”Detta har inget att göra med varken att vi ska flytta - vilket vi inte ska - eller Jesse. Detta handlar enbart om dig och din far” sa mamma. Jag rynkade fort på panna, om det inte handlade om att pappa kom med en ursäkt... vad i hela friden handlade det om då? Jag såg hur pappa öppnade munnen innan han stängde den igen, meningen som sedan kom ut ur hans mun fick mig att tappa hakan.

  

Jag skrattade högt och kunde inte tro det jag just hört, drev han med mig? Jag tog mig om magen och kastade en blick på pappa som stod kvar, lika allvarlig och kall. Långsamt slutade jag skratta och mina ögon fylldes istället utav tårar. 

   "Är du seriöst? Det är väl klart detta är min mamma" utbrast jag och slängde ut en arm mot mamma. Förtvivlat letade jag efter hennes blick men hon såg endast ihärdigt ner i bordsskivan. "mamma?" frågade jag med sprucken röst medan tårarna fortsatte stiga i ögonen. 

   "Det är sant, Penelope. Jag är inte din biologiska mor" genast visste jag att hon menade allvar då hon använde sig utav mitt riktiga namn och inte min smeknamn. Därefter kom ett kvävande tryck över min bröstkorg och jag fick svårt att andas, magen kändes som en fem kilo mjölsäck och min panna rynkades i förvirring och sorg. 

   "Vad... vem... ni kan inte... v-va?" tystnaden fyllde köket då varken pappa eller mamma - om nu någon utav dem över huvud taget var mina föräldrar - lät mig smälta nyheten. "ni kan inte mena allvar!? Varför skojar ni med mig!? Det är inte roligt!" skrek jag åt dem innan jag snyftade högt när gråten fastnade i halsen. 

   "Stacey är inte din biologiska mor, vi är fullt allvarliga när vi berättar detta. Jag var gift med en annan kvinna när du var liten, men vi skilde oss inte långt efter du föddes och jag träffade Stacey kort där efter" berättade pappa och gick bort från diskbänken för att ta några steg framåt. Jag såg fortfarande med misstro på honom, vem var den här andra kvinnan då? Hur kunde han göra såhär mot mig? Hur vet jag att han inte ljuger? Hur vet jag att han är min riktiga pappa om mamma - eller Stacey - inte är min riktiga mamma? Frågorna vimlade runt i mitt huvudet medan jag såg stint på pappa. 

   "Vem är hon? Vem är den andra kvinnan? Min... riktiga...?" frågade jag tillslut och satte händerna på höfterna. Pappa suckade tungt. 

   "Du har redan mött henne, hon heter idag Helena Somers" min haka föll och för ett ögonblick flimrade det till framför ögonen på mig. Mina ben blev till spagetti och andetaget fastnade i halsen. 

   "Helena Somers?" pressade jag fram. "Chaz mamma?!" jag skakade sedan på huvudet, nej det kunde inte stämma! Det kunde det inte... "betyder det... betyder det-" 

   "Att Chaz är din bror, ja" hur kunde detta vara möjligt? 

   "Vänta lite, så vi flyttade inte hit för Jesses skull... vi flyttade hit så du kunde komma närmre DIN SON!?" röt jag, jag hade fått nog. Den här familjen var helt klart för mycket för mig, varför skulle den fortsätta såra mig? 

   "Helena ville ha dig närmre och kanske lära känna dig, hon har inte sett dig sedan du var ett ungefär. Och ja, jag ville se hur min andra son mår och vuxit upp till att bli" svarade pappa innan han drog en hand över ansikte och sedan genom håret. 

   "Hur kunde du göra såhär mot mig?" frågade jag kvävt och såg sårat på honom. 

   "Penny, jag-" 

   "Hur tror du det är okej att uppfostra mig och få mig att tro att min familj är 100% ÄKTA! När den tydligen är långt ifrån det. Hur vet jag att du ens är min biologiska far, huh? För jag börjar tvivla" avbröt jag och skrek honom rakt i ansiktet. "hur vet jag att du inte är en inhyrd far för att jag inte ska få reda på någon mystisk och knäpp historia om mina riktiga föräldrar!?" 

   "Penny, jag är din riktiga far det svär jag på men om du har dina tvivel kan vi lätt göra ett DNA test" jag skakade bara på huvudet. 

   "Jag vill inte veta, hela den här familjen är vrickad och jag är trött. Jag vill inte längre" svarade jag bara medan tårarna rann nerför mina kinder. Sedan vände jag på klacken och stormade ut ur köket. 

   "Vänta, Penny... vad menar du?" Stacey kom springandes efter mig innan jag kände hennes fingrar runt min handled och jag svängdes runt. 

   "Jag åker, jag orkar inte vara här längre. Allt är för dystert och upp och ner vänt, ni bara fortsätter att såra mig och jag vet inte hur länge till jag orkar leva med det" jag slet mig ur hennes grepp innan jag sprang uppför trappan och in på mitt rum. Jag letade febrilt runt efter min telefon innan jag fann den på sängen bland täcket, fort låste jag upp den för att sedan kunna ringa Justins nummer. Jag tryckte luren mot örat medan jag hörde hur signal efter signal gick fram. Jag drog ut min stora resväska som låg intryckt under min säng och öppnade lockat.

   "Svara, svara, svara..."

   "hey, babe" hälsade han glatt när han äntligen svarade, hans mjuka och lena stämma fick tårarna att spruta och andetagen att fastna i halsen ännu en gång.

   "Justin..." kved jag fram. 

   "Vad har hänt?" frågade han genast oroligt. Jag snyftade högt medan jag gick över golvet och bort mot min garderob. 

   "Jag kan inte vara kvar här längre, det går inte. Om det inte är för mycket begär, skulle jag kunna bo hos dig ett tag?" frågade jag och slängde ner klädesplagg eller klädesplagg i väskan. Såg noga till att ta de kläderna som jag använde mest och kände var nödvändigast att ta med.  

   "Självklart, hjärtat. Men kan du berätta för mig vad som inte går längre? Vad har hänt? Han har inte slagit dig igen?" jag hörde hur han blev argare mot slutet men jag skakade genast på huvudet tills jag insåg att han inte kunde se mig. 

   "Nej, det har han inte. Det är en lång historia som jag kan berätta när jag kommer fram" svarade jag. 

   "Okej, babe. Ska jag boka flyg åt dig? När kan du åka?" frågade han. 

   "Så fort som möjligt. Tack" 

   "Allt för dig, jag älskar dig" orden fick ännu en våg utav tårar att välla upp i mina ögon. 

   "Jag älskar dig också" svarade jag, med det tog samtalet slut och jag fokuserade helhjärtat på att packa klart. Jag packade ner kläder, smink, skor och andra saker som jag var i ett behov utav. Jag letade fram Bubbles hund bur - som påminde mycket om en katt bur då han var så liten - ur garderoben innan jag ställde den på sängen bredvid min resväska. Fort grep jag tag i telefonen igen för att skicka iväg ett sms till Justin.

 

   Till Justin: 

   "Bubble följer också med, så var snäll och se till att det är tillåtet på planet. Puss <3" 

 

   Från Justin: 

   "I'm on it. Vi ses snart, puss <3" 

 

   Jag log snett innan jag vände mig mot Bubble som såg nyfiket upp på mig från golvet. 

   "Vi ska åka iväg ett tag, vad säg om det va?" frågade jag honom, han la huvudet på sned innan han skällde till. Jag log och lyfte upp honom innan jag satte in honom i buren. Jag stängde försiktigt igen gallret innan skickade honom ett leende. Jag såg över mitt rum och gick till sidan utav sängen innan jag grep tag i min favorit kudde för att ha med mig på flyget. Det här skulle gå bra, försökte jag intala mig själv. Jag fixade det här. 

   Att jag inte kunde stanna i detta hus längre var ett faktum, de skulle klara sig utan mig. Lätt. Mamma och pappa - jag rynkade på pannan när jag tänkte dem orden - skulle klara sig fint, de skulle ändå vara fullt upptagna utav att ta hand om Jesse. Jesse! Honom hade jag totalt glömt, honom ville jag ju inte lämna. Tänk om något hände medan jag var borta, tänk om... nej! Jag hade inte råd att tänka så. Penny, du måste göra det här för din skull, sa en röst i mitt bakhuvud. När gör du någonsin något för dig själv? 

   Jag nickade långsamt på huvudet i ett tecken på att jag höll med mig själv. Fort gick jag bort till garderob för att byta om till ett par mönstrade svarta strumpbyxor, mjuka shorts som stred upp till midjan och en stickad kofta. Håret snodde jag upp en slarvig knut på huvudet innan jag knöt på mig mina svarta Dr. Martens. Efter det gick jag återigen bort till sängen för att knäppa igen min resväska och dra bort den ur sängen. Jag grep tag i Bubbles bur också innan jag gick bort till dörren, öppnade den och ställde de två väskorna utanför i korridoren. 

 

   Tillsist grep jag tag i min ryggsäck som var fylld med saker som jag ville ha med mig under flyget och hissade upp den på ryggen, med en sista blick runt i rummet stängde jag dörren och tog mig bort till Jesses rum. Han satt redan upp i sängen när jag kom in och såg nyfiket och frågande på mig. 

   "Penny, vad är det som händer? Jag tyckte jag hörde att du skrek där nere" sa han innan jag hann öppna munnen. Sorgset såg jag på hans härjade och trötta ansikte, han hade mörka ringar under ögonen och hans läppar var spruckna och en aning svullna. 

   ”Jesse...” sa jag försiktigt medan jag gick fram till honom i sängen. ”jag måste åka iväg ett tag” 

   Han rynkade genast på pannan. ”varför det?” frågade han. 

   ”Därför jag och mamma och pappa kommer inte speciellt bra överens för tillfället och jag känner att jag bara behöver ha mitt eget space för ett tag. Tills allt lugnar ner sig så kommer jag hem igen” berättade jag medan jag grep tag i hans lilla hand och kramade den. Han nickade försiktigt.

   ”Okej, jag vill att du ska må bra. Så gör vad du måste” svarade han, jag knep ihop läpparna till ett rakt streck i ett försök att hålla inne tårarna. Men misslyckades då de i nästa sekund rann nerför mitt ansikte. 

   ”Jag älskar dig, Jesse. Glöm aldrig det, du är den bästa brodern man kan ha” grät jag och drog in honom i en kram, jag kände hur hans armar lades runt mig innan jag de kramade så hårt de orkade. 

   ”Jag älskar dig också, Penny. Mer än du anar, du har alltid funnits där och jag kommer sakna dig medan du är borta. Men se bara till att ringa mig någon gång då och då” svarade han och jag snyftade till mot hans axel innan jag nickade. 

   ”Självklart ringer jag. Varje dag. Gör inget dumt nu medan jag är borta, jag förväntar mig att du sitter i den här sängen när jag kommer tillbaka” när jag sa det sista lutade jag mig tillbaka för att kunna se honom stint i ögonen för att säga att jag menade allvar. Han skrattade till. 

   ”Jag kommer vara här, jag lovar” försäkrade han mig om. Jag nickade nöjt innan jag pep till och drog in honom i ännu en kram. Mobilen pep till i min ryggsäck och fångade min uppmärksamhet. 

 

   Från Justin: 

   ”Flyget går om en timme, det är tillåtet att ha med sig rese stora djur bland sätena så Bubble klarar sig fint. Puss <3” 

 

   Till Justin: 

   ”Tack, har jag någonsin sagt att du är den bästa som finns? ;) vi ses snart, puss <3” 

 

   ”Justin?” jag såg genast upp för att se Jesse med ett roat flin och blicken på skärmen. Jag skrattade. 

   ”Ja, jag ska bo hos honom” svarade jag och Jesse såg genast med stora ögon på mig.

   ”Så du ska till LA. Lyx” utbrast han avundsjukt och jag log roat. 

   ”Men jag måste gå nu, mitt plan avgår om en timme ungefär” jag reste mig från sängen innan jag placerade en kyss på hans hjässa. ”vi ses snart igen, okej? Jag älskar dig” 

   ”Det gör vi, älskar dig med” svarade han och jag gav honom en liten vink innan jag försvann ut genom dörren. Bubble gnällde lågt när jag närmade mig. 

   ”Du får snart komma ut vännen” sa jag till honom innan jag bar upp resväskan och honom. Långsamt för att inte ramla tog jag mig nerför trappan och sedan bort till hallen. Därefter ringde jag en taxi som skulle komma inom några minuter, jag tog på mig jeansjackan som hängde på sin krok och krängde på mig den. 

   ”Penny... Snälla åk inte, vi kan fixa det här” Stacey kom plötsligt ut i hallen med gråtränder över kinderna och ögonen rödspruckna. En stöt utav smärta ven in i min mage vid synen utav hennes förtvivlade ansikte men jag behövde vara stark och envis. Jag behövde det här, jag behövde få kommer bort från dem. 

   ”Nej, det kan vi inte. Inte nu i alla fall, kanske om några veckor men just nu vill jag inte ha något med er att göra” svarade jag och hörde ett tut utifrån och förstod genast att det var min taxi. ”det där är min taxi, jag åker till LA. Jag vet inte när jag kommer hem igen men... jag hör av mig” jag öppnade ytterdörren och lyfte upp Bubbles bur och resväskan innan jag klev ut i natten. 

   Chauffören klev ur bilen och kom mig till mötes, han tog min resväska och var snabb med att lägga den i bagageutrymmet. Jag kastade en blick bak mot huset för att se Stacey stående i dörröppning med ena handen på handtaget och den andra över munnen. Ingen skymt utav pappa. Jag slet blicken från henne och de giftiga tankarna som fortsatte attackera mig innan jag gled in i bilen och spände fast mig. 

 

   Från Justin: 

   ”Kan jag omöjligt vara när du är den bästa, näst bäst kanske. ;) <3” 

 

   Jag skrattade åt hans gulliga ord som värmde min kropp och fick mig för ett kort ögonblick att glömma allt innan det träffade mig som en knytnäve i ansiktet igen. 

   ”Vore det okej om min hund kom ut ur sin bur, han kommer inte springa runt jag lovar. Han kommer endast sitta i mitt knä?” frågade jag vänligt till chauffören i framsätet, han kastade en blick bak mot mig genom bakspegeln innan han nickade. Jag log tacksamt innan jag låste upp gallret och tog ut Bubble som smackade glatt med tungan. Jag log tunt mot honom innan jag satte ner honom i mitt knä och såg till att han satt ner på sin rumpa innan jag vände blicken mot fönstret, mot träden som svischade förbi, mot den mörka skyn och gatulamporna som lös upp mitt ansikte när de åkte förbi.

 

---

 

ett händelserikt kapitel minsann... o långt. =D hoppas ni gillade det! så Penny ä Chaz syster huh? vad tycker ni om det? var det något ni hade förväntat er? tyckte ni hon gjorde rätt som åkte? 

vad tycks? KOMMENTERA! ni vet vad jag skrev i inlägget nedan, kanske kan komma fler kapitel ikväll. jag menar kvällen är fortfarande ung... väldigt ung. xP puss&kram.