”Jag slipper helst” mumlade han tillslut och Penny skrattade roat. 

   ”Det var väl det jag trodde” svarade hon innan hon lät armarna falla till sidan. ”så vad har vi lärt oss idag, Chaz?” frågade hon sedan. 

   ”Att aldrig påpeka eller fråga om tjejer är under deras period” mumlade han ännu en gång till svars. Penny klappade nöjt i händerna och jag skrattade lågt. Jesus...

 

---

 

 

Måndag, 18:e Februari. 

Med en suck vaknade jag upp utav väckarklockans ringning, med ett högt stön slog jag hårt på 'snooze' knappen för att få det fruktansvärda ljudet att tystna. Jag sträckte ut armen för att känna bredvid mig men påmindes ännu en gång utav det faktum att Justin redan åkt tillbaka. Jag visste att fler avsked skulle komma och visste att det inte fanns något att göra åt det men det hjälpte inte smärtan i bröstet. Trött sköt jag bort täcket och ställde mig upp, mitt parkettgolv var kallt mot mina nakna fötter och fick mig att huttra.

   Fort tassade jag bort till min garderob för att välja kläder. Jag drog på mig ett par tunna hudfärgade strumpbyxor innan jag fick på mig mina ljusa hängselbyxor med de vita virkade fickorna som stack fram längst ner. Jag drog en blommig bh/topp över huvudet och drog ner den över brösten. Tillslut hängde jag två svarta halsband runt halsen och pryde handlederna med armband. Håret borstade jag snabbt genom men lät annars mina lockar falla över ryggen.

   Borde ändra färg snart, tänkte jag för mig själv medan jag tog upp ögonskuggspaletten från bordet. När jag var klar hade jag ljusa färger på ögonlocken medan lösögonfransarna hade massa glitter på sig. Mina läppar var klar röda och jag smackade nöjt med munnen. Jag gick bort till min ryggsäck och drog upp mina hörlurar innan jag satte dem i öronen och skruvade upp musiken. ‘Vegas Girl’ med Conor Maynard dunkade ur hörsnäckorna och jag diggade med huvudet i takt till musiken och mumlade frånvarande med i texten. 

  

”Imorgon” sa jag och la med triumf armarna i kors över bröstet, Daniela svalde skrämt men nickade tillslut på huvudet. 

   ”Snälla, inget för galet” vädjade hon lågt. 

   ”Du kommer se precis så galen ut som jag vill att du ska” försäkrade jag henne innan jag gick runt henne för att gå in i klassrummet. Hon kommer se ut som en riktig färgexplosion, tänkte jag roat för mig själv. Mrs Clarkson steg in i salen och jag suckade. 80 minuter utav matematik förevisning kan ta sin början ...döda mig! 

 

*

 

”Välkommen in” jag öppnade ytterdörren och såg en trött Daniela utanför. Hon stod i mjukisbyxor och jacka då jag sagt att det inte var någon idé att klä sig i annat då jag ändå skulle få henne att bära mina kläder. Hon såg gav mig en ironiskt blick vilket fick mitt leende att växa sig större. Det var hur festligt som helst hur mycket hon verkligen hatade att hon blev tvingad det till detta. Men ett vad är ett vad. Hon drog av sig jackan och hängde upp den på en utav krokarna innan hon vände sig mot mig. 

   ”Få bara detta överstökat” stönade hon sedan och jag nickade roat. 

   ”Okej, följ mig” svarade jag och gick bort mot trappan, jag puttade löst upp dörren intill mitt rum och hörde en svag flämtning bakom mig. Jag kastade en blick bakåt för att se fascinationen som sken från Danielas ansikte, hennes ögon svepte över mitt rum medan hennes haka hängde. 

   ”Är detta ditt rum?” utbrast hon sedan och jag nickade stumt. ”wow” mumlade hon och gick långsamt in i mitten utav rummet. ”har du gjort den?” frågade hon och pekade på den stora målningen som täckte hela väggen. 

   ”Ja” svarade jag medan jag nickade på huvudet. ”wow” yttrade hon igen. 

   Ja wow, tänkte jag för mig själv. Daniela kan faktiskt ge en komplimang. Jag skakade roat på huvudet och gick bort till min garderob för att börja titta runt bland kläderna och se till att de kläderna jag valde passades Danielas storlek. Jag drog i alla fall fram ett par nätstrumpbyxor i skrik blått och gav dem till henne. 

   ”Vill du att jag ska bära de här!? Är du galen?” utbrast hon bakom mig med skärrad stämma, jag himlade med ögonen.

   ”Ja, Daniela jag vill att du ska bära dem. Allt jag ger dig idag kommer jag vilja att du ska bära så bara vänj dig. Såja av med mjukisarna och på med strumpbyxorna” svarade jag och pekade bort mot sängen där Bubble låg. 

   ”Men kommer det inte bli jätte kallt med de här?” frågade hon sedan tveksam, jag drog genast fram ett par hudfärgade strumpbyxor och gav dem till henne. Med en suck gick hon bort till sängen och hoppade överraskat till. ”är detta din?” hon vände huvudet mot mig medan hon pekade på Bubble. 

   ”Ja, han heter Bubble” svarade jag stolt och log mot min lilla hårboll. 

   ”Söt” hörde jag Daniela mumla och jag log snett innan jag vände mig mot kläderna igen. Jag drog fundersamt på munnen när jag tänkte genom om jag skulle ge henne kjol eller shorts. Tillslut bestämde jag mig för shorts då jag inte riktigt tror att hon skulle kunna fixa hela kjol grejen, dessutom hade hon nätstrumpbyxor vilket var snyggast med shorts. Jag kastade henne ett par ljusa jeans shorts med både slitningar och silvriga nitar. Jag himlade ännu en gång med ögonen när jag hörde en suck lämna hennes mun. 

 

Jag kikade över axeln på Daniela när hon stod med en förfärad minn och blicken fastfrusen på sig själv i spegeln.

   ”Vad har du gjort med mig?” väste hon fram, jag log och granskade henne från topp till tå. På överkroppen hade jag gett henne utav mina rosa bh:ar som det var extra långa nitar på tillsammans med ett linne som var så urringat att de gott och väl visade det häftiga nitarna. Tillsammans med det hade hon min militär mönstrade väst och ett långt halsband.

   Hennes ansikte hade jag lagt mer smink på än vad jag normalt brukade göra på mig själv, hennes ögon var sminkade med grön, vit och svart ögonskugga tillsammans med eyeliner och lösögonfransar. Hennes läppar var målade i samma nyans som ögonen och enligt mig så rockade min sminkning. Hennes blonda hår låg nu i mitten bena och hängde rufsigt och fritt runt hennes ansikte. 

   ”Gett dig kläder och använt lite kosmetika i ditt ansikte” svarade jag nonchalant. 

   ”Lite!?” fräste hon tillbaka innan hon pekade demonstrativt mot hennes ansikte och jag såg tillbaka på henne som att jag inte förstod vad hon talade om. Hon suckade tillslut och gav upp. ”varför klär du dig såhär?” frågade hon sedan och kastade en blick mot spegeln, jag ryckte på axlarna. 

   ”Jag ville vara annorlunda och har alltid funnit intresse i kläder och målning - vilket även innebär att måla ansiktet” svarade jag och satte tillbaka alla ögonskuggor på sin plats innan jag kastade en blick på klockan. Vi började om en halvtimme, perfekt. ”men vi måste gå nu om vi ska hinna till skolan i tid” påpekade jag och ett panikartat uttryck svepte över hennes ansikte. 

   ”Du, jag mår nog inte så bra. Jag går nog hem istället” sa hon men jag skakade fort på huvudet. 

   ”Åh nej, du ska följa med till skolan om jag så ska behöva släppa dig via ankeln” sa jag och såg menande på henne. ”men nu, låt mig ta en bild på mitt mästerverk” jag drog upp min telefon och höll upp den, hon ställde sig nonchalant framför mig och såg stint på mig. Jag tog ändå en bild på henne och log vänligt mot henne. 

   ”Fint” kommenterade jag och stoppade ner mobilen tillbaka i väskan. Jag hissade upp den på ryggen innan jag snabbt gick fram för att se mig i spegeln så mitt smink inte hade kladdat någon annan stans i ansiktet. ”då går vi, kom Bubble” 

 

”...det var så otroligt roligt, alla i skolan stirrade som Marwin och Doris gör när de får syn på den där lampan långt ner på havets botten. Daniela blev så irriterad att hon skällde ut flera stycken och hon klagade jämt och ständigt på antingen det ena eller det andra bland kläderna” berättade jag för Justin genom telefonen som skrattade lågt här och där. 

   ”Önskar att jag kunde sett det med mina egna ögon” svarade han roat. 

   ”Åh, jag kan skicka bilden jag tog på henne” försäkrade jag honom. ”vad har du själv gjort idag?” 

   ”Varit i studion, varit i studion, ätit och-”

   ”Nej! Låt mig gissa... varit i studion?” han skrattade och jag kunde se framför mig hur han nickade. ”låter skoj, hur går det?” frågade jag och puffade till kudden bakom min rygg innan jag la mig ner igen. En suck hördes innan han drog in ett andetag. 

   ”Bra” svarade han sedan. ”låtarna börjar bli klara men vi har insett att vi har på tok för många. Jag skulle säkert kunna göra tre album med alla låtarna jag skrivit” jag drog roat på munnen.

   ”Men se det positivt, du kommer inte behöva skriva fler låtar för de kommande albumen” 

   ”Ja... fast det kommer jag nog göra i alla fall” svarade han och jag skrattade. ”jag saknar dig förresten, typ... otroligt, mega mycket. Även fast jag såg dig för bara två dagar sedan” mitt hjärta svällde och min kropp värmdes genast upp utav hans gulliga ord, jag kände hur kinderna hettade och hur ett fånigt stort leende bredde ut sig över mina läppar. 

   ”Jag saknar dig med, du vet inte hur mycket jag saknar att vakna med dig liggandes bredvid mig” svarade jag med en olycklig suck mot slutet. 

   ”Du får komma och prov ligga min säng snart helt enkelt” kontrade han. 

   ”Det går nog att ordna, jag slår vad om att den är jätte mjuk” han skrattade i andra ändan. 

 

Måndag, 4:e Mars. 

Två veckor, två veckor som bara flugit fram och inget spännande hade hänt överlag. Justins 19 års dag hade varit för några dagar sedan och jag tyckte det var mycket tråkigt att jag inte kunde vara där i LA med honom under hans stora dag. Men han hade försäkrat mig att det var lugnt och jag hade i gengäld lovat att gottgöra honom när vi ses igen. Hans album fortsatte göra framsteg och jag kände hur jag själv började bli taggad på att få höra resultatet. 

   ”Penny!” hörde jag ett rop från nedervåningen, jag suckade svagt och reste mig från skrivbordsstolen och la ner blyertspennan. Jag gick bort till min dörr och ned till köket där mamma satt vid köksbordet medan pappa stod vid diskbänken. Om ni undrade har pappa fortfarande inte yttrat orden ’förlåt mig’ men han har dock försökt flera gånger inleda konversationer med mig. Jag förstod inte varför han betedde sig så, tyckte han jag förtjänade det så mycket att han inte tyckte det var något att be om förlåtelse för? 

   ”Ja?” frågade jag och la armarna i kors över bröstet. 

   ”Skulle du vilja sätta dig ner, vi har en sak vi vill berätta för dig” sa mamma lugnt och nickade menande mot stolen mittemot henne. 

   ”Jag slipper helst, med tanke på förra gången ni ville berätta en sak för mig” påpekade jag och hon suckade men nickade sedan förstående. Hon kastade sedan en blick på pappa som för att säga att hon ville att han skulle börja. Jag vände genast blicken mot pappa och höjde frågande på ögonbrynen åt honom. 

   ”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här...” började han tveksamt och kliade sig i nacken. 

   ”Om det är att du vill säga förlåt, så säg det bara. För jag har väntat nog tycker jag” la jag mig i. Pappas blick hårdnade genast. 

   ”Nej, detta har inget med de att göra. Detta har med familjen att göra” svarade han. 

   ”Vad är det med familjen? Är det Jesse? Säg inte att vi ska flytta igen!?” utbrast jag fort och en aning panikslaget medan jag såg allvarligt på dem. Mamma skakade fort på huvudet. 

   ”Detta har inget att göra med varken att vi ska flytta - vilket vi inte ska - eller Jesse. Detta handlar enbart om dig och din far” sa mamma. Jag rynkade fort på panna, om det inte handlade om att pappa kom med en ursäkt... vad i hela friden handlade det om då? Jag såg hur pappa öppnade munnen innan han stängde den igen, meningen som sedan kom ut ur hans mun fick mig att tappa hakan.

 

---

 

ojojojojojojoojj! VAD TROR NI HAN SÄGER!??? gaaaaah, vad tror ni? värsta cliffhangern hära! ;) hahahah, okej... det finns värre. men ooooooooooooooooh! vad tror ni? 

vad tycks?? KOMMENTERA! ♥ puss&kram.