Vi nådde änden och jag korsade armarna på räcket och lutade mig över så jag kunde se ner på vågorna som bröt mot de kraftiga pålarna som sträckte sig ner till botten utav havet. Jag antar att jag inte kunde gå tillbaka nu, inte om det betydde att jag kunde bli upptäckt. Det skulle inte fungera. Jag drog ledsamt på munnen och höjde blicken mot horisonten. Bye bye baby, bye bye...

   "Har du hört?" Victorias ivirga stämma ekade genom korridoren och jag såg disorienterat upp från min bok innan jag såg henne halvt gåendes halvt springades bort mot mig. Resten utav korridoren såg förvirrat efter henne tills hon nådde fram till mig. 

   "Nej, vad ska jag ha hört?" frågade jag och slog försiktigt ihop boken i min famn. 

   "En grupp elever ska fixa ihop en insparksfest!" utbrast hon exalterat och studsade smått på stället. "hur grymt är inte det?" fortsatte hon, helt inne i sin egna värld. 

   Jag ryckte på axlarna, vad spelade det för roll vad jag tyckte jag skulle ändå inte vara tillåten att gå. "det är grymt Victoria, jag hoppas ni har roligt. Du får berätta allt efter" svarade jag innan jag lämnade henne och började gå bort mot min nästa lektion. 

   "Ariel, vänta!" snart var hon bredvid mig igen med en trumpen minn. "du måste gå" jag skakade på huvudet. 

   "Victoria, du vet mycket väl att jag inte kan. Så låt oss inte diskutera det" försökte jag och önskade konversationen kunde ta slut där men såklart hade ödet andra planer. 

   "Du måste gå Ariel, utan festen får du inte en komplett upplevelse och-" 

   "På riktigt? På grund av en fest?" jag såg tvivlande på henne, för ett ögonblick viftade hon smått med armarna som för att leta efter argument som hon kunde övertyga mig tills hon gav upp. 

   "Fine! Skit i det då, sitt på ditt rum alldeles ensam med en stor 'fuck you all' skylt i pannan" jag himlade med ögonen åt henne och hon skrattade till. 

   "Jag kommer klara mig alldeles utmärkt i mitt rum" insisterade jag och nu var det Victorias tur att himla med ögonen. 

   "Jag måste rusa till min lektion nu men detta är inte slutdiskuterat" ropade hon medan hon små sprang fram på sina klackar och jag viftade lite smått efter henne med ett roat leende. Jag la armarna i kors över boken framför bröstet medan jag gick bort mot hissen. Min nästa lektion var engelska och skulle hållas på våning 2, jag suckade olyckligt vid tanken på musik avdelningen. Kanske kan jag... Nej, Ariel du kan inte! Återigen gjorde jag ett löfte med mig själv. Du kan inte gå tillbaka. 

*

Såklart kunde jag inte hålla mitt egna löfte. För bara en vecka senare stod jag där utanför studio dörren med mina fingrar nervöst sammanflätade framför mig medan jag tvekade på om jag faktiskt skulle gå in. Det mörka trät i dörren stirrade tillbaka på mig, inbjöd mig att gripa tag i handtaget vrida om och kliva in. Jag bet mig försiktigt i underläppen innan jag sträckte mig efter det silvriga handtaget men stannade till halvvägs i luften. 

   Jag drog ihop ögonbrynen utav frustration, bara gör det! Justin kan knappast fortfarande orka sitta och vänta efter så lång tid. Gå in! Mina fingrar spändes runt handtaget innan jag tryckte neråt och dörren öppnades. Jag lyssnade efter ljud men fann det total tystnad. Jag kastade en blick över axeln för att skana av innan jag smet in och stängde dörren lika tyst efter mig. Jag smög fram till mixer bordet och letade efter sladden som jag sedan kopplade in i min telefon, jag scrollade neråt och innan jag hittade låten jag sökte - dock den instrumentala versionen. 

   Jag tog mig in i båset, placerade hörlurarna över öronen där musiken till ’I Have Nothing’ spelades. Jag log och lyssnade på det bekanta introt innan jag drog in luften och började sjunga. 

   ”Share my life, take me for what I am

Coz I'll never change all my colors for you

Take my love, I'll never ask for too much

Just all that you are and everything that you do

   I don't really need to look very much further

I don't want to have to go where you don't follow

I won't hold it back again, this passion inside

Can't run from myself

There's nowhere to hide”

Justins Perspektiv. 

   Jag drog ner ljudstyrkan på min telefon och sjönk ner djupare i fåtöljen innan jag la min fokus på Twitter framför mig. Mitt leende sträckte sig över mitt ansikte när jag läste tweeten från mina Beliebers som uttryckte sin kärlek. Dem var de bästa med vad kändiskapet, de hade blivit som en extra familj. En extra familj på över 40 miljoner personer. En sådan stor familj hade jag aldrig hört talas men ändå här stod jag med den. 

   Jag rycktes till verkligheten utav ett klickande, förvirrat såg jag upp och låg knäpptyst i fåtöljen i musik korridoren - fåtöljen jag legat i under de senaste 2 veckorna i väntan på att den mystiska rösten skulle komma tillbaka. Men ingen kom. Det var bara jag här. Vilket fick mig att varje kväll gå hem besviken och på gränsen till att bli galen, tankarna om att jag endast hade inbillat mig återvände. Men vad hon här nu tro?

   Jag spände hela kroppen medan jag såg en lagom låg figur komma gåendes, skuggan täckte större delen utav hennes överkropp. Hennes hår var mörkt och hennes ögon glittrade till för ett ögonblick innan hon vred tillbaka huvudet. Jag inspekterade henne medan hon stod utanför dörren, vad väntade hon på? Tillslut grep hon tag i handtaget och smet innanför dörren. 

   Så fort dörren stängdes hoppade jag upp ur fåtöljen för att tyst springa fram till den mörka dörren, jag pressade örat mot trät för att lyssna efter ljud med skakade sedan på huvudet åt min egen dumhet. De var ju ljudisolerade! Försiktigt öppnade jag istället dörren och smet in i studion, jag stannade i skuggorna för att beskåda från håll. 

   ”Well,don't make me close one more door

I don't wanna hurt anymore, stay in my arms if you dare

Or must I imagine you there, don't walk away from me...

I have nothing, nothing, nothing, if I don't have you, you, you, you, you, you...

   You see through, right to the heart of me

You break down my walls with the strength of your love mmmmm...

I never knew love like I've known it with you, will a memory survive 

One I can hold on to”

   Rösten var lika fantastik som jag kom ihåg den och gåshuden täckte återigen mina armar. Jag kände lätt igen Whitney Houston’s låt och tjejen vars ansikte jag ännu inte låtit mig själv få se ännu gjorde inte Whitney besviken. Hon var lika bra om inte bättre. 

   ”I don't really need to look very much further

I don't want to have to go where you don't follow

I won't hold it back again, this passion inside

I can't run from myself, there's nowhere to hide

Your love I'll remember, forever

Don't make me close one more door, I don't wanna hurt anymore

Stay in my arms if you dare, or must I imagine you there

Don't walk away from me... I have nothing, nothing, nothing...”

   Nyfikenheten vann tillslut och jag tog några steg ut i rummet så jag varken skrämde henne eller avslöjade mig själv. Det första jag såg var det intensivt röda håret och min haka föll. Ariel? Ingen hade så rött hår som hon hade. Nej, det kan inte... Men mycket riktigt var det ingen annan än Ariel själv som stod framför micken och höll sig om magen medan hon prickade de höga tonerna. 

Well, don't make me close one more door

I don't wanna hurt anymore, stay in my arms if you dare

Or must I imagine you there, don't walk away from me, no...

Don't walk away from me, don't you dare walk away from me

I have nothing, nothing, nothing

If I don't have you, you, ooohhh, ooooh, if i don't have you, oohh...”

   Ariel tog sin sista ton innan rummet tystnade ner och endast hennes svaga flämtningar hördes i micken. Jag hade fortfarande inte lyckats hitta förmågan att stänga min mun. Jag kunde bara inte få in det, det var hon - Ariel var den mystiska rösten. Sedan slog det mig. 

   Jag hade till och med frågat henne... vilket kan förklara hennes något konstiga reaktion till frågan. Jag skakade smått på huvudet för mig själv innan jag långsamt stängde munnen. Hon visste att jag var ute efter henne, att jag letade efter henne. Varför hade hon inte sagt något? 

   Ariel tog av sig hörlurarna i båset och leendet jag såg på hennes läppar var bländade vackert, aldrig hade jag sett henne på en bild då hon såg så glad ut. Leendet fick det att smått rycka i mina mungipor, hennes glädje var smittsam. Hon hängde upp hörlurarna innan hon gick bort mot dörren, jag backade genast flera steg så jag stod mot väggen igen. Ariel gick - omedveten utav min stående figur vid dörren - bort till mixer bordet där hon plockade åt sig sin telefon innan hon vände sig om. Leendet var fortfarande kvar på hennes läppar medan hon log ner mot sin skärm. Innan hon kom för nära valde jag att avbryta tystnaden. 

   ”inga modeller kan sjunga säger du?”

yeeeeeeaaah! inte riktigt som några utav er tänkte sig va? det är nämligen så att novellen kretsar inte kring att Justin skulle finna rösten det var bara en liten början... hur tror ni Ariel reagerar nu? hur tror ni deras relation kommer utväxlas härifrån? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ ps. har inte läst genom, orkar inte. så ber om ursäkt om det är stavfel eller liknande ds. PUSS&KRAM.

heeeeeeej! ledsen att ni inte hört något från mig på några dagar, skolan ni vet.. o igår var jag upptagen med att städa. ska nämligen få främmande ikväll så jag vet inte om jag kan få upp ett ikväll.
det är nästan färdigt bara lite kvar, så håll tummarna. ;)

PUSS&KRAM.

   ”Han kan inte mena allvar?” Elisabeth skrattade men Victoria ryckte på axlarna. 

   ”Du vet hur Avan är, man vet aldrig om han är allvarlig eller inte” svarade hon och jag suckade högt och frustrerat. Den här är inte min morgon...

Justins Perspektiv. 

   Hela natten hade tjejens röst ekat i mitt huvud, hur de höga tonerna klingat, känslorna bakom orden och gåshuden enbart fortsatte att resa sig. Jag behövde veta vem det var... så hon kunde sjunga för mig natt och dag. Så jag kunde visa henne för världen, alla borde få nöjet att höra henne sjunga. Jag behövde verkligen veta så jag kunde återfå mitt fokus, jag hade redan rankat genom alla artisterna som fanns i skolan och fann ingen som hade den rösten. Därefter gick jag vidare till de andra linjerna och de första var modellerna men enligt Ariel så var det ingen modell som kunde sjunga. 

   Djupt nedsjunken i tankar gick jag tillbaka till mitt bord där Lil Za, Alfredo samt Cody satt, Za’s blick hade inte flyttats från mig sedan jag reste min rumpa från bänken men jag var för borta i tankarna för att bry mig. Frånvarande sjönk jag ner framför min frukost. Za harklade sig tillslut och med ett ryck såg jag upp för att se hans förvånade och frågande ansikte. 

   ”Vad?” utbrast jag. 

   ”Ehm... så du och... världens sexigaste kvinna är vänner?” frågade han och la gaffeln ner på bordet. Jag himlade smått på ögonen åt honom men log snett innan jag viftade avfärdande med handen. 

   ”Lägg inte för mycket vikt i det, bro. Det är ingenting, jag frågade henne en fråga bara” svarade jag och han höjde lite på ena ögonbrynet, Alfredo och Cody hade nu också vänt sin uppmärksamhet mot vår konversation men jag ignorerade dem alla. 

   ”Jaha, vad då för fråga?” fortsatte Za, det var uppenbart att han inte trodde på mig. 

   ”Vi har historia tillsammans” svarade jag, vilket var sant samt några fler lektioner då skolan blandade mellan linjerna under de ‘vanliga’ lektionen medan under ‘expertis’ så var det strikt efter vad du gjorde. Killarna skakade på huvudet medan jag fortsatte ignorera dem och återgick till mina sjungande tankar. Jag hade inte berättat för någon utav dem om vad jag hade hört kvällen innan, jag vet inte om jag ville heller. Inte än i alla fall. 

   Jag skakade smått på huvudet åt mig själv, jag började låta som Joe Jonas i Camp Rock när hade letade genom hela lägret efter Demi Lovato som var mitt framför näsan på honom hela tiden. Tänk om det var så med mig också, tänk om tjejen är den jag minst anar, tänk om hon sitter en meter från mig nu och jag vet bara inte om det. Genast lyfte jag blicken från min tallrik och skannade rummet på tjejer, jag såg Ariel tillsammans med Victoria, Elisabeth och Avan i ena hörnet. Ariel såg helt chockerad på Avan som reste sig och gick iväg, genast undrade jag var det kunde ha varit han sagt. 

   Jag lät min blick vila på Ariel för ett ögonblick till, hon var verkligen allt. Sexig, vacker, ambitiös, vänlig. Hennes röda hår flög över hennes axel när hon snabbt vände huvudet mot Victoria igen som log roat. Vart kan hon vara? 

   ”...inlämningen är imorgon, glöm inte det!” Mr. Trent försökte höras över gnissladet utav stolarna när hela klassen reste sig för att lämna klassrummet, lyckligtvis för mig hade jag redan uppgiften klar och behövde inte slita håret hela natten. Ariel var den första ut genom dörren och gick imponerande fort i de höga klackarna hon bar som fick hennes smala ben att se mil långa. Vilket de flesta manliga varelserna i korridoren märkte och tillslut kunde man bara se killarnas nackar då deras blickar var fastklistrade på hennes figur som försvann runt hörnet. 

   ”Detta må vara en coolare skola än vanliga, men det suger fortfarande” Zayn kom upp bredvid mig med sin dator och papper i famnen. Jag flinade roat men nickade instämmande. 

   ”Skola är aldrig rolig, oavsett vart man än är någonstans” han andades ut och log sedan stort då hans flickvän Perrie Edwards - från Little Mix - sedan ett år tillbaka som nu också var hans fästmö kom gåendes mot oss i korridoren. Jag sa ett snabbt hejdå till honom innan han totalt försvann in i sin bubbla tillsammans med Perrie. 

   Under lektionens gång hade jag gjort upp med mig själv, jag skulle gå tillbaka till studion. Bara i fall att hon kanske återvände för att sjunga igen, men denna gången skulle jag vara snabb nog att fånga henne. Med en suck låste jag upp dörren för att sedan slänga mina saker på sängen innan jag gick fram till skrivbordet. Flera hundra papper med låttexter låg utspridda över trät. 

   Under mitt år här skulle jag först och främst fokusera på mitt nya album som jag redan innan visste vad de skulle heta - Believe. Något som jag var väldigt passionerad i att få mina fans att göra, tro. På vare sig i dig själv, i sina drömmar eller någon annan. Scooter hade tyckt att detta var en perfekt chans att få komma bort, kunna fokusera på det viktiga - musiken - och slippa all press och paparazzis för ett tag. Vilket jag var otroligt tacksam för, det är svårt att finna plaster där jag kan gå ostört idag. Det händer, men inte ofta. 

   Jag såg ner på min armbandsur och såg att klockan tickade vidare mot att slå fem, jag suckade och gnuggade mig i ögonen. Jag blinkade trött, den sömnlösa natten började nu göra sin verkan. Men jag var fast besluten att hålla mig vaken, jag behövde veta vem det var. 

Ariels Perspektiv. 

   Jag skyndade mig ut ur klassrummet, jag ville fort komma tillbaka till mitt rum. Känna tryggheten mellan de fyra väggarna i mitt rum. Justin var på jakt. Han var på jakt efter rösten och detta var inte en bra situation alls för mig, han kunde inte få reda på det. Ingen kunde. Vad skulle de säga då? 

   Jag föll med ryggen först ner i min säng och kände hur håret spred ut sig över täcket. Inlämnings uppgiften till imorgon var jag redan klar med så den hade jag redan tagit bort från mitt spindelväv utav uppgifter jag hade att göra. Snart skulle jag få en massa andra jobb att ta tag i, inte bara skoluppgifter. Vilket... oroade mig något. Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna balansera de olika inte liven, men liven jag levde. Det här i skolan och det ute i världen. 

   ’Kom ihåg att inte arbeta ihjäl dig Ariel. En skola har mycket mer att erbjuda än bara läxor. Du får chansen att träffa nya människor, till och med skaffa nya vänner att skapa minnen med för livet.’ Lewis ord ekade i mitt huvud, jag ville verkligen leva efter dem. Jag ville inte göra honom besviken men jag visste inte om det han sagt kunde vara en möjlighet. Tara var mycket sträng och ville inget annat än jag att jag skulle lyckas här i världen. Att jag skulle se ut det bästa jag kunde och jobba det bästa jag kunde uppnå. Hon ville att jag skulle vara bäst helt enkelt, vilket jag också blivit tillslut. 

   Jag suckade och slöt ögonen för ett ögonblick, jag skulle möta Victoria, Elisabeth och Avan senare för middag innan vi tänkte gå ner till stranden och utforska lite. 

   ”De få gånger jag faktiskt få vara på en strand är för fotograferingar” sa jag till vem än som lyssnade medan jag såg ut över vattnet. Det var en otrolig känsla att kunna få kila ner fötterna i sanden, se ut över de magiska vattnet och känna vinden i ansiktet. Solen var på väg att nudda vattenytan och kastade vackra färger över himlen, orange, rosa, lila. Ljudet utav de små vågorna som slog in på stranden fyllde mina öron samtidigt som vi gick längst vattnet bort mot den höga bryggan. Det var en underbar kväll men inte en människa så långt ögat kunde nå, vilket var annorlunda. Fast det var ett bra annorlunda. Omväxlande. 

   Det mörka trät kändes starkt och bastant under mig medan vi gick bort mot den andra änden, jag hade mina Jimmy Cho i ena handen och min klännings kant i den andra. Jag slöt ögonen för ett ögonblick medan vi gick, tillät mig enbart att känna vinden mot ansiktet och ljudet i öronen. Glömde stressen utav läxorna, jobben som snart landade på mitt skrivbord och chansen att Justin kanske lyckades klura ut att det var jag som var ‘rösten’. 

   Vi nådde änden och jag korsade armarna på räcket och lutade mig över så jag kunde se ner på vågorna som bröt mot de kraftiga pålarna som sträckte sig ner till botten utav havet. Jag antar att jag inte kunde gå tillbaka nu, inte om det betydde att jag kunde bli upptäckt. Det skulle inte fungera. Jag drog ledsamt på munnen och höjde blicken mot horisonten. Bye bye baby, bye bye...

jaha, så Justin är på 'jakt'... hm... hur tror ni det kommer gå för honom? kommer Ariel kunna hålla sitt löfte till sig själv? hur tror ni det fortsätter? 

era kommentarer gör mig så otroligt glad! SÅ KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

GODMORGON!
vill bara att börja med att säga ett stort TACK SÅ MYCKET för alla gratulationer jag fick här på bloggen men också de på instagram. tack! ni är för gulliga.

nästa kapitel kommer upp ikväll då! så håll utskik efter det. PUSS&KRAM.

PREVIOUS:   Dörren slog igen och jag släppte taget så mina axlar hängde. Herregud, vem trodde att gången skulle leda till den största popstjärnan idag - Justin Bieber? Tillbaka blickar på hans muskulösa överkropp kom upp i mitt huvud men jag skakade genast bort dem. Sluta larva dig! 

   Först nu kände jag hur trött jag egentligen var och började genast strippa ner från mina kläder innan jag klädde mig i mitt nattlinne från Victoria Secret. Även sovandes skulle jag se perfekt ut. Jag borstade tänderna, tvättade ansiktet och släckte sedan ner rummet samt såg till att dörren var låst innan jag kröp ner under mitt täcke. Den här skolan skulle nog bli allt annat än jag förväntat mig.

Ariels Perspektiv. 

   Jag drog in ett andetag och öppnade ögonen igen, ett leende som endast spreds över mitt ansikte vid enbart sådana här tillfällen dök upp. Inget gjorde mig så lugn eller glad som att få släppa loss och sjunga för glatta livet. Jag älskade det verkligen och jag önskade att jag kunde göra något med det men jag visste att det var omöjligt. Taras ord ekade alltid i mitt bakhuvud. 

   Min fridfulla bubbla spräcktes när jag hörde hur dörren intill studion slogs mot väggen och en kall kår ven genast genom mig. Utan en andra tanke dök jag ner på golvet, utom synhåll för vem den än var som trädde in i rummet. Panikslaget kröp jag bort mot en utav skärmarna i rummet och satte mig bakom den. Ingen kunde veta... Lewis var den enda, dock tror jag att Victoria och Avan misstänkte men hade inte sagt något. 

   Jag hörde hur glasdörren öppnades och jag höll genast andan i rädsla av att bli upptäckt. Jag kikade ner på min klocka, klockan var snart fem i halv elva. Paniken steg genast inom mig och jag ville endast att personen skulle lämna så jag kunde krypa ut och sedan springa likt vinden bort till hissarna och bort till mitt rum innan vakterna tog mig. Till min lycka stängdes dörren igen och fotstegen försvann bortåt, fort hoppade jag upp på benen igen och sprang så fort jag kunde bort mot hissen. Den plingade till på min våning och jag började genast gå bort min dörr, jag kastade en blick bakåt för att se om någon vakt befann sig i denna korridor när jag kolliderade med en stenhård bröstkorg. Skrämt andades jag in och tog ett steg bakåt, nervöst kikade jag upp för att se Gregs höjda ögonbryn och sneda leenden. 

   ”Du vet lika mycket som jag att du inte har haft ett arbete ikväll, så vad gör du ute nu Ariel?” frågade han och jag svalde. 

   ”Jag behövde kolla en grej men jag är på väg till mitt rum nu” skyndade jag mig att säga och pekade bortåt i min korridor innan jag log mitt speciella leenden som jag många gånger använt på honom för att slippa trubbel. Precis som vanligt fungerade det utan tvekan. Han suckade lågt. 

   ”Okej, gå raka vägen till ditt rum och stanna där” jag nickade genast ivrigt och lämnade honom bakom mig. 

   ”Godnatt Greg!” ropade jag till honom och hörde hur han svarade ett lågt godnatt tillsammans med en skratt. Fort och en aning klumpigt fick jag upp dörren och snubblade in, jag andades häftigt ut och sjönk ner på golvet. Det var nära ögat! Jag satt ett ögonblick på golvet för att samla mig innan jag tog mig upp på benen och fick av mig mina Prada klackar. Jag tog mig till badrummet för att ta en snabb dusch så jag slapp på morgonen därpå. Med vattnet hamrandes ner på mitt ansikte stod jag och bara lät vattnet skölja över mig. Dit kan jag inte gå till mer... får vänta ett tag. Kanske personen glömde vad den hörde eller inte brydde sig.

*

Något frånvarande stod jag framför spegeln medan jag smått snurrade på kroppen fram och tillbaka, jag var klädd i en blå blommig klänning tillsammans med ett par hudfärgade Dolce & Gabbana klackar och mitt hår i mjuka lockar. Jag nickade sedan godkännande åt mig själv innan jag vände på klacken och gick ut ur garderoben, jag samlade ihop mina papper och stoppade ner min MacBook i min handväska. 

   Jag såg till att min dörr var låst innan jag gick bort mot hissen för att sedan åka ner för frukost, jag skickade iväg ett sms till Victoria där jag undrade vart hon höll hus. 

   Från Victoria: 

   ”Är nere i matsalen redan, är du på väg? <3” 

   Jag skickade iväg ett snabbt svar om att jag var i hissen innan den plingade till och jag steg ur. Mina klackar ekade mot det slipade stengolvet medan jag gick bort mot matsalen som man hörde var uppåt full. Jag sköt upp ena dörren och höjde huvudet lite, jag gick med självsäkra steg som jag ofta använde på runway men även var användbara vid andra tillfällen. Jag såg Victoria tillsammans med Avan och Elisabeth vid ett bord längre bort och gick mot det. 

   Jag skådade Justin vid ett litet bord - sittandes tillsammans med sina vänner - dock verkade han inte fokusera på deras konversation då hans blick var både frånvarande och fundersam. Undra vad han tänkte så hårt på? Frågade jag mig själv innan jag vände bort blicken och tog de sista stegen framtill bordet. Jag log mot mina kära vänner och ställde ner min väska på golvet vid mina fötter. 

   ”Vad är det för frukost?” frågade jag och såg på deras brickor som var fyllda med lite allt möjligt. 

   ”Allt!” svarade Victoria med glittrande ögon. Oj då, någon var hungrig denna morgon. Jag flinade roat innan jag reste på mig för att hämta lite frukost åt mig själv. Jag såg ner på alternativen tills jag bestämde mig för en skål yoghurt, jag tog åt mig en vit skål samt en stor sked. Jag rundade ena bänken och tog mig bort mot de olika yoghurt smakerna, jag grep tag i ett paket med vanilj yoghurt och hällde ner i min skål. Jag gick vidare till tillbehören och drog fundersamt på munnen. 

   ”Du Ariel?” jag vände skrämt upp blicken för att se Justin ståendes bredvid mig, ryggen lutad mot bänken så han kunde se ut över matsalen. 

   ”Åh, hej Justin” sa jag med ett litet leende innan jag vände min uppmärksamhet mot müslin igen. Jag tog en skopa med müsli som var blandat med jordgubb samt blåbär. 

   ”Jo, jag undrade bara. Vet du om någon utav modellerna kan sjunga?” frågade han, hans fråga fick mitt inre att genast frysa till is och jag stelnade upp i min rörelse. ”är du okej?” Justins röst fick mig att ryckas till verkligheten och jag skickade honom ett stressat leende. 

   ”Absolut, förlåt” svarade jag och skakade smått på huvudet. ”vad frågade du igen?” 

   ”Om du visste om några utav modellerna kunde sjunga? Riktigt bra?” upprepade han, jag svalde och låtsades tänka efter medan jag försökte att inte visa paniken som steg inom mig. Det var Justin! Igår! I studion! Det var Justin som hörde mig sjunga. Oh man... 

   ”Nej tyvärr. Jag har ingen aning, jag vet att Victoria kan sjunga lite smått men det är inte något hon brukar göra ofta. Det är mest för att hon tycker det är kul” svarade jag och han nickade förstående. ”varför undrar du?” 

   Han ryckte på axlarna. ”jag bara undrade, nyfiken” han gav mig ett leende och jag log snett tillbaka mot honom. 

   ”Försöker du gräva fram en ny talang eller?” skämtade jag, ivrig att få reda på vad han tänkte göra med informationen som han hade. 

   ”Om jag hittar tjejen som sjöng kommer jag definitivt skrika högt att jag funnit en talang, hon var helt otrolig” svarade han, en liten låga utav glädje brann inom mig men som fort släcktes när jag registrerade allt han sagt. Skrik högt? Nej, det kunde han inte göra. Jag log. 

   ”Får vi ju hålla tummarna att du hittar henne då” han log och nickade. ”vi ses” vi tog skilda vägar tillbaka till våra respektive vänner och jag föll ner med en suck på bänken bredvid Elisabeth. Jag ställde skålen framför mig men jag hade på vägen tillbaka börjat tappa aptiten. Känslan utav att jag kände mig iakttagen växte inom mig, jag lyfte blicken för att se Avan och Victorias undrande och intensiva blickar. 

   ”Vad är det?” frågade jag tillslut och grep tag i skeden. Avan gjorde en min som klart och tydligt sa ‘vaddå-vad-är-det?’ medan Victoria himlade med ögonen. 

   ”Ehm... tja, jag vet inte. Kanske vad du just gjorde med världens största popstjärna Justin Bieber?” frågade hon med ironisk stämma, nu var det min tur att rulla på ögonen. 

   ”Inget, han frågade mig en fråga bara” svarade jag och riktade min fokus till min frukostskål, nu tacksam att jag hade den framför mig.  

   ”Oh, så ni är vänner?” frågade Avan, jag suckade uppgivet och lät axlarna falla. Dem skulle aldrig släppa detta, aldrig. 

   ”Nej, det här är andra gången jag har pratat med honom. Det är ingen stor grej, släpp det bara” jag var ivrig att få dem att släppa Justin, jag behövde inte deras utfrågningar om precis allt. 

   ”Du, det där tror jag så mycket jag vill på. Kom igen, erkänn” fortsatte Avan uppspelt. 

   ”Erkänn vad?” frågade jag och såg trött på honom. 

   ”Att du äntligen lät en kille få komma innanför de där tjusiga, kanske till och med en aning slampiga underkläderna jag vet du bär, men för vem? Ingen? Men jag ser att vi funnit svaret och det är ingen mindre än Justin Bieber. Hm, bra val Ariel. Jag är stolt över dig. Nu säg, är hans kuk lika stor som alla tror?” jag ryggade genast äcklat bort och skakade på huvudet medan jag hörde hur Elisabeth och Victoria skrattade. 

   ”Avan sluta. Han... ingen kille har kommit innanför min underkläder, ännu mindre Justin. Så jag kan inte svara på din... otroligt opassande fråga, du får väl gå fram och fråga själv. Slår vad om att du kommer bli himla populär hos honom då” Avan satt och grubblade för ett ögonblick innan han ryckte på axlarna. 

   ”Men om inget har hänt när den här terminen är slut så kommer jag fasen tvinga ner dig till den där strip klubben i New York du vet. Mm precis, där kan du få dig en riktig upplevelse med Rico. Han gör allt och lite till. Lovar dig, babe. Du kommer älska det!” med en blinkning ställde han sig upp och svingade sin märkesväska över ena axeln innan han lämnade oss för att slänga sina rester i papperskorgen och lämna in disken. Jag såg med öppen mun efter honom innan jag vände mig om mot tjejerna igen. 

   ”Han kan inte mena allvar?” Elisabeth skrattade men Victoria ryckte på axlarna. 

   ”Du vet hur Avan är, man vet aldrig om han är allvarlig eller inte” svarade hon och jag suckade högt och frustrerat. Den här är inte min morgon...

hahahhaa, okej... är det bara jag som totalt älskar Avan? vart är han? vart är min gay bästa vän? ge mig honom! XP meeeeen, så. det var Ariel i alla fall o hon vet nu att det var Justin. hur tror ni detta kommer gå? 

vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.  

   En hel vecka hade gått och det kändes mer som en månad. De hade mjuk startat men lektionerna verkade ändå ta på mina krafter, att sitta stilla så mycket som vi gjorde under dagen var ovanligt för mig. Vilket gjorde mig något rastlös men jag hade ‘expertis’ lektionerna att se fram emot. De andra lektionerna var mindre roliga men jag var precis lika målmedveten om att göra bra ifrån mig i dem med. På fredag eftermiddagen hade de informerat att i framtiden kunde man visa färdiga verk i aulan då vi alla skulle samlas där vid 6 tiden efter maten, dock visades inget den här veckan. Jag tyckte det lät hur kul som helst. 

   ”Ska du verkligen inte äta någonting?” frågade Victoria och jag skakade på huvudet. Matsalen kryllade utav människor och ljudnivån var upp till taket. Det var härligt att omges med så många människor i sin egen ålder, som dessutom visste vad du gick genom. Vad världen krävde utav dig och att det inte alltid var lika lätt att förfölja de kraven till perfektion. 

   ”Jag åt frukost och dessutom så tycker Tara...” jag valde att inte avsluta den meningen utan ryckte smått på axlarna, Victoria visste mycket väl vad jag menade och behövde inte höra vad Tara hade sagt innan jag åkte. Dock himlade hon med ögonen och Avan skakade på huvudet bredvid henne. 

   ”Du behöver äta Ariel, plus du är inte ens i närheten utav att bli tjock. Det finns inte ett enda gram fett på din kropp. Du kommer behöva energin om du ska orka genom skoldagarna” Avan hade sina stunder där han kunde gå ifrån sin skämtsamma attityd och bli förvånansvärt stöttande och djupt. Det här var en utav de ögonblicken han valde att vara seriös istället, vilket var till min nackdel då de formade en enad front mot mig. 

   ”Jag klarar mig” var mitt standard svar till deras motargument vilket fick de båda att sucka men de visste att det inte fanns något som kunde få mig att äta eller gå emot Taras order. Hennes ord var lag ungefär och de visste de mycket väl.

   ”Kom inte och klaga till mig när du dör av svält!” utbrast Victoria innan hon häftigt reste på sig och lämnade bordet. Med både förvånad och förtvivlad blick såg jag efter henne, snart kände jag hur tårarna började närma sig. Jag riktade genast ner blicken i bordet istället och hörde hur Avan suckade på andra sidan bordet innan hans hand grep tag i min. 

   ”Du vet att hon bara är rädd för din skull” försäkrade han. ”vi är oroliga Ariel, när Tara tvingar dig att gå genom de här perioderna. De är inte nyttiga för dig, du mår inte bra” 

   ”Jag mår bra, det är ingen fara med mig” svarade jag endast. Tara hade sina perioder där hon endast fann fel i mig, denna var en sådan. Hon tyckte jag hade börjat få hull på magen och drog genast ner på maten och ökade på träningen. Men jag hade gått genom så många perioder att jag hade tappat räkningen och jag klarade mig alltid. Jag mådde fint. Jag ville ha dem, utan dem kom inte perfektion. 

   ”Du ser inte dig själv som vi gör Ariel. Du är långt ifrån bra när det blir som värst” 

*

Osäkert gick jag längst korridoren och bort mot Victorias dörr, jag stod utanför ett ögonblick medan jag debatterade med mig själv om jag borde knacka eller inte. Det var inte på grund utav att jag var arg eller något för igår, det var mer om hon fortfarande var arg på mig. Tillslut drog jag in ett djupt andetag och knackade på dörren. 

   Jag hade vakna tidigt denna söndag morgon och kunde inte somna om, vid brist på annat att göra kände jag för att springa någon mil på löpbandet. Jag behövde det dessutom. Låset rasslade till i dörren och jag tog ett kort steg bakåt innan den öppnades och en nyvaken Victoria stod framför mig. 

   ”Sov du? Jag är ledsen” skyndade jag mig att säga. ”jag tänkte bara... men strunt i det, gå och lägg dig igen” jag började backa medan jag pratade men stoppades när Victoria grep tag i min arm och drog in mig i rummet. Hennes var exakt likadant som mitt minus fönstret och hennes rum var dekorerat i lila, brunt och vitt. Alla rum hade tre standardfärg som varierade mellan rummen, Avan hade gredelin, mörkblått och grått. 

   ”Ariel, sluta bete dig som att vi inte har varit vänner sedan innan stenåldern” sa Victoria och himlade med ögonen åt mig. ”jag är inte arg eller var arg på dig, jag är bara orolig” jag nickade förstående med blicken i golvet. ”du vet vad jag tycker när Tara får dig att... skära ner på allt som är bra för dig” 

   Jag ryckte hopplöst på armarna. ”jag vet det, men vad ska jag göra? Det finns inget jag kan göra, dessutom-” 

   ”Nej, våga inte säga att hon har rätt Ariel!” utbrast hon och avbröt mig mitt i meningen. Aning skrämt tystnade jag, höga toner skrämde mig alltid. De hade använts för mycket på mig genom åren. Victoria såg min reaktion och suckade innan hon drog in mig i en kram. 

   ”Tänkte du gå bort till gymmet?” jag nickade i hennes famn. ”fem minuter sedan är jag klar” tålmodigt satt jag på sängkanten medan Victoria bytte om till ett par tighta shorts som mer liknade ett par boxer trosor samt en lila short bh och på fötterna ett par svarta löparskor med lila detaljer. Hon fyllde en flaska med vatten och slängde en liten handduk över axeln. 

   ”Då går vi” sa hon med ett leende och tillsammans gick vi bort till gymmet som var på samma våning som vår. Min hästsvans svängde med i mina steg när vi gick och jag pillade försiktigt på min krok till vattenflaskan medan jag lyssnade på Victoria. ”Avan borde verkligen börja följa med oss till gymmet, om det är någon som börjar bli tjock så är det han” jag fnittrade och såg mig diskret omkring, om Avan hade varit här hade vi både behövt springa för våra liv. Då både han och vi visste att hans var långt ifrån att få en kulmage, precis som de flesta killarna i hans ålder var de mycket fixerade vid sina kroppar. Sexpack skulle hela bunten ha, vilket Avan hade. Snygga sådana också. 

   Vi nådde gymmet som var gigantiskt, det fanns minst 3 exemplar utav varje maskin tillgängliga och säkert 15 löpband och lika många spinning cyklar. Väggen längst bort i rummet var helt täckt utav glas och vette ut över skolans baksida. 

   Tillsammans passerade vi alla maskiner och klockan var på tok för tidigt för att någon annan skulle ha orkat sig upp så gymmet var tomt. Jag la handduken sidan om skärmen och ställde vattenflaskan i behållaren innan jag startade löpbandet. De började rulla och jag grep tag i handtagen innan jag placerade fötterna på, det var alltid lite vingligt i början innan man hann anpassa sig till farten. Min blick svepte över utsikten, gräsytor, bänkar, en grillplats, skog med annat hade satts ut för oss elever att umgås vid. 

   ”Så, har Tara gett dig några jobb att göra utanför skolan än?” frågade Victoria bredvid mig, även fast farten vi höll var hög så lyckades vi ändå hålla konversationer utan problem. Min kondition var näst intill perfekt och jag tänkte inte förlora den. 

   ”Inte än, hon sa att de kommer minska något eftersom hon vill att jag ska ha en utbildning men... jag vet inte” Victoria nickade bredvid mig, Victorias manager Denize var den raraste kvinnan men kunde också ta fram hård handskarna när de behövdes. Hon såg till att med jämna mellanrum se till att Victoria mådde bra och ibland följa med henne runt på jobb. Hon hade varit minst lika entusiastisk som Victoria vid nämnelsen utav Walk Of Fame precis som Victorias båda föräldrar. 

   Vi fortsatte spring medan vi såg hur dagen ljusnade ute. ”nu får ni ge er, killarna kan ju inte koncentrera sig på att träna när era feta rövar guppar i ansiktena på dem. De är äckligt!” Avans röst ekade genom rummet och jag vände genast på huvudet för att se honom komma gående, färdig klädd för dagen i ett par rutiga chinos tillsammans med en brun t-shirt och mörkgrå kavaj. 

   Jag stängde av löparbandet och klev av för att sedan gripa tag i min flaska och klunka innan jag lät handduken torka bort svetten ur min panna. 

   ”Min röv är så fast den kan bli och detta borde vara motivation hjärtat, inget annat” protesterade Victoria och klappade honom på kinden innan hon gick förbi honom, jag skrattade lågt innan jag slöt upp bredvid Avan som gick tillsammans med mig ut. 

   ”Feta kossa” viskade Avan bredvid mig, dock sa han det tillräckligt högt så han såg till att Victoria hörde. 

   ”Jag hörde det där!” utbrast hon och han tog sig för bröstet som för att säga ‘jag-har-ingen-aning-om-vad-du-pratar-om’. Jag skrattade åt dem båda, de larvades alltid med varandra men dessa kommentarer ledde aldrig till någon större fight. 

Justins Perspektiv. 

    ”nu får ni ge er, killarna kan ju inte koncentrera sig på att träna när era feta rövar guppar i ansiktena på dem. De är äckligt!” jag såg upp från det jag gjorde för att se Avan Jogia - tror jag han hette - gåendes genom gymmet bort mot löparbanden som jag visste två tjejer sprang på. Först nu såg jag att det var Ariel tillsammans med sin vän, Victoria. Jag flinade smått åt Avan. 

   Han hade rätt i en sak dock, synen hade varit något distraherande när vi först klev in i rummet men att de var feta eller äckliga höll jag inte med om. Jag sneglade mot Ariel som stängde av sitt band och klev av, jag hade endast sett henne i korridorerna och matsalen under veckans gång men vi hade inte pratat mer sedan incidenten i... väggen. Hon var inte direkt svår att missa med de röda håret, dessutom verkade alla alltid backa undan något när hon kom gåendes för att ge henne plats. Även fast detta stället var fyllt utav kändisar hade ändå några högre status än de andra, Ariel till exempel låg i toppen med fler. 

   Min blick följde dem medan de tog sig ut genom dörren och hörde hur Lil Za visslade lågt bredvid mig. ”jag må ha flickvän och allt, men Ariel... wow” jag flinade men nickade instämmande. Han var inte ensam om att ha en crush på henne, jag tror inte jag hörde en enda kille som inte pratade om henne de första dagarna. Att de antigen hade sett henne eller till och med delat en kort konversation. 

*

Onsdag, 23:e Januari. 

   Jag suckade frustrerat och drog en hand genom håret. Vart tog de vägen? Frågade jag mig själv och rotade runt på skrivbordet som stod uppskjutit mot väggen mittemot fönstret. Bordet var fyllt utav låttext papper men ingenstans kunde jag hitta de jag sökte efter. 

   Hade jag lämnat de i studion tro? Jag såg ner på armbandsuret och såg att jag hade en kvart innan de var meningen att det skulle vara släckt och tyst. Genast sprang jag ut i korridoren och bort mot musik avdelningen, förbi alla instrument och bort mot studiorna. Ett dussin låg längst bort i korridoren och var extremt ljudisolerade för att vi inte skulle besvära någon annan i deras skapande. Jag gick längst bort till studion jag befunnit mig i under dagen och sköt upp dörren som ledde mig intill ett litet utrymme innan jag stod framför dörren som skulle ta mig intill huvudrummet. Jag hann endast få upp en glipa innan jag stelnade till och lyssnade. Någon var här, någon sjöng. 

   ”... enough to let you go.

   And I’m already gone, I'm already gone

You can't make it feel right, When you know that it's wrong

I'm already gone, already gone, There's no moving on

So I'm already gone

   Ah already gone, already gone, already gone

Ah already gone, already gone, already gone”

   Tjejen var fantastik, otroligt. Hennes röst gav mig gåshud och jag spände armen som höll i dörrhandtaget. Vem var hon? Jag hade aldrig hört hennes röst förr, dock var hon som en blandning mellan alla de bästa sångerskorna. Mariah Carey, Whitney Houston, Christina Aguilera... Hennes röst som var så otroligt fylld utav känsla över orden hon sjöng. Vem var hon? 

   ”Remember all the things we wanted

Now all our memories, they're haunted

We were always meant to say goodbye”

   De fina tonerna tog slut och tystnad följde, nu otroligt nyfiken och ivrig på att se vem det var öppnade jag dörren helt och råkade försiktigt smälla dörren i väggen bredvid. Fort steg jag fram till mixerbordet där de hundra olika knapparna satt och såg mot fönstret som jag visste ledde intill båset men till min förvåning ekade det tomt. 

   Förvirrat rynkade jag pannan och gick bort till glasdörren, försiktigt öppnade jag och kikade in men det var tomt. Inte en människa syntes till. Vad i? Jag såg ner på min klocka igen för att se att endast fem minuter återstod innan vakterna skulle patrullera korridorerna och jag återvände till bordet. Med ett leende fann jag mina papper och skyndade mig ut ur studion. Hade jag inbillat mig?

nu fick ni en liten inblick i hur Ariel har det med sin manager... vill bara säga redan nu att jag vill inte att ni tar efter det jag skriver i vissa lägen. Tara kommer vara väldigt vulgär o elak. denna novell kommer inte vara lika inspirationell som den förra. KOM IHÅG DET! 

vad tyckte ni?? o slutet i studion? vem tror ni det var? Ariel eller någon annan tjej? vem vet? XP (I do, lol) KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:    Jag log och gick fram till den första väskan, en timme senare hade jag fått upp en liten del utav kläderna och i stort sett alla mina skor. Jag ställde in det sista paret med en suck och föll sedan trött mot bokhyllan innan jag sköt ifrån. Bokhyllan klickade till innan den sköt ifrån väggen en bit, jag stirrade storögt på den innan jag tog ett steg åt sidan för att se glipan mellan väggen och bokhyllans baksida. Vad i hela friden är detta? Ännu en garderob bakom? Försiktigt tog jag tag i kanten och sköt den utåt för att sedan bemöttas utav ett mörker. Jag drog in ett andetag och svalde. Okej, jag är något rädd nu. Jag sökte med händerna längst väggarna vid dörröppningen och fann till min lycka en knapp som jag tryckte in, utrymmet lyste upp. Vilket visade sig vara något helt annat en vad jag trodde.

 

Jag rös till när mina bara fötter kom i kontakt med den kalla stengolvet, jag satte upp fingertopparna med stenväggen innan jag lutade mig över kanten. Fortfarande tveksam om jag vågade gå ner för den runda trappan som skulle leda mig... Vart vet jag? Tillslut samlade jag på mig tillräckligt mycket mod och gick ner några steg, det svaga ljuset från lampan räckte inte långt och snart stod jag i total mörker. Jag svalde och gick några steg till innan jag kände att det inte fanns några fler steg att ta. 

   I blindo sökte jag med händerna framför mig tills jag kom i kontakt med ett slags handtag som stod lodrätt upp i luften, jag följde konturerna tills jag kom fram till att handtaget skulle dras neråt. Föremålet framför mig rasslade till innan den tryckte ifrån och en smal glipa öppnades, förvirrat såg jag på ljuset innan jag la mina handflator mot den kalla stenen och tryckte. Till min förvåning steg jag ut i en identisk garderob som min egen förutom att detta var en pojkes. Vart är jag?

Justins Perspektiv. 

   ”Skolan är hur cool som helst och ni ska se studiorna. Himmelriket” sa jag med ett skratt in i telefonen. Chaz och Ryan skrattade till på andra sidan luren. 

   ”Att lyssna på dig får mig att endast hata våran skola ännu mer” hörde jag Chaz säga och jag flinade roat. ”och jag du får dessutom titta på alla modeller som kommer gå runt i korridorerna. Ja, det står avundsjuk i min panna!” 

   ”De är på våningen över oss och jag tror jag fick syn på Ariel Madison, jag menar hon är inte svår att missa” berättade jag och genast hördes en flämtning. Chaz hade haft en crush på Ariel enda sedan jag kunde minnas, varje omslag eller poster som fanns på henne hade han. Hans crush var lite likadan som min crush på Beyoncé, helt äkta men troligtvis en fantasi som aldrig skulle bli verklig. 

   Jag hörde hur Chaz muttrade något ohörbart i bakgrunden medan Ryan skrattade. 

   ”Jaha, har du stött på Selena då?” frågade Ryan. Jag skakade på huvudet åt hans fråga i frustration. 

   ”Nej, jag har inte sett henne än. Jag vet inte ens om hon kommer börja, jag tror inte det... Vilket jag tycker är skönt” mitt och Selenas förhållande var underbart det första året, sedan satte verkligheten in. Tiden vi kunde spendera med varandra blev knapp och telefonsamtal räckte inte till för mig längre. Samt även hur många gånger jag försäkrade henne om att jag älskade henne mer en allt annat så hjälpte det inte hennes svartsjuka. Till vartenda bild jag tog med en annan kvinnlig varelse hade hon en åsikt om, det kunde vara ett fan, en annan kändis, en vän eller till och med en kvinnlig hund. Jag försökte stå ut för jag älskade henne verkligen som jag sa, det hela blev inte bättre när jag kom på henne med att hångla med någon annan kille. 

   Känslorna som jag visste börjat svalna försvann likt en blinkning och jag fann mig själv lättad. Hon gjorde det enkelt, jag kunde skylla på det hon gjort för att enklare bryta förhållandet med henne, men hon ville inte ge sig lika lätt. Hon påstod att hon behövde mig, att hon var full till och med ner drogad men jag trodde inte ett ord som kom ur hennes mun. 

   ”Jag försöker gå vidare som normalt, låtsas att hon inte finns och bara se vart detta leder mig. Jag har saknat själva grejen med att träffa kompisar varje dag när man går till skolan, läxor och annat kan ta sig där bak men...” 

   ”Förstår vad du menar, bro. Det kommer säkert gå bra” jag log och satte in nyckeln i dörren med de guldiga siffrorna det stod ‘113’ på och vred om. 

   ”Man kan ju hoppas, jag vet inte. Jag orkar faktiskt inte bry mig, hon är ett avslutat kapitel” jag stängde dörren om mig igen och låste innan jag tände de små lamporna som fanns i rummet, utanför fönstret var det nu mörkt och månen sken på himlen tillsammans med stjärnorna. Jag höjde armen och grep tag om kragen vid min nacke och drog tröjan över huvudet. 

   ”Ey, bro. Klockan är sent här, snart två...” vi sa våra hejdå innan jag la på och slängde telefonen på sängen innan jag gick mot garderoben för att lägga tillbaka mina använda kläder. Med tröjan i handen klev jag innanför dörröppningen och kastade en snabb blick uppåt innan jag såg ner för att lika snabbt se upp igen. Skrämt skrek jag till och hoppade bakåt. 

   ”VAD I?” utbrast jag när jag såg ingen mindre än Ariel Madison ståendes i min garderob. Hon hade skrikit till samtidigt och stod nu och andades häftigt. När mitt hjärta slog normalt igen och jag kunde andades såg jag på riktigt upp på henne. Hennes röda hår var uppsatt i en hög hästsvans på hennes huvud och de otroligt vackra bruna ögonen såg skrämt tillbaka på mig. Likt de flesta modellerna hade hon väldigt smala lemmar vilket fick henne att se lång ut även fast hon egentligen var väldigt kort. 

   ”H-Hur... Hur... Hur?” stammade jag ens, genast pekade hon bakom sig. 

   ”Jag vet inte vad det är men jag hittade den i väggen” sa hon vilket endast förvirrade mig ännu mer. Jag rynkade pannan och öppnade munnen för att fråga men hon hann före. ”jag packade upp mina skor och ställde in dem i bokhyllan” hon viftade med handen till min egen som nu stod utsvängd i rummet. ”jag var trött och lutade mig mot den, den klickade till och jag fann gången som sedan ledde mig ner hit” hon slog ut med armarna och vi blev ståendes tysta för ett ögonblick, jag såg hur hennes blick smått vandrade över mina nakna överkropp och jag kunde inte undgå att le snett. 

   ”Låt mig se” sa jag och la tröjan på den låga byrån i mitten av rummet innan jag gick fram till henne, hon backade genast in i väggen när jag närmade mig och jag log vänligt. Utrymmet var totalt becksvart förutom ett väldigt svagt sken som kom uppifrån. ”finns det en lampa här nere också?” hon ryckte på axlarna, jag sökte med händerna innan jag fann en knapp och tryckte. 

   En stentrappa ledde en uppåt och väggarna runt var täckt i likadan sten, jag tog några steg upp och kikade uppåt mot andra lampan för att se endast en vägg. ”ehm... Är du säker för jag ser ingen öppning?” frågade jag henne och såg neråt. Hon gick genast upp för trappan så vi stod på samma. 

   ”Ja, vart skulle jag annars kommit ifrån?” frågade hon. ”vart tog min dörr vägen?” jag kastade en blick på henne innan jag tog några till innan jag såg en glipa i väggen. Jag rynkade på pannan och kilade in fingrarna och försökte skjuta den åt ena hållet, till min förvåning rörde väggen på sig. Dock visade sig det sig att det endast var en slags lucka och inuti var ett litet rum. 

   ”Titta på det här då” sa jag och snart stod Ariel bredvid mig igen. 

   ”Vad är det här för ställe?” utbrast hon och jag log roat. 

   ”Du vet väl att skolan är byggd utifrån en gammal byggnad, jag gissar att vi ligger i den gamla änden. De som bodde här för flera hundra år sedan hade säkert mycket nytta för det här. Men jag tror inte att de vet om att det här finns annars hade de nog tagit på den när de byggde om” svarade jag och vände och vred på huvudet för att kunna se på alla väggarna. 

   ”Det står något inristat där” jag pekade mot väggen bakom henne och hon vred genast på huvudet innan vi båda lutade oss närmre för att se ‘Gertrud & Franz’  stå inristat i stenen. ”jag antar att de två bodde här, kanske var det dem som byggde det här. De finns säkert information att hitta på nätet” 

   ”Men vad gör vi med min dörr!?” utbrast hon efter ett tag när hon funderat över det jag sagt. Jag ryckte på axlarna innan jag gick hela vägen upp. 

   ”Det finns ett handtag här” sa jag innan jag drog ner det och hörde hur något stängdes under längre ner. 

   ”Ja och nu stängdes din dörr” hörde jag henne säga. ”jag antar att de inte kan vara öppna samtidigt” i nästa sekund gick hon förbi mig och in i sin garderob. Hon andades ut innan hon vände sig med ett bländande leende mot mig. 

   ”Jag tycker dock att vi borde komma överens om att inte använda den, jag vill inte behöva oroa mig över att du plötsligt står i min garderob” jag skrattade men skakade på huvudet. 

   ”Lugnt med mig, tror fortfarande att min hjärta försöker återhämta sig” svarade jag och hon skrattade smått. ”godnatt då” jag höjde handen i en vink innan jag strosade nerför trappan igen och drog ner ett identiskt handtag till det jag funnit där uppe innan jag hörde hur hennes dörr stängdes. Jag log och gick in i mitt rum innan jag tryckte tillbaka garderoben på sin plats. Intressant kväll. 

Ariels Perspektiv. 

   Dörren slog igen och jag släppte taget så mina axlar hängde. Herregud, vem trodde att gången skulle leda till den största popstjärnan idag - Justin Bieber? Tillbaka blickar på hans muskulösa överkropp kom upp i mitt huvud men jag skakade genast bort dem. Sluta larva dig! 

   Först nu kände jag hur trött jag egentligen var och började genast strippa ner från mina kläder innan jag klädde mig i mitt nattlinne från Victoria Secret. Även sovandes skulle jag se perfekt ut. Jag borstade tänderna, tvättade ansiktet och släckte sedan ner rummet samt såg till att dörren var låst innan jag kröp ner under mitt täcke. Den här skolan skulle nog bli allt annat än jag förväntat mig.

det var ju ett litet annorlunda första träff... hm... så det finns en hemlig gång i väggen mellan deras rum. vad tycker ni om det? några utav er lyckades gissa rätt, BRA JOBBAT! ;) för att slippa sådana kommentarer vill jag bara säga att - ja, Selena kommer ha en del i historien men nej, det är inte hon. jag försöker inte kopiera någons personlighet. jag hittar på egna. om Selena gör något 'elakt' eller så, så tro inte att jag hatar på henne. det är en del utav historien bara. okej, bra! 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:   ”Det här kommer bli så grymt!” tjöt Victoria när vi rullade längst den långa allén ner mot grinden. Jag log upprymt, det skulle det verkligen. Jag hade aldrig upplevt annat än hemskolning, jag hade aldrig fått gå i ett klassrum fullt med andra personer i din ålder, jag hade aldrig behövt trängas i en cafeteria när alla skulle äta lunch samtidigt, jag hade aldrig fått uppleva alla de normala sakerna man gjorde under de åren man gick i skolan. För mig var det mer röda mattan, filmkameror, fotografer, kläder, smink, hårt arbetande. Men hey, inget mindre förväntades utav världens största modell - Ariel Madison.

 

   ”Ariel, du kan öppna ögonen nu. Vi står stadigt på marken” hörde jag Victoria säga innan jag kände hennes hand på min arm, jag andades häftigt ut innan jag sög in lika mycket luft igen. Att flyga var något jag hatade likt pesten, fasan över att befinna sig i luften och vara utom räddning om planet skulle störta skrämde vettet ur mig. Vilket verkligen var jobbigt eftersom jag flög så mycket, det var alltid något event jag skulle vara närvarande vid på andra sidan av landet eller någonstans i Europa eller Asien. De lättaste resorna var de långa, då lyckades jag nästan glömma vart jag befann mig och jag kunde slappna av. 

   Jag öppnade ögonen och möttes utav det dunkla ljuset från det lilla fönstret bredvid mig, Avan och Victoria var redan ute ur planet och jag reste mig hastigt innan jag grep tag i handtagen till min bruna handväska och tog mig till planets dörr. Min blick svepte genast över det enorma rummet som piloten parkerat planet i, ute stekte solen och man kunde se värme vågorna längst marken. 

   Välkommen till Los Angeles, tänkte jag för mig själv medan jag gick nerför trappan och ställde mig på det grå cementgolvet. Avan stod och fläktade sig med handen medan Victoria redan pratade i telefonen. 

   ”Hoppas ni hade en trevlig flygtur Ms. Madison” jag snurrade genast runt för att bemöttas av Richards leende ansikte - piloten som flugit mig enda sedan jag var liten. 

   ”Åh, Richard. Du vet vad jag tycker om flygturer, det spelar ingen roll hur skicklig du än är. Jag kommer alltid sticka klorna i stolsärmarna och be till Gud att jag överlever” svarade jag och han drog roat på läpparna. 

   ”Jag tycker dock att du borde lita på mig vid det här laget” påpekade han och jag ryckte på beklagande axlarna så en tjock hårslinga föll från min axel. 

   ”Det är luften och den gigantiska, metall fågeln jag inte litar på” han skrattade lågt innan han nickade och drog sig tillbaka. ”tills vi ses igen” 

   Jag anslöt mig till mina vänner som såg upp när jag närmade mig. ”den här delstaten kan suga min gigantiska kuk, helsike så varmt det är!” utbrast Avan och jag himlade med ögonen. Det var otroligt typiskt för Avan att även skryta om sig själv - speciellt när det kom till han absolut käraste ägodel. 

   ”Du, det här är tusen gånger bättre än snön vi har i New York” påpekade Victoria och la på luren innan hon la ner den i sin handväska. Jag nickade instämmande men viftade lite med handen när det började hetta i nacken. 

   ”Ja, men jag tycker inte om att svettas likt en fet man på ett löpband” jag skakade roat på huvudet åt honom medan han fortsatte att fläkta sig likt en vindling i ansiktet med handen. Ögonblick senare körde en svart stor bil in på området och stannade på sned framför oss, förardörren öppnades innan min livvakt sedan jag kunde minnas kom gående. Jag slog upp i ett stort leende, ännu en person jag kunde berätta allt för och kände mig tryggast med. 

   Greg besvarade mitt leende innan han öppnade dörren. ”tack så mycket, Greg. Allt gick bra på din resa?” han nickade med ett tunt leende. Greg hade åkt i förväg till Los Angeles för att inspektera skolan innan Tara gav mig tillåtelse att sätta foten i byggnaden. Väl sittandes i bilen fick vi vänta ett ögonblick till medan de packade de väskorna som fick plats i denna bil för att sedan packa resten i en annan. 

   ”Enligt broschyren så ligger skolan på en ö inte långt från fastlandet och det har byggts en bro så man kan ta sig fram och tillbaka” berättade Victoria medan hon letade runt bland alla de miljoner sakerna hon hade i handväskan. ’Jag har mitt liv här i’ som hon brukade säga varje gång jag påpekade det. Min väska var i jämförelse rena drömmen att hitta saker i, jag hade endast det jag skulle finna nödvändigt och det viktigaste sakerna i små fack så jag lätt kunde få upp dem. 

   ”Här är den!” utbrast hon glatt från sin plats mittemot mig och lutade sig tillbaka mot ryggstödet igen innan hon vecklade ut pappret. ”skolan har tillgång till pooler, gym, egna stränder, allrum bla bla bla... Oh! Alla elever får eget sovrum att sova i där de har ett eget badrum och garderob” hon såg med ett stort leende upp på oss och jag nickade gillande och en aning imponerat. ”ehm... Skoldagarna kommer se ut som de gör i normala skolor förutom de fåtal tillagda lektionerna som till exempel inom ditt expertis område etc” 

   ”Hey, Greggie! Sätt på AC:n” ropade Avan bredvid mig och använde sig utav det fula smeknamnet - som jag dessutom visste att Greg hatade vilket ledde till att jag försökte få Avan att sluta. Dock var det ‘mission impossible’ att få honom att sluta med något när han väl börjat. Jag himlade med ögonen. 

   ”Åh, vill du sluta kalla honom det! Han låter ju som en fem åring” klagade jag men Avan endast viftade bort min kommentar med handen så jag vände mig mot Victoria igen som inspekterade bilderna som fanns med i pappret. 

 

   Den maffiga skolan tornade upp sig framför oss och jag såg med stora ögonen på min omgivning, detta hade jag aldrig förväntat mig. Platsen såg ut som ett paradis, träden stod i fullblom samt buskarna, gräset grönskade och solen sken högt på himlen. Vi hade sett stranden när vi kört över bron med bilen samt en skylt där de stod ‘San Clemente’ på och mitt leende hade inte fallit sedan dess. Äntligen var vi här! 

   Några fåtal bilar stod parkerade på den stora parkeringen snett bakom skolan så att den låg något undangömd och inte var det första man såg. Den stora röda ek dörren syntes dock enda hit och jag ville ivrigt springa fram och slita upp den men behärskade mig. 

   ”Det är mycket finare än på bilderna” påpekade Victoria bredvid mig, jag pep ivrigt till och hoppade smått på stället. Hon gjorde snart detsamma och tillsammans stod vi en stund och enbart tjöt utav upphetsning. 

   ”Kan inte fatta att vi är här!” jag sprang fram och grep tag i en utav de upphöjda handtagen på en rullväska som jag genast började dra mot ingången, Victoria och Avan var snart vid min sida medan vi gick över de grå stenplattorna bort mot dörren. Mina ögon vidgades en aning när vi klev in och bemöttes utav den breda korridoren som var både lång och hög i tak, på sidorna stod stolar med jämna mellanrum samt stora krukor med växter. Inredningen var något gammal och påminde lite mer om ett stolts insida än en skola men jag ryckte glatt på axlarna, vi tog direkt åt höger där en slags reception stod. 

   ”Ariel Madison, Avan Jogia och Victoria Justice välkomna till Walk Of Fame” jag snurrade skrämt runt för att se en kvinna med det bredaste leendet jag någonsin sett stå med en skriv platta i famnen. Jag log osäkert mot henne - en aning förvånad över hennes hälsning. ”ni är några utav de få som har anlänt än, de som bor närmre kommer senare” förklarade hon innan hon rundade oss för att ta sig bakom den stora disken där hon genast satte igång med informationen. 

   ”Våningsplanen är indelade via kön, flickorna har de två översta och pojkarna har de två understa. En rundvandring samt mer ingående information kommer hållas senare ikväll klockan 8 i aulan där ni även får scheman över skoldagar, läggtider samt mattider. Allt klart?” frågade hon och såg upp på oss från datorn som hon under tiden knappat på. Jag nickade stumt och hon slog upp i ett snabbt leende. 

   ”Ska vi se, era rumsnycklar” hon rullade bakåt på sin skrivbordsstol för att sedan ta sig in i ett annat rum innan hon kom tillbaka med tre nycklar som satt på en varsin nyckelring med en bricka där ditt rumsnummer stod. Hon såg på dem och sedan datorn innan hon gav oss en respektive nyckel. 

   ”Hissarna ligger längre ner i korridoren, ha en bra dag” sa hon och jag stod förstelnad med min nyckel i handen för ett ögonblick, för förvånad för att röra på mig. Kvinnan hade talang, jag hade aldrig hört något prata så fort utan att snubbla på orden. Tillslut lyckades jag rycka mig själv ur dvalan jag lagt mig i och gick efter Avan och Victoria, flertal enorma öppningen ledde från korridoren och jag gissade att de alla ledde till olika klassrum eller andra umgängesplatser. 

   Det stod fyra hissar bredvid varandra, alla exakt identiska. Avan tryckte på en ‘uppåt’ knapp och hissen längst till höger plingade till när den landade på vår våning och vi tre klev in. Hissen hade speglar på alla de fyra väggarna och jag såg obekvämt ner i golvet för att undvika speglarna. Obehagliga minnen och sådana som jag aldrig riktigt skulle glömma dök upp i mitt huvud. Tänk inte på det, intalade jag mig själv. 

   ”Här gå jag av då bitches, slå en pling senare” Avan klev av på den andra våningen och vi åkte upp till den tredje där både jag och Victoria hade fått våra rum placerade. 

   ”Hm... Jag har rum 225” sa jag och såg på dörrsnumret närmast hissen. ”och det här är 250 och där är 248, så det måste vara hitåt. Vad har du för nummer?” frågade jag och vände mig mot Victoria som hade börjat titta på numren på andra sidan korridoren. 

   ”jag har 280, så det ligger hitåt” vi gav varandra ett brett leende och en kram innan vi skildes åt och jag gick neråt i korridoren. Dörr 225 visades sig ligga längst bort, några meter från det stora fönstret som vette ut över havet. Jag log och såg på vågorna för ett ögonblick innan jag vände mig om mot dörren och körde in nyckeln i låset och vred om. Försiktigt öppnade jag och såg fascinerat runt i rumme som var intrett i ljusblått och grått, rummet var hur vacker som helst. Den breda sängen stod mittemot dörren och fluffiga kuddar samt täcken täckte madrassen. Ljuset sken in från det avlånga fönstret på den vänstra vägen där två gulliga fåtöljer i samma grå färg som mattan på golvet stod. Jag tog ett kliv in och vände huvudet mot väggen precis bredvid dörren till vänster för att se en kort bokhylla och sedan en inbyggd tv ovanför. Med ett leende gick jag fram till sängkanten och lät fingertopparna smeka över det mjuka tyget. Jag släppte handtaget till min resväska och gick fram till fönstret som jag nu såg var nästan i höjd med golvet och visade mig den vackra utsikten över havet. 

   Två, vita ekdörrar var placerade bredvid varandra till höger om sängen och jag öppnade den längst in till hörnet för att se ett lagom stort badrum. En dusch, en toalett och ett handfat samt en liten byrå för toalettartiklar. Jag drog handen över det vackra kaklet och försökte få in den fina inredningen i huvudet. Jag stängde dörren efter mig innan jag grep tag i handtaget till den andra dörren, vilket ledde in till vad jag redan misstänkte - garderoben. 

   Jag vill inte låta bortskämd eller så men jag tvekade på att alla mina kläder skulle få plats här inne, mittemot dörren stod en hög bokhylla som det var meningen att alla mina skor skulle få plats i. Ännu en gång tvekade jag om det skulle bli möjligt. Jag får pressa, tänkte jag och gick längre in i rummet. I mitten stod ett parti med lådor och en lampa, jag tryckte till knappan och lampan sken upp rummet med sitt ljus. Till vänster om dörren täcktes väggen utav stänger där det redan hängde några galgar, likadant var det på väggen bredvid skohyllorna. En litet bord med en söt stol stod bredvid en både bred och hög spegel på den sista väggen. Jag andades in och log brett. Här skulle jag trivas. 

 

    ”... kom ihåg! Detta är som vilken annan skola som helst, det finns regler och regler är till för att följas. Om man inte har en vettig förklaring räknas den inte och ni får ta konsekvenserna. Med det sagt, välkomna hit och jag hoppas ni har ett bra år! Alla inriktningar samlas vid era olika stationer där ni delas in i grupper och tas runt i skolan samt får tilldelade papper. Lycka till” det ekade dovt när alla började resa sig och stolsdynorna slog upp mot ryggarna. Victoria reste sig bredvid mig och jag följde hennes exempel innan Avan gjorde samma sak och vi gick på en led efter de andra ut mot kanten. 

   Rektorn för skolan - Mr. Bingley - hade stått under säkert en halvtimme, 45 minuter och predikat om hur detta var en alldeles vanlig skola. Hur vi - även fast vi var kändisar - inte skulle få någon special behandling. Innan han gick vidare till att prata om vad som fanns tillgängligt för oss på vår fritid. 

   ”Vart var det modell inriktning skulle samlas?” frågade Victoria och snurrade runt på stället ett ögonblick medan hon sökte med blicken. 

   ”Precis utanför väl” svarade jag men fick det att låta som en fråga, hon nickade och tog ledningen ut ur den enorma aulan. En skytt med stora svarta där det stod ‘Modeller’ på syntes när vi klev ut, jag grep tag i Avans hand efter Victoria tagit min och vi knuffade oss lätt genom människorna och bort mot skylten. Det tog ett bra tag innan det började tunnas ut och kvinnan kunde tala med oss, hon delade upp gruppen i två enligt efter en lista och jag skildes från Victoria och Avan. 

   Jag hamnade bredvid Elisabeth Gillies och presenterade mig glatt. ”är inte detta stället fantastiskt?” frågade hon med ett leende. Jag nickade ivrigt. 

   ”Ska du bara fokusera på att modella?” frågade jag henne då jag visste att man kunde ta fler lektioner i andra områden än den man originellt sett skrevs in i. 

   ”Nej, jag tänkte se om jag kunde förbättra mina skådespelartalanger” svarade hon och jag nickade imponerat, även fast jag velat hade jag inte fått för Tara att försöka mig på något annat. Jag var inte tillräckligt bra för annat tyckte hon, jag kunde inte sjunga, jag kunde inte spela teater, jag kunde inte dansa, jag kunde inte måla, ingenting förutom att modella samt stå inför kameran med micken medan jag kastade frågor till någon annan. 

   Jag kastade en längtande blick bort mot de resterande artisterna bort vid deras station, enligt Lewis hade jag sjungit mer än jag pratat när jag var mindre. Dock var Tara alltid där för att sätta stopp på fantasierna om en sångkarriär eller något som innehöll annat än modell inriktat. 

   ’Du kan inte sjunga Ariel, så sluta genast upp med ljuden du för’ Taras ord ekade i mitt huvud och jag vände genast skamligt bort ögonen och riktade dem i golvet istället. Entrén utanför aulan var stor och placerad uppe på en balkong där det stod fåtal fåtölj liknande sittplatser för väntande. 

   ”Okej, då går vi!” sa kvinnan högt och vår grupp började röra på sig. Tillsammans med Elisabeth gick jag längre bak i gruppen och småpratade med henne, det visade sig att hon inte bara var trevlig utan även riktigt rolig också. Det var uppfriskande att kunna prata ledigt med någon som Tara inte hade bestämt sedan innan att man skulle bli vän med. 

   ”Såhär ser föreläsningssalarna ut, det här är en utav de större. Det finns mindre också” rummet påminde om en biosalong då stolarna gradvis höjdes tills de sista var i höjd med dörrarna. Längst ner stod en kateder och bakom satt en gigantisk skärm på väggen. Kvinnan fortsatte att visa oss matsalen som var i hopkopplad med cafeterian samt alla platser som räknats upp i broschyren. 

   Skolan var uppdelad så att sovrummen låg i på den vänstra flygen utav byggnaden medan matsal, ingång, allrum, klassrum och gymmet samt aulan vi befann oss i var i mitten och sedan på den högra flygen var de olika inriktningarna indelade i olika våningsplan. Dans på plan 1, musik på plan 2, modell på plan 3 och teater längst upp på plan 4. Byggnaden bestod totalt utav fem våningar då receptionen med annat låg på bottenvåningen där man trädde in i skolbyggnaden. 

   ”Vi tar trapporna!” utbrast kvinnan och ledde oss till en vacker trappavdelning, stora fönster som på dagarna säkert gjorde stället fräscht satt på väggarna vid trappräckena. Svart granit och vita väggar. Tjejernas klackar - även mina egna - ekade mot trappstegen när vi gick upp till den tredje våningen där hon visade oss modellernas korridor. Stora avsatser stack rakt ut ur väggarna där man kunde träna sin runway gång, våningen hade allt man kunde tänka sig en modell behövde. Här var platsen där alla våra ‘expertis’ lektioner - som de hette på schemat - skulle hålla till, våra dagar började halv tio på morgonen och slutade tidigast fyra på eftermiddagen sedan var det fri tid fram till middagen som var mellan sex och halv åtta efter det var det återigen fri tid. Korridorerna skulle sedan vara tomma klockan halv elva och det var dags för sömn, dock var det inte förbjudet att vara vaken på sitt rum senare om man höll sig tyst. 

   ”Då så, lyssna allihopa. Klockan är nu tio, ni har eran första skoldag i övermorgon så jag tycker ni alla går och lägger er nu. Försök ställa om klockan i kroppen och se till att sköta er” hon fick en kort applåd innan alla började gå i mindre grupper till sina rum. Elisabeth kvittrade bredvid mig och jag kunde inget annat än att spegla hennes humör. 

   ”Vilken våning?” frågade jag. 

   ”Högst upp” svarade hon och jag nickade. ”men vi ses imorgon antagligen” vi omfamnade varandra i en kram innan jag tog mig genom mittensektionen utav byggnaden och bort mot korridoren. På vägen märkte jag en enorm spegelvägg, jag rynkade först på pannan men valde att strunta i det tills jag såg ett handtag i väggen. 

   ”Det är ett klassrum” jag skrek skrämt till och snurrade häftigt runt för att se Kylie och Kendall Jenner. Jag tog mig för hjärtat och andades med ett skratt ut. De log ursäktande. 

   ”Herregud, så ni skrämde mig” sa jag. ”så det är ett klassrum?” Kendall nickade. 

   ”Speglar på den här sidan men fönster på den andra” svarade Kylie och jag nickade imponerat innan vi slogs följe till korridoren. Jag vinkade hejdå för att sedan på trötta fötter ta mig längst bort i korridoren och låsa upp min dörr. Jag andades lättat ut och slog ut i ett leende vid synen utav mitt rum. Jag älskade det verkligen. Jag klev ur mina skyhöga klackar och tände den lilla lampan på bordet mellan fåtöljerna samt den på nattduksbordet innan jag gick in i garderoben och tände den lampan också. Jag såg sedan runt på min alldeles tomma garderob förutom mina väskor som Greg tillsammans med personalen i skolan bärt upp under dagen. 

   Jag log och gick fram till den första väskan, en timme senare hade jag fått upp en liten del utav kläderna och i stort sett alla mina skor. Jag ställde in det sista paret med en suck och föll sedan trött mot bokhyllan innan jag sköt ifrån. Bokhyllan klickade till innan den sköt ifrån väggen en bit, jag stirrade storögt på den innan jag tog ett steg åt sidan för att se glipan mellan väggen och bokhyllans baksida. Vad i hela friden är detta? Ännu en garderob? Försiktigt tog jag tag i kanten och sköt den utåt för att sedan bemöttas utav ett mörker. Jag drog in ett andetag och svalde. Okej, jag är något rädd nu. Jag sökte med händerna längst väggarna vid dörröppningen och fann till min lycka en knapp som jag tryckte in, utrymmet lyste upp. Vilket visade sig vara något helt annat än vad jag trodde.

detta kapitel blev ju då tusen gånger längre än de förra. lite över 3000 ord! O.o shiiiiit. XP btw, San Clemente är inte en riktig ö utan en liten stat nere i Kalifornien. men jag behövde ett namn samt bilder från en plats o jag tyckte det var ett fint namn. hahahah. 

vad tror det ni det är hon hittar? vad tycker ni om skolan? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ ps. Justin kommer in i nästa kapitel. ;) yeeeaaah, the Biebs. ds. 

PUSS&KRAM. 

   ”Kom ihåg inga killar, inga fester, inga droger, ingen alkohol, inga distraktioner över huvud taget. Det är bra resultat och utbildning som gäller och du vet att jag får reda på allt” Taras isblå ögon såg stint in i mina och jag nickade lydigt till svars. 

   ”Självklart, jag ska inte svika dig” en liten skymt utav ett leende spelade på hennes läppar vid mitt svar innan hon klappade mig på huvudet. Jag log försiktigt innan hon lämnade rummet och ljudet utav hennes klackar försvann bort längst korridoren. 

   ”Så, vad hon egentligen menar är ‘inget skoj’” Victoria steg in genom min badrumsdörr och la armarna i kors över bröstet. Jag såg på henne och himlade med ögonen - hon skulle alltid se allt från det värsta hållet. 

   ”Vi ska till en skola trots allt” påpekade jag och nu var det hennes att himla med ögonen åt mig. 

   ”Ja! En skola fylld med snygga killar” utbrast hon slängde upp armarna i luften. Jag skrattade. 

   ”Det förvånar mig fortfarande att Tara låter oss vara vänner” sa jag medan jag skakade smått på huvudet. Tara - min mamma, samt min manager - har alltid varit noga med vem jag bekantade mig med och har alltid varit väldigt petig. Hon ansåg att livet även kuvades efter dem man omgav sig utav, var umgänget fel blev ens liv även fel. Jag antar att hon har till delvis rätt i det hon säger, men vad vet jag. 

   ”Åh, en bra modell har många ansikten kära du” svarade Victoria och viftade nonchalant med handen. Jag vände ryggen åt henne och drog igen dragkedjan på den sista utav de sju väskorna jag packat. En tjej behöver sin kläder och har man mycket kläder så har man. Jag andades ut och tog en sista titt i mitt rum som jag inte skulle se på en väldigt lång tid. Rummet var inte enormt men jag älskade det, från den zebramönstrade mattan på golvet till de guldiga tavlorna på väggarna. Två fönster var placerade på en vardera sida utav den 1,80 breda sängen som var fylld utav kuddar samt mitt älskade duntäcke. 

   Tills vi ses igen, tänkte jag och bar ner resväskan på golvet innan jag drog upp handtaget. Victoria fortsatte samtidigt att babbla bakom mig om alla killarna hon skulle träffa, därmed hennes crush - Dylan O’Brien från bland annat tv serien Teen Wolf. 

   Killar för mig var uteslutet, har alltid varit och kommer nog vara det fram tills Tara anser annat. Tara har från dag ett sagt att killar endast avleder en från vad som är viktigt - ens karriär, de är en distraktion och inte värdig ens tid och uppmärksamhet. Därför har jag varken dejtat eller umgåtts med en kille ännu mindre kysst en kille och här är jag 18 år gammal. Något mina vänner tycker är en ‘skam för den mänskliga rasen’ då de anser att jag är på tok för vacker jämför med mina erfarenheter. Dock känns det som jag redan har gjort allt genom deras historier, Victorias alla ’on’ och ‘off’ förhållandena medan- 

   ”What’s up, bitches!?” ja, när man talar om trollen. Avan, min andra bästa vän samt homosexuella vän och hans historier kan jag ju säga är något mindre tillfredsställande att lyssna på. Jag vet för mycket om Greg Henrick’s rumpa för min smak, jag hade gärna velat veta mindre. Men jag älskade mina båda vänner och jag var ändå glad att jag hade något slags manligt sällskap, Tara ansåg att eftersom Avan var gay så var han inget hot för mig. Det fanns ingen chans att vi skulle fatta tycke för varandra på det sättet och ‘distraktioner’ var då ute ur bilden. 

   ”Allt är bra” svarade jag med ett leende och omfamnade honom med armen som inte var utsträckt till min resväska. 

   ”Ja, förutom att hon är förbjuden att göra allt som innebär skoj” la Victoria till med armarna korslagda med en trött blick som klart och tydligt sa ‘jag-är-så-trött-på-den-här-skitsnacken’. 

   ”Nej, såg inte att häxan förbjudit dig från det fina köttet annars kallat män?” yes, mina bästa vänner kallar min mamma för en häxa bakom hennes rygg. Men de försäkrade mig om att det endast var för att hon alltid gav mig så mycket arbete och inget illa menat på det vistet. Dock var det något som sa att det var en lögn men jag skrattade ändå. 

   ”Vi ska till en skola hörni, vi kommer säkert få så mycket läxor att vi inte ens kommer hinna tänka på killar” sa jag och ställde väskan bredvid de andra. 

   ”Killar är alltid i mina tankar” sa de båda samtidigt innan de tjöt till och gav varandra en high five för att sedan skicka mig en menande blick.

   ”Okej, det där var lite läskigt” kommenterade jag och ignorerade deras blickar. 

   ”Åh kom igen Ari. Du måste ju vara så otroligt kåt att du spricker snart” mina kinder blossade genast upp vid Avans ord innan jag fort skakade på huvudet. 

   ”Men herregud, håll tyst” klagade jag och la en hand över ansiktet, Avan kunde vara så otroligt rak ibland. Han klippte inte försiktigt runt busken utan klippte tvärt av toppen för att komma till saken, vilket väldigt ofta gjorde mig generad eller chockad. Som i detta fall. Avan suckade trött.

   ”Någon dag önskar jag att det kommer någon som kan ta dig ut ur ditt pryda skal. Tja, i alla fall när det kommer till ord och handlingar. Att visa upp den magnifika kroppen du välsignats med har du minsann inga problem med. Jag menar guuuuurl, jag såg bilderna i den nya Vouge. Gud, jag skulle så gå straight för dig” jag himlade med ögonen åt honom men kunde inte undgå att le åt honom. Han log tillbaka innan de gick över till att se på mig likt oroliga föräldrar vilket fick mig att sucka trött åt dem. De hade många gånger försökt att para ihop mig med olika killar för att jag skulle bli av med min ‘läpp oskuld’ som de kallade det men jag hade aldrig haft tid att genomföra några utav deras planer. 

   ”Guys, bara släpp det” Avan suckade frustrerat medan Victoria skakade på huvudet. 

   ”Men lyssna, jag träffade en riktig hunk igår och tro mig jag försökte få honom för mig själv men han var så straight att han kunde få en präst att verka gay” insisterade Avan. 

   ”Nej tack Avan, jag vill inte ha dina rester” svarade jag och klappade hans kind, genast slog han bort den med ett irriterat ansiktsuttryck. 

   ”Han är inte mina rester. Jag önskade han var, du skulle ha sett hans röv i dem där jeansen... Unf” jag förvred mitt ansikte utav avsmak och var glad att Lewis kom till min räddning. 

   Lewis, min fadersfigur, min butler (även fast jag aldrig sett honom som en), min bästa vän. Han hade varit vid min sida under hela min uppväxt och jag skulle sakna honom mest utav allt. Men jag gladdes åt hans skull eftersom detta gav honom chansen till ledighet som han kunde spendera min sin släkt. Lewis var en änka efter hans fru gick gick bort i cancer och eftersom de aldrig hann skaffa barn vart han kvar tomhänt, utan egen familj. Lewis berättade att han alltid velat ha barn men efter kärleken i hans liv gick bort ville han inte gå vidare med någon annan kvinna för att uppfylla den önskan. Vilket ledde honom till det jobbet han hade idag, han sa alltid att jag var ‘dottern han aldrig fick’ och behandlade mig alltid som hans egen. Han och jag var tusen gånger närmre än jag och Tara men jag älskade dem både lika mycket i alla fall. 

   Tara har bara inte haft tid, hon är en hårt, arbetande kvinna med höga ambitioner. ‘Karriären är ditt allt Ariel’ som hon alltid brukade säga. 

   ”Kom ihåg att inte arbeta ihjäl dig Ariel. En skola har mycket mer att erbjuda än bara läxor. Du får chansen att träffa nya människor, till och med skaffa nya vänner att skapa minnen med för livet” hans gröna, kloka ögon såg in i mina mörka, jag log snett och nickade. 

   ”Jag ska försöka” svarade jag och nu var det hans tur att le innan han drog in mig i en kram. Jag kramade honom tight tillbaka och borrade in mitt ansikte vid hans axel. Hans axel som jag så många gånger gråtit på genom alla åren. 

   ”Ta hand om dig och kom även ihåg att jag är inte längre bort än ett telefonsamtal” jag log och nickade förstående. 

   ”Det ska jag komma ihåg” Avan och Victorias röster ökade i styrka bakom oss när deras smågnabb blev värre och värre. ”okej, okej! Det räcker” utbrast jag vilket fick dem att tystna, surt la dem armarna i kors och vände bort ansiktena från varandra. Jag skakade på huvudet åt dem och vände mig mot Lewis igen. 

   ”Ms Madison?” genast vred jag huvudet mot rösten. ”er bil är redo” jag nickade och hörde hur Avan och Victoria tog sig ut genom dörren, jag gav Lewis en sista kram innan jag följde efter mina vänner. Bilen stod redan med motorn på och väntade endast på att jag skulle sätta mig i den, jag stannade till och kastade en sista blick på huset. 

   ”Det här kommer bli så grymt!” tjöt Victoria när vi rullade längst den långa allén ner mot grinden. Jag log upprymt, det skulle det verkligen. Jag hade aldrig upplevt annat än hemskolning, jag hade aldrig fått gå i ett klassrum fullt med andra personer i din ålder, jag hade aldrig behövt trängas i en cafeteria när alla skulle äta lunch samtidigt, jag hade aldrig fått uppleva alla de normala sakerna man gjorde under de åren man gick i skolan. För mig var det mer röda mattan, filmkameror, fotografer, kläder, smink, hårt arbetande. Men hey, inget mindre förväntades utav världens största modell - Ariel Madison.

tada! kapitel 1.. hände kanske inte så mycket, ni blev mer introducerade inför hennes vänner samt några andra. men nu är de på väg mot 'Walk Of Fame' gaaaaah! 

vad tycks? vad tror ni händer? vad tycker ni om karaktärerna? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! puss&kram. ♥

 

Dåtid - 1994, 27:e December.

   Regnet smattrade ner i backen och den unga mannen fick springa med nerböjt huvud för att skydda den lilla bebisen i hans famn mot regndropparna. Mannen kastade upp blicken för ett ögonblick och fick kisa med ögonen genom de täta dropparna, han befann sig i ett utav det mörkare och obehagligare delen utav New York City. Han suckade lättat när han såg det lilla barnhemmet närma sig och han ökade på stegen, han tog de få trappstegen uppför så han tillslut stod under det lilla taket ovanför ytterdörren. Han sträckte på sig och såg ner på den undersköna lilla flickan som smackade bedårande på munnen men sov sött vidare.

   Han grimaserade vid tanken på att han nu skulle lämna ifrån sig sin dotter men la sedan beslutsamt ner flickan. Hon var insvept i en filt, på knytet la han ett brev som förklarade allt, han hoppades att flickan i framtiden skulle få chans att läsa det och inse hur mycket han älskade henne även fast han aldrig funnits där. Med en sista blick på flickan knackade han hårt på den stora trädörren innan han sprang ut i regnet igen. Han hann precis ställa sig bakom en husvägg när dörren öppnades.

   ”Nej, men vad har vi här” kvinnan böjde sig ner och tog upp bebisen i sin famn, snabbt skannade hon av området men fann ingen. Den leriga vägen var tom. Hon log sedan ner mot barnet i sitt famn och gick in i huset igen, värmen från den öppna spisen slog mot henne när hon klev in i det lilla vardagsrummet. De flesta barnen hade redan lagt sig i sina sängar men Freya som var äldst fick stanna uppe ett kort tag längre. 

   ”Vad är det där, Celine?” Freya trippade fram till Celine och såg med nyfikna ögon ner i kvinnans famn där flickan fortfarande sov. 

   ”Det är en liten flicka” svarade Celine på flickans fråga, Freya kvittrade glatt till och smekte försiktigt med fingrarna över bebisens kind. Celine såg ner på brevet och öppnade det fundersamt, inuti låg ett foto och ett ark, hon tog först upp fotot och granskade den unga mannen med det bruna håret. Hans ögon var lika mörka som håret och hon behövde ge med sig om att han var väldigt stilig. Hon la ner fotot som Freya genast la händerna på och såg ingående på bilden utav mannen, Celine tog upp arket och läste sedan texten. 

   ”Kära Celine.

   Jag lämnar min dotter i era händer i hopp om att det finns en plats i ert hem för henne. Hos dig hoppas jag hon kan få växa upp och få en ljus framtid för hos mig finner hon ingen. 

   Mor hennes är död, dog i barnsängen, och jag är lika fattig som en gaturåtta. Jag har inte döpt henne men jag tror nog att ni finner ett passande namn för henne. 

   Till min dotter... ”

   Celine slutade läsa brevet och såg ner på barnet igen, klart den lilla ängeln fick plats här.

   Flickan gäspade i sömnen innan hon öppnade sina små ögon och visade ett par lika mörka som hennes fars. Flickan såg frågande upp på Celine som log älskvärt tillbaka och bebisen kunde inte undgå att le charmigt tillbaka. 

   ”Vad tycker du vi ska döpa henne till?” frågade Celine Freya som fortfarande såg på fotot. Freya såg genast upp och slog ut i ett stort leende, hon ställde sig vid huvudet utav bebisen och såg ner på henne. 

   ”Men titta! Hon har alldeles rött hår” utbrast Freya fnittrande och smekte bebisens huvud där det börjat växa. Och mycket riktigt var håret riktigt klar rött, något som förvånade både Celine och Freya. 

   ”Jag vet! Vi döper henne till Ariel, efter prinsessan. De har exakt likadan hårfärg” tjöt Freya upprymt och såg förväntansfullt upp på Celine som log och nickade.

   Freya skrattade till och hoppade på stället. ”ja, hon ska heta Ariel” kvittrade hon. Celine log ner mot den lilla flickan som från här och nu skulle kallas, Ariel. 

3 år senare - 1997

   ”Ariel, hjärtat. Kan du följa med är du snäll?” Ariel vred på sitt huvud så hennes röda hår svängde i luften, hennes bruna ögon vidgades en aning men hennes läppar drog ut sig i ett leende när hon fick syn på Celine.

   ”Okej” svarade hon med sin sockersöta röst, hon hoppade ner från stolen som hon ofta satt på för att kunna se ut genom fönstret. Ariel hade vuxit upp och inte blivit alls som andra barn. Inte alls lika nyfiken, ivrig och lättretliga. Hon är istället lugn, tålmodig och en aning blyg.

   ”Vad är det som händer?” frågade Ariel och grep tag i Celines utsträckta hand. 

   ”En kvinna är här för att träffa med er” svarade hon vänligt, de stred in i vardagsrummet där resten utav pojkarna och flickorna på barnhemmet stod uppradade. Ariel ställde sig lydigt bredvid Freya som log ner mot henne, Ariel såg sig förvirrat omkring. En kvinna, hon var klädd i svart, tight kjol, en vit blus och kavaj. Hennes hår var uppsatt i en elegant hästsvans och det satt vackra örhängen i hennes öron. Hennes ögon var skarpt blåa, iskalla och fick vem som helst att vika bort blicken om dem såg rakt på en. Kvinnan gick fram och tillbaka medan hon inspekterade barnen och ryckte endast på mungipan när hon nekade ett barn. 

   ”Du kan ta bort alla pojkar” sa hon endast och viftade med handen, Celine pratade vänligt med pojkarna och snart stod enbart tjejerna i två rader framför kvinnan. Hon gick från ena änden till den andra, tillslut stannade hon framför Ariel. Ariel såg en aning skrämt upp på den främmande kvinnan som nu hade ett litet, knappt märkbart leende på läpparna medan hon såg med sina iskalla blå ögon ner på Ariel.

   ”Vad är ditt namn?” frågade kvinnan, Ariel svalde och sträckte lite på ryggen.

   ”Ariel” svarade hon, kvinnan nickade innan hon böjde sig ner för att gripa tag i en hårslinga från Ariels huvud och vända på den mellan fingrarna.

   ”Intressant hårfärg, vackra ögon, annorlunda namn” mumlade kvinnan medan hon sträckte på sig igen innan hon vände sig mot Celine som stod med ihopknipt mun och händerna bakom ryggen.

   ”Jag har gjort mitt val” Celine nickade.

   ”Jag ska göra henne redo, Ms Madison” Celine skyndade sig fram till Ariel som såg frågande på Celine. Inom några få minuter var Ariel iklädd den enda jackan hon ägde med den lilla ryggsäcken på ryggen som innehöll de få klädesplaggen. Celine kämpade med att hålla inne tårarna som hotade med att rinna över, hon visste mycket väl att hon inte kunde neka en förälder ett utav barnen. De var fria att välja vem de tyckte skulle passa in i deras familj bäst på egen hand.

   ”Ska jag iväg?” frågade Ariel, Celine såg upp i de bruna, bedårande ögonen och log sorgset. 

   ”Din nya mamma har kommit för att hämta dig” svarade Celine men inget leende spred sig på Ariels läppar, endast förvirring visades i hennes ansikte. ”du kommer få det så bra så, du är en stark flicka” Ariel nickade svagt innan de gick ut i hallen där Ms Madison tålmodigt stod och väntade. Hon öppnade ytterdörren och gick nerför de få trappstegen innan hon styrde stegen mot en maffig, svart bil som stod parkerad utanför. Ariel kastade en sista blick mot sitt hem, sina vänner och mot Celine, hennes modersfigur och räddare. Hon såg upp på Ms Madison som kämpade fram ett stramt leende och svepte med armen mot den öppna bildörren. 

   ”Vart ska vi?” vågade Ariel på sig att fråga efter att bilen rullat iväg. 

   ”Vi är på väg mot din framtid, din väldigt framgångsrika framtid. Du kommer bli stor, Ariel, lita på mig” 

Ariel Madison spelas utav Ariana Grande.

 

Justin Bieber spelar sig själv.

 

 

Tara Madison spelas utav Kelly Rutherford. 

 

 

 

 Victoria Justice spelas av sig själv, precis som Avan Jogia gör. 

 

 

År 2023 - 9 år senare. 

   Rummet fylldes utav den ljuvliga doften från de vackra rosorna och konversationerna i rummet var endast avlägsna när jag stod i min egna bubbla medan jag studerade mig själv i spegeln. Såklart hade jag redan en väldigt klar bild över hur den här dagen skulle se ut, allt från blommorna till klänningen. Det vita tyget hängde lätt från mitt kropp och smet om på alla de rätta ställena. Jag hade aldrig sett en sådan vacker klänning och att jag bar den var ofattbart. Spencer och Blair stod i tillsammans - båda med en varsin vit blombukett i händerna och de söta ljuslila klänningarna som matchade min blombukett samt de ljuslila blomkransarna i håret. 

   Efter incidenten med Hector som hände för så många år sedan bestämde jag mig för att plugga klart det sista året i Stratford och Blair var den enda som tog tidningsartiklarna som skrivits med en nypa salt. Därmed hade ett kraftigt vänskapsband bildats mellan oss och det var jag tacksam över - hon hade varit min klippa under många tillfällen i skolan. 

   Min tredje brudtärna - Ana - var ute i korridoren där hon tog hand om pappa och såg till att han hade allt han skulle ha med sig. Pappa, min familj - jag hade vägrat att flytta hem när jag kom tillbaka till Stratford och hade istället fixat en egen liten lägenhet med pengarna jag sparat undan med hjälp av ‘Juniper Memphis’. 

   Justin hade såklart insisterat på att han kunde fixa något åt mig så att jag slapp förlora alla mina sparade pengar men jag ville inte höra av det. Jag hade pengar och var därför fullt förmögen till att betala själv. Tillslut hade han gett med sig och låtit mig göra som jag ville, året var som ett kast tillbaka i tiden där vi återigen spenderade lite tid med varandra och mycket tid ifrån varandra. Speciellt då Justins turné fortsatte och han reste i både Nordamerika och Europa. Han besökte så ofta han kunde och åter träffarna var alltid lika romantiska och kärleksfulla. 

   Men genom åren har jag lyckats ställt det mesta tillrätta med mina något speciella familjemedlemmar, Chaz och Ana var fortfarande ett starkt par och snart ringde deras egna kyrkklockor då Chaz som fortfarande är helt inkompetent när det kommer till kvinnor sökte min hjälp. Spencer och Ryan hade efter många år lyckats konfrontera Ryans strikta föräldrar och levde nu tillsammans i Los Angeles. 

   Stacey kom med tårar i ögonen upp bakom mig innan hon tittade överallt som redan låg perfekt, mitt hår var uppsatt i en vacker kreation med blommor och en varsin tjock fläta från båda ändorna uppe på huvudet som sedan anslöts till den lösa knuten vid min nacke. 

   ”ja, det är perfekt nu Stacey” utbrast Spencer och himlade med ögonen åt Staceys beteende. Jag log roat mot Spencer genom spegeln och hon flinade. 

   ”du är så otroligt vacker” sa Pattie som hade Anas blombukett i famnen och jag log brett mot henne. 

   ”tack så mycket” svarade jag och snurrade runt så jag kunde möta allas blickar. Jag kastade en blick på klockan och såg att det snart var dags att möta mannen jag skulle spendera resten utav mitt liv tillsammans med. En knackning från dörren hördes och snart öppnades den för att visa pappa ståendes i svart kostym med vit ros i knapphållet. 

   ”det är dags!” utbrast alla genast överlyckligt och rummet sattes i rörelse men min blick lämnade inte pappa, vad tyckte han? 

   ”wow...” andades han fram medan han granskade mig från topp till tå innan han steg fram till mig och jag log glatt tillbaka mot honom. ”du är jätte vacker, Penny” 

   ”tack pappa” svarade jag och såg på honom medan jag kände hur kinderna hettade och tårarna fyllde mina ögon. Min kära pappa, allt gick inte som planerat i vår relation. Olikheterna blev vårt fall. Mammorna var först att lämna rummet innan Blair och Spencer förenades med Ana ute i korridoren och pappa gav mig min blombukett. 

   Han sträckte sedan ut armen och jag la leendes armen runt hans och tillsammans lämnade vi rummet, ute i korridoren var bara mina brudtärnor då mammorna redan smitit in för att sitta tillsammans med resten utav församlingen. Min släkt plus Justin samt våra vänner satt inne i kyrkan i väntan på att jag skulle ta mig nerför gången och fram till Justin. 

   Pianot inne i den stora salen började spela och ivrighet samt nervositet bubblade i min mage, äntligen skulle jag få se delen som Jesse avbröt för 10 år sedan. Jag skulle få se Justin i sin kostym, få se hans leende. Mina brudtärnor hade varit mycket noga med att hålla oss skilda från varandra under hela dagen. Det hade gått oss båda på nerverna men det stoppade oss inte från att prata via telefon. Dörrarna öppnades framför oss och Ana tog ledningen in i salen, följt efter Blair och sist Spencer innan det var dags för mig och pappa. Mitt andetag fastnade i halsen och pappa fick nästan dra mig in genom dörren, allas huvuden vändes mot mig och jag hade aldrig känt mig så generad i hela mitt liv. 

   Min blick följde sedan raderna upp och mötte tillslut de vackraste ögonen som fanns, de hasselnötsbruna undren som tillhörde Justin Bieber. Hans blick var intensiv medan han stirrade på mig, hans läppar lätt särade och hans figur tillfället förstelnad. Gången kändes otroligt, plågsamt lång innan jag var framme och Justin sträckte fram sin hand mot mig, jag fick bita ihop för att inte slänga mig om hans hals och rent ut sagt kyssa skiten ur honom. Jag behövde vara tålmodig och intalade mig själv att den som väntar på något bra väntar aldrig för länge. 

   ”du är en skönhet” viskade Justin och återigen blossade min kinder röda. Prästen harklade sig innan han började sin predika. 

   ”vi har samlats här idag för att...” men jag lyssnade inte speciellt länge, jag hade inte koncentrationsförmågan att göra det. Allt jag såg var Justins ansikte, allt jag tänkte på var honom. Tillslut vände sig Justin mot mig för att avge sina löften. 

   ”Penelope, sedan första dagen jag såg dig på dagiset har jag älskat dig. Sedan du stoppade Jaxon från att äta legobitar.” jag fnittrade lågt och skickade den nu 13 åriga Jaxon en blick som himlade med ögonen medan Jazmyn bredvid honom skrattade hjärtligt. ”sedan jag skrämde dig när du gungade Bubble i en barngunga, sedan Chaz var på gränsen att ge mig en snyting för att jag tittade på dig alldeles för mycket har jag älskat dig. Vi har haft våra gropar i vägen men aldrig har mina känslor för svalnat, snarare tvärtom de har bara blivit starkare och att du har stått ut med mig alla dessa år är... det är otroligt. Du har stannat vid min sida även fast hela världen har dragit dig genom gruset och jag älskar dig för att du alltid har stannat. För jag vill vara där med dig varje dag, jag vill uppleva alla ögonblick som livet ger en tillsammans med dig, jag vill vara den som tar hand om dig när du mår dåligt eller går genom något svårt. Jag vill att du ska räkna med att jag alltid kommer vara där för att fånga dig om du faller, lita på det för jag älskar dig. Du är perfekt för mig” tårarna gjorde min blick suddig och jag fick blinka för att kunna se hans ansikte klart. Prästen log rart. 

   ”Justin Drew Bieber tager du Penelope Phoebe Hawkin till att bli din äkta maka?” frågade han och Justin log brett innan han svarade med ett klart ”ja”. 

   Jag tog ett djupt andetag för att förbereda mig på att säga de orden jag förberett för honom. ”Justin, du har alltid varit den viktigaste personen i mitt liv sedan den dagen jag såg dig stå framför mig med det charmiga leendet och glimten i ögat till idag när vi står här. Vår väg har inte varit felfri eller perfekt men ändå har vi lyckats ta den tillsammans. Men jag hade aldrig några tvivel på att vi skulle misslyckas, jag visste att vi var starka och skulle klara oss genom vad än världen slängde åt oss. För jag visste att en dag skulle vi stå här tillsammans och lova varandra för evigt” jag gav honom ett höjt ögonbryn och Justin såg undrande ut för ett ögonblick innan han registrerade djupet i mina ord och hans ögon vidgades. Han pekade neråt och mimade ‘det här?’ och jag gav honom en kort nick med ett leende som en bekräftelse på vad han trodde. Vilket var att detta var vad jag sett tillsammans med Jesse för 10 år sedan. 

   ”Penelope Phoebe Hawkin tager du Justin Drew Bieber till din äkta make?” frågade prästen och jag öppnade munnen för att ge ett svar men nickade sedan häftigt vilket fick Justin att skratta till. ”kan vi få upp ringarna” jag vände mig om för att leendes ta emot ringen från Spencer innan jag vände mig om mot Justin igen. Ringarna gick utan svårigheter på våra fingrar. 

   ”du-” prästen hann inte ens avsluta och knappt börja meningen som vi redan visste hur den lydde för än Justins händer hade kupat mitt ansikte i sina händer och jag hade släppt blommorna till golvet innan våra läppar möttes. Kyrkan skrattade och tjöt åt oss. 

   ”-är nu tillåten att kyssa bruden” avslutade prästen roat. Efter vad som kändes en evighet lutade vi oss ifrån varandra och Justin lutade sin panna mot min. 

   ”jag älskar dig, Mrs. Bieber” mumlade han och jag skrattade till. 

   ”jag älskar dig också, Mr. Bieber” jag plockade sedan upp buketten från golvet och arm i arm gick vi längst gången och ut genom dörrarna. 

   För fjärde gången kravlade jag fram från under bordet då vårt sällskap tvingat oss ner under med sina ‘klink’:ningar med glasen. Men jag klagade inte direkt, att hångla med min make under bordet var inget att sura över. Justin flinade roat när han satte sig ner på sin stol igen. Salen vi satt i var otroligt vacker, från den fina servisen till den brun, lila, rosa inredningen till den helt öppna väggen som ledde ut till en grönskande gräsmatta som snart anslöts utav sjön och tillsist ljuslyktorna som hängde från taket och matchade de som stod på borden. Jag hade aldrig varit lyckligare som just i den stunden. Vi var halvvägs genom middagen och allt smakade utsökt, pappa och Justin satt på en varsin sida om mig och rummet var fyllt utav prat och skratt. Jag tog Justins hand under bordet och han vände sig mot mig, jag endast log upp mot honom. 

   Plötsligt knastrade det till i en högtalare och jag vände förvånat på huvudet innan jag sökte med blicken efter källan. Tillslut hamnade mina ögon på vårt kompis gäng - Chaz, Ana, Spencer, Ryan och Alfredo stod alla uppe på den liten scenen med breda leenden på läpparna. Jag rynkade förvirrat på pannan, vad gjorde de? Jag kastade en blick på Justin som ryckte på axlarna, han visste inte heller. 

   Spencer som hade micken i handen höjde den till läpparna. ”först och främst kan vi få en applåd för att det nygifta paret” jag rodnade men log tacksamt medan rummet fylldes utav applåder för oss. Spencer fortsatte sitt tal som var väldigt rörande om vår tid som bästa vänner innan Ryan tog över och pratade kort om Justin innan Alfredo tog över micken. 

   ”ett par som ‘Jenelope’” hans smeknamn fick småskratt att eka i salen och jag log roat. ”har man aldrig sett förut, det är inte vanligt att par överlever kändisvärlden men de här två har lyckats. För att fira deras seger har vi satt ihop ett klipp om ‘Jenelope’ - paret som lyckades” mina ögon vidgades innan jag såg en stor skärm sänkas ner, jag slängde huvudet mot Justin som såg lika förvånad ut som jag. 

   Skärmen var först svart innan introt till ‘Perfect For Me’ - låten Justin skrev till mig, en utav de många han skrivit till mig. ‘Jenelope, 2013 - 4ever’  jag log brett åt den vita texten som dök upp innan bild efter bild på oss visades. Bild på oss kyssandes, från tidningsartiklar, på stranden, hemma i köket, skrattandes, backstage på en utav Justins konserter, allt du kan tänka dig. Tillslut kom en bild upp på oss ståendes mittemot varandra båda med tröjorna höjda för att visa de identiska tatueringarna som pryde våra skinn. Tårarna steg i mina ögon när minnena spelade tillbaka i mitt huvud innan jag skrattade till. Nästa bild på skärmen var oss två, sovandes. Jag satt gränsle över Justins knä medan våra huvuden vilade på varandras axlar bredvid dök en text upp. 

   ”@alfredoflores - priceless. How do u manage this?” 

   ”vad gör du?” Spencers röst ekade genom högtalarna när ett video klipp börjades spelas och tog över melodin och Justins röst. Jag kände genast igen vad det var för något, Justin låg och sov i soffan medan min energi var högre än någonsin. Jag vände upp ansiktet mot kameran medan jag log brett, jag vek mig genast i skratt över bordet vid synen utav mitt ansikte. Jag hade målat med rött läppstift på mina läppar, på ögonlocken, rouge samt ögonbrynen. 

   ”busar” svarade jag Spencer innan jag vände mig mot Justins sovande ansikte igen. Jag gav honom ett vackert skägg och mustasch samt ett par horn i pannan. Jag själv på skärmen vek sig i skratt över honom innan jag reste på mig och granskade mitt verk. ”jag är för bra” 

   ”nej, du är knäpp” sa Spencer bredvid mig medan hon skakade på huvudet. Scenen växlade sedan någon timme senare när Justin vaknat upp.”PENNY!” jag fnittrade till på skärmen. 

   ”ja, hjärtat?” frågade jag nonchalant. 

   ”vad-” han klev ut genom dörren innan han gjorde en cirkel runt sitt ansikte. ”-är det här?” 

   ”ett konstvärk kära du” svarade jag honom. ”ett väldigt vackert sådant” 

   ”åh, du ska...” hans röst sänktes till för en för låg ton för att kunna vara hörbar och jag såg ur jag på skärmen såg efter honom, men jag visste mycket väl vad som skulle hända. Justin skulle komma tillbaka med ett annat läppstift i högsta hugg, låt mig säga att det fanns knappt en ren fläck efter vi var klara med varandra och beviset visades efteråt på skärmen. Salen skrattade glatt åt våra glada ansikten som var täckt utav båda rött och lila läppstift samt våra kroppar. 

   ”så jag sa åt honom, Justin va inte en liten bitch. Klä inte av dig alla kläder, ingen vill se din schlong... det är inte trevligt. Vad ska din mamma säga? Jag... jag...Vad pratade jag om?” min haka föll när jag såg mig själv - mitt otroligt fulla jag. Jag tillsammans med Justin hade vi en kväll blivit så berusade och jag kunde inte komma ihåg ett skvatt utav vad vi gjorde. Dock hade det filmats in utav Alfredo som jag sedan hade kommit överens med om att den aldrig skulle visas för någon. Men här var den! Där stod jag full som ett plommon medan jag svamlade om att Justin gillade att ta av sig kläderna när han blev påverkad, vilket inte var sant. 

   Alfredo skrattade bakom kameran. ”att Justin-” 

   ”ja, just det. Jag menar-” 

   ”jag ska sova, kvinna!” hörde jag Justin ropa innan man såg honom komma gåendes medan han försökte ta av sig tröjan. 

   ”titta, nu gör han det igen! Justin, sluta. Vad håller du på med?” 

   ”oh my God, det är varmt” Justin fick nu av sig tröjan. ”hon, hooooon ljuger förresten” 

   ”visste du att elefant bajs är typ lika stort som halva ditt huvud?” frågade jag honom på tala om ingenting och vi båda stod och vinglade ett ögonblick medan Justin tänkte. 

   ”på riktigt?” jag nickade stolt. ”fy fan vad snuskigt. Fast om man stelnar det så kanske det kan fungera som hjälm”

   ”oh my God, bästa idéen någonsin!” vi försökte oss på en high five innan jag tillslut slog till min egen hand och Justin segnade ner på golvet i skratt. Jag granskade sedan mina händer.

   ”vad är det för dag idag?” frågade jag sedan Alfredo med rynkat ansikte. 

   ”torsdag” mina ögon spärrades upp. 

   ”TORSDAG!?” ekade jag förskräckt. ”torsdag” mumlade jag sedan mer lugnt. Till min lycka tog den scenen slut och jag kände hettan i ansiktet medan Justin satt och skakade utav skratt bredvid mig. Jag slog löst till honom på armen vilket fick honom att endast skratta mer. 

   Jag vände upp blicken för att skicka Alfredo den mest dödliga blicken jag kunde åstadkomma men han endast skrattade roat. Plötsligt fyllde höga skrik högtalarna och jag såg skrämt mot skärmen innan jag såg att det var en klipp från en utav Justins konserter och fansen var som vanligt lika galna. 

   ”här, berätta om idag” sa Justin in i micken innan han gav den till mig. Justin mick hade gått sönder under ena låten och jag hade knuffats ut på scenen med ett nytt paket som han kunde fästa i byxorna. Justin var nu i full gång att ta ur sladdarna ur de som redan satt i byxorna. 

   ”idag... kastade jag en paj i Justins ansikte. Men så går det när man tar min pensel, djävulen inom mig kommer fram. Skäms på dig Justin” på skärmen himlade Justin med ögonen. ”oh och sedan skrämde vi livet ur Alfredo” jag skrattade in i micken. 

   ”vilka här har sett klippet som jag gjorde när jag skrämde Justin och Fredo?” publiken skrek högt och jag log roat. ”jag gjorde något liknande idag, fast den här gången var Justin med på det. Samma utstyrsel men den här gången var Justin offret, jag sminkade det ett stort kött sår på hans hals och låtsades i stort sätt äta honom när Fredo kom in. Herregud, jag har nog aldrig hört någon skrika så högt” medan jag pratade växlade skärmen till en bild med Justin och jag som stod bredvid varandra, jag var fullt uppsminkad och utklädd till monstret jag en gång skrämt Justin och Alfredo i. Medan Justin hade ett nu när jag tittar på det igen, ett väldigt äckligt kött sår på halsen. 

   ”hoppas han kan förlåta mig” skärmen växlade tillbaka till oss på scenen där Justin nu bad om hjälp att sätta fast det andra paket. Med en hård klapp på hans rumpa vandrade jag av scenen medan fansen skrek högt över vad jag precis gjort. 

   Efter det vidtog fler bilder på oss genom åren tills det avslutades med en som tagits idag, utanför kyrkan. Bilden var hur fin som helst och vi stod vände mot varandra medan vi såg in i varandra ögon, helt omedvetna om att vi blev fotade. Leendet sträckte sig över hela mitt ansikte när skärmen hissades upp igen och våra vänner tog plats på scenen igen. 

   ”är du redo att gå?” frågade Justin mig i mitt öra, festen ledde mot sitt slut och det var dags för mig och Justin att fara iväg på vår bröllopsresa som jag fortfarande inte visste vart vi skulle någonstans. Jag nickade glatt och tog mig upp till rummet där Spencer, Blair och Ana redan väntade. Fort tog jag mig ur bröllopsklänningen men behöll de tjusiga underkläderna som jag misstänkte att Justin själv ville ta av innan jag steg i den enkla klänningen jag skulle resa i. 

   Alla var stod i tårar när det var dags att säga att adjö och riset kastades över oss när vi gick till bilen som skulle ta oss till Gud - och Justin - vet var. ”allt bra?” frågade han med ett leende. 

   Jag besvarade med ett lika brett och nickade glatt. ”skulle dock bli ännu bättre om du berättade vart vi ska” påpekade jag och han himlade med ögonen. 

   ”nej, tänk inte ens tanken. Jag kommer inte avslöja något för dig” jag suckade och hörde hur Justin skrattade vid min sida. 

   Ett halvt dygn senare klev jag innanför dörren till den mest fantastiska stuga jag någonsin sett, den stod mitt ute på vattnet, uppe på polar och utsikten ledde ut över det öppna havet. Jag hade aldrig vittnat till något liknande.

   ”wow...” andades jag och gick mot altandörrarna. 

   ”blir det här bra?” frågade Justin medan han slingrade armarna runt min midja och kysste min hals. 

   ”det är blir mer än bra Justin, det här är... herregud, det är fantastiskt” jag kände hur han log mot min hud. 

   ”alltid det bästa för Mrs. Bieber” mumlade han och jag fnittrade lågt. Penelope Phoebe Bieber. Jag log och gosade mig in i hans alltid lika varma famn, här ville jag stanna för alltid och idag har vi till och med papper att det är just det jag kommer göra.

jahopp! här är epilogen, absolut sista delen utav Penelope & Justin. aw, jag kommer sakna att skriva om dem. de har varit mina favoriter. 

hahaha, så vad tyckte ni? var det ett bra slut? förväntade ni er hoppet i tiden? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

prologen till nästa kommer upp imorgon plus den nya designen. PUSS&KRAM. 

okej, så jag försökte verkligen skriva igår men jag fick ihop 5 ord ungefär. jag vet inte riktigt hur jag ska börja epilogen men jag vet vad jag vill ha med.
men jag ska sätta mig ner efter jag har ätit o försökte skriva det, ska nämligen bort ikväll.

någon annan som ska se på stjärnfallen ikväll?? =)
PUSS&KRAM. håll utskik.

PREVIOUS:    ”jag är trött Justin, så himla trött. På allt, jag vill bara att det ska ta slut. Jag vill sova, precis som Jesse” jag fick bita ihop hårt för att inte gråta högt, ‘precis som Jesse’. ”men jag kan inte. Något stoppar mig varje gång, oräkneliga gånger har jag suttit med saxen i handen och redo att låta mig själv sova för alltid. Men jag kan inte” hon lyfte på huvudet så våra blickar möttes. ”och det är på grund utav dig, jag vill inte lämna dig. De här veckorna, borta från allt, har varit paradiset. Det är därför jag inte berättat” jag lutade min panna mot hennes och drog in ett djupt, skälvande andetag. 

   ”jag vill inte leva utan dig Justin, men jag vill också att du ska ha någon som är hel. Inte någon som är trasig och full utav problem. Någon som kan göra dig glad och inte föra dig till tårar” 

   ”Penny, jag vill inte ha någon annan. Hur kan du inte förstå det? Du var inte här när du hade minnesförlust men då var det jag som var vraket. Jag behöver dig lika mycket som du tydligen behöver mig för att överleva. Jag älskar dig”

Rummet ekade tomt. Endast ytliga andetag kom från våra munnar. Hur skulle man hantera en sådan här händelse? Hur skulle man fixa det som gått sönder? Gick den ens att bli hel igen? Hur mycket kan man bli dragen genom innan man går sönder för gott? Jag fruktade att Penny inte var långt borta från sin gräns, långt ifrån innan allt blev för mycket och hon bestämde sig för att sova för evigt. 

   Jag svalde ner gråten vid tanken. Känslorna från sjukhuset kom tillbaka med full fart, förtvivlan över att jag kanske skulle förlora henne. Att en olycka kunde ta henne ifrån mig för alltid. Men hon lyckades klara sig undan, hon kom tillbaka till mig. Fast annorlunda. Fel. Nyfödd. Inget stämde och jag förlorade henne igen. Nu var känslan tillbaka igen, känslan som berättade att slutet kunde vara runt hörnet. Jag knöt nävarna i mitt knä. Men inte den här gången, nu är det vi två för alltid.

   ”J-Justin, snälla... säg att det inte är sant” i ett osammanhängande svammel hade jag kläckt ur min hela historien och det hade precis som förväntat slagit Spencer hårdast. Att höra alla saker som hennes lillebror hade gjort mot hennes bästa vän kunde inte varit det lättaste. Jag gjorde en blandning mellan en huvudskakning samtidigt som jag ryckte på axlarna vid brist på bättre ord. Vad skulle jag säga? Att jag såklart skojade med henne, men det gjorde jag inte. 

   ”oh my God... j-jag...” Ryan la en arm runt hennes axlar och förde in henne intill sin sida där hon fortsatte gråta. Ana bredvid henne stirrade tyst in i väggen på andra sidan rummet medan tårarna rann längst hennes kinder. Jag reste mig ur soffan innan jag lämnade rummet. 

   Penny låg med håret utspritt över kudden och täcket sparkat till sidan utav sängen, samt hade hon slitit av sig t-shirten så hon nu istället låg i endast short bh och trosor. Jag fick av mig scenkläderna som jag ännu inte tagit av mig och lät de falla till golvet tills jag stod i endast underkläder. Min blick vandrade över Pennys vackra kropp som har fått så mycket stryk under bara två års tid. Ärren på hennes ben, hennes armar, hennes bröst efter de elektriska chockerna de behövde ge henne. Men alla var de lika vackra. Hon var stark även fast hon vägrade erkänna det. Bubble låg ihop rullad vid hennes sida och Pennys ena hand låg inflätad i hans vita päls. Jag log snett, den där lilla hunden skulle aldrig svika henne, den kommer vara där oavsett vad som händer. Alltid älska henne lika gränslöst. 

   Försiktigt kröp jag ner i sängen och fortsatte skåda hennes sovande ansikte, tills jag inte kunde motstå impulserna som sade åt mig att hålla henne i min famn. Mjukt la jag armen runt hennes midja och drog henne kort över madrassen så hon låg pressade intill mig, Penny lade - fortfarande djupt i sömn - sina armar runt mig innan hon gosade in ansiktet i mitt bröst. Jag böjde mig ner så jag kunde kyssa hennes hjässa innan jag viskade hur mycket jag älskade henne i hennes öra. Trött slöt jag ögonen och hoppades att morgondagen skulle föra med sig mer ljus. 

Torsdag, 1:a Maj, Penelopes Perspektiv. 

   Borta. Jag vaknade upp med känslan utav att allt var borta. Alla känslor om svaghet, sorg och hopplöshet var borta. Istället vaknade jag upp fylld utav ilska, målmedvetenhet samt lycka. Justin visste allt, inga skuldkänslor fanns kvar över att hemligheten låg och hängde över oss. Vad som egentligen hände medan han inte var en del utav mitt liv. Alla hemska saker jag gjorde. 

   Men precis som jag berättade för honom, han var lösningen, han var mitt botemedel mot alla tankar på att förtvivlat gärna vilja återförenas med Jesse. Enbart minnesbilderna från framtidsvisionen som den deprimerade 29 åriga Justin fick det att gå kalla kårar längst min ryggrad. Jag vill aldrig vara orsaken till att det någonsin skulle hända. Jag behövde honom och han behövde mig. 

   Jag släppte ut ett andetag jag inte insåg jag hållit inne innan jag vände på huvudet för att se Justins sovande figur bredvid mig. Han andades jämt in och ut. Jag kunde inte låta bli utan sträckte över handen för att smeka hans kind innan jag drog handen genom hans hår. Dock fick det honom att börja smått röra på sig innan hans ögonlock fladdrade till och våra blickar möttes. 

   Ett trött, men otroligt sexigt leende spred sig över hans läppar. ”godmorgon, my love” en rodnad hettade genast upp i mitt ansikte över hans söta smeknamn. 

   ”godmorgon” mumlade jag tillbaka innan jag snurrade runt så jag stod på armbågarna precis framför honom, han rullade över på rygg och såg upp på mitt ansikte. Snart fann hans fingertoppar nederdelen utav min rygg och gåshud täckte min rygg, jag log snett ner mot honom. 

   ”hur mår du?” frågade han men en försiktighet i blicken. Jag besvarade honom med ett brett leende. 

   ”himla mycket bättre Justin. Förlåt för igår. Allt kom tillbaka likt ett ånglock och jag var inte riktigt beredd på alla känslor som jag tryckt undan” svarade jag men han skakade smått på huvudet. 

   ”det är ingen fara, jag kan ta det. Jag är väldigt glad dock att du känner dig bättre. Jag hade inte alls förväntat mig att den kvällen skulle sluta som den gjorde. Men det känns bra att veta” 

   ”vad bra för jag känner mig väldigt lättad över att du vet” mumlade jag samtidigt som jag böjde mig ner och våra läppar möttes. Justins fingertoppar smekte längre upp på min rygg medan våra läppar fortsatte att röra sig i synk. 

   ”jag vill gå dit” sa jag och fick de små konversationerna att tystna ner. Jag höjde ögonen och mötte deras blickar, Spencer hade varit förtvivlad när vi träffats imorse. Hon grät och skrek om vart annat angående hennes bror och allt han gjort mot mig, mot dem. Jag var tacksam över att Justin hade berättat för dem igår, då slapp jag samt hann nyheten lägga sig. ”jag har några saker jag behöver säga till... honom... och så måste jag se till att han inte sätts i fängelset” 

   ”Penny, du vet mycket väl att han förtjänar fängelse efter det han gjorde” sa Chaz lugnt men jag såg rakt in i Spencers ögon, som sakta fyllts utav tårar. 

   ”jag vet det Chaz men det är också Spencers bror, jag tänker inte vara ansvarig över att se till att han spenderar år i en rutten cell. Om någon jag stod nära såg till att du hamnade i fängelset hade jag aldrig förlåtit den personen” svarade jag och gav honom en kort blick innan jag såg på Spencer igen. ”din bror och hans vänner har gjort mycket med hemska saker, saker som kan få dem att sitta inne minst 40 år men jag vill inte ha det på mitt samvete” tystnaden lades sig ännu en gång över bordet och jag återgick till min frukost. Justin fångade min blick genom ögonvrån och jag vred kort på huvudet för att se honom bära en i hopbiten minn. Jag visste att han inget hellre ville se Hector avtjäna hårdare straff men jag kunde inte göra så mot Spencer och det fick han förstå. 

   Jag drog ner ena handen under bordet innan jag tog hans i min och kramade den, det fångade hans uppmärksamhet och han såg på mig. Jag mötte hans blick och försökte förmedla att allt skulle ordna sig. Utan ett tunt leende eller en nick vände han tillbaka huvudet till sin frukost. 

   Jag låste den andra knäppet på mitt ben innan jag rätade på mig och granskade mig själv i spegeln. Jag bar en skelett mönstrad body samt ett par midjehöga jeans shorts med silvriga nitar på bakfickorna formade till två stora kors. Mitt hår var uppsatt i en varsin bulle högre upp på sidorna utav mitt huvud medan bitar av min lugg hängde löst. De svarta knähöga strumporna fästes i ett par ljusrosa läderband med silvriga nitar och ett metallhjärta i mitten. Tillsist bar jag ett par blommiga Dr. Martens på fötterna. 

   Med en suck vände jag mig om och lämnade rummet. Resten stod samlade i köket redo för avfärd, Justin flätade samman våra fingrar innan vi alla tillsammans tog oss in i den större bilen så vi alla skulle få plats i en. Endast småprat utbyttes mellan oss men inte mycket annat. Justin hade fortfarande inte sagt ett ord till mig men jag förstod att han behövde ta sin tid, han var arg. Så var jag men skuldkänslorna jag skulle få om jag satte min bästa väns lillebror i fängelset vann över ilskan. Jag skulle aldrig förlåta Spencer om hon gjorde så mot Chaz. 

   Med ett ryck stannade bilen till och förde mig tillbaka ur min egen bubbla utav tankar, jag öppnade bildörren och steg ner på asfalten. Jag svalde när jag såg polisstationen framför mig, den maffiga byggnaden sträckte sig högt upp i luften. I samlad grupp gick vi in och möttes utav en receptionist. 

   ”hur kan jag stå till tjänst?” frågade hon och såg upp från dator skärmen, för ett ögonblick stelnade hon till när hon säkert kände igen oss innan hon samlade sig. 

   ”Hector Peters, kan man träffa honom?” frågade jag, kvinnan började genast knappa på tangentbordet innan hon kastade en blick på oss. Hon sträckte sig sedan efter telefonen och väntade på svar till vem hon än ringde. 

   ”sällskap till Hector Peters befinner sig i receptionen” sa hon och nickade sedan innan hon la på luren, jag rynkade frågande på pannan och hon log vänligt. ”ni kommer snart bli hämtade” jag nickade. Snart klev en man klädd i svart polis uniform ut och kom fram till oss. 

   ”högste polischef Dickens till er tjänst” hälsade han och sträckte fram handen mot mig, med ett leende tog jag emot den. 

   ”Penelope Hawkin” svarade jag och skakade hans hand innan han hälsade på resten bakom mig. 

   ”ni ville träffa Hector Peters?” frågade han sedan och jag nickade på huvudet. ”det var ni som blev attackerade?” 

   ”ehm... det är det jag måste få prata med honom med, se om det var ett missförstånd” förklarade jag och Mr. Dickens nickade kort efter ett ögonblick, genast förstod jag att han inte trodde på det jag sagt. Men detta var mellan mig och Hector, ingen annan. Vi följde Mr. Dickens in på det stora kontoret som var fyllt utav kontorsbänkar samt personal i liknande uniformen han själv bar. 

   ”rummet kommer ha en vakt precis innanför vid dörren och vi kommer stå bakom glasfönstret” berättade Mr. Dickens när vi stannade framför en dörr med ett smal litet fönster. Jag nickade förstående innan jag gav mina vänner ett leende och Justins hand en kram innan jag släppte. Hectors huvud lyftes när jag klev in och chocken var uppenbar. Trodde han inte jag skulle säga några sista ord till honom? 

   ”orange klär dig” kommenterade jag och satte mig på stolen mittemot honom och la upp armarna på bordet. Han skrattade till. 

   ”jag hatar orange” svarade han. ”men jag antar att du är här för att prata om annat än om jag passar i orange eller inte” påpekade han och lutade sig framåt en bit i stolen. Jag log ironiskt och såg ner på kedjan runt hans midja som satt fast i en annan som ledde till handkloverna runt hans handleder och jag gissade att han hade ett par runt vristerna också. 

   ”rätt som alltid Hector” hånade jag och han himlade med ögonen. ”du ska vara glad att det är jag som sitter här och inte Spencer. Eller Justin” Hectors ögon vidgades för ett ögonblick. 

   ”Spencer vet?” frågade han och jag skrattade till. 

   ”såklart hon gör, hon är min bästa vän. Jag har hållit den här hemlighet hemlig väldigt länge men nu tog den tiden slut. Hon vill slita dig i stycken och sedan är nog Justin med och kött strimlar dig” svarade jag och lutade mig lugnt tillbaka med armarna i kors över bröstet. ”åh, se inte så bedrövad ut Hector. Vad hade du förväntat dig, på riktigt? Att du kunde dra runt på mig som du gjorde för alltid? Att jag skulle vara din personliga docka, hora - vad du än klassificerade mig - som för evigt?” han tänkte för ett ögonblick innan han ryckte på axlarna. 

   ”jag såg chansen att kunna vara med dig och tog den” jag skakade äcklat på huvudet, hur kunde han? Det var frågan som spelade om och om igen i mitt huvud. ”och allt det här, det var värt det. Jag bryr mig inte om hur länge jag måste sitta inne, allt var värt det. Eftersom jag älskar dig” jag himlade åt hans ord. Han älskade mig, huh? Ja, han fortsätter insistera på det. 

   ”ja, just det jah” sa jag. ”tyvärr är inte känslan ömsesidig Hector. Jag har ingen sympati för dig, jag känner inget när jag ser på dig. Ilska, mordlystenhet kanske men inget mer. Dock någon jag känner sympati och kärlek till är Spencer, din storasyster” fortsatte jag och pekade demonstrativt mot glasfönstret till min högra sida där Mr. Dickens sagt att de skulle stå. ”därför tänker jag inte skicka dig till fängelset Hector. Se inte så hoppfull ut än du, du kommer få genomlida straff i alla fall. Det tänker jag se till” Hector såg mig stint i ögonen medan vi endast såg på varandra för ett ögonblick. 

   ”och om du inte går med på vad jag än säger så kommer berättelsen om du-vet-vad hamna på polisernas datorer och då kan du säga hejdå till ett liv utanför fängelseväggar” hans haka föll. 

   ”du skulle aldrig? Vet du vad de skulle göra med mig!?” utbrast han, nu rosenrasande. 

   ”jag vet exakt vad de kan göra med dig Hector, och som sagt jag bryr mig inte” svarade jag lugnt, immun till hans ilskna blick. ”har vi en överenskommelse?” frågade jag sedan, Hector såg sakta upp på mig med brinnande ögon medan jag såg uttråkat och lugnt tillbaka på honom. 

   ”kom igen, Hector. Det kommer inte stå kvar för alltid” uppmanade jag honom och han morrade till. 

   ”visst, whatever. Jag bryr mig inte, vad du än vill” sa han i hopbitet och jag log genast nöjt. Jag reste mig från stolen och rundade bordet. Han såg frågande men förväntansfullt upp på mig, jag log vänligt tills jag utan förvarning höjde armen och slog honom med min knutna näve. Hans huvud slängdes åt sidan och jag böjde mig genast ned för att säga de orden han så ofta sagt till mig. 

   ”åh, gråt inte Hector. Du vet att du förtjänar det, du vet att du gjorde fel” därefter hade polisen hunnit reagera och jag blev utdragen ur rummet. Jag slet mig fort ur polisens grepp och gick målmedvetet genom korridoren och närmade mig gruppen. De såg en aning förvånat på mig men jag höll min blick på utgången. 

   ”nu går vi” sa jag när jag passerade dem och fortsatte mot utgången, jag ville inte befinna mig i den här byggnaden en sekund till. Jag hatade den. Den friska luften träffade mig i ansiktet och jag andades desperat in luften. 

   ”okej, jag gör det!” utbrast Spencer plötsligt när vi hade kört halvvägs hem. Jag såg förvirrat på henne. ”vad är ’du-vet-vad’ för något? Som du hotade Hector med? Vad har han gjort som han är rädd för?” jag suckade tungt. Kunde jag berätta? 

   ”Hector och hans gäng... dödade ett vandrarhem med barn och vuxna. De trodde inte jag var där men jag hade förvirrat följt efter dem. Hector vart rasande men det fanns inget han kunde göra åt det. Tja, förutom att slå skiten ur mig i hopp om att jag glömde vad jag sett” berättade jag medan jag såg ut genom fönstret vid min sida, ville inte se deras reaktioner. Tystnaden var nog. 

   Jag var först ut genom bilen när Justin väl parkerat i garaget hemma igen och jag välkomnades utav en överlycklig Bubble som jag genast plockade upp i famnen. ”hej gullunge” han gläfsade höjt och försökte slicka mig i ansiktet. Ett par armar slöts runt min midja och snart var Justins ansikte in borrat vid min hals där han drog in ett djupt andetag. 

   ”jag är arg” sa han och jag skrattade till. 

   ”då är vi två” svarade jag och la en hand på hans kind. ”men det är över nu. Han är äntligen ute ur mitt liv, jag behöver inte se honom igen” ett leende spred sig över mitt ansikte, ett lättat och glatt leende. 

   ”vad tänker du göra?” frågade Justin efter ett tag. ”vad ska du ge honom för straff?” 

   Jag ryckte på axlarna. ”samhällstjänst i ett år? Jag vet inte än, något” jag kände hur han nickade mot min hals. ”men jag tycker vi glömmer det nu, dessa 24 timmar har varit alldeles för händelserika för min smak” Justin skrattade till men nickade igen. 

   ”kom, jag ska visa dig en sak jag hittade... ehm... förra året någon gång” sa jag och släppte ner Bubble på golvet innan jag lossade en arm Justin hade runt min midja och flätade samman våra fingrar istället. Jag drog med honom till baksidan innan jag fortsatte bort mot naturen. 

   ”Penny, vart ska vi?” frågade Justin bakom mig. Jag log bak mot honom. 

   ”vänta och se” svarade jag glatt och drog honom ivrigare med mig längre in i skogen. Skogsstigen var fylld utav trärötter och jord men det doftade härligt utav den friska luften och enbart lukten av natur - träden, blommorna. Tillslut nådde vi platsen jag hittat under en av dagarna jag suttit i huset, uttråkad, medan Justin var i studion. Under min upptäcktsfärd hade jag då hittat detta ställe, gungan satt fortfarande kvar i trädet och den lilla gläntan framför grönskade av de vita blommorna. Jag log brett vid synen. Jag släppte Justins hand innan jag gick fram till den breda soffgungan och satte mig ner, den knakade hemtrevligt i trät när den åkte fram och tillbaka. 

   ”det här är grymt” sa Justin och kom fram till mig innan han böjde sig ner och kysste mig. Jag log mot hans läppar innan jag kupade hans kind och kysste tillbaka. 

   ”och det är vårt” han log ner mot mig innan han återigen kysste mig lätt. Jag sparkade ifrån från marken och knarret blev högre när trät protesterade. Justin gick ut i gläntan och såg sig omkring innan han höjde armarna och föll baklänges ner bland blommorna. Jag fnittrade till och studsade upp ur gungan innan jag sprang mellan de höga blommorna bort mot honom. 

   ”tänk fort!” utbrast jag innan jag slängde mig ner bredvid honom, han ryckte till men log glatt. 

   ”oh my God!” överdrev han. ”jag tror du krossade min ena lunga!” jag skrattade till och slog till honom lätt på bröstet. 

   ”åh, din mes” han flinade roat mot mig och jag la mig ner innan jag gosade in mig vid hans hals. Justin luktade alltid så otroligt gott, jag vet inte vad han gjorde men alltid luktade han lika ljuvligt. Det var nästan en berusande doft som kunde få alla mina sinnen att kollapsa och man kunde manipulera mig till allt möjligt. Det var just denna doft jag ville känna när jag gosade in min näsa vid den jag älskade mest på hela Jorden och jag behövde aldrig tveka på att det inte skulle hända. Det skulle alltid vara vi två - för evigt.

och vi har kommit till det sista kapitlet i den här novellen o jag känner mig... jag vet inte. det här är nog min favorit novell utav de jag har skrivit. fast jag tycker om alla på olika sätt men den här har varit... speciell. 

hoppas ni har tyckt om att läsa den lika mycket som jag har tyckt om att skriva den! epilogen ska jag börja skriva på nu ikväll o vi kan alla hålla tummarna för att jag kan skriva klart den ikväll annars kommer den upp imorgon. =) 

vad tyckte ni? bra/dåligt? Hector är nu ett avslutat kapitel i deras liv, vad tycktes? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

PREVIOUS:   Hur kunde han vara så underbar, hur kunde han ta min hand efter det jag gjorde? Hur kunde han inte hata mig eller avsky mig likt pesten? Jag var honom inte alls värdig, han är så otroligt mycket bättre än mig. En finare människa. Jag var smutsig och äcklig. Allt jag gjort. 

   Jag förtjänar honom inte efter allt jag dragit honom genom - min pappa, min brors död där jag sa de mest vidriga sakerna till honom, min minnesförlust där jag absolut inte var vänligare, min ‘relation’ med Hector, kyssen med Hector. Jag förtjänade honom inte och jag var bestämd vid att få honom att inse det.

Justins Perspektiv. 

   Penny blev mer och mer avlägsen ju längre längre tid vi spenderade i bilen och det skrämde skiten ur mig med tanke på att hon satt precis bredvid mig. Min blick låg på hennes bortvända huvud, hon hade inte sagt ett ord på hela resan. Inte ens lekt med mina fingrar som hon alltid gjorde i dessa stunder. Hennes tysta, obekanta beteende skrämde mig. Vad var fel? Förutom det uppenbara - Hectors återkomst. Men jag hade en känsla att det var något annat som inte stämde, något som skrämde mig, något som jag visste att jag inte skulle tycka om. 

   Bilen stannade till innan föraren slog in koden till grinden som ledde in till bostadsområdet. 

   ”Penny” sa jag försiktigt och hon ryckte förskräckt till. ”vi är framme” bilen stannade återigen till, denna gång på min uppfart. Hon släppte min hand och öppnade sin bildörr, jag mötte Scooters blick som var både bekymrad och frågande. Jag skakade på huvudet och öppnade bildörren bredvid mig, med snabba steg tog jag mig in genom den redan öppna ytterdörren.

   ”Justin, vad-” började Chaz.

   ”vart gick hon?” avbröt jag fort.

  ”mot sovrummet, vad hände?” jag ignorerade hans fråga och sprang istället bort mot sovrummet. Dörren stod vidöppen och jag hörde hur Penny höll på därinne medan Spencer försökte prata med henne. 

   ”Penny, vad hände? Du måste berätta för att jag ska kunna hjälpa dig...” jag klev in för att se Penny, nu i endast en stor t-shirt och Spencer sittandes på sängen. Pennys resväska låg öppen på golvet och redan halvfull utav kläder. Skräck ven genast genom vartenda cell i min kropp, vad höll hon på med? Packar? För vad? 

   Spencer fick plötsligt syn på mig och reste sig från sängkanten. ”jag vet inte vad hon håller på med, vad hände?” min blick lämnade inte en millimeter från resväskan. 

   ”jag lovar att förklara senare men just nu måste jag se till att Penny...” jag visste inte hur jag skulle avsluta den meningen så jag lät den hänga i luften ofärdig. Jag såg hur Spencer nickade innan hon försvann ut genom dörren, Penny kom med raska steg ut ur badrumsdörren med några produkter i händerna. 

   ”Penny, snälla prata med mig” vädjade jag och hon släppte ner flaskorna i väskan. 

   ”hur kan du inte se det? Det är uppenbart Justin!” svarade hon och snurrade runt, hennes ansikte var fortfarande det vackraste - sminket intakt, inte ett hårstå låg fel. 

   ”vad pratar du om? Vad är det jag ska se?” utbrast jag och slog ut med armarna. 

   ”hur fel jag är för dig! Hur smutsig och äcklig jag är! Allt Justin. Jag insåg det inte för än nu men det enda jag gjort för dig är att lägga till mer problem till ditt liv. Det är inte meningen att du ska behöva ta hand om mig så mycket som du har gjort! Du ska inte behöva ta emot all skit som min pappa har sagt. Du skulle inte behövt gå genom något utav det om det inte vore för mig. Jag, personen som älskar dig men tydligen inte tillräckligt mycket för då skulle jag skyddat dig från allt. Alla saker jag sagt till dig, allt jag har gjort. På egen hand men också med... Hector... och andra.  Jag förtjänar inte dig Justin” oförmögen att fullt ut registrera vad hon just sagt stod jag och stirrade på henne medan tysta tårar rann längst hennes kinder. Frustrerat torkade hon bort dem. 

   ”förtjänar mig inte?” ekade jag. ”är du seriös? Det var nog det dummaste jag någonsin hört. Jag bryr mig inte vad du har gjort Penelope, du var inte du. Du var helt totalt mentalt handikappad, precis som du sa. Du visste knappt vad som var upp och ner eller bak och fram. Jag bryr mig inte om att jag måste ta hand om dig eftersom jag älskar att göra det eftersom jag älskar dig. Jag vet vad du försöker göra och det kommer inte fungera. Vad du än tänker säga så släpper jag dig inte” jag hade tagit de få stegen mellan oss så jag stod precis framför henne. 

   ”förutom” fortsatte jag. ”svarar du ‘fel’ på den här frågan så är du fri att gå. Ville du kyssa honom Penny? Vill du vara med Hector istället för mig? Om du svarar ja så släpper jag dig, men jag vill att du ska vara ärlig och om du inte kan vara ärlig med mig. Var ärlig med dig själv. Ville du kyssa honom?” tårarna rann nu utan slut nerför hennes ansikte och jag fick motstå impulsen att torka bort dem. Hon stirrade in i mina ögon och jag såg hur hon slogs med sig själv, i fall hon skulle vara ärlig eller ljuga för att hon trodde det var bättre för mig. 

   Hon snyftade häftigt till innan hon slängde armarna runt min hals, genast omfamnade jag henne och stapplade bak några steg. 

   ”jag är så himla ledsen! Jag ville verkligen inte men jag såg ingen annan utväg. J-Jag...” grät hon medan jag drog handen upp och ner över hennes rygg. Glad att jag hade henne i mina armar igen och fick lyssna på orden som nekade kärlek gentemot Hector. 

   ”det är okej baby. Jag är inte arg för vad du gjorde, om jag är arg på någon så är det honom. Allt du sa... jag föreställde mig aldrig... jag... jag trodde aldrig” hennes armar spändes och jag tryckte henne närmre mig. ”jag älskar dig Penelope” viskade jag vid hennes öra och hörde hur hon snyftade till. 

   ”jag älskar dig också Justin, även fast jag inte förtjänar att göra det eller få känslorna besvarade” jag hatade verkligen denna stört hennes självförtroende hade tagit. Insåg hon inte hur fantastisk hon var? Hur lyckligt lottad jag var som kunde kalla henne min?

   ”Penny, jag vill inte höra dig säga så. Du är underbar på alla sätt och vis, hör du mig? Oavsett vad du har gått genom så ser jag samma vackra, intelligenta, omtänksamma och otroligt underbara tjej som jag älskar över allt annat på denna jord” Pennys ben vek sig under henne, fort tog jag henne i famnen och satte oss på sängkanten. Jag släppte min omfamning runt henne för att istället kupa hennes ansikte och föra upp det så jag kunde se in i hennes tårfyllda, röda men åh-så-vackra ögon. 

   ”låt inte... vad dem gjorde... få dig att känna dig mindre värdig Penny. Snarare tvärtom, du är stark. Du står här idag oavsett, du är stark hjärtat” men hon skakade envist på huvudet i mina händer. 

   ”nej, nej. Jag är inte stark Justin, jag är inte alls stark. Jag kunde inte stå emot det, j-jag kunde inte...” jag rynkade förvirrat på pannan, vad i hela friden pratade hon om? 

   ”Penny, vad pratar du om? Vad kunde du inte-” 

   ”jag ljög, jag ljög för doktorerna så jag skulle kunna få åka hem. Jag var så förvirrad och sjukhuset skrämde mig. Jag ville inte ha deras hjälp, så jag ljög. Låtsades att jag mådde bra, låtsades att jag inte var självmordsbenägen eller hade tankar på att skada mig själv. Jag fortsatte faktiskt inte när jag kom hem eftersom Stacey visade mig mina målningar och det blev den perfekta distraktionen. Men allt kom tillbaka likt en käftsmäll när Hector kom in i mitt liv. 

   ”alla droger, dem gjorde mig lycklig för ett ögonblick. Jag svävade på moln, hade inga bekymmer, inga förväntningar, inga känslor. Jag bara var. Men precis som allt så hade även den lyckan sitt slut och skuldkänslorna som överväldigade mig var bara för mycket. Det var tusen gånger värre än de skuldkänslorna jag hade när jag visste att det var något som jag borde minnas, att ni förväntade er så mycket utav mig, att ni bara ville ha tillbaka den vanliga Penny. Men de här skuldkänslorna var värre, eftersom jag halvt förstod att det jag gjorde var fel men Hector fortsatte hela tiden att pressa mig. ‘det här är vad man gör Penny, du vill väl ha kul? Precis som alla andra?’. 

   ”det var ingen som märkte, ingen brydde sig om de fula såren eller ärren som dök upp på min kropp. Jag tog ut min ilska över skuldkänslorna på min egen kropp och... och... nu kan jag inte ta tillbaka det. Jag är så himla ful Justin, jag vill att de ska försvinna! Jag vill att de ska bort!” hon började frenetiskt riva sig på armarna i panik och jag satt i fasa medan jag såg hur ärren trädde fram på hennes hud. De var grova, tjockare än de små hon hade på benen. 

   ”Penny, Penny!” förtvivlat grep jag tag om hennes handleder för att förhindra att hon skulle riva hål i sin hud. ”snälla sluta, du är så otroligt vacker att... att det gör nästan ont att se på dig. Du är så långt ifrån ful man kan komma. Tänk aldrig så om dig själv, snälla. Jag... jag vill inte höra... snälla” 

   ”ah! Det här är vad jag pratar om, varför är det alltid du som måste trösta mig för att jag är ett värdelöst vrak!? Varför kan jag inte vara lika perfekt som du? Någon som inte är ihålig och tom, n-någon som inte förstör allt! Oh my God, jag har förstört så mycket. Min familj... pappa har ingen kvar, han... han...” hennes ord drunknade i de höga snyftningarna som slets ur hennes strupe och det enda jag kunde göra var att hålla om henne, tysta tårar rann längst mina kinder. Hur hamnade vi här? Varför behövde Penny gå genom allt det här? 

   ”jag är trött Justin, så himla trött. På allt, jag vill bara att det ska ta slut. Jag vill sova, precis som Jesse” jag fick bita ihop hårt för att inte gråta högt, ‘precis som Jesse’. ”men jag kan inte. Något stoppar mig varje gång, oräkneliga gånger har jag suttit med saxen i handen och redo att låta mig själv sova för alltid. Men jag kan inte” hon lyfte på huvudet så våra blickar möttes. ”och det är på grund utav dig, jag vill inte lämna dig. De här veckorna, borta från allt, har varit paradiset. Det är därför jag inte berättat” jag lutade min panna mot hennes och drog in ett djupt, skälvande andetag. 

   ”jag vill inte leva utan dig Justin, men jag vill också att du ska ha någon som är hel. Inte någon som är trasig och full utav problem. Någon som kan göra dig glad och inte föra dig till tårar” 

   ”Penny, jag vill inte ha någon annan. Hur kan du inte förstå det? Du var inte här när du hade minnesförlust men då var det jag som var vraket. Jag behöver dig lika mycket som du tydligen behöver mig för att överleva. Jag älskar dig”

ooooh shiiiit! breakdown of the century! O.O vad tyckte ni? har inte mycket att säga förutom att jag hoppas att ni gillade det, de gjorde inte slut! ett litet plus i kanten men det är mycket annat som är ... knas! 

Pennys lilla bekännelse om att hon fortfarande skadar sig själv.. hm.. inte bra. men Justin är ju tydligen nyckeln till hennes framgång. men honom mår hon bättre o känner därför inte att hon måste ta ut något på sig själv. 

VAD TYCKTE NI? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

tjena moooshhh! hur mår ni alla? jämt gööör bra här borta.. hahahah, känner att lite värmländsk dialekt börjar inflyta mitt språk! hahaha.. morsans fel. XP

i alla fall, tänkte säga tack för era kommentarer på de senaste kapitlena. det är alltid ett nöje att läsa vad ni har att säga! =D fortsätt gärna att kommentera under kapitel 96, vad tror ni händer? vad tror ni hon gör?

PUSS&KRAM.

   Jag granskade tjejen från topp till tå och visst var det väl Penny, men vad gjorde hon? Vem var killen?Mina ögon spärrades upp vid synen utav Hector, vad gjorde han här!? Vad gjorde de tillsammans? Hemska slutsatsen började genast ploppa upp i mitt huvud. Det här kan inte hända. 

   Penny såg in i Hectors ögon innan hon nickade på huvudet och sa något jag var för långt bort för att höra, sedan gjorde hon något som fick mitt hjärta att krossas i tusen bitar, min själ mosades till ingenting. Hennes händer lades om hans kinder innan hennes läppar mötte hans. Hon kysste honom. 

Penelopes Perspektiv. 

   Jag behövde en distraktion, bara för ett ögonblick. Den enda jag kunde komma och tänka var på att spela förälskad i honom, låtsas att jag ‘älskade’ honom igen. Jag mådde illa över vad jag behövde göra, jag ville inte vara i närheten utav honom. Jag kände mig smutsig vid bara tanken över vad jag tänkte göra. Jag fick bita ihop för att inte gråta, Justin. Vad skulle Justin säga när han fick reda på det här? 

   ”okej, Hector. Lugna dig, jag följer med dig” jag nickade samtidigt på huvudet och jag kunde genast se hur hans ögon ljusnade och hur hans humör gick tillbaka till det normala. Nu, tänkte jag och kupade hans ansikte i mina händer innan jag lutade mig fram och kysste honom. Hans läppar smakade utav nikotinet från cigaretten han säkert nyligen rökt, de var inte alls lika fylliga och behagliga som Justins. Jag lät några få sekunder passera för att se till att han tänkte på annat innan jag tog bort ena handen från hans kind och drog den nerför hans kropp. Snabbt vred jag ur pistolen ur hans grepp och satte ett kraftigt knä rakt på hans käraste ägodelar, ett kvävt stön slapp ur Hectors läppar innan han sköt bak rumpan och vek sig dubbel. Hårt knuffade jag till hans axel så han drämde i backen. 

   ”hur tror du att jag kan älska dig efter allt du har gjort mot mig!?” röt jag. ”du utnyttjade mig Hector, d-du...” jag slöt ögonen för att få kontroll på mina känslor. 

   ”Penny, j-jag...” försökte han medan han vred sig i smärta på marken. 

   ”'j-jag...' vad då? Att du älskar mig?" jag skrattade humorlöst till. "du har ett konstigt sätt att visa det på Hector, för man drogar inte ner någon man älskar för att den ska ‘kunna leva livet’, hur kunde du proppa mig med all den där skiten!? Vet du hur rädd jag var? Jag hade ingen aning om vad som hände, allt snurrade och det ledde alltid till din episoder utav ilska. Vilket är min nästa punkt, man slår inte någon man älskar för att den varit olydig eller bara varit i vägen, jag är inte din personliga slagpåse! Jag ljög så många gånger att jag bara ramlat på marken, jag berättade aldrig sanningen om hur du brukade dra in mig i sovrummet för att få ut dina frustrationer! 

   ”och på tala om frustrationer, man våldtar inte någon man älskar för att man är kåt eller arg! Hur kunde du få mig att tro att det var något man gjorde om man tyckte om varandra!? Jag hade ingen aning om vad allt du pratade om var, hur det skulle kännas, jag litade på dig! Men alla utnyttjade förvirrade, lilla Penny. ‘lugn, Hector har sagt att det är okej.’ Du var inte den enda som våldförde sig på mig, men jag trodde att det var så man gjorde på grund av dig! Det var okej, normalt. 

   ”hur kunde du? Om du påstår att du älskar mig, hur kunde du göra alla dem där sakerna mot mig? Jag litade på dig, du var min klippa i den mycket förvirrande världen jag vaknat upp i. Jag drog mig ifrån alla jag älskade, alla mina vänner - Spencer, din syster - min bror, men framför allt Justin! Du vet hur mycket han både betydde och betyder för mig, hur kunde du? Hur kunde du tro att allt du gjorde var okej?” tårarna var på gränsen att falla över men jag bet ihop, jag tänkte inte fälla några fler tårar över honom längre. Han var inte värd det. 

   ”Penny, baby-” 

   ”kalla mig inte det! Du har inte lov att kalla mig det!” röt jag ilsket, pistolen jag hade riktad mot honom skakade i min hand när den började bli tung att hålla uppe. ”vad är det du vill Hector?” frågade jag nu väldigt trött och jag längtade efter Justins trygga famn. Återigen drogs min mage ihop vid tanken, hur skulle han reagera? Skulle han avsky mig? 

   ”jag har ju försökt berätta för dig... jag kom för att hämta dig, jag älskar dig och jag vill inte leva utan dig” han såg nu upp på mig med ynkliga, vädjande ögon men de rörde mig inte ryggen. 

   ”synd, Hector. För jag kan leva utan dig, jag älskar inte dig. Jag vill inte ha något med dig att göra, kanske du kan hitta dig en ny tjej som du kan utnyttja när jag skickar dig i finkan” hans ögon växte sig genast till dubbelstorlek och sken utav paniken som härjade inom honom. Jag andades ut och lät min arm falla till min sida, jag var slut. 

   Mitt huvud snurrade vid det här laget och jag tog ett stapplande steg mot väggen, förskräckt märkte jag hur det endast blev mörkare och mörkare. I en hög föll jag ner på asfalten innan mörkret omringade mig. ”Penny!” 

Justins Perspektiv. 

   Fastfrusen och förfärad stod jag och såg på scenen som utvecklade sig, kyssen nu långt bort glömd och enbart Pennys ord fortsatte att eka genom mitt huvud. Äntligen fick jag höra allt som hänt medan jag inte varit en del utav hennes liv och svaret var inte det minsta tilltalande. ” jag är inte din personliga slagpåse!” bara bilden utav en blåslagen Penny liggandes på golvet, blodet rinnandes ur såren medan hon försökte klura ut vad som pågick. Varför detta hände henne fick det att vända sig i magen på mig. 

   ”man våldtar inte någon man älskar för att man är kåt eller arg!” jag knöt nävarna, att någon annan ska ha rört Penny på det sättet fick mig att se rött. Att Hector samt hans så kallade ‘vänner’ ska ha utnyttjat hennes handikappade tillstånd för att tillfredsställa sig själv fick mig att må riktigt illa. 

  ”synd, Hector. För jag kan leva utan dig, jag älskar inte dig. Jag vill inte ha något med dig att göra, kanske du kan hitta dig en ny tjej som du kan utnyttja när jag skickar dig i finkan” Hector utstrålade genast häftig panik men Penny verkade oberörd, hennes arm föll till hennes sida och jag såg bekymrat på henne. Färgen i hennes ansikte hade försvunnit och hon började se nästan genomskinlig ut. Innan jag hann reagera hade hon segnat ner till marken och blev liggandes. 

    ”Penny!” utbrast jag förskräckt och sköt fram mot henne, fort knäböjde jag bredvid henne och lyfte upp henne i min famn. ”Penny?” frågade jag oroligt medan jag letade efter hennes pulsåder i halsen och hittade till min lycka hennes puls som slog i normal hastighet. Scooter kom upp bredvid mig medan Kenny gick fram till Hectors fortfarande krälande figur. Hon måste ha tagit i som fasen.

   ”vad gör vi med honom?” frågade Kenny. 

   ”polisen” svarade jag kallt och stirrade hårt på honom, han knep ihop ögonen och muttrade något för sig själv. ”vi åker nu” sa jag sedan till Scooter som nickade innan han fiskade upp telefonen, antagligen för att se till att personalen visste att vi försvann. Med armen runt Penny rygg och den andra under hennes knäveck bar jag upp henne och började gå bort mot bilen som väntade på oss. 

   ”Penny?” frågade jag när jag såg hur hennes ögonlock fladdrade till och hon började vakna till liv, vi hade kommit en bit på vår färd hem men hade en större del kvar. Förvirrat såg hon sig runt innan hon tog in omgivningen och personerna omkring sig. Hennes ögon fylldes utav rädsla och hon öppnade munnen men jag hann före. 

   ”polisen tog Hector” sa jag och hennes blick flög genast över till mig, tårar fyllde hennes vackra bruna ögon. Sorg och missmod kunde jag läsa från dem men också någon känsla jag inte riktigt fick grepp om. ”jag såg och hörde allt” 

   Hon svalde innan hon vek undan blicken och såg istället ner i sitt knä där hennes händer nervöst lekte med varandra. ”Penny-” 

   ”inte här snälla, hemma hos dig” viskade hon lågt så endast jag hörde, jag ville så otroligt gärna protestera men när hennes tårfyllda ögon mötte mina igen kunde jag inget annat än att göra mig bekväm i sätet och vänta på att vi skulle köra upp på uppfarten till huset. Jag tog tag i en utav Pennys händer innan jag flätade samman våra fingrar för att signalera att vad hon än trodde så var vi okej. 

   Ja, det sved i mig att hon kysst honom. Men inget, absolut inget kunde få mig att vilja skiljas från henne igen och ju mer jag lyssnade på Pennys predikan förstod jag hennes handling. Det var fake, på låtsas och nu var det bara att vänta tills jag kunde berätta för henne att jag förstod. 

Penelopes Perspektiv. 

   Hur kunde han vara så underbar, hur kunde han ta min hand efter det jag gjorde? Hur kunde han inte hata mig eller avsky mig likt pesten? Jag var honom inte alls värdig, han är så otroligt mycket bättre än mig. En finare människa. Jag var smutsig och äcklig. Allt jag gjort. 

   Jag förtjänar honom inte efter allt jag dragit honom genom - min pappa, min brors död där jag sa de mest vidriga sakerna till honom, min minnesförlust där jag absolut inte var vänligare, min ‘relation’ med Hector, kyssen med Hector. Jag förtjänade honom inte och jag var bestämd vid att få honom att inse det.

okej, ni vill säkert döda mig nu! men VÄNTA, tänk efter om ni gör det. så får ni inte reda på fortsättning. ha ha! I just saved my own ass. yeeeaaah! ;) hahahhaha. 

men shit, vad tror ni hon tänker göra? hur tror ni det går? vad kommer Justin göra? blev ni besvikna över Justins reaktion eller förstod ni hans synvinkel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

PUSS&KRAM. PS. det kommer troligtvis inget tidsinställd, dock om det blir ett så skriver jag om det på instagram (för er som inte vet vad den heter: JuustAnOrdinaryGiirl). DS

   ”har du saknat mig?” frågade han och lutade sig fram innan han mjukt kysste min kind. Han lutade sig sedan tillbaka och jag kunde återigen se in i den mörka ögonen som tillhörde Hector. 

Min bröstkorg hävdes och sänktes hastigt medan jag försökte få in tillräckligt med luften genom näsan. Paniken svällde mer och mer inom mig och tårarna hotade att rinna över. 

   ”åh, baby. Gråt inte” mumlade Hector och torkade min ena kind för att få bort den förrädiska tåren. Han granskade mitt ansikte innan han mötte min blick, för att sedan öppna munnen innan hans huvud slängdes åt sidan. Jag kved till när jag hörde fotsteg närma sig, Hector morrade till innan han tog ett fast tag om min ena överarm och slet med mig åt andra hållet. 

   ”skriker du och det blir det sista du säger” i nästa sekund var en pistol intryckt i min sida, mitt andetag fastnade i halsen och jag stängde munnen igen. ”duktig tjej” 

   Vi svängde plötsligt åt vänster och kom ut på den stora parkeringen, pistolen trycktes hårdare när Hector knuffade mig åt sidan så vi smet in mellan två husvagnar och skymdes något för passerande. 

  ”H-Hector... v-vad g-gör du h-här?” jag var så rädd att jag hade svårt att få fram orden ordentligt. Hector gav mig ett mjukt och vad han säkert ansåg ett vänligt leende men leendet fick mig endast ännu mer rädd, påminde mig om allt han gjort mot mig, allt han gjort med mig.

   ”jag är här för att hämta dig såklart, ser att du har gått lite vilse. Jag vet att du brukar vilja vandra bort men såhär långt har du aldrig tagit dig” svarade han med len röst medan han strök mig över kinden. Jag skakade försiktigt på huvudet. 

   ”n-nej, j-jag kom-kommer ihåg. Jag...” jag skakade återigen på huvudet. 

   ”sluta förvirra dig hjärtat. Var inte rädd, jag ska ta med dig hem. Allt kommer bli bra” sa han, herregud förstod han inte!? Jag var tillbaka, jag kom ihåg allt. Jag var Penelope Hawkin igen.  

   ”nej, nej Hector d-du förstår inte. Jag... jag har fått mitt minne tillbaka. A-Allt är tillbaka, v-vi... fi-finns inte” nu hårdnade hans ögon, ögonen som skrämde skiten ur mig. För många gånger hade jag sett dem ögonen ovanför mig medan... medan, ugh. Jag kan inte ens tänka det. I nästa sekund hade Hector slagit sin handflata hårt mot väggen bakom mig vilket fick mig att häftigt hoppa till innan han grep tag om min haka. Hårt slet han mitt huvud fram men jag slöt fort ögonen för att slippa se hans. 

   ”se på mig!” röt han och jag kved till innan jag försiktigt blinkade mina ögon för att sedan se in i hans, jag knep ihop munnen för att inte skrika högt. ”och lyssna noga nu din slyna. Det är jag, jag, som äger dig fattar du!? Du tillhör mig. Du älskar mig, fattar du!? Du ska följa med mig hem och allt kommer återgå till det normala, uppfattat!?” vid det här laget kunde jag inte hålla inne tårarna utan lät dem rinna fritt nerför mina kinder, jag ville hemskt gärna skrika ‘aldrig i livet!’, att jag tillhörde Justin och ingen annan. Jag ville inte åka hem med honom, jag älskade inte honom. Hade aldrig gjort och kommer aldrig göra. 

"you're gonna come home with me and everything is going to go back to normal, got it!?"

   ”nej, nej baby. Gråt inte. Allt kommer bli bra, vi åker från det här hemska stället. Vi åker hem istället” hans ansikte var obehagligt nära mitt, hans läppar nuddade min kind varje gång hade talade och sände en ilning genom min kropp utav obehag. 

   ”H-Hector...” han lutade sig smått tillbaka för att möta min blick. ”d-du förs-förstår inte, j-jag vill i-inte åka h-hem med d-dig” jag flämtade efter andan när Hectors stora hand tog ett grep runt min hals och höll mitt huvud på plats mot väggen. 

   ”om jag så ska behöva dra dig i håret efter bilen så ska du med, fattar du!? Eller varför inte ännu bättre, döda honom istället. Svinet därinne som tog dig ifrån mig. Ingen tycker om honom, den store Justin Bieber är inte så omtyckt som han tror. Hm, så vad säger du?” det här fungerar inte! Jag kan inte göra det här. Han får inte skada Justin... Jag har inget val. 

Justins Perspektiv. 

   Svettig men otroligt lycklig gick jag tillsammans med Will.I.Am plus dansare av scenen och energin låg fortfarande på topp. Scooter och Kenny vinkade till sig mig och Kenny gav mig en vattenflaska att i stort sett sluka. 

   ”vart är Penny?” frågade jag när jag inte såg skönheten någonstans bland de andra, jag hade inte kunnat tro det när mina ögon först landade på henne. Det nästan gjorde ont i ögonen att se på henne, hon var så otroligt vacker och bara min. Stoltare kille hade ni nog inte kunnat hitta i den här enorma lokalen över tjejen han hade vid sin sida. 

   ”hon smet iväg till toaletterna, dock var det ett tag sedan och hon borde vara tillbaka nu” Scooter såg ner på sin klocka med rynkad panna. Genast fylldes jag utav oro, tänk om hon har tappat bort sig i alla korridorerna. 

   ”ring henne” sa jag fort och Scooter fiskade upp telefonen innan han förde den till örat. Han skakade på huvudet för att meddela att han inte fick något svar på andra sidan linjen. Jag drog en hand genom håret i frustrationen. ”vi går till toaletterna då, vi kanske möter någon på vägen som har sett henne” de nickade instämmande och vi satte genast fart. 

   Ingen hade sett henne. Absolut ingen. 

   ”låt oss gå tillbaka till husvagnen, kanske hon lyckades ta sig dit och väntar på oss” jag nickade, i samlade trupp gick vi genom en korridor och vår skosulor ekade mot golvet. En handduk skickades fram till mig och jag torkade mitt fort i ansiktet för att få bort svetten. Vi närmade oss den stora öppningen som skulle ta oss ut på den stora parkeringen. 

   ”ey, JB!” mitt huvud lyftes genast upp för att sedan se Chris Brown. Ett leende spred sig på mina läppar. ”hur är’e läget bro?” 

   ”fantastiskt, ville bara gratulera och wow... det framträdandet var grymt!” vi klappa ihop våra händer innan vi slog varandra på ryggarna i en typiskt ‘kill-kram’. 

   ”tack så mycket, betyder mycket” svarade jag. ”vi får höras för jag måste springa bort och byta om. Har mer att vinna” skämtade jag och Chris skrattade högt innan han klappade min på axel. 

   ”rätt tänkt” jag flinade och vi skiljdes åt, jag kisade med ögonen när solen träffade mitt ansikte. Med huvudet nedsänkt gick jag över asfalten och bort mot min husvagn där jag hoppades att Penny skulle sitta annars steg oron inom mig till max. Jag höjde huvudet när en röst talade högt mellan två husvagnar, jag kastade en blick mot vad som såg ut som ett par. Jag log snett innan jag behövde ta en dubbeltitt. Tjejen såg oerhört bekant ut. Jag stannade till och såg mer noggrant på paret. 

   Jag granskade tjejen från topp till tå och visst var det väl Penny, men vad gjorde hon? Vem var killen? Mina ögon spärrades upp vid synen utav Hector, vad gjorde han här!? Vad gjorde de tillsammans? Hemska slutsatsen började genast ploppa upp i mitt huvud. Det här kan inte hända. 

   Penny såg in i Hectors ögon innan hon nickade på huvudet och sa något jag var för långt bort för att höra, sedan gjorde hon något som fick mitt hjärta att krossas i tusen bitar, min själ mosades till ingenting. Hennes händer lades om hans kinder innan hennes läppar mötte hans. Hon kysste honom. 

da fuuuuuuck u guys!? VAD GÖR HON!? GAAAAAAAAH! VAD HÄNDER!? oh my God, Jorden går under! gah, Justin! aaaaaaaaaah! I'm freakin' out! STAY CALM! I CAN'T!

okej... ja, jag är medveten om att jag både överdrivet o spårar ur. but hey, who gives a fuuuuuck!? xP

men seriöst, vad tyckte ni!?!?!?!?! KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥