PREVIOUS:    ”okej, det är från en film och jag kom på det eftersom det även handlar om ketchup. I alla fall, så i filmen så är den här tjejen hemma hos en kille och de äter sedan går de in på hans rum. Han ber henne, enkelt, att runka av honom” småfnitter spred sig runt bordet och jag log snett. ”hon vet dock inte hur man gör och han ger exemplet, ‘amen, tänk att det är som en ketchup flaska’. Han menade såklart den normala rörelsen då man för händerna upp och ner men hon måste ha haft ketchup i en glasflaska eller något för hon körde...” sa jag innan jag höjde min ena knytnäve innan jag slog hårt på min hands sida. Höga stön utav fantiserad smärta bröt ut bland killarna medan Ana och Spencer skrattade högt. Jag såg på Justin som knipit ihop ögonen och rynkade på näsan. 

   ”så Justin, vill du att jag ska?” frågade jag och upprepade rörelsen, skratt ekade genast i luften och jag flinade roat åt Justin som skakade på huvudet. 

   ”nej, nej tack. Jag vill behålla den hel” svarade han och jag skrattade. 

Onsdag, 9:e April. 

”ugh, jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här men... det vore så roligt att göra det du gör. De goda delarna förstås men då gäller det ju att man har talang och heter Justin Bieber” Justin vred på huvudet för att se på mig, ett roat leende låg på hans läppar. ”jag menar du har din framtid framför dig redan medan jag... vad ska jag göra!?” 

   Nu skrattade han istället och jag slog honom löst på armen. ”jag är seriös” 

   ”åh, Penny” sa han och la armen runt min nacke innan han drog in mig mot sin sida. ”skojar du eller? För det första har du en massa talanger och för det andra du kommer hitta det. Kanske inte idag eller imorgon, men någon dag” jag såg upp på honom innan jag suckade. Våra steg dämpades mot den tjocka mattan som täckte den korta korridoren i hotellet. Jag hade aldrig sett något liknande, något så elegant och vackert. All inredning såg alldeles för dyr ut för att ens röra och det skrek högklass om stället, därav den eleganta vibben. Jag kände mig lite ur plats, passade inte riktigt in. Solen hade sedan länge lagt sig på himlen och en ny dag nalkades snart, klockan var runt tre när vi landat med de också tjusiga privata jetplanet. Dock var jag inte det minsta trött, mitt huvud var inställt på Los Angeles klocka där den nu inte var mindre än tio på kvällen. 

   Moshe, Allison, Dan och Kenny gick längre fram i korridoren medan resten av teamet var bakom oss där bland Chaz, Ana, Ryan och Spencer. En dörr öppnades längre fram och min haka föll när vi klev innanför tröskeln. Rummet var minst lika tjusigt och elegant som resten utav hotellet, inrett i tre bas färger som bestod utav olika nyanser utav grått, grönt och lila. 

   Hotellrummet - eller snarare sviten - var enorm och man klev rakt in i allrummet där det stod två stora soffor mittemot varandra med ett bord emellan. Väggen mittemot från oss täcktes utav stora, höga fönster med långa, lila gardiner och gröna växter i grå krukor stod utplacerade i rummet. Golvet täcktes utav en heltäckningsmatta i mörkgrå och matchade bra till det mörka trät i möblerna, Justin drog med mig längre in i sviten mot en utav de fyra dörrarna som tog en vidare. 

   ”här sover vi” sa han och pekade mot ena dörren. Jag nickade och såg på den andra dörren som befann sig en bit ifrån, de två andra var på andra sidan rummet och jag antog att de alla var sovrum. Jag grep tag i handtaget till trädörren och öppnade, det första jag tänkte var hur gärna jag ville slänga mig i den gigantiska sängen som såg otroligt inbjudande ut med de stora kuddarna och den gröna filten samt de ljusa duntäckena. Den grå mattan följde in i detta rum och jag tog ett kliv in. 

   Rummet hade ett långa fönster, identiska till den utanför mittemot dörren jag klev in genom och visade en fantastiskt utsikt över staden. De upplysta gatorna. Ett svagt tjut utav fans som samlats utanför hotellet hördes men det var inte högt nog för att störa. Ännu en dörr befann sig på den vänstra väggen som jag förmodade ledde en intill ett badrum. Jag kröp upp mina kängor innan jag gick fram till sängen och kollapsade bland de mjuka lakanen. Jag stönade högt och gosade in mig bland kuddarna medan jag hörde ett lågt skratt inifrån rummet. Jag log snett då jag visste att Justin ännu en gång skrattade åt mitt beteende. 

   ”wow, det var mjukt” sa jag och såg upp i taket. Justin skrattade ännu en gång. ”du, jag var på semester i Thailand en gång och det som att sova på en dörr. En dörr!” han flinade roat innan han gick på alla fyra fram till mig och satte sig bredvid mig. 

   ”jag kan inte påstå att jag var på semester speciellt ofta innan Scooter hittade mig och efter det har standarden varit ganska hög” sa han och såg menande på mig. Jag himlade med ögonen men log. 

   ”ser du, man ska vara Justin Bieber” han skrattade lågt och föll ner på hans armbågar som var placerade på en varsin sida om mig så hans ansikte plötsligt befann sig några centimeter från mitt. 

   ”tja... att vara jag har ju alltid sina fördelar” mumlade han. Mitt blick pendlade mellan hans ögon och läppar innan jag försiktigt bet mig i underläppen. ”som att jag har-” han lutade sig fram så hans läppar smekte över mina. ”-dig” min arm lindade sig runt hans nacke medan den först enkla kyssen steg i grader och våra händer började treva över varandra. Mina ben lindade sig runt Justin midja och han la lätt ner hela sin tyngd på mig. Våra huvuden tiltades åt ett varsitt håll samtidigt innan våra tungor möttes. 

   ”Justin, kom hit. Vad gör du?” skrattade jag fram medan jag försökte se i mörkret. Ljuset från datorn bländade mig och jag lutade mig smått åt sidan för att kunna urskilja honom. En svordom for ur hans mun tillsammans med ett lågt brak. Jag skrattade lågt för att inte väcka dem som lyckats somna, klockan började närma sig sju på morgonen och vi hade inte sovit en blund. 

   Vilket kanske inte är det smartaste eftersom Justin har konsert ikväll men vi fick lite sömn på planet samt finns småtimmar under dagen som man kunde sno åt sig lite sömn på. Dessutom fanns det något som kallades - kaffe. 

    Live chaten på datorn var redan i full gång men just nu låg min uppmärksamhet på Justin som fortfarande höll på med endast Gud vet vad i mörkret. Antalet tittare var ännu inte speciellt höga så jag ville ändå vänta ett ögonblick för att fler skulle kunna inse vad som pågick och klicka in. Under uttråkans dvala hade jag loggat in på min Twitter för att finna min mention full utav tweets. 

   Många kom från förvirrade fans samt arga. I stora drag undrade de alla vad i hela friden som pågick, varför jag var borta och hur jag plötsligt var tillbaka. Många tyckte att jag inte längre var något bra för Justin utan en ‘gold digger’, därför hade jag bestämt mig för att en överläggande förklaring var läglig i denna situation. 

   ”oh God” hörde jag Justin säga innan han föll ner bredvid mig i sängen. Jag såg på honom och han krånglade runt en stund innan han sjönk ihop med en suck på mage med huvudet på kudden. Jag log roat och klappade hans axel där tatueringen på indianen pryde hans skinn. 

   ”trött ännu?” frågade jag men hans svar gav delade meningar då han både skakade på huvudet men gäspade. Jag skrattade till och vände mig mot skärmen, tittarna låg nu uppe i 2000 och jag ansåg att det definitivt var nog. 

   ”är Justin där!?” jag log roat och grep tag i datorn innan jag höjde den i luften för att kunna filma Justin som nu slutit ögonen men öppnade dem så fort ljuset föll på honom. Jag ställde ner datorn på madrassen och såg att kommentarerna hade fått flipp. 

   ”okej, så jag kände bara att jag behövde förklara läget lite... eftersom jag var inne på Twitter och såg mycket förvirring. Dock jag tänker inte gå in på detaljer utan mer överlag så ni alla kan få en förståelse” började jag lågt säga till kameran och kände mig precis som alltid som ett miffo eftersom jag satt och pratade med ingen i stort sett. 

   ”ehm... som de flesta redan vet så var jag och Chaz med i en bilolycka i slutet utav september förra året. Vi båda hade stora skador men jag hade något fler eftersom jag satt i passagerarsätet utav bilen, så efter min operation hamnade jag i en koma” Justin arm slingrade sig runt min midja innan han drog sig intill mig så hans ansikte låg pressad mot min höft. 

   ”när jag sedan vaknade upp så hade min hjärna tagit sådan stor smäll att jag hade glömt allt och då menar jag precis allt. Mitt namn, min familj, alla mina vänner, allt i livet, hur man pratar, hur man äter, allt. Alla mina nära och kära har sedan dess försökt få mig att minnas och det var inte för än några dagar sedan som allt kom tillbaka” avslutade jag och log snett. 

   ”så det var det som hände och inte något annat absurt som flera har skrivit på Twitter, tro inte att allt ni läser om det inte kommer från personen eller personerna som är inblandade i situationen. Jag ville göra det här så att ni nu förstår att jag lämnade inte alla frivilligt, jag gjorde inte någon illa med mening. Jag kunde inte hjälpa det eftersom jag inte var... mig själv” en massa kommentarer rullade in men jag orkade inte läsa dem, jag hade fått berättat det jag ville säga. 

   ”men nu är klockan mycket och vi borde verkligen sova eftersom för alla era lyckliga fans så är det konsert imorgon. Jag är väldigt exalterad eftersom det är den första jag kommer få se” jag vände på huvudet och drog fingrarna genom Justins hår, jag kände hur hans arm spändes innan den slappnade av som för att säga att han fortfarande var vaken. ”så vi ska få vår skönhetssömn och se till att vi är pigga inför imorgon, kramar på er” jag skickade en slängkyss mot skärmen innan jag klickade bort allt och stängde av datorn. Rummet omgavs nu utav total mörker och jag ställde försiktigt ner datorn på golvet, Justins arm försvann så jag kunde glida ner och lägga mig ner bredvid honom. 

   ”jag hoppas detta kommer underlätta en del, typ som onödiga rykten” mumlade jag. ”jag tycker verkligen inte om när jag framstår som något känslokall pengamagnet” Justins hand fann min kind där hans tumme lugnande smekte fram och tillbaka. 

   ”bry dig inte om vad media säger, jag tror inte på det, ingen i mitt team tror på det, ingen utav våra vänner tror på det” svarade han. ”så oroa dig inte” jag slöt ögonen och andades trött ut. 

   ”jag fick träffa Jesse” viskade jag efter en stund. 

   ”vad?” frågade Justin förvånat och tveksamt, jag svalde och vände på mig så jag kunde dra hans arm runt min midja och känna hans bröst mot min rygg. 

   ”medan jag låg i koma” sa jag. ”han skulle visa mig mina olika val och deras framtider. Men jag såg er alla på sjukhuset, jag såg... mig själv, i den där sängen. Jag såg hur du satt där i stolen bredvid min säng medan du väntade, du sov. Jag viskade ‘jag älskar dig’ i ditt öra” 

   ”det var du” Justins viskning kom nästan kvävt fram och chocken hördes tydligt i hans röst. 

   ”vad?” nu var det min tur att vara den förvirrade. 

   ”jag vaknade och kunde ha svurit på att jag hade hört dig säga det, alla trodde jag hade officiellt blivit galen men det visade ju sig att jag hade rätt. Det var du” jag log snett. 

   ”det var jag” försäkrade jag medan jag smekte med tummen över hans handrygg innan jag återvände till poängen. ”i alla fall, Jesse tog med mig 10 år fram i tiden beroende på om jag valde att gå tillbaka till sjukhuset, till er alla eller om jag valde att gå med honom. Han visade först 10 år fram om jag valde att dö” jag svalde när minnena på hur förstörd Justin såg ut, hur hans ihopsjunka figur såg ner på min gravsten medan han berättade hur han inte orkade längre, hur han tänkte ta livet av sig. 

   ”det utspelade sig på en kyrkogård och en man stod framför en gravsten, gravstenen var min och mannen var du. Jag har aldrig sett dig sådan Justin, aldrig så... tom. Det var hjärtskärande. Du pratade om...” tårarna steg i mina ögon och jag fick knipa ihop läpparna för att inte snyfta högt. ”du pratade om att du skulle ta ditt liv, att du inte brydde dig om allt annat längre. Inget var det samma” orden kom ut som en viskning på grund av de påträngande tårarna, fort snurrade jag runt igen för att jag sedan skulle kunna kupa Justins ansikte och jag kände något blött mot mina tummar. Han grät. 

   ”Justin, lova mig att om jag någonsin skulle dö” jag svalde. ”på grund av en sjukdom, olycka, vad som helst så skulle du leva vidare. Börja om på nytt och inte ta livet av dig, du kan inte göra så” tårarna rann nu ohejdbart nerför mina kinder medan jag såg mot Justins ansikte som jag endast såg konturerna utav. 

   ”jag kan inte lova dig det” sa han tillslut. ”jag kan inte se en framtid utan dig, jag kan inte se något utan dig” min haka darrade och ville inte tro att han faktiskt skulle komma till dem handlingarna om jag dog. Jag ville inte. Jag la min panna mot hans och kände hur Justins armar runt  mig spändes och förde mig närmre hans bröst. 

   ”vad visade den 10 års andra framtidsvisionen?” frågade Justin efter en stund och jag log lyckligt vid minnesbilderna från den framtiden, den vackra klänningen, Justin i kostym och löftet om föralltid som vi skulle sätta på varandras fingrar. 

   ”tänker jag inte avslöja” mumlade jag. ”men det är fint och lyckligt” Justin skrattade till. 

   ”är jag med?” frågade han. 

   ”självklart” svarade jag. ”båda framtiderna var om dig eftersom du är den viktigaste personen i mitt liv. Mina vänner och familj betyder såklart allt för mig också men det är meningen att jag ska spendera föralltid med dig” jag hörde hur Justin drog in ett skälvande andetag innan han lutade sig fram så våra läppar möttes. 

   ”jag älskar dig” mumlade han lågt. 

   Jag kysste honom hårdare för ett ögonblick. ”jag älskar dig också”

hm... så detta kapitel blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag gillar fortfarande hur det blev. det var meningen att det skulle sluta helt annorlunda o mer saker skulle hända. men jag tycker om samtalet det hade, jag hade ändå tänk ha med det förr eller senare. =) 

men vad tycker ni? lite deep talk dära... and some tears. =/ KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ DE BETYDER ALLT! TACK FÖR ALLT HÖRNI! I LÖÖÖÖÖVE YA! 

goddamnit det är varmt hos mig!
passar på att få lite färg medan.. ehm, jag har nästa kapitel i stort sett planerat men jag har inte börjar skriva än.
träffade min bästa vän igår, men jag ska börja skriva senare så håll utskik!

PUSS&KRAM.

PREVIOUS:    ”det kliar!” utbrast jag frustrerat och slängde upp armarna i luften innan jag krökte händerna till klor för att motstå impulsen att klia på min tatueringen som tatueraren noga sagt att man inte skulle göra. 

   ”kom hit” sa Justin från soffan. ”salva hjälper” jag gick fram till honom och satte mig i hans knä. Jag drog upp min tröja och han smörjde mjukt över texten, efter en stund hjälpte det faktiskt och jag kunde andas ut. Klockan började snart närma sig middagsdags och min mage kurrade. 

   ”dags för mat kanske?” frågade Justin roat och jag flinade tillbaka innan jag nickade och studsade upp ur hans knä. Glatt trippade jag in i köket och fram till kylskåpet. Plötsligt plingade det på ytterdörren och jag sträckte genast upp ryggen igen. 

   ”jag öppnar!” ropade jag till Justin som fortfarande var utom synhåll, jag drog in ett andetag medan jag sträckte mig efter handtaget och öppnade upp. Ett tjut fyllde mina öron och jag stelnade skrämt till.

Chocken lade sig innan jag skrek precis lika högt och slängde mig ut genom dörren. Mina armar lindade sig runt Spencers nacke innan jag kramade hårt och smått hoppade på stället samtidigt. 

   ”oh my God!” 

   ”jag har saknat dig så himla mycket!” 

   ”du är tillbaka!” 

   ”jag är så ledsen!” 

   ”shit...” vår tjut ekade över uppfarten medan vi hälsade på varandra, obegripligt för alla andra men kristallklart för oss. 

   ”åh, vad glad jag är att se dig igen” med en hand på hennes ena axel stod jag ett steg ifrån henne för att kunna se hennes ansikte. Hennes hår var nu pastell grönt och uppsatt på huvudet med en svart rosett och hennes blå ögon var lika pigga och ivriga som alltid. Hennes röd målade läppar var utdragna i ett leende.

   ”åh, vad glad jag är att se dig igen” upprepade jag och drog in henne i ännu en kram. 

   ”det har varit ett par långa månader utan dig” sa hon vid mitt öra och mina ögon fylldes genast utav tårar vid tanken. 

   ”jag är så ledsen för allt” snyftade jag fram. 

   ”hey, inget utav det var ditt fel. Du kunde väl inte rå för att du blev totalt mentalt handikappad” skämtade hon och jag skrattade till innan jag torkade tårarna. Hennes blå ögon såg vänligt in i mina, hennes blå ögon som påminde så mycket om hennes brors. Nej! Tänk inte på det nu. Låt det bli ett senare problem att ta hand om. Låt dig själv njuta och vara med alla du har saknat för ett tag. 

   Inne i köket var killarna i full gång att göra mat, skratt samt klirr från porslin ekade mellan väggarna. Justin stod vid spisen med fräsande stekpannor framför sig, jag log och gick fram till honom där jag slingrade mina armar runt hans midja. Hans huvud vreds genast mot mig och ett brett leende spred sig över hans läppar. Jag sträckte på mig samtidigt som han böjde sig ner och våra läppar möttes.

   ”okej, även om ni tillsammans är jobbiga att vara med ungefär 90% av alla gånger...” yttrade sig Chaz och vi vände oss roat mot honom. ”så har jag kanske, möjligtvis... saknat det” vi alla skrattade högt, Chaz log innan han slängde sin arm runt Anas axlar. 

   ”jag ser att ni två har lyckats hålla ihop också” sa jag och släppte Justin för att hälsa på Ana som jag lyckats bli bra vän med tack vare hennes och Chaz förhållande. 

”wow, det...” Spencers mun föll öppen och hennes orden blev hängande i luften. 

   ”var så romantiskt!” fyllde Ana in och jag skrattade. ”och att ni sedan gjorde likadana tatueringar med dem orden” hon verkade sprickfärdig utav förtjusning och Spencer log roat. Jag höjde tröjan igen för att se ner på tatueringen ännu en gång och log. 

   ”Spencer?” vi såg alla upp för att se Ryan ståendes i dörröppningen. ”skulle jag kunna få prata med dig?” Spencer nickade genast och reste sig från sängen. Jag och Ana vände så fort de lämnat rummet blickarna mot varandra och jag såg att samma tanke spelade i hennes ögon som i mitt huvud. Vad var det som var på gång där?

   Fort var vi uppe ur sängen och trippade tyst på tårna bort mot de andra sovrummen. Jag la mitt pekfinger mot läpparna för att indikera till Ana att vi behövde vara alldeles knäpptysta. Med ryggen pressad mot väggen närmade vi oss rummet det kom låga röster från. Försiktigt kikade vi fram för att se genom springan, Spencer och ryan stod nära varandra medan de pratade långt med varandra.

   Spencer log charmigt innan hon la en hand om Ryans nacke, det jag sedan bevittnade gick min haka att falla och mina ögon att nästan ploppa ut. Dem kysstes, Spencer och Ryan kysste varandra.

   Hur länge har detta pågått? Var dem ett par? Vad är det här? Gillade dem varandra!? Sekunden efter råkade Ana bredvid mig släppa ut en flämtning, genast steg paniken inom mig. 

   ”spring!” visk skrek jag till henne och vi satte fart längst korridoren bort mot vardagsrummet. ”vi har suttit här hela tiden, okej!?” utbrast jag när vi sprang in i rummet där Chaz och Ryan satt och såg på tvn. 

   ”va-” Justin avbröt sig själv med ett stön när jag slängde mig bredvid honom och troligtvis träffade honom någonstans. 

   ”uppfattat?” frågade jag och såg stint på dem tills de nickade förvirrat. Jag vände då blicken mot skärmen istället och försökte verka som att jag hade suttit här hela tiden och inte snokat runt utanför deras dörr. Sekunden efter steg Spencer in i rummet med misstänksamma och något nervösa ögon. 

   ”vad gör ni?” frågade hon och såg rakt på mig för att luska ut om jag dolde något, därför la jag på mig mitt bästa pokerface och såg neutralt på henne. Ni kysstes! Skrek det inom mig. 

   ”tittar på tv” svarade jag istället högt. ”vad ville Ryan?” ja, vad ville Ryan säga med sina läppar. Dela sitt hemliga språk? Hon kliade sig obekvämt på armen medan hon såg ner i golvet. 

   ”ehm... det-det var en.... grej bara” svarade hon undvikande. Om ‘grej’ betyder ‘inget-snack-bara-läppkontakt-’ jovisst då tror jag på dig. ”men jag tänkte gå och lägga mig nu, jag känner mig alldeles slut. Godnatt” innan vi andra hann säga ett ord var hon borta. Jag studsade genast upp ur soffan och gick fram så att jag kunde kika runt hörnet så hon inte stod och lurade. 

    ”wow” andades jag sedan och ut såg på Ana, som bet sig i läppen för att inte skratta medan killarna rynkade frågande på pannorna.

   ”vad är det som är så ‘wow’?” frågade Chaz. 

   ”Spencer och Ryan” svarade jag och la armarna i kors över bröstet. ”vi såg dem... kyssas” effekten var omedelbar. 

   ”vad!?” utbrast Justin medan Chaz haka föll, jag ryckte på axlarna. ”är dem... är dem?” jag ryckte återigen på axlarna. 

   ”jag vet inte. Ryan har inte pratat med er?” frågade jag och såg på dem, men de skakade endast på huvudet. Jag drog fundersamt på munnen. Varför har inte Spencer sagt något? Fast svaret var väl självklart, hon har inte kunnat för jag ville inte veta av henne. Men borde hon inte ha tagit mig åt sidan så fort hon kom hit för att berätta? Hon kanske kommer berätta... När hon känner sig redo. De kanske inte ens övervägt vad de står någonstans och hon vill vara klar när hon pratar med mig... Jag skakade på huvudet. 

*

Jag gäspade stort och sträckte på kroppen, jag gnällde lågt till innan jag kröp ihop till en boll igen. En arm lades runt min midja innan jag kände Justins ansikte mot mitt skulderblad, jag log snett med ögonen fortfarande slutna och lyssnade på hans långsamma andetag. Försiktigt snurrade jag runt och la ett ben över hans höft och lade armarna om honom så jag kunde gosa in ansiktet vid hans hals. Jag lämnade en lätt kyss på hans kind och kände hur han log. 

   ”godmorgon” mumlade jag. 

   ”jag har verkligen saknat att vakna upp med dig på morgonen” mumlade han och hans arm runt min spändes, jag log och kysste hans kind igen. 

   ”vet du vad?” frågade jag och Justin drog roat på läpparna vid frågan som var så välbekant. 

   ”nej, vad?” kontrade hon, jag la mitt huvud på kudden framför hans. 

   ”vi åker ju iväg imorgon och då borde vi göra något skoj innan... fast mysigt. Som typ grilla” Justins ögon slog upp och jag möttes utav irisarna som kunde få mig att smälta, som kunde få mig att göra precis vad de än bad om, de var farligt vackra. 

   ”jag tycker det låter som en väldigt bra idé” svarade han innan hans arm runt mig spändes och han rullade runt till ryggen så jag drogs med. Jag la huvudet på hans bröst och lyssnade på hans hjärtslag som slog jämnt och högt. Jag lyfte sedan på huvudet igen för att finna Justins ögon stängda igen, jag böjde mig ner och kysste honom snabbt vilket fick honom att skratta. Jag log och upprepade kyssen men stannade kvar något längre innan jag rullade av honom och ställde mig upp. Genast hörde jag hur Justin stönade nedlåtande bakom mig. 

   ”nej, varför?” frågade han och jag vände huvudet för att titta på honom, hans ena arm var utsträckt efter mig och jag log roat. 

   ”dags att gå upp” svarade jag muntert och gick sedan mot badrummet. 

   ”nej!” hörde jag Justin säga bakom mig och jag fnittrade åt hans barnsliga beteende. 

   ”om jag ber dig duscha med mig då, sk-” innan jag hann säga klart min mening var Justin uppe ur sängen och slog armarna om mig så vi tog flera steg framåt, i mitt fall bakåt, in i badrummet. Jag fnittrade och hörde hur dörren stängdes bakom honom. 

 

   Jag drog ett sista drag med mascaran på mina ögonfransar innan jag lutade mig tillbaka och granskade mig själv från topp till tå. Jag hade klätt mig i ett par ljusa jeans shorts med både slitningar och silvriga nitar tillsammans med en blommig bh/topp och runt min hals hängde alla de olika halsbanden som passade bra tillsammans. Mitt hår hade jag satt upp i en prydlig knut på huvudet och dragit loss några slingor vid öronen, sist klev jag i ett par orangea klackar. Mitt ansikte hade jag gett en ljus sminkning, med ljusrosa och orangea ögon och mjukt ljusrosa läppar. Jag log nöjt och sträckte mig efter mina runda solglasögon och satte den på mitt huvud, Justin hade redan lämnat rummet. Både färdigklädd och uttråkad. Jag flinade roat. 

   Mina klackar ekade mot parketten medan jag gick mot köket där Justin, Spencer och Chaz redan befann sig. Chaz satt med telefonen framför ansiktet medan Spencer läste i en tidning, Justin såg upp från sin frukost och log mot mig. Jag gjorde iordning egen frukost innan jag anslöt mig till de andra vid bordet, jag la fram samma förslag som jag gjort till Justin och de tyckte det lät bra. 

   Bubble trippade fram till min stol, jag log ner mot honom och kliade han bakom ena örat. ”ska vi ta och gå ut du och jag?” frågade jag honom och han hoppade genast till innan han sprang bort mot hallen. Jag log roat och reste mig från stolen, med skålen i handen satte jag ner den i diskmaskinen. 

   ”jag följer med dig” sa Justin och hoppade ner från diskbänken, jag log brett mot honom och flätade samman våra fingrar. 

   ”åh, ni har ingen aning om hur mycket jag har saknat tumblr” utbrast jag och bläddrade ivrigt nerför sidan, Ana och Spencer skrattade åt mig. Killarna var alla samlade ute på altanen, vi hade ringt hit Alfredo samt Twist och Za för att grilla med oss. En ljudfil kom upp och jag klickade nyfiket på ‘listen’. 

   ”oh my God!” utbrast jag och skrattade så jag kiknade, detta var inte alls vad jag hade förväntat mig! Jag hörde andra skratt fylla köket och höjde huvudet för att se Spencer ståendes med händerna på magen och huvudet slängt bakåt medan hon skrattade. Ana såg förvånat med roat på datorns baksida medan hon småskrattade. Det här var helt klart min och Spencers humor i ett nötskal. 

   ”j-jag m-måste visa k-killarna” skrattade jag innan jag grep tag i datorn och gick med den mot altandörrarna. ”J-Justin!” han vred på huvudet och ett leende spred sig på hans läppar vid synen utav mig. 

   ”vad är det?” frågade han. 

   ”d-du måste l-lyssna på d-det här! Oh my God!” jag ställde ner datorn framför honom och resten utav killarna som satt runt bordet såg nyfiket på mig. Jag skrattade innan jag försökte samla mig, jag klickade på ‘listen’ återigen och bet mig hårt i läppen för att inte brista ut i skratt ännu en gång och förstöra för dem. När klippet tog slut och jag tog stöd i både bordet och Justin för att inte falla till marken, Justin småskrattade bredvid mig och jag misstänkte att det var mest åt mig. 

   ”God... men, se det positiva. Vi har fått oss en problem lösare” sa jag och tog tag i datorn igen. ”varje gång du känner dig på dåligt humör bara... titta ner i brallorna så ska du se att det gör susen” killarna skrattade runt bordet och jag fnittrade innan jag tog mig in i huset igen. 

   ”...she says she love our lolly, she wanna make it-” sjöng jag innan jag stoppade in fingret i munnen och drog den mot kinden samtidigt som fingret flög ut ur munnen för att skapa ‘pop’ ljudet. Justin såg förvånat på mig och jag flinade roat åt hans chockade minn. 

   ”åh, tro inte att jag inte hört den mister. Är det verkligen vad du vill att dina 12-åriga fans ska lyssna på?” frågade jag och höjde frågande på ena ögonbrynet. 

   ”vad är det med dig och... ‘lollipops’ idag?” frågade han istället. Jag fnittrade innan jag ryckte på axlarna. 

   ”det är väl inte mitt fel att det kommer massa bra tillfällen att driva om” svarade jag och slog ut med armarna. Justin skrattade och vände sig mot grillen igen, bordet var dukat och resten utav maten började bäras ut och ställas fram. Solen hade börjat sin vandring neråt och himlen färgades vackert rosa och lila samt orange längst ner. Mina solglasögon satt på tippen utav min näsa så jag kunde se ovanför dem med samt genom dem. 

   ”då var det klart” sa Justin och la upp det sista köket på tallriken innan vi gick mot bordet. Jag satt på bordets ena korta kanten med Justin och Spencer på en varsin sida. Pratet spred sig sekunder in i middagen medan tallrikar och annat skickades runt och jag fyllde min tallrik full utav mat. Jag sträckte mig efter ketchupen som jag själv ställt fram då ingen annan förstod varför den ens behövdes men de visste inte hur gott det var att blanda ketchup och bea sås tillsammans. 

   De förlorar! Jag sprutade ut en klick innan jag stängde locket igen, jag granskade flaskan för ett ögonblick innan något slog mig och jag skrattade till. 

   ”vad är det?” frågade Justin nyfiket bredvid mig. 

   ”du vet hur dagen verkar ha kretsat kring... ‘lollipops’?” frågade jag och såg att jag hade även fått resten utav bordets uppmärksamhet. ”jag har en till historia om... dem” Justin skakade roat på huvudet. 

   ”okej, det är från en film och jag kom på det eftersom det även handlar om ketchup. I alla fall, så i filmen så är den här tjejen hemma hos en kille och de äter sedan går de in på hans rum. Han ber henne, enkelt, att runka av honom” småfnitter spred sig runt bordet och jag log snett. ”hon vet dock inte hur man gör och han ger exemplet, ‘amen, tänk att det är som en ketchup flaska’. Han menade såklart den normala rörelsen då man för händerna upp och ner men hon måste ha haft ketchup i en glasflaska eller något för hon körde...” sa jag innan jag höjde min ena knytnäve innan jag slog hårt på min hands sida. Höga stön utav fantiserad smärta bröt ut bland killarna medan Ana och Spencer skrattade högt. Jag såg på Justin som knipit ihop ögonen och rynkade på näsan. 

   ”så Justin, vill du att jag ska?” frågade jag och upprepade rörelsen, skratt ekade genast i luften och jag flinade roat åt Justin som skakade på huvudet. 

   ”nej, nej tack. Jag vill behålla den hel” svarade han och jag skrattade. 

oj! Spencer o Ryan, huh!? O.O vem trodde det skulle hända?? ehm... slut delen här med alla 'lolly' skämt. ehm... hehhehehe... jag hittade den där låten på min dashboard o seriöst grät av skratt. därför kände jag att jag behövde klämma in de andra också. 

o ja, filmen jag refererar till där i slutet är "hipp hipp hora" för er som misstänkte det o för er som inte gjorde det. har fick ni det gratis. xP som jag sagt tidigare så kommer de få kapitlena framöver (de nästa 2, 3 kanske) vara såhär, lite lättare, roligare o sådär. =)

hoppas ni tyckte om det! vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

PUSS&KRAM. ÄLSKAR ER FÖR ATT NI GÖR. 

PREVIOUS:    "halloj! Jag hörde inte att det var fler" utbrast jag glatt och killarna såg något chockerade ut fortfarande medan Justin log roat. ”kanske inte det mest idealiska första mötet men, hej i alla fall” jag sträckte fram handen mot den första killen, han såg vagt välbekant ut men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vart jag hade sett honom förut. Han var Justins vän i alla fall. 

   ”Penny” killen log och skakade min hand. ”lil Twist” jag nickade glatt och såg sedan på den andra killen som log brett och skakade min hand. 

   ”lil Za” sa han sedan. ”så du är tjejen som har Justin virad runt sitt lillfinger?” genast spred sig en stark rodnad på mina kinder innan jag sneglade på Justin som himlade med ögonen. Jag skrattade generat. 

   ”det stämmer om det inte är så att han har skaffat sig en ny tjej” svarade jag och såg sedan menande på Justin medan jag satte händerna i sidorna, Justin skrattade innan han lutade sig fram och kysste mig snabbt. 

   ”skulle aldrig hända” svarade han så lågt att bara jag hörde, jag fnittrade och log brett mot honom.

Justins Perspektiv. 

   Jag svävade på moln. Bokstavligen. Eller det var så det kändes i alla fall och jag hade slutat bry mig om allt var en dröm eller verklighet för det enda som betydde något var att hon var hos mig igen. Jag kunde leva för evigt i den här drömmen. 

   ”så vad hände?” jag såg upp från kulorna på biljardbordet medan jag fungerade på vilket drag jag skulle göra härnäst, jag mötte Lil Za’s blick. Jag kliade mig i nacken och satte ner biljardköns botten mot golvet. 

   ”tydligen så hade det första jag någonsin sagt till henne triggat igång allting” svarade jag och flyttade vikten till min ena höft. ”och sedan tog hon sig till min inspelning och... här är vi nu” 

   ”vad var det du sa?” frågade han nyfiket med ett retsamt leende, Lil Twist såg upp från sin mobilskärm där han satt i soffan på ena sidan utav rummet med Tuts liggandes bredvid sig. 

   ”är inte du lite för gammal för att gå på dagis” svarade jag med ett leende, de båda skrattade genast högt och jag ryckte på axlarna. ”töntigt jag vet men...” återigen ryckte jag på axlarna. Det var den bästa och mest viktiga meningen jag någonsin sagt i hela mitt liv, den hade avgjort allt. 

   ”oh God...” fick Lil Za fram när han äntligen slutat skrattat, jag himlade med ögonen. Jag lutade mig fram över biljardbordet och sköt iväg den vita bollen och skicklig som man är åkte alla ner i ett varsitt håll. Jag log nöjt och Lil Za himlade med ögonen från barstolen han satt vid bredvid det lilla bordet. Sekunden senare slogs ytterdörren igen och en låg röst hördes. 

   ”Penny?” frågade jag och muttrandet tystnade innan steg närmade sig. Hon hade ett irriterat och argt ansiktsuttryck när hon steg in i rummet och jag såg frågande på henne tills hon stannade till och såg sig storögt omkring. 

   ”okej, för det första. Hur kommer det sig att jag aldrig har sett det här rummet?” frågade hon, jag såg mig omkring innan jag ryckte på axlarna. ”goddamnit, det här huset är stort” jag flinade roat, hon fortsatte inspektera rummet innan hennes blick fastnade på tavlorna bakom mig på väggen. Hennes ögon spärrades genast upp innan en flämtning lämnade hennes mun. 

   ”det-det... oh my God... va-varför... de är-” 

   ”det är dina” svarade jag bekräftande. ”jag sa ju att min mamma handlat tavlor från dig, några utav dem hamnade här” hon såg chockerat på mig ännu en liten stund innan hon skrattade till. 

   ”återigen, världen är bra liten” mumlade hon och jag log roat. 

   ”varför var du så upprörd?” frågade jag sedan försiktigt och pekade mot henne med biljardkön. Hon såg för ett ögonblick frågande på mig innan det verkade klicka för henne och hon fylldes återigen utav ilska och irritation, hon stönade frustrerat och drog en hand genom håret. 

   ”jag behövde bara ventilera av mig om hur LA killar är totala skitstövlar! Jag menar, kom igen. Jag tänker inte ge dig min hund, jag tänker inte gå på någon himla fest, jag tänker inte kliva in i din bil, jag tänker inte låta dig röra mig, jag tänker inte ha sex med dig! Hur svårt kan det vara, vad ska jag behöva göra!? Sätta en stor neon skylt i pannan som det står ‘jag är inte intresserad’? Huh?” andfått vände hon såg mot oss med stora ögon som ville ha svar, stumt stod jag och såg på henne ett ögonblick medan jag försökte ta in vad hon just sagt i ungefär ett andetag. 

   ”ehm... va?” frågade jag tillslut och hon suckade trött. Jag sneglade på killarna som såg lika borta ut som jag kände mig. 

   ”killar är dumma bara, det är det jag vill få fram” svarade hon och viftade avfärdande på handen. Jag rynkade på pannan innan jag skrattade. Okeeeej... tänkte jag för mig själv och Penny himlade med ögonen åt mig innan hennes blick drog åt tavlorna igen. Hon fick något fundersamt i ögonen medan hon försiktigt la huvudet på sned. 

   ”på tala om målningar...” mumlade hon sedan och var, vips, borta. 

   ”okej, hon må tycka killar är dumma men tjejer...” Lil Za skakade på huvudet. ”dem är som från en annan planet” jag skrattade lågt och ställde tillbaka biljardkön tillsammans med de andra. Jag bar upp Tuts i famnen innan vi gick mot köket, jag gäspade smått och släppte ner henne vid hennes matskål på bänken. Vi hade behövt flytta upp Tuts matskål och vattnen nu när Penny är här då Bubble annars hade ätit upp allt, tjockis. 

   Tankspritt öppnade jag ena kylskåpsdörren och tog ut en kolsyrat vattenflaska och anslöt mig till killarna runt den stora köksön. 

   ”du ville veta hur jag hade saknat dig fast jag inte visste vem du var” skrämt vände jag på huvudet för att se Penny komma in genom dörröppningen med en tunn bunt papper i olika storlekar. Jag rynkade frågande på pannan innan det gick upp för mig vad hon menade. Jag gick från nyfiken till extremt nyfiken. Hon gick fram till mig innan hon lade ner arken på bordet framför mig, jag såg ner och spärrade genast upp ögonen. Det var som att se in i en spegel, så bra var dem. 

Penelopes Perspektiv. 

   Jag lade ner alla teckningar jag hade ritat på Justin framför honom i en liten hög för honom att bläddra genom, jag såg på hans ansikte och hans ögon var uppspärrade och hans mun något öppen i chock. Sedan sträckte han försiktigt fram handen och flyttade den översta för att se nästa. 

   ”även fast du var där på sjukhuset och jag inte ville ha något med er att göra... eftersom ni påminde mig om att det var något som saknades, något jag inte förstod. Jag fick skuldkänslor, jag mådde uruselt på grund av att jag inte kunde fixa vad det än var ni ville få fixat” började jag förklara medan Justin bläddrade vidare till nästa. Twist och Za satt på andra sidan bordet och såg intensivt på teckningarna. 

   ”när jag senare fick åka hem igen och Stacey lärde mig hur jag målade samt ritade så kom det bara, jag började rita på ett huvud och insåg inte för än jag var klar att det var du. Jag gjorde flera stycken och tog sedan upp det med pappa. Jag frågade vem du var... men han svarade att jag var ett fan utav dig, ett stort” Justins huvud vändes genast mot mig medan han såg på mig med misstro och en aning ilska. ”det är såhär jag visste att jag saknade dig, inom mig så visste jag att du betydde något mer än de andra. Något jag då inte förstod” min blick vändes mot teckningarna igen och jag Justins bruna blick på pappret möta min. 

   ”men-men i parken?” frågade han låg röst. 

   ”för det första så såg jag dig inte för än du pratade och jag vet inte riktigt... jag blev rädd och sedan... jag satt säkert i flera timmar i mitt rum när allt kom tillbaka för jag kommer inte ihåg att någon tid hade passerat men när jag ‘kom tillbaka’ så höll solen på att gå ner” han vände blicken mot mig igen innan han såg på teckningarna, jag såg hur han svalde. Det var mycket att ta in. 

   ”tro mig, jag skrek på honom innan jag åkte” Justin fnös ilsket och jag gosade in mig mer i hans famn. Vi låg i sängen, på väg att sova när Justin tagit upp ämnet - min pappa. Jag förstod honom helt, pappa har varit en stor motståndare i vårt förhållande. En ännu större än hatet från hans fans då detta var från ett personligt håll. Han har inte slagits rättvist heller. 

   ”men jag kan inte förstå att han sa att du bara var ett fan!” utbrast Justin. Jag kramade honom hårdare i ett försök att lugna ner honom och få honom att tänka på annat. 

   ”jag vet inte heller Justin” svarade jag och kände hur han suckade kort efter. Jag hörde hur han muttrade något lågt, för lågt för mig att höra så jag struntade i att fråga vad han sagt. ”jag har alltid varit ett fan utav dig, du är en bra förebild men jag måste medge att jag tycker att jag klassificeras som något annat också” Justin skrattade till och jag flinade lyckat. 

   ”du är definitivt något annat också” mumlade han innan jag kände hans läppar mot min hals. 

*

Måndag, 6:e April. 

   Försiktigt skrapade jag av nutellan från skeden med jordgubben innan jag stoppade den i munnen i tuggade. Ett nöjt leende bredde ut sig på mina läppar innan jag lutade mig tillbaka i stolen, Justin satt mittemot mig med armbågarna på bordet och huvudet lutad i sin ena hand med en egen jordgubbe i den andra. Solen sken som vanligt och värmen var nästan för mycket, men bara nästan. 

   ”så vart ska du nu då?” frågade jag och vände bort blicken från utsikten till Justin. Han tuggade klart innan han svalde och föll tillbaka mot stolsryggen. 

   ”du menar vi” påpekade han medan han såg menande på mig och jag rodnade svagt. ”Storbritannien” sa han sedan och jag nickade. ”vi har kört hela Nordamerika nu-” 

   ”non-stop?” avbröt jag förvånat och Justin skrattade till. 

   ”nej, vi hade en liten paus vid jul och nyår där” svarade han med ett leende. ”i alla fall, vi har kört hela Nordamerika, nu är det Storbritannien och sedan vidare över Europa” jag nickade återigen och såg upp över landskapet medan jag tänkte på det han precis sagt. Storbritannien. Europa. Wow. Sedan klickade något annat i mitt huvud, något väldigt viktigt. 

   ”oh my God, nyår!” utbrast jag och Justin rynkade frågande på pannan. ”jag missade vår ettårsdag! Jag...” jag stirrade på honom i jakt efter en reaktion men han endast nickade sorgset och såg ner i bordsskivan. Sorgen sköljde genast över mig, han hade behövt fira den ensam. 

   ”jag bryr mig inte om att det har gått månader, det är något som måste se till att firas” sa jag och viftade med fingret, Justin log snett och sedan slog ännu en viktig händelse mitt huvud. ”din födelsedag, herregud! Du är 20 år, Justin! 20. Det är ju inte klokt... och jag är 18. 18! Jag är myndig” jag skakade på huvudet medan Justin skrattade lågt åt mig från andra sidan bordet. 

   ”yes och hur känns det?” frågade han och lutade sig fram på armbågarna igen, jag såg med stora ögon på honom medan jag försökte lista ut vad jag kände. 

   ”besviken och arg” svarade jag tillslut. ”jag missade min 18 årsdag, jag missade din 20 årsdag och jag missade vårt ettårsdag. Jag missade den största födelsedagen man har typ... argh!” jag slog näven löst i bordet som för att ta ut min ilska och Justin flinade. 

   ”men vet du vad?” frågade jag och han skakade roat på huvudet. ”det kommer ändras, jag ska minsann se till att fira. Jag ska... jag ska minsann göra något drastiskt” jag knäppte med fingrarna som att en idé skulle komma magiskt ner till mig med hjälp utav mina knäppningar. 

   ”som vad?” frågade Justin och jag vände blicken mot honom, jag öppnade munnen men hade inget bra svar tills mina ögon fann tatueringarna på Justins armar. Genast pekade jag på dem. 

   ”tatuering! Jag ska skaffa mig en tatuering” utbrast jag glatt. ”jag har alltid velat haft en men har inte fått skaffa en för mina föräldrar. Men nu, nu är jag 18 och kan bestämma över mig själv” jag strålade glatt och Justin skrattade åt min entusiasm. 

   ”okej, vad ska du ha för tatuering då?” frågade han, jag suckade frustrerat. Så långt hade jag inte tänkt, damnit. 

   ”hm... jag vill nog ha en text och inte en figur” sa jag. ”figurer är så lätt att bli onöjd med tycker jag” Justin nickade förstående och jag la huvudet i ena handen medan jag tänkte. Det behövde vara något betydelsefull, något som jag aldrig skulle ångra. Det skulle ju sitta där resten utav mitt liv. Då slog det mig - något betydelsefullt, såklart. 

   ”jag vet” sa jag och nickade gillande medan Justin såg nyfiket och frågande på mig. 

   ”kommer det göra ont?” frågade jag Justin och kramade hårt hans hand. Han vände blicken mot mig och log snett. 

   ”kan det göra, men det beror lite från person till person. Men du ska veta att där på sidan så är det lite extra känsligt” svarade han. ”men det kommer gå fin fint” försäkrade han sedan vid mitt något panikslagna ansiktsuttryck. Ritningen över tatueringen var klar och vi hade fått åsikter utav tatueraren som gjort lite sista åtgärder på den. Han hade sedan visat upp det färdiga resultatet och jag var hur nöjd som helst. 

   Justin hade fem sekunder efter att jag presenterat vad jag velat ha sagt att han skulle ha en precis likadan, jag hade lett glatt. Texten betydde mycket för oss båda, den hade avgjort allting. 

   ”okej, du måste ta av dig tröjan men bh:n kan du lämna på och sedan lägga dig på sidan” jag nickade förstående och tog tag i kanten på tröjan jag hade på mig och blev ståendes i en bh utan varken axelband eller knäppning i ryggen. Jag hade valt just den eftersom jag misstänkte att jag skulle behöva sitta tröjlös. Jag la mig ner på sängen och rullade runt på sidan så jag kunde se Justin. 

   ”alltså nu är det typ tredje gången jag ser dig bära en sådan där och jag förstår den verkligen inte. Hur sitter den fast?” jag skrattade till medan jag kände hur tatueraren satte fast pappret med tatueringen på min sida, precis vid revbenen innan han drog bort det och kvar på min hud var den i blått bläck. 

   ”det finns lite olika, men den här fungerar lite som sugklockor. Den suger sig fast i huden ungefär och sedan får man lirka loss den lite” svarade jag och Justin nickade imponerat medan han fortsatte inspektera mina bröst. Jag slog lätt till honom och han såg frågande på mig.

   ”sluta stirra” mumlade jag och han skrattade. 

  ”okej, då var det dags” genast sträckte jag mig efter Justins hand medan jag hörde hur maskinen satte igång och i nästa sekunden nuddade nålen min hud. 

    Tillsammans stod vi framför spegeln medan vi studerade våra sidor, jag hade den på min högra sida medan Justin hade den på sin västra. ”är inte du lite för gammal för att gå på dagis?” stod det i ganska klassiska bokstäver i fyra rader nerför våra sidor. Jag var otroligt nöjd. 

   Jag vände blicken mot Justin och log brett. ”jag älskar dig” sa jag mjukt innan jag sträckte på mig, han la händerna på mina höfter och log snett. 

   ”jag älskar dig också” mumlade han innan kysste mig. 

   ”det kliar!” utbrast jag frustrerat och slängde upp armarna i luften innan jag krökte händerna till klor för att motstå impulsen att klia på min tatueringen som tatueraren noga sagt att man inte skulle göra. 

   ”kom hit” sa Justin från soffan. ”salva hjälper” jag gick fram till honom och satte mig i hans knä. Jag drog upp min tröja och han smörjde mjukt över texten, efter en stund hjälpte det faktiskt och jag kunde andas ut. Klockan började snart närma sig middagsdags och min mage kurrade. 

   ”dags för mat kanske?” frågade Justin roat och jag flinade tillbaka innan jag nickade och studsade upp ur hans knä. Glatt trippade jag in i köket och fram till kylskåpet. Plötsligt plingade det på ytterdörren och jag sträckte genast upp ryggen igen. 

   ”jag öppnar!” ropade jag till Justin som fortfarande var utom synhåll, jag drog in ett andetag medan jag sträckte mig efter handtaget och öppnade upp. Ett tjut fyllde mina öron och jag stelnade skrämt till.

GLAD MIDSOMMAR PÅ ER ALLA! hoppas ni har en trevlig kväll allihopa.. =D

ehm.. jag har inte börjat skriva på nästa kapitel eftersom jag var i stan igår o idag har jag varit upptagen. =) men jag gissar att de flesta är upptagna idag.
men jag kanske ska börja skriva om jag får tid senare ikväll annars imorgon.

UPDATE 23.50.

okej, så jag ändrade lite i slutet på förra kapitlet, det är absolut inte mycket... men jag kände bara att det där med att hon blev alldeles generad... det är inte riktigt Penny, det är inte hon. hon blir inte störd utav sådana där saker så därför har jag ändrat lite. =) 

PUSS&KRAM.

   ”Penny” stönade Justin njutningsfullt. Sakta började han rulla sina höfter in och ut ur mig, våra rörelser var mjuka och kärleksfulla. ”jag älskar dig baby” 

   ”j-jag älskar dig o-också” viskade jag tillbaka och lät mina händer smeka över hans överarmar innan de vandrade ner över hans rygg och kände hur hans muskler arbetade med i hans rörelser. 

   ”Justin...” ord fyllda med kärlek och kyssar utav passion utbyttes tills vi båda nådde kanten och stönade varandras namn högt.

Har du någonsin vaknat upp fylld utav total lycka? Som att inget i hela världen kunde krossa din glädje, inte en enda sak. Som att du svävade på moln, fjärilarna i magen bara flyger omkring och vägrar vila. Det var just så jag kände när jag öppnade ögonen den morgonen, solen sken och jag fick kisa mot det starka ljuset. 

   För ett ögonblick låg jag alldeles stilla och bara tog in allt, överväldigades utav allt som hänt under det senaste dygnet. Ett leende spred sig över mina läppar innan jag försiktigt sträckte på benen och kände först då armen runt min midja samt kroppen som var uppressad bakom mig. Min blick vandrade ner och jag såg Justins muskulösa arm. Leendet växte sig endast större, försiktigt vred jag på mig för att kunna se på honom.

   Han mumlade något ohörbart medan han rullade över på rygg, fortfarande djupt i sömn. Min hand fann hans bröst och varma hud. Jag log snett medan jag lät blicken vandra över hans alla drag i ansikte, hans välbekanta ansikte som jag älskade så mycket. Hans hår stod rufsigt på hans huvud efter nattens händelser, jag log genast stort vid tanken. 

   Försiktigt drog jag fingrarna genom hans lugg medan jag lutade mig över honom så jag låg halvt på honom. Mjukt kysste jag hans mungipa innan jag fortsatte nerför hans käkben, hals och bröstkorg. Mjuka, lätta kyssar. Ett svagt stön lämnade Justins läppar och jag log roat mot hans hud. Jag fick loss mitt ena ben och la det på hans andra sida innan jag gränslade honom helt. 

   Med händerna på en varsin sida om hans axlar såg jag ner på honom innan jag böjde mig ner och kysste honom försiktigt på läpparna, han rörde lite smått på sig under mig och jag kände hans stånd mot magen. 

   ”Justin...” mumlade jag och kysste honom ännu en gång. ”är... du... vaken?” frågade jag mellan varje kyss jag placerade på hans läppar.

   ”nej” mumlade han efter jag kysste honom en fjärde gång, jag skrattade. Jag kupade hans ansikte och kysste honom sedan mer ordentligt och hårdare. Jag kände hur hans fingertoppar smekte upp längst mina lår, över min rumpa innan hans händer lades på min rygg. 

   Lusten spred sig inom mig vid känslan av Justins läppar på mina och hans händer som smekte min kropp. Jag stönade lågt när Justins varma tunga kom i kontakt med min egen, jag tiltade huvudet åt sidan samtidigt som jag kände hur Justins händer gled ner och kupade mina bröst.

   Försiktigt rullade jag mina höfter i desperation efter lite friktion, jag slet sedan läpparna från hans för att kunna sitta rakt upp. Hans ögon öppnades och jag mötte hans hasselnötsbruna irisar. Jag log snett ner mot honom och bet löst i min underläpp. På fem sekunder satt även Justin upp och jag satt nu mer i hans knä, hans armar slingrade sig runt min midja och jag la en hand runt hans nacke. 

   ”jag älskar dig” viskade han mot mina läppar. ”så otroligt mycket och jag har fortfarande svårt att tro att detta händer på riktigt” jag tittade honom rakt i ögonen och såg uppriktigheten i dem. ”jag har drömt om dig så många gånger att jag inte vet vad som är en dröm eller verklighet längre” hans ord lämnade mig mållös tills jag bestämde mig för att göra mig av med det tunga samtalsämnet. Det fanns tid för det senare. 

   ”hm... vad kan jag göra för att få dig övertygad om att detta inte är en dröm då?” frågade jag med en förförisk röst medan jag busigt tiltade huvudet åt sidan. ”huh?”

   Justin endast stirrade på mig för ett ögonblick innan han skrattade till. Jag lutade mig fram och pressade läpparna mot hans samtidigt som jag flätade in fingrarna i hans hår. Justins händer gled ner till mina höfter. 

   Jag ställde mig upp på knäna och sekunden efter fyllde han mig upp, mitt huvud föll bak och en flämtning lämnade min mun. Justin stönade mot mitt nyckelben. ”oh, fuck... Justin” med hjälp utav Justins händer på mina höfter lyfte jag mig själv upp och ner på honom.

   ”baby” viskade Justin mot min hals innan han lämnade fjäderlätta kyssar på min hud. Min hand letade sig upp över hans överarm innan jag drog den genom hans hår, jag drog försiktigt i hans lugg medan våra kroppar fortsatte röra sig perfekt med varandra.

   Våra andetag blev flämtande och kom ut stötvis. 

   ”ugh... jag älskar dig” våra blickar möttes och känslan blev tusen gånger mer intensiv. Jag stönade högt och lutade min panna mot hans. 

   ”jag älskar dig också” flämtade jag fram. ”tveka aldrig på det, aldrig” 

   Ögonblick senare kom vi båda två och Justins armar spändes runt mig och tryckte mig närmre mot hans bröstkorg. Våra andetag gick tillbaka till det normala och jag lutade mig tillbaka i hans famn. 

   ”godmorgon förresten” sa jag muntert och Justin skrattade glatt. 

   ”godmorgon” svarade han och kysste mig lätt. 

   Jag var tillbaka i Justins kök som jag tillbringat så mycket tid i, iklädd hans skjorta från gårdagen stod jag och skar upp ett äpple. Bubble satt nere vid mina fötter och såg vädjande på mig. 

   ”nej, du får inget. Du tycker inte ens om äpple, lita på mig. Jag har försökt ge dig förut” sa jag men han endast trampade otåligt på stället. ”du är inte den smartaste hunden i kenneln va?” skratt hördes bakom mig och jag vände mig leendes om för att möta Justins blick. 

   ”åh, vad skrattar du åt då?” frågade jag och pekade med den lilla kniven mot honom. Han log och gick fram till mig, hans armar slingrade sig runt min midja innan han kysste min kind. 

   ”du är bara så himla söt” jag fnissade och log mot honom. 

   ”tack så mycket, love” han log brett innan han lät mig återgå till att skära mitt äpple. En kvart senare satt vi vid bordet med vår frukost framför oss, jag höjde skeden med yoghurt och en äppelbit till min mun innan jag tuggade och svalde. Justin satt med sitt glas höjt och blicken fastklistrad vid sin telefon, hans pannan var smått rynkad som om han verkligen koncentrerade sig eller att han inte förstod vad han gjorde. 

   ”vi kommer få besök senare” sa han sedan och såg på mig, jag höjde frågande på ögonbrynen som för att säga ‘vilka?’. ”vänner” jag log. Under tystnad fortsatte vid äta tills jag blev klar och ansåg att det var dags att ta tag i det tunga, jag sköt skålen åt sidan innan jag la båda armarna på bordet och såg på honom. 

   ”så...” började jag tveksamt. ”även om allt är tillbaka så är jag fortfarande lite borta om vad som faktiskt hände” Justin kliade sig på överarmen och jag såg först nu de nya tatueringarna som pryde hans hud. Ett tigerhuvud samt flera andra på hans underarm, jag såg förvånat på dem innan jag omärkbart skakade på huvudet för att samla tankarna. Det gjorde honom enbart sexigare i alla fall. 

   ”ehm... jag landade i Stratford och det första jag får reda på är att du och Chaz hade varit med i en bilolycka. Vi kom till sjukhuset och det var bokstavligen kaos, alla sprang runt och allt var så himla oklart. Senare får vi reda på att Chaz har tagits in på operation för alla sina brutna ben och du...” han tystnade, hans blick var klistrad i bordet. Jag såg bekymrat på honom innan jag sträckte mig efter hans hand, stödjande kramade jag hans hand och log uppmuntrande. 

   ”de knäckte tillbaka din höft och du skrek... jag tror aldrig jag har hört något så hemskt, i hela mitt liv. Inte nog med det så stannar ditt hjärta lite senare” jag svalde, mitt hjärta hade stannat? ”jag trodde min värld hade gått sönder när de förklarade dig död, när de i stort sett sa att de skulle ge upp. Men jag fick dem att försöka igen och magiskt nog fick vi svar, på fem sekunder var du borta igen. Du hamnade i en koma, var borta i lite över två veckor och när du vaknade upp igen...” han såg upp och jag kunde se sorgen i hans vackra ögon. 

   ”tiden medan du var... borta... har varit den hemskaste, jobbigaste tiden i hela mitt liv. Jag försökte inte ens säga åt mig själv att gå vidare för att jag ville verkligen inte. Jag ville inte tro att du aldrig skulle få tillbaka minnet, att jag hade förlorat dig för evigt. Inget gjorde mig glad. Jag stängde in mig själv, i mig själv” 

   ”jag är ledsen” fick jag kvävt fram på grund av tårarna som jag försökte hålla tillbaka. Justin skakade på huvudet och sträckte fram sin hand för att lägga dem om min kind, genast la jag mina egna över hans och tryckte hans hand mot min kind. 

   ”inget utav det där spelar någon roll längre, det som spelar roll är att du är tillbaka, du är hos mig igen. Jag bryr mig inte om något annat. Jag bryr mig inte om de senaste månaderna” jag snyftade till och Justin drog till sig sin hand innan han ställde sig upp, rundade kanten och drog in mig i sin famn. Jag la genast armarna om honom och tryckte in mitt ansikte i hans bröst. 

   ”att veta att du är tillbaka och älskar mig igen gör upp för precis allt annat. Gå inte runt och tänk på det eller känn dig skuldmedveten, för inget var ditt fel. Absolut inget” mina axlar skakade för att jag grät så häftigt, allt träffade mig som en påse tegelstenar. Jag hade verkligen tappat allt, minnet utav min familj, utav mina vänner, utav min pojkvän.

   ”jag är så ledsen” 

*

”Justin!” skrek jag högt och trippade glatt fram på parketten på jakt eftersom honom, jag fnittrade exalterat. Ny klädd i en pastellgrön, veckad kjol tillsammans med en fint mönstrad magtröja och en ljus jeansväst över. Mitt hår som nu var kort hade även blivit ännu mer lockigt och låg busigt runt mitt ansikte men jag hade ändå satt en blom diadem på huvudet som prydnad. 

   ”köket” hörde jag hann svara. Jag fnittrade igen innan jag sprang in i köket. Utan att titta in vände jag endast ryggen till och drog upp kjolen för att visa min bakdel. Jag hade hittat de svarta trosorna som det stod ‘Justin’s Hands Only’ på tillsammans med två små handavtryck. 

   ”titta vad jag hittade!” utbrast jag. ”kommer du ihåg?” jag vände på huvudet för att se på honom och märkte först då att han hade sällskap. Förvånat såg jag på de två mörka killarna som stod lika förvånade och såg på mig. Jag släppte kjolen och sken upp i ett glatt leende. 

    "halloj! Jag hörde inte att det var fler" utbrast jag glatt och killarna såg något chockerade ut fortfarande medan Justin log roat. ”kanske inte det mest idealiska första mötet men, hej i alla fall” jag sträckte fram handen mot den första killen, han såg vagt välbekant ut men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vart jag hade sett honom förut. Han var Justins vän i alla fall. 

   ”Penny” killen log och skakade min hand. ”lil Twist” jag nickade glatt och såg sedan på den andra killen som log brett och skakade min hand. 

   ”lil Za” sa han sedan. ”så du är tjejen som har Justin virad runt sitt lillfinger?” genast spred sig en stark rodnad på mina kinder innan jag sneglade på Justin som himlade med ögonen. Jag skrattade generat. 

   ”det stämmer om det inte är så att han har skaffat sig en ny tjej” svarade jag och såg sedan menande på Justin medan jag satte händerna i sidorna, Justin skrattade innan han lutade sig fram och kysste mig snabbt. 

   ”skulle aldrig hända” svarade han så lågt att bara jag hörde, jag fnittrade och log brett mot honom.

hm... jag vet inte ens om jag tycker om vad jag har skrivit o det känns inte bra att detta är det som jag ger er efter att ni har fått väntat så länge. =/ nej, inte nöjd med mig själv. det här kapitlet är lite överallt tycker jag o väldigt... knäppt. usch... nej, jag låter det vara här så länge. men se det i alla fall som ett mellankapitel. 

kapitlena som kommer härnäst kommer vara mer roliga o mysiga där jag fokuserar mest på Jenelope o alla vännerna. innan allt kommer tillbaka med ett "BANG!". xP thihih... 

men vad tycks? ni kanske tyckte om det? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! 

de betyder allt o ni har varit helt underbara på senaste tiden o bara överröst mig med kommentarer. o jag är så otroligt tacksam för det. ni har ingen aning. TACK! TACK! TACK! 

puss&kram. ♥

PREVIOUS:   Sedan kom ropet som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. ”Justin!” jag skulle kunna känna igen den där rösten precis vart som helst, jag skulle kunna urskilja den ur mängden även fast rummet var fyllt utav skrikande människor. Men precis som så många andra gånger insåg jag att det var min hjärna som lekte med mig. Hon var inte där på riktigt, det var bara i mitt huvud. 

   ”Justin” men den här gången lät den så mycket mer äkta, precis som om den stod endast en bit bort. Jag lyfte huvudet och började söka med blicken. Tills jag stirrade rakt in i de bruna ögonen som jag älskade så mycket, de bruna ögon som sett på mig med sorg, med kärlek, med glädje. 

   Andetaget fastnade i halsen och jag tog ett snubblande steg framåt. Penny. 

Sekunder, minuter, timmar, dagar varken Justin eller Penelope visste hur länge de höll varandras blickar utan att släppa. Penelope lät blicken vandra över vartenda drag i Justins ansikte efter sådan lång tid, det var precis som hon minns det. Födelsemärkena, hans snyggt formade ögonbryn, de fylliga läpparna, de mjuka ögonen som nu dock tappat glöden. Den ständiga glimten fylld utav bus och kärlek fanns inte kvar. Medan Justin fortfarande försökte förstå att detta var verklighet och inte ännu en hallucination. 

   Tillslut bestämde sig Penelope för att röra på sig då det kliade i fingrarna efter att få röra honom, känna hans hud under fingertopparna, känna hans armar runt sin kropp. Penelope rundade poolen och var nu lite mer än fem meter från Justin som fortfarande stod fastfrusen i marken med sina uppspärrade ögon på Penelope. 

   Hon var osäker på om hon skulle närma sig ännu mer med tanke på den osäkra uttrycket han hade i ansiktet. Hon förstod inte varför hans ögonbryn drogs ihop eller varför hans läppar pressades ihop till ett streck. Justin stod nästan och hyperventilerade när Penelope tog ännu ett till steg, han kunde inte kontrollera sin känslor som vimlade i kroppen. Tårar fyllde hans ögon, allt blev för mycket. 

   Penelope svalde vid synen utav den upprörda Justin framför sig, hon kunde inte hindra tårarna som rann längst hennes kinder. Hon tänkte på allt hon har fått honom att genomlida, alla dagar på sjukhuset, alla dagar sedan hon bad honom försvinna, alla dagar hon enbart har orsakat smärta i hans liv. 

   ”Justin...” viskade hon tillslut. Han ryckte smått till utav ljudet innan en uppgivet och trött läte lämnade Justins läppar sedan var han på två steg framme hos henne. Hans armar slogs runt hennes midja i ett nästan krampaktigt grepp samtidigt som hans begravde ansikte vid hennes hals, Penelope chockerades för ett ögonblick över hans plötsliga kram innan hon slängde armarna runt honom och kramade tillbaka. Hur länge han hade väntat på att kunna göra detta igen, att kunna hålla henne i sina armar, att kunna andas in och känna den välbekanta doften utav hennes schampo och parfym. Ord kunde inte beskriva hur Justin kände sig inombords i just denna stunden, inga alls. 

   Som om någon hade sparkat båda bakom knäna sjönk de ner till marken fortfarande med hårda grepp om varandra, båda skakandes utav gråten. Men de var lyckliga. 

   ”du är tillbaka” Justins ord kom ut i en viskning. ”du är tillbaka” Penelope nickade ivrigt mot hans axel. 

   ”jag är tillbaka och ska ingenstans” försäkrade hon, hennes fingertoppar lekte försiktigt med Justins nackhår som så många andra gånger när han varit upprörd eller stressad. Justins armar spändes runt hennes kropp, de stannade i sin tighta omfamning omedvetna om människorna omkring dem. Människorna som stirrade med fascination och chock, alla kände de till Penelope. Flickan som förändrat Justin, som fått honom att förlora sig själv i sin sorg. Justins team stod med lyckliga leenden medan de såg på paret som klängde sig fast på varandra som om det vore sista gången de såg varandra istället för första. 

   ”hur?” fick Justin ur sig, även fast han inte var överdrivet nyfiken på hur hon faktiskt gjorde det då han endast brydde sig om att hon var där så kunde han inte undgå att fråga. Eftersom han hoppades ändå att det hade något med honom att göra, att han var viktig nog för att få henne att minnas. Penelope lutade sig tillbaka för att kunna se in i Justins precis lika tårfyllda blick. Hon snyftade till och lutade sin panna mot hans men behöll fortfarande blicken fastlåst med hans bruna. 

   ”är inte du lite för ung för att vara pappa?” svarade hon och fortsatte dialogen från deras första möte. Justin gav ifrån sig något som var en blandning mellan ett skratt och en snyftning. 

   ”touché” fortsatte han och hon log snett mot honom. Deras blickar började därefter pendla mellan varandras ögon och läppar tills Justin väldigt lågt stönade. ”du har ingen aning om hur mycket jag vill kyssa dig nu men jag är rädd att jag inte kommer kunna kontrollera mig om jag väl gör det” förklarade han och Penelope skrattade högt vilket fick ett brett leende att spridas över Justins läppar vid det välbekanta ljudet som han älskade så mycket. Inget bättre fanns än att lyssna på beviset på Penelopes lycka. 

   ”tja... när är du klar här?” frågade hon och höjde på ena ögonbrynet med ett retsamt leende. 

   ”jag vet inte” mumlade Justin till svar. ”så fort vi är klara antar jag” 

   ”då har du väl något att se fram emot och ju fortare du är klar ju snabbare kan du få det” Penelope var mycket väl medveten om hur mycket hon retades med Justin och hur lätt påverkad han var. Hon skrattade lågt åt honom när han suckade frustrerat.  

   ”jäkla retsticka” mumlade Justin och belönades med ännu ett skratt från Penelope. Han såg sedan in i hennes ögon och kände hur all saknad han känt genom månaderna ta sig upp till ytan och sedan överröstas utav lyckan han hade inom sig över att hon var där - i hans armar - igen. 

*

Penelopes Perspektiv. 

   Lyckan inom mig var obeskrivlig, jag hade aldrig känt såhär. Inte ens första gången Justin kysst mig. Att få se hans ansikte igen efter så lång tid - även om jag då inte var medveten om att jag saknade honom på den här nivån - så var det ofattbart hur bra det kändes. 

   Hela kvällen fortsatte under i stort sett konstant filmande, konceptet för videon var känslan utav skoj och dans. Den var meningen att den skulle vara rolig att se på och få dig att vilja dansa, då låten var så upptempo och chatchy. Justin var utomordentligt bra, han var verkligen född till att göra sådant här. Han lekte runt med kameran då han var ansvarig för kameran under ungefär 85% utav videon, vilket jag fann coolt. Det blev ett helt nytt perspektiv på det. 

   ”är du redo att åka hem?” jag såg upp och såg Justin komma gående. Jag satt vid en utav poolerna en bit från där de filmat och stoppat ner mina ben i det varma vattnet. Jag log brett mot honom innan jag nickade glatt. Han sträckte ut handen och hjälpte mig upp på fötterna innan han placerade en kyss på min kind. Jag slöt ögonen och njöt utav känslan, pirret som genast spred sig inom mig vid hans beröring. 

   ”kom” sa jag och flätade in mina fingrar med hans. ”det finns en liten kille som väntar på oss hemma hos dig och jag kan gissa att han känner sig något ensam ute alldeles själv” jag såg tillbaka på Justin som jag lätt drog efter mig med plutad underläpp. Justin skrattade bedårande. 

   ”har du redan varit hemma hos mig?” frågade han sedan och jag nickade. 

   ”lämnade mina väskor och Bubble” svarade jag med ett leende. 

   ”okej, du ska få förklara allt imorgon men just nu vill jag inte tänka på något annat än att du är här hos mig och att du minns” jag log och la armarna runt hans nacke medan jag fortsatte gå baklänges. 

   ”det stämmer, jag minns allt” sa jag. ”och vet du vad jag minns speciellt?” han skakade roat på huvudet. 

   ”att jag älskar dig” ett brett leende spred sig på hans läppar innan han lutade sig fram och tryckte båda näsa och panna mot min. Jag slöt ögonen och suckade lyckligt. 

   ”jag älskar dig också, så otroligt mycket att det gör ont” mumlade Justin och jag log snett. Hur lyckades jag få en sådan här kille? Speciellt efter allt jag har gjort mot honom? 

   ”ey, turturduvor! Jag vet, skit bra att ni har fått varandra och allt igen men goddamnit vi måste åka” Alfredos röst ekade över området och vi småskrattade åt hans beteende. Jag himlade med ögonen medan Justin endast skrattade, han lutade sig sedan tillbaka och la en arm runt min nacke innan han ledde mig bort mot bilen. 

Spänningen steg i min kropp när bilen körde in på Justins uppfart och vi fick kliva ur, jag sträckte på kroppen och hörde hur det knakade högt i mina leder. Jag lät sedan armarna falla till mina sidor innan jag halvt snurrade runt för att se på Justin. 

   ”jag går runt” sa jag till honom, han nickade till svar och gick mot ytterdörren. Himlen var becksvart och stjärnorna lös klart på himlen, vädret hade blivit något kyligare och jag huttrade till i linnet jag bar. Jag spatserade bort dit jag lämnat Bubble för flera timmar sedan och han hoppade ivrigt på stället när han fick syn på mig. ”hej gubben! Ja, ledsen att jag lämnade dig så länge. Ja, men nu ska du få gå in. Jah!” jag gosade in händerna i hans päls och han hoppade upp så han stödde sig med tassarna i mitt knä medan han sträckte sig efter mitt ansikte. 

   Ena altandörren öppnades och ut klev Justin, Bubble viftade häftigt på svansen och trippade fram till honom. Justin sjönk genast ner på knäna och hälsade lika glatt. Jag log vid synen utav dem och minnesbilder från senaste gången jag var här spelades upp i mitt huvud. 

   Tillsammans fick vi fort in väskorna in genom dörrarna innan vi kunde stänga igen, Justin hade tänt några smålampor för att det inte skulle vara kolsvart och omöjligt att lokalisera sig i huset. Sekunder senare hade Justin mig uppressad mot en vägg bredvid altandörren, våra läppar var centimeter ifrån varandra och hans var så intensiva att jag nästan tappade andan. 

   ”jag tror att detta är rätta stället att tappa kontrollen på” mumlade han sedan, jag fnittrade lågt åt honom innan jag la armarna om hans nacke. Långsamt lutade vi oss närmare varandra tills vi tillslut mjukt tryckte läpparna mot varandra. Kyssen började öm och försiktigt tills den inom några sekunder fylldes utav passion, ivrighet och längtan. Mina fingrar flätades in i Justins silkeslena hår och jag kände hur hans händer vandrande över min rygg innan de lades på mina höfter. 

   Hans tunga svepte sedan över min underläpp i fråga om tillträde som jag utan tvekan godkände och öppnade min mun, våra varma tungor möttes och vi båda stönade i synk. Det fanns inget som kunde uppnå samma känslor än när Justin kysste mig, känslan att vara önskad. Han fick mig att känna mig viktig, som om jag var hans allt. 

   ”det finns inte ord som räcker till som kan beskriva hur mycket jag har saknat dig” mitt huvud föll åt sidan medan Justin lätt sina läppar vandra över min hals. Jag drog efter andan när han nafsade och kysste min känsliga ställe precis vid örat. 

   ”tro det eller ej, men jag har saknat dig också” han lutade sig tillbaka med rynkad pannan och miljoner frågor speglades i hans ögon. ”jag kan förklara och visa dig imorgon” sa jag fort innan jag pressade mina läppar mot hans. Han tiltade huvudet åt sidan och jag kände hur hans hand lades bakom min nacke innan han tryckte mig närmre. I nästa sekund hade han händerna bakom mina lår och lyfte upp mig på sina höfter, jag låste genast fötterna med varandra och lindade armarna runt hans nacke. 

   Kyssandes gick Justin med mig i famnen genom huset och bort mot hans sovrum, mina fötter landade på marken och mina händer flög genast till skjortan Justin hade på sig. Jag trilskades med knapparna en stund innan jag bestämde mig för att enbart slippa och knapparna flög åt alla håll. 

   Hans nakna bröstkorg blottades inför mina giriga ögon och min blick svepta över hans bröstmuskler och ner till hans sexiga mage. Jag bet mig lätt i underläppen utav synen och kände hur lusten flammade upp inom mig. Jag tittade sedan upp på honom genom ögonfransarna och såg hur åtrån speglade min egen genom hans ögon. Jag lät mina fingertopparna vandra från hans nyckelben och enda vägen ner till linningen på hans kalsonger, jag log triumferande när jag kände hur hans hud knottrade sig. 

   Lätt placerade jag mjuka kyssar uppöver Justins bröst innan jag nådde hans hals och jag hörde hur hans stönade. Plötsligt grep han tag om mina överarmar och ryckte upp mig så han kunde kyssa min läppar, jag slöt ögonen och besvarade hans läppar. Hans händer började sedan arbeta på mitt linne innan jag stod i enbart bh och shorts. Justins händer kupade sedan mina bröst innan han lutade sig fram och kysste huden som inte täcktes utav min bh:s spetstyg. 

   Jag lät huvudet falla bak innan ett stön lämnade mina läppar. ”herregud, vad jag har saknat dig” mina fingrar krokades i nästa sekund in i byxlinningen på Justins jeans innan jag sökte mig fram till jeansknappen. Med ett enkelt tryck med tummen var knappen uppknäppt och jag drog därefter ner gylfen. Med ett snett leende kupade jag honom i min hand och han stönade genast högt. 

   ”oh God...” jag sträckte på mig och kysste honom innan jag drog med mig hans underläpp när jag lutade mig tillbaka och jag kände hur han växte i min hand. Justin tryckte sina höfter in mot min hand medan jag lätt började massera honom, ännu ett stön lämnade hans läppar samtidigt som hans huvud föll. Jag flinade åt hans reaktion. 

   Sekunden senare hade Justin mig nerpressad i sängens mjuka madrass medan hans läppar löpte över mina och hans höfter tryckta mot mina. ”jag behöver dig” viskade han. Därefter nästan slets resten utav våra kläder utav våra kroppar och jag kunde känna Justins mjuka hud mot min. 

   Kyssarna blev hungrigare och mer passionerade, våra händer trevade över varandras kroppar för att kunna känna vartenda millimeter på samma gång, andetagen blev ytliga och andfådda. Jag flätade in mina fingrar i hans hår och drog lätt i ändorna, jag stönade högt när jag kände Justins hand leta sig ner mellan mina lår. 

   ”Justin...” hans läppar lämnade öppna kyssar över min hals och fick mig att gå upp i brygga under honom. Mina bröst pressades mot hans bröstkorg och jag slängde huvudet åt sidan in i kudden. Jag sökte sedan desperat efter Justins läppar och kysste honom hett. ”fuck!” 

   I nästa sekund förde Justins beröring mig över kanten och jag klängde mig fast vid honom samtidigt som jag skrek ut min orgasm. Andfått släppte jag på mitt grepp om honom och slappnade av under honom, ett flin låg på hans läppar och jag log snett tillbaka. Han sträckte sedan på sig och drog ut lådan till hans nattduksbord, han la sig sedan tillrätta när kondomen var påträdd. Uppstöd på hans armbågar stod han lutad över mig, våra pannor millimeter från varandras och hans blick fångade min samtidigt som han enkelt trängde in. Vi flämtade samtidigt till innan det gick över till stön utav sensationen det förde med sig. 

   ”Penny” stönade Justin njutningsfullt. Sakta började han rulla sina höfter in och ut ur mig, våra rörelser var mjuka och kärleksfulla. ”jag älskar dig baby” 

   ”j-jag älskar dig o-också” viskade jag tillbaka och lät mina händer smeka över hans överarmar innan de vandrade ner över hans rygg och kände hur hans muskler arbetade med i hans rörelser. 

   ”Justin...” ord fyllda med kärlek och kyssar utav passion utbyttes tills vi båda nådde kanten och stönade varandras namn högt.

åååååååååååååh, de återförenades u guys! =DDDDDD EVERYBODY HAPPY! samt lite försoningssex... ;P thihi, alltid lika pinsamt att skriva dessa scener... men, men... hoppas ni tyckte om det eller whatever... 

hahhahaha. vad tycks? vad tror ni händer härnäst? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

ps. har inte läst genom det. gör det imorgon. puss&kram. 

shoooooooooooo!
har precis ätit middag o tittade sedan på klockan.. 18.23 står den på i denna stund. jag har lite smått börjat skriva på nästa kapitel o jag tänkte fortsätta nu. så ni får helt enkelt hålla tummarna för att jag hinner skriva det jag vill ha med. annars kommer det helt klart upp imorgon. :D

så håll utskik. PUSS&KRAM.

   Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Jag flämtade, det var för mycket. Jag kvävdes. Jag kunde inte se, jag kunde inte röra på mig. Hur länge jag satt på golvet visste jag inte. Men ute hade det börjat skymma och himlen lös orange och rosa när jag väl återfick kontrollen över min egen kropp. Jag var utmattad och full av förvirran.

   Tårarna rann längst mina kinder medan jag grät tyst. Mitt huvud var sprängfullt med nya saker och jag kunde omöjligt veta vart jag skulle börja. Jag var tillbaka. Mina minnen var tillbaka. 

Paniken började fylla mig, varför visste jag inte riktigt. Jag var tillbaka. Vad hände?

   Jag ryckte häftigt till vid minnet utav bilkraschen som kändes läskigt riktig även fast jag satt trygg på mitt sovrumsgolv. Sjukhuset, jag hade träffat Jesse medan jag låg i koma, jag hade valt att gå tillbaka. Men det kom med konsekvenser som Jesse varnat mig om, konsekvenserna blev en stor minnesförlust. Hela mitt liv försvann. Jag försökte dra in luft i lungorna men det endast fastnade i halsen och jag snyftade högt. Jag begravde ansiktet i händerna och grät. 

   Jag hade sårat alla jag älskade. Jag hade glömt alla jag älskade, jag hade glömt allt som var viktigt för mig. Jag kom upp på fötterna och tog mig fram till spegeln. Mina ögon såg trötta ut, mörka ringar låg markant under dem och mitt nu korta hår stod rufsigt på mitt huvud som om jag inte borstat det på länge. Försiktigt drog jag handen genom mitt hår, även fast jag gjort denna förändring medan jag inte alls kom ihåg vad jag egentligen tyckte om då gillade jag det mycket i alla fall. Längden var underbar och jag var glad att se mitt bruna hår igen. Jag vände och vred på huvudet för att se likheterna som vi inte kunde hitta mellan mig och Chaz förut. 

   Chaz! Min bror. Jag drog en hand genom håret. Tack gode Gud att han hade klarat sig. Jag kunde inte förlora mer syskon, mer familj. Familj... Dem jag på senaste tiden börjat stöta bort. De var inte intressanta och ville enbart få tillbaka mitt minne, som jag då inte förstod vad det handlade om. Men nu önskade jag att de hade kunnat försökt mer och inte låtit mig smita hela tiden. 

   Stacey som hjälpt mig, som varit vänlig och visat mig att som jag borde kommit ihåg men inte gjorde. Lärde mig måla igen, lärde mig om snö, lärde mig vad allt i mitt rum var för något. 

   Och sedan John - pappa - som som vanligt inte var hemma mycket utan spendera majoriteten utav sin tid på jobbet. Pappa som enbart fått mig att tro att jag var ett simpelt fan utav Justin och inte vart vi egentligen stod.

   Jag flämtade häftigt till. Justin! Jag kved till och tårarna steg i ögonen ännu en gång innan de rann över kanten och nerför mina kinder. Älskade Justin som suttit hos mig varje dag. Justin som så förtvivlat försökt få mig att minnas igen, vilket i slutet han också fick mig att göra. Jag snyftade häftigt till. Jag måste se honom, nu. Jag måste berätta att jag är tillbaka. Jag måste berätta att jag minns. 

   Jag kom genast upp på fötterna och sprang mot dörren, jag vräkte upp den och sköt nerför trappan. ”vad är det som händer?” Staceys röst var orolig och förvirrad, hon klev ut genom köksingången med rynkad panna. John kom strax efter henne. ”Penny?” 

   Jag frös i steget, vad skulle jag säga till dem? ”jag kommer ihåg” viskade jag fram och tystnade spred sig genast i huset. Jag såg försiktigt upp på dem för att se deras uppspärrade ögon. 

  ”du-du-du vad?” stammade Stacey fram. 

  ”jag kommer ihåg, allt” svarade jag högre den här gången. Staceys ögon fylldes utav tårar innan hon höjde ena handen för att lägga den över munnen i misstro. ”och jag måste berätta det för Justin” 

   ”Justin?” snäste pappa bakom Stacey. Jag vände blicken mot honom och stirrade stint. 

   ”ja, Justin” fräste jag tillbaka. ”min pojkvän om du glömde det. Men jag antar att du gjorde det eftersom du glömde att berätta den lilla detaljen för mig, huh? Men hey, jag är ju bara ett fan eller hur!?” vred kokade inom mig nu. ”jag vet inte ens vem du är längre, sedan när gick du runt och slog folk? Först mig och sedan Justin” inte en enda känsla visades i hans ögon då han stod stel som en pinne och lyssnade på mina ord. 

   ”och jag har fått nog. Justin är den som verkligen förtjänar att höra att jag är tillbaka, även om han kanske har gått vidare...” jag svalde tårarna som strömmade till mina ögon vid tanken, nej låt honom inte ha gått vidare. ”han var där hos mig hela tiden” 

   ”så vaddå? Du säger att vi inte var det? Att vi inte stred varje dag i hopp om att du skulle få tillbaka minnet?” pappa röt tillslut ifrån och jag såg nästan äcklat på honom. 

   ”vart har jag varit de senaste månaderna? Jo, inte här i alla fall. Jag...” jag svalde och ville inte ens tänka på det innan jag skakade på huvudet och viftade med handen. ”jag orkar inte ta hand om det här nu, jag måste gå” jag hann endast ta några få steg mot hallen för än pappa var efter mig.

   ”åh, du går ingen stans unga dam!” jag snurrade genast runt. 

   ”jag kan gå vart fasen jag vill, du verkar också glömt den lilla detaljen att jag fyllde 18 för ett kort tag sedan! Du bestämmer inte över mig längre, du har ingen rätt att hålla mig inlåst här. Jag kan gå precis vart jag vill” jag struntade i skorna, jag struntade i allt och slängde mig ut genom dörren. Den friska luften träffade mitt ansikte och jag andades in. Jag kastade huvudet från sida till sida medan jag tänkte på vart jag skulle ta vägen. Min telefon... Fort började jag leta i mina fickor men insåg ganska snart att jag inte hade någon. Den jag haft innan blev mosade i kraschen och jag har inte haft någon ny sedan dess. Sådan hög teknologi skulle bli alldeles för mycket för min senila hjärna, men nu förbannande jag mitt liv för att jag inte hade fått en telefon. Istället satte jag fart mot Justins mormor och morfars hus i hopp om att han befann sig där, jag hade ju träffat honom tidigare idag men vem vet om han var kvar eller inte. 

   Andfått såg jag hur huset närmade sig och bankade högt på ytterdörren innan jag tog ett steg tillbaka, dörren låste snart upp och en förvirrad Bruce stod sedan på andra sidan dörröppningen. 

   ”hur kan ja-” började han men tystnade vid synen utav mig. ”Penny?” 

   Jag nickade häftigt. ”hej Bruce” 

   ”du vet vad jag heter” återigen nickade jag. ”ä-är du?” 

   ”frisk, tillbaka, full utav minnen. Ja” svarade jag och sekunden efter omfamnades jag utav två kraftigt armar och jag stelnade chockerat till innan jag skrattade. ”är Justin här?” frågade jag när han släppte mig och vi stod i hallen. Han skakade sorgset på huvudet. 

   ”han åkte för bara någon timme sedan” svarade han. ”han hade jobb att göra i LA” jag svalde ner besvikelsen som sköljde över mig. Han var inte här. ”men jag har två andra här som nog gärna vill träffa dig” jag såg på honom med höjda och frågande ögonbryn. Vi klev in i köket och jag höll nästan på att kollidera med en annan kropp då den var på väg ut och jag tog vingligt ett steg tillbaka. Jag såg sedan upp för att mötas utav ett par bruna ögon och en mun full med mat. Chaz.

   Innan jag hann tänka hade jag slängt mig om hans hals och kramade honom hårt. ”P-Penny?” hörde jag honom stamma osäkert. Jag lutade mig tillbaka med tårfyllda ögon och ett snett leende. 

   ”hej Chazie” svarade jag men han enbart fortsatte stirra på mig. 

   ”är det här ett skämt eller?” frågade han sedan och jag skakade roat på huvudet. 

   ”detta är inget skämt, jag är här på riktigt och-” jag hann inte längre för än han drog in mig hårt mot sin kropp och nästan kvävde mig. Snart kände jag ett till par armar runt mig och jag såg upp för att se Ryan, jag log brett och lirkade loss ena armen för att lägga den om hans hals. 

   ”du är tillbaka” hörde jag sedan Chaz mumla. ”hur?” vi släppte taget om varandra och jag tog ett steg tillbaka så jag kunde se på dem båda. 

   ”Justin” svarade jag sedan med ett leende. Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Den första meningen han någonsin sagt till mig, meningen som var början på vår vänskap, meningen som var början på vår framtiden. Meningen som betydde att för mig. 

   "herregud, Justin" Chaz slog sig för pannan. "har-har du?" jag skakade på huvudet. 

"åh, han svarar inte" frustrerat la jag på luren för säkert femtioelfte gången, fortfarande bemöttes jag utav telefonsvararen som berättade att han inte kunde ta emot samtalet just nu. 

   "han sitter säkert på planet fortfarande" mumlade Bruce från soffan. 

   "åh, vad ska jag göra?" utbrast jag förtvivlat. Ju mer jag tänkte på honom, ju mer saknade jag honom med vartenda fiber i min kropp. Jag ville ha honom här, jag ville veta om vi någonsin kunde gå tillbaka till det vi en gång var. Med armarna korslagda över bröstet vände jag med tveksamt mot killarna. 

   "han... han har inte.. ni vet, gått vidare då?" frågade jag. "för då vill jag att han ska fortsätta vara lycklig, då-" 

   "är du galen, kvinna?" Ryan tittade på mig som om jag blivit tokig. "han har varit som ett vandrande skal sedan han lämnade sjukhuset för lite mer än ett halvår sedan. Inget kunde få honom glad, han gjorde vad han behövde och sedan stängde han in sig själv på ett rum. Han hade och har fortfarande inga som helst tankar på att gå vidare" mina ögon fylldes av tårarna ännu en gång över att höra vad jag orsakat honom. Jag kramade mig själv och sänkte huvudet lite, åh älskade Justin. 

   "åk" jag höjde huvudet för att se frågande på Chaz som såg blankt tillbaka på mig. 

   "vad?" frågade jag förvirrat. 

   "åk till LA" förklarade han. 

   "men-" 

   "vi kommer efter, bry dig inte om oss just nu. Bara åk, få den Justin vi alla känner tillbaka" han hade nu rest på sig och grep tag i min vrist innan vi sekunder senare var i hallen följd utav Ryan. "vi hjälper dig packa och bokar flygbiljett" 

*

"HUR KUNDE DU LJUGA FÖR MIG DÅ!?" skrek jag förtvivlat. Mina väskor var packade med allt jag ägde och Bubble var instoppad i sin bur. Allt hade gått lätt och enkelt tills pappa ville ha ett ord med i leken. 

   "jag trodde jag har gjort det kristallklart om vad jag tycker om Justin" väste pappa giftigt. 

   "och jag trodde jag hade gjort det kristallklart att jag absolut inte brydde mig om vad du tyckte" Chaz och Ryan stod en aning obekväma bakom mig medan de vittnade till vårt gräl. Jag förstod inte varför pappa envisades med att stoppa mig varje gång då han visste att det inte var till någon nytta. Inget kunde få mig att välja bort Justin, inget. 

   "jag är 18 år nu pappa, och jag har rätten att ta egna beslut. Jag har rätten att flytta hemifrån, jag har rätten att åka iväg utan att be er om lov, jag har rätten att göra precis vad jag vill utan att ni kan säga så mycket som ett pip om det. Så bara sluta och låt oss alla slippa detta” jag slog lamt ut med armarna medan jag såg sorgset på honom, han hade åldrats. Detta hade tagit hårt på honom men han hade ett konstigt sätt att visa det på. Ett konstigt sätt att visa mig kärlek och oro. Detta fick mig inte att vilja stanna, det fick mig endast att åka så långt bort jag kunde. 

   ”jag hämtar bilen” hörde jag Ryan mumla bakom mig innan dörren öppnades och stängdes. 

   ”jag vill kunna åka härifrån och känna mig välkommen tillbaka, jag vill kunna le när jag tänker tillbaka på er och inte sorg. Du måste släppa taget pappa” han såg på mig en lång stund innan jag såg till min förvåning hur hans figur sjönk ihop och grymheten i hans ansikte försvann. 

   ”hur ska jag kunna låta dig åka? Hur ska jag veta att du kommer klara dig därute? Hur vet jag att nästa samtal jag får inte kommer vara din dödsförklaring?” jag svalde och såg chockat på honom. 

   ”pappa...”

   ”jag har redan förlorat ett utav mina barn, mina två andra var med i en bilolycka och höll nästan på att dö. Som tur var klarade sig ena” pappa såg ömt på Chaz bakom mig innan han vände blicken mot mig. ”den andra tappade allt och jag kan inte undgå att skylla honom. Ni var på väg för att hämta honom på flygplatsen, hade ni inte åkt hade ni aldrig hamnat på sjukhuset. Jag inser att det kanske inte är rättvist men... jag skyller på honom” jag visste inte om jag skulle skrika eller gråta. Varför sa han det här nu? Varför sa han inte att han kände såhär för länge sedan? Varför nu när jag redan bestämt mig? 

   ”jag önskar att du sagt något tidigare pappa, men det finns inget som kan få mig att ändra mig nu. Jag måste åka” jag såg hur hans käke spändes innan han plötsligt vände om och gick. 

   ”Penny?” jag insåg inte att jag stod fortfarande kvar på samma ställe för än Chaz försiktigt la en hand på min axel. ”gråt inte” mumlade han innan han drog in mig i sin famn. Snart hördes en biltuta och vi förstod att Ryan var här med bilen. Tillsammans fick vi in väskorna i bagageutrymmet och sträckte mig efter dörrhandtaget till bilen när jag stelnade till. Vi behövde åka bil. 

   Kalla kårar gick nerför min ryggrad och illamåendet svällde upp inom mig. Skulle jag klara att åka bil? Såhär tidigt? Repriser från olyckan spelades om och om igen i min hjärna medan jag stod där fastfrusen i marken och handen utsträckt. 

   ”okej, så jag kom och tänka på att något sådant här kunde hända. Därför har jag din iPod här som du kan lyssna på samt kan du blunda hela vägen och tänka på precis allt annat än att vi åker en bil” Ryan steg fram till mig och skakade mig försiktigt, fumlande tog jag emot min iPod och stirrade ner på den. 

   ”det kommer gå bra Penny, jag lovar” jag såg upp på Chaz som verkade lika skräckslagen vid att åka bil som jag var. Jag nickade stelt och svalde innan jag sköt in hörsnäckorna i öronen och satte mig i baksätet. Jag knep ihop ögonen hårt och koncentrerade mig på melodin som jag snart insåg tillhörde Justin. 

   Bara några rader in i låten satt jag avslappnat mot bildörren medan jag lyssnade på Justins vackra röst när han sjöng orden till ’Be Alright’ som han avslöjat att han skrivit till mig när vi hade varit åtskilda under en längre tid än vanligt. När han inte hade någon chans alls att slita sig från jobbet och jag inte kunde lämna skolan. 

   ”You know I care for you, I’ll always be there for you

Promise I will stay there here, yeah, I know that you want me too

Baby we can make it through, anything, Cause everything’s gonna

Be alright, ai-ai-ai-aight, be alright, ai-ai-ai-aight” 

*

   Från Chaz: 

   ”Raging Waters i San Dimas. 57:an mellan motorvägarna Interstate 10 och Interstate 210” 

   Jag gav taxichauffören samma instruktioner som Chaz skickat. Den här gången behövde jag inga distraktioner som musik då mitt huvud var så fyllt av annat att jag inte hade tid att tänka på det rullande fordonet jag satt i. Hur skulle detta gå till? Säkerheten var säkert stenhård för att en massa fans eller paparazzis skulle kunna ta sig in. Hur skulle jag kunna komma in? De kände väl knappast igen mig... Tankarna vimlade runt i mitt huvud och gjorde mig nästan yr. Det enda som höll mig från att bli galen över allt som har hänt på så otroligt kort tid var att jag förhoppningsvis skulle få se Justin snart. 

   ”miss, vi är framme” mitt huvud sköt genast upp och jag såg ut genom fönstret. Den enorma vattenparken låg framför oss och hade mycket riktigt spärrats av för andra besökare. Inte för att någon skulle åka till vattenparken såhär sent på kvällen i alla fall. Jag log tacksamt på chauffören. 

   ”ehm...” började jag och sträckte mig efter min ryggsäck där min plånbok redan låg. Mitt andra bagage hade jag redan lämnat hos Justin, även om jag inte hade nyckel till huset så hade jag ställt dem på baksidan och släppte Bubble lös med knutit fast hans koppel så han inte sprang bort. 

   ”här” sa jag sedan och räckte honom sedlarna. Han log och jag klev ur bilen. Jag hissade upp ryggsäcken på ryggen innan jag fundersamt såg på scenen framför mig. Jag skulle uppenbart inte bli insläppt utav säkerhetsvakterna. Fort gick jag åt andra hållet för att se om det fanns något sätt som jag kunde smita in på någon annan stans. Jag suckade frustrerat och skakade gallret som stängde oss andra ute, jag lutade pannan mot den kalla stålen. Men såg genast upp när jag hörde röster närma sig. Två killar kom gåendes samtidigt som de pratade glatt med varandra. Jag kisade med ögonen och försökte lista ut vilka det var.

   ”Alfredo... Alfredo!” tjöt jag upphetsat och såg hur han snurrade runt i sökandet efter rösten. ”här!” jag viftade häftigt med armen. Han såg på mig ett tag innan hans ögon spärrades upp. 

   ”Penelope?” utbrast han förvånat och jag nickade ivrigt. ”men... Men... Vad gö-” 

   ”du måste hjälpa mig in, jag måste få prata med Justin. Jag måste berätta att jag minns igen” han stirrade på mig igen. 

   ”hur kan jag vara 100% säker?” frågade han, jag stönade frustrerat. Really? 

   ”kom igen. Rosa marshmallow grisar ska ju alltid stå till tjänst” jag såg hur han därefter sken upp i ett brett leende. 

   ”oh my God... Du är verkligen tillbaka. Möt mig vid ingången, jag släpper in dig” sa han fort och jag sprang genast iväg. Mitt hjärta dunkade högt och jag kände hur upprymdheten fyllde mig mer och mer. Jag skulle få se honom igen. 

   ”Penny!” jag skyndade mig bort till Fredo som stod bredvid en säkerhetsvakt som gav mig en liten nick och jag smet snabbt förbi innan jag var i Alfredos famn. ”åh så vi alla har saknat dig. Jag ser till att få stop på musiken, jag vet att de håller på att filma just nu men om Justin får reda på att du har varit här under en längre tid och han inte fått reda på det...” Alfredo rös till utav bilden han måste fått upp i huvudet och jag fnissade roat åt honom. ”gå ditåt” sa han sedan och pekade mot en utav gångarna. Jag nickade förstående innan jag satte fart, mer och mer folk började dyka upp och musiken blev högre. Plötsligt tystnaden och flera upprörda röster ekade. Här är min chans. 

   ”Justin!” ropade jag högt samtidigt som jag sprang fram tills jag nådde kanten på en utav poolerna. Sedan såg jag honom. Han var klädd i vita jeans och vitt tröja med en blå, grön skjorta över. Han var blött från topp till tå. Justin. 

Justins Perspektiv. 

   ”All I need is a beauty and a beat, that can make my life complete

It’s all I by you, when the music makes you move

Baby do it like you do

Cause all...” 

Musiken dunkade genom högtalarna medan vi stod i vattnet och gjorde oss redo för att dansa det lilla partiet i ankel högt vatten. Så fort jag landat på eftermiddagen hade jag slängts in i en bil - inte bokstavligen - och körts till denna vattenpark där jag träffat Nicki och alla de andra. Hur många dansare som helst var samlade här för att alla delta under något parti under videon. Hela kvällen hade vi spenderat att filma in och jag tror att videon skulle bli lyckad. Jag gjorde mig beredd för att utföra de dansstegen som vi övat på under någon vecka, jag var trött. Egentligen hade jag ingen energi alls till detta. Jag ville bara åka hem, krypa ner i sängen och sova. 

   Efter Penny sprungit iväg från mig och jag insett hur verkligheten faktiskt såg ut hade alla krafter blåst ur mig. Järngreppet låg fortfarande runt mitt hjärta och påminde mig ständigt om den tuffa sanningen. Jag tog ett djupt andetag och skulle precis sätta igång när musiken plötsligt stängdes av, jag rynkade förvirrat på pannan och såg bort mot platsen där all elektronik var uppställd. 

   Sedan kom ropet som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. ”Justin!” jag skulle kunna känna igen den där rösten precis vart som helst, jag skulle kunna urskilja den ur mängden även fast rummet var fyllt utav skrikande människor. Men precis som så många andra gånger insåg jag att det var min hjärna som lekte med mig. Hon var inte där på riktigt, det var bara i mitt huvud. 

   ”Justin” men den här gången lät den så mycket mer äkta, precis som om den stod endast en bit bort. Jag lyfte huvudet och började söka med blicken. Tills jag stirrade rakt in i de bruna ögonen som jag älskade så mycket, de bruna ögon som sett på mig med sorg, med kärlek, med glädje. 

   Andetaget fastnade i halsen och jag tog ett snubblande steg framåt. Penny. 

ooooohh... nästan 4000 ord u guys! the chapters are getting longer. o mycket hände, Penny flyttade, John erkände hur han kände runt allt men försent, både Chaz och Ryan har fått förenas med Penny samt Alfredo. 

o sist är nu Justin... oh, många kanske kommer hata mig för vart jag klippte kapitlet... hehehehheeh. EVIL! xP 

vad tycks? vad tror ni händer nu? hur tror ni Justin kommer reagera vidare? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! NI HAR VARIT SÅ OTROLIGT UNDERBARA PÅ SISTONDE (FAST DET ÄR NI JU ALLTID...) MEN EXTRA MYCKET! tack, tack, tack, tack, tack, tack! 

puss&kram. ♥

   Min blick lyckades sedan slitas från henne för att se på idioten som kysst henne, han drog en hand genom håret och letade efter något i jeansfickan. Han såg sedan upp och efter Penny med ett äckligt slugt leende. Det bruna rufsiga håret, det sneda leendet, de grå ögonen tillhörde ingen mindre än Hector - Spencers lillebror. Oh, fuck no!

Jag hade svårt att ta in scenen framför mig. Det gick inte ihop för mig. Spencers bror? Hur i hela friden hände detta? Hur kunde han? Han visste mycket väl hur allt låg till. Men framför allt, Hector? Kär i Penny? Det var det mest obegripliga över hela denna situation. 

   ”ey, fullon! Vi drar vidare” ropade Hector medan han fick upp ett cigg paket ur byxfickan. De andra vände sig mot honom, skrattade åt något ointressant innan de började dra sig bakåt mot honom. Fortfarande var de omedvetna om våran närvaro. Inte utan att jag har haft ett snack med honom först. 

   Jag drog mig tillbaka och rundade hyllan för att gå ner längst gången tills jag kom till andra änden där gänget skulle passera förbi. Lyckligtvis gick de andra först så jag obemärkt kunde gripa tag i jackan på Hector och rycka in honom i gången. På två sekunder hade jag honom upptryckt mot hyllorna och underarmen pressad mot hans strupe. 

   ”vad fan har du gjort med henne?” morrade jag fram, ansikte hotfullt nära hans eget. Han såg först på mig med chockade, uppspärrade ögon tills han insåg vem jag var och hans skrämda uttryck byttes ut mot ett arrogant och slugt leende. 

   ”nämen, är det inte Justin Bieber?” frågade han roat. ”du är patetisk, vet du det?” 

   ”svara på frågan! Vad fan har du gjort med henne!?” sa jag högt och tryckte till mot hans strupe. 

   ”lär henne leva livet, no big deal” svarade han nonchalant. ”visar henne vad livet har att erbjuda till skillnad från er som enbart strävade efter att hon skulle bli normal igen” jag såg giftigt på honom. Var han go´eller? Jag skrattade sedan humorlöst. 

   ”jovisst. För alkohol och droger är ju allt livet har att erbjuda” fnös jag ilsket. 

   ”absolut” svarade han. ”och sex” det blixtrade till inom mig av ilska och jag tryckte honom hårdare mot hyllorna för att skära av hans luftvägar ännu mer. 

   ”om du så mycket som rör ett hårstrå på henne så ko-” hotade jag men blev avbruten. 

   ”åh, jag har rört mer än ett hårstrå. Jag kan förstå varför du är så fast vid henne, hon är bra i sängen. Stönar riktigt högt gör hon” hans sluga flin låg på hans läppar igen och jag såg rött. Jag grep tag i kragen på hans skjorta innan jag sköt upp mitt knä i hans mage samtidigt som jag drog ner hans överkropp för att få en så bra kick som möjligt. Han hostade till innan jag hade honom upptryckt igen. 

   ”håll käften och lyssna noga på mig ditt jävla svin. Låt henne vara ifred, hon är inte din docka att leka med, att göra vad du än känner för med. Det där är en riktig människa och den människan råkar vara min flickvän-” 

   ”ex flickvän, ‘Jenelope’ - som ni så patetiskt kallades - tog slut så fort hon öppnade ögonen utan sitt minne” återigen satte jag knät i hans mage vilket fick ännu ett kvävt läte att komma ur honom. 

   ”sa jag inte åt dig att hålla käften?” fräste jag. ”vad tror du hon kommer tycka om dig när hon får sitt minne tillbaka och inser att saker du har gjort mot henne? Huh? Tror du att hon kommer stanna hos dig? Tänk igen” men grabben bara log lugnt. 

   ”och tänk om hon aldrig minns, då är hon min för evigt. Hon älskar mig, även fast hon inte vet vad älskar egentligen betyder. Hon är min nu och dina chanser är över, för gott. Hon vill inte ha dig längre, hon vill inte träffa er. Hon hatar er alla. Hon har ett nytt liv nu, med mig” 

   ”om du inte låter henne vara ifred kommer jag personligen se till att du ångrar dig, enda fram tills den dagen du dör” morrade jag och stirrade honom in i ögonen. 

   ”åh, jag vill verkligen se dig försöka” 

   ”vad tror du Spencer skulle säga om det här, va?” frågade jag när tanken slog mig. Han hade säkert inte sagt ett ord till henne och detta skulle jag kunna använda som fördel. Han stelnade till för ett ögonblick i mitt grepp. I got you, sucker. 

    ”du skulle bara våga” väste han. 

    ”åh, men det gör jag” svarade jag och tryckte hårdare mot hans strupe.

    ”nej, det gör du inte och vet du varför?” frågade han och höjde ena ögonbrynet. ”för jag har tyglarna, tough guy. Det är jag som är kung över staden och därmed jag som bestämmer. Så vet du vad som händer om Spencer ens får veta att vi stötte på varandra idag?” jag enbart stirrade på honom. 

   ”låt oss säga att Penny enbart kommer leva livet ännu mer tills det kanske... åh, jag vet inte. Blir en överdos utav det roliga” jag var precis på väg att placera min knytnäve i hans ansikte när en röst stoppade mig. Rösten som annars var len, glad och nyfiken var nu sluddrig, fel och förvirrad. 

   ”Hector? Vad gör du, vart tog du vägen? Vi skulle ju gå” jag vände mig om för att se Penny komma gående. Hon stannade till i steget när hon fick syn på oss, hennes panna rynkades och hon kisade mot oss. ”vad är det som händer?” frågade hon. Jag stirrade på henne. Det här var inte min Penny. Det här var någon helt annan. 

  ”ingenting, baby. Pratade bara med gamla vänner” Hector tog sig ur mitt grepp som tappat styrkan när Penny gjorde entré och gick fram till henne, han la en arm runt hennes axlar innan han tryckte en puss mot hennes panna. Hon vinglade till och slöt ögonen. ”kom igen, så går vi” 

   De hade tagit några steg bort när Hector halvt vred på sig. ”glöm inte, jag är kungen” 

”hur är detta möjligt?” röt jag. Jag vankade av och an i mitt sovrum medan jag drog händerna genom håret i frustrationen. Hur hamnade vi här? Hur hamnade Penny i Hectors händer? I Spencers lillebrors händer!? Det gick inte ihop i mitt huvud, inte alls. 

   ”jag vet inte, man. Men du måste ta och lugna ner dig” min ilska hade legat och kokat på ytan enda sedan vi lämnat matvaruhuset och jag hade ingen som helst aning när den skulle försvinna. Aldrig? 

   ”jag kommer döda honom” mumlade jag och spände knytnävarna. ”jag kommer döda honom” 

   ”nu tänker du med arslet och inte huvudet” påpekade Ryan och jag vände mig ilsket mot honom. Fort var han uppe med handflatorna i en avväpnande gest. ”lugna ner dig, jag tycker inte heller om detta men det finns inte mycket vi kan göra. Det är Pennys liv” 

   ”men hon är ju inte ens medveten om vad hon gör, hon har ingen aning om... om någonting, hon... argh!” jag drog i håret innan jag slog knytnäven mot garderobsdörren. 

   ”Ryan har rätt, bro. Hur mycket jag än inte vill se min lillasyster i händerna på honom medan han tar en massa dåliga beslut åt henne så finns det inte mycket vi kan göra. Han har tyglarna och jag vill inte att hon ska dö. Vi måste vara smarta, vi kan inte vara för drastiska. Vi måste ha en plan utan luckor” Chaz grep tag i min axel och såg allvarligt på mig, jag andades ut men nickade sedan. 

Fredag, 4:e April. 

   Sakta gick jag med händerna i jeansfickorna längst trottoaren, gruset knastrade under skosulorna och vinden grep försiktigt tag i mitt hår. Doften utav nyklippt gräs fyllde min näsa, solen sken på himlen och barnen skrek förtjust i lekparken. Det var min sista dag i Stratford innan jag behövde åka tillbaka till LA för att filma in musik videon för ‘Beauty And A Beat’. Under normala omständigheter hade jag varit hur exalterad som helst men inget som hade med min karriär att göra gjorde mig glad längre. 

   Det brukade betyda allt för mig, men allt som hade med musik påminde mig endast om Penny. Penny som inte var min längre, Penny som inte kom ihåg mig längre. Händelsen igår hade fyllt mig utav en ny energi, en energi fylld utav vrede och bitterhet. Inte ett ord hade sagts till Spencer även fast vi pratat med henne. 

   Jag lät blicken svepa över lekparken i jakt efter Jazmyn och Jaxon, jag kom för att säga hejdå till dem. Jag gick bort mot sandlådan då jag visste att Jaxon var mycket förtjust i att köra lastbilar i sanden. Dock fann jag någon annan i lådan, ett huvud prytt utav brunt hår istället för blont, bruna stora ögon istället för bruna små. Penny satt med fötterna nedstuckna i sanden medan hennes finger gjorde vackra mönster. 

   Jag förblev stum och orörlig för ett ögonblick, det var såhär vi först träffats. På ett dagis, omringade utav barn, hon sittandes och totalt omedveten utav min närvaro för än jag sa orden. Jag log snett och innan jag hann stoppa mig själv hade jag uttalat dem igen. 

   ”är inte du liten för gammal för att gå på dagis?” hennes huvud sköts hastigt upp och hon stirrade på mig. Hennes mun öppnades åtagliga gånger men inget svar kom. Hon svalde nervöst innan hon fick något ofokuserat i blicken, hon mumlade något ohörbart innan hon snubblandes sprang bort från lekparken. Hjärtat sjönk i bröstet på mig medan jag insåg något. Hon skulle aldrig komma tillbaka till mig. Hector hade rätt, hon var hans nu. För evigt. 

Penelopes Perspektiv. 

   Mönstret som började som ett rakt streck utvecklades till kurvor, cirklar, fyrkanter. Alla figurer skapade de ett nytt mönster som byggdes på, steg för steg. Parken var min plats att komma bort från allt, Stacey och John som gick runt i huset medan de väntade på att jag skulle komma hem igen. De var oroliga för mig. Varför förstod jag inte. Jag hade ju roligt, Hector hade berättat att det vi gjorde var roligt. Det var så man hade roligt. Levde livet, som hade brukade säga. 

   Jag la huvudet på sned medan jag drog med fingret i den våta sanden, den var skön och kalla mot mina fingertoppar. Allt var fridfullt tills en röst bröt genom. 

   ”är inte du lite för gammal för att gå på dagis?” jag såg genast upp för att bemöttas utav de hasselnötsbruna ögonen som stirrat tillbaka på mig från alla teckningarna som pryde mina väggar. De hasselnötsbruna ögonen som jag fattat tycke för, de var vackra. Ett hemlighetsfullt leende låg över hans läppar, som om det vore något roande över hans fråga. Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? 

   Frågan upprepades i mitt huvud och en klump bildades i min mage, utan att tänka kom jag på fötter och tog mig klumpigt bort från sandlådan och lämnade honom bakom mig. 

   Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Jag snubblade till och höll nästan på att falla till marken. Penelope Phoebe Hawkin, född 14:e Mars 1996. Förvirrat rynkade jag pannan, vart hade det där kommit ifrån? Jag kved högt till då mitt huvud plötsligt verkade vilja klyvas i två och det flimrade framför mina ögon och jag hade svårt att hålla mig på benen. Jag satte händerna vid mina tinningar och öppnade munnen som för att skrika men inget ljud kom ut. 

   Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Halvt blind stapplade jag fram på gatan mot mitt hus, svetten rann och mitt huvud kändes som en cement klump. Vad är det som händer? Jag fick upp ytterdörren och brydde mig inte ens om att ta av mig skorna. Jag behövde komma upp på mitt rum och det var nu, fort. 

   ”Penny?” hörde jag Stacey ropa frågande men jag svarade henne inte. Mina andetag kom stötvis och andfått ut, jag grep krampaktigt om trappräcket för stöd. Väl uppe på andra våningen var jag på några få sekunder inom de säkra väggarna utav mitt rum. Jag gled klumpigt till golvet innan bild efter bild visades framför mig tills jag insåg att det var minnen. Mina minnen. 

   Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Jag flämtade, det var för mycket. Jag kvävdes. Jag kunde inte se, jag kunde inte röra på mig. Hur länge jag satt på golvet visste jag inte. Men ute hade det börjat skymma och himlen lös orange och rosa när jag väl återfick kontrollen över min egen kropp. Jag var utmattad och full av förvirran.

   Tårarna rann längst mina kinder medan jag grät tyst. Mitt huvud var sprängfullt med nya saker och jag kunde omöjligt veta vart jag skulle börja. Jag var tillbaka. Mina minnen var tillbaka. 

aaaaaaaaahhhhhhhh! början, Justin fett fierce o bah kicka skiten ur Hector även fast Hector hade övertag på andra vis. MEN SLUTET HÖRNI!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!? PENNY ÄR TILLBAKA! GAH, det ni alla har väntat på. 

såklart jag inte skulle låta Penny tappa minnet för gott, hallå! vad hade det blivit för kärlekshistoria huh? xP o det var Justins första ord till henne som fick henne att minnas. romantiskt.se om ni frågar mig. hahaha. 

vad tycker ni? vad tror ni händer nu? med Justin? med Penny? med Hector? =OOOOO

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! JAG VILL VETA! PUSS&KRAM. ♥ 

PREVIOUS:   Tårarna rann okontrollerat nerför mina kinder och jag drog en hand genom håret. Minnena var som en örfil i ansiktet, de fanns där på både gott och ont. Jag ville alltid minnas min tid med Penny men samtidigt lurade de alltid där i bakhuvudet och påminde mig att vi aldrig skulle kunna vara sådär igen, jag skulle aldrig kunna hålla om henne, kyssa henne igen. Om hon inte fick tillbaka sitt minne. 

   Så jag firade vår ett årsdag ensam, fyrverkerierna exploderade på himlen och bröt ut i vackra kreationer innan de bleknade bort. Grattis, Penelope. Jag älskar dig. 

Torsdag, 3:e April 2014.

   Aldrig trodde jag att jag någonsin skulle åka till Stratford - min hemstad - med en klump i magen. En klump som svällde och kvävde mig långsamt. Jag blickade ut genom bilens fönster och såg våren blomma fram på gatorna. Träden återgick till sin gröna skönhet, blommor grodde fram ur jorden och fågel kvittret fyllde öronen. 

   ”Justin, vi är framme” jag hade inte ens märkt att bilen stannat förrän Kenny lätt skakade min axel. Smått förvirrat knäppte jag upp säkerhetsbältet och steg ur bilen, mormor och morfar stod vid ytterdörren med mjuka leenden. 

   ”hej gubben” mormor drog in mig i sin famn och höll mig hårt. Jag la mina armar om henne och kramade tillbaka, drog in hennes välbekanta doft genom näsan. ”herregud, så stor du har blivit" utbrast hon och klämde mina överarmar medan hennes blick gick upp och ner över mig. "men du är ju inte så liten längre, 20 år va? Vart tog åren vägen?” jag log halv hjärtat mot henne. 

   ”ja, säg mig det. Har ingen aning” hon log roat innan hon släppte taget och lät morfar få omfamna mig istället. 

   ”säg mig, hur mår du?” frågade han och såg allvarligt på mig. Jag suckade lågt, visste att denna fråga skulle dyka upp förr eller senare. 

   ”jag... ehm... jag vet inte riktigt faktiskt, jag har väl inte riktigt velat ta tag i det. Folk säger att jag borde ta mig i kragen och gå vidare, men... jag kan bara inte. Jag försöker fortfarande intala mig själv att hon en dag kommer vakna upp och minnet är tillbaka men... kanske jag borde ge upp, kanske borde jag låta henne gå och försöka glömma” förrädiskt nog fylldes mina ögon med tårar men jag bet ihop käkarna för att inte bryta ihop. 

   ”jag önskar att jag hade ett bra svar åt dig, ett svar som gav dig hopp men jag har tyvärr inget. Jag vet inte om jag borde säga åt dig att gå vidare, att tjejen som du älskade inte kommer komma tillbaka. Eller om jag borde säga åt dig och vänta för att fortsätta leva på detta sätt du gör” jag svalde innan jag ryckte på axlarna. 

   ”som sagt, jag vet inte” jag drog handen genom håret innan jag gick förbi dem och in i huset. Huset såg sig likt ut och allt doftade precis som förut, doften utav hemma fyllde mina näsborrar. Jag gick bort till trappan innan jag tog två kliv i taget upp till andra våningen innan jag öppnade dörren intill rummet som jag haft så länge. 

   Jag andades skälvande ut och lutade huvudet mot den nu stängda dörren innan jag sjönk ner på golvet. Jag begravde ansiktet i händerna och bet hårt i min munkjackas tröjärm för att inte skrika ut min frustration och förtvivlan. Hur skulle jag kunna välja? Säg mig. För jag hade ingen aning. Hur skulle jag kunna gå vidare från någon som inte ens gjort ett rättvist avslut, den endast glömde. Hur? Men hur länge kunde jag vänta? Hur länge kunde jag leva på detta vis i väntan på telefonsamtalet som sade att allt var tillbaka till det normala? Som sa att jag hade fått min Penny tillbaka. När skulle jag låta mig själv gå vidare? 

*

”hey man, hur är det?” jag vred på huvudet och min blick landade på Chaz och Ryan, de hade försiktigt men glada leenden i ansiktet. Jag log snett mot dem innan jag ryckte på axlarna. Jag satt uppflugen på den breda fönsterbänken där jag blickade ut över området som syntes bra från mitt fönster. Jag kunde ur ögonvrån se hur killarna såg på varandra innan Chaz tog ett djupt andetag. 

   ”så” började han. ”hur har turnén varit?” jag ryckte återigen på axlarna. 

   ”utmattande, skrikig, rolig, distraherande, svettig, späckad” sa jag sedan och vände huvudet mot dem, de log roat åt mitt svar. Ryan nickade gillande innan han sjönk ner på sängkanten. ”för er då?”

   ”college är mycket jobb” suckade Ryan. ”ständigt i full gång, men festerna är lika grymma som man har hört” han flinade. Jag skrattade kort ut genom näsan men nickade på huvudet. Tystnaden fyllde sedan rummet, jag vet inte om de väntade på att jag skulle ställa frågan eller om de väntade på modet att självmant fylla i mig med information. Jag suckade ljudlöst och valde att underlätta det för dem. 

   ”så hur har det varit i Stratford annars då?” frågade jag och såg på dem, de visste mycket väl att jag inte menade Stratford som stad utan en viss person som bodde här. Ryan kastade en snabb blick på Chaz som satt med läpparna hårt ihop pressade till ett streck. Jag såg smått förvirrat mellan dem båda. ”nå?” frågade jag tillslut. 

   ”ehm... vi har faktiskt inte sett henne under de närmaste tre månaderna” svarade Ryan tillslut, jag såg chockat på honom. ”hon vill ju för det första inte låta oss se henne men det hindrade oss inte från att se henne på stan eller när hon går ut med Bubble men sedan försvann hon bara. Vi vet inte vad som hände men hon bara försvann” jag lät benen falla ner från fönsterbrädan så jag satt rakt fram medan jag såg på dem båda. 

   ”men vad är det ni säger? Att hon bara...” jag slog ut med armarna i brist på förklarande ord. 

   Chaz ryckte på axlarna. ”vi gick för att prata med John och Stacey men de hade inte mycket information att ge oss. Det enda dem sa var att hon hade börjat umgås med någon och att hon verkade glad. Att hon börjat spendera mer och mer tid ute hos vem det nu än är än hemma” jag spände ilsket käkarna. Vem hade hon träffat? Någon som gjorde henne glad? Avundsjuka kokade inom mig. ”vi har ingen aning om vem det kan vara heller... vem i Stratford, om det ens är någon härifrån...” 

   Jag gned handen över pannan i frustration. Varför var jag så upprörd? Var det inte bra om hon gått vidare? Kunde börja leva livet på riktigt? Gjorde det inte det enklare för mig också då? Jag suckade. Men jag ville ju inte gå vidare, jag ville bara att hon skulle få tillbaka minnet. Jag ville inte leva utan henne, jag ville inte att hon skulle ha gått vidare. Därför var jag upprörd. 

   ”tyvärr tror jag inte att vi kan göra så mycket åt det, hon vill inte träffa någon utav oss. Ingen från sjukhuset, vi är bannlysta” Ryan suckade, Chaz reste sig plötsligt från sackosäcken han suttit i och gick fram till dörren. 

   ”jag lovade mamma att handla, följer ni med eller?” frågade han. Ryan nickade och ställde sig upp innan de båda såg på mig. 

   ”varför inte?” jag reste mig upp och tillsammans tog vi oss ner till hallen där vi fort klev i skorna och kom ut i friska luften. Solen sken på himlen och det var lagom varmt ute, dock inte tillräckligt varmt för att gå jacklös. Lugnt gåendes gick vi mot centrumet för att ta oss till matvaruhuset. Killarna fortsatte fylla i mig med andra saker som har hänt dem och jag gick tyst medan jag lyssnade och nickade på de rätta ställena. 

   En gäsp slapp ur mig när vi närmade oss mataffären och jag skakade på huvudet som för att skaka bort tröttheten som plötsligt sköljde över mig. De automatiska dörrarna gled isär och vi klev in i en svalare miljö och den stora affären öppnade sig inför oss. Chaz tog en korg som han rullade efter sig innan han med en suck drog fram en lapp som det stod en massa saker som det var meningen att han skulle handla för familjen. 

   ”okej, vi tar alla mjölkprodukter först” mumlade han och vi satte fart mot rätt avdelningen, ju närmre vi kom ju högre blev rösterna. Höga, fnittrande och tjutande röster. Jag rynkade försiktigt på pannan när vi gick runt hörnet och bemöttes utav en grupp ungdomar på 5-6 stycken. 

   Två tjejer i gruppen verkade fulla och en kille hade sina armar om deras axlar medan de skrattade högt och vinglade på ställena. En annan kille stod lutad mot hyllorna medan han trilskades med en cigarett i munnen. Sedan fångade vad som såg ut som ett par men man vet ju aldrig min blick, killen hade sin arm runt tjejens hals och tjejen skrattade innan hon riktade upp ansiktet mot honom. Han böjde sig sedan ner och placerade en kyss på hennes läppar, hon sträckte på kroppen och besvarade kyssen innan de lutade sig tillbaka. Tjejen tog sig sedan ur hans grepp och först då fick jag en bra titt på hennes ansikte som var inramat utav axel långt, brunt hårsvall som stod en aning rufsigt på hennes huvud. Hennes ansikte var smalt och läpparna rosen röda, med det var inte förrän hon såg upp och jag fick se hennes ögon som det klickade. Det var Penny. 

   Mitt hjärta stannade och andetaget fastnade i halsen, världen sattes på paus för ett ögonblick. Det här kunde inte vara hon, nej det kunde det inte vara. Men det gick inte att förneka att det var Pennys bruna, vackra ögon som var såg tunga och nästan ned drogade ut. Hon skrattade till och stapplade fram till de andra tjejerna som grep tag om hennes midja och drog med henne in i gruppen. 

   Min blick lyckades sedan slitas från henne för att se på idioten som kysst henne, han drog en hand genom håret och letade efter något i jeansfickan. Han såg sedan upp och efter Penny med ett äckligt slugt leende. Det bruna rufsiga håret, det sneda leendet, de grå ögonen tillhörde ingen mindre än Hector - Spencers lillebror. Oh, fuck no!

god! framspolning utav tid, Justin är 20 (vilket betyder att Penny oxå är 18 =O) o slutet!

HÖRNI, VAD TYCKER NI OM SLUTET?????!?!?!?!?!!?!?!?!?!?!?! VAAA?!?!?!??!!?!? Penny har gått vidare med någon annan?? o inte vem som helst utan Hector, Spencers brorsa? hm... vad tycks? vad tror ni Justin gör? 

hur hände detta? vad tror ni? 

JAG ÄR ER EVIGT TACKSAM FÖR ERA KOMMENTERAR! TACK. ♥ JAG ÄLSKAR ER FÖR DEM! GOD, DEM GÖR VERKLIGEN MIN DAG. KUNNA GÅ IN O SE ATT DET HAR KOMMIT NYA FÅR MIG ATT LE GALET STORT. 

SÅ KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA. PUSS&KRAM. 

PREVIOUS:   ”jo, jag bara undrade. Ni är ju vad som kallas familj och ni båda betyder mycket för mig... därför... därför undrade jag bara... ehm... den där killen, Justin, på sjukhuset. Jag... ehm... jag har... jag vet inte, men det känns som om han också betyder något. Är han också familj?” frågade jag. Stacey stirrade förvånat på mig med hakan hängandes medan John verkade bita ihop käkarna på ett nästan argt sätt. Hade jag sagt något fel? Oroligt pendlade mina ögon fram och tillbaka mellan dem båda tills Stacey öppnade munnen men John hann före med ett svar. 

   ”nej, Justin är inte familj. Justin är en artist och du var bara ett stort fan utav honom” svarade han simpelt. Ett fan? Frågorna löpte amok i min hjärna men jag svalde dem istället för att yttra dem, jag kunde se hur Stacey kastade en blick på John som endast ignorerade henne. Jag svalde innan jag såg ner på maten framför mig. Han var alltså inte betydelsefull, jag var bara ett fan... 

”jag vet inte hur länge till vi borde godkänna det här?” Scooter kliade sig i skägget som börjat växa fram i ansiktet på honom och han varit för stressad och trött för att raka bort. Allison la bekymrat armarna i kors över bröstet medan Dan, Alfredo och Kenny satt i soffan. ”jag menar, han mår ju uppenbart inte bra. Han beter sig som en robot, jag har aldrig sett någon reagera på det här viset. Aldrig såhär starkt” 

   ”jag vet det är galet, men de var riktigt speciella tillsammans. Dock vill han ju inte sluta, inget vi säger får honom att rubba sig” utbrast Alfredo frustrerat. Han hade många gånger försökt prata med sin vän men med utan några framgångar. Han ville inte lyssna. 

   ”inga nyheter om Penelope då?” frågade Allison hoppfullt men fick en huvudskakning från Alfredo som svar. Hon suckade olyckligt. 

   ”hon har tagits hem men det ligger fortfarande på 0 med minnet. Hon har även förbjudit alla som befann sig på sjukhuset att ta kontakt eller träffa henne. Förutom Stacey och John förstås... men annars ingen” informerade Fredo. 

   ”ingen utav hennes vänner?” frågade Scooter förvånat och Alfredo skakade ännu en gång på huvudet. 

   ”så vad ska vi göra?” frågade Kenny och kliade sitt kala huvud. ”låta honom fortsätta?” 

   ”jag kan inte se så många andra val alternativ, det kommer alltid vara Justin som avgör vad som är bäst för honom. Om han orkar eller inte och om han inte vill ta en paus” Scooter suckade. ”så kan ingen utav oss hindra honom” 

Tisdag, 31:a December, Justins Perspektiv. 

   Jag såg henne överallt. Hur hon stod framför mig, skrattade, gjorde de fula men gulliga minerna in i kameran på min telefon. En gång hade det verkat så verkligt att jag sedan funnit mig själv ståendes i mitten utav rummet med ett brett leende och armarna höjda som om jag höll någon runt midjan. Det skrämde mig smått. Höll jag på att bli galen? Definitivt, var svaret på den frågan. 

   Kanske det är jag som borde läggas in på psyk hem för att ta hand om dessa psykiska problem... I alla fall, jag kunde känna mitt teams oro men jag visste inte vad jag skulle göra åt det. De ville avbryta hela turnén men jag kunde och ville inte. Vad skulle jag göra då? Att gå tillbaka till studion för att skriva var otänkbart, enbart tanken att jag var fast att skriva om mina känslor och händelser fick mig att rysa. Nej, det skulle enbart bara göra ännu mer ont. Jag ville bort men ville fortfarande inte vara ensam. 

   Det var en ständigt kamp mellan de båda, jag ville ha människor omkring mig som kunde distrahera mig men när de väl var där ville jag inget annat än att de skulle försvinna igen. Precis som nu, här stod jag mitt på gräsmattan under den svarta himlen med en cider i ena handen och den andra nedkörd i byxfickan medan jag såg upp på stjärnorna. Bakom mig dunkade musiken från högtalarna och sorlet från människorna som behövde nästan skrika för att höras. 

   Det var nyårsafton och festen var hos ingen mindre än mig själv. Men jag var inte på något sätt delaktig i det som hände där inne, alla mina vänner, mitt team, några fler kändisar i min ålder befann sig där inne men jag hade knappt sagt mer än 10 ord till någon utav dem. Kalla mig tråkig, party pooper eller osocial, vad du vill men denna dagen betydde så mycket mer för mig än ett nytt år. En betydelse som fick det att knyta sig i magen och föra tårar till mina ögon. 

   Det var vår årsdag, ett år hade gått sedan jag kysste henne för första gången. Aldrig trodde jag att jag kunde vara lyckligare än i den stunden. Känslan jag hade i kroppen var obeskrivlig, men att då stå ett år senare alldeles ensam utan den personen eftersom den fallit i glömskan och inte kom ihåg en åt mig långsamt inifrån och ut. Hon var inte här. Hon visste inte att det var vår årsdag. 

   Hon kommer inte ihåg alla minnen vi skapat med varandra. Alla leenden, alla kyssar, alla meningar. Allt. 

†

”Justin, Justin” jag vaknade med ett ryck och såg mig desorienterat runt i mitt sovrum tills jag fann Penny ansikte bara några decimeter från mitt i mörkret. 

   ”va?” frågade jag hest samt trött, det hade varit en lång dag i studion och jag hade slocknat likt ett ljus när vi väl gått och lagt oss. Jag slöt ögonen igen och suckade men slingrade en arm runt hennes midja och drog henne intill mig. 

   ”är du väldigt super trött eller sådär lagom trött?” frågade hon vid mitt öra. ”för jag har en idé” jag skrattade till, detta var så typiskt Penny. Hon sa aldrig det man förväntade sig eller betedde sig som andra. Vilket jag älskade. Jag gnuggade mig i ögonen. 

   ”lagom trött antar jag” svarade jag sedan in i kudden och hon satte sig genast glatt upp innan hon drog bort täcket från sin kropp för att visa hennes bara ben. Sedan var hon uppe ur sängen och framme vid sin resväska som hon fortfarande inte packat upp riktigt ännu. 

   ”vad gör du? Vad är klockan?” frågade jag och satte mig upp. Jag sträckte mig sedan mot nattduksbordet för att gripa tag i min telefon innan jag väckte den. ’4:05’ stod det på skärmen, jag stönade svagt vid den tidiga timmen. 

   ”vi ska ut” svarade hon glatt och jag såg nu att hon hade fått på sig ett par tjocka, mönstrade leggings och en utav mina collagetröjor. Jag gnuggade mig återigen i ögonen innan jag gäspade. 

   ”varför det? Vad ska vi göra?” Penny klev fram till sängen och ryckte bort täcket. 

   ”kom igen, fråga inte så mycket” jag skrattade och skakade på huvudet men reste mig ur sängen. Mina leder knackade högt innan jag slappnade av för att sedan gå och ta på mig de långa jeans shortsen som jag haft dagen innan och en t-shirt. Jag drog på mig en beanie på huvudet för att slippa bry mig om håret och följde sedan efter Penny som redan lämnat rummet. Med en gäsp gick jag ut för att finna henne i köket där hon precis satt tänderna i ett äpple och sedan låtit det sitta där. 

   ”okej, vill du berätta för mig vad jag gör upp vid fyra på morgonen?” frågade jag och la armarna i kors över bröstet. Hon började prata men insåg ganska snart att jag inte kunde förstå ett ord utav vad hon sa på grund av äpplet. Hon skrattade generat till innan hon grep tag om äpple och bet bort biten. 

   ”jag ska visa dig alldeles strax, ska du ha något att äta?” frågade hon och viftade med sitt äpple, jag skakade på huvudet med ett leende på läpparna. Herregud, så mycket jag älskade henne. 

   ”okej, kom igen” hon gick mot hallen och jag följde strax efter henne. Jag klev i mina svarta vans innan hon tog ledningen mot garaget. ”jag vet inte riktigt vad jag letade efter, jag var kanske mer nyfiken när jag gick in i ditt garage för några dagar sedan. Repa dina bilar” hon skrattade när hon såg min panikslagna minn.”lugna dig, jag har inte lagt ett finger på dina bebisar” jag skrattade till och grep tag i handen hon lagt på min kind och förde den till mun där jag kysste den innan jag flätade samman våra fingrar. 

   ”i alla fall, så medan jag kikade runt snubblade jag över dessa” hon stannade och pekade med armen på cyklarna som stod lutade mot väggen men som inte ofta använts på grund av brist på tid men även privat utrymme. ”så” fortsatte hon och drog åt på å:et. ”vi ska ut och cykla” hon log stolt mot mig och jag såg på henne med höjda ögonbryn.

   ”på riktigt?” frågade jag. ”nu?” 

   ”ja, nu. När hade du annars tänkt dig att du skulle kunna cykla? Mitt på ljusa dagen, nej tack. Jag vill gärna behålla skinnet på mig” svarade hon och jag skrattade. Hon släppte min hand och gick sedan fram till ena cykeln innan hon rullade ut den ur garaget, jag följde hennes exempel och satte mig sedan på sadeln för att sparka mig ut. Gud, så länge sen det var sedan jag senaste cyklade. Jag saknade det, att göra något så normalt som att cykla. Men nu var min chans. Jag satte fötterna på tramporna och cyklade långsamt runt i en cirkel medan jag väntade på att Penny skulle ta sin sista tugga utav äpplet innan hon slängde ut det bland buskarna där det kunde ruttna. 

   ”redo?” frågade jag och cyklade upp bredvid henne. Hon log brett och sköt iväg. 

Solen var på väg upp när vi nådde ner till stranden, som var i stort sett folktom. Några få människor passade på att springa medan trafiken fortfarande var i stort sett obefintlig och det inte kryllade med människor i sanden. Vi cyklade långsamt fram på vägen, sick sackade oss fram. 

   Min blick såg ut över vattnet och på de små vågorna som slog in över stranden. Det var länge sedan jag kunnat gå ut såhär och inte bli störd utav någon, inte en enda paparazzi som var tvungen att trycka upp sin kamera i mitt ansikte, inte ett enda fan som grät utav lycka och ville ha en autograf eller ett foto. Det var skönt som omväxling, som att jag bara var normala Justin från Stratford igen och inte den stora popsensationen Justin Bieber. 

   ”jag och Spencer brukade cykla överallt, vart vi än skulle så var det på cykel” berättade Penny plötsligt, jag såg på henne där hon cyklade bredvid mig. De få hårslingorna som inte satt uppsatt i en knut på hennes huvud fladdrade i den svaga brisen. ”men sedan flyttade jag och jag har inte cyklat sedan dess” hon vände blicken mot mig och jag log snett. 

   ”jag kommer inte ens ihåg senaste gången jag cyklade” svarade jag. ”lite svårt att få in i mitt schema samt hitta en tid när jag inte skulle bli... störd” hon log roat. ”men du lyckades, jag börjar nästan tro att du kan göra precis allt” hon skrattade. 

   ”ja, precis eller hur. Jag är bara så otroligt fantastiskt” skämtade hon och svängde med huvudet medan hon låtsades leka överlägsen. Jag skrattade roat åt henne, jag trampade sedan till hårdare så jag körde förbi henne innan jag svängde in framför henne så hon tvingades stanna. Jag sparkade mig sedan fram så jag stod på hennes andra sida. 

   ”jag tycker du är otroligt jäkla fantastiskt och perfekt” jag såg hur ett rodnad spred sig över hennes kinder. ”och jag älskar dig just för att du får mig att känna mig normal, du lyckas göra saker som detta till exempel som får mig att glömma att jag är känd och har vad som känns som hela världen på mina axlar. Med dig är jag bara Justin och jag älskar det” hon log brett innan hon lutade sig fram och våra läppar möttes. Min hand letade sig genast upp till hennes kind för att sedan sätta mer tryck på hennes läppar. 

   ”för mig kommer du alltid vara bara Justin som jag träffade på ett dagis” mumlade hon mot mina läppar. ”du må ha uppnått stora saker och är känd över hela världen men det är inget jag bryr mig om. För mig kommer du alltid vara en kille som är uppvuxen i Stratford och kan göra normala saker” jag log mot henne. ”dock oftast under något mindre normala omständigheter” jag skrattade och hon stämde fort in innan hon kysste mig en gång till. 

   ”jag älskar dig också, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Oavsett vad” 

†

”så vaddå, vad ska jag göra?” frågade Penny förvirrat. Hon satt framför mig placerad mellan mina ben medan hennes koncentrerade och smått förvirrade blick låg på tv skärmen. Ivrig att pröva något nytt hade hon velat att jag lärde henne att spela tv spel. Jag hade mina händer om en egen kontroll i hennes knä precis framför hennes egen medan jag försökte ge henne instruktioner om hur hon skulle göra för att döda de rätta gubbarna. 

   ”du klickar på krysset och L2” svarade jag. Några minuter senare lärde jag mig att Penny kunde vara riktigt tävlingsinriktad om hon ville samt ta spelet på största allvar. 

   ”ha, sug på den du din överkokta segboll!” utbrast hon innan hon slängde upp händerna i luften när hon gick vidare till nästa omgång. Jag skrattade roat åt henne. 

   ”överkokta segboll?” frågade jag och höjda på ena ögonbrynet. Hon ryckte på axlarna. 

   ”ifrågasätt mig inte, livet blir lättare då” jag slängde bak huvudet för att släppa ut ett skratt och jag kände hur hon skrattade själv i min famn. 

   ”okej, vi kör på det. Aldrig mer ifrågasätta dig, visst” hon flinade roat medan det laddade på tvn. 

   ”finns det inget som vi kan köra mot varandra?” frågade hon sedan med ett busig blick och vred på huvudet för att se upp på mig. Jag såg tillbaka ner på henne innan jag snabbt böjde mig ner och kysste henne. Hon skrattade till utav förvåning. 

   En kvart senare var vi i full gång, koncentrationen var på max och vi båda hade blickarna fastklistrade på skärmen. Penny hade redan vunnit en gång till hennes lycka, jag hade endast himlat med ögonen och krävt en revansch som hon glatt godkänt. Dock till min förödmjukelse var jag på väg att förlora ännu en gång, jag kastade en blick mot Penny som satt och bet sig - antagligen omedvetet - sexigt på underläppen. Jag drog in ett andetag innan jag slängde ifrån mig kontrollen, jag var på väg att förlora i alla fall. Jag grep sedan tag om Pennys ansikte och vred det mot mig sedan innan hon hann yttra ett ord hade jag pressat mina läppar mot hennes, vi föll ner i soffans mjuka kuddar. Penny halvt vriden under mig. 

   ”hey, jag var ju på väg att vinna. Igen” mumlade hon med ett skratt. 

   ”ledsen, men jag kunde inte låta bli. Du bet dig i läppen” svarade jag mot hennes läppar innan jag kysste henne igen. 

   ”åh, skyll på det du” skrattade hon och jag flinade. Hon vred sedan på sig och drog ut sitt ena ben så jag låg placerade mellan dem. Jag böjde mig ner och placerade en kyss på hennes hals innan mina läppar vandrade upp till hennes öra. 

   ”hur mycket stryk tycker du att mitt ego ska få va?” hon skrattade under mig. 

   ”det där fick ner ditt ego?” frågade hon som om hon tyckte det var skitsnack. ”du borde ha ett tillräckligt stort ego för att dela med dig till en hel planet så mycket som dina fans måste fylla det” nu var det min tur att skratta. Okej, så hon kanske hade en poäng. Jag kysste henne upp över käken tills de smekte hennes lätt, hon såg tillbaka in i mina ögon. 

   ”ska du låta mig återgå till spelet nu?” frågade hon och jag log roat. 

   ”säger du att spela tv spel är bättre än att hångla med mig?” jag lyfte på ena ögonbrynet medan jag såg ner på henne. Hon bet sig i underläppen för att inte skratta. 

   ”kanske” hon ryckte på axlarna. ”om du kan bevisa motsatsen så kanske jag ändrar mig” jag skrattade till innan jag snabbt böjde ner huvudet för att kunna kyssa henne passionerat. Jag kände hur hon la sin arm runt min nacke och pressade sig närmre mig. Aldrig skulle jag få nog, jag skulle aldrig kunna säga att detta blev den sista kyssen för jag skulle alltid komma tillbaka krypandes, frågandes efter en till. Patetiskt? Kanske, men jag brydde mig inte. Jag skämdes inte utav att Penny hade mig totalt virad runt sitt lillfinger. Jag älskade henne och var stolt över det. 

   Min tunga spelade över hennes underläpp i frågan om tillträde som hon genast godkände och öppnade sin mun. Ett svagt stön slapp ur min mun när jag kände hennes varma tunga mot min. Jag tiltade huvudet åt sidan samtidigt som jag lät ena handen smeka nerför hennes ena sida. 

   Andfått slet jag mig sedan från hennes läppar och lutade pannan mot hennes. Hon flämtade under mig innan ett leende spelade på hennes läppar. 

   ”nå, är det bättre?” frågade jag. 

   ”så mycket bättre” svarade hon innan hon kysste mig igen. 

†

”Cause I don’t want-want nobody when I got-got your body

Baby no-no-nobody, has got what I need

Cause I don’t want-want nobody when I got-got your body

Baby no-no-nobody, has got what I need tonight” 

   Jag öppnade ögonen och lyssnade på det jag precis sjungit genom hörlurarna. Låten älskade jag, den hade en skön melodi och var en utav mina lugnare låtar som skulle hamna på skivan. Och innan du hinner fråga. Ja, den var inspirerad utav Penny. Yes. 

   ”vill du ta det igen?” ekade det genom högtalaren. Jag skakade på huvudet och tog av mig hörlurarna och satte dem på stativet. Jag öppnade sedan dörren ut till korridoren och sedan intill studion. Kuk satt borta vid datorn, Scooter stod med telefon vid örat medan han pratade lågt, Kenny hade tagit plats bredvid Penny som satt med ett block i famnen och pennan svepandes över ytan. Detta var första gången hon följt med och hon hade studsat exalterat i bilen innan vi nådde byggnaden. 

   ”okej så, såhär låter det hittills” Kuk fångade min uppmärksamhet innan han tryckte play och rummet fylldes utav min röst. 

”Cause all I need is one love,

One love, one heart, 

Cause all I need is one love, 

One love, one heart, 

Baby give it to me” 

   Jag diggade försiktigt med huvudet till rytmen och sjöng lågt med till mig själv. När partiet tog slut nickade jag gillande. 

   ”det låter bra” Kuk nickade instämmande. Jag kastade en blick mot Penny som redan såg på mig, hennes ögon lyste utav fascination och glädje. Jag log och höjde smått på ögonbrynen men hon enbart skakade leendes på huvudet. 

   ”mat” Allison klev in genom dörren med pizza kartonger i famnen. Mitt leende blev genast större då jag kände hur min mages klagorop efter mat snart skulle bli besvarad. Det blev rörelse i alla då alla var rejält hungriga. Jag la en arm runt Penelopes axlar och kände hur hennes arm slingrade sig runt min midja. 

   ”så vad tycks?” frågade jag och såg ner på henne. 

   ”att du är så otroligt begåvad” svarade hon. ”älskar låten, kommer helt klart ligga på min iPod sedan” jag log roat men tackade henne. Jag böjde mig sedan ner och kysste henne mjukt och fort innan jag rätade på mig. Vi fick mat och jag stönade när jag tog den första tuggan och kände smaken utav pizzan. 

   ”one time for the pizza”  sjöng jag sedan och svängde runt med min arm höjd. Penny skrattade bredvid mig och jag log. 

Ögonen slutna och hörlurarna över öronen satt jag vid bordet och lyssnade intensivt efter något som saktades i låten eller något som behövdes tas bort. Jag diggade smått med och mimade vid vissa delar. 

   När jag väl öppnade ögon förvånades jag utav Penny som stod framåtlutad uppstöd på sina armbågar med ansikte några centimeter från mitt eget. När hon såg att jag öppnat ögonen kysste hon mig snabbt, jag log mot hennes läppar innan jag kupade hennes kinder. 

   ”ledsen, nu ska jag inte störa dig igen” mumlade hon sedan, hörlurarna hängde nu runt min hals och jag kunde höra henne klart. 

   ”du stör inte” svarade jag lika lågt. Hon log vackert och böjde sig fram ännu en gång. Jag drog in ett andetag och kysste henne tillbaka. ”du stör mig aldrig” 

†

   Tårarna rann okontrollerat nerför mina kinder och jag drog en hand genom håret. Minnena var som en örfil i ansiktet, de fanns där på både gott och ont. Jag ville alltid minnas min tid med Penny men samtidigt lurade de alltid där i bakhuvudet och påminde mig att vi aldrig skulle kunna vara sådär igen, jag skulle aldrig kunna hålla om henne, kyssa henne igen. Om hon inte fick tillbaka sitt minne. 

   Så jag firade vår ett årsdag ensam, fyrverkerierna exploderade på himlen och bröt ut i vackra kreationer innan de bleknade bort. Grattis, Penelope. Jag älskar dig. 

återigen ett längre kapitel! woho.. =D hoppas det uppskattas. okej... så, jag personligen älskade det här kapitlet o ja, jag låter väldigt självgod just nu men... sorry, men jag älskade det faktiskt. 

älskade att kunna skriva lite söta Jenelope scener igen. xP har saknat dem jätte mycket. 

vad tyckte ni? Justin mår verkligen inte bra... =/ poor baby! vad tror ni händer härnäst? =) 

TACK FÖR ALLA ERA KOMMENTARER, JAG ÄLSKAR ER FÖR DEM! GAH! ♥ 

SÅ FORTSÄTT SÅHÄR, KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ;) PUSS&KRAM. NU SKA JAG SOVA. ♥

PREVIOUS:   ”Justin?” 

   ”jag åker nu, vi kör igång nu” jag kastade en blick på Scooter. 

   ”vad?” frågade han förvånat och allas ansikten fick identiska kopior utav hans egen förvåning. 

   ”kör igång, vi åker ut i världen och får folk att tro. Får folk att må bra, får folk att le, få folk att skratta, skrika, tro. För jag gör det inte längre, men någon måste väl” med dem orden lämnade jag korridoren och drog upp luvan till min munkjacka upp över huvudet. Hon får som hon vill.

Dagarna flöt iväg medan de två tonåringarna gick sina skilda vägar, Justin startade igång sin turné till hans fans lycka. Men inget han gjorde var utav genuin och ren lycka. Alla leenden han pressade fram var stela och udda, falska. Han gjorde konserterna som en distraktion från sina tankar, hans team såg klart och tydligt att deras artist som de alla älskade och brydde sig så mycket om inte alls mådde det minsta bra. Men inget de sa fick honom att ge sig, han ville inte ta en paus. 

   Han ville inte åka hem till sitt hus för att bli lämnad ensam med sina tankar, med sina minnen, med det ekande tomrummet i bröstet. Han stängde dock fortfarande in sig själv på hotellrummen, på sitt rum i bussen, pratade endast vid tilltal men annars höll sig tyst. Djupt nedsjunken i mörkret där han tillsätts glida runt i ingenting medan han försökte ignorera allt annat. 

   Penny å andra sidan hade gjort framsteg på psyk hemmet där hon hade fått hjälp med depressionen hon stred med samt börjat lära sig mer om hur samhällen fungerade, familjerelationer och viktiga saker man behövde veta för att klara sig ute bland andra. Hon kom fortfarande inte ihåg en endaste glimt från sitt liv men hon förstod nu att mannen, John och kvinnan, Stacey var hennes mamma och pappa. Hennes familj - de var hennes vägledare och hade fört henne in i denna värld så mycket visste hon än. 

   ”please come back to us Justin, we miss u. #SmileJustin” 

   ”all I wish for is for Penelope to get her memory back so she can bring back the smile on Justin’s face. It’s not real anymore.” 

   ”this is stupid, r u going to break down becoz of a girl? Faggot” 

   ”I get that u love her but come on...” 

   ”we love u always Justin, take your time. #PenelopePleaseRememeber” 

   Världen hade egna ord att säga om paret ‘Jenelope’ som hos många klassificerats som de sötaste paret som existerade på Jorden medan andra hatade de två tillsammans. Alla hade ord att skriva som Justin sedan läste, ord som fick honom att endast må sämre men ändå läste han dem. 

   ”vi tror att du är redo att åka hem” var orden som yttrades till Penelope den 17:e november på psyk hemmet, hon såg upp från boken hon läst. Det hade gått trögt i början att börja läsa men efter några sidor flöt det som vanligt och hon hade inga problem att läsa orden på papperna. 

   ”dags för konserten, Justin” var orden som yttrades till Justin samma dag där han satt i hopkurad i soffan med huvudet på armstödet, konserten i Houston där fansen redan stod och skrek efter honom. Hade höga förväntningar på den största popsensationen som levde, Justin suckade lågt men reste på sig. Med nedsänkt huvud gick han med en grupp människor efter sig bort mot scenen, solglasögonen satt framför hans ögon och skymde de tårfyllda och uppgivna ögonen som nu för tiden pryde Justin Biebers ansikte. 

Penelopes Perspektiv. 

   ”detta är vårt hem” berättade Stacey mjukt medan vi steg in i vardagsrummet som tillhörde huset de tagit mig till. Så det är såhär ett riktigt hus ser ut, tänkte jag, jag hade endast sett hus genom bilder och på tvn. 

   Stacey och John var försiktiga, nästan nervösa i sina meningar och rörelser som om jag skulle gå sönder vilken sekund som helst. Jag hade lärt mig att acceptera dem eftersom de är vad kallades min familj, men resten utav gänget från den hemska tiden i sjukhuset var inga jag ville umgås vidare med. Obehag var vad jag kände när jag såg deras ansikten, killen Justin hade i alla fall gjort vad jag bett om och försvunnit. Jag hade inte sett honom på en väldigt lång tid nu men jag kan inte påstå att jag ville ha honom tillbaka. 

   ”jag ska visa dig ditt rum” mumlade Stacey innan hon tog ledningen genom huset, tyst gick jag efter henne. Juste, de hade berättat att jag hade ett eget rum i huset som bara var mitt. Ett... sovrum hette det. Hon ledde vägen uppför en trappa innan hon tog till höger genom en kort korridor innan hon stannade framför en dörr. Hon nickade mot handtaget innan hon log snett och försvann. Jag såg efter henne innan jag vände mig mot dörren igen, försiktigt grepp jag tag om handtaget innan jag fick upp dörren. Rummet var stort och fyllt utav grejer, hälften hade jag ingen aning om vad de var för något. Det enda jag kände igen var en säng som stod till vänster från dörren, även den var stor och det låg ett täcke och en massa kuddar i den. 

   Sedan kände jag även igen bordet ståendes mittemot mig samt stolen framför och ovan satt stora fönster som lät ljuset strömma in. Med små steg gick jag in i rummet och snurrade långsamt runt för att kunna se allt. Ännu ett föremål fann jag bekant när jag såg spegeln hängandes till höger om dörren intill ett till litet bord belamrat med saker. Vad det var hade jag ingen aning om. Jag la på hjärnan att jag behövde be Stacey förklara för mig. 

   Min blick vandrade vidare till den stora väggen där ett stort kvinnoansikte satt fast på den stora ytan. Jag rynkade förbryllat på pannan, hur kom det dit? En lös knackning ekade från dörren och jag vände mig genast om för att se Stacey sticka in huvudet. 

   ”vad tycker du?” frågade hon nyfiket. Jag drog fundersamt på munnen. 

   ”fint... antar jag. Dock vet jag inte vad mycket är” svarade jag och hon log mjukt. ”vad är det här till exempel” jag tog upp en låg pinne med fransar i ena änden från bordet vid spegeln. 

   ”det där är en pensel, du använder den när du målar” 

   ”målar?” frågade jag förvirrat. 

   ”du brukade... ehm... ja, det på väggen där är en målning precis som alla tavlor som hänger på väggarna och står på golvet” berättade hon. ”du använder penseln för att måla ut färg” det lät spännande det hon pratade om, att någon har lyckats göra...  målningen som satt på väggen. 

   ”vill du prova?” frågade hon sedan försiktigt. 

   ”jag?” kontrade jag förvånat och hon nickade glatt innan hon fort började förbereda saker på bordet vid fönstret. Minuter senare satt jag på stolen med penseln i handen. ”och nu då?” frågade jag osäkert och kikade upp på Stacy. 

   ”nu doppar du den försiktigt i färgen innan du för den till pappret och... målar” jag gjorde som hon sa och tvekade innan jag placerade den fransiga sidan mot pappret och gjorde ett streck. Jag la huvudet försiktigt på sned medan jag granskade färgen, varför låg det något bekant över detta? Precis som med allt annat som folk berättade för mig hur man gjorde... 

*

Måndag, 25:e November. 

   ”Stacey, Stacey!” skrek jag högt och panikslaget genom huset, sekunder senare kom hon inspringandes med ett skrämt och oroligt ansiktsuttryck.

   ”vad? Vad är det som har hänt?” frågade hon andfått. Jag pekade hastigt ut genom fönstret på det vita som föll från ingenstans innan det landade på marken. 

   ”titta, det är något som är fel med molnen. De håller på att gå sönder!” men Stacey enbart skrattade när hon följde mitt finger och såg ut genom fönstret, jag rynkade frågande på pannan. Varför skrattar hon åt mig? Jag la irriterat armarna i kors över bröstet. 

   ”jag är ledsen gumman, men det är bara snö” förklarade hon, rynkorna försvann inte från min panna. Hennes svar gjorde mig endast ännu mer förvirrad. Snö?

   ”det håller på att bli vinter och när det är vinter så snöar det. Det som faller kallas snöflingor och drar med sig kylan” jag såg ut genom fönstret med helt nya ögon. Snöflingor... dem var vackra. 

   Fort ställde jag mig upp och plockade till mig ett ritblock och blyertspennorna samt ett sudd innan jag satte mig vid fönstret igen där jag snabbt började skissa på en snöflinga. Jag hade endast utvecklat mitt målande sedan Stacey visat mig hur jag skulle göra och jag älskade det. Det var avkopplande. Plötsligt kände jag hur några få hårslingor lyftes från mitt huvud men visste att det endast var Stacey så jag koncentrerade mig på pappret igen. 

   ”vad vill du göra med håret förresten?” frågade hon sedan. 

   ”hur menar du?” jag såg upp från pappret med rynkade pannan. 

   ”ja, vill du klippa dig eller färga det på nytt?” fortsatte hon, jag fortsatte se oförstående på henne. 

   ”kan man klippa av det?” utbrast jag sedan med hakan hängande, ännu en gång skrattade hon till åt mig. Men på ett rart sätt. 

   ”jajamensan, det kommer växa ut igen” svarade hon och jag drog förvånat på munnen. Jag grep tag i en hårslinga och såg ner på den ljusa hårstråna. 

   ”vad borde jag göra?” frågade jag och såg upp på Stacey som log vänligt. 

   ”tja... kanske borde du klippa ganska mycket eftersom det är väldigt slitet” hon la huvudet på sned medan hon granskade mitt hår. Jag nickade förstående. 

   ”okej” sa jag. ”men vad menar du med färga då? Det är väl såhär det ska se ut?” 

   ”nej, detta är inte din naturliga färg. Man kan med hjälp utav färgningsmedel få håret till vilken färg som helst” jag drog förvånat på munnen åt detta faktum. Vilken färg som helst... 

   ”min naturliga? Vilken är det då?” frågade jag sedan. 

   ”mörkbrunt ungefär, som din utväxt” svarade hon och pickade mig löst vid min bena för att demonstrera vad hon menade med utväxt. Jag nickade återigen. ”så hur vill du göra?” 

En timme senare såg jag upp från golvet och in i spegeln, genast började jag vända och vrida på huvudet för att kunna se håret från alla håll och kanter. Det var nu axel långt och den bruna färgen var tillbaka. Jag gillade det. Mycket. 

   Stacey stod några steg bakom mig med ett leende på läpparna. ”du blev väldigt vacker, Penelope” 

   Jag log generat. ”tack så mycket och tack för hjälpen” hon nickade innan jag gick förbi henne och  tillbaka till fönstret för att se att det hade lagt sig ett tunt lager med snö på marken. Jag tog upp ritblocket igen och fortsatte på snöflingan. Jag studerade en stund mitt färdiga verk innan jag började bläddra mellan de andra sidorna.

   Min blick fastnade sedan på en teckning utav en pojke och en flicka som stod med pannorna mot varandra, flickan hade sina händer runt pojkens vrister och sedan höjt dem mot bröstet. ”I Miss You” stod det över teckning. En lustig känsla spred sig i mitt bröst vid synen utav flickan och pojken tillsammans med orden. 

   Något naglade sig fast i min mage och förde tårar till mina ögon, vad är det som händer? Samma tomma känsla öppnade inom mig och jag spände käkarna för att inte skrika högt. Jag förstod den inte. Känslan. Jag bläddrade fram till ett ny tom sida innan jag började skissa på en helt ny teckning, jag flämtade högt när jag senare lutade mig tillbaka för att se vem jag hade ritat. Detaljerna var läskigt lika, det var som om personen lagt sig på pappret och inte skapats utav min penna. 

   Jag hade ritat Justin... 

Spencers Perspektiv. 

   Jag drog kappan tätare omkring mig medan jag gick längst trottoaren, vinden bet i mina kinder och snöflingorna stack i mina ögon. Jag hatade vintern, bokstavligen. De tjocka kläderna, de stora, skorna, snön, jag var inget stort fan utav julen heller faktiskt. Förstod inte riktigt varför alla gjorde så stor grej utav det. Jag svängde in på Ryans uppfart och knackade fort på dörren medan jag stampade på stället för att hålla värmen. Låset i dörren rasslade till innan den slog upp.

   ”flytta!” utbrast jag högt och tryckte mig in i det varma huset. Jag hörde hur Ryan skrattade bakom mig. 

   ”för all del, välkommen in” retades han och jag himlade med ögonen innan jag knäppte upp jackan och hängde den på en krok under hatthyllan. Jag följde honom sedan genom huset och bort mot hans sovrum där Chaz, Ana, Nolan och Mitch redan satt samlade. Chaz som nu var helt återställd studsade upp vid synen utav mig och gav mig en kram. Jag hälsade sedan lika glatt på de andra innan jag tog mig en plats på Ryans säng. 

   ”så hon går inte i skolan alls?” frågade jag efter en stund och Nolan skakade på huvudet. ”och hon tillåter inte att någon ser henne heller? Ingen som var med på sjukhuset?” återigen skakade de på huvudet. Jag stönade irriterat. 

   ”varför gör hon såhär?” frågade Ryan och tog orden ur min mun. ”men ännu viktigare, hur ska vi få henne att minnas för jag vet inte hur länge Justin kommer klara sig innan han totalt slutar fungera” 

   Justin. Den som tagit den här smällen värst. Jag hade sett honom i nästan vartenda tidning där de kokade ihop historia efter historia om vad som kan ha hänt och vad hans beteende kan bero på. Allt från att han tar droger, till att han har blivit en alkoholist på heltid eller att han tar ‘Jenelope’s uppbrott hårdare än normalt. 

   ”det värsta är ju att de gjorde ju inte ens slut, hon bara... glömde honom. Hur ska man kunna gå vidare från det?” jag lät blicken svepa över rummet på den andra. De skakade sorgset på huvudet. 

   ”har någon utav er pratat med honom?” frågade jag sedan. 

   ”vi har pratat med Alfredo eftersom Justin knappt svarar i telefonen, han har även minskat användandet utav Twitter även om jag tror att han fortfarande går in för att läsa vad som händer” jag nickade förstående. Hur hände detta? Hur hamnade vi här? 

Penelopes Perspektiv. 

   Jag stirrade på teckningen i mitt knä, återigen hade jag lyckats rita en kopia utav Justin. Flera dagar hade gått sedan jag ritat den första och jag förstod inte vad det var, men jag kunde inte sluta. 

   Varför? Ja, säg mig det. Jag har ingen aning. Jag vred loss den från blocket och la den bland de andra. En liten samling som fem ark hade hamnat på bordet. Alla hade de samma identiska ögon som verkade kunna genomborra mig även fast de inte var riktiga. 

   ”Penelope, det är mat!” hörde jag Stacey ropa från undervåningen. 

   ”okej, jag kommer!” ropade jag tillbaka innan jag såg på teckningen för ett ögonblick till. Jag skakade sedan på huvudet och la tillbaka pennorna för att sedan ta mig ner till köket där det doftade gott utav någon maträtt. Maten här hemma var verkligen tusen gånger bättre än maten jag fått på sjukhuset och det andra stället. 

   ”det doftar gott” smickrade jag när jag klev in i rummet. Stacey log tacksamt mot mig, John satt redan till bords med en tallrik fylld med mat framför sig. Jag gled ner i en stol mittemot honom och Stacey tog snart en plats bredvid honom. 

   ”kan jag fråga en sak?” yttrade jag mig efter att vi ätit under tystnad. 

   ”självklart, vad är det?” försäkrade Stacey vänligt och vände uppmärksamheten mot mig. Jag log snett och en aning blygt innan jag svalde. 

   ”jo, jag bara undrade. Ni är ju vad som kallas familj och ni båda betyder mycket för mig... därför... därför undrade jag bara... ehm... den där killen, Justin, på sjukhuset. Jag... ehm... jag har... jag vet inte, men det känns som om han också betyder något. Är han också familj?” frågade jag. Stacey stirrade förvånat på mig med hakan hängandes medan John verkade bita ihop käkarna på ett nästan argt sätt. Hade jag sagt något fel? Oroligt pendlade mina ögon fram och tillbaka mellan dem båda tills Stacey öppnade munnen men John hann före med ett svar. 

   ”nej, Justin är inte familj. Justin är en artist och du var bara ett stort fan utav honom” svarade han simpelt. Ett fan? Frågorna löpte amok i min hjärna men jag svalde dem istället för att yttra dem, jag kunde se hur Stacey kastade en blick på John som endast ignorerade henne. Jag svalde innan jag såg ner på maten framför mig. Han var alltså inte betydelsefull, jag var bara ett fan... 

låååååååååångt kapitel den här gången. nästan 3000 ord! =D hope u like. men detta kapitel blev lite som en visning vad som har hänt överlag. att Penny fått åka hem, Justin har åkt på turné men mår inte alls bra, hon vill inte inte träffa sina vänner o det lider dem av. 

men nu vidare till frågorna som alltid ställs i slutet utav kapitel... VAD SA JOHN?? ett fan, what the f**k!? hon drar slutsatsen att han är betydelselös? NEJ, VAD TYCKER VI OM DET HÄR!!?!?!?!?!?!?!?!?!? TELL ME. 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! NI KANSKE ÄR TRÖTTA PÅ ATT HÖRA DET MEN DE BETYDER ALLT! I LOOOOOOOVE U GUYS! ♥ TACK. PUSS&KRAM&GODNATT. 

PREVIOUS:  Jag grep tag i de båda öglorna med ett varsitt finger och drog, till min förvåning delade den på sig och för ett ögonblick fasade jag över att jag hade haft sönder den men den stannade samman. Förundrat studerade jag saken i min hand, jag drog fingertoppen över sidorna som hade uppenbarat sig när jag drog den isär. Plötsligt sved till det i mitt finger och jag drog häftigt till mig min hand medan jag slängde ifrån mig den silvriga saken. Med ett kling landade den i golvet. Jag förvred ansiktet medan jag såg ner på mitt finger som var täckt utav något rött. Det sved illa och det kom endast ny röd vätska när jag drog bort det första. 

   Jag såg på det röda på mitt finger och sedan på den silvriga saken på golvet, klumpen lättade i magen vid synen utav de båda kombinerat. Varför? Fundersamt tog jag upp fenomenet från golvet igen och studerade den. Jag drog fingret lösare över den vassa sidan ännu en gång. 

    Jag lät blicken vandra över min andra hand tills den fann min handled. Detta var lösningen! 

Justins Perspektiv. 

   Med en suck sträckte jag mig efter dörrhandtaget innan jag öppnade dörren. Till min förvåning bemöttes jag utav ett tomt rum bortsett från Bubble som låg där han legat när jag lämnat rummet. Ingen skymt utav Penny. Jag rynkade frågande på pannan, vart tog hon vägen? Jag vände mig mot toalettdörren och kände på handtaget med den var låst. 

   ”Penny?” frågade jag men fick inget svar. Plötsligt ekade ett lågt gnäll från rummet och oro fyllde mig. ”Penny, vad gör du därinne?” återigen fick jag inget svar, Ryan klev i nästa sekund in genom dörren med Chaz på kryckor efter sig. De bådas glada leenden byttes ut mot frågande när de såg mig vid dörren. 

   ”vad gör du?” frågade Ryan förvirrat.

   ”hitta en sjuksköterska” sa jag lågt och Ryan skyndade sig efter en stund ut genom dörren igen. 

   ”vad är det som händer?” frågade Chaz och kom fram till mig. 

   ”jag vet inte, men det är något som inte känns rätt” mumlade jag medan jag fiskade upp mina husnycklar innan jag fort började vrida runt låset. Det klickade till och snabbt slet jag upp dörren.

   ”oh my God...” synen framför oss var hårresande och gjorde mig illamående. Penny satt i mitten utav rummet med en sax i hennes ena hand som var halvt täckt utav blod lika som hennes båda underarmar. Hon flög upp från golvet med stora ögon och tappade saxen i förvåning vid dörrens smäll mot väggen. Hon stirrade på oss med tårar i ögonen. 

   ”vad gör du? Vad försöker du göra? Vad... jag...” rabblade jag osammanhängande och förtvivlat men hon enbart stod fastfrusen i golvet med blicken på oss. Blodet rann nu längst hennes armar och droppade ner på golvet. Jag tog ett steg mot henne. 

   ”nej!” utbrast hon högt. ”nej... jag... j-jag vill inte... f-försvinn!” hon skakade frenetiskt på huvudet. ”för mycket... ont... j-jag vill inte... b-bort, ni måste bort!” jag stirrade oförstående på henne medan hennes ton höjdes högre för varje ord som lämnade hennes mun. Hon ville att jag skulle gå? Försvinna? Jag såg sedan hur hennes blick landade på saxen igen, genast slängde vi oss båda efter saxen. 

   ”nej, Penny! Jag tänker inte låta dig skada dig själv” jag lyckades gripa tag i den lilla saxen innan henne och hon kravlade sig genast bakåt på golvet innan hon stötte emot väggen. 

   ”vad vill ni? Vad vill ni alla!? N-ni... jag förstår inte! Jag vill inte, lämna mig bara ifred. Jag förstår inte vad ni vill, försvinn!” hon grepp tag om sitt huvud och knep ihop ögonen i ett förtvivlat försök att stänga oss ute. 

   ”vad är det som händer här?” jag vände på huvudet för att se dr. Edwards tillsammans med en manlig sjuksköterska i dörröppningen. Därefter verkade allt hända i en annan värld, en värld jag stod jag såg genom en fönster, de båda pratade lugnande med Penelope som inte verkade vilja lyssna. Sedan fylldes rummet utav skrik och Penny som vägrade ta emot hjälp. Vilket resulterade i att de fick sticka hennes med lugnande medel, jag stod i badrummets ena hörn med saxen fortfarande i ett hårt grepp. Dock kände jag inte smärtan som strålade i hela min höger arm eller tårarna som rann nerför mina kinder. 

   ”lämna mig ifred!”... ”försvinn”... ”ni måste bort!”...

   ”Justin? Justin...” jag kände mig som en sengångare, mina rörelser var stela och långsamma. Likaså min tankegång, det tog längre tid för mig att registrera min omgivning. Det tog sin tid innan jag förstod att det var mamma som stod framför mig, som försökte få mig att släppa taget om det vassa i min hand, som försökte få mig tillbaka till verkligheten. ”Justin, älskling. Släpp saxen är du snäll. Du blöder” med det endast fick mig att hålla hårdare. Jag måste hålla den borta från Penny.

   ”Justin, snälla du” min mammas röst lät trasig och tjock som om hon grät. ”Justin...” jag skakade på huvudet smått, hon ville att vi skulle försvinna. 

Jag granskade det vita bandaget som hade lindats runt min hand på grund av såret jag själv orsakat med saxen. Det var mjukt men samtidigt strävt. Låga röster hördes runt omkring mig medan mamma pratade lågt med Scooter och Allison, jag hade Ryan och Alfredo på en varsin sida bredvid mig. Jag kunde känna deras oroade blickar men orkade inte lyfta blicken för att svara någon utav dem. 

   ”hur kunde hon göra sådär mot sig själv? Jag förstår inte... jag...” Stacey var hysterisk och det fanns inget som kunde lugna ner henne heller. Hon fortsatte enbart tjuta ut saker som att hon inte förstod eller varför detta hände. 

   ”det är inte direkt första gången” korridoren blev knäpp tyst och man skulle kunna hört om man släppte en nål till golvet. Alla vände sig chockerat mot mig då detta var första gången jag yttrat mig på timmar. 

   ”vad menar du Justin?” frågade min mamma mig mjukt efter en stund, men jag lyfte inte blicken. Jag enbart fortsatte låta fingret stryka över bandaget innan jag suckade. ”Justin?” 

   ”3-4 år sedan skar hon sig dagligen” ett flämtning lämnade Staceys mun innan hon kved till. ”hon gjorde det på grund av alla problem er familj hade, hon kände att hon behövde bära all tyngd. Det var hennes uppgift att se till att allt fungerade. Hon höll på att gå sönder, för att då lätta på trycket...” jag svalde djupt fortfarande med blicken ned riktad. ”benen, hon skar sig på benen. Vid ljumskarna, precis vid troskanten så ingen skulle kunna se det” 

   ”vi började prata om hur mitt liv påverkade henne, allt negativt som kommer med det. Hat. Hon berättade att hon alltid blivit mobbad och retad genom sitt liv, att hon lärt sig hantera det på ett bättre sätt än hon brukade. Jag blev förvirrad och hon förklarade. Visade ärren på hennes ben. Ett halvår höll hon på tills Spencer kom på henne. Ett halvår skar hon sig. Ensam på badrumsgolvet”  

   ”du ljuger” jag spände käkarna vid ljudet utav Johns röst. 

   ”varför skulle jag? Varför skulle jag ljuga om något sådant seriöst som det här!?” först nu vände jag upp blicken för att stirra kallt och rasande på John. Han må vara Pennys pappa men jag hade nog aldrig varit så trött på en människa som honom. Det enda han har gjort sedan jag känt honom är att sprida kaos runt sig. Och jag var trött på honom. 

*

”hon behandlas just nu under morfin som gör henne på tok för trött för att göra något och vi har tagit hand om hennes handleder” informerade dr. Edwards. ”på tala om det, vi anser att det vore bäst för Ms. Hawkin om hon flyttades till ett psyk hem där hon kan få en riktig behandling” 

   ”ett psyk hem!?” ekade jag förvirrat. ”behandling? För vad?” 

   ”på ett psyk hem skulle hon kunna få ständig uppvaktning för att förhindra fler självmordsförsök samt få hjälp med hennes depression” depression... vad talade hon om? Var Penny deprimerad? Var det det som fick henne att göra som hon gjorde? ”Penny har kommit bort från ‘bebis åren’ och tagit sig fram till där hon faktiskt börjar känna mer, där hon börjar ta in sin omgivning. Där hon börjar reflektera på hur saker görs, varför de görs, hur det görs. Den första känslan som då bubblade till ytan var depression, troligen eftersom hon känner att det är något som saknas. Samt förväntningarna, även om ni inte gör det medvetet så ser hon på er att det är något ni förväntar er av henne som hon inte har en aning om vad det är” jag svalde. Var vi medhjälpare till hennes självmordsförsök? Klumpen i magen växte sig större och illamåendet sköljde över mig. 

   ”gör vad som kommer hjälpa Penelope bäst” yttrade sig Stacey och dr. Edwards nickade till svar innan hon försvann bort längst korridoren. Hon skulle in på psyk hem... 

   Jag bröt mig ifrån gruppen och skyndade bort till hennes rum, hon såg förvirrat och tungt på mig när jag klev fram till hennes säng. Hennes handleder hade tjocka skärp som skulle förhindra henne att ta sig ur sängen ännu en gång utan någons tillåtelse. 

   ”försvinn...” mumlade hon innan hennes huvud föll åt sidan och hon somnade. Smärtan som spred sig i mitt bröst var oförklarlig på grund av det lilla ordet som kom ur hennes mun. Mina händer spändes runt stången vid hennes fötter, jag sänkte huvudet och knep ihop ögonen. Jag vet inte hur länge jag kommer klara det här... hur länge jag kommer kunna höra henne säga att hon inte vill ha mig här längre. Hur länge jag kommer klara av att se henne och veta att hon inte kommer ihåg mig, att jag inte kan röra henne på det viset, att jag inte kan prata med henne om saker bara hon skulle förstå. Jag behövde min Penny tillbaka, inte den här Penny. Det här tjejen var kall, elak och frånvarande. Hon ville inte ha något med oss att göra. Med mitt sinne bestämt återvände jag ut i korridoren med händerna nedkörda i fickorna. 

   ”Justin?” 

   ”jag åker nu, vi kör igång nu” jag kastade en blick på Scooter. 

   ”vad?” frågade han förvånat och allas ansikten fick identiska kopior utav hans egen förvåning. 

   ”kör igång, vi åker ut i världen och får folk att tro. Får folk att må bra, får folk att le, få folk att skratta, skrika, tro. För jag gör det inte längre, men någon måste väl” med dem orden lämnade jag korridoren och drog upp luvan till min munkjacka upp över huvudet. Hon får som hon vill.

amen, hörni? vad gör Justin? lämnar han nu? =O 

tycker ni han gör rätt? vad tycker ni om Penny i dagsläget? xP  VAD TYCKER NI!?!?!?!?!?!? =)

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT O NI FÖRSTÅR INTE HUR MYCKET DE MOTIVERAR MIG TILL ATT SKRIVA ÄNNU SNABBARE O VERKLIGEN TA MIG TIDEN! 

TACK FÖR ALLT STÖD JAG FÅR, DET ÄR HELT OTROLIGT ATT JAG HAR SÅ FINA LÄSARE! FINNS INGA BÄTTRE. =) ATT NI TROR PÅ MIG. det är så sjukt galet att läsa hur ni säger att jag skulle kunna lyckas som författare om jag ville... herregud, TACK! ♥

puss&kram.