Kapitel 77 - Försvinn

PREVIOUS:  Jag grep tag i de båda öglorna med ett varsitt finger och drog, till min förvåning delade den på sig och för ett ögonblick fasade jag över att jag hade haft sönder den men den stannade samman. Förundrat studerade jag saken i min hand, jag drog fingertoppen över sidorna som hade uppenbarat sig när jag drog den isär. Plötsligt sved till det i mitt finger och jag drog häftigt till mig min hand medan jag slängde ifrån mig den silvriga saken. Med ett kling landade den i golvet. Jag förvred ansiktet medan jag såg ner på mitt finger som var täckt utav något rött. Det sved illa och det kom endast ny röd vätska när jag drog bort det första. 

   Jag såg på det röda på mitt finger och sedan på den silvriga saken på golvet, klumpen lättade i magen vid synen utav de båda kombinerat. Varför? Fundersamt tog jag upp fenomenet från golvet igen och studerade den. Jag drog fingret lösare över den vassa sidan ännu en gång. 

    Jag lät blicken vandra över min andra hand tills den fann min handled. Detta var lösningen! 

 


 

Justins Perspektiv. 

   Med en suck sträckte jag mig efter dörrhandtaget innan jag öppnade dörren. Till min förvåning bemöttes jag utav ett tomt rum bortsett från Bubble som låg där han legat när jag lämnat rummet. Ingen skymt utav Penny. Jag rynkade frågande på pannan, vart tog hon vägen? Jag vände mig mot toalettdörren och kände på handtaget med den var låst. 

   ”Penny?” frågade jag men fick inget svar. Plötsligt ekade ett lågt gnäll från rummet och oro fyllde mig. ”Penny, vad gör du därinne?” återigen fick jag inget svar, Ryan klev i nästa sekund in genom dörren med Chaz på kryckor efter sig. De bådas glada leenden byttes ut mot frågande när de såg mig vid dörren. 

   ”vad gör du?” frågade Ryan förvirrat.

   ”hitta en sjuksköterska” sa jag lågt och Ryan skyndade sig efter en stund ut genom dörren igen. 

   ”vad är det som händer?” frågade Chaz och kom fram till mig. 

   ”jag vet inte, men det är något som inte känns rätt” mumlade jag medan jag fiskade upp mina husnycklar innan jag fort började vrida runt låset. Det klickade till och snabbt slet jag upp dörren.

   ”oh my God...” synen framför oss var hårresande och gjorde mig illamående. Penny satt i mitten utav rummet med en sax i hennes ena hand som var halvt täckt utav blod lika som hennes båda underarmar. Hon flög upp från golvet med stora ögon och tappade saxen i förvåning vid dörrens smäll mot väggen. Hon stirrade på oss med tårar i ögonen. 

   ”vad gör du? Vad försöker du göra? Vad... jag...” rabblade jag osammanhängande och förtvivlat men hon enbart stod fastfrusen i golvet med blicken på oss. Blodet rann nu längst hennes armar och droppade ner på golvet. Jag tog ett steg mot henne. 

   ”nej!” utbrast hon högt. ”nej... jag... j-jag vill inte... f-försvinn!” hon skakade frenetiskt på huvudet. ”för mycket... ont... j-jag vill inte... b-bort, ni måste bort!” jag stirrade oförstående på henne medan hennes ton höjdes högre för varje ord som lämnade hennes mun. Hon ville att jag skulle gå? Försvinna? Jag såg sedan hur hennes blick landade på saxen igen, genast slängde vi oss båda efter saxen. 

   ”nej, Penny! Jag tänker inte låta dig skada dig själv” jag lyckades gripa tag i den lilla saxen innan henne och hon kravlade sig genast bakåt på golvet innan hon stötte emot väggen. 

   ”vad vill ni? Vad vill ni alla!? N-ni... jag förstår inte! Jag vill inte, lämna mig bara ifred. Jag förstår inte vad ni vill, försvinn!” hon grepp tag om sitt huvud och knep ihop ögonen i ett förtvivlat försök att stänga oss ute. 

   ”vad är det som händer här?” jag vände på huvudet för att se dr. Edwards tillsammans med en manlig sjuksköterska i dörröppningen. Därefter verkade allt hända i en annan värld, en värld jag stod jag såg genom en fönster, de båda pratade lugnande med Penelope som inte verkade vilja lyssna. Sedan fylldes rummet utav skrik och Penny som vägrade ta emot hjälp. Vilket resulterade i att de fick sticka hennes med lugnande medel, jag stod i badrummets ena hörn med saxen fortfarande i ett hårt grepp. Dock kände jag inte smärtan som strålade i hela min höger arm eller tårarna som rann nerför mina kinder. 

   ”lämna mig ifred!”... ”försvinn”... ”ni måste bort!”...

   ”Justin? Justin...” jag kände mig som en sengångare, mina rörelser var stela och långsamma. Likaså min tankegång, det tog längre tid för mig att registrera min omgivning. Det tog sin tid innan jag förstod att det var mamma som stod framför mig, som försökte få mig att släppa taget om det vassa i min hand, som försökte få mig tillbaka till verkligheten. ”Justin, älskling. Släpp saxen är du snäll. Du blöder” med det endast fick mig att hålla hårdare. Jag måste hålla den borta från Penny.

   ”Justin, snälla du” min mammas röst lät trasig och tjock som om hon grät. ”Justin...” jag skakade på huvudet smått, hon ville att vi skulle försvinna. 

 

 

Jag granskade det vita bandaget som hade lindats runt min hand på grund av såret jag själv orsakat med saxen. Det var mjukt men samtidigt strävt. Låga röster hördes runt omkring mig medan mamma pratade lågt med Scooter och Allison, jag hade Ryan och Alfredo på en varsin sida bredvid mig. Jag kunde känna deras oroade blickar men orkade inte lyfta blicken för att svara någon utav dem. 

   ”hur kunde hon göra sådär mot sig själv? Jag förstår inte... jag...” Stacey var hysterisk och det fanns inget som kunde lugna ner henne heller. Hon fortsatte enbart tjuta ut saker som att hon inte förstod eller varför detta hände. 

   ”det är inte direkt första gången” korridoren blev knäpp tyst och man skulle kunna hört om man släppte en nål till golvet. Alla vände sig chockerat mot mig då detta var första gången jag yttrat mig på timmar. 

   ”vad menar du Justin?” frågade min mamma mig mjukt efter en stund, men jag lyfte inte blicken. Jag enbart fortsatte låta fingret stryka över bandaget innan jag suckade. ”Justin?” 

   ”3-4 år sedan skar hon sig dagligen” ett flämtning lämnade Staceys mun innan hon kved till. ”hon gjorde det på grund av alla problem er familj hade, hon kände att hon behövde bära all tyngd. Det var hennes uppgift att se till att allt fungerade. Hon höll på att gå sönder, för att då lätta på trycket...” jag svalde djupt fortfarande med blicken ned riktad. ”benen, hon skar sig på benen. Vid ljumskarna, precis vid troskanten så ingen skulle kunna se det” 

   ”vi började prata om hur mitt liv påverkade henne, allt negativt som kommer med det. Hat. Hon berättade att hon alltid blivit mobbad och retad genom sitt liv, att hon lärt sig hantera det på ett bättre sätt än hon brukade. Jag blev förvirrad och hon förklarade. Visade ärren på hennes ben. Ett halvår höll hon på tills Spencer kom på henne. Ett halvår skar hon sig. Ensam på badrumsgolvet”  

   ”du ljuger” jag spände käkarna vid ljudet utav Johns röst. 

   ”varför skulle jag? Varför skulle jag ljuga om något sådant seriöst som det här!?” först nu vände jag upp blicken för att stirra kallt och rasande på John. Han må vara Pennys pappa men jag hade nog aldrig varit så trött på en människa som honom. Det enda han har gjort sedan jag känt honom är att sprida kaos runt sig. Och jag var trött på honom. 

 

*

 

”hon behandlas just nu under morfin som gör henne på tok för trött för att göra något och vi har tagit hand om hennes handleder” informerade dr. Edwards. ”på tala om det, vi anser att det vore bäst för Ms. Hawkin om hon flyttades till ett psyk hem där hon kan få en riktig behandling” 

   ”ett psyk hem!?” ekade jag förvirrat. ”behandling? För vad?” 

   ”på ett psyk hem skulle hon kunna få ständig uppvaktning för att förhindra fler självmordsförsök samt få hjälp med hennes depression” depression... vad talade hon om? Var Penny deprimerad? Var det det som fick henne att göra som hon gjorde? ”Penny har kommit bort från ‘bebis åren’ och tagit sig fram till där hon faktiskt börjar känna mer, där hon börjar ta in sin omgivning. Där hon börjar reflektera på hur saker görs, varför de görs, hur det görs. Den första känslan som då bubblade till ytan var depression, troligen eftersom hon känner att det är något som saknas. Samt förväntningarna, även om ni inte gör det medvetet så ser hon på er att det är något ni förväntar er av henne som hon inte har en aning om vad det är” jag svalde. Var vi medhjälpare till hennes självmordsförsök? Klumpen i magen växte sig större och illamåendet sköljde över mig. 

   ”gör vad som kommer hjälpa Penelope bäst” yttrade sig Stacey och dr. Edwards nickade till svar innan hon försvann bort längst korridoren. Hon skulle in på psyk hem... 

   Jag bröt mig ifrån gruppen och skyndade bort till hennes rum, hon såg förvirrat och tungt på mig när jag klev fram till hennes säng. Hennes handleder hade tjocka skärp som skulle förhindra henne att ta sig ur sängen ännu en gång utan någons tillåtelse. 

   ”försvinn...” mumlade hon innan hennes huvud föll åt sidan och hon somnade. Smärtan som spred sig i mitt bröst var oförklarlig på grund av det lilla ordet som kom ur hennes mun. Mina händer spändes runt stången vid hennes fötter, jag sänkte huvudet och knep ihop ögonen. Jag vet inte hur länge jag kommer klara det här... hur länge jag kommer kunna höra henne säga att hon inte vill ha mig här längre. Hur länge jag kommer klara av att se henne och veta att hon inte kommer ihåg mig, att jag inte kan röra henne på det viset, att jag inte kan prata med henne om saker bara hon skulle förstå. Jag behövde min Penny tillbaka, inte den här Penny. Det här tjejen var kall, elak och frånvarande. Hon ville inte ha något med oss att göra. Med mitt sinne bestämt återvände jag ut i korridoren med händerna nedkörda i fickorna. 

   ”Justin?” 

   ”jag åker nu, vi kör igång nu” jag kastade en blick på Scooter. 

   ”vad?” frågade han förvånat och allas ansikten fick identiska kopior utav hans egen förvåning. 

   ”kör igång, vi åker ut i världen och får folk att tro. Får folk att må bra, får folk att le, få folk att skratta, skrika, tro. För jag gör det inte längre, men någon måste väl” med dem orden lämnade jag korridoren och drog upp luvan till min munkjacka upp över huvudet. Hon får som hon vill.

 


 

amen, hörni? vad gör Justin? lämnar han nu? =O 

tycker ni han gör rätt? vad tycker ni om Penny i dagsläget? xP  VAD TYCKER NI!?!?!?!?!?!? =)

 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT O NI FÖRSTÅR INTE HUR MYCKET DE MOTIVERAR MIG TILL ATT SKRIVA ÄNNU SNABBARE O VERKLIGEN TA MIG TIDEN! 

TACK FÖR ALLT STÖD JAG FÅR, DET ÄR HELT OTROLIGT ATT JAG HAR SÅ FINA LÄSARE! FINNS INGA BÄTTRE. =) ATT NI TROR PÅ MIG. det är så sjukt galet att läsa hur ni säger att jag skulle kunna lyckas som författare om jag ville... herregud, TACK! ♥

 


puss&kram. 


Skriven av: Julia Johansson

Underbart bra! Skulle väldigt gärna läsa mer sv dina noveller. Men har läst alla nu och är på denna just nu:) du skriver så sjukt bra:D

2013-06-04 @ 21:51:11
Skriven av: JEN..<3

han borde kyssa henne, då får hon säkert tillbaka minnet!! grymt skrivet också! <3

2013-06-04 @ 21:51:59
URL: http://justinblogg.blogg.se
Skriven av: Jessica

Omg, meeeer!!

2013-06-04 @ 21:55:49
Skriven av: Hanna

otroligt bra kapitel! Hoppas verkligen att Penny snart kommer att komma ihåg något som har med Justin och hennes riktiga liv att göra... <3

2013-06-04 @ 22:07:57
Skriven av: Kelly

Jag gråter!! BTW jag gillar.inte penny.men län det inte va så att.ngn kramar henne och hon får tillbaka minnet och de ringer Justin som kommer tillbaka/

2013-06-04 @ 22:19:08
Skriven av: Alexandra

Jätte bra kapitel! Meraaa! :D

2013-06-04 @ 22:54:00
Skriven av: Ebba

Åååååååh </3 jag vill bara att penny ska minnas Justin nu </3

2013-06-04 @ 23:01:20
URL: http://mybieberlovestorys.blogg.se
Skriven av: Adina

:( Meeer nuuuuuu!

2013-06-05 @ 06:56:55
Skriven av: Fanny

Jag tycker att hon ska typ börja undra och så vart Justin är!
Jätte bra, så spännande!

2013-06-05 @ 07:36:43
Skriven av: Evelina

Super bra!

2013-06-05 @ 09:27:53
Skriven av: Julia

NEEEj åh får ångest, åh grät så mycket..orka inte med mig själv hahaha. Du skriver så himla braaaaa!! Åh Penny måste få tillbaka minnet :( Jag förstår varför Justin lämnar, det är ju inte hennes eller hans fel att det blev såhär men ååh hon måste få sitt minne tillbaka så att de get back together <3 :/

2013-06-05 @ 10:44:28
Skriven av: Jossan

Om du var författare skulle jag köpa minst 20 exemplar av varje bok.
Nu om kapitlet, omg jag typ grät! Så hemskt :(( Jag tycker ändå Justin gjorde rätt men jag tycker att penny snart borde känna att någon saknas... Super bra i vilket fall!! Vill läsa meeeeer skynda skynda skynda med nästa! <3 :-)

2013-06-05 @ 13:29:31
Skriven av: Bella

Vaa, neeej! Penny måste bli bra och normal inan justin sticker :O nästa, så sjukt grymt bra!!

2013-06-05 @ 13:49:27
Skriven av: Celebnovell

OMG OMG OMG!!! :OO

2013-06-05 @ 14:04:54
URL: http://celebnovell.blogg.se
Skriven av: Anonym

Alltså Nej!!!!!!! DU FÖRSTÅR INTE HUR MYCKET JAG ÄLSKAR DIN NOVELL! JAG DÖÖÖÖR! DETTA ÄR INTE BRA! kommer sitta inne hela sommarlovet och kolla din blogg varje minut! ÄLSKAAAAAAR DEN!! DU ÄR BÄÄÄÄÄST!!!

2013-06-05 @ 14:28:35
Skriven av: felicia

ååååh herre guud!! Gråter fan nu, åker iväg TRE JÄVLA VECKOR O KOMMER INTE KUNNA LÄSA NÅGOT!!! Får jävla dampryvk nu alltsååå

2013-06-05 @ 14:32:43
Skriven av: biebersfru

ohh nej måste hon vaar dum?? penny asså låt henne komma tillbaka! skitbra mer

2013-06-05 @ 15:11:20
URL: http://justinnovell.devote.se
Skriven av: Liv

Grät skit mycket till detta kapitlet :) Awesome kapitel!!!!

2013-06-05 @ 15:15:31
Skriven av: Emilia<3

Sjukt bra!! Men snälla kan typ inte Justin säga en värdefull mening för Penny så att hon kommer ihåg?

2013-06-05 @ 16:14:18
Skriven av: Maddo <3

OMG! Ska Justin lämna? Nej gud! Nu måste du lägga upp nästa kapitel! innan jag dör av längtan! :)

2013-06-05 @ 18:32:48
Skriven av: Goda

Nu fick jag lite blandade känslor.. För det första blev jag helt superglad av att kapitlet var så sjukt perfekt o allt, för det andra så var jag helt besviken på Penny men i get her, för det tredje..aja ska inte rada upp alla. Iaf Linn är bäst, ingen protest!

2013-06-06 @ 08:52:09
Skriven av: cicci

omg! när kommer nästa kapitel? ett länkbyte?
kram<3 svara i min blogg

2013-06-06 @ 11:45:09
URL: http://cicciiz.blogg.se
Skriven av: Anonym

Det här kapitlet var så sjukt bra. Börjae typ gråta för visste inte vad jag skulle göra askfjjfngjanfikeakmfskvfmeaq

2013-06-06 @ 13:43:30

Ditt Namn:

Kom ihåg mig?

Din E-postadress: (Publiseras Ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback