någon mer som köpt Believe Acoustic!? :D jag har i alla fall, and it's AMAAAAAAAZING! freeeakin' lööööve it. ;) hahahha, men i alla fall..

ledsen att jag inte uppdaterat men jag har ärligt talat inte orkat sätta mig ner o skriva. jag kommer hem o slänger mig i sängen o det är i stort sett det enda som händer på resten utav eftermiddagen o kvällen. dessutom hade jag ett historia prov som jag behövde plugga till.. euk!

men jag hoppas på att jag kan få upp ett kapitel imorgon.. vi får se, ska nämligen sova hos en kompis men.. hahahah.

puss&kram. håll utskik o tack för tålamodet. :)<3

   ”Fungerar fin fint för mig” svarade jag och hon skrattade ner i kudden. Hon rullade sedan runt så hon låg på rygg och såg upp på mig, hennes ögon glittrade i det svaga skenet som kom från lampan på nattduksbordet. ”jag älskar dig” 

   ”Jag älskar dig också” viskade hon tillbaka innan jag böjde mig ner och våra läppar möttes. 

Penelopes Perspektiv.

Med en gäsp sträckte jag på mig bland de mjuka lakarna, jag gnuggade försiktigt i mitt egna öga innan jag blinkade flertal gånger för att ögonen skulle få vänja sig vid ljuset. Långsamt satte jag mig upp och såg mig en aning förvirrat runt i det majestätiska rummet, detta var definitivt inte mitt rum. Sedan landade allt på mig som ett ton tegelstenar - pappas lilla hemlighet, jag hade flytt till Justin, sagt hejdå till Jesse, tårarna. Allt. 

   Försiktigt lyfte jag bort Justins arm som legat runt mig och hans arm fick genast tag i en kudde istället som han kramade intill sig, jag log roat åt synen innan jag reste mig upp. Jag hade på mig en utav Justins t-shirtar som räckte mig en bit ner över låren och håret utsläppt. Bubble vaknade till liv i sängen när jag öppnade sovrumsdörren, han hoppade fort ner på golvet och sprang efter mig. Nu i dagsljus lös huset upp utav solen och jag slogs ännu en gång över hur fint han bodde. De ljusa väggarna, de fina dyra möblerna och allt man kunde tänka sig. Jag gick genom korridoren och kom till vardagsrummet där det stod en maffig soffa som såg extremt inbjudande ut, ett vardagsrumsbord, stora växter. Jag vände upp huvudet och såg upp i taket som hade coola mörka träbalkar som matchade trät i vardagsrumsbordet. 

   Dock försvann all fascination för taket och möblerna när jag fångades utav de tre altandörrarna bakom soffan. Utsikten som bredde ut sig var makalös, hänförd gick jag fram till en utav dörrarna och klev ut i värmen, solen värmde min hud och jag fick kisa med ögonen. Det doftade gott utav känslan att vara utomlands, jag gick nerför stigen bestående utav en smal stenbelagd gång. Poolens vatten gnistrade vackert i solen och sken sådär typiskt turkost, solstolar med vita och röda kuddar stod vid kanten. Gräsmattan som anslöts sig vid sten plattorna var friskt grönt. Min blick såg ut över kullarna och den blå himlen som anslöt sig. Bubble tassade nyfiket runt poolen medan han sniffade på marken. 

   Han bodde i paradiset, tänkte jag och gick runt poolen för att komma till gräset. Jag vred på huvudet för att se ännu en hus, ett ganska stort men långt ifrån lika stort som huvudhuset. Jag gissade att det var en gäststuga eller dylikt om han hade mycket besök. Eller så kanske det är ett gym... skulle inte förvåna mig. Frånvarande stod jag och blickade ut över landskapet medan jag lät tankarna löpa fritt, reflekterade över min situation. Hur kunde det vara möjligt? Jag. Och Chaz. Syskon. 

   Jag måste dock medge att vi fort klickat när vi först träffats och genom tidens gång bara blivit bättre och bättre vänner. Detta kunde ju förklara ett och annat. Men varför valde de att skilja på oss? Vad tyckte Chaz? Var han lika arg och besviken? 

 

   ”Penelope?” jag ryckte till och vände mig om, jag satt i skräddarställning i en utav solstolarna vid poolen. Ut genom altandörren kom en nyvaken Justin med rufsigt hår och basketshorts, jag log snett. 

   ”Här är jag” svarade jag, han sänkte sin höjda hand som gav hans ögon skugga från den starka solen och log. Han gick nerför gången och bort till mig. 

   ”Så jag ser att du funnit baksidan” utbrast han och satte sig ner bredvid mig, jag log roat och nickade. 

   ”Du lever i paradiset” påpekade jag och han ryckte på axlarna innan han log mot mig och böjde sig fram så hans läppar plötsligt var endast millimeter från mina. 

   ”Sovit gott?” frågade han, för varje ord han uttalade snuddade hans läppar vid mina. 

   ”För bra” svarade jag. ”vi kanske ska byta säng, du får min och jag får din” han skrattade lågt innan han kysste min läppar, jag drog lite för andan innan jag besvarade hans läppar. Jag kupade hans ena kind i min hand och kände hur han la sin hand runt min nacke för att trycka mig närmre. 

   Jag tiltade försiktigt huvudet åt sidan för att fördjupa kyssen genom att nafsa honom löst i underläppen vilket genast fick resultat då han öppnade munnen. Våra tungor möttes och kyssen steg åt det intensivare och hungrigare hållet. Justins händer sökte sig ner till min höfter innan han lyfte upp mig och satte mig över hans höfter, jag flätade in mina fingrar i hans redan rufsiga hår och stönade svagt in i hans mun. Hans händer smet plötsligt in under min - eller tekniskt sätt hans - tröja och smekte med fingertopparna över min rygg, drog med händerna längst mina sidor. Andfått drog jag mitt tillbaka för att hämta andan innan jag log ner mot honom. 

   ”Detta är något jag definitivt kan vänja mig vid att uppleva varje morgon” mumlade Justin innan han sänkte huvudet och placerade fjäderlätta kyssar över mitt käkben och hals. Jag flämtade svagt över känslan. 

   ”J-Jag me-med” stammade jag fram och hörde hur han skrockade lågt. 

   ”Hungrig?” frågade han sedan och lutade sig tillbaka, som svar kurrade min mage lämpligt och jag insåg inte för än nu hur hungrig jag faktiskt var. 

   ”Ja, ganska. Har varit uppe i någon timme” svarade jag och han log roat. 

   ”Du vet att du bara kunnat väckt mig, va?” påpekade han och höjde på ena ögonbrynet, jag ryckte på axlarna. 

   ”Satt och tänkte” svarade jag.

   ”På?”

   ”Allt. Allt som hände och vad som kommer hända” han nickade förstående innan han öppnade munnen för att - vad jag antog - fråga vad som hänt. Jag hade fortfarande inte berättat för honom. ”nej, jag kan berätta över frukost” sa jag fort och la handen över hans mun, jag kände hur han log mot min handflata innan han kysste den lätt. Jag log och reste mig ur hans knä, jag sträckte sedan ut handen mot honom och han grep fort tag i den innan vi gick tillbaka in i huset.

   Vi klev in i hans kök och även det rummet misslyckades inte med att imponera mig. De mörka träskåpet, den ljusa marmorskivan, de rostfria köksvaror. Vi gjorde i ordning en stor frukost som jag antog fungerade lite som lunch också, bestående utav allt från ägg och bacon till smörgås och kräm. Jag stönade njutningsfullt när jag stoppade den första matbiten i munnen medan mina ögon rullade uppåt. Justin skrattade lågt bredvid mig.

   "Jag drar slutsatsen från det där höga stönet och ögon rullning att det var gott" jag nickade som svar åt hans teori. "så skulle du nu vilja berätta för mig varför du ‘rymde’ från ditt hem igår?" frågade Justin tillslut och jag drog in ett djupt andetag för att sedan släppa ut det. 

   "Okej, jag satt uppe på mitt rum och målade när dem ropade ner mig till köket. Jag gick ner och de bad mig sätta mig ner, men jag ville inte med tanke på förra gången de ville att jag skulle sätta mig ner" började jag och behöll blicken ner riktad i maten medan jag talade. ”sedan kom pappa med en chockerande nyhet...” fortsatte jag och vände blicken uppåt för att se rakt in i Justins.

   ”Han påstod att mamma inte var min biologiska mor utan en annan kvinna som han varit gift med när jag var nyfödd. Tillsammans med henne fick han också en son, en son som är två år äldre än mig” Justins ögon vidgades sig genast vid mina ord. 

   ”Vad!?” utbrast han. ”så, men vem är sonen då? Sa dem det? Sa dem vem hon är?” jag suckade. 

   ”Ja, det sa dem” berättade jag och han nickade på huvudet för att meddela att jag skulle fortsätta. ”hon heter Helena Somers och sonen är Chaz” denna gång vidgades inte bara hans ögon utan även hans haka föll och han tappade gaffeln rakt ner i tallriken. Länge satt han och bara stirrade på mig. 

   ”Chaz? Chaz Somers? Är Chaz din bror? Chaz!?” jag nickade försiktigt innan jag svalde. ”wow... det kunde man inte tro” jag skakade på huvudet då jag höll med hans åsikt. ”är du okej?” han grep tag om min hand som log på bordet och kramade den, jag kastade en blick på våra händer innan jag tog ett snyftande andetag. 

   ”Jag kan b-bara inte f-förstå att han har hållit d-det här hemligt så l-länge för mig. Jag m-menar hur ska j-jag vara säker p-på att han ä-är min riktiga p-pappa om mamma i-inte är d-det” snyftade jag fram och Justin såg beklagande på mig medan han smekte med tummen över min handrygg. 

   ”Kom” sa han sedan och drog min arm mot sig, jag lyfte mig från stolen och gick runt kanten innan jag satte mig ner i hans knä. Jag borrade ner ansiktet i hans hals och kände hans starka armar runt mig. Min favorit plats i världen - Justins famn. ”det kommer ordna sig, om du tvivlar så finns det DNA test att göra. Men du ska veta att det betyder inte att Stacey älskar dig något mindre, du kommer alltid vara hennes dotter. Helena är också en snäll kvinna och att vara syskon med Chaz kan ju inte vara hel dumt. Man har ju inte tråkigt” sa han och jag skrattade vid det sista. ”ni har alltid betet er som syskon, så detta borde inte förvåna mig. Chaz har också vara lika överbeskyddande som en bror också” jag lyfte på huvudet med rynkad panna. 

   ”Vad menar du?” frågade jag förvirrat. ”vaddå överbeskyddande?” Justin skrattade. 

   ”Ehm... du vet när vi var hemma hos Chaz, efter jag stött på dig i lekparken?” frågade han innan han såg menande på mig och jag nickade fort, han hade skrämt livet ur mig när han bara dök upp ur tomma intet. ”jag antar att han måste sett mina blickar på dig under hela dagen, för han tog upp det med mig sedan och sa i stort sett att jag skulle hålla mig borta från dig” jag stirrade med förvåning och ironi på honom. Chaz gjorde vad!? 

   ”Det gick ju lyckat” muttrade jag först och Justin skrattade. ”men gud, det har väl inte han rätten att bestämma” utbrast jag sedan, Justin ryckte endast på axlarna. 

   ”Tja, nu när denna lilla hemlighet kom fram antar jag att han hade det. Varje bror är överbeskyddande över sina små systrar när det kommer till killar, det kommer naturligt. Man vill att de ska ha dem bästa” svarade han, jag log mot honom och min hand på hans kind. 

   ”Han har då inget att oroa sig över för jag fick den bästa” ett leende spred sig över Justins läppar innan han snabbt lutade sig fram och kysste mig.

kände mig som en äkta stalker när jag gick in på Google för att hitta bilderna till kapitlet. xP heheheheheheh... ganska tråkigt kapitel, tycker jag.. men nu vet Justin i alla fall. hahahhaha. 

vad tycks? KOMMENTERA! ♥ har sett att min statiskt har ökat o jag börjar snart närma mig 300 läsare! ni fattar inte hur cooooooolt det är, heeeeeelt galet. men jag blir så otroligt glad över att se den öka. aaaahh! fangirling ova hea! ;) puss&kram. ♥

   ”Vore det okej om min hund kom ut ur sin bur, han kommer inte springa runt jag lovar. Han kommer endast sitta i mitt knä?” frågade jag vänligt till chauffören i framsätet, han kastade en blick bak mot mig genom bakspegeln innan han nickade. Jag log tacksamt innan jag låste upp gallret och tog ut Bubble som smackade glatt med tungan. Jag log tunt mot honom innan jag satte ner honom i mitt knä och såg till att han satt ner på sin rumpa innan jag vände blicken mot fönstret, mot träden som svischade förbi, mot den mörka skyn och gatulamporna som lös upp mitt ansikte när de åkte förbi.

Justins Perspektiv. 

”Kan jag ta om det?” frågade jag genom micken och fick en tummen upp utav Kuk Harell. Jag log och slöt ögonen för ett ögonblick innan jag öppnade dem igen och såg ner på texten framför mig. 

   ”I felt victim to your style, it’s so amazing, girl you’re in your own league

Rather be stuck in denial, yeah, then tryna be without you girl

So clear to me now, can’t explain what you’re doing to me, I did but I don’t know how

It’s gonna take some time, but I’ll figure it out” 

   Jag la till nya betoningar och andra slut tills jag blev nöjd med versen. Jag tog av mig hörlurarna och gick bort till dörren för att komma in i studion där Scooter satt tillsammans med Kenny. Kuk satt framför datorn och höll redan på att fixa med de olika ljudfilerna och vred de olika knapparna på det jätte stora mixer bordet. Jag slog fingret på mellanrums knappen på tangentbordet och det jag precis spelat in kom ut genom högtalarna. Jag log nöjt när det tystnade och nickade med huvudet. 

   I min ficka vibrerade plötsligt min telefon och jag fiskade snabbt upp den ur fickan för att se ner på skärmen. Ett leende spred sig genast över mina läppar när jag såg att det var Penny som ringde. 

   ”Hey babe?” hälsade jag i telefonen och såg ur ögonvrån hur Scooter och Kenny himlade med ögonen innan de skrattade. Mitt leende rann dock genast av mitt ansikte när jag bemöttes utav gråt och snyftningar, jag rynkade oroligt pannan. 

   ”Justin...” hörde jag henne pipa fram med förkrossad röst. 

   ”Vad har hänt?” fick jag genast ur mig och drog stressat handen genom håret, ännu en hög snyftning som skar i mig ekade från andra änden. 

   "Jag kan inte vara kvar här längre, det går inte. Om det inte är för mycket begär, skulle jag kunna bo hos dig ett tag?" svarade hon förtvivlat och min pannan la sig återigen i vek utav förvirring. 

   "Självklart, hjärtat. Men kan du berätta för mig vad som inte går längre? Vad har hänt? Han har inte slagit dig igen?" glädjen ven för ett ögonblick genom mig vid det faktum att hon kanske skulle komma och bo här med mig men blev sedan allvarlig igen när jag kom och tänka på hennes far. 

   "Nej, det har han inte. Det är en lång historia som jag kan berätta när jag kommer fram" svarade hon och jag andades lugnt igen medan jag nickade på huvudet för mig själv. 

   "Okej, babe. Ska jag boka flyg åt dig? När kan du åka?" frågade jag och gick fort bort till min laptop som stod på en utav bordet, jag lyfte upp skärmen och drog snabbt med fingrarna över den lilla plattan. Datorn vaknade till liv och jag skrek snabbt in lösenordet med ena handen. 

   "Så fort som möjligt. Tack" svarade hon, jag log snett åt henne. Hon var för gullig även när hon var såhär upprörd och ledsen. 

   "Allt för dig, jag älskar dig" jag kunde se framför mig hur hon som vanligt rodnade över orden som jag sa till henne och var enbart sanningen. 

   ”Jag älskar dig också” värmen fyllde mig över att höra henne säga samma sak innan jag tog bort luren från örat och la ner den på bordet. 

   ”Vad är det som pågår?” frågade Scooter och kom snart upp bakom mig. 

   ”Jag har själv inte fullt koll, det enda jag vet är att Penny behöver bo hos mig ett tag. Jag tror det har  att göra med hennes familj, men jag är inte helt säker på det heller. Det värsta är att om det inte har något med hennes familj att göra, börjar jag bli orolig” svarade jag och såg sedan menande på honom som för att säga att jag menade att jag anade publikt hat. Scooter nickade förstående. Jag vände mig mot datorn igen när mobilen vibrerade till igen. 

   Från Penelope: 

   ”Bubble följer också med, så var snäll och se till att det är tillåtet på planet. Puss <3" jag log och skrev in ett snabbt svar. 

   Till Penelope: 

   "I'm on it. Vi ses snart, puss <3" 

   Jag såg tillbaka på skärmen och klickade i all nödvändig information och hur det skulle betalas innan jag bekräftade beställningen och suckade. Jag kliade mig en aning trött bak i nacken. 

   Till Penelope:

   ”Flyget går om en timme, det är tillåtet att ha med sig rese stora djur bland sätena så Bubble klarar sig fint. Puss <3” 

   Även fast hon tydligen kommer under sämre förhållanden var jag fortfarande otroligt glad över att jag skulle se henne snart igen. Jag skulle få röra hennes ansikte och kropp, jag skulle få kyssa hennes läppar igen, jag skulle få krama henne, sova med henne i mina armar. 

   Från Penelope: 

   ”Tack, har jag någonsin sagt att du är den bästa som finns? ;) vi ses snart, puss <3” 

   Till Penelope: 

   ”Kan jag omöjligt vara när du är den bästa, näst bäst kanske. ;) <3” 

   Jag log åt mina egna ord innan jag låste telefonen och stoppade ner den i fickan igen. ”okej, hon är här om si sådär fyra timmar. Vi hinner köra ett tag till innan vi avslutar för dagen, eller?” frågade jag och såg på dem, klockan var redan ganska sent på kvällen. De kanske var trötta men de alla nickade på huvudet. 

Jag hade absolut ingen aning om vad det kunde vara som fick Penny att bli så förstörd, men vad den än var tänkte jag ta reda på det. Tillsammans med Kenny - för säkerhetsskull - anlände vi till flygplatsen. På grund utav att jag inte hade någon planerad resa var flygplatsen någorlunda folktom, inga paparazzis syntes till vilket jag fann otroligt skönt. Jag drog upp luvan över huvudet och böjde ner huvudet för att jag inte skulle riskera att bli igenkänd. Jag såg upp på den stora digitala tavlan som visade när alla plan som landade eller tog av, jag letade snabbt upp det rätta flyget och såg att det skulle dröja ännu en halvtimme innan hennes plan landade. Tillsammans med Kenny gick vi bort en bit för att inte stå i centrum för att vänta. 

   ”Vad tror du det är?” frågade Kenny plötsligt. Jag funderade tyst en stund innan jag ryckte på axlarna. 

   ”Jag har ingen aning, det kan vara vad som helst. Jag vet dock att hon och hennes föräldrar har haft det tufft en tid. Hennes föräldrar - eller hennes pappa framför allt - har inte haft den bästa inställningen till vårt förhållande. Han ansåg att jag var för gammal och tydligen tagit tidningarnas ord till punkt och pricka. Jag vet att en del saker de skrivit har varit sanna men mycket har bara varit rent skitsnack” svarade jag. Jag drog hela historien om vad som hänt den kvällen, hur Penny alltid känt att hon har kommit i andra hand på grund utav hennes bror och hur det blev för mycket. Hur hennes pappa sedan slagit till henne. 

   ”Wow...” mumlade Kenny när jag var klar. ”det kan inte vara lätt” jag skakade på huvudet medan minnesbilder från hennes ärr på benen flimrade framför ögonen på mig. Det var inte lätt och hon tog då ut det på sig själv. 

   Det plingade plötsligt till innan en kvinnlig röst ropade ut att Pennys plan var på landningsbanan. Jag hoppade ner från räcket jag suttit på och började gå bort mot hennes gate, jag stannade till och vi gick åt sidan när vi kom närmre. Ville inte skapa kalabalik. Dock tunnades ganska snart folkmassan ut sig och det var endast några få människor kvar, dörren stod fortfarande öppen och tillslut såg jag hur hon kom gående.

   Hon hade ryggsäcken på ryggen och Bubbles bur i ena handen, när hon tog steg utanför dörren ställde hon ner buren innan hon öppnade gallret. En glad och sprallig Bubble hoppade ur men hon såg till att fort koppla honom så han inte i sin iver skulle springa bort. Med en suck reste hon sig från sin hukande ställning och bar upp buren igen, hon hade endast mörka, diskreta kläder men hon stod fortfarande ut med sitt rosa hår som var uppsatt i en slarvig knut på huvudet.

   Hennes ögon såg trötta och svullna ut, som att hon gråtit ända sedan hon åkte. Kan inte bli bättre utav det faktum att klockan dessutom var två timmar mer i Stratford, när den tanken slog mig slängde jag en blick på klockan, ‘11.30’ stod den på. Pennys ögon svepte över platsen och jag började gå mot henne, hennes ögon mötte plötsligt mina och hon stannade upp i sina rörelser. Sedan började hennes haka och underläpp darra och jag förstod genast att hon var på gränsen till tårar, med några få steg kvar bredde jag ut armarna och hon sprang rakt in i min famn. Fort la jag armarna om henne och tryckte hennes kropp mot min, hon grät häftigt mot min hals medan jag i ett försök att trösta henne strök henne över ryggen. 

   ”Det kommer bli bra” mumlade jag åt henne. Hon lutade sig tillbaka och snyftade till, jag strök bort hårslingorna som hamnat i hennes ansikte innan jag torkade bort tårarna som fortsatte rinna längst hennes kinder. ”gråt inte, jag hatar att se dig gråta” sa jag och hon gjorde ett tappert försök i att sluta men snyftade högt i alla fall. Försiktigt fortsatte jag smeka över hennes kinder med tummarna medan jag höll hennes i ett fast grepp mellan mina händer.

   Hon tog sedan några djupa andetag för att lugna sig själv vilket gav lyckade resultat, hon log snett mot mig och jag skrattade lågt innan jag böjde på nacken. Jag pressade mjukt mina läppar mot hennes och kände genast den där känslan av häftigt begär och saknad. Jag hade saknat henne mer än jag anade. 

   ”Kom så hämtar vi din väska och så åker vi hem sedan. Du måste vara jätte trött” mumlade jag några centimeter från hennes läppar. Hon nickade och ett litet leende spred sig över hennes läppar. Jag lutade mig tillbaka helt och släppte hennes ansikte, jag grep istället tag i hennes hand och flätade samman våra fingrar. ”här jag kan ta den där” sa jag och tog buren ur hennes hand, även fast ner var tom och då i stort sett lätt som en fjäder tyckte jag det var viktigare att hon hade ett fast grep om Bubbles koppel. Nyfiket trippade han fram och tillbaka bredvid oss medan han följde olika personer med huvudet. 

   Penny hade hälsat på Kenny medan jag stått och inspekterat den lilla hårbollen nere på marken och vi satte av till hämtningen utav resväskor. Pennys har den enda som var kvar, Kenny erbjöd sig att ta den och Penny tackade vänligt. Väl sittande i bilen lutade hon huvudet mot min axel och Bubble rullade ihop sig i hennes knä, jag la armen runt hennes axlar och la kinden mot hennes hjässa. 

   ”Sov du så väcker jag dig när vi är framme” mumlade jag åt henne och hörde nästan genast hur hennes andetag blev djupare. Hennes arm låg runt min midja och hon kramade mig närmre för ett ögonblick innan hon tappade styrkan och somnade. 

Med Penny i mina arm gick jag från garaget och bort till ytterdörren, Kenny hade hjälpt mig få in hennes väskor medan Bubble på egen maskin halvt sprungit in genom ytterdörren. Penny mumlade något mot min hals innan jag såg hur hennes huvud lyftes. 

   ”Är vi framme?” frågade hon sömndrucket och gnuggade sig i ena ögat med handen. 

   ”Ja, välkommen hem till mig” svarade jag och klev innanför dörren. Jag såg genast hur hennes ögon plötsligt vart på hel spänn och de svepte över vartenda möbel och vägg hon kunde se. 

   ”Wow, du har ett jätte vacker hem” andades Penny fram när jag visat henne vardagsrum, köket, de viktigaste rummen för att hon skulle kunna lokalisera sig i det stora huset. 

   ”Tack” jag log glatt mot henne. ”men baksidan kan jag visa imorgon, det första intrycket är finare i dagsljus” Penny skrattade lågt men nickade. ”är du hungrig eller nått?” frågade jag sedan. 

   Men hon skakade på huvudet. ”nej, bara trött” svarade hon innan en gäsp slapp ur henne som en demonstration. Jag nickade och gick bort till mitt sovrum istället. ”ja, han har hittat sin plats i alla fall” sa Penny roat för inne på min säng hade Bubble kurrat ihop sig till en boll och sov redan. Igen. Jag skrattade och släppte ner Penny på golvet. ”jaha, ska jag äntligen få prova din säng nu när du provat min” sa hon med händerna på höfterna, jag log roat innan jag slog ut armen mot sängen.

   ”Ta för dig bara” sa jag och hon log stort. Hon gick sedan fram till sängen, knöt fort upp skorna och sparkade av sig dem innan hon kröp upp till kuddarna och hon la sig ner. Ett högt stön som gick över till en gnällande ton slapp ur henne. 

   ”Oh my God, detta är himmelriket på riktigt. Hur skulle du någonsin vilja byta den här sängen mot någon annan?” utbrast hon medan hon gosade ner sig bland kuddarna. Jag skrattade. ”jag kommer nog aldrig lämna den här sängen, tyvärr” sa hon sedan, jag ryckte på axlarna, sparkade av mina egna skor innan jag kröp upp så jag stod ovanför henne. 

   ”Fungerar fin fint för mig” svarade jag och hon skrattade ner i kudden. Hon rullade sedan runt så hon låg på rygg och såg upp på mig, hennes ögon glittrade i det svaga skenet som kom från lampan på nattduksbordet. ”jag älskar dig” 

   ”Jag älskar dig också” viskade hon tillbaka innan jag böjde mig ner och våra läppar möttes. 

   ”Detta har inget att göra med varken att vi ska flytta - vilket vi inte ska - eller Jesse. Detta handlar enbart om dig och din far” sa mamma. Jag rynkade fort på panna, om det inte handlade om att pappa kom med en ursäkt... vad i hela friden handlade det om då? Jag såg hur pappa öppnade munnen innan han stängde den igen, meningen som sedan kom ut ur hans mun fick mig att tappa hakan.

Jag skrattade högt och kunde inte tro det jag just hört, drev han med mig? Jag tog mig om magen och kastade en blick på pappa som stod kvar, lika allvarlig och kall. Långsamt slutade jag skratta och mina ögon fylldes istället utav tårar. 

   "Är du seriöst? Det är väl klart detta är min mamma" utbrast jag och slängde ut en arm mot mamma. Förtvivlat letade jag efter hennes blick men hon såg endast ihärdigt ner i bordsskivan. "mamma?" frågade jag med sprucken röst medan tårarna fortsatte stiga i ögonen. 

   "Det är sant, Penelope. Jag är inte din biologiska mor" genast visste jag att hon menade allvar då hon använde sig utav mitt riktiga namn och inte min smeknamn. Därefter kom ett kvävande tryck över min bröstkorg och jag fick svårt att andas, magen kändes som en fem kilo mjölsäck och min panna rynkades i förvirring och sorg. 

   "Vad... vem... ni kan inte... v-va?" tystnaden fyllde köket då varken pappa eller mamma - om nu någon utav dem över huvud taget var mina föräldrar - lät mig smälta nyheten. "ni kan inte mena allvar!? Varför skojar ni med mig!? Det är inte roligt!" skrek jag åt dem innan jag snyftade högt när gråten fastnade i halsen. 

   "Stacey är inte din biologiska mor, vi är fullt allvarliga när vi berättar detta. Jag var gift med en annan kvinna när du var liten, men vi skilde oss inte långt efter du föddes och jag träffade Stacey kort där efter" berättade pappa och gick bort från diskbänken för att ta några steg framåt. Jag såg fortfarande med misstro på honom, vem var den här andra kvinnan då? Hur kunde han göra såhär mot mig? Hur vet jag att han inte ljuger? Hur vet jag att han är min riktiga pappa om mamma - eller Stacey - inte är min riktiga mamma? Frågorna vimlade runt i mitt huvudet medan jag såg stint på pappa. 

   "Vem är hon? Vem är den andra kvinnan? Min... riktiga...?" frågade jag tillslut och satte händerna på höfterna. Pappa suckade tungt. 

   "Du har redan mött henne, hon heter idag Helena Somers" min haka föll och för ett ögonblick flimrade det till framför ögonen på mig. Mina ben blev till spagetti och andetaget fastnade i halsen. 

   "Helena Somers?" pressade jag fram. "Chaz mamma?!" jag skakade sedan på huvudet, nej det kunde inte stämma! Det kunde det inte... "betyder det... betyder det-" 

   "Att Chaz är din bror, ja" hur kunde detta vara möjligt? 

   "Vänta lite, så vi flyttade inte hit för Jesses skull... vi flyttade hit så du kunde komma närmre DIN SON!?" röt jag, jag hade fått nog. Den här familjen var helt klart för mycket för mig, varför skulle den fortsätta såra mig? 

   "Helena ville ha dig närmre och kanske lära känna dig, hon har inte sett dig sedan du var ett ungefär. Och ja, jag ville se hur min andra son mår och vuxit upp till att bli" svarade pappa innan han drog en hand över ansikte och sedan genom håret. 

   "Hur kunde du göra såhär mot mig?" frågade jag kvävt och såg sårat på honom. 

   "Penny, jag-" 

   "Hur tror du det är okej att uppfostra mig och få mig att tro att min familj är 100% ÄKTA! När den tydligen är långt ifrån det. Hur vet jag att du ens är min biologiska far, huh? För jag börjar tvivla" avbröt jag och skrek honom rakt i ansiktet. "hur vet jag att du inte är en inhyrd far för att jag inte ska få reda på någon mystisk och knäpp historia om mina riktiga föräldrar!?" 

   "Penny, jag är din riktiga far det svär jag på men om du har dina tvivel kan vi lätt göra ett DNA test" jag skakade bara på huvudet. 

   "Jag vill inte veta, hela den här familjen är vrickad och jag är trött. Jag vill inte längre" svarade jag bara medan tårarna rann nerför mina kinder. Sedan vände jag på klacken och stormade ut ur köket. 

   "Vänta, Penny... vad menar du?" Stacey kom springandes efter mig innan jag kände hennes fingrar runt min handled och jag svängdes runt. 

   "Jag åker, jag orkar inte vara här längre. Allt är för dystert och upp och ner vänt, ni bara fortsätter att såra mig och jag vet inte hur länge till jag orkar leva med det" jag slet mig ur hennes grepp innan jag sprang uppför trappan och in på mitt rum. Jag letade febrilt runt efter min telefon innan jag fann den på sängen bland täcket, fort låste jag upp den för att sedan kunna ringa Justins nummer. Jag tryckte luren mot örat medan jag hörde hur signal efter signal gick fram. Jag drog ut min stora resväska som låg intryckt under min säng och öppnade lockat.

   "Svara, svara, svara..."

   "hey, babe" hälsade han glatt när han äntligen svarade, hans mjuka och lena stämma fick tårarna att spruta och andetagen att fastna i halsen ännu en gång.

   "Justin..." kved jag fram. 

   "Vad har hänt?" frågade han genast oroligt. Jag snyftade högt medan jag gick över golvet och bort mot min garderob. 

   "Jag kan inte vara kvar här längre, det går inte. Om det inte är för mycket begär, skulle jag kunna bo hos dig ett tag?" frågade jag och slängde ner klädesplagg eller klädesplagg i väskan. Såg noga till att ta de kläderna som jag använde mest och kände var nödvändigast att ta med.  

   "Självklart, hjärtat. Men kan du berätta för mig vad som inte går längre? Vad har hänt? Han har inte slagit dig igen?" jag hörde hur han blev argare mot slutet men jag skakade genast på huvudet tills jag insåg att han inte kunde se mig. 

   "Nej, det har han inte. Det är en lång historia som jag kan berätta när jag kommer fram" svarade jag. 

   "Okej, babe. Ska jag boka flyg åt dig? När kan du åka?" frågade han. 

   "Så fort som möjligt. Tack" 

   "Allt för dig, jag älskar dig" orden fick ännu en våg utav tårar att välla upp i mina ögon. 

   "Jag älskar dig också" svarade jag, med det tog samtalet slut och jag fokuserade helhjärtat på att packa klart. Jag packade ner kläder, smink, skor och andra saker som jag var i ett behov utav. Jag letade fram Bubbles hund bur - som påminde mycket om en katt bur då han var så liten - ur garderoben innan jag ställde den på sängen bredvid min resväska. Fort grep jag tag i telefonen igen för att skicka iväg ett sms till Justin.

   Till Justin: 

   "Bubble följer också med, så var snäll och se till att det är tillåtet på planet. Puss <3" 

   Från Justin: 

   "I'm on it. Vi ses snart, puss <3" 

   Jag log snett innan jag vände mig mot Bubble som såg nyfiket upp på mig från golvet. 

   "Vi ska åka iväg ett tag, vad säg om det va?" frågade jag honom, han la huvudet på sned innan han skällde till. Jag log och lyfte upp honom innan jag satte in honom i buren. Jag stängde försiktigt igen gallret innan skickade honom ett leende. Jag såg över mitt rum och gick till sidan utav sängen innan jag grep tag i min favorit kudde för att ha med mig på flyget. Det här skulle gå bra, försökte jag intala mig själv. Jag fixade det här. 

   Att jag inte kunde stanna i detta hus längre var ett faktum, de skulle klara sig utan mig. Lätt. Mamma och pappa - jag rynkade på pannan när jag tänkte dem orden - skulle klara sig fint, de skulle ändå vara fullt upptagna utav att ta hand om Jesse. Jesse! Honom hade jag totalt glömt, honom ville jag ju inte lämna. Tänk om något hände medan jag var borta, tänk om... nej! Jag hade inte råd att tänka så. Penny, du måste göra det här för din skull, sa en röst i mitt bakhuvud. När gör du någonsin något för dig själv? 

   Jag nickade långsamt på huvudet i ett tecken på att jag höll med mig själv. Fort gick jag bort till garderob för att byta om till ett par mönstrade svarta strumpbyxor, mjuka shorts som stred upp till midjan och en stickad kofta. Håret snodde jag upp en slarvig knut på huvudet innan jag knöt på mig mina svarta Dr. Martens. Efter det gick jag återigen bort till sängen för att knäppa igen min resväska och dra bort den ur sängen. Jag grep tag i Bubbles bur också innan jag gick bort till dörren, öppnade den och ställde de två väskorna utanför i korridoren. 

 

   Tillsist grep jag tag i min ryggsäck som var fylld med saker som jag ville ha med mig under flyget och hissade upp den på ryggen, med en sista blick runt i rummet stängde jag dörren och tog mig bort till Jesses rum. Han satt redan upp i sängen när jag kom in och såg nyfiket och frågande på mig. 

   "Penny, vad är det som händer? Jag tyckte jag hörde att du skrek där nere" sa han innan jag hann öppna munnen. Sorgset såg jag på hans härjade och trötta ansikte, han hade mörka ringar under ögonen och hans läppar var spruckna och en aning svullna. 

   ”Jesse...” sa jag försiktigt medan jag gick fram till honom i sängen. ”jag måste åka iväg ett tag” 

   Han rynkade genast på pannan. ”varför det?” frågade han. 

   ”Därför jag och mamma och pappa kommer inte speciellt bra överens för tillfället och jag känner att jag bara behöver ha mitt eget space för ett tag. Tills allt lugnar ner sig så kommer jag hem igen” berättade jag medan jag grep tag i hans lilla hand och kramade den. Han nickade försiktigt.

   ”Okej, jag vill att du ska må bra. Så gör vad du måste” svarade han, jag knep ihop läpparna till ett rakt streck i ett försök att hålla inne tårarna. Men misslyckades då de i nästa sekund rann nerför mitt ansikte. 

   ”Jag älskar dig, Jesse. Glöm aldrig det, du är den bästa brodern man kan ha” grät jag och drog in honom i en kram, jag kände hur hans armar lades runt mig innan jag de kramade så hårt de orkade. 

   ”Jag älskar dig också, Penny. Mer än du anar, du har alltid funnits där och jag kommer sakna dig medan du är borta. Men se bara till att ringa mig någon gång då och då” svarade han och jag snyftade till mot hans axel innan jag nickade. 

   ”Självklart ringer jag. Varje dag. Gör inget dumt nu medan jag är borta, jag förväntar mig att du sitter i den här sängen när jag kommer tillbaka” när jag sa det sista lutade jag mig tillbaka för att kunna se honom stint i ögonen för att säga att jag menade allvar. Han skrattade till. 

   ”Jag kommer vara här, jag lovar” försäkrade han mig om. Jag nickade nöjt innan jag pep till och drog in honom i ännu en kram. Mobilen pep till i min ryggsäck och fångade min uppmärksamhet. 

   Från Justin: 

   ”Flyget går om en timme, det är tillåtet att ha med sig rese stora djur bland sätena så Bubble klarar sig fint. Puss <3” 

   Till Justin: 

   ”Tack, har jag någonsin sagt att du är den bästa som finns? ;) vi ses snart, puss <3” 

   ”Justin?” jag såg genast upp för att se Jesse med ett roat flin och blicken på skärmen. Jag skrattade. 

   ”Ja, jag ska bo hos honom” svarade jag och Jesse såg genast med stora ögon på mig.

   ”Så du ska till LA. Lyx” utbrast han avundsjukt och jag log roat. 

   ”Men jag måste gå nu, mitt plan avgår om en timme ungefär” jag reste mig från sängen innan jag placerade en kyss på hans hjässa. ”vi ses snart igen, okej? Jag älskar dig” 

   ”Det gör vi, älskar dig med” svarade han och jag gav honom en liten vink innan jag försvann ut genom dörren. Bubble gnällde lågt när jag närmade mig. 

   ”Du får snart komma ut vännen” sa jag till honom innan jag bar upp resväskan och honom. Långsamt för att inte ramla tog jag mig nerför trappan och sedan bort till hallen. Därefter ringde jag en taxi som skulle komma inom några minuter, jag tog på mig jeansjackan som hängde på sin krok och krängde på mig den. 

   ”Penny... Snälla åk inte, vi kan fixa det här” Stacey kom plötsligt ut i hallen med gråtränder över kinderna och ögonen rödspruckna. En stöt utav smärta ven in i min mage vid synen utav hennes förtvivlade ansikte men jag behövde vara stark och envis. Jag behövde det här, jag behövde få kommer bort från dem. 

   ”Nej, det kan vi inte. Inte nu i alla fall, kanske om några veckor men just nu vill jag inte ha något med er att göra” svarade jag och hörde ett tut utifrån och förstod genast att det var min taxi. ”det där är min taxi, jag åker till LA. Jag vet inte när jag kommer hem igen men... jag hör av mig” jag öppnade ytterdörren och lyfte upp Bubbles bur och resväskan innan jag klev ut i natten. 

   Chauffören klev ur bilen och kom mig till mötes, han tog min resväska och var snabb med att lägga den i bagageutrymmet. Jag kastade en blick bak mot huset för att se Stacey stående i dörröppning med ena handen på handtaget och den andra över munnen. Ingen skymt utav pappa. Jag slet blicken från henne och de giftiga tankarna som fortsatte attackera mig innan jag gled in i bilen och spände fast mig. 

   Från Justin: 

   ”Kan jag omöjligt vara när du är den bästa, näst bäst kanske. ;) <3” 

   Jag skrattade åt hans gulliga ord som värmde min kropp och fick mig för ett kort ögonblick att glömma allt innan det träffade mig som en knytnäve i ansiktet igen. 

   ”Vore det okej om min hund kom ut ur sin bur, han kommer inte springa runt jag lovar. Han kommer endast sitta i mitt knä?” frågade jag vänligt till chauffören i framsätet, han kastade en blick bak mot mig genom bakspegeln innan han nickade. Jag log tacksamt innan jag låste upp gallret och tog ut Bubble som smackade glatt med tungan. Jag log tunt mot honom innan jag satte ner honom i mitt knä och såg till att han satt ner på sin rumpa innan jag vände blicken mot fönstret, mot träden som svischade förbi, mot den mörka skyn och gatulamporna som lös upp mitt ansikte när de åkte förbi.

ett händelserikt kapitel minsann... o långt. =D hoppas ni gillade det! så Penny ä Chaz syster huh? vad tycker ni om det? var det något ni hade förväntat er? tyckte ni hon gjorde rätt som åkte? 

vad tycks? KOMMENTERA! ni vet vad jag skrev i inlägget nedan, kanske kan komma fler kapitel ikväll. jag menar kvällen är fortfarande ung... väldigt ung. xP puss&kram. 

tjaba tjena i lingonskogen! wuzzup? everything gooooood? xD

är i alla fall på väg hem nu, har sovit hos min kompis o haft det myyyys. därför kom det inget kapitel men jag har börjat skriva på det o jag tänkte skriva på det på vägen hem nu. så förvänta er kapitel ikväll, kanske fler än ett! ;)

puss&kram. <333

   ”Jag slipper helst” mumlade han tillslut och Penny skrattade roat. 

   ”Det var väl det jag trodde” svarade hon innan hon lät armarna falla till sidan. ”så vad har vi lärt oss idag, Chaz?” frågade hon sedan. 

   ”Att aldrig påpeka eller fråga om tjejer är under deras period” mumlade han ännu en gång till svars. Penny klappade nöjt i händerna och jag skrattade lågt. Jesus...

Måndag, 18:e Februari. 

Med en suck vaknade jag upp utav väckarklockans ringning, med ett högt stön slog jag hårt på 'snooze' knappen för att få det fruktansvärda ljudet att tystna. Jag sträckte ut armen för att känna bredvid mig men påmindes ännu en gång utav det faktum att Justin redan åkt tillbaka. Jag visste att fler avsked skulle komma och visste att det inte fanns något att göra åt det men det hjälpte inte smärtan i bröstet. Trött sköt jag bort täcket och ställde mig upp, mitt parkettgolv var kallt mot mina nakna fötter och fick mig att huttra.

   Fort tassade jag bort till min garderob för att välja kläder. Jag drog på mig ett par tunna hudfärgade strumpbyxor innan jag fick på mig mina ljusa hängselbyxor med de vita virkade fickorna som stack fram längst ner. Jag drog en blommig bh/topp över huvudet och drog ner den över brösten. Tillslut hängde jag två svarta halsband runt halsen och pryde handlederna med armband. Håret borstade jag snabbt genom men lät annars mina lockar falla över ryggen.

   Borde ändra färg snart, tänkte jag för mig själv medan jag tog upp ögonskuggspaletten från bordet. När jag var klar hade jag ljusa färger på ögonlocken medan lösögonfransarna hade massa glitter på sig. Mina läppar var klar röda och jag smackade nöjt med munnen. Jag gick bort till min ryggsäck och drog upp mina hörlurar innan jag satte dem i öronen och skruvade upp musiken. ‘Vegas Girl’ med Conor Maynard dunkade ur hörsnäckorna och jag diggade med huvudet i takt till musiken och mumlade frånvarande med i texten. 

”Imorgon” sa jag och la med triumf armarna i kors över bröstet, Daniela svalde skrämt men nickade tillslut på huvudet. 

   ”Snälla, inget för galet” vädjade hon lågt. 

   ”Du kommer se precis så galen ut som jag vill att du ska” försäkrade jag henne innan jag gick runt henne för att gå in i klassrummet. Hon kommer se ut som en riktig färgexplosion, tänkte jag roat för mig själv. Mrs Clarkson steg in i salen och jag suckade. 80 minuter utav matematik förevisning kan ta sin början ...döda mig! 

*

”Välkommen in” jag öppnade ytterdörren och såg en trött Daniela utanför. Hon stod i mjukisbyxor och jacka då jag sagt att det inte var någon idé att klä sig i annat då jag ändå skulle få henne att bära mina kläder. Hon såg gav mig en ironiskt blick vilket fick mitt leende att växa sig större. Det var hur festligt som helst hur mycket hon verkligen hatade att hon blev tvingad det till detta. Men ett vad är ett vad. Hon drog av sig jackan och hängde upp den på en utav krokarna innan hon vände sig mot mig. 

   ”Få bara detta överstökat” stönade hon sedan och jag nickade roat. 

   ”Okej, följ mig” svarade jag och gick bort mot trappan, jag puttade löst upp dörren intill mitt rum och hörde en svag flämtning bakom mig. Jag kastade en blick bakåt för att se fascinationen som sken från Danielas ansikte, hennes ögon svepte över mitt rum medan hennes haka hängde. 

   ”Är detta ditt rum?” utbrast hon sedan och jag nickade stumt. ”wow” mumlade hon och gick långsamt in i mitten utav rummet. ”har du gjort den?” frågade hon och pekade på den stora målningen som täckte hela väggen. 

   ”Ja” svarade jag medan jag nickade på huvudet. ”wow” yttrade hon igen. 

   Ja wow, tänkte jag för mig själv. Daniela kan faktiskt ge en komplimang. Jag skakade roat på huvudet och gick bort till min garderob för att börja titta runt bland kläderna och se till att de kläderna jag valde passades Danielas storlek. Jag drog i alla fall fram ett par nätstrumpbyxor i skrik blått och gav dem till henne. 

   ”Vill du att jag ska bära de här!? Är du galen?” utbrast hon bakom mig med skärrad stämma, jag himlade med ögonen.

   ”Ja, Daniela jag vill att du ska bära dem. Allt jag ger dig idag kommer jag vilja att du ska bära så bara vänj dig. Såja av med mjukisarna och på med strumpbyxorna” svarade jag och pekade bort mot sängen där Bubble låg. 

   ”Men kommer det inte bli jätte kallt med de här?” frågade hon sedan tveksam, jag drog genast fram ett par hudfärgade strumpbyxor och gav dem till henne. Med en suck gick hon bort till sängen och hoppade överraskat till. ”är detta din?” hon vände huvudet mot mig medan hon pekade på Bubble. 

   ”Ja, han heter Bubble” svarade jag stolt och log mot min lilla hårboll. 

   ”Söt” hörde jag Daniela mumla och jag log snett innan jag vände mig mot kläderna igen. Jag drog fundersamt på munnen när jag tänkte genom om jag skulle ge henne kjol eller shorts. Tillslut bestämde jag mig för shorts då jag inte riktigt tror att hon skulle kunna fixa hela kjol grejen, dessutom hade hon nätstrumpbyxor vilket var snyggast med shorts. Jag kastade henne ett par ljusa jeans shorts med både slitningar och silvriga nitar. Jag himlade ännu en gång med ögonen när jag hörde en suck lämna hennes mun. 

Jag kikade över axeln på Daniela när hon stod med en förfärad minn och blicken fastfrusen på sig själv i spegeln.

   ”Vad har du gjort med mig?” väste hon fram, jag log och granskade henne från topp till tå. På överkroppen hade jag gett henne utav mina rosa bh:ar som det var extra långa nitar på tillsammans med ett linne som var så urringat att de gott och väl visade det häftiga nitarna. Tillsammans med det hade hon min militär mönstrade väst och ett långt halsband.

   Hennes ansikte hade jag lagt mer smink på än vad jag normalt brukade göra på mig själv, hennes ögon var sminkade med grön, vit och svart ögonskugga tillsammans med eyeliner och lösögonfransar. Hennes läppar var målade i samma nyans som ögonen och enligt mig så rockade min sminkning. Hennes blonda hår låg nu i mitten bena och hängde rufsigt och fritt runt hennes ansikte. 

   ”Gett dig kläder och använt lite kosmetika i ditt ansikte” svarade jag nonchalant. 

   ”Lite!?” fräste hon tillbaka innan hon pekade demonstrativt mot hennes ansikte och jag såg tillbaka på henne som att jag inte förstod vad hon talade om. Hon suckade tillslut och gav upp. ”varför klär du dig såhär?” frågade hon sedan och kastade en blick mot spegeln, jag ryckte på axlarna. 

   ”Jag ville vara annorlunda och har alltid funnit intresse i kläder och målning - vilket även innebär att måla ansiktet” svarade jag och satte tillbaka alla ögonskuggor på sin plats innan jag kastade en blick på klockan. Vi började om en halvtimme, perfekt. ”men vi måste gå nu om vi ska hinna till skolan i tid” påpekade jag och ett panikartat uttryck svepte över hennes ansikte. 

   ”Du, jag mår nog inte så bra. Jag går nog hem istället” sa hon men jag skakade fort på huvudet. 

   ”Åh nej, du ska följa med till skolan om jag så ska behöva släppa dig via ankeln” sa jag och såg menande på henne. ”men nu, låt mig ta en bild på mitt mästerverk” jag drog upp min telefon och höll upp den, hon ställde sig nonchalant framför mig och såg stint på mig. Jag tog ändå en bild på henne och log vänligt mot henne. 

   ”Fint” kommenterade jag och stoppade ner mobilen tillbaka i väskan. Jag hissade upp den på ryggen innan jag snabbt gick fram för att se mig i spegeln så mitt smink inte hade kladdat någon annan stans i ansiktet. ”då går vi, kom Bubble” 

”...det var så otroligt roligt, alla i skolan stirrade som Marwin och Doris gör när de får syn på den där lampan långt ner på havets botten. Daniela blev så irriterad att hon skällde ut flera stycken och hon klagade jämt och ständigt på antingen det ena eller det andra bland kläderna” berättade jag för Justin genom telefonen som skrattade lågt här och där. 

   ”Önskar att jag kunde sett det med mina egna ögon” svarade han roat. 

   ”Åh, jag kan skicka bilden jag tog på henne” försäkrade jag honom. ”vad har du själv gjort idag?” 

   ”Varit i studion, varit i studion, ätit och-”

   ”Nej! Låt mig gissa... varit i studion?” han skrattade och jag kunde se framför mig hur han nickade. ”låter skoj, hur går det?” frågade jag och puffade till kudden bakom min rygg innan jag la mig ner igen. En suck hördes innan han drog in ett andetag. 

   ”Bra” svarade han sedan. ”låtarna börjar bli klara men vi har insett att vi har på tok för många. Jag skulle säkert kunna göra tre album med alla låtarna jag skrivit” jag drog roat på munnen.

   ”Men se det positivt, du kommer inte behöva skriva fler låtar för de kommande albumen” 

   ”Ja... fast det kommer jag nog göra i alla fall” svarade han och jag skrattade. ”jag saknar dig förresten, typ... otroligt, mega mycket. Även fast jag såg dig för bara två dagar sedan” mitt hjärta svällde och min kropp värmdes genast upp utav hans gulliga ord, jag kände hur kinderna hettade och hur ett fånigt stort leende bredde ut sig över mina läppar. 

   ”Jag saknar dig med, du vet inte hur mycket jag saknar att vakna med dig liggandes bredvid mig” svarade jag med en olycklig suck mot slutet. 

   ”Du får komma och prov ligga min säng snart helt enkelt” kontrade han. 

   ”Det går nog att ordna, jag slår vad om att den är jätte mjuk” han skrattade i andra ändan. 

Måndag, 4:e Mars. 

Två veckor, två veckor som bara flugit fram och inget spännande hade hänt överlag. Justins 19 års dag hade varit för några dagar sedan och jag tyckte det var mycket tråkigt att jag inte kunde vara där i LA med honom under hans stora dag. Men han hade försäkrat mig att det var lugnt och jag hade i gengäld lovat att gottgöra honom när vi ses igen. Hans album fortsatte göra framsteg och jag kände hur jag själv började bli taggad på att få höra resultatet. 

   ”Penny!” hörde jag ett rop från nedervåningen, jag suckade svagt och reste mig från skrivbordsstolen och la ner blyertspennan. Jag gick bort till min dörr och ned till köket där mamma satt vid köksbordet medan pappa stod vid diskbänken. Om ni undrade har pappa fortfarande inte yttrat orden ’förlåt mig’ men han har dock försökt flera gånger inleda konversationer med mig. Jag förstod inte varför han betedde sig så, tyckte han jag förtjänade det så mycket att han inte tyckte det var något att be om förlåtelse för? 

   ”Ja?” frågade jag och la armarna i kors över bröstet. 

   ”Skulle du vilja sätta dig ner, vi har en sak vi vill berätta för dig” sa mamma lugnt och nickade menande mot stolen mittemot henne. 

   ”Jag slipper helst, med tanke på förra gången ni ville berätta en sak för mig” påpekade jag och hon suckade men nickade sedan förstående. Hon kastade sedan en blick på pappa som för att säga att hon ville att han skulle börja. Jag vände genast blicken mot pappa och höjde frågande på ögonbrynen åt honom. 

   ”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här...” började han tveksamt och kliade sig i nacken. 

   ”Om det är att du vill säga förlåt, så säg det bara. För jag har väntat nog tycker jag” la jag mig i. Pappas blick hårdnade genast. 

   ”Nej, detta har inget med de att göra. Detta har med familjen att göra” svarade han. 

   ”Vad är det med familjen? Är det Jesse? Säg inte att vi ska flytta igen!?” utbrast jag fort och en aning panikslaget medan jag såg allvarligt på dem. Mamma skakade fort på huvudet. 

   ”Detta har inget att göra med varken att vi ska flytta - vilket vi inte ska - eller Jesse. Detta handlar enbart om dig och din far” sa mamma. Jag rynkade fort på panna, om det inte handlade om att pappa kom med en ursäkt... vad i hela friden handlade det om då? Jag såg hur pappa öppnade munnen innan han stängde den igen, meningen som sedan kom ut ur hans mun fick mig att tappa hakan.

ojojojojojojoojj! VAD TROR NI HAN SÄGER!??? gaaaaah, vad tror ni? värsta cliffhangern hära! ;) hahahah, okej... det finns värre. men ooooooooooooooooh! vad tror ni? 

vad tycks?? KOMMENTERA! ♥ puss&kram. 

   ”D-Du kan inte göra så mot dig själv, d-du kan inte. Du... du...” började han stamma fram. 

   ”Justin, lugna dig. Jag har inte gjort det på flera år och kommer inte börja göra det igen, det var bara mitt sätt att hantera allt. Det fick mig under den tiden att känna mig bättre, men efter Spencers hjälp insåg jag att det hjälpte inte någon utan förstörde bara mig själv. Du behöver inte oroa dig”

Justins Perspektiv. 

Trött sträckte jag på mig och gäspade stort, jag knep ihop med ögonen innan jag sömnigt öppnade dem. Rummet var dunkelt och gjorde att jag inte nödvändigtvis behövde kisa med ögonen. Sängen var mjuk - nästan för mjuk - och duntäcket låg över nedre delen utav min rygg och kudden höll jag hårt i mina armar. Jag vred på huvudet för att se Penny liggandes bredvid mig, fortfarande i djup sömn. Hon låg på rygg och t-shirten hon sovit i hade åkt upp och blottade hela hennes mage, täcket hade hon sparkat av sig.

   Jag rynkade sorgset på pannan när min blick vandrade ner över hennes kropp, över hennes höftben som stack fram tills de fann hennes ben. Jag vred på mig så jag låg på sidan och upphöjd med hjälp utav armbågen. Försiktigt - för att inte väcka henne - smekte jag med fingertopparna på de små ärren som pryde hennes hud. Jag hade aldrig märkt dem förut, de var knappt synliga förrän man visste att de fanns där. 

   När hon berättat anledningen bakom dem hade jag... jag hade flippat ur. Mest inombords. Att hon någonsin skadat sig själv, tanken gjorde mig galen. Att hon någonsin fallit så långt ner i sina sorger att hon fann endast självtillfogade skador som den enda utvägen. Men hon hade lovat att hon hade slutat och aldrig skulle göra det igen. Min blick sökte sig upp över hennes kropp igen och tillslut stannade vid hennes slutna ögon.

   Jag tyckte mig se små ryckningar i hennes mungipor och förstod genast att hon var vaken, men låtsades sova. Jag log roat innan jag böjde mig ner och placerade mjuka kyssar över hennes mage, hon rös genast till och drog in magen. Jag flinade mot hennes hud och vandrade neråt med mina läppar, jag hann en bit från hennes troskant när jag hörde det svaga stönet från hennes mun. Roat sträckte jag mig upp till hennes ansikte igen och lutade mig över hennes så min andra armbåge hamnade på andra sidan utav hennes kropp. 

   ”God morgon babe” mumlade jag och böjde ner huvudet för att placera en lätt kyss på hennes fylliga läppar. Hon log och snart öppnade hon sina ögon så jag fick se hennes vackra bruna ögon. 

   ”God morgon” mumlade hon tillbaka. ”sovit gott?” frågade hon sedan innan hon suckade och lät huvudet falla åt sidan. Jag böjde mig ner och gosade in ansiktet mot hennes hals. 

   ”Som en stock, din säng är rena himmelriket. Kanske ska ta med mig den till LA” svarade jag och hörde hur hon fnissade. 

   ”Är jag med i paket då eller?” jag log roat mot hennes hals innan jag snabbt pussade huden. 

   ”Självklart, det är du som gör sängen” sa jag och ställde mig upp på mina armbågar igen. 

   ”Vilken tur, för jag har faktiskt blivit ganska förtjust i min säng” inflikade hon innan hon skickade mig en menande blick. 

   ”Var inte orolig, jag ska inte ta den om det inte är så att du kommer med” försäkrade jag henne om innan jag pressade mina läppar mot hennes. Hon log mot mina läppar innan hon besvarade kyssen. Jag tiltade huvudet åt sidan för att kunna fördjupa kyssen, hennes läppar rörde sig i synk med mina och känslan var underbar. Hennes läppar var som en drog, en drog som jag aldrig skulle kunna få nog utav. De gav mig lugn lika mycket som de gjorde mig mer och mer upphetsad. 

*

”Men det är ju inte som att jag gjorde det med flit” påpekade Chaz och såg menande på Penny som suckade och la huvudet i sin ena hand. Jag flinade roat åt hur Penny desperat försökte få Chaz att förstå medan Chaz - som vanligt - var lika trög. 

   ”Chaz, man kommer aldrig med en kommentar om en tjejs menstruation, förstår du mig?” Penny lyfte på huvudet och såg stint på honom. ”det är som att skriva på din egen gravsten” Chaz höll genast upp sina händer i en avväpnande gest. 

   ”Okej, okej. Herregud! Ta’t lugnt” försvarade han sig fort med. ”förstår inte vad all uppståndelse handlar om ändå...” hörde jag han mumlade, detta fick dock Penny att genast reagera och jag hade aldrig sett hennes ögon brinna så häftigt. Jag var nästan rädd för Chaz liv. 

   ”Åh, så du säger att du skulle kunna klara att vara en tjej under hennes mens vecka?” frågade hon och la armarna i kors över bröstet medan hon såg utmanande på honom. Chaz såg till en början väldigt självsäker ut men det självförtroendet slocknade inom kort. ”Chaz, har du aldrig hängt med på sexualkunskapen i skolan?” frågade hon och nöp sin näsa med pekfingret och tummen medan hon slöt sina ögon innan en suck slapp ur hennes mun. Jag sneglade på Chaz som öppnade munnen men blev sittande med den öppen tills han pep ur sig ett svagt 'nej'. ”då har inte du någon rätt att uttala dig inom detta område” svarade hon och öppnade ögonen innan hon pekade på honom. Chaz la huvudet på sned innan han la armarna i kors. 

   ”Då kanske fröken kan vara vänlig att informera mig så jag kan uttala mig om det efter” påpekade han och Penny såg stumt på honom för ett ögonblick innan ryckte på axlarna med en suck. 

   ”Whatever” hörde jag henne mumla. ”vi kan ju börja med mensvärk, något du känner till?” hon kastade en blick mot Chaz. 

   ”Något som gör ont, antar jag” svarade han med en axelryckning. 

   ”Ja, tänk dig att någon sparkar dig mellan benen. Tänk dig den smärtan konstant under flera dagar i sträck” jag svalde utav bara tanken och grimaserade med ansiktet. Nej, det slapp jag helst. ”eller att någon sticker in en kniv i din mage och bara fortsätter att vrida och vända, hur många gånger den vill. Men med mensvärk kommer även huvudvärk, illamående och rygg ont. Inte något som gör överdrivet ont utan som endast är obehagligt och gör att alla positioner du sitter i blir obekväma. Det enda du känner för är att du vill rulla ihop till en boll och försvinna för evigt, att någon ska ta en pistol och skjuta dig mellan ögonen så du slipper ha ont längre. Livet enbart suger” 

   ”Sedan kan vi gå vidare till det faktum att det faktiskt forsar blod ur, mellan dina ben. Och jag skojar inte när jag säger ‘forsar’, du reser dig från en stol du suttit länge på, Niagara fallen, du hostar, Niagara fallen, du nyser, Niagara fallen, du andas, Niagara fallen” jag rynkade ihop ansiktet vid bilden som ploppade upp i mitt huvud och den bilden var allt annat än trevlig. 

   ”Det som mens också för mer sig är paranoia, att du alltid går runt och oroar dig över att det kommer att läcka genom dina trosor och ut på dina byxor. För att dessa blöj liknande klisterlapparna - annars kallad binda - eller dessa små pinnar som du måste sticka upp mellan benen som suger upp blodet - inte det bekvämaste - är odugliga nog att behålla blodet där det ska vara” jag stirrade med fasa på henne, say what!? Sticka upp en pinne mellan benen? 

   ”Och sist men inte minst lyckades du vara ledsen, glad, deprimerad, kåt, hungrig och i en fruktansvärd smärta samtidigt. Denna ilska är även inte ‘jag-blir-arg-men-kommer-över-det-inom-fem-minuter’ nej. Det är mer som att ‘jag-kommer-fan-riva-ut-strupen-på-dig-om-du-inte-slutar-prata’. Du vill antingen dö eller äta allt i sikte. Argumentera inte men en tjej på hennes period, det spelar ingen roll om hon har rätt eller fel. Du kommer ligga i en pöl utav ditt eget blod i slutet om du inte ger upp eller så kommer du behöva trösta henne för att hon har börjat grina för att det blev för intensivt. Och detta pågår under en hel vecka” hon vände sig mot oss och rummet föll i tystnad, jag stirrade chockat på henne och tackade Gud att jag var kille och inte tjej. Det hon just beskrivit lät hemskt. 

   ”Wow” andades Ryan fram som fram tills nu varit tyst och fokuserad på datorn. Jag nickade instämmande. 

   ”Pratar du om tjejer överlag nu eller om dig själv?” frågade Chaz tveksamt. 

   ”Både och” svarade hon. ”alla tjejer går inte genom lika stor smärta, en del har turen att nästan inte alls ha någon mensvärk medan andra blir fullt ut - bildligt talat - knivhuggna i magen” 

   ”Och vilken del är det för dig?” ännu en gång kom frågan ut försiktigt och tveksamt, jag såg en aning nervöst på Penny men hon endast suckade tungt. 

   ”Jag har en rent ut sagt fucked-up menstruation, det är som att jag är döende eller nått. En hel dag känns det som att någon har rivit upp min mage och står och stampar bland mina inälvor vilket får mig att kräkas en del. Jag blir blek som ett lik och svettas som en gris. Förhoppningsvis slipper ni någonsin vara med mig när detta händer. För jag lovar er, jag har sönder saker” 

   ”Så vad säger du Chaz? Skulle du kunna klara att vara tjej under hennes vecka?” hon la demonstrativt armarna i kors igen och höjde menande på ena ögonbrynet, Chaz svalde högt och vek undan med blicken. 

   ”Jag slipper helst” mumlade han tillslut och Penny skrattade roat. 

   ”Det var väl det jag trodde” svarade hon innan hon lät armarna falla till sidan. ”så vad har vi lärt oss idag, Chaz?” frågade hon sedan. 

   ”Att aldrig påpeka eller fråga om tjejer är under deras period” mumlade han ännu en gång till svars. Penny klappade nöjt i händerna och jag skrattade lågt. Jesus...

hahahahah, fick inspirationen från en bild jag såg på Tumblr.. när en kille frågar vad det är som är så jobbigt med mens o tjejer ger honom VÄRSTA dödsblicken. xP hahahaha, så himla kul. tyckte även det passade in nu när Penny lär Chaz lite fakta om vad man ska göra och inte göra när det gäller tjejer. =) hoppas ni gillade det! vill tacka er för alla gulliga ord ni har lämnat bland kommentarerna. jag är er förevigt tacksam! 

KOMMENTERA! =D puss&kram. ♥

   ”Hej” hälsade han sedan tillbaka när jag drog mig ifrån och släppte sitt grepp. Jag öppnade precis munnen för att fråga honom en sak när det knackade på dörren. 

   ”Penny, skulle du kunna öppna? Jag skulle vilja prata med dig” hörde jag min mamma säga, panikslaget vände jag blicken mot Justin. 

”Du måste gömma dig!” visk/skrek jag till Justin som genast ryckte till, jag pekade bort mot min garderob och han var snart försvunnen in bland alla kläder. Jag öppnade strax därefter dörren och stack ut huvudet.

   ”Ja, mamma?” hon log vänligt. 

   ”Skulle vi kunna prata, du och jag?” frågade hon, jag såg på henne ett ögonblick innan jag nickade och ställde upp dörren. Hon klev innanför tröskeln och såg sig runt som om hon aldrig varit här förut. Jag satte mig ner på sängkanten och snart satte hon sig försiktigt ner bredvid mig. Jag såg frågande på henne, i ett tecken på att jag ville att hon skulle börja. 

   ”Jag vill bara börja med att säga att jag är ledsen för att som hänt under de senaste veckorna, jag har inte mått bra alls över hur du har uppfattat allt och vad din far gjorde. Jag ska säga dig att han fick en redig utskällning utav mig när du försvann ut, hans handling var absolut inte tillåten. Jag har försökt få honom att be om din förlåtelse, men din far är både en stolt och en envis man. Tyvärr. Men det jag ville säga att jag är i alla fall hemsk ledsen över allt Penny. Jag har aldrig velat att du skulle känna dig bortglömd eller oälskad, du är min dotter och jag älskar dig” mammas ord fick tårarna att välla upp i mina ögon och jag fick svälja hårt för att de inte skulle rinna över. Tillslut snyftade jag till och där brast det, tårarna rann och mamma la fort armarna runt min kropp. Jag klängde mig fast på hennes kropp som om livet hängde på det. Jag hade saknat hennes kramar som alltid var lika varma och mjuka. 

   ”Jag är ledsen för att jag skrek på er men jag var bara så frustrerad. Det kändes som om jag bara existerade och gick runt här i huset men inte riktigt tillhörde någon del utav familjen. Jag älskar dig också mamma” fick jag fram mellan snyftningarna, hon lutade sig tillbaka och såg sorgset på mig medan hon strök bort mina tårar med tummarna. 

   ”Åh, gumman. Du är viktig, tro inget annat. Du har precis lika stor del i den här familjen som alla andra, jag vet inte vad jag skulle ta mig till om du försvann” sa hon och fortsatte smeka mina kinder. Jag snörvlade till och log matt mot henne. 

   ”Tack” viskade jag och mamma log mjukt tillbaka innan hon lutade sig fram för att placera en kyss på min panna. 

   ”Jag ska låta dig återgå till vad du gjorde, för jag måste se till att Jesse tar sin medicin” jag nickade och hon drog in mig i sin famn ännu en gång för att ge mig en kram. Jag sög i mig hennes doft som doftade precis som mormor och blommor. Den påminde mig om min barndom. Hon reste sig från sängkanten och gick mot dörren. ”och du Penny” sa hon sedan och vände på huvudet. Jag såg upp och höjde frågande på ögonbrynen. ”jag tror inte på vad som skrevs i tidningarna. Han har alltid varit artig och trevlig när han varit här och jag kan mycket väl se att han gör dig glad. Jag må tycka att han kan vara lite gammal och är orolig över vad hans kändisskap kommer att ge dig. Jag vill inte att du ska råka illa ut” jag log snett och en aning roat. 

   ”Du har ingen aning om hur glad han gör mig mamma och kom igen, 2 år är ju ingenting. Dessutom sägs det att tjejer mognar mycket fortare än killar vilket gör att vi blir typ jämngamla i sinnet” svarade jag, mamma skrattade medan hon nickade instämmande med huvudet.

   ”Det har du säkert rätt i” sa hon innan hon kastade en slängkyss och försvann ut genom dörren. Jag reste mig genast från sängkanten för att springa bort till garderoben, jag skrattade när jag öppnade och Justin föll ut. 

   ”Du har inte lite kläder du” påpekade han och reste sig från golvet, jag ryckte på axlarna.

   ”Jag har en tendens att samla på mig” svarade jag och han log roat innan det rann av hans ansikte och han blev allvarlig. Jag rynkade på pannan och skulle precis öppna munnen för att fråga vad som var fel när han hann före. 

   ”Är du rädd?” frågade han, jag fortsatte se förvirrad ut medan jag försökte lista ut vad det var han pratade om. 

   ”Vad menar du?” frågade jag tillslut, han suckade djupt. 

   ”Jag har det lugnare här i Startford för att det här är mitt hem. Folk är inte lika galna, paparazzoerna tycker det är mer intressant att följa efter kändisar i storstäderna därför låter de mig vara här. Men förr eller senare kommer du antagligen följa med mig någon annan stans än här och då... då är det slut. Folk kommer börja spekulera och folk kommer börja älska eller hata. De... de...” jag la händerna om hans nacke och såg till att han såg mig i ögonen innan jag svarade. 

   ”Jag kommer inte gå någonstans när det väl börjar, jag vet vad ett förhållande med dig innebär och jag är villig att gå genom det om det betyder att jag har dig vid min sida. Folk får säga, skriva vad dem vill, deras åsikter betyder inget för dem vet inte sanningen bakom historien. Dessutom är jag stark, det är inte första gången jag behöver gå genom något sådant här” berättade jag och hans panna rynkades genast vid mina sista ord. ”Justin, jag har blivit retad och mobbad till olika grader genom hela min uppväxt. Folk har alltid hackat eller slängt förolämpningar åt mig, det är inget nytt. Jag vet hur jag ska hantera det, eller snarare jag har lärt mig hantera det. På ett bättre sätt, det vill säga...” jag mumlade ut de sista orden. Han såg med stora, sorgsna ögon på mig medan jag såg lugnt tillbaka på honom. 

   ”Vad menar du? Vad då på ‘ett bättre sätt’?” hans ton lät nästan panikslagen, lugnande strök jag med tummarna över huden på hans hals. Jag suckade och grep tag i hans ena hand innan jag drog med honom bort till sängen. 

   ”Under mitt år som fjorton åring hade jag det svårt och den tiden var väldigt mörk. Jesses sjukdom blev bara värre och värre. Pappa började arbeta mer och mer och mamma slutade på sitt jobb. Familjens problem kändes som en stor sten på min rygg som jag blev tvungen att bära” medan jag pratade knäppte jag upp mina jeans och drog ner dem tills de föll till marken, jag kände Justins förvirrade blickar på mig. ”jag mådde inte bra alls, jag kvävdes nästan utav känslan att min familj höll på att gå sönder. För att då lätta på trycket, släppa ut lite utav smärtan för att jag skulle kunna fortsätta leva brukade jag...” jag drog upp troskanterna vid min ben för att visa de nu vita ärren som pryde min hud, de små, korta ärren täckte huden från ena sidan till den andra. Jag hörde hur Justin flämtade högt. 

   ”Penny...” viskade han fram med förtvivlad stämma. 

   ”I ett halvår höll jag på tills Spencer kom på mig, hon vart fly förbannad på mig men insåg snart att det inte var någon idé att skrika. Hon fick mig att sluta och jag har aldrig gjort det sedan dess. Men ärren finns kvar och påminner mig om den mörka tiden och hur bräcklig både jag och min familj är” jag slöt ögonen och minnesbilder från hur jag satt på det kalla kakelgolvet i vårt gamla badrum med rakbladet mellan fingrarna medan jag såg ner på mina ben.

   Hur jag förde stålet mot huden och gjorde ett snabbt snitt i skinnet, för att sedan se blodet sippra fram. Hur jag kände lättnaden lika mycket som sorgsen. Jag gjorde det för Jesse, intalade jag mig varje gång. Jag tog en del utav hans smärta genom att jag själv fick känna den. Jag gjorde det för honom. Jag fördes tillbaka till verkligheten när jag kände mjuka fingertoppar mot min hud, jag öppnade ögonen för att se Justins fingrar darrande smeka över mina ärr. Hans andetag kom ut hackiga medan han stirrade på min hud.

   ”Lämna mig inte” hörde jag han mumla, jag satte mig ner på sängkanten igen så våra ansikten kom ungefär i jämnhöjd. Han blick var skrämd och panikslagen. ”lämna mig inte” upprepade han. 

   ”Jag kommer inte lämna dig” försäkrade jag honom låg och grep tag i hans ansikte mellan mina händer. 

   ”D-Du kan inte göra så mot dig själv, d-du kan inte. Du... du...” började han stamma fram. 

   ”Justin, lugna dig. Jag har inte gjort det på flera år och kommer inte börja göra det igen, det var bara mitt sätt att hantera allt. Det fick mig under den tiden att känna mig bättre, men efter Spencers hjälp insåg jag att det hjälpte inte någon utan förstörde bara mig själv. Du behöver inte oroa dig”

det förväntade ni er inte va? ni kanske tycker att jag är galen som helt plötsligt vänder på steken, gör min glada, pigga karaktär Penny med de galna kläderna och söta hunden till någon... som har skadat sig själv. men jag tyckte att det skulle göra henne mer verklig. det var hennes sätt att hantera sin brors situation. 

vad tycks? KOMMENTERA! nu vill jag verkligen veta vad ni tyckte om det? galet eller inte? PUSS&KRAM. ♥

   ”Hur menar du?” frågade jag och såg ner på mig själv. 

   ”Jo, jag tycker såklart om det. Du ser otroligt sexig ut men jag fasar också för att jag kommer behöva hålla ett stadigt tag om din hand så fort vi kliver ut genom dörren” klargjorde han.Jag skrattade och slog honom lekfullt på armen. ”som om” han skrattade med mig. 

   ”Jag lovar” han höll upp händerna och stod fast vi sin åsikt.

Mina klackar ekade mot asfalten och jag drog in djupa andetag från friska luften som omgav mig. Bubble sniffade piggt runt på marken medan han trippade fram på sina små, vita tassar, besöket hemma hos Chaz hade varit som alla andra gånger. Fyllda utav skratt och mat. De hade glatt hälsat på Justin som var lika glad över att se sina gamla vänner, Candice hade även hon kommit utspringandes i hallen och hälsat.

   Helena och Chris kom mycket snart till hallen för att se vad som stod på, Helena sken upp i ett stort leende vid synen utav av oss. Jag hade lämnat killarna några timmar senare för att göra det som fick min mage att knyta sig - gå hem. Jag visste inte om de skulle vara arga på mig eller ignorera mig som vanligt. Jag drog in ett sista djupt andetag innan jag öppnade ytterdörren och klev in i värmen. Jag tog bort kopplet från Bubble så han fick springa fritt in i huset. Jag drog av mig jackan och hängde upp den på en krok innan jag fick av mig halsduken och skorna. 

   ”Hej, gumman” jag såg upp för att se mamma komma ut genom köket, ett vänligt leende låg på hennes läppar och hon såg förvånansvärt fräsch och pigg ut. På senaste tiden har hon sett bedrövligt trött och nere ut, antar att hon ryckte upp sig. Jag gav henne ett snett leende. 

   ”Hej, mamma” svarade jag. 

   ”Hur var det med Justin?” frågade hon sedan och jag gissade att hon frågade utav artighet och inte intresse. Jag gav ifrån mig en låg suck. 

   ”Han mår bra, har saknat familjen. Men har gjort stora framsteg med sitt album” hon nickade. 

   ”Så det är hos ynglet du varit?” jag vände på huvudet för att se pappa komma nerför trappan med en mörk blick. Jag bet ihop käkarna och såg blank tillbaka mot honom. 

   ”Ja, det har jag” frågade jag och la armarna i kors över bröstet. 

   ”Du vet mycket väl vad jag tycker om ert så kallade ‘förhållande’.” svarade han kyligt. 

   ”Nej, för dina så kallade ‘problem’ är inte rimliga” kontrade jag. ”för att för det första är 2 år ingenting och för det andra är han ingenting som dem har beskrivit i tidningar. Men det skulle inte du kunna veta för att du har inte försökt lära känna honom. Du tog mediernas ord och tänkte inte efter om allt de skrev enbart var skitsnack” 

   ”Jag behöver inte mediernas ord eller hans, alla kändisar är likadana” svarade han och jag himlade fort med ögonen. Han är ju omöjlig, vad har det tagit åt honom? Detta är inte den pappan jag vuxit upp med. 

   ”Du vet inte ett skit om honom, du-” jag suckade frustrerat innan jag höll upp händerna i ett tecken på att jag inte orkade föra denna diskussion vidare. Det var meningslöst då han ändå bestämt sig för att han inte ville lyssna. ”jag går upp på mitt rum, prata med mig igen när du har något vettigt att säga. Eller jag vet, ännu bättre, kommer för att säga förlåt” berättade jag medan jag gick uppför trappan och smällde sedan igen dörren intill mitt rum. Varför kunde han inte svälja sin stolthet och be om förlåtelse för att han slog mig? Sin egen dotter. Var det för mycket begär? Enligt mig; nej. 

”Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre? Vad är hans problem på riktigt? Varför säger han inte förlåt?” jag låg i sängen med telefonen tryckt på örat. Radion spelade på låg volym och jag hade tänkt stearinljusen som stod i fönstrena. Justin suckade i andra änden.

   ”Jag har ingen aning, Penny. Kanske finns det mer bakom allt som du inte vet” svarade han. Jag tog in hans ord och tänkte efter, kanske fanns det något som oroade pappa. Något som fick honom att bete sig som han gjorde? 

   ”Ja... kanske. Men vad gör du nu då? Är du fortfarande kvar hos Chaz?” frågade jag för att dra bort samtalet från mina problem. 

   ”Nej, jag är hemma nu. Ligger på sängen och har allmänt tråkigt, önskar att du kunde komma hit” svarade han och jag log snett. 

   ”Du kan ju alltid komma hit om du saknar mig” retades jag. ”du är alltid välkommen” Justin skrattade. 

   ”Jo visst, din pappa öppnar säkert dörren och jublar av glädje att se mig. Fortsätt drömma, babe” jag himlade med ögonen men suckade åt det faktumet att han hade rätt. 

   ”Jag har ett fönster” sa jag.

   ”Jag kommer, jag älskar dig” svarade han fort och jag skrattade. 

   ”Jag älskar dig också” samtalet avslutades och jag gick upp till fönstret som befann sig under utanför altanstaket och låste upp det. Jag gick bort till mitt sminkbord innan jag letade reda på en tofs som jag kunde sätta upp håret med, jag drog ut rosetten och satte sedan upp allt mitt hår i en knut på huvudet. Jag bestämde mig för att gå bort och se hur Jesse mådde medan jag väntade, hans dörr stod som alltid på glänt. Jag kikade försiktigt in för att se honom liggandes framför en film. 

   ”Vad ser du på?” frågade jag och gick längre in, han vände huvudet mot mig och log snett. 

   ”The Amazing Spider-Man” svarade han och vände blicken mot tv skärmen igen. Jag nickade. 

   ”Är den bra?” jag satte mig försiktigt på sängkanten, han nickade. 

   ”Mycket action, får mig att önska att jag själv blev biten utav en spindel. Emma Stone är inte heller så dum att titta på” jag skrattade högt åt honom. 

   ”Säkert, buddy” sa jag och skrattade till. Min blick svepte över hans figur, han låg under två täcken och endast hans axlar, hals och huvudet stack ut längst upp. Hans huvud såg betydligt större nu när hans hår var borta, jag fick ont i magen utav att se blodådrorna över hans skalle. Jag vände bort blicken och knep ihop ögonen. ”okej, jag ska låta dig se filmen ifred. Vi ses senare” jag kysste honom försiktigt på huvudet innan jag gick ut och bort till mitt rum igen. Jag öppnade dörren och stängde den med en suck igen men hoppade sedan högt då jag såg Justin stående precis bredvid. 

   ”Herregud!” utbrast jag och tog mig om bröstet. ”jag har nog aldrig varit med om en person som skrämt mig så många gånger som du har” han skrattade roat. 

   ”Det är bara du som är ouppmärksamt” påpekade han och jag himlade med ögonen. 

   ”Hej” sa jag sedan och la armarna runt hans nacke för att sedan sträcka på kroppen och ge honom en mjuk kyss. Han la armarna runt min midja och log mot mina läppar. 

   ”Hej” hälsade han sedan tillbaka när jag drog mig ifrån och släppte sitt grepp. Jag öppnade precis munnen för att fråga honom en sak när det knackade på dörren. 

   ”Penny, skulle du kunna öppna? Jag skulle vilja prata med dig” hörde jag min mamma säga, panikslaget vände jag blicken mot Justin. 

inte speciellt långt.. vet inte riktigt vad som händer. =/ känner att det går lite utför med novellen. men jag nämar mig snart poängen med det mesta så det blir spännande för er att läsa. ;) 

vad tycks?? KOMMENTERA!! 

ps. orkade inte göra ett collage.. ledsen! okej, jag vet inte vad som händer men... jag har tittat på statistiken o i förrgår hade jag uppåt 260 läsare o nästa dag föll det med nästan 50 läsare... vad hände!? tappa alla intresset.. får lite ont i magen här. =/ hope that's not the case! puss&kram. 

halloooooooooj!!
var på en födelsedagsmiddag igår o när jag kom hem somnade jag i stort sett direkt på soffan framför brasan.
var som en jäkla isbit när jag kom hem, 18,1 minusgrader var det hemma hos mig. asså ute.. inte inne. =P

men tänkte skriva innan jag ska iväg för att se på en dansuppvisning men det är inte länge. så kommer ett kapitel senare på kvällen.

   ”Tack” mumlade jag sedan och han skrattade till. 

   ”För vad då?” frågade han roat, jag ryckte på axlarna innan jag sneglade mot sängen. Han skrattade igen. 

   ”Anytime” svarade han och la armen runt min midja. Han begravde sedan sitt ansikte mot min hals, jag log och smekte med handen över hans hår. ”jag älskar dig” 

Justins Perspektiv. 

Jag vet inte vad som flög i mig men innan jag hann hindra mig själv uttala jag de orden som betydde allt, de orden som antingen kunde förstöra eller stärka ett förhållande. Dem orden man borde tänka länge på innan man yttrade dem. Men jag gjorde inget utav det, jag bara sa. Utan att tänka mig för eller se till att det var rätt tillfälle. Dock kändes det rätt, alltför rätt. 

   Jag älskade henne med hela mitt hjärta och ville aldrig leva utan henne. Jag kunde inte se mitt liv utan henne i det, det blev bara svart. Hon betydde allt för mig. Jag kände hur hon stelnade till i min famn och jag knep genast ihop ögonen, tänk om hon inte kände samma sak. Försiktigt lutade jag mig tillbaka för att se hennes uppspärrade ögon. ”jag är ledsen, jag menade inte att-” började jag genast ursäkta mig med. 

   ”Jag älskar dig också Justin” avbröt hon och la händerna på mina kinder. 

   ”Va-vad?” stammade jag fram, hon sa vad? Nu log hon med hela ansikte och var vacker likt en ängel. Hon skrattade. 

   ”Jag. Älskar. Dig. Också. Justin” sa hon sedan långsamt så varje ord fick sjunka in. ”jag har aldrig haft killkompisar och ännu mindre pojkvänner. Ingen har varit intresserad eller så har de trott att de skulle få min brors sjukdom för att de trodde den smittade. På senare år blev anledning min klädsel och hår, de gick istället för de tjejerna med push-up bh och orangea ansikten. Men sedan kom du, du såg mig i ögonen den första gången vi träffades och kom inte med någon dum fråga om varför jag ser ut som jag gör. Du har varit den bästa vännen innan vår relation utvecklades till det bättre och du har alltid stöttat mig genom olika tillfällen. Vilket betyder allt för mig. Du är godhjärtad och den bästa personen jag träffat. Jag älskar dig, Justin Drew Bieber” jag satt tyst och lyssnade. Sög i mig alla orden hon uttalade, speciellt dem sista. Dem värmde mitt hjärta och fick mig mage att pirra. 

   ”Du fångade min blick så fort jag såg dig, du stod ut från alla andra. Ja, delvis på grund utav vad du hade på dig men så fort jag såg dina bruna ögon fanns inget annat. Dina stora, bruna Bambi ögon som jag förälskade mig i på bara några sekunder. Dem är så ärliga och vackra. Efter det var jag fast och vartenda liten sak du gjorde fann jag perfektion i. Du är den enda för mig och det kommer aldrig finnas någon annan, du är min för evigt. Jag älskar dig, Penelope Phoebe Hawkin” 

Senare den kvällen, hade vi gosat ner oss i soffan och satt på en film när hennes mobil vibrerade på bordet. Hon suckade och sträckte sig fram för att nå den, hon såg på skärmen innan hon bet sig i läppen och lät tummen svepa över skärmen. Hon satte luren vid örat. 

   ”Hej” hälsade hon med ett tveksamt ansiktsuttryck. ”jag är hos Justin... ja, han är här och hälsar på under helgen... ja, det ska jag... nej, det kan du inte bestämma... det struntar jag i... jag vet inte när jag kommer se honom igen... ni klarar er nog, jag menar ni har ju gjort det så många gånger förr.... vi ses imorgon, hej” irriterat tog hon bort telefonen från örat och stängde av samtalet innan hon la tillbaka telefonen där den låg tidigare. Jag kramade henne från sidan då jag redan hade min arm runt hennes midja vilket genast fångade hennes uppmärksamhet, jag höjde frågande på ena ögonbrynet. Hon suckade. 

   ”Det var mamma” sa hon sedan och jag nickade förstående. ”hon undrade vart jag var och ville att jag skulle komma hem. Men jag sa nej, att jag kommer hem imorgon för jag vill vara med dig” ett snett leende spred sig över mina läppar medan jag fortfarande behöll en sorgsen blick. Hennes familj betydde allt för henne och att hon var i fejd med hennes föräldrar visste jag var mycket påfrestande för både hennes humör och kropp. 

   ”Hon försökte locka mig med en familjekväll, men det är nog det sista jag vill ha. Jag får bara ont i magen över hur mycket hon försöker, som att det bara är på låtsas. Att hon bara gör det för att hon inte vill verka som en dålig förälder. Det gör ont” fortsatte hon, jag såg oroligt på henne och la andra armen runt henne innan jag drog över henne till mitt knä. Jag hade inga tröstande eller stöttande ord att ge henne för denna situation, för jag visste inte hur det såg ut när hennes mamma betedde sig på detta viset. Så därför såg jag till att trösta henne genom handlingar, visade att jag fanns där för henne.

   Hon log och la armarna runt min nacke innan hon begravde sitt ansikte mot min hals, jag böjde ner mitt ansikte så våra ansikte kom varandra mycket nära. Plötsligt gnydde Bubble till och jag såg upp på honom, han låg i fåtöljen och sovit ett bra tag nu. Jag log mot honom, han ställde sig upp innan han sträckte på sin lilla kropp och gäspade stort. Han hoppade ner från sin plats och ner på golvet innan han trippade fram till oss i soffan, jag såg förväntansfullt på honom.

   Han tog sats innan han hoppade upp i Pennys famn, hennes fingrar fann genast hans kropp och kliade försiktigt. Bubble gick närmre innan han låg så han tryckte sin kropp mot min mage medan hans huvud låg upp på Pennys bröst. Jag skrattade lågt åt honom. 

   ”Där har du det bra, va?” frågade jag roat och kände hur Penny skrattade. 

*

Morgonen grydde och jag tillsammans med både Penny och Bubble låg och myste i min smala säng. Penny med huvudet på mitt bröst och armarna runt min midja, Bubble hade lagt sig på Pennys höft. Som en liten boll på toppen - synen var roande. 

   ”Jag vet inte hur han finner det bekvämt, men det gör han” sa Penny plötsligt, precis som om hon läst mina tankar. 

   ”Kan du läsa tankar?” frågade jag, hon skrattade till och vände ansiktet mot mig. 

   ”Vad? Nej, varför undrar du?” jag ryckte på axlarna. 

   ”Jag låg precis och spekulerade kring Bubbles sovplats” svarade jag och hon skrattade igen innan hon smekte över hans päls med fingertopparna. 

    ”Vad händer idag då?” frågade hon sedan. 

   ”Ahm... att träffa killarna finns nog med på agendan annars kommer jag aldrig höra slutet utav det” Penny nickade instämmande. ”sedan får vi väl se vad som händer” hon gav ifrån sig en gäspning. 

   ”Vad är klockan?” frågade hon, jag sträckte mig efter min mobil och väckte den. ‘9.15’ läste jag från skärmen och kände hur hon nickade. ”då behöver vi inte gå upp ännu” jag skrattade till och la mig ner igen innan jag kramade henne närmre.

 

Penelopes Perspektiv. 

Jag behöll Justins tröja på mig men gjorde om den för långa t-shirten till ett linne genom att jag drog upp botten. Knöt en knut med tygen som blev över någon centimeter över min navel och kavlade upp ärmarna. Jag drog på mig jeansen och vek upp byxbenen en bit innan jag gick bort till spegeln för att se vad jag skulle göra med håret. Ögonen lät jag vara - hade ändå inget smink med mig. När jag var klar hade jag borstat genom det och tagit hår och gjort en rosett på bakhuvudet, när den satt stadigt log jag nöjt och vände och vred på huvudet för att kunna se bättre.  

   ”Hur lyckas du?” jag såg på Justin - genom spegeln - som låg på sängen med blicken riktad mot mig. Jag såg frågande på honom. ”jag menar, se bara på den där rosetten. Du har gjort den med ditt hår!” förklarade han och pekade demonstrativt mot mitt huvud med handen. Jag skrattade. 

   ”Talang” svarade jag och han nickade. 

   ”Jo, uppenbarligen” han satte sig upp och reste sig från sängen, jag vände mig om och såg hur han närmade sig. Han blick svepte över min utstyrsel och rynkade sedan på pannan. ”är detta min t-shirt?” frågade han sedan och jag nickade. ”du är ju otrolig” smickrade han, jag skrattade och sträckte på mig för att snabbt kyssa hans läppar. 

   ”Jag kan ju säga att detta både uppskattas och ogillas” sa han och kände hur hans fingertoppar smekte den blottade huden vid min midja. 

   ”Hur menar du?” frågade jag och såg ner på mig själv. 

   ”Jo, jag tycker såklart om det. Du ser otroligt sexig ut men jag fasar också för att jag kommer behöva hålla ett stadigt tag om din hand så fort vi kliver ut genom dörren” klargjorde han. Jag skrattade och slog honom lekfullt på armen. ”som om” han skrattade med mig. 

   ”Jag lovar” han höll upp händerna och stod fast vi sin åsikt.

hahahah, lite cheesy där uppe men... hoppas ni tyckte om det! ;) ni kanske tycker att det går lite segt just nu i novellen men det kommer snart. jag lovar, häng kvar! ska nog slänga in en liten chock här alldeles snart. 

vad tycks? KOMMENTERA!! dem betyder verkligen allt. kunde inte undgå att bli något... besviken när jag ser att jag hade 256 besökare igår o att bara 7 personer orkade ta sig tid att skriva lite respons. 

ni vet inte hur otroligt viktigt det är att få feedback till det man skriver, man känner lixom att alla dem timmarna man spenderar på att skriva dag för dag är värt det. förstår ni vad jag menar? jag är ju förstås otroligt tacksam över alla läsare jag har och alla kommentarer jag någonsin fått! tro inget annat. ni skriver alltid dem gulligaste orden. men... bara tänk på det. =) PUSS&KRAM! 

   ”Är du sä-” började hon protestera men jag avbröt henne genom att pressa mina läppar mot hennes. 

   ”Ja, gå och duscha nu” sa jag, hon skrattade lågt innan hon lämnade köket. Ett skall fick mig att snabbt se upp för att se Bubble sittandes på en köksstol med huvudet på sned. Jag skrattade och tog upp en trasa från diskhon innan jag började torka upp all smörja från golvet.

Penelopes Perspektiv. 

Jag tog på mig mina underkläder igen som lyckats hålla sig både rena och torra. Med handduken som turban på huvudet låste jag upp dörren och gick längst korridoren bort till Justins rum.

   "Åh, Gud!" Jag drog häftigt efter andan och tog mig om bröstet när jag Justin stående i rummet. Jag hade förväntat mig honom fortfarande nere i köket. Han skrattade lågt åt mig och såg hur hans blick gled över min kropp. ”gillar du vad du ser?” frågade jag retsamt och skrattade smått, chocken var över och mitt hjärta dunkade i normal takt igen. Han flinade roat innan han höjde händerna till ovan nacken och drog sin t-shirt över huvudet. Genast vidgades mina ögon utav synen och jag bet mig försiktigt i underläppen. Jag granskade hans magrutor och hans muskulära armar, tatueringarna på hans bröst och underarmar fick honom bara att se ännu bättre ut.

   ”Vad då? Gillar du vad du ser?” kontrade Justin med ett skratt, jag såg upp och mötte hans blick innan jag himlade med ögonen. Jag gick fram till honom och la händerna på hans mage innan jag sträckte mig upp så jag var bara några centimeter från hans läppar. 

   ”Det vet du att jag gör” mumlade jag och pressade sedan läpparna mot hans, ett skratt slapp ur honom innan han besvarade kyssen. Han la en hand bakom min nacke och höll mig kvar i ett fast grepp. Hans andra hand sökte sig ner över mina nyckelben, över mitt ena bröst, kittlade över min mage tills den fann min höft. Han drog mig ännu närmre sig och bröt kontakten mellan våra läppar. 

   ”Dock inte lika mycket som jag tycker om dig” sa han och hans varma andedräkt slog mot mina läppar. Jag höjde roat på ena ögonbrynet. 

   ”Då du är med mig för min kropp?” frågade jag och kände hur hans hand gled bort från min höft och ner till min rumpa som han snällt klämde. 

   ”Absolut" svarade han men jag såg den retsamma blicken han gav mig som också sa att han endast skojade med mig. "självfallet inte, men jag måste säga att din kropp är en himla bra bonus” fortsatte han och böjde på nacken innan han kysste mig över halsen, min mun föll öppen samtidigt som jag lutade huvudet åt andra hållet.

   ”Himla bra bonus” upprepade han vilket fick mig att skratta lågt. Jag flätade in mina fingrar i hans hår och rynkade lätt på pannan när jag kände något obekant mot huden. Jag drog tillbaka handen och såg på mina fingrar som var täckta utav något vitt och pulvrigt. Mjöl, tänkte jag sedan. 

   ”Justin, innan något går för långt borde du duscha. Du är fortfarande täckt utav mjöl” sa jag och la nu händerna på hans bröst. Han lutade sig tillbaka och log roat, han drog sedan en hand genom håret. 

   ”Vad då, tycker du inte om det?” retades han och skrattade sedan åt min nedlåtna minn. Han grep tag i handduken som han lagt fram på sängen och la den över axeln innan han med en sista kyss på mina läppar lämnade för att duscha. Jag skakade roat på huvudet och letade fram en t-shirt som jag snabbt drog på mig, jag drog av mig handduken och hängde den över stolen innan jag gick på jakt efter en borste. Jag öppnade rummet som Pattie sovit i under deras vistelse här tidigare och hoppades det låg en borste efter henne.

   Jag drog ut en utav byrålådorna och fann till min lycka en brun borste, jag gick bort till fönstret som vette ut över gatan och såg att det mörknat otroligt mycket sedan jag senaste var ute. Gatulamporna var nu tända och husen var upplysta. Jag drog borsten genom håret och njöt utav känslan hur den gick hela vägen utan några tovor i vägen. Hur pigarna i borsten skrapade och kliade mot min skalle. Mjuka fingertoppar strök över min hud vid nacken och jag log snett då jag visste att det var Justin. Han placerade sedan en kyss på samma ställe innan jag kände hans armar linda sig runt mig. 

   ”Ren?” frågade jag, han skrattade och la hakan mot min axel. 

   ”Som... som... som något som är väldigt rent” fick det tillslut bli och jag skrattade, jag vände mig om i hans armar och log. Han ryckte på axlarna. 

   ”Nu en fråga...” sa jag och såg på honom, han nickade. ”varför sover du inte här inne? Jag menar har du jämfört din säng med denna?” frågade jag och höjde på ögonbrynen och pekade med ena handen mot sängen som måste var i alla fall en och fyrtio bred. Han såg sängen. 

   ”Tja... mamma brukar oftast följa med och då sover hon där och det andra rummet har dessutom varit mitt enda sedan jag var liten” svarade han och jag såg nu på honom med nya, nyfikna ögon. ”jag brukade sova ofta hos mina morföräldrar när jag var mindre, jag brukade springa till dem istället för hem om det hade hänt något i skolan eller nått” förklarade han med ett leende. 

   ”Awh, vad gulligt” svarade jag och han himlade med ögonen som svar.

   Jag flinade roat och lutade fram huvudet innan jag la min panna mot hans. Han böjde sig fram den sista biten och våra läppar möttes. Jag slöt ögonen och sträckte ännu lite på mig innan jag tryckte mig mot hans kropp, hans armar lossade på sitt grepp om min midja och sökte sig ner över min rumpa innan han grep tag om mina lår. Han lyfte upp mig och jag låste genast fast mina ben runt hans midja, han gick några steg innan min rygg träffade madrassen. Jag lossade lite på mina bens grepp och lät händerna vandra över hans rygg, kände hans varma hud under min fingertoppar spännas och slappna av.

   Jag märkte först nu att han var tröjlös men hade mjukisbyxor på sig. Justins tunga svepte över min underläpp och jag öppnade munnen för att sedan tilta huvudet åt sidan och fördjupa kyssen. Jag flätade in ena handen i hans hår och drog lätt i ändorna, ett svagt stön slapp ur hans läppar som jag snabbt besvarade när jag kände Justins händer treva under min slash hans tröja. Han kupade mitt ena bröst i sin hand och klämde mjukt till. Han slet sedan sin mun från min och placerade blöta kyssar över min käke och hals istället, ännu en gång stönade jag när jag kände hur hans tunga lätt smekte över min hud. 

   ”J-Justin...” Åh, Gud! 

   Jag vred på huvudet för att snabbt leta efter hans läppar igen och fann dem, kyla slog plötsligt mot mina mage och mer och mer hud blottades. Han lutade sig plöstligt tillbaka för att kunna ta av mig tröjan innan han böjde ner huvudet och kyssen huden som inte täcktes utav min bh. Jag flämtade till och slöt ögonen, hans händer sökte sig runt till min rygg och fram till mitt bh spänne. Ännu en gång lyfte han på huvudet denna gång för att kunna se ner på mig, sökte efter mitt godkännande. Jag bet mig försiktigt i underläppen innan jag nickade, genast kände jag hur axelbanden lättade på tryckte och bh hängde slappt på mig. Jag såg på Justin medan han tog bort bh helt och slängde den på golvet, han fuktade läpparna medan hans ögon såg hungrigt över min kropp.

   ”Du är så vacker” sa han innan han böjde sig ner och överlappade mitt bröst med hans läppar. Ännu en gång flämtade jag till men som snabbt gick över till ett stön. Jag kände hur mitt underliv började bulta och spänningen i kroppen växte sig större. 

   ”Justin...” fick jag fram ännu en gång medan jag tryckte upp mina höfter mot hans, han besvarade min rörelse genom att rulla sina höfter mot mina. Ett högt stön slapp ur våra munnar och jag kände hur njutning svepte över min kropp. Jag hade aldrig känt något liknande. ”my god!” fick Justin fram som nu begravt sitt ansikte mot min hals medan våra höfter fortsatte trycka och rulla mot varandra. 

   ”Justin... f-fortare” fick jag fram när kände hur allt byggdes upp inom mig och var snart på väg att brista. Han ökade genast takten och våra andetag kom ut som flämtningar. 

   ”Penny!” stönade han precis innan jag kände hur allt flödade och jag fick ur mig ett högt stön, Justin kom något ögonblick senare och blev trött liggande på mig. Jag lindade benen runt hans midja och la armarna om honom med ett fånigt leende över läpparna. 

   ”Det där var...” sa jag men hittade inga ord som kunde beskriva det, vilket fick honom att skratta. Han lyfte sig sedan upp från mig och satte sig på sängen. 

”precis, obeskrivligt” flinade han och jag skrattade högt. Jag satte mig upp och grep tag i hans tröja som var på väg att glida nerför kanten på sängen. Jag drog på mig den och kröp sedan bort till Justin som såg på mig. Jag såg tillbaka på honom och kunde inte få in i hjärnan vad vi precis gjort i sängen som Pattie dessutom brukar sova i. Men det var det värt, jag hade aldrig varit med om liknande. Aldrig känt samma njutning i kroppen, jag la armarna runt hans nacke och kysste hans kind. 

   ”Tack” mumlade jag sedan och han skrattade till. 

   ”För vad då?” frågade han roat, jag ryckte på axlarna innan jag sneglade mot sängen. Han skrattade igen. 

   ”Anytime” svarade han och la armen runt min midja. Han begravde sedan sitt ansikte mot min hals, jag log och smekte med handen över hans hår. ”jag älskar dig” 

   ”Vi ses efter skolan, Bubble” jag strök honom flertal gånger över pälsen innan jag reste mig och gick mot skolbyggnaden. Jag tog ett djupt andetag innan jag följde med strömmen in. Hoppas detta går vägen...

Är det inte ironiskt hur man plötsligt - efter lite ombyten utav sin klädsel - får uppmärksamhet? Att när man helt plöstligt ser ut som alla andra blir 'populär'? För det var just det som hände; killar jag aldrig pratat med visslade efter mig och tjejer log som om vi varit bästa vänner i år. 

   ”Penny Hawkins?” jag ropade ut ett ”ja” och läraren såg ut över klassen men rynkade sedan på pannan. ”Penny Hawkin?” upprepade han. 

   ”Jag sitter precis här!” sa jag högt och viftade med handen, han såg förvånat på mig och nickade. 

   ”Ledsen” mumlade han medan han bokade av mig på klasslistan och jag skakade trött på huvudet. Ser ni vad jag menar? Han kände inte ens igen mig...

”Så är jag godkänd eller?” jag pickade på Danielas axel vilket fick henne att snabbt snurra runt, hon var precis på väg att fräsa något till svars när hon stelnade till och stirrade på mig istället. 

   Jag la roat armarna i kors och såg på henne. ”så jag tar det som ett ja, jag ser fram emot att du kommer hem till mig och tar på dig det jag ber dig om” informerade jag henne innan jag vände mig om och började gå bort. ”du kommer se ut som det bästa freaket någonsin!” sa jag och hörde hur hon började hyperventilera medan Mandy och Kristin förgäves försöka lugna ner henne. Jag log i triumf och skrattade lågt. 

*

Bild salen var tom men jag hade fått lov utav Mrs. O’Malley att befinna mig här inne, jag behövde bara någonstans att vara ensam och tänka. Skoldagen hade varit tusen gånger värre än min första. Hela grejen var bara vrickad, jag hade inte direkt valt de finaste eller snyggaste kläderna jag hade ändå lyckades den dra åt sig så mycket uppmärksamhet. Det hela var bara frustrerade. 

   Jag kunde inte vänta tills jag kom tillbaka på måndag i mina vanliga kläder och alla fortsatte att rynka på näsan. Frånvarande stod jag och nynnade på ”Phil” medan jag ritade på ett ark jag tagit fram från skåpet tillsammans med massa blyertspennor och andra färger. Det slutade med att jag inte rörde färgerna över huvud taget utan höll mig till blyertsen, flickan jag ritat tittade fram från sidan utav pappret och hennes lockar föll ner mot botten. Hon hade ett sorgset och förvirrat uttryck. Jag suckade och lät fingrarna smekte över pappret. 

   ”Nine months felt like a whole lifetime and it feels like a lifetime ago” sjöng jag lågt och började samla ihop pennorna innan jag la tillbaka den i deras ask. Trött gick jag bort till skåpet där alla mappar låg och letade upp min innan jag lät teckningen glida ner i den. Min var den tjockaste bland de andra, kanske för att jag tillbringa mest tid i denna sal. Ibland undrar jag om jag till och med tillbringade mer tid här Mrs. O’Malley. Men detta rum hade allt, alla olika färger och framför allt tystnad. Jag höjde armen för att se ner på min klocka, skoldagen var slut för över en halvtimme sedan.

   Hoppas inte Bubble har suttit länge, tänkte jag och började gå mot dörren och ut i korridoren. Den ekade tomt och endast mina skors klackar hördes i byggnaden, jag öppnade mitt skåp och tog ut mina ytterkläder innan jag fick på mig dem. Jag gäspade smått och började gå mot utgången, vinden slog mot mig och jag tog ett djupt andetag och drog in den friska luften. Snön var nästan helt borta nu, enbart småfläckar fanns kvar och detta faktum gladde mig mer än du kan ana. För detta betyder högklackat är okej igen och jag kan snart börja gå barbent.

   Jag trippade nerför trappan till skolan och tog mig över parkeringen, jag slängde upp blicken när jag kom på att Bubble kanske vänta på mig. Jag stelnade till i stegen när jag såg honom längre bort på vägen, men han satt i någons famn och personen gosade ner sin hand i hans päls. Jag ökade genast på stegen och tänkte precis skälla på personen i fråga men stannade ännu en gång till när jag såg det välbekanta bruna håret, skrattet som klingade i mina öron och tillsist de gyllenbruna ögonen som vändes mot mig. 

   ”J-Justin?” fick jag fram och såg hur hans leende dog ut och han stirrade tillbaka på mig. Han ögon fylldes utav längtan, saknad och glädje, han släppte försiktigt ner Bubble på marken utan att vända bort blicken. Mina muskler började fungera när Bubble tassar nuddade marken och jag sprang genast fram till Justin - som fort rätade på sig. Jag lindade armarna runt hans hals och tryckte mig mot hans kropp, jag kände hur Justins starka armar lades runt mig och jag drog längtansfullt in hans doft genom näsan. Herregud, vad jag hade saknat honom. 

   ”Du är här!” utbrast jag och lutade mig tillbaka, ett brett leende låg nu över hans läppar och han nickade glatt åt mitt påstående. Jag skrattade till innan jag böjde mig fram och kysste honom. Leendet rann ännu en gång av hans ansikte innan han kysste mig tillbaka, jag flätade in fingrarna i hans hår och tryckte mig närmre. Jag la alla mina känslor i kyssen och fick andfått dra mig i från ögonblick senare. 

   ”Jag har saknat dig också” jag skrattade åt honom och han kysste mig mjukt igen och igen och igen och igen. 

   ”När kom du?” frågade jag, våra fingrar sammanflätade mellan oss och Bubble nyfiket springande framför oss. Justin vände huvudet mot mig och log. 

   ”Runt 11 i morse” svarade han och jag nickade. ”hur var skolan? Du vann, va? Jag tycker du ser normal ut” retades han och jag skrattade. 

   ”Hemskt, no way att jag går klädd så här igen” svarade jag och han rynkade förbryllat på pannan. ”alla gav mig plötsligt oönskad uppmärksamhet, killar fann intresse och tjejer såg en potentiell vän” förklarade jag och han skrattade till innan han skakade på huvudet. 

   ”För det första är du min och ingen annans. För det andra är du för bra för dem, om de vill vara din vän så ska de finna dig perfekt precis som du är” påpekade han och la armen runt mina axlar istället och kramade mig från sidan. Jag log tacksamt och la armen runt hans midja. 

   ”Tack” svarade jag och kände hur hans pussade min hjässa. 

   ”Jag säger bara sanningen” kontrade han. ”dig eller mig?” frågade han sedan. 

   ”Dig, helt klart” svarade jag fort, bara tanken på att pappa skulle komma hem och se Justin gjorde att en isande känsla naglade fast sig i min mage. 

   ”Fortfarande ingen framgång med din pappa?” frågade han bekymrat och jag skakade på huvudet. 

   ”Han är så himla envis, han har inte sagt en ord till mig” svarade jag irriterat. ”jag vill att det är han som tar första steget och inte jag, eftersom det var han som gjorde fel” han nickade förstående. 

   ”Hoppas det löser sig snart” han kramade tröstande mina axlar och jag andades trött ut. Vi närmade oss Justins hus och han låste fort upp ytterdörren och släppte in mig och Bubble först. 

   ”Ingen hemma?” frågade jag då huset ekade tomt. 

   ”Nope, mormor och morfar kommer inte hem för än sent ikväll” svarade Justin medan han hängde upp sin jacka och klev ur skorna. Ett snett leende drog ut sig över mina läppar medan jag knöt upp mina skor och klev ner på parketten, jag hörde hur Justin skrattade bakom mig. 

   ”Vad?” frågade jag roat och såg på honom. 

   ”Det faktum att du plöstligt blev en hel decimeter kortare” svarade han och klappade mig menande på huvudet, jag himlade fort med ögonen och gick bort mot vardagsrummet. ”du passar i jeans förresten, nästan för bra” jag kastade en blick bak mot honom och flinade. 

   ”Tycker du?” frågade jag och drog upp koftan för att visa mer utav min jeansbeklädda bakdel. 

   ”Sannerligen” han nickade instämmande till sina ord medan hans ögon aldrig lämnade min rumpa, jag skrattade och släppte tröjan. 

Justins Perspektiv. 

Inga ord fanns som kunde beskriva hur mycket jag hade saknat flickan som lekfullt retades med att visa mer utav hennes fantastiska kropp. Jeansen smet om runt hennes höfter och kupade hennes rumpa perfekt, bara synen utav hennes fick mina byxor att kännas något trängre. Jag följde efter henne in i vardagsrummet där hon precis var på väg att slå sig ner i en soffa när jag fick tag på hennes handled och drog henne intill mig. Ett bedårande fnitter lämnade hennes läppar men jag tystade det fort med mina läppar.

   Jag strök med tungan över hennes underläpp och hon besvarade det genast med att öppna sin mun. Jag tiltade huvudet åt sidan medan jag la handen på hennes höft och snurrade runt så jag kunde trycka upp hennes kropp mot väggen. Jag tryckte mina höfter mot hennes så hon låstes fast mot väggen. Jag stönade lågt in i hennes mun när jag kände hennes fingrar genom håret och hennes tunga mot min. Mina händer smekte upp över hennes lår, över hennes höfter och upp innanför hennes tröja.

   Jag kände hur hennes hud smått knottrade sig under mina fingertoppar, jag kom upp till hennes bröst och kupade ena i min hand. Jag klämde till och hörde hur hon stönade lågt, jag slet mina läppar från hennes och våra bröstkorgar föll hastigt upp och ner. Jag böjde på nacken och kysste hennes käkben och ner över hennes hals. Hon doftade ljuvligt. Plöstligt ekade ett högt kurrande och jag skrattade till. 

   ”Hungrig?” frågade jag Penny som skrattade lågt. 

   ”Ehm... ja, du skulle ha sett vad vi fick till lunch idag. Inte aptit retande” svarade hon, roat lutade jag mig tillbaka och såg henne i ögonen. Jag grep tag i hennes hand och drog med henne bort från vardagsrummet. 

   ”Då får vi väl se till att laga något då” sa jag och kramade hennes hand. 

En timme senare och jag hade mjöl i hela håret och Penny ägg blandat med socker. Golvet täckt utav både det ena och det andra, Penny suckade och la hakan på mitt bröst. Jag vred på huvudet för att kunna se ner på henne. 

   ”Jaha, vad fint vi gjorde” sa hon och såg runt på kökets skåpen och golvet. Jag följde hennes blick och skrattade. 

   ”Vi borde kanske duscha och börja om” påpekade jag sedan och hon nickade instämmande innan hon började resa sig från mig. Väl stående räckte hon ner sina händer mot mig, jag tog tag i dem och med hennes hjälp kom även jag upp på fötterna. ”du vet vart handdukar finns, duscha först du så börjar jag städa upp här” sa jag och log mot henne. 

   ”Är du sä-” började hon protestera men jag avbröt henne genom att pressa mina läppar mot hennes. 

   ”Ja, gå och duscha nu” sa jag, hon skrattade lågt innan hon lämnade köket. Ett skall fick mig att snabbt se upp för att se Bubble sittandes på en köksstol med huvudet på sned. Jag skrattade och tog upp en trasa från diskhon innan jag började torka upp all smörja från golvet.

hahahah, Penny kommer riktigt piffa till Daniela. xP ahahhahaha, that's what u get biatch! åh, Justin kom o de hade lite matkrig i ett försök att laga mat. heheheheheh.. nästan kapitel är det bara Justin o Penny som gäller... vad blir deras namn?? Jenelope?? Pustin?? naaah.

Jenelope är nog finast. =) vad tycks?? KOMMENTERA!!! TACK FÖR DEM NI SKRIVIT TIDIGARE! ALLA ÄR SÅ OTROLIGT FINA O GULLIGA! TAAAAACK! ♥ puss&kram. 

   ”Det ska jag göra, puss” jag tog bort luren från örat och stängde av samtalet. 

   ”Kan hon inte klä sig normalt åtminstone en dag i alla fall?” hörde jag Mandy säga och jag himlade med ögonen åt dem. Samma sak hela tiden. 

   ”Okej, har ni något ni vill säga. Var inte blyga, säg det till mitt ansikte istället för att viska bakom min rygg hela tiden. Jag tål det, jag har hört det förr” utbrast jag och de såg förvånat på mig. Innan nästan ett slugt leende lades över Danielas läppar när hon bröt sig ifrån sina vänner och tog de få stegen fram till mig.

”Vi undrar bara varför du behöver klä dig som ett jävla freak slash hora varje dag? Eller se ut som en misslyckad clown i ansiktet, jag menar råkade du landa med ansiktet före i sminklådan i morse eller vad?” hon satte händerna på höfterna och såg ner på mig. Eleverna runt i korridoren hade stannat upp i sina samtal och sneglade mot oss istället. Jag suckade och la armarna i kors över bröstet. 

   ”Jag har väl all rätt att klä mig precis som jag vill, eller hur?” påpekade jag. ”jag menar, det är inte precis som att jag begär att du ska gå klädd som jag gör. Min klädsel är bara ännu ett sätt som jag uttrycker mig på” 

   Daniela himlade med ögonen. ”åh, snälla. Kom inte med 'jag-vill-vara-unik-för-jag-är-så-mycket-bättre-än-alla-andra' talet för det orkar jag inte lyssna på. Det enda jag undrar är om du skulle kunna klä dig normalt för din konstighet gör mig sjuk. Jag är dessutom säker på att jag gör Justin en tjänst också, han är säkert för feg för att säga det till dig att du ser ut som någon man hittat på gatan” jag kunde inte förneka att dem orden gjorde ont i mig. 

   ”Du har ingen aning om vad Justin tycker” fastslog jag. ”och nej, jag tänker inte klä mig 'normalt'. Vad normalt nu än är” Daniela himlade med ögonen och suckade. 

   ”Du har ett perfekt exempel framför dig” sa hon och slog ut med armarna. Jag såg på henne med ena ögonbrynet höjt och såg upp och ner över hennes kropp. Hon hade ljusblå skinny jeans och svarta klackar på fötterna, ett vitt linne tillsammans med en ljusrosa cardigan och hennes jeansjacka över. 

   ”Wow, Daniela. Mamma och pappa måste vara riktigt stolta” svarade jag och log påklistrat mot henne. Enligt mig skrek hennes outfit 'boring!' men det ville jag inte säga till henne. 

   ”Det är dem, tillskillnad från dina skulle jag gissa” mina ögon smalnade och jag kände hur jag ilsknade till. 

   ”Okej, nu räcker det. Raka inte ner på min klädsel för jag bryr mig inte om du hatar den för det viktiga är att jag tycker om den. Dessutom skulle jag aldrig gå runt i något så smaklöst som det du har på dig. Inga färger, ingen utstrålning, nej tack” 

   ”Detta är inte smaklöst, detta är rena märkeskläder” hon såg med en förolämpad minn på mig. 

   ”Wow och detta är second hand” svarade jag och svepte med armen över min kropp. 

   ”Okej, då förstår jag. Du har inte råd med andra kläder så därför får du sy ihop andra kläder och ta på dig vad du än har” nu låg ett nöjt leende på hennes läppar ännu en gång och jag suckade. 

   ”Ska vi slå vad?” frågade jag och hon rynkade på pannan. ”vad då?”

   ”Om jag kan komma och se ut som vilken elev som helst här imorgon måste du klä dig i vad jag än ger dig vid ett annat tillfälle” svarade jag och hon fnös. 

   ”Visst och om inte du lyckas se till att jag och Justin träffas” jag motstod impulsen att morra åt henne men skakade sedan hennes framsträckta hand. Hon log segeraktigt och gick bort till Kristin och Mandy som log lika slugt. 

”Du har väl normala kläder, eller hur!?” utbrast Justin på andra sidan datorn, jag skrattade och nickade. Jag hade precis berättat om morgonens event för honom och han hade argt muttrat tills jag kommit till slutet då han suttit tyst. Innan han nästan panikslaget skrikit ut sin fråga. Chaz och Ryan satt med fundersamma blickar på min säng, Bubble låg i Chaz knä och njöt medan han blev kliade bakom ena örat. 

   ”På riktigt?” kommenterade Ryan och jag himlade med ögonen. 

   ”Men herregud, jag har väl precis som alla andra ett par jeans och en tröja” svarade jag och gick bort till min garderob. 

   ”Jag trodde faktiskt inte du hade det, du bär alltid kjol eller shorts” påpekade Chaz och jag stannade upp i mina rörelser innan jag nickade instämmande. 

   ”Bekvämare” kontrade jag och återgick till att söka genom bland alla kläderna. Rummet fylldes utav tystnad och man hörde enbart hur Justin pratade lågt med någon annan vart han än befann sig. Jag drog lyckat ut mina jeans och visade glatt upp dem för killarna. ”se” utbrast jag menande och de nickade imponerat. ”hoppas dem passar fortfarande” Ryan skrattade lågt. 

   ”Är det sant? Går det?” hörde jag Justin säga och jag vände nyfiket huvudet mot honom. Han pratade inte med oss utan någon som stod på andra sidan datorn, han sken som en sol. 

   ”Vad då?” frågade jag nyfiket och gick närmre skärmen. 

   ”Visar sig tydligen att jag kan hälsa på tidigare än förväntat” svarade han och jag sken genast upp i ett liknande leende. 

   ”När?” frågade jag fort och ivrigt.

   ”Tja...” började han och såg ner på sin armbandsur. ”planet går om några timmar, så imorgon” jag såg stumt och överraskat på honom innan jag tjöt till och han skrattade. 

   ”Åh, vad glad jag blir!” utbrast jag. ”jag har saknat dig” 

   ”Hur kan du ha saknat honom när du pratat med honom varje dag?” jag vände genast blicken mot sängen för att ge Ryan blicken, blicken som mycket väl berättade hur dum jag tyckte hans kommentar var. 

   ”Ser det ut som om jag kan röra honom eller?” frågade jag och han skrattade. 

   ”Men babe, jag måste då gå och packa. Vi ses imorgon” 

   ”Gör så, missa inte planet. Puss” han kastade en slängkyss och samtalet avslutades. Jag hade nästan lust att göra en segerdans men lät bli, jag ställde mig istället upp för att leta redan på en 'normal' tröja att ha på mig för morgondagen. 

*

Håret uppsatt i en hästsvans, naturlig sminkning bestående utav mascara och eyeliner. Den tunt, stickade koftan och de mörk blåa jeansen som blivit något för små men de passade perfekt runt mina former. På fötterna knöt jag på mig ett par bruna Jeffrey Campbell och voila jag var klar. Om detta inte var vad Daniela kallade en 'normal' outfit då vet jag inte vad det är. Tillsammans med Bubble tog jag mig ner till köket där till min förvåning mamma och Jesse redan satt. 

   ”Vad... varför?” frågade Jesse förvånat och granskade mig från topp till tå. 

   ”Jag har ett litet vad med en tjej i min klass som tydligen stör sig jätte mycket på det sättet jag klär mig. Om jag kan gå en dag i ”normala” kläder ska hon klä sig som mig en dag men om jag inte lyckas ska jag se till att hon får träffa Justin” svarade jag och han såg förvånat på mig. Jag klunkade i mig juicen och ställde in glaset i diskmaskinen innan jag tog ett äpple från skålan. ”önska mig lycka till” sa jag skämtsamt och gick ut i hallen. Jag tog min jeansjacka som jag älskade så mycket och virade en halsduk runt halsen innan jag med Bubble efter mig lämnade huset. 

   ”Vi ses efter skolan, Bubble” jag strök honom flertal gånger över pälsen innan jag reste mig och gick mot skolbyggnaden. Jag tog ett djupt andetag innan jag följde med strömmen in. Hoppas detta går vägen...

hahhahahaha... jag fick en liten "jahopp" känsla nu... =P ehm... men hur tror ni det kommer gå i skolan?? kommer någon ens märka?? vad tror ni Daniela säger?? o JUSTIN KOMMMER! yey, who likes? ;) 

vad tycks?? FORTSÄTT MED KOMMENTARERNA! dem gör mig så glad! :D puss&kram. 

   ”Ey, babe. Jag måste gå, men jag ringer dig ikväll okej?” jag nickade fort med ett leende. 

   ”Det gör vi, puss” svarade jag och skickade honom en slängkyss, han log innan han kastade en tillbaka. Jag skrattade och klickade bort samtalet.

Torsdag, 7:e Februari. 

”Jag har nog aldrig varit såhär hungrig i hela mitt liv!” jag himlade med ögonen åt Chaz som snabbt gick in i köket. Skoldagen var slut och vi hade fort tagit oss hem till Chaz, hela vägen hade han klagat på hur tom hans mage var. På gränsen till döende var han tydligen. 

   ”Så säger du alltid” påpekade jag och följde efter honom in. Han vände sig om med en halv bulle intryckt i munnen och påsen i famnen. 

   ”Däj äj föj däj ati sämmej” fick han fram och jag skakade roat på huvudet åt honom. Jag gled ner på en utav stolarna vid köksbordet och gäspade stort, läxorna som skolan gav oss höll på att kväva mig. Aldrig en ledig stund hade man, jag förstår inte hur jag ska klara mig tills jag går ut. Jag förstår verkligen inte, jag sneglade på Chaz som stod lutad mot diskbänken och åt på bullarna. 

   Han verkade ju klara sig fint. Men han hade ju något att se fram emot, han ser slutet. För till sommaren skulle han gå ut skolan och börja plugga på collage, säkert lämna Stratford. Tanken fick mig att ledsamt se ner i bordskivan. Jag önskade att jag var lika gammal som dem, så att jag fyllde 19 år och inte 17. Jag ville vara myndig, då skulle jag börja leta jobb och flytta hemifrån.

   Jag skulle vara klar med skolan, för alltid. Jag skulle få ta egna beslut och mamma och pappa skulle inte ha något att säga till om längre. De skulle inte kunna bestämma vem jag skulle dejta eller vilka jag skulle umgås med. Plötsligt öppnades ytterdörren och vi hörde den välbekanta stämman från Chaz lillasyster Candice och mycket riktigt kom hon några sekunder senare inspringandes i köket. Hennes ljusbruna, lockiga hår stod i enda oreda runt hennes huvud och hennes bruna ögon sken utav upphetsning.

   ”Chazie!” utbrast hon och Chaz slängde genast ifrån sig påsen för att kunna fånga upp henne. Hon skrattade glatt och Chaz satte ner henne på sin höft, jag log mot Candice som sken utav lycka. ”vet du, idag fick vi leka med trolldeg!” hon klappade exalterat med händerna. 

   ”Vad gjorde du då?” frågade Chaz samtidigt som Helena kom in med två matkassar i händerna. Jag reste mig genast från stolen för att hjälpa Helena med matvarorna. 

   ”Åh, så trevligt att se dig här Penelope” sa hon med ett stort leende. Hur många gånger jag sagt att hon kunde kalla mig Penny, slutade hon inte säga Penelope så jag lät henne hållas. Jag log glatt tillbaka mot henne. ”hur mår familjen?” frågade hon när hon ställde in det sista i kylskåpet. Jag stängde skafferiet och vände mig mot henne. 

   ”Sådär, Jesse mår lite bättre. Pappa jobbar bara och mamma går runt i huset som ett spöket” svarade jag och ryckte på axlarna. Vårt hus hade blivit som ett enda stort dårhus, det var ingen som var glad innanför de där väggarna. Pappa gick enbart runt och muttrade när han var hemma och hade fortfarande inte gjort något som kunde kallas ett försök till konversation med mig. Jag var minst sagt besviken på honom och enormt sårad. Det kändes precis som att han inte brydde sig att jag var arg på honom och att jag inte sagt mer än ‘godmorgon’ till honom på nästan fyra veckor. Jag menar, störde det honom inte alls? Helena nickade svagt och drog beklagande på munnen. 

   ”Det var tråkigt att höra men bra att Jesse känner sig bättre” svarade hon och jag log tacksamt. 

   ”Ey, Penny! Vet du när Justin skulle komma och hälsa på?” Chaz kom gående in i köket igen, nu utan Candice. Jag såg genast upp på honom och kände ett sting utav saknad när han nämnde Justin.

   ”Ehm... nej, jag är inte säker. De jobbar tydligen dygnet runt i studion. Men snart hoppas jag” han nickade och såg ner på sin mobil. ”varför undrar du? Har du pratat med honom?” han skakade fort på huvudet. Jag kände blickar mot huden och vände på huvudet för att se att Helena stod och granskade mig. Hon log genast snett när hon mötte min blick, jag log generat tillbaka mot henne. 

*

”Idag ska vi prata om den franska revolutionen, vilka har läst om den tidigare?” flertal elever räckte upp handen bland bänkarna - jag var inte en utav dem - och Mrs. Hemford nickade. Innan hon slog ihop händerna och vände sig mot tavlan, jag såg upp på klockan och suckade. Ett pass på 80 minuter låg framför oss med Mrs. Hemford som skulle berätta för oss om den franska revolutionen. Jag tror jag spricker utav entusiasm. Snälla, notera sarkasmen. Jag suckade och la trött ner huvudet på armarna. 

Regnet smattrade mot fönstrena och jag såg uttråkat på regndropparna som sakta rann nerför glaset. Mrs. O’Malley - vår bild lärare - stod längst fram och informerade oss över vad vår uppgift skulle var idag. Alla hade fått en varsin linnesduk framför sig så jag gissade på att vi skulle hålla på med färg och penslar. Temat var ‘färgstarkt’ vilket för en gång skull var bra eftersom det var så brett. Jag kunde göra vad jag ville, jag reste mig från stolen och gick för att hämta en blyertspenna.

   Fundersamt satte jag mig på stolen igen och pickade med pennan mot hakan medan jag tänkte, tillslut kom jag på en idé och satte genast igång. Jag plockade fram min iPod ur ryggsäcken och satte örsnäckorna i öronen för att få bort alla andra eleverna små mummel runt i klassrummet. Jag satte pennan mot duken och satte igång. Jag teckna läpparnas former och storlek innan jag tog fram så många olika färger jag kunde hitta i skåpen. Jag tryckte ut en liten klick på paletten innan jag tog en pensel och började måla grunden. 

Jag lutade mig tillbaka i stolen och granskade min målning, jag hade använt mig utav vatten också för att få den rinnande effekten. Och jag måste påstå att jag blev riktigt nöjd, den blev mycket likt den fantasin jag hade i huvudet. 

   ”Wow, Penny. Den är otrolig” jag vände på huvudet och såg på Mrs. O’Malley som tyst kommit upp bakom mig, jag log tacksamt. 

   ”Tack så mycket, Mrs. O’Malley” svarade jag och grep tag i blyertspennan innan jag skrev min signering längst ner i den högra hörnet. Skolklockan ekade i klassrummet och signalerade att lektionen var slut. 

   ”Okej, klassen! För er som inte blev klara så kan ni fortsätta nästa gång. Låt era målningar stå kvar så ställer jag bort dem när de har torkat!” ropade Mrs. O’Malley över stolskrapandet och rösterna. 

*

 

Torsdag, 14:e Februari. 

Jag lutade mig tillbaka från spegeln och tog en sista titt på mig själv i spegeln. Jag hade satt på mig hudfärgade leggings som jag satt lila nätstrumpbyxor över, på kroppen hade jag en svart body. Nederdelen hade mer ‘korta shorts’ trosor än vanliga trosor modell, i midjan hade jag satt ett mörkt lila skärp och mitt hår var flätat i två fluffiga flätor. På huvudet satt min svarta hatt och maffiga halsband hängde runt min nacke och ner över bröstet. Den vita stickade västen krängde jag på mig innan jag vände ögonen mot mitt ansikte. Jag hade haft tid över och bestämt mig för att göra något över det vanliga som mascara, eyeliner, ögonskugga och lösögonfransar. 

   Både under och över ögonen hade jag målat med lila ögonskugga och gjort ett inslag utav knapp gult som matchade min underläpp som jag målat i samma gula färg. Överläppen hade jag låtit vara. Istället för lösögonfransar hade jag istället limmat dit lila små fjädrar i slutet utav vardera ögonlock och även på undersidan. Ögonbrynen hade jag fyllt i och gjort längre för att de skulle passa den breda sminkningen på ögonen. Penny Hawkin, du kommer få många sneda blickar idag. Sa jag till mig själv men ryckte sedan på axlarna. Jag tyckte om det i alla fall, var det inte det som räknades? 

Mycket riktigt vändes många huvuden efter mig när jag gick genom korridoren med ryggsäcken hängd över ena axeln och mina blommiga Dr. Martens löst knutna på ett nonchalant sätt. Min mobil vibrerade i min hand och jag såg ner på den för att se att det var Justin, jag log genast stort. 

   ”Halla!” svarade jag glatt. 

   ”Om de mobbar, slår jag” sa han och jag skrattade. Jag hade innan jag gått hemifrån skickat Justin en bild på mig själv genom spegeln med texten; ”vad tror du? Snedblickar eller inte? Puss” Eftersom enligt mig var detta den 'konstigaste' utstyrseln jag haft i den här skolan. ”men dock tycker jag inte om att du går runt och visar din sexiga kropp för alla, jag kan inte riskera att någon tar dig” fortsatte han och fnittrade generat. 

   ”Åh, var lugn. Alla killar här rynkar med avsmak på näsan när de ser på mig så du har inget att vara oroliga över” svarade jag och svingade med armen fram och tillbaka medan jag gick bort mot min lektion som inte började förrän om en kvart. 

   ”De vet redan att du är upptagen och rynkar på näsan för att de tänker ’damn it, att inte jag hann före den där bögen Bieber’” jag skrattade högt åt det han sa, mest för att jag älskade hur han kunde driva om sig själv på det viset han gjorde. 

   ”Jag kan ju säga att jag hellre har att dem rynkar på näsan än att dem tafsar” svarade jag och stannade utanför klassrumsdörren och lutade mig mot skåpen bredvid. Justin skrattade i ena änden. 

   ”Ja, de vet vad som är bäst för dem. Om de någonsin skulle tafsa på dig så kommer de inte ha en näsan att rynka med” jag skrattade. Han kunde vara den där överbeskyddande pojkvännen när han ville. 

   ”Tack, det känns bra att jag har min egna personliga boxare” svarade jag. 

   ”Jag finns alltid för dig här, babe” jag log snett åt hans ord som fyllde mig med värme. 

   ”Vet du när du kunde komma och hälsa på förresten? Jag saknar dig” jag suckade olyckligt och sparkade löst med skon mot marken. Jag hörde hur Justin suckade med mig. 

   ”Jag saknar dig också, sjukt mycket. Snart, det måste bli snart för annars tror jag att jag går i taket” svarade han vilket fick mig att le fånigt stort. 

   ”Bra, jag ser fram emot det” sa jag och kliade mig på armen innan en gäsp slapp ur min mun. 

   ”Jag med, babe. Jag med” jag såg upp när jag hörde det välbekanta klickandet från klackar som stöttes mot skolgolvet. Genom korridoren kom Daniela tillsammans med Kristin och Mandy efter sig, det såg så typiskt film aktigt när de kom gående. Hur eleverna skingrade sig för att ge dem plats, hur deras hår flög lite med vinden och hur killarna med suktande blickar såg över deras kroppar medan tjejernas irriterade blickar nästan brände hål i deras ryggar. Danielas blick landade på mig och jag kunde genast se hur hon såg med avsmak på mig. 

   ”Men Penny, hjärtat, vi hörs senare. Jag kommer och hälsar på snart, det lovar jag” hörde jag Justin säga i telefon, fort vände jag uppmärksamheten mot honom igen. 

   ”Ja, det gör vi. Puss och kram. Hälsa de andra från mig” svarade jag. 

   ”Det ska jag göra, puss” jag tog bort luren från örat och stängde av samtalet. 

   ”Kan hon inte klä sig normalt åtminstone en dag i alla fall?” hörde jag Mandy säga och jag himlade med ögonen åt dem. Samma sak hela tiden. 

   ”Okej, har ni något ni vill säga. Var inte blyga, säg det till mitt ansikte istället för att viska bakom min rygg hela tiden. Jag tål det, jag har hört det förr” utbrast jag och de såg förvånat på mig. Innan nästan ett slugt leende lades över Danielas läppar när hon bröt sig ifrån sina vänner och tog de få stegen fram till mig.

ojojojojoj! vad tror ni Daniela kommer säga??? AAAHH! U GUYS! WHAT'S GONNA HAPPA!??????? AHHHHHHHHH! FUCKA UR.... okej, eller inte.. -.- nej, men vad tycks? KOMMENTERA! 

har redan börjat på kapitel 30.. så kommentar som änglar o det finns en stor chans till kapitel 30 ikväll. :D puss&kram. ps. hoppas ni fattade hur bodyn såg ut. =P 

   Jag ryckte på axlarna. ”jag vet inte” 

   ”Han kommer säkert snart, han kan nog inte hålla sig borta för länge” retades Jesse och fick mig att skratta. 

   ”Man kan ju alltid hoppas” svarade jag och stoppade in ännu en bullbit innan jag tyst tuggade.

”Justin, döda mig!” stönade jag och föll från min sittande ställning ner i madrassen, jag begravde trött ansiktet i en kudde och hörde hur han skrattade i bakgrunden. Misstro nu inte, han befann sig inte i rummet utan enbart på andra sidan skärmen av datorn. Jag reste mig långsamt upp och såg trött på honom. 

   ”Skulle aldrig hända, babe. Men vad är det som tynger dig?” frågade han och såg ner på något han hade framför sig på bordet. Låttexter gissade jag. Jag suckade tungt. 

   ”Jag orkar inte med skolan! Jag vill inte gå där längre, det är onödigt. Jag kan göra andra saker som jag lätt kan försörja mig på” utbrast jag och hörde återigen hur han skrattade, jag skickade honom en blick men han hade fortfarande sin fäst neråt. Han befann sig för tillfället i studion. Själv. De andra hade tagit en rast för att äta eller göra annat, sova kanske. Medan han valt att vara kvar för att ringa upp mig, genast hade jag slängt mig på datorn för att logga in på Skype när han frågat om jag var hemma och hade tid.

   Tre veckor hade gått och min saknad för honom hade vuxit sig olidligt stor. Jag ville ha honom här så han kunde hålla om mig och berätta att allt skulle lösa sig så småningom. Men jag fick nöje mig med att prata med honom genom telefonen eller datorn. Glad skulle jag vara att vi levde under dagens förhållande och inte förr, för då hade jag väl behövt skicka brev eller liknande. Jag rynkade på näsan av tanken. ”jag menar se på dig, du är en världskänd popstjärna-” 

   ”Jag gick ut skolan” påpekade han och avbröt mig, jag sackade surt ihop. Nähä! 

   ”Kom igen, work with me” klagade jag och han skrattade, hans blick vändes uppåt och mötte äntligen min. 

   ”Håll ut de få åren du har kvar så behöver du inte gå i skolan mer om det inte är så att du väljer att plugga vidare” jag skakade fort på huvudet. 

   ”Jag är på tok för ointresserad för att sitta på en stol och bara lyssna, jag vill göra saker. Den enda lektionen som är måttligt rolig är bild- och form. Dock ger hon oss dem sämsta uppgifterna. Jag menar! Vem vill rita åsnor på ett papper!? Jo, jag ska säga dig. Ingen!” när jag var klar satt jag kvar i min position och hörde hur det vart helt tyst. 

   ”Tja... jag kan inte rita åsnor så...” jag vände blicken mot Justin som kliade sig i nacken och hade ett papper i den andra. Jag såg dumt på honom innan jag skrattade. 

   ”Vilken är det där?” frågade jag när jag slutat skratta och nickade menande på pappret han höll i. 

   Han såg upp och log. ”uhm... ’as long as you love me’ tror jag den ska heta, jag jobbar mest på den för tillfället för att vi ska släppa den som en singel. Den kommer vara med på albumet också men det är bara för att ge fansen något att lyssna på så länge” berättade han och jag nickade. 

   ”Den kommer säkert bli hur grym som helst” försäkrade jag honom och han log tacksamt tillbaka. 

   ”Hur går det hemma då? Är det fortfarande spänt eller?” han såg oroligt upp på mig. Återigen suckade jag. 

   ”Jesse mår bara sämre, han har tappat allt sitt hår nu. Mamma och pappa är som två värpsjuka hönor, pappa bara jobbar och är i stort sett aldrig hemma. Gör inte mig så mycket heller, jag vill inte prata med honom ändå. Mamma... hon...” jag tystnade och skakade på huvudet. 

   ”Jag vet inte... hon är där bara” jag såg upp på honom, han hade sitt fulla fokus på mig och såg med medlidande ögon på mig. Jag ryckte på axlarna. ”men jag har killarna att underhålla mig med” la jag sedan till och Justin skrattade till innan han fnös. Jag såg med rynkade pannan på honom innan det klickade. Gosh, det lät fel! ”oh, inte sådär” sa jag fort och nu skrattade han. Jag slog generat ner blicken och fnittrade. Plötsligt slog dörren upp till mitt rum och min blick flög genast dit, något dylikt verkade hända för Justin för jag hörde ett högt brak innan han skrek till. In genom dörren kom Chaz springandes. 

   ”Chaz, nej!” hann jag utbrista innan han slängde sig på mig och gjorde mig platt som en pannkaka mot madrassen. ”Chaz! Ditt fläsk! Flytta!” lyckades jag få fram medan jag försökte samtidigt putta bort honom från mig. 

   ”Åh, men var inte sådär. Jag vill ju bara gosa” protesterade Chaz och rörde sig inte en millimeter från mig. Jag stönade men skrattade åt honom. 

   ”Det där ser gosigt ut, jag vill också!” hörde jag en annan röst säga som jag mycket väl kände igen som Ryan. 

   ”NEJ! NE-” började jag genast skrika men avbröts när ännu en kroppstyngd lades på mig och ett stön slapp ur min mun istället. ”jäkla tjockisar” 

   ”Wow, en mänsklig macka. Fin” jag himlade med ögonen åt Justins kommentar. 

   ”Hej Justin! Hur går det med albumet bro!?” utbrast Ryan som låg överest. 

   ”Åh, det rullar” hörde jag han svara och jag föreställde mig hur han ryckte på axlarna och drog på munnen på hans nonchalanta sätt. 

   ”Oh my! KLIV AV!” utbrast jag tillslut när jag trodde mina lungor skulle spricka utav syre brist. 

   ”Oj, är du här också?” skämtade Chaz och äntligen kände jag hur tyngden lättade och tillslut reste sig Chaz från mig och satte sig på sängkanten. Jag andades snabbt in och ut och kände mig otroligt lätt, bredvid mig hörde jag hur Justin skrattade lågt. 

   ”Jag ska göra ett matschema för er två, ni har ätit på tok för mycket pannkakor” sa jag och pekade trött på Ryan och Chaz. De flämtade genast högt. 

   ”Vad!? Tänker du sluta laga pannkakor!?” utbrast Ryan förfärat och såg på mig som om jag gett honom hans dödsdom. 

   ”Nej, jag tänker bara inte göra dem lika ofta” svarade jag och satte mig långsamt upp. Chaz gnällde till och reste på sig och Ryan stampade barnsligt med foten i golvet, jag skrattade åt dem medan jag skakade på huvudet. Vänta, hur gamla var dem nu igen? Fem? Jag vände sedan blicken mot Justin som log roat innan han vände huvudet åt sidan för att lyssna på någon innan han nickade. 

   ”Ey, babe. Jag måste gå, men jag ringer dig ikväll okej?” jag nickade fort med ett leende. 

   ”Det gör vi, puss” svarade jag och skickade honom en slängkyss, han log innan han kastade en tillbaka. Jag skrattade och klickade bort samtalet.

bara ett litet mellankapitel där hon pratar med Justin.. hoppas ni inte blev för besvikna över händelserna eller längden. =/ men har haft det lite trögt.. ä så trött o skolan har börjat. -.- ä hos min vän nu så ska stänga av datorn o umgås! =D hahahah, även jag behöver ett liv vettni. ;) 

så vad tycks?? KOMMENTERA!! snälla lämna åsikter, dem betyder allt! tack så mycket! ♥ puss&kram. 

oooookej! jag vet att min uppdatering kanske inte ä den bästa just nu.. MEN jag vet inte.. jag finner ingen inspiration o jag ä så trött hela tiden. men när jag kommer hem idag så ska jag börja på kapitel 28. so smiiiiile! ;D

hhahahaha, har en rutten dag idag. -.- har ett pass på 80 min matte innan jag slutar. längtar!

puss&kram på er! <3333

Söndag. Enligt mig, veckans sämsta dag. Sista dagen för helgen och dagen innan en ny skolvecka börjar. Dagen blev inte bättre heller utav det faktumet att idag var dagen då Justin skulle lämna Stratford. Jag suckade trött och släpade mig upp ur sängen för att ta mig till garderoben, jag drog på mig ett par hudfärgade leggings innan jag drog på mig en kjol med rymd mönster på. Jag drog fram en svart bh med silvriga nitar och knäppte på mig den och tog sedan på mig en Guns N’ Roses linne som jag klippt. Tillslut gick jag fram till spegeln där jag gjorde en snabb sminkning och borstade håret, jag drog på munnen medan jag tänkte och såg på mig själv. Med ett nöjt leende placerade jag sedan banden med rosor runt huvudet. De var fake såklart men fina. 

   Jag grävde fram mina blommiga Dr. Martens ur garderoben och knöt på mig dem, Bubble sov fortfarande obekymrat i min säng och gnydde då och då till i sömnen. Väl klar drog jag till mig min telefon, min munkjacka och jeansjacka, jag gick nerför trappan och ut i köket för att hämta en frukt. Där satt redan mamma och pappa och åt frukost men jag låtsades som att rummet var tomt, en låg suck hördes bakom mig och jag gissade på att det var mamma. Pappa hade jag fortfarande inte pratat eller ens sett på, det var han som behövde ta tag i att försöka prata med mig inte tvärtom. 

   ”Vart ska du?” hörde jag min mamma fråga när jag precis var på väg att lämna köket med äpplet i handen. 

   ”Justin” svarade jag över axeln innan jag fortsatte ut i hallen. Ett högt brak hördes innan pappa kom utstormandes i hallen, jag såg med stora ögon på honom och fasade över att han skulle slå mig igen. 

   ”Vi har ju sagt att vi inte vill att du ska umgås med den där pojken!” röt han, jag ryckte till över hans höga ton och kände hur tårarna steg i ögonen. Pappa hade aldrig höjt rösten så här mot mig förr, inte ens under vårt bråk och ärligt talat blev jag rädd. 

   ”Du bestämmer inte vem jag kan vara och inte vara med!” skrek jag till honom. ”jag ska åka till flygplatsen för att säga hejdå, sedan får ni er önskan uppfylld för bara Gud vet hur länge det kommer ta innan han kan hälsa på!” jag stirrade honom upp i ögonen innan jag tvärt vände om och fick fort upp dörren innan jag smällde igen den tillbaka. Ute på uppfarten stod Chaz redan med bilen igång, jag muttrade ilsket till mig själv innan jag satte mig i bilen. 

   ”Oj, någon vaknade på fel sida utav sängen imorse?” Chaz vände sig med ett retsamt uttryck och använde sig utav sin barnsliga röst. Jag himlade med ögonen och bet ihop för att inte ta ut ilskan på honom. 

   ”Nej då, bara mina föräldrar som helt plötsligt bryr sig” svarade jag nonchalant och såg på landskapet som åkte förbi utanför. Snön hade börjat smälta och träden stod nakna, utan löv. 

   Jag åt tyst på mitt äpple medan Chaz småpratade med Ryan och Nolan, jag ville inte att Justin skulle åka. Inte idag, inte imorgon, inte någonsin. Men hade behövde, han hade plikter att följa. Jag önskade att jag kunde följa med honom, slippa mina föräldrar för en tid. Ironiskt, huh? Hur jag alltid önskat att de ska ha brytt sig och när jag väl får det så retar det gallfeber på mig. Men grejen var att de tog det ett steg för långt, var för på. Frågade konstant vart jag skulle, vad jag gjorde, prosterade högt om det var något de misstyckte i och det var inte så jag ville ha det. 

   Bilen stannade och jag såg förvånat upp för att se att Chaz parkerat på parkeringsplatsen utanför Stratfords flygplats. Jag öppnade försiktigt bildörren för att inte krocka med bilen bredvid innan jag följde efter killarna som kände stället tusen gånger bättre än mig, jag kastade äppelskruttet på vägen i en snart överfylld papperskorg. Flygplatsen kryllade inte som på andra ställen utav människor utan var lugnt, en kvinnoröst ropade då och då ut olika destinationers avgång, kostymnissar gick runt med sina portfolier och mobiler tryckta mot öronen. Roande syn. 

   ”Justin, din avskedskommitté är här” hörde jag någon säga, Chaz skrattade framför mig och min blick följde sedan hans och fann Justin sittandes bland flygplatsstolarna. Tillsammans med Pattie och en mörk man, Pattie och Justin såg upp och ett stort leende spred sig över Justins läppar vid synen utav oss. Han reste sig från sin stol och gick oss till möttes, jag höll mig lite i bakgrunden medan Justin kramade sina bästa vänner och tog adjö. Jag stod frånvarande och granskade mitt nagellack och drog slutsatsen att de behövdes målas om. 

   ”Inte ens en kram hejdå?” jag såg fort upp och mötte Justins retsamma, gyllenbruna ögon och de sneda leendet som pryde hans läppar samt hans armar var utsträcka mot mig. Jag såg på honom ett ögonblick innan tårarna vällde upp i mina ögon ännu en gång och jag sprang in i hans famn. Jag lindade armarna runt honom och borrade in ansiktet i hans hals, jag drog in ett hackigt andetag då tårarna rann längst mina kinder. Blötte ner Justin i processen. 

   ”Hey, gråt inte” mumlade Justin in i mitt hår. ”vi snart igen ska du se” jag snyftade till och hans armar runt mig spändes. Jag lutade mig sedan tillbaka och kupade hans ansikte mellan mina händer. 

   ”Glöm mig inte där borta i LA, du får inte hitta någon annan bättre tjej för jag behöver dig. Okej?” utbrast jag och snyftade sedan till. Justin log vänligt och såg ner på mig. 

   ”Du finns alltid i mina tankar så oroa dig inte. Det finns ingen bättre än dig, Penny. Du är mitt allt, okej?” svarade han och såg mig i ögonen. Tårarna vällde på nytt upp i ögonen över hans ord. Han var så fin, så underbar. Hur hittade jag honom?

   ”Det här är ju så sött att jag får diabetes” hörde jag Chaz säga med en sarkastiskt stämma, jag skrattade till och Justin himlade med ögonen. Jag sträckte sedan på mig för att kunna kyssa honom, Justin gav mig genast tillbaka uppmärksamheten och besvarade mina läppar. 

   ”Nej, nu blir det ju bara värre” jag tiltade huvudet åt sidan och kände hur Justins ena arm släppte greppet runt mig innan han tog av sig kepsen han hade på huvudet och satte den framför våra ansikten så vi skymdes från deras blickar. Jag skrattade lågt mot hans läppar. 

   ”Jag kommer sakna dig” jag gnuggade försiktigt näsan mot hans innan han lutade sin panna mot min. 

   ”Jag kommer sakna dig också, mer än du anar. Alla låtar kommer säkert handla om dig när albumet är klart. Kanske ska döpa om det till ’saknar Penny’ istället” jag skrattade åt honom innan jag mjukt kysste honom igen. 

   ”Ja, jag skulle lyssna på det i alla fall. Är dock inte så säker på om resten utav världen skulle göra det” svarade jag och han skrockade lågt. Jag tog sedan kepsen ur hans hand och placerade den på hans huvudet igen, jag log mjukt mot honom och hans armar släppte långsamt taget runt mig. 

   ”Ledsen att behöva slita er ifrån varandra men planet går snart” jag vände genast huvudet mot rösten och såg att det var den mörka mannen. Jag mötte hans blick och nickade svagt. ”Kenny förresten, Justins livvakt och road manager” inflikade han och sträckte fram handen, med ett leende tog jag tag i den och skakade den. 

   ”Penny, Justins-” 

   ”Flickvän, jo jag vet” han flinade roat och jag kände hur jag rodnade. Justin skrattade bredvid mig, jag knuffade retsamt till honom vilket bara fick honom att skrattade ännu mer. Han la armarna runt mig igen och drog mig intill sig för att kunna kyssa min kind. Jag slöt ögonen och njöt utav hans läppar mot min hud. 

   ”Jag ringer dig när jag kommer fram. Om det är så att klockan är vid en vettig tid” jag viftade fort med handen. 

   ”Ring i alla fall, jag bryr mig inte” sa jag fort och han log roat. 

   ”Ska bli” kontrade han och blinkade med ena ögat vilket fick mig att skratta. Jag gav honom en sista kram innan jag släppte taget och gick till Chaz som la en arm runt mina axlar. Jag log och la armen runt hans midja medan vi såg Justin gå bort med Pattie och Kenny, han vände sig om och vinkade innan han försvann bakom hörnet. Jag lät en suck slippa ur min mun, jag visste inte ens när jag skulle se honom igen. Det kunde vara en vecka, två, en månad, flera månader. Jag hade ingen aning. 

”Så han har åkt till LA nu?” jag nickade sorgset och rev ännu en bit från bullen jag hade i handen innan jag förde biten till munnen. Jesse satt i samma position - skräddarställning - mittemot mig på hans säng med en egen bulle i handen. ”när kommer han och hälsar på igen då?” 

   Jag ryckte på axlarna. ”jag vet inte” 

   ”Han kommer säkert snart, han kan nog inte hålla sig borta för länge” retades Jesse och fick mig att skratta. 

   ”Man kan ju alltid hoppas” svarade jag och stoppade in ännu en bullbit innan jag tyst tuggade.

bye bye Justin, bye bye! nu har han åkt, vad tror ni händer? ;))))) vad tycks?? KOMMENTERA! ♥

   ”Ehm... vi skulle kunna göra... pasta och stekt bacon” jag hörde hur Penny stönade högt borta från köksbänken som hon stod lutad mot. Jag såg genast upp med frågande blick. 

   ”Ja! Det var jätte länge sedan jag åt det. Det är ju så otroligt gott” svarade hon till min frågande blick, jag log roat och skrattade till innan jag nickade. 

   ”Då är det pasta och bacon som gäller”

Magen knöt ihop sig och jag bet mig osäkert och nervöst i läppen medan jag såg hur mitt hem närmade sig. Justin kramade min hand tröstande bredvid mig. Jag tog ett djupt andetag innan jag vände mig mot honom och försökte få fram ett lugnande leende. 

   ”Jag måste ju förr eller senare” mumlade jag fram och han nickade. ”jag ringer dig” jag gav honom en kyss som han fort besvarade och la sina händer ömt på mina kinder. 

   ”Jag svarar” kontrade han sedan mot mina läppar vilket fick mig att skratta. Jag nickade och lutade mig tillbaka, med beslutsamma steg gick jag mot ytterdörren och vände mig om för att vinka mot honom innan jag öppnade. Han gick baklänges och vinkade tillbaka. 

   Jag klev in i hallen och stängde dörren efter mig, jag hörde hur rörelserna inne i huset tystnade, rösterna försvann. Jag svalde och knäppte upp min jacka innan jag hängde upp mina ytterkläder på krokarna och knöt upp skorna. Plötsligt hörde jag Bubbles tassar komma trippande mot parketten innan hans vita lilla kropp kom inflygandes i hallen. Med ett stort leende knäböjde jag och drog in honom i min famn. 

   ”Har du saknat mig?” frågade jag Bubble som nästan hysteriskt nosade överallt på mig och viftade glatt på svansen, jag skrattade lågt och kramade till. Jag släppte sedan ner honom på golvet igen och siktade på att ta mig upp på övervåningen och till mitt rum. Helst utan att stöta på oönskade familjemedlemmar. 

   ”Penny...?” jag stod med ena foten på det första trappsteget när mammas svaga röst fick mig att stelna till. Jag vände mig långsamt om för att se på henne. 

   ”vad?” frågade jag tillslut, känslokallt. Mammas ögon var rödspruckna och tårfyllda, i hennes händer fingrade hon nervöst på ett näsduk. Jag kände mig något skuldmedveten när jag såg hennes sorgsna figur, mamma hade inte varit den som slagit mig. Men hon hade inte varit bättre förälder för det, hon hade sårat mig lika mycket som pappa. När hon stod tyst kvar suckade jag och gick uppför trappan. 

   ”Penny?” rösten var hes och sprack, jag såg upp och såg att dörren intill Jesses rum stod på glänt. 

   Jag bet mig i läppen innan jag gick bort mot hans rum. Jag putade försiktigt upp dörren och kikade in, Jesse låg med blekt ansikte, svettig panna och hängande ögonlock i sängen. Hans andetag kom ut rosslande, genast sköt en häftigt smärta och sorg genom kroppen vid synen på hans lidande. Jag svalde innan jag gick fram till honom i sängen, hans huvud vändes långsamt mot mig och ett matt leende spred sig över hans läppar.

   ”Hej” fick han fram, fortfarande med leendet. Jag satte mig försiktigt ner på sängkanten, noga med att inte göra honom illa eller ändra hans position. 

   ”Hej” viskade jag fram. ”hur mår du?” tårarna vällde upp i ögonen på mig. 

   ”Har mått bättre” försökte han att skämta men blev allvarlig igen när han såg att jag inte ens drog på mungiporna. ”har varit jobbigare sedan du försvann och ingen ville berätta för mig vad som hänt” fortsatte han sedan och svalde medan pannan rynkade sig. Så pappa hade inte berättat för honom, tänkte jag och flätade samman mina fingrar i mitt knä.

   ”Jag bråkade lite med mamma och pappa” förklarade jag och Jesse nickade. 

   ”Jo, det förstod jag. Men om vad?” frågade han och hostade till innan han la sig på sidan. 

   ”Det spelar ingen roll” sa jag och viftade med handen. 

   ”Jo, det gör det visst. Jag vill veta” tjatade han och sträckte ut sin hand för att lägga den på min. Jag grep genast tag i hans smala hand och kramade åt. 

   ”Dem tycker inte om Justin” berättade jag tillslut, vårt bråk var till en liten del om Justin men jag ville inte berätta sanningen. Den skulle bara få honom att må ännu sämre och det var det sista jag ville. 

   ”Varför?” frågade Jesse med rynkad panna. Jesse hade redan berättat att han tyckte om Justin väldigt mycket. Tyckte han verkade som en grym kille och så länge han gjorde mig glad så var han glad. Dock hade han lagt till ett hot - precis som alla brorsor gör - att om Justin någonsin sårade mig så skulle han bokstavligen slita honom i stycken. Justin hade sett allvarligt på Jesse medan jag skrattade innan han försäkrade Jesse om att det aldrig skulle hända. 

   ”De tycker han är för gammal och har dåligt rykte” svarade jag och såg ner på våra händer. Hans hud var torr, sprucken och mycket blek. Precis som resten utav honom. 

   ”Det var det löjligaste” jag såg genast upp på Jesse som skakade försiktigt på huvudet. ”två år är ju ingenting och jag tycker personligen han inte verkar något som den personen de skriver om i tidningarna. Han verkade inte alls som den skitstöveln de beskrivit honom som” 

   ”Jag kan inte heller se honom som någon annan än den han är nu, men... jag vet att han gick genom en tuff tid efter Selena och försökte läka sig själv och tog inte de bästa besluten. Men det viktigaste är att han valde att sluta, han valde att räta upp sitt liv igen. Gå tillbaka till den han brukade vara - vilket är den snällaste, grymmaste killen jag träffat” berättade jag. Jesse nickade med ett snett leende, jag log tunt tillbaka mot honom. 

   ”Jag ska låta dig sova nu” sa jag sedan och reste mig från sängen, jag böjde mig ner och kysste mjukt hans pannan innan jag strök honom över huvudet. 

   ”Penny?” jag vände mig när hans röst bad om min uppmärksamhet, jag grep tag i handtaget till hans dörr.

   ”Ja?” frågade jag honom. 

   ”Nästa gång du bestämmer dig för att försvinna, komma bort...” började han. ”kan du berätta innan så jag vet?” tårarna vällde genast upp i ögonen på mig igen innan jag nickade. 

   ”Självklart” fick jag sedan fram och gick sedan ut ur rummet. Utanför satt Bubble men reste sig och följde efter mig när jag kom ut, vi gick in i mitt rum och jag lutade jag mot dörren. Jag la handen över munnen för att inte skrika högt, tårarna rann längst mina kinder, bröstet drog ihop sig och jag snyftade till. Jag gled ner på golvet och begravde ansiktet i mina knän. Snälla, gör honom frisk. 

*

 

Torsdag, 10:e Januari. 

Väckarklockan skrek ut till mig att det var dags att vakna, jag suckade och kände hur huvudet dunkade. Jag hade somnat med tårarna rinnande, kramade min gammal mjukisdjur och Bubble oroligt sniffade på mig bredvid. Jag lyfte huvudet från kudden och såg på klockan, 7.00 stod den på. Första skoldagen, tänkte jag med en suck innan jag reste mig från sängen. Bubbles huvud lyftes genast från hans tassar innan han gäspade stort och sträckte sedan på sin lilla kropp. Jag gick trött fram till garderoben innan jag tittade runt bland kläderna för att bestämma dagens outfit.

   Jag bestämde mig tillslut för ett par ljusa jeans shorts med en utav bakfickan halvt täckt utav nitar tillsammans med tights som mer såg ut som att jag bar lår höga strumpor. På överkroppen tog jag på mig en jeans blus och knöt den i midjan, på ryggen hade jag tagit bort toppen och sytt dit en bit spetstyg i ljusblå. Mitt hår lät jag vara, drog det till ena sidan och lät lockarna hänga fritt. Jag gick bort till spegeln och började med grunden, tio minuter senare var jag klar och vände och vred på huvudet för att kunna se ur olika vinklar. 

   Min ögonlock hade en skrik rosa ögonskugga tillsammans med eyeliner och ljusare ögonskugga längre in på ögat. Under hade jag lagt skrik blå ögonskugga, precis under kajalen. Jag nickade till mig själv och anades ut, jag drog borsten genom mitt hår och la sedan tillbaka det. 

   ”Kom då, Bubble” sa jag sedan när jag dragit till mig min ryggsäck och lagt ner det behövliga och öppnat dörren. Han hoppade genast ner från sängen och sprang ut genom dörren. Jag gick ner till köket där, till min lycka, ingen syntes till. Pappa hade antagligen redan åkt till jobbet, jag hade inte sett honom igårkväll heller. Han hade inte kommit och knackat på och jag hade inte sökt upp honom.

   Jag nappade åt mig ett äpple från fruktskålen innan jag gjorde en kopp te. Väl klar satte jag mig ner med tekoppen och äpplet, magen min var inte medgörlig idag. Jag fasade för att mina mensvärks dagar skulle komma snart, ibland kunde jag bete mig som en riktigt gravid kvinna. Med humörsvängningar, magont och kräkas hit och dit. Ett riktigt elände var det. 

”Hoppas ni har haft det ett bra jullov allesammans...” hälsade Mr. Johnson när alla satt på sina platser i klassrummet. ”hoppas ni åt mycket och fick massa presenter” jag suckade tyst och vände blicken ut genom fönstret. Stängde ute Mr. Johnsons röst och lät tankarna vandra. Alla såg likadana ut som de gjorde när vi slutade, ingen hade valt att göra något drastiskt. Utan stannade vid sina bekväma vanor och utseenden. 

   Justin ska åka om tre dagar - den 13:e - han skulle tillbaka till LA för att fortsätta på det lilla han börjat med sitt nya album som han redan nu visste skulle heta 'Believe'. Jag försökte att inte gå in i depression på grund utav detta, för jag visste hur mycket jag skulle sakna honom medan han är borta. Jag menar, han har ju funnits här nästan enda sedan jag flyttat hit och nu skulle han snart befinna sig fler tusen mil härifrån. Enbart kontaktbar via telefonen eller datorn. 

   Jag skulle sakna hans famn, hans kramar, hans kyssar, jag skulle sakna hela honom. Plöstligt ringde det ut vilket fick mig att hoppa högt i stolen, totalt frånvarande och inte insett att jag drömt bort hela lektionen med mina tankar på Justin. Jag reste mig från stolen, hissade upp ryggsäcken på ryggen och gick ut i korridoren tillsammans med alla de andra eleverna. Jag såg ner på mina grå converse som jag själv pyntat med nitar och gick bort mot mitt skåp för att hämta nytt material. 

   ”Varför valde han ett freakshow som henne att leka med?” frågan fångade min uppmärksamhet och jag såg upp för att möta Danielas blick som såg på mig med ett äcklad och sarkastiskt blick, framför henne stod Kristin och Mandy. De fnittrade åt det Daniela sagt, genast kände jag ett sting av förödmjukelse och obehag. Att folk viskade om mig var inget nytt, folk har alltid viskat om mig, även i min förra skola.

   Fast då hade jag Spencer vid min sida, som de viskade precis lika mycket om. De pratade om min döende bror, om mina kläder, om hur jag var så annorlunda från alla andra, hur mycket de tyckte jag skröt på bild lektionerna. Även fast jag aldrig bett om min lärares beundran. Men något var det alltid som fick dem att viska något till någon innan de skrattade. Nu var det om Justin, fast det hade jag förväntat mig. Så stor popstjärna som han, hans namn cirkulerade allt runt i rummen. Jag suckade och grep tag i remsorna till ryggsäcken och vandrade vidare till nästa lektion. 

hände inte mycket i det här kapitlet. hon pratad lite med Jesse o undviker sina föräldrar. hur tror ni det kommer gå? o om Justin ska åka snart? 

vad tycks?? KOMMENTERA! ♥ puss&kram. 

ps. har inte läst genom det så jag hoppas verkligen att det inte ä massa stavfel eller miss utav ord! 

   ”Du ser väldigt vacker ut utan smink” sa Justin plötsligt och fick mig att rodna innan jag såg upp på honom med ett ögonbrynet höjt för att säga ”verkligen?”. Han nickade fort. ”inte för att du ser dåligt ut med smink, du ser otroligt bra ut då med men din naturliga skönhet kommer fram när du inte har massa smink” förklarade han och jag log fånigt över hans gulliga ord.

   ”Tack så mycket” sa jag blygt och jag såg hur Justin flinade ur ögonvrån.

9:e Januari.

”Har ni några färgpennor eller kritor som Jazmyn brukar få använda när hon är här?” vi var tillbaka hemma hos Justin igen efter att sett på film hemma hos Chaz, de hade genast slängt sig över mig och dränkt mig med frågor när de såg min fortfarande uppsvällda kind. Jag hade därefter behövt ge dem en kort berättelse utav gårdagens händelse. Mållösa, det var vad dem när jag hade berättat klart. Kunde inte förstå att det jag sa var sant, Justin hade kramat min hand tröstande. 

   Pattie såg upp från tidningen hon satt och läste, Justin satt borta vid pianot och spelade fint. Pattie nickade genast och reste sig upp för att gå och hämta, jag log tacksamt och satte mig på golvet framför vardagsrumsbordet. Pattie kom strax tillbaka med papper och färgpennor. Hon la ner det framför mig med nyfikna ögon innan hon sjönk ner i soffan igen. Jag log och la ut alla färgpennor över bordet innan jag grep tag i en ljusgrå som jag kunde göra en lätt skiss med. 

   Väl klar började jag leka med färgerna, gjorde en par klar röda läppar, stora ögon som grät häftigt tillsammans med en liten näsa som inte drog till sig mycket uppmärksamhet. Tillsist gjorde jag min namnteckning i ena hörnet, jag la huvudet på sned och granskade mitt verk. Ute hade det mörknat och Justin hade slutat spela på pianot, jag såg upp för att se de båda sittandes i soffan och granska min teckning. Pattie tittade extra noga på min namnteckning med rynkad panna innan något verkade slå henne som en knytnäve i ansikte. Hennes ögon vidgades och hon drog för andan. 

   ”D-Du är... du är...” började hon stamma fram med kunde inte avsluta meningen, Justin slog handen över ögonen - antagligen i förlägenhet på grund utav sin mamma - innan han skrattade till. Jag log vänligt mot Pattie. 

   ”Det är jag som är Juniper Memphis, ja” svarade jag lugnt åt henne och nu stirrade hon stumt på mig. 

   ”Jag älskar dina tavlor!” fick hon sedan fram och brast ut i ett stort leende. ”dina verk är de mest vackra tavlor jag någonsin beskådat” jag log generat och slog ner blicken. 

   ”Tack så mycket” sa jag sedan. ”men du får inte säga det till någon, jag gillar hela grejen med att vara anonym” utbrast jag sedan och såg upp på henne, hon skakade fort på huvudet innan hon låtsades låsa sina läppar innan hon kastade bort nyckeln.

   ”Din hemlighet är trygg hos mig” försäkrade hon innan hon tjöt till och hoppade upp ur soffan innan hon studsade ut ur rummet. Jag skrattade roat innan jag vände blicken mot Justin som hade gömt sitt ansikte i sina händer. 

   ”Herregud, kan hon bli mer pinsam eller?” hörde jag han sedan säga bakom händerna. Jag skrattade och reste mig från golvet för att sedan sätta bredvid honom i soffan. 

   ”Jag tycker din mamma är extremt gullig” svarade jag och han tog bort händerna för att ge mig en blick som klart och tydligt sa 'verkligen?'. Jag skrattade igen innan jag nickade. Han log och la en arm runt min midja innan han drog mig intill sig. 

   ”Hon blev väldigt upprymd i alla fall” la han till med ett skratt, jag nickade instämmande. Jag såg honom i ögonen och hans blick såg mycket mörk ut i det svaga ljuset från stearinljusen som stod uppställda i rummet. Min blick pendlade sedan mellan hans läppar och ögon, jag fuktade läpparna och bet mig löst i underläppen vid synen av dem. Jag hörde hur Justin gav ifrån sig ett frustrerat ljud. 

   ”Gör inte så” mumlade han och fick mig att se in i hans ögon. 

   ”Vad då?” frågade jag oskyldigt. ”det här?” jag bet mig ännu en gång i läppen - denna gång långsammare och mer förföriskt - vilket fick honom att stöna till innan hans läppar pressas ivrigt mot mina. Jag fnittrade till mot hans läppar innan jag besvarade kyssen. Jag höjde händerna och placerade dem vid hans nacke innan jag försiktigt började fingra med hans hår. Han tiltade huvudet åt sidan och kysste mig passionerat och hungrigt.

   Hans händer sökte sig ner till mina höfter där de klämde åt innan han vred mig så att han i nästa sekund kunde trycka ner mig i soffan. Jag log mot hans läppar och lindade ena armen runt hans nacke medan den andra handen gled nerför hans rygg. Justins händer smekte strax upp längst mina sidor och flätade sig sedan in i mitt hår, utan förvarning stack han in tungan i min mun. Jag stönade lågt mot hans läppar innan jag mötte hans med min egen, min hand letade sig innanför hans tröja och smekte över hans mage.

 "What? This?"

   Våra läppar slets från varandra ett ögonblick på grund av syrebristen innan de återigen var tryckta mot varandra, Justins läppar var som paradiset. Mjuka medan samtidigt bestämda och oerhört sexiga, jag kunde inte få nog. Mina fingertoppar utforskade hans överkropp under tröjan som mer och mer åkt upp, plöstligt slet Justin sina läppar från mina innan hans tröja åkte av. Jag hann få en glimt av hans bröstkorg och magmuskler innan han pressade sig mot mig igen. Hans läppar kysste mig längst käken och ner över halsen, jag stönade återigen svagt när jag kände hur hans tunga spelade över min hud och hans tänder löst nafsade. Jag flätade in mina fingrar i hans hår och drog lätt i ändarna, hans händer sökte sig till min topp där hans ena hand försiktigt omslöt mitt ena bröst innan han klämde till. 

   ”Justin...” fick jag fram när jag kände hur hans fingrar var på väg runt till spännet på min topp. Han stönade i ett försök att säga 'mhm?' och jag drog lite på läpparna innan jag satte händerna på hans bröstkorg. ”din mamma är där uppe” viskade jag och tryckte lätt på hans bröst i en signal att det var dags att sluta, han höjde på huvudet så han hamnade ovanför mig igen. Han andades lika andfått och upphetsat som jag själv men nickade sedan instämmande.

   ”Du har rätt” jag nickade, han böjde sig sedan hastigt ner och gav mig ännu en kraftfull kyss innan han tryckte sig bort helt så han kunde sätta sig där han satt innan. Jag log och reste sig upp i sittande ställning, road att se vilket effekt jag hade på honom med en sådan liten gest med tänderna. 

   ”Du vet att du ser extremt sexig ut med sådant där rufsigt hår” viskade jag i hans öra innan jag lutade mig tillbaks och såg på honom. Hans ögon stirrade på mig med chock och han stönade till, jag flinade roat åt honom. Visste att han ville börja om att ännu en gång och säkert gå ännu längre men visste att hans mamma var bara där uppe och kunde lätt komma på oss. 

Justins Perspektiv. 

Jag drog handen genom håret efter att jag lyckats sluta stirra på henne, jag hörde hur hon skrattade bredvid mig. Att jag var frustrerad var en underdrift, allt jag ville var att återgå till att låta händerna röra vartenda del utav hennes perfekta kropp, kyssa hennes läppar, känna hennes kropp mot min. Jag suckade när jag kände att byxorna fortfarande satt något tightare än de brukade då hon gjort mig så pass upphetsad. Jag böjde mig ner för att fort fiskade upp min tröja från golvet innan jag drog den över huvudet.

   Jag sneglade på Penny som nu hade ställt sig upp för att återigen granska målningen hon skapat, min blick vandra uppför hennes smala, långa ben. Se hennes shorts som smet om runt hennes höfter och slutade sedan uppe till hennes midja där en rad hud syntes mellan hennes topp. Upp till hennes bröst - som jag fortfarande kunde känna i handflatan - och sedan till hennes fylliga läppar som jag hellre dog än var utan. 

   ”Är du hungrig?” frågade jag och ställde mig upp för att komma på andra tankar. 

   ”Ja, lite” hörde jag henne svara då jag redan var på väg ut i köket, ett par armar slingrade sig snart runt min mage och jag log roat. Vi gick sedan i synk resten utav vägen ut i köket där jag tittade genom skafferiet och kylskåpet för att se vad vi skulle kunna göra. 

   ”Ehm... vi skulle kunna göra... pasta och stekt bacon” jag hörde hur Penny stönade högt borta från köksbänken som hon stod lutad mot. Jag såg genast upp med frågande blick. 

   ”Ja! Det var jättelänge sedan jag åt det. Det är ju så otroligt gott” svarade hon till min frågande blick, jag log roat och skrattade till innan jag nickade. 

   ”Då är det pasta och bacon som gäller”

hahahhaha, där fick ni er en liten romantiskt scenario... xD hope u happy! TACK till er som lämnade svar, jag har dem i åtanke inför framtiden. o tack till er för komplimangerna, blir oerhört generad här bort. =P hahahahah. 

vad tycks?? KOMMENTERA! ♥ puss&kram.