PREVIOUS:   ”ja. Ja, jag är okej” svarade jag fort och vände blicken mot mig, hennes ögon var fyllda utav oro för mig men fortfarande en road glimt över hennes tidigare kommentar. Jag sökte länge i hennes blick efter svaret jag letade efter till jag insåg, hon visste inte. Hon visste inte att hon varit gravid, ingen hade berättat för henne om missfallet. Hon visste inte att hon förlorat vår barn, vårt barn som skulle varit fullt levande och minst en månad gammal nu. 

   ”Penny, skulle jag kunna få prata med dig?” frågade jag. ”inne i sovrummet” hon nickade genast och tog ledningen bort mot rummet, jag vände mig ut till de andra när jag stängde dörren. De visste mycket väl vad jag var på väg att berätta, de skickade mig medlidande men uppmuntrande blickar. Jag gav de en kort nick innan dörren stängdes, jag vände mig med en svag suck om för att mötas utav Penny som satt på sängen med nyfikna och frågande ögon. Here we go.

Penelopes Perspektiv. 

   Justin gick fram till sängkanten med sorgsna ögon vilket på riktigt började oroa mig nu. Vad var det som pågick? Vad hade hänt? Han sjönk ner bredvid mig innan han tog min ena hand och flätade in sina fingrar med mina. Jag kramade stöttande hans hand, uppmuntrade honom att säga vad det än han ville ha sagt. 

   ”Justin, vad är det?” frågade jag tillslut när han inte yttrat ett ord. Han drog in ett djupt andetag innan han släppte ut det och svalde. Han riktade upp blicken så han mötte min, tårar var på väg att fylla hans ögon. Förfärat kupade jag hans ansikte med min andra han. ”vad är det?” upprepade jag. 

   ”det är en sak jag inte berättat för dig än, mest beroende på att jag har haft så mycket annat i tankarna och har velat bara vara med dig” började han och jag nickade. ”men det är en sak, en ganska stor sak. Mega stor sak” hans ord började nu oroa mig, vad hade hänt? Mega stor sak?

   ”när doktorerna hade opererat på dig upptäckte dem... ett foster i din mage. Du fick missfall på grund av olyckan men det var stort nog att upptäcka när de... fixade ihop dig” min värld stannade till och allt frös förutom Justin bredvid mig och hans röst som fortsatte eka i mitt huvud. Du fick missfall... ett foster... 

   ”vad är det du säger? Att jag var gravid?” utbrast jag tillslut och stirrade in i Justins ögon. Han nickade smått med tårfyllda ögon, synen utav honom fick även mina ögon att fyllas utav tårar. Min hand sträckte sig omedvetet till min mage, jag snyftade till.

   ”hur långt?” frågade jag och syftade på graviditeten. 

   ”de tror att du kunde ha varit i 10:e eller 11:e veckan” viskade Justin tillbaka, tårarna strömmade nu nerför mina kinder. 

   ”så vi hade varit föräldrar nu om jag inte varit med i bilolyckan?” Justin nickade återigen, jag la handen över munnen medan jag försökte ta in allt. Gravid? Ett barn? Förälder? Nu? Omöjligt. Jag snyftade till ännu en gång och Justin drog in mig i hans famn, jag la mina armar runt hans hals och grät in i hans bröst medan han smekte tröstande upp och ner över min rygg. 

   ”jag är ledsen” grät jag fram. 

   ”va-” 

   ”jag är ledsen att du behövde gå genom det alldeles själv, jag är ledsen” Justin kramade mig hårdare mot sin bröst och kände hur han begravde ansiktet i mitt hår. Min kropp skakade utav snyftningar medan jag försökte bearbeta allt. Vi skulle ha varit föräldrar nu, Justin skulle ha varit pappa till vårt barn. Jag skulle haft ett barn med Justin. En bild dök upp i mitt huvud på en mindre version utav Justin som skrattade högt, varför jag fantiserade om att det var en kille visste jag inte. Men det var det som jag täckte på först, att det varit en pojke. 

   ”jag vet inte vad jag ska tycka... vi är för unga för att bli föräldrar” jag lutade mig bakåt för att kunna se på Justin. ”men jag hade inte lämnat dig eller tvingat dig att göra abort om du inte fått missfall. Jag tror du hade blivit en fantastisk mamma och det är dig jag ser mig själv få barn med i framtiden” jag snyftade till efter hans fina ord. Det fanns inga ord som kunde beskriva hur mycket jag älskade honom. 

   ”jag hade inte velat göra abort, jag skulle aldrig kunna döda vårt barn på det viset. För jag hade vetat att han eller hon skulle fått en perfekt pappa, oavsett förhållandena runt omkring. Justin, du hade blivit en fantastisk pappa och jag kan inte heller se någon annan i framtiden än du. Det kommer alltid vara dig jag ser, alltid” Justins glansiga ögon såg in i mina innan han plötsligt lutade sig fram och tryckte sina läppar mot mina, hans hand låg bakom min nacke. Mina händer kupade hans kinder medan jag kysste honom tillbaka. 

   ”jag är ledsen, babe. Men vi måste ta oss ner till bussen nu” Justin strök mig över håret, mina ögon hade inte lämnat väggen sedan jag lagt mig ner och kunde inte sluta stirra. Jag tror jag var i chocktillstånd. ”kom igen, ta på dig min hoodie så kan du använda dig utav luvan” 

   Jag kände hur något lades på min sida, frånvarande grep jag tag om det mjuka tyget och satte mig upp. Jag drog den över huvudet och den var skönt stor att den gick förbi mina händer och hängde ner förbi min rumpa. Jag lät luvan sitta kvar på huvudet medan jag reste på mig med nedsänkt huvud. Jag kunde inte få de olika fantasierna ur huvudet. De återupprepades hela tiden som en påminnelse om det jag förlorat. 

   ”det kommer ordna sig” viskade Justin och drog in mig i hans famn, genast la jag armarna runt hans midja och kramade honom hårt tillbaka. ”håll huvudet sänkt och nära mig så behöver du inte tänka på något utav de andra” jag nickade svagt och Justin drog med mig mot dörren, våra resväskor var till min förvåning redan borta. Jag gick tät intill Justins sidan och kramade hans hand när vi klev ut i det andra rummet, jag orkade inte möta mina vänner. De visste säkert redan och jag ville inte möta några medlidande blickar, jag ville bara ha Justin. Som kunde berätta för mig att allt var okej, att allt kommer ordna sig, att det var okej att känna mig såhär. 

   Skriken började öka när vi närmade oss utgången och Justin kramade min hand hårdare, lyckligtvis hade stängsel satts upp för att hålla fansen borta så vi kunde gå den korta biten fram till bussdörren. Justin lät mig gå på först innan han snart följde efter mig, utan några ord till någon annan ledde han mig längst bak i bussen där jag kunde lägga mig ner på en säng. För ögonblicket brydde jag mig inte om att jag otroligt gärna ville inspektera den otroliga bussen vi befann oss på. 

Justins Perspektiv. 

   Jag satt i rummet tills Penny hade somnat, jag såg på hennes trötta och tår randiga ansikte. Hon hade tagit nyheterna som jag förväntat mig, med sorg och tårar. Det var hemskt att behöva berätta för henne att hon förlorat vårt barn, att vårt barn hade dött i hennes mage. Men hon behövde såklart veta, det var en hemlighet som absolut inte kunde stanna hemlig. 

   Jag hade verkligen delade känslor när de kommer till om jag ville behålla det eller inte, det enda negativa med det var vår ålder. Vi var på tok för unga för att få en barn nu och speciellt med det livet jag levde, pressen som skulle sättas på oss. Världen som skulle explodera utav åsikter när det väl kom ut i median. Men det var precis som jag sagt till Penny, det fanns ingen annan jag såg mig själv att få barn med, det var bara hon. Hon skulle bli mamma till mina barn, bli mormor till deras barn. Jag drog handen genom håret innan jag suckade och reste på mig. 

   Jag öppnade försiktigt dörren intill rummet och stängde den lika försiktigt, jag gick sedan genom korridoren som tog mig ut till den större delen. Med det lilla bordet och långa sofforna. Där jag fann mitt team sittandes medan de lågt samtalade med varandra. 

   ”hur mår hon?” frågade Spencer när hon fick syn på mig. Jag suckade återigen innan jag la armarna i kors över bröstet och lutade mig mot väggen. 

   ”hon... jag tror att hon fortfarande är chockad. Hon hade nog inte alls förväntat sig detta. Hon sover nu” jag såg hur de nickade. 

   ”hon kommer säkert ha det tufft nu i början men det kommer bli bättre” försäkrade Allison som satt vid bordet snett framför mig, jag log snett mot henne. Man kunde ju hoppas. 

Penelopes Perspektiv.

   Jag kände mig som en robot, mitt humör hade gått från topp till botten. Jag kunde inte tänka klart, jag satt i mina egna tankar. Jag kunde inte sluta tänka på hur mitt lev hade sett ut om jag inte åkt bil med Chaz den dagen, om jag inte varit med i en bilolycka. Mitt liv hade ändå gjort en 180 graders vändning, jag hade varit en förälder, jag hade varit en mamma. 

   Ännu en gång stod jag avsides medan Justin hade en Meet And Greet, lyckliga tjejer som grät utav glädje, vuxna män och kvinnor som log glatt och det som fick mig hjärta att brista. Små barn som blygt gick fram till honom innan han tog upp dem i famnen. 

   Mina ögon fylldes utav tårar när det kom fram en mamma med en nästan nyfödd bebis, hennes leende sträckte sig nästan från öra till öra när hon la bebisen i Justins famn. Synen framför mig var nästan identiskt till den jag hade i huvudet och det kvävde mig, Justins blick flög upp och mötte min. Sorgsen speglade min i hans ögon, min haka började darra och jag lämnade fort platsen bredvid Spencer och sprang genom korridorerna. 

   Min syn blev suddig och jag fick svårt att stå på benen. Tillslut lyckades jag hitta logén där jag slängde mig in i badrummet och låste om mig. Klumpigt sjönk jag ner mot dörren till golvet där jag drog upp knäna mot bröstet och dämpade mina snyftningar mot knäna. 

   Jag hade förlorat mitt barn. 

oj oj... lite känslomässig berg o dalbana här! =/ vet inte riktigt vad jag ska skriva här så jag ska hålla mig kort. 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! JAG VILL VETA VAD NI TYCKER? TACK SÅ MYCKET FÖR ALLT! NI FÖRSTÅR INTE HUR MYCKET DET BETYDER ATT NI LÄSER! TACK! ♥