen drog ihop sig.

  ”Hälsa Penny att jag älskar henne... b-be henne att inte h-hata er... det var jag. Jag älskar er alla” med dem orden sagda drog Jesse in ett djupt andetag innan hans bröstkorg sjönk ihop och hans blick stirrade in i en annan värld, en värld som inte tillhörde deras längre. Han var fri. 

Penelopes Perspektiv. 

Hur är det mening att man ska fortsätta att leva när någon man älskar dör? Försvinner från jordens yta? Hur ska man någonsin kunna vara glad igen? Hur är det meningen att man ska kunna skratta och vara lycklig utan att få dåligt samvete för att man inte sörjer? När ska man gå vidare när det enda man vill är att följa efter? 

  ”Jesse, du behöver vakna! Jesse, vakna! Du kan inte lämna mig, du kan inte... d-du...” 

  Bubble la sin blöta nos mot min kind och jag vände mig känslolöst mot honom. Han var den enda jag hade kvar nu, alla andra hade svikit mig. Hur kunde dem? Dem visste, dem visste så väl. Regnet hamrade löst mot fönsterrutan bredvid mig innan det plötsligt slutade och solen stack fram mellan molnen. 

  ”Hur kunde du inte berätta för mig!? Jag trodde du älskade mig, jag trodde jag betydde något för dig!?” 

  ”Penny, det gör du. Jag älskar dig mer än allt annat men det här var hans sista önskan. Tror du jag tänkte förneka honom den chansen efter allt han gått genom” 

  Inget fanns det kvar att vara glad över, det fanns ingen färg kvar i världen. Jag fann ingen glädje i något, allt var enbart grått och trist. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Det känns som om jag äts inifrån och ut tills det inte finns något kvar utav mig. Det går inte. Jag ser inte vägen ut. 

   Jag är fast. 

  ”Rör mig inte! Jag vill inte se på dig, inte på någon utav er! Låt mig bara vara ifred... jag hatar dig! J-jag...” 

  ”Penny, säg inte så... du-” 

  ”Nej!” 

  En vecka. En vecka hade kommit och gått och jag hade inte träffat på en levande själ. De må ha försökt men jag har enbart fräst och skrikit åt dem tills de lämnade mig ifred igen. Jag klarade inte av att se på dem. Det gjorde ont. Jag orkade inte ens gråta längre, dem har tagit slut. Jag kände själv hur jag började tyna bort till jag inget blev kvar. Det var bara ben kvar utav mig. Men det var så jag ville ha det. Jag ville inte ha medlidande eller tröst, jag förtjänade utskällning som inte lyckades rädda min bror. Det var mitt fel. 

  ”Allt är mitt fel... allt! Jag klarar inte a-av det, jag kvävs! Få det att sluta, det gör ont!” 

  Jag la armarna om Bubbles lilla kropp innan jag tryckte honom mot mitt bröst, kände hur hans hjärta slog mot min hud. Han var varm, han doftade hund. Välbekant. 

  ”Penny, kan du åtminstone se på mig? Snälla?” Justin vädjanden lät avlägsna även fast han stod precis bredvid mig. ”snälla, kom tillbaka till mig. Till oss. Jag behöver dig” jag gav honom inte en enda blick, jag hade inte sagt ett ord till honom sedan jag skrikit allt möjligt i hans ansikte. Jag hade inte fått dåligt samvete för det ännu, men jag visste att jag skulle få det. Förr eller senare. 

  Han suckade. ”jag älskar dig, även om du verkar tro annat” hörde jag hur han mumlade innan dörren stängdes efter honom. Hur ska jag kunna tro att han älskade mig när han höll något så viktigt för sig själv? Säg mig, hur? För jag finner inget svar. 

*

Dagarna passerade utan att något rörde på sig, enbart klockans visare samt solen. Det gick från ljust till mörkt utan att jag rörde en muskel, knappt blinkade. Tankarna hamrade runt i min hjärna, slog sönder alla tankar på att resa mig upp, leta upp familjen, be om ursäkt. 

  Vad ska du be om ursäkt för? sa den. Du gjorde rätt, de svek dig. De berättade inte, varför ska de få glädjen över att du talar med dem igen? Varför ska du ha glädje av att gå vidare? Varför lever du ens? Varför sitter du här medan Jesse är där uppe? 

  Tankarna var likt gift som fördunklade och förvrängde mina tankar intill något ont och mörkt. Inget var det samma längre i mitt huvud, inget stämde. Jag ville bort. Jag ville inte vara mitt huvud längre. Jag ville inte vara i mitt skinn längre. Jag ville inte vara i detta hus längre. Jag ville inte vara i denna värld längre. Varför är du det då?

*

Jag hade absolut ingen aning om vilken dag det var, någon helt enkelt. Soligt ute var det i alla fall. Den här dagen hade jag rest på mig, flera minuter behövde jag stödja mig emot byrån för att det skulle sluta snurra och illamåendet skulle lämna min kropp. Min kropp hade förvandlats till ett skelett, revbenen stack ut och mina armar och ben var tändstickor. Tröjan jag hade på mig hängde likt ett tält, icke smickrande och smutsigt. 

  Mitt ansikte var insjunket och mörka ringar inramade mina ögon som såg dött och likgiltigt tillbaka. Det fanns ingen livsglöd eller glädje kvar i mitt ansikte. Jag drog en hand genom mitt trassliga hår och fastnade i knutarna, i vanliga fall hade jag genast letat fram en borste och rätt ut oredan men nu kunde jag inte bry mig mindre. Jag gick långsamt bort till min garderob där jag drog till mig en munkjacka med luva till, jag krängde på mig den innan jag drog dragkedjan upp till halsen. Huset var tomt och kallt, ingen var hemma. Vart dem var visste jag inte, ingen förväntade sig att jag skulle lämna mitt rum så det var ingen som tog sig tid att berätta för mig. 

  Jag stannade till på min väg till hallen och en tanke slog mig, en förklaring. Det förtjänade dem i alla fall. Låt det gå fort. Med penna och papper stod jag vid bordet medan jag skrev ner orden som skulle förklara allt för dem. Med en suck la jag ner pennan bredvid pappret innan jag lät blicken vandra över köksskåpen och spisen, innan jag vände mig om och gick ut i hallen. Jag klev i skorna utan att bry mig om att knyta dem. Vinden slet i min kläder och huden knottrade sig obehagligt över mitt skin, jag drog luvan upp över min hjässa innan jag gick med nedsänkt ansikte längst gatan. 

  Detta är lösningen, allt efter detta kommer bli bra. Skorna knastrade i gruset och mina andetag ekade i öronen. Jag nådde bron, bron med den vackra utsikten. Vattnet som brusade under, forsade fram tillsammans med fisken. Jag drog in ett djupt andetag innan jag grep tag om kanten till det breda räcket, jag klängde mig fast vid lyktstolpen precis bredvid när jag ställde mig upp på stenräcket. Vinden grepp tag om mig och jag fick hålla hårdare om stolpen för att inte falla ner. 

  Jag blickade ner på vattnet, det mörka vattnet. Det var flera meter ner, jag svalde innan jag vände upp blicken och såg på horisonten. På solen som höll på att gå ner och spred ett sken över himlen i alla möjliga färger, på fåglarna som flög fridfullt över himlen, på molnen som såg ut som flygande sockervadd. Hur allt såg så enkelt ut, hur enkelt det var att sväva. 

  Gör det och allt är över. En aning tveksamt och försiktigt släppte jag taget om stolpen bredvid mig innan jag stod på egna ben, endast balansen höll mig ståendes på räcket. Jag slöt ögonen innan jag drog en andetag utav luften. This was it. 

herregud, you guys! känslor.se... vad tror ni händer? är det över nu? är novellen slut här? åh nej, hon har inte blivit schizo om ni trodde det... hon har bara mycket sorg, sorgen har en egen talan. men hon har inte flera olika personer inom henne. ja.. ni fattar. 

vad tycks? kommentera! det betyder verkligen allt för mig, NI betyder allt! hur ni läser o kommenterar. 

det berörde mig verkligen hur mycket ni tyckte om förra kapitlet, det är både på gott o ont att jag fick en del att gråta. TACK! ni förgyller mina dagar, ni inser inte hur mycket jag tjuter o skriker när ni är hur gulliga som helst eller ja... allt är bara så himla bra. =) PUSS&KRAM. ♥