En hel vecka hade gått och det kändes mer som en månad. De hade mjuk startat men lektionerna verkade ändå ta på mina krafter, att sitta stilla så mycket som vi gjorde under dagen var ovanligt för mig. Vilket gjorde mig något rastlös men jag hade ‘expertis’ lektionerna att se fram emot. De andra lektionerna var mindre roliga men jag var precis lika målmedveten om att göra bra ifrån mig i dem med. På fredag eftermiddagen hade de informerat att i framtiden kunde man visa färdiga verk i aulan då vi alla skulle samlas där vid 6 tiden efter maten, dock visades inget den här veckan. Jag tyckte det lät hur kul som helst. 

   ”Ska du verkligen inte äta någonting?” frågade Victoria och jag skakade på huvudet. Matsalen kryllade utav människor och ljudnivån var upp till taket. Det var härligt att omges med så många människor i sin egen ålder, som dessutom visste vad du gick genom. Vad världen krävde utav dig och att det inte alltid var lika lätt att förfölja de kraven till perfektion. 

   ”Jag åt frukost och dessutom så tycker Tara...” jag valde att inte avsluta den meningen utan ryckte smått på axlarna, Victoria visste mycket väl vad jag menade och behövde inte höra vad Tara hade sagt innan jag åkte. Dock himlade hon med ögonen och Avan skakade på huvudet bredvid henne. 

   ”Du behöver äta Ariel, plus du är inte ens i närheten utav att bli tjock. Det finns inte ett enda gram fett på din kropp. Du kommer behöva energin om du ska orka genom skoldagarna” Avan hade sina stunder där han kunde gå ifrån sin skämtsamma attityd och bli förvånansvärt stöttande och djupt. Det här var en utav de ögonblicken han valde att vara seriös istället, vilket var till min nackdel då de formade en enad front mot mig. 

   ”Jag klarar mig” var mitt standard svar till deras motargument vilket fick de båda att sucka men de visste att det inte fanns något som kunde få mig att äta eller gå emot Taras order. Hennes ord var lag ungefär och de visste de mycket väl.

   ”Kom inte och klaga till mig när du dör av svält!” utbrast Victoria innan hon häftigt reste på sig och lämnade bordet. Med både förvånad och förtvivlad blick såg jag efter henne, snart kände jag hur tårarna började närma sig. Jag riktade genast ner blicken i bordet istället och hörde hur Avan suckade på andra sidan bordet innan hans hand grep tag i min. 

   ”Du vet att hon bara är rädd för din skull” försäkrade han. ”vi är oroliga Ariel, när Tara tvingar dig att gå genom de här perioderna. De är inte nyttiga för dig, du mår inte bra” 

   ”Jag mår bra, det är ingen fara med mig” svarade jag endast. Tara hade sina perioder där hon endast fann fel i mig, denna var en sådan. Hon tyckte jag hade börjat få hull på magen och drog genast ner på maten och ökade på träningen. Men jag hade gått genom så många perioder att jag hade tappat räkningen och jag klarade mig alltid. Jag mådde fint. Jag ville ha dem, utan dem kom inte perfektion. 

   ”Du ser inte dig själv som vi gör Ariel. Du är långt ifrån bra när det blir som värst” 

*

Osäkert gick jag längst korridoren och bort mot Victorias dörr, jag stod utanför ett ögonblick medan jag debatterade med mig själv om jag borde knacka eller inte. Det var inte på grund utav att jag var arg eller något för igår, det var mer om hon fortfarande var arg på mig. Tillslut drog jag in ett djupt andetag och knackade på dörren. 

   Jag hade vakna tidigt denna söndag morgon och kunde inte somna om, vid brist på annat att göra kände jag för att springa någon mil på löpbandet. Jag behövde det dessutom. Låset rasslade till i dörren och jag tog ett kort steg bakåt innan den öppnades och en nyvaken Victoria stod framför mig. 

   ”Sov du? Jag är ledsen” skyndade jag mig att säga. ”jag tänkte bara... men strunt i det, gå och lägg dig igen” jag började backa medan jag pratade men stoppades när Victoria grep tag i min arm och drog in mig i rummet. Hennes var exakt likadant som mitt minus fönstret och hennes rum var dekorerat i lila, brunt och vitt. Alla rum hade tre standardfärg som varierade mellan rummen, Avan hade gredelin, mörkblått och grått. 

   ”Ariel, sluta bete dig som att vi inte har varit vänner sedan innan stenåldern” sa Victoria och himlade med ögonen åt mig. ”jag är inte arg eller var arg på dig, jag är bara orolig” jag nickade förstående med blicken i golvet. ”du vet vad jag tycker när Tara får dig att... skära ner på allt som är bra för dig” 

   Jag ryckte hopplöst på armarna. ”jag vet det, men vad ska jag göra? Det finns inget jag kan göra, dessutom-” 

   ”Nej, våga inte säga att hon har rätt Ariel!” utbrast hon och avbröt mig mitt i meningen. Aning skrämt tystnade jag, höga toner skrämde mig alltid. De hade använts för mycket på mig genom åren. Victoria såg min reaktion och suckade innan hon drog in mig i en kram. 

   ”Tänkte du gå bort till gymmet?” jag nickade i hennes famn. ”fem minuter sedan är jag klar” tålmodigt satt jag på sängkanten medan Victoria bytte om till ett par tighta shorts som mer liknade ett par boxer trosor samt en lila short bh och på fötterna ett par svarta löparskor med lila detaljer. Hon fyllde en flaska med vatten och slängde en liten handduk över axeln. 

   ”Då går vi” sa hon med ett leende och tillsammans gick vi bort till gymmet som var på samma våning som vår. Min hästsvans svängde med i mina steg när vi gick och jag pillade försiktigt på min krok till vattenflaskan medan jag lyssnade på Victoria. ”Avan borde verkligen börja följa med oss till gymmet, om det är någon som börjar bli tjock så är det han” jag fnittrade och såg mig diskret omkring, om Avan hade varit här hade vi både behövt springa för våra liv. Då både han och vi visste att hans var långt ifrån att få en kulmage, precis som de flesta killarna i hans ålder var de mycket fixerade vid sina kroppar. Sexpack skulle hela bunten ha, vilket Avan hade. Snygga sådana också. 

   Vi nådde gymmet som var gigantiskt, det fanns minst 3 exemplar utav varje maskin tillgängliga och säkert 15 löpband och lika många spinning cyklar. Väggen längst bort i rummet var helt täckt utav glas och vette ut över skolans baksida. 

   Tillsammans passerade vi alla maskiner och klockan var på tok för tidigt för att någon annan skulle ha orkat sig upp så gymmet var tomt. Jag la handduken sidan om skärmen och ställde vattenflaskan i behållaren innan jag startade löpbandet. De började rulla och jag grep tag i handtagen innan jag placerade fötterna på, det var alltid lite vingligt i början innan man hann anpassa sig till farten. Min blick svepte över utsikten, gräsytor, bänkar, en grillplats, skog med annat hade satts ut för oss elever att umgås vid. 

   ”Så, har Tara gett dig några jobb att göra utanför skolan än?” frågade Victoria bredvid mig, även fast farten vi höll var hög så lyckades vi ändå hålla konversationer utan problem. Min kondition var näst intill perfekt och jag tänkte inte förlora den. 

   ”Inte än, hon sa att de kommer minska något eftersom hon vill att jag ska ha en utbildning men... jag vet inte” Victoria nickade bredvid mig, Victorias manager Denize var den raraste kvinnan men kunde också ta fram hård handskarna när de behövdes. Hon såg till att med jämna mellanrum se till att Victoria mådde bra och ibland följa med henne runt på jobb. Hon hade varit minst lika entusiastisk som Victoria vid nämnelsen utav Walk Of Fame precis som Victorias båda föräldrar. 

   Vi fortsatte spring medan vi såg hur dagen ljusnade ute. ”nu får ni ge er, killarna kan ju inte koncentrera sig på att träna när era feta rövar guppar i ansiktena på dem. De är äckligt!” Avans röst ekade genom rummet och jag vände genast på huvudet för att se honom komma gående, färdig klädd för dagen i ett par rutiga chinos tillsammans med en brun t-shirt och mörkgrå kavaj. 

   Jag stängde av löparbandet och klev av för att sedan gripa tag i min flaska och klunka innan jag lät handduken torka bort svetten ur min panna. 

   ”Min röv är så fast den kan bli och detta borde vara motivation hjärtat, inget annat” protesterade Victoria och klappade honom på kinden innan hon gick förbi honom, jag skrattade lågt innan jag slöt upp bredvid Avan som gick tillsammans med mig ut. 

   ”Feta kossa” viskade Avan bredvid mig, dock sa han det tillräckligt högt så han såg till att Victoria hörde. 

   ”Jag hörde det där!” utbrast hon och han tog sig för bröstet som för att säga ‘jag-har-ingen-aning-om-vad-du-pratar-om’. Jag skrattade åt dem båda, de larvades alltid med varandra men dessa kommentarer ledde aldrig till någon större fight. 

Justins Perspektiv. 

    ”nu får ni ge er, killarna kan ju inte koncentrera sig på att träna när era feta rövar guppar i ansiktena på dem. De är äckligt!” jag såg upp från det jag gjorde för att se Avan Jogia - tror jag han hette - gåendes genom gymmet bort mot löparbanden som jag visste två tjejer sprang på. Först nu såg jag att det var Ariel tillsammans med sin vän, Victoria. Jag flinade smått åt Avan. 

   Han hade rätt i en sak dock, synen hade varit något distraherande när vi först klev in i rummet men att de var feta eller äckliga höll jag inte med om. Jag sneglade mot Ariel som stängde av sitt band och klev av, jag hade endast sett henne i korridorerna och matsalen under veckans gång men vi hade inte pratat mer sedan incidenten i... väggen. Hon var inte direkt svår att missa med de röda håret, dessutom verkade alla alltid backa undan något när hon kom gåendes för att ge henne plats. Även fast detta stället var fyllt utav kändisar hade ändå några högre status än de andra, Ariel till exempel låg i toppen med fler. 

   Min blick följde dem medan de tog sig ut genom dörren och hörde hur Lil Za visslade lågt bredvid mig. ”jag må ha flickvän och allt, men Ariel... wow” jag flinade men nickade instämmande. Han var inte ensam om att ha en crush på henne, jag tror inte jag hörde en enda kille som inte pratade om henne de första dagarna. Att de antigen hade sett henne eller till och med delat en kort konversation. 

*

Onsdag, 23:e Januari. 

   Jag suckade frustrerat och drog en hand genom håret. Vart tog de vägen? Frågade jag mig själv och rotade runt på skrivbordet som stod uppskjutit mot väggen mittemot fönstret. Bordet var fyllt utav låttext papper men ingenstans kunde jag hitta de jag sökte efter. 

   Hade jag lämnat de i studion tro? Jag såg ner på armbandsuret och såg att jag hade en kvart innan de var meningen att det skulle vara släckt och tyst. Genast sprang jag ut i korridoren och bort mot musik avdelningen, förbi alla instrument och bort mot studiorna. Ett dussin låg längst bort i korridoren och var extremt ljudisolerade för att vi inte skulle besvära någon annan i deras skapande. Jag gick längst bort till studion jag befunnit mig i under dagen och sköt upp dörren som ledde mig intill ett litet utrymme innan jag stod framför dörren som skulle ta mig intill huvudrummet. Jag hann endast få upp en glipa innan jag stelnade till och lyssnade. Någon var här, någon sjöng. 

   ”... enough to let you go.

   And I’m already gone, I'm already gone

You can't make it feel right, When you know that it's wrong

I'm already gone, already gone, There's no moving on

So I'm already gone

   Ah already gone, already gone, already gone

Ah already gone, already gone, already gone”

   Tjejen var fantastik, otroligt. Hennes röst gav mig gåshud och jag spände armen som höll i dörrhandtaget. Vem var hon? Jag hade aldrig hört hennes röst förr, dock var hon som en blandning mellan alla de bästa sångerskorna. Mariah Carey, Whitney Houston, Christina Aguilera... Hennes röst som var så otroligt fylld utav känsla över orden hon sjöng. Vem var hon? 

   ”Remember all the things we wanted

Now all our memories, they're haunted

We were always meant to say goodbye”

   De fina tonerna tog slut och tystnad följde, nu otroligt nyfiken och ivrig på att se vem det var öppnade jag dörren helt och råkade försiktigt smälla dörren i väggen bredvid. Fort steg jag fram till mixerbordet där de hundra olika knapparna satt och såg mot fönstret som jag visste ledde intill båset men till min förvåning ekade det tomt. 

   Förvirrat rynkade jag pannan och gick bort till glasdörren, försiktigt öppnade jag och kikade in men det var tomt. Inte en människa syntes till. Vad i? Jag såg ner på min klocka igen för att se att endast fem minuter återstod innan vakterna skulle patrullera korridorerna och jag återvände till bordet. Med ett leende fann jag mina papper och skyndade mig ut ur studion. Hade jag inbillat mig?

nu fick ni en liten inblick i hur Ariel har det med sin manager... vill bara säga redan nu att jag vill inte att ni tar efter det jag skriver i vissa lägen. Tara kommer vara väldigt vulgär o elak. denna novell kommer inte vara lika inspirationell som den förra. KOM IHÅG DET! 

vad tyckte ni?? o slutet i studion? vem tror ni det var? Ariel eller någon annan tjej? vem vet? XP (I do, lol) KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.