”Jag har inte varit utan dem sedan imorse när jag vaknade” svarade jag. 

   ”Bra” svarade hon enkelt. ”nå, du sa att vi skulle ha gäster. Vart är dem?” jag öppnade munnen för att svara henne men hann inte yttra ett ord för än vad jag fasat för inträffade. Jag hade misstänkt att det skulle hända men bett för allt i världen att jag skulle slippa. Jag svalde och såg hur Tara hade stannat upp i sitt steg. 

   ”Du vet vad du ska göra” var det enda hon sa.

Justins Perspektiv. 

Återigen satt den där nervösa känslan i magen på mig. Det var aldrig speciellt trevligt till en början att möta sin flickväns föräldrar. Ännu värre var det nu att min flickväns mamma visste inte ens om förhållandet vi hade, att det existerade över huvud taget och dessutom var denna kvinna Tara Madison. Show business mest dominerande manager, den mest framgångsrika genom tiderna och absolut ingen vågade stå upp inför henne. Det hade till och med spridits historier om de kalla ögonen hon besatt, att de ska ha gjort allt möjligt mot andra människors psyke. Fått dem att bli galna, helt från vettet. Minnesbilder från mötet med henne på sjukhuset dök upp i mitt huvud, hur isen hade spridit sig i magen på mig när hon stirrat sådär hotfullt och kallt på mig. 

   Jag skakade på huvudet för att få bort dessa tankar ur huvudet, dem hjälpte inte precis att lugna ner mitt rusande hjärta och svettiga händer. Min blick fästes på ett av fönstren i köket och jag såg den mörka himlen och regnet som sakta rann nerför glasrutan. Jag började frukta att Zues skulle göra ett av sina speciella framträdanden med blixten över himlen då jag mycket väl visste vad konsekvenserna såg ut för en viss rödhårig filur. De var inte vackra. 

   I nästa sekund sjönk min mage likt en sten i vattnen då blixten lös upp på himlen men det var inte för än sekunder efter som en kraftigt åsksmäll hördes och satte mina handlingar i rörelse. Jag måste hitta henne, var det enda som repeterades genom mitt huvud medan jag häftigt reste mig från stolen jag suttit på vid köksdisken. Runt om mig stod och satt Avan, Victoria och Alfredo, allesammans lika förvånade och chockerade över den plötsliga smällen. 

   ”Nej, Justin!” men jag lyssnade inte på Victoria som skrek efter mig. Mina fötter och min desperation att finna henne hade tagit över allt annat och bar mig uppför trappan som var närmast. Jag hörde hur fötter kom springandes efter mig. ”du kan inte! Det finns inget du kan göra!” 

   Det nästa som hände var att en kropp kolliderade med mig bakifrån och vi föll till golvet, kroppen ovanpå mig kämpade med att komma upp i sittande ställning medan den fortfarande var kvar ovan mig. 

   ”Vad gör du? Vi måste-” jag försökte kämpa emot innan min blick landade på något fruktansvärt, något som fick min mage att vridas till en knut, något som fick det att smärta illa i mitt hjärta. Genom metallkringlorna som fungerade som galler till staketet vid trapporna såg jag ut genom de avlånga fönstrena som vette mot baksidan och fick se Ariel. Ariel som satt vid en stolpe, båda armarna bakom hennes rygg och till min fasa insåg jag snart att hon var fastlåst vid stolpen. Hon kunde inte röra sig, hon kunde inte flytta på sig. Hela hennes kropp skakade medan regnet piskade hennes kropp, hennes ansikte var målat av panik och skräck. 

   Än ny blixt lös upp himlen och ett fåtal sekunder senare ljöd den höga åsksmällen igen, jag såg hur Ariel häftigt ryckte till men verkade kämpa med att hålla sina skrik inne. Detta fick mig att ryckas från min trans och återigen försökte jag kämpa mig ur - vad jag nu märkte var Victorias - grepp. 

   ”Släpp mig! Vi måste göra något” försökte jag insistera. 

   ”Tror du inte vi har försökt tidigare?” utbrast Victoria hysteriskt. ”men det finns inget vi kan göra som inte kommer med konsekvenser” detta fick mig att lugna ner mig en aning. Konsekvenser? 

Det enda jag kunde göra under den olidliga timmen som ovädret härjade utomhus var att ligga på det kalla golvet och endast se på henne. Victoria hade inte flyttat sig från min rygg, jag visste inte vart Avan eller Alfredo hade tagit vägen och jag kunde inte riktigt få mig själv att bry mig heller. 

   Victoria hade förvirrat mig under ett ögonblick genom att sitta och upprepande muttra ‘kom igen, Ariel du klarar det. Gör det inte, du kan stå emot det’. Till en början undrade jag vad i hela friden hon sysslade med tills jag fick mitt svar då en åsksmäll hördes till följd av Ariels skräckslagna skrik som fick håret att resa sig på min kropp. Victoria släppte ut en blandning av en suck och en kvidning och jag förstod. Skriket. Hon talade om skriket. 

   När timmen löd mot sitt slut såg jag hur Tara gjorde sin entré genom dörröppningen till höger, men hon gav varken mig eller Victoria någon uppmärksamhet utan såg endast på Ariel som satt, skakandes uppe på terassen. Jag såg sedan hur hon nästan omärkbart skakade på huvudet medan hon granskade sin dotter. Raseri fyllde mig genast och jag började återigen kämpa emot Victoria, jag höll nästan på att lyckas innan Avan från ingenstans plötsligt kom till hennes hjälp. 

   ”Det finns inget du kan göra” hade han lågt sagt till mig. ”jag vet att det är svårt, men det finns inget du kan göra som kan göra något bättre. Det kan bara bli värre” aldrig hade jag känt mig så värdelös och hjälplös på samma gång. Aldrig någonsin. 

Regnet slutade falla från himlen och jag hade ännu inte blivit släppt från min plats på golvet. Ena altandörren öppnades och ut klev Tara och jag såg hur hon gick fram till Ariel som satt med huvudet nerböjt och till synes utmattad. Ord växlade mellan dem och Tara såg allt annat än nöjd ut innan hon vände sig om och lämnade den fastkedjade Ariel kvar på terassen. 

   I nästa sekund kom Lewis upp bakom henne, ett hopbitet uttryck pryde hans ansikte medan han låste upp vad jag nu såg var ett par handbojor innan han hjälpte Ariel upp på fötterna. Äntligen kände jag hur Victoria reste sig från min rygg och på nanosekunder var jag uppe på fötterna igen, halvt snubblandes flög jag nerför trappan och mot Ariel. 

   Mina händer kupade genast hennes ansikte medan jag hastigt granskade vartenda detalj av hennes ansikte. ”är du okej?” hennes blick mötte min och jag såg rädslan, sorgen och förtvivlan som fyllde henne med en enkel blick. Fort drog jag in henne i min famn och hennes snyftningar ekade snart i det stora rummet, hennes armar omfamnade mig hårt tillbaka när de slingrade sig runt min midja. 

   ”Kom” mumlade jag innan jag släppte henne för att sedan bära upp henne - brudstil - i min famn. Utan en enda blick på de andra stegade jag uppför trappstegen och bort mot Ariels sovrum som jag fått se igårkväll. ”vi måste få ur dig ur dessa kläder så du inte blir sjuk” fortsatte jag när jag ställt ner henne på mattan. Hon huttrade och hackade tänderna medan det droppade om hennes kläder.

   ”Sätt dig här” instruerade jag henne och svepte med armen mot hennes bredda soffpall som stod i slutet av hennes säng. Hon tog plats på pallen och jag sjönk genast ner på knä för att kunna ta av henne klackarna hon har gått runt i hela dagen. Blodet och de stora blåsorna som täckte hennes fötter fick endast raseriet inom mig att växa sig större. Jag slängde argt bort skorna så jag slapp se på dem innan jag reste mig igen och höll ut mina händer för Ariel att gripa tag i. 

   Jag drog med henne in i badrummet då jag tänkte att ett bad skulle göra susen för att värma upp henne igen, jag satte igång kranen och stoppade ner proppen i badkaret så vattnet stannade kvar. Lite tvål hälldes ner i vattnet så det skulle skapas bubblor och jag kunde sitta bredvid henne utan att hon skulle behöva känna sig obekväm. 

   ”Jag går ut så länge men ta av dig kläderna och kliv i” jag lämnade badrummet och lyssnade uppmärksamt när jag hörde hur blöta kläder träffade kakelgolvet innan tillslut hur Ariels kropp gjorde kontakt med vattnet. Jag återvände in i badrummet för att sedan gå fram till hennes badrumsskåp. 

   ”Har du någon sprit och bomull eller pads?” frågade jag henne. 

   ”Andra hyllan” svarade hon med en liten stämma. Genast grep jag tag i produkterna jag sökte innan jag flyttade den lilla pallen och ställde den i andra änden av badkaret. 

   ”Dina fötter, tack” sa jag och Ariel såg förvirrat på mig ett ögonblick. ”vi måste rengöra dina sår” förtydligade jag och hennes fötter höjdes därefter ur vattnet innan hon satte dem på badkarskanten. Jag sprutade spriten på de små cirkelformade padsen innan jag förde dem mot Ariels ena fot. 

   ”Det här kanske svider” förvarnade jag henne och hon nickade. Jag tryckte sedan padsen mot hennes ena sår och hörde hur hon drog sitt andetag genom tänderna men gjorde ingen större deal av sin smärta. Jag antar att hon har gått genom värre för att uttrycka sig högre om den smärtan hon gick genom nu. Jag fortsatte att rengöra Ariels fötter tills de var blodfria och endast blåsor pryde de värsta ställena. ”har du några skoskavsplåster?” frågade jag men såg till min besvikelse hur hon skakade på huvudet. Då är prioritering nummer ett att skaffa sådana, tänkte jag. Jag städade bort padsen och ställde tillbaka spriten i skåpet innan jag med en suck vände mig om mot Ariel. Hennes ögon såg oskyldigt och storögt upp på mig där hon satt halvt skymd bakom ett litet berg av bubblor. Plötsligt såg hon så otroligt liten ut, så otroligt ung. 

   ”Hur mår du?” frågade jag lågt när jag sjunkit ner bredvid henne och strök min ena hand över hennes kind. Hon slöt ögonen och kupade min hand med sin medan hon lutade sig närmre min hand. 

   ”Bättre” svarade hon tillslut. ”ingen har tagit hand om mig såhär förut” sorg och medlidande spred sig genast min kropp vid hennes ord. Aldrig någonsin? Och det här var ju ingenting. 

   ”Du förtjänar den bästa behandlingen i världen baby” viskade jag men pannan nu lutad mot hennes. Hon drog in ett djupt andetag innan hon släppte ut det. 

   ”Tack så mycket” viskade hon tillbaka. 

Ariels Perspektiv. 

”Återigen lyckas du göra mig besviken” Taras ord skar likt knivar i mig, djupt och hårt. Jag höll ett hårt tag om min telefon som jag hade mellan mina händer för att inte brista i gråt. 

   ”Jag är ledsen” viskade jag till henne. 

   ”Du är inget barn längre och den här rädslan för åskan börjar uppriktigt sagt bli patetiskt och fruktansvärt irriterande” jag nickade förstående medan tårarna fyllde mina ögon. Tara fortsatte att skälla och uttrycka sin besvikelse i ytterligare en halvtimme innan hon lät mig gå. Med nedsänkt huvud lämnade jag hennes kontor. Jag fruktade att min läpp skulle börja blöda så hårt som jag bet ner på den. 

   ”Du förtjänar inget utav det där, det vet du va?” den plötsliga rösten fick mig att snurra runt och jag mötte Tylers ljusbruna ögon. Genast samlade jag mig och knuffade bort mina känslor och såg likgiltigt på honom. 

   ”Jo, det gör jag definitivt. Min rädsla för... åska är ett problem” svarade jag men Tyler endast skakade på huvudet. 

   ”Ett problem må det vara men vi alla har rädslor Ariel. Det är vad som gör oss alla mänskliga. Det  finns inte en själ som är totalt orädd” fortsatte han att insistera. 

   ”Du har fel” sa jag trotsigt och syftade på kvinnan som var min mor. Tara fruktar absolut ingen och inget, hon är den mäktigaste i hennes universum. Hon är i toppen av näringskedjan och hon behöver inte se upp för att hålla utkik för rovdjur. Hon är rovdjuret. 

   ”Din mamma” fnös Tyler och jag rynkade pannan i frustration över hans nedvärderande tonläge. ”även kvinnan med hjärta av stål har rädslor, lita på det” fortsatte han innan han passerade förbi mig och jag blev lämnad stående i chock. Hade Tyler rätt i att även Tara hade rädslor? Om det var sant, vad i hela friden kunde det vara? 

***

”

"Nej, gör om det” sa jag abrupt så fort jag fick syn på Saphira. Mina lärlingar var återigen tillbaka hos mig och undervisningen var igång även fast jag inte var säker på om de var medvetna. Saphira öppnade munnen för att protestera då detta var sjunde gången jag bad henne om samma sak, men jag avbröt henne innan hon ens hann börja och pekade på dörren hon kommit ut genom. Vad denna övning gick ut på hade jag själv inte riktigt koll på men deras tålamod var något som testades rejält. 

   Precis som jag förväntat mig fräste Luke till efter tredje gången jag bad honom att fixa sin utstyrsel igen. Tålamodet på den där killen var som en handgranat, oväntad och explosiv. Men mig skrämde han inte, jag såg fortfarande att skräcken av att jag skulle handla på mina ord att ta hand om om hans fobier låg fortfarande färskt i hans minne. 

   ”Vad gör du?” jag snurrade runt för att se en förvirrad Justin. Jag sken genas upp i ett leende vid synen av honom. Han var tillbaka.

   Tidigt imorse hade Justin lämnat huset för att mötas upp med Scooter - hans manager - och en kille vid namn Ryan Good. Han passade alltid på att göra de flesta radio intervjuerna när han var i New York då de flesta hade sina kontor här, hade han berättat under frukosten. 

   ”Jag försöker lära mina odugliga lärlingar tålamod och disciplin. Något som inte verkar finnas i deras ordförråd!” jag höjde rösten vid det sista så Luke och Saphira klart och tydligt kunde höra vad jag sagt. 

   ”Okej...” svarade Justin en aning tveksamt medan han tog de få stegen fram till mig. Han log gulligt. ”hej” 

   ”Hej” hälsade jag tillbaka innan jag snabbt lyfte mig upp på tårna för att ge honom en mjuk kyss. Jag log mot honom för att sedan vända uppmärksamheten mot dörrarna igen. 

   ”Jag går och tar en tupplur eller något, är otroligt trött” gäspade Justin bredvid mig, jag log roat mot honom medan jag nickade. 

   ”Gör så, vet inte riktigt hur länge jag ska dra ut på det här. Men jag ska iväg med Avan för att promota ‘Agua de Coco’ som snart släpper sina kläder” han gnuggade sig i ena ögat samtidigt som han nickade förstående på huvudet. 

   ”Väck mig då” jag hann inte svara honom då dörrarna öppnades och jag låtsades skina upp i ett leende för att ge dem hopp vilket klart syntes i deras ögon. Tills jag lätt leende falla och jag gav dem den likgiltiga blicken. 

   ”Gör om det” 

Med en mjukt leende såg jag på Justin som låg sträckt över hela sängen, liggandes på magen och läpparna vagt särade. Jag hade under mina många nätter med Justin lärt mig att han inte snarkade under natten vilket jag var otroligt tacksam över det. Tystnad är något jag begär när jag ska försöka sova eftersom tankarna som redan härjade runt i mitt huvud vad nog, jag behövde inte fler störande moment. 

   ”Justin...” mumlade jag medan jag mina hand mot hans kind, försiktigt smekte jag med tummen över hans kindben. Han var så otroligt fin och bara min. ”Justin” han ryckte smått till då han vaknade till liv och han kisade sömnigt med sina ögon medan han såg på mig. Jag log mot honom. 

   ”Jag väcker dig så du inte vänder på dygnet” sa jag och han nickade för att sedan sluta ögonen igen. ”Justin!” skrattade jag och skakade honom igen, han mumlade något ohörbart innan han vände sig om i sängen så han låg på rygg istället. Jag satte mig på kanten till sängen precis bredvid honom för att sedan lägga en av mina händer på hans bröst. 

   ”Somna inte om!” protesterade jag när det såg ut vara precis vad han gjorde. ”jag ska hoppa in i duschen” fortsatte jag sedan och Justin mumlade något lågt som liknande ‘okej’. Hur skulle jag få honom att vakna till liv? ”om du reser på dig nu så kan du få komma med” 

   Justins huvud lyftes genast från madrassen. ”vad?” utbrast han och jag reste mig från sängen. 

   ”Du hörde mig” insisterade jag. 

   ”Är du säker?” frågade han och såg upp på mig, med ett leende ställde jag mitt ena knä på madrassen innan jag böjde mig ner. 

   ”Hundra procent” mumlade jag bara några centimeter från Justins läppar, sedan kysste jag honom lätt. ”duscha med mig” jag ville ta vårt förhållande ett steg högre och jag ansåg att detta steg var stort nog för tillfället. Även om att duscha med varandra inte hade mycket med något sexuellt att göra så innebär det ändå att han skulle få se mig som den dagen jag föddes. Detta faktum gjorde mig något nervös men jag var villig att ta det här steget med Justin och jag måste dessutom påpeka att jag inte var lite nyfiken på hur han såg ut under dessa kläder. Bara lite nyfiken sådär. 

   Jag reste mig från sängen ännu en gång och lämnade rummet, jag lyssnade spänt och hörde snart hur fotsteg följde efter mig. Jag flinade roat och klev in genom min dörr innan jag fortsatte in i mitt badrum. Jag klev ur mina klackar och sköt dem åt sidan innan jag fortsatte fram mot de genomskinliga duschväggarna som stod runt duschen och öppnade. Jag sträckte in armen för att vrida på vattnet innan jag lät det rinna för att det skulle vara varmt och inte iskallt när vi klev in. 

   När jag vände mig om stod Justin där, ingen tröja som skymde hans vältränade överkropp och tillät mig själv att glatt skåda hans muskler och otroligt sexiga tatueringar. Goddamn, tänkte jag i huvudet medan min blick vandrade upp tills jag mötte hans ögon. Ett självsäkert men försäkrande leende låg på hans läppar medan han gick fram till mig. 

   Mina händer höjdes till min sida där dragkedjan till min topp satt, jag drog ner den innan jag kunde ta av den och lät den falla till golvet. Därefter åkte min kjol av samtidigt som Justin knäppte upp sina jeans. Ståendes i endast underkläder kände jag hur nervositeten började växa i magen på mig, att visa mig naken inför människor var inte nytt då Tara ibland vill ha en grundlig check över hur jag ser ut och... det är inte det mest bekväma upplevelsen är det enda jag tänker säga.

   Men det här var Justin, hans åsikt var värt guld. Hans åsikt spelade roll. 

   Jag höjde händerna och knäppte upp spännet till min bh innan den anslöts till de andra plaggen som pryde kakelgolvet. Justin måste ha sett min tveksamt då hans händer försiktigt lades på nedre delen av min rygg samtidigt som hans ansikte närmade sig mitt. 

   ”Du är så otroligt vacker” viskade han. ”du behöver inte oroa dig över vad jag tycker för jag tycker du är perfekt, okej?” med stora ögon såg jag in i hans ögon och svalde. Tyckte han jag var perfekt? Jag nickade sedan åt honom och han släppte sitt tag om mig för att sedan ta ett litet steg tillbaka. Jag drog in ett djupt andetag innan jag drog av mig det sista klädesplagget som täckte min kropp, jag ville inte ens se på Justin när han gjorde samma sak utan gick fram till duschen och klev in. Ett par händer lades sedan på min höfter och jag kände hur han slöt upp bakom mig. Mitt hjärta skenade i bröstet på mig. 

   Jag riktade vattenstrålen över mig så jag behövde stänga ögonen tills jag ansåg att mitt hår var genomblött och jag grep tag i min schampo flaska för att sedan byta plats med Justin så han kunde blöta ner sig. Jag försökte med allt jag hade att inte låta blicken vandra neråt men ju mer jag försökte att låta bli ju svårare blev det.

   Kom igen, Ariel. Var inte en sådan fegis! Jag försäkrade mig först om att Justin fortfarande stod under vattenstrålen och hade ögonen stängda innan min blick utforskade hans kropp. Tillslut nådde jag den förbjudna zonen och klämde omedvetet till min schampo flaska i chock av vad jag fick se. Oh god... låt mig bara säga att han slår Avan med hästlängder. Ett skratt nådde mina öron och jag såg genast upp för att möta Justins blick, hans flin visade mycket väl att han sett mig stirra. En rodnad så stark att jag måste sett ut som en tomat i ansiktet spred sig över mina kinder. 

Justins Perspektiv. 

Jag menade verkligen det jag sa. Ariel var så otroligt vacker att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Vartenda liten del av henne måste vara skapad av änglar. Inget skämt. Allt från hennes snyggt framträdande nyckelben till hennes fylliga bröst till hennes höfter som passade perfekt i mina händer. Hela hon var perfektion. 

   Att hon sedan var otroligt nervös gjorde henne endast alldeles underbart gullig och oskyldig. Jag gillade det faktum att ingen hade rört henne som jag gjort eller att ingen var hade gjort det vi var på väg att göra tillsammans. Upplevelserna var endast våra att göra tillsammans. 

   Min blick följde efter henne medan hon klev in i duschen och jag kunde inte undgå att ta mig en bra titt på den otroliga rumpan hon hade. Ugh, jag vill röra. Men jag beslöt mig istället för att lägga mina händer på hennes höfter istället, jag kunde känna nervositeten i hennes kropp vilket fick mig att le snett. Hon klev sedan in under strålen och drog fingrarna genom sitt hår för att få det helt blött, när det var min tur att ställa mig under vattenstrålen kunde jag känna Ariels blickar mot min kropp. Men jag skygga inte bort från hennes blickar snarare tvärtom. 

   Jag kunde dock inte hålla mig för skratt när jag hörde ljudet av schampo flaskan hon tagit skrek till då hon måste ha klämt på den. Jag öppnade ögonen för att se hennes i dubbelstorlek inte i närheten av mina egna utan ungefär 3 mil neråt på min kropp. Mitt skratt fick henne att reagera och i nästa sekund var hon röd som en paprika i ansiktet. Jag flinade roat och sträckte ut min arm mot henne, jag fick tag om hennes arm innan jag drog henne intill mig. 

   ”Som sagt, inget att skämmas för” mumlade jag mot hennes hals innan jag lös nafsade på hennes hud. 

   Resten av duschen spenderade vi genom att låta våra händer vandra och hjälpte varandra att tvätta både kropp och hår. Känslan av Ariels nakna hud under mina handflator var obeskrivlig och gjorde saker med mig. Fantastiska saker. 

***

Tisdag, 16:e Juli.

”Ariel ansluter sig snart till gruppen. Jag behöver ungdomars perspektiv på ett projekt” med en nick sjönk jag ner i en fåtölj i ett sällskapsrum som Tara visat oss. Avan, Victoria och Tyler var med mig. Alfredo hade åkt för någon timme sedan in för att möta upp Scooter och Ryan då de skulle förberedda tillsammans med LA Reid. Då det var tänkt att jag skulle vara med och bedöma de nya tävlande LA valt att arbeta mig inför X Factor. 

   ”Vad tror ni hon kommer visa?” frågade Tyler. 

   ”Ingen aning” svarade Avan. ”något hel idiotisk säkert, typ ‘men den här speciella drycken som är gjord på gås tunga och igelkottar även fast du inte vet det så kommer du gå ner 5 kilo på 3 minuter. Vi lovar’. Skulle inte förvåna mig” Avan påhittade reklamsnutt fick mig att skratta roat och han flinade tacksamt. Men mitt skratt bröts på mitten då ett skri ljöd genom huset. Ett högt, vettskrämt, skärande skrik. Ariels skrik.

UGGGH! att lägga in ett kapitel är otroligt frustrerande eftersom det verkar vara fel på blogg.se för tillfället. jag är hur nära som helst att slänga min dator genom fönstret kan jag ju säga. ---...--- sträcket som vanligtvis brukar ligga i slutet av varje kapitel vill inte lägga sig där det ska... jag kokar! 

aja, i alla fall! sååååå det här kapitlet blev låååååååångt! o mycket hände. blixten o ovädret där i början... det var det absolut ingen som gissade. tyckte personligen händelsen blev tusen ggr värre när Tara vär där för att ta hand om det. vad tyckte ni? o vad tyckte ni om Justins behandling sedan? är de inte gulliga? 

sedan Tyler o sedan hennes lärlingar... hhahahah, de får lida de där stackarna. o Jariel i duschen!!! det förvänta ni er kanske inte. XP o skrattade för mig själv pga Ariels reaktion. tyckte att den passade henne. eller vad tycker ni? ska vi få se lite vidare action mellan de snart kanske? XD

SEDAN HAR VI SLUTET! gah, u guys! vad tror ni händer? hon skriker? varför? vad tror ni händer? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! PUSS&KRAM. DET ÄR INGET NYTT ATT KOMMENTARER BETYDER ALLT DÄRFÖR BER JAG ER ATT LÄMNA EN ÅSIKT. DE MOTIVERAR HUR MKT SOM HELST, DET TAR INTE LÅNG TID. 

min fråga: favorit julgodis? 

mitt svar: min favorit är helt klart Mozart kulor. för er som inte vet vad det är så är det kulor med nougat i mitten, mandelmassa runt o sedan är de doppade i antingen mörk eller ljus choklad. gah, drömmen! åt upp de sista nyss. XP kram!