Kapitel 78 - Han Var Alltså Inte Betydelsefull

PREVIOUS:   ”Justin?” 

   ”jag åker nu, vi kör igång nu” jag kastade en blick på Scooter. 

   ”vad?” frågade han förvånat och allas ansikten fick identiska kopior utav hans egen förvåning. 

   ”kör igång, vi åker ut i världen och får folk att tro. Får folk att må bra, får folk att le, få folk att skratta, skrika, tro. För jag gör det inte längre, men någon måste väl” med dem orden lämnade jag korridoren och drog upp luvan till min munkjacka upp över huvudet. Hon får som hon vill.

 


 

Dagarna flöt iväg medan de två tonåringarna gick sina skilda vägar, Justin startade igång sin turné till hans fans lycka. Men inget han gjorde var utav genuin och ren lycka. Alla leenden han pressade fram var stela och udda, falska. Han gjorde konserterna som en distraktion från sina tankar, hans team såg klart och tydligt att deras artist som de alla älskade och brydde sig så mycket om inte alls mådde det minsta bra. Men inget de sa fick honom att ge sig, han ville inte ta en paus. 

   Han ville inte åka hem till sitt hus för att bli lämnad ensam med sina tankar, med sina minnen, med det ekande tomrummet i bröstet. Han stängde dock fortfarande in sig själv på hotellrummen, på sitt rum i bussen, pratade endast vid tilltal men annars höll sig tyst. Djupt nedsjunken i mörkret där han tillsätts glida runt i ingenting medan han försökte ignorera allt annat. 

   Penny å andra sidan hade gjort framsteg på psyk hemmet där hon hade fått hjälp med depressionen hon stred med samt börjat lära sig mer om hur samhällen fungerade, familjerelationer och viktiga saker man behövde veta för att klara sig ute bland andra. Hon kom fortfarande inte ihåg en endaste glimt från sitt liv men hon förstod nu att mannen, John och kvinnan, Stacey var hennes mamma och pappa. Hennes familj - de var hennes vägledare och hade fört henne in i denna värld så mycket visste hon än. 

 

   ”please come back to us Justin, we miss u. #SmileJustin” 

   ”all I wish for is for Penelope to get her memory back so she can bring back the smile on Justin’s face. It’s not real anymore.” 

   ”this is stupid, r u going to break down becoz of a girl? Faggot” 

   ”I get that u love her but come on...” 

   ”we love u always Justin, take your time. #PenelopePleaseRememeber” 

 

   Världen hade egna ord att säga om paret ‘Jenelope’ som hos många klassificerats som de sötaste paret som existerade på Jorden medan andra hatade de två tillsammans. Alla hade ord att skriva som Justin sedan läste, ord som fick honom att endast må sämre men ändå läste han dem. 

   ”vi tror att du är redo att åka hem” var orden som yttrades till Penelope den 17:e november på psyk hemmet, hon såg upp från boken hon läst. Det hade gått trögt i början att börja läsa men efter några sidor flöt det som vanligt och hon hade inga problem att läsa orden på papperna. 

   ”dags för konserten, Justin” var orden som yttrades till Justin samma dag där han satt i hopkurad i soffan med huvudet på armstödet, konserten i Houston där fansen redan stod och skrek efter honom. Hade höga förväntningar på den största popsensationen som levde, Justin suckade lågt men reste på sig. Med nedsänkt huvud gick han med en grupp människor efter sig bort mot scenen, solglasögonen satt framför hans ögon och skymde de tårfyllda och uppgivna ögonen som nu för tiden pryde Justin Biebers ansikte. 

 

 
 

Penelopes Perspektiv. 

   ”detta är vårt hem” berättade Stacey mjukt medan vi steg in i vardagsrummet som tillhörde huset de tagit mig till. Så det är såhär ett riktigt hus ser ut, tänkte jag, jag hade endast sett hus genom bilder och på tvn. 

   Stacey och John var försiktiga, nästan nervösa i sina meningar och rörelser som om jag skulle gå sönder vilken sekund som helst. Jag hade lärt mig att acceptera dem eftersom de är vad kallades min familj, men resten utav gänget från den hemska tiden i sjukhuset var inga jag ville umgås vidare med. Obehag var vad jag kände när jag såg deras ansikten, killen Justin hade i alla fall gjort vad jag bett om och försvunnit. Jag hade inte sett honom på en väldigt lång tid nu men jag kan inte påstå att jag ville ha honom tillbaka. 

   ”jag ska visa dig ditt rum” mumlade Stacey innan hon tog ledningen genom huset, tyst gick jag efter henne. Juste, de hade berättat att jag hade ett eget rum i huset som bara var mitt. Ett... sovrum hette det. Hon ledde vägen uppför en trappa innan hon tog till höger genom en kort korridor innan hon stannade framför en dörr. Hon nickade mot handtaget innan hon log snett och försvann. Jag såg efter henne innan jag vände mig mot dörren igen, försiktigt grepp jag tag om handtaget innan jag fick upp dörren. Rummet var stort och fyllt utav grejer, hälften hade jag ingen aning om vad de var för något. Det enda jag kände igen var en säng som stod till vänster från dörren, även den var stor och det låg ett täcke och en massa kuddar i den. 

   Sedan kände jag även igen bordet ståendes mittemot mig samt stolen framför och ovan satt stora fönster som lät ljuset strömma in. Med små steg gick jag in i rummet och snurrade långsamt runt för att kunna se allt. Ännu ett föremål fann jag bekant när jag såg spegeln hängandes till höger om dörren intill ett till litet bord belamrat med saker. Vad det var hade jag ingen aning om. Jag la på hjärnan att jag behövde be Stacey förklara för mig. 

   Min blick vandrade vidare till den stora väggen där ett stort kvinnoansikte satt fast på den stora ytan. Jag rynkade förbryllat på pannan, hur kom det dit? En lös knackning ekade från dörren och jag vände mig genast om för att se Stacey sticka in huvudet. 

   ”vad tycker du?” frågade hon nyfiket. Jag drog fundersamt på munnen. 

   ”fint... antar jag. Dock vet jag inte vad mycket är” svarade jag och hon log mjukt. ”vad är det här till exempel” jag tog upp en låg pinne med fransar i ena änden från bordet vid spegeln. 

   ”det där är en pensel, du använder den när du målar” 

   ”målar?” frågade jag förvirrat. 

   ”du brukade... ehm... ja, det på väggen där är en målning precis som alla tavlor som hänger på väggarna och står på golvet” berättade hon. ”du använder penseln för att måla ut färg” det lät spännande det hon pratade om, att någon har lyckats göra...  målningen som satt på väggen. 

   ”vill du prova?” frågade hon sedan försiktigt. 

   ”jag?” kontrade jag förvånat och hon nickade glatt innan hon fort började förbereda saker på bordet vid fönstret. Minuter senare satt jag på stolen med penseln i handen. ”och nu då?” frågade jag osäkert och kikade upp på Stacy. 

   ”nu doppar du den försiktigt i färgen innan du för den till pappret och... målar” jag gjorde som hon sa och tvekade innan jag placerade den fransiga sidan mot pappret och gjorde ett streck. Jag la huvudet försiktigt på sned medan jag granskade färgen, varför låg det något bekant över detta? Precis som med allt annat som folk berättade för mig hur man gjorde... 

 

*

 

Måndag, 25:e November. 

   ”Stacey, Stacey!” skrek jag högt och panikslaget genom huset, sekunder senare kom hon inspringandes med ett skrämt och oroligt ansiktsuttryck.

   ”vad? Vad är det som har hänt?” frågade hon andfått. Jag pekade hastigt ut genom fönstret på det vita som föll från ingenstans innan det landade på marken. 

   ”titta, det är något som är fel med molnen. De håller på att gå sönder!” men Stacey enbart skrattade när hon följde mitt finger och såg ut genom fönstret, jag rynkade frågande på pannan. Varför skrattar hon åt mig? Jag la irriterat armarna i kors över bröstet. 

   ”jag är ledsen gumman, men det är bara snö” förklarade hon, rynkorna försvann inte från min panna. Hennes svar gjorde mig endast ännu mer förvirrad. Snö?

   ”det håller på att bli vinter och när det är vinter så snöar det. Det som faller kallas snöflingor och drar med sig kylan” jag såg ut genom fönstret med helt nya ögon. Snöflingor... dem var vackra. 

   Fort ställde jag mig upp och plockade till mig ett ritblock och blyertspennorna samt ett sudd innan jag satte mig vid fönstret igen där jag snabbt började skissa på en snöflinga. Jag hade endast utvecklat mitt målande sedan Stacey visat mig hur jag skulle göra och jag älskade det. Det var avkopplande. Plötsligt kände jag hur några få hårslingor lyftes från mitt huvud men visste att det endast var Stacey så jag koncentrerade mig på pappret igen. 

   ”vad vill du göra med håret förresten?” frågade hon sedan. 

   ”hur menar du?” jag såg upp från pappret med rynkade pannan. 

   ”ja, vill du klippa dig eller färga det på nytt?” fortsatte hon, jag fortsatte se oförstående på henne. 

   ”kan man klippa av det?” utbrast jag sedan med hakan hängande, ännu en gång skrattade hon till åt mig. Men på ett rart sätt. 

   ”jajamensan, det kommer växa ut igen” svarade hon och jag drog förvånat på munnen. Jag grep tag i en hårslinga och såg ner på den ljusa hårstråna. 

   ”vad borde jag göra?” frågade jag och såg upp på Stacey som log vänligt. 

   ”tja... kanske borde du klippa ganska mycket eftersom det är väldigt slitet” hon la huvudet på sned medan hon granskade mitt hår. Jag nickade förstående. 

   ”okej” sa jag. ”men vad menar du med färga då? Det är väl såhär det ska se ut?” 

   ”nej, detta är inte din naturliga färg. Man kan med hjälp utav färgningsmedel få håret till vilken färg som helst” jag drog förvånat på munnen åt detta faktum. Vilken färg som helst... 

   ”min naturliga? Vilken är det då?” frågade jag sedan. 

   ”mörkbrunt ungefär, som din utväxt” svarade hon och pickade mig löst vid min bena för att demonstrera vad hon menade med utväxt. Jag nickade återigen. ”så hur vill du göra?” 

 

 

En timme senare såg jag upp från golvet och in i spegeln, genast började jag vända och vrida på huvudet för att kunna se håret från alla håll och kanter. Det var nu axel långt och den bruna färgen var tillbaka. Jag gillade det. Mycket. 

   Stacey stod några steg bakom mig med ett leende på läpparna. ”du blev väldigt vacker, Penelope” 

   Jag log generat. ”tack så mycket och tack för hjälpen” hon nickade innan jag gick förbi henne och  tillbaka till fönstret för att se att det hade lagt sig ett tunt lager med snö på marken. Jag tog upp ritblocket igen och fortsatte på snöflingan. Jag studerade en stund mitt färdiga verk innan jag började bläddra mellan de andra sidorna.

 

 

   Min blick fastnade sedan på en teckning utav en pojke och en flicka som stod med pannorna mot varandra, flickan hade sina händer runt pojkens vrister och sedan höjt dem mot bröstet. ”I Miss You” stod det över teckning. En lustig känsla spred sig i mitt bröst vid synen utav flickan och pojken tillsammans med orden. 

   Något naglade sig fast i min mage och förde tårar till mina ögon, vad är det som händer? Samma tomma känsla öppnade inom mig och jag spände käkarna för att inte skrika högt. Jag förstod den inte. Känslan. Jag bläddrade fram till ett ny tom sida innan jag började skissa på en helt ny teckning, jag flämtade högt när jag senare lutade mig tillbaka för att se vem jag hade ritat. Detaljerna var läskigt lika, det var som om personen lagt sig på pappret och inte skapats utav min penna. 

   Jag hade ritat Justin... 

 

 

Spencers Perspektiv. 

   Jag drog kappan tätare omkring mig medan jag gick längst trottoaren, vinden bet i mina kinder och snöflingorna stack i mina ögon. Jag hatade vintern, bokstavligen. De tjocka kläderna, de stora, skorna, snön, jag var inget stort fan utav julen heller faktiskt. Förstod inte riktigt varför alla gjorde så stor grej utav det. Jag svängde in på Ryans uppfart och knackade fort på dörren medan jag stampade på stället för att hålla värmen. Låset i dörren rasslade till innan den slog upp.

   ”flytta!” utbrast jag högt och tryckte mig in i det varma huset. Jag hörde hur Ryan skrattade bakom mig. 

   ”för all del, välkommen in” retades han och jag himlade med ögonen innan jag knäppte upp jackan och hängde den på en krok under hatthyllan. Jag följde honom sedan genom huset och bort mot hans sovrum där Chaz, Ana, Nolan och Mitch redan satt samlade. Chaz som nu var helt återställd studsade upp vid synen utav mig och gav mig en kram. Jag hälsade sedan lika glatt på de andra innan jag tog mig en plats på Ryans säng. 

   ”så hon går inte i skolan alls?” frågade jag efter en stund och Nolan skakade på huvudet. ”och hon tillåter inte att någon ser henne heller? Ingen som var med på sjukhuset?” återigen skakade de på huvudet. Jag stönade irriterat. 

   ”varför gör hon såhär?” frågade Ryan och tog orden ur min mun. ”men ännu viktigare, hur ska vi få henne att minnas för jag vet inte hur länge Justin kommer klara sig innan han totalt slutar fungera” 

   Justin. Den som tagit den här smällen värst. Jag hade sett honom i nästan vartenda tidning där de kokade ihop historia efter historia om vad som kan ha hänt och vad hans beteende kan bero på. Allt från att han tar droger, till att han har blivit en alkoholist på heltid eller att han tar ‘Jenelope’s uppbrott hårdare än normalt. 

   ”det värsta är ju att de gjorde ju inte ens slut, hon bara... glömde honom. Hur ska man kunna gå vidare från det?” jag lät blicken svepa över rummet på den andra. De skakade sorgset på huvudet. 

   ”har någon utav er pratat med honom?” frågade jag sedan. 

   ”vi har pratat med Alfredo eftersom Justin knappt svarar i telefonen, han har även minskat användandet utav Twitter även om jag tror att han fortfarande går in för att läsa vad som händer” jag nickade förstående. Hur hände detta? Hur hamnade vi här? 

 

 

Penelopes Perspektiv. 

   Jag stirrade på teckningen i mitt knä, återigen hade jag lyckats rita en kopia utav Justin. Flera dagar hade gått sedan jag ritat den första och jag förstod inte vad det var, men jag kunde inte sluta. 

   Varför? Ja, säg mig det. Jag har ingen aning. Jag vred loss den från blocket och la den bland de andra. En liten samling som fem ark hade hamnat på bordet. Alla hade de samma identiska ögon som verkade kunna genomborra mig även fast de inte var riktiga. 

   ”Penelope, det är mat!” hörde jag Stacey ropa från undervåningen. 

   ”okej, jag kommer!” ropade jag tillbaka innan jag såg på teckningen för ett ögonblick till. Jag skakade sedan på huvudet och la tillbaka pennorna för att sedan ta mig ner till köket där det doftade gott utav någon maträtt. Maten här hemma var verkligen tusen gånger bättre än maten jag fått på sjukhuset och det andra stället. 

   ”det doftar gott” smickrade jag när jag klev in i rummet. Stacey log tacksamt mot mig, John satt redan till bords med en tallrik fylld med mat framför sig. Jag gled ner i en stol mittemot honom och Stacey tog snart en plats bredvid honom. 

   ”kan jag fråga en sak?” yttrade jag mig efter att vi ätit under tystnad. 

   ”självklart, vad är det?” försäkrade Stacey vänligt och vände uppmärksamheten mot mig. Jag log snett och en aning blygt innan jag svalde. 

   ”jo, jag bara undrade. Ni är ju vad som kallas familj och ni båda betyder mycket för mig... därför... därför undrade jag bara... ehm... den där killen, Justin, på sjukhuset. Jag... ehm... jag har... jag vet inte, men det känns som om han också betyder något. Är han också familj?” frågade jag. Stacey stirrade förvånat på mig med hakan hängandes medan John verkade bita ihop käkarna på ett nästan argt sätt. Hade jag sagt något fel? Oroligt pendlade mina ögon fram och tillbaka mellan dem båda tills Stacey öppnade munnen men John hann före med ett svar. 

   ”nej, Justin är inte familj. Justin är en artist och du var bara ett stort fan utav honom” svarade han simpelt. Ett fan? Frågorna löpte amok i min hjärna men jag svalde dem istället för att yttra dem, jag kunde se hur Stacey kastade en blick på John som endast ignorerade henne. Jag svalde innan jag såg ner på maten framför mig. Han var alltså inte betydelsefull, jag var bara ett fan... 

 


 

låååååååååångt kapitel den här gången. nästan 3000 ord! =D hope u like. men detta kapitel blev lite som en visning vad som har hänt överlag. att Penny fått åka hem, Justin har åkt på turné men mår inte alls bra, hon vill inte inte träffa sina vänner o det lider dem av. 

men nu vidare till frågorna som alltid ställs i slutet utav kapitel... VAD SA JOHN?? ett fan, what the f**k!? hon drar slutsatsen att han är betydelselös? NEJ, VAD TYCKER VI OM DET HÄR!!?!?!?!?!?!?!?!?!? TELL ME. 

 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! NI KANSKE ÄR TRÖTTA PÅ ATT HÖRA DET MEN DE BETYDER ALLT! I LOOOOOOOVE U GUYS! ♥ TACK. PUSS&KRAM&GODNATT. 


Skriven av: Isabelle

ASSÅ VEM FAN TROR HAN ATT HAN ÄR DEN LILLE JÄVELN JAG SKA DÖDA HONOM GAAAAHACSWVEY HBIRBRMKJR damp. :'( #hatajohnforever

2013-06-06 @ 23:46:42
Skriven av: Jessica

JAG HATAR HENNES PAPPA! HAN KAN GÅ OCH DÖ!!!! Hon höll på att minnas men så förstörde han allt! NÄSTA KAPITEL SNART, snäääääälla. Din novell är som en drog för mig

2013-06-07 @ 00:04:31
Skriven av: Linnéa

OMG, alltså jag kan inte förklara hur mycket jag grät medans jag läste detta, gråter fortfarande. Vill bara att hon ska minnas Justin snart, mår dåligt med honom när jag läser allt.
Och hur kan hennes pappa säga så, jag blev fett arg och ledsen samtidigt över att han sa sådär till henne!
Sjukt bra!!!!!! Alltså du är seriöst bäst och kan knappt vänta tills nästa kapitel kommer ut! :)

2013-06-07 @ 00:14:56
Skriven av: Hanna Hoflin

Du dödar mig kvinna...

2013-06-07 @ 07:25:15
Skriven av: Fanny

Spännande✔

2013-06-07 @ 08:21:08
Skriven av: Anonym

Kan hon Typ hitta Ett/flera foton av hon och justin när dom typ håller om varandra och så börjar hon få något minne tillbaks som en flashback så får hon något att tänka på typ....

Awesome kapitel!!!!!

2013-06-07 @ 08:37:56
Skriven av: Adina

Herreguud va braaaaa :) Längtar tills nästa!

2013-06-07 @ 08:50:06
Skriven av: Erika

OMG!! BÄSTA JAG NÅGONSIN LÄÄÄÄST :D SNÄLLA MER IDAG?!?!?!?!

2013-06-07 @ 09:21:10
URL: http://erikaaskebjers.blogg.se
Skriven av: Evelina

Super bra!

2013-06-07 @ 09:30:24
Skriven av: Emilia<3

Jag håller med "anonym" att typ kan inte hon hitta ett eller flera foton på dem så börjar hon minnas? <3

Älskar din novell!!

2013-06-07 @ 09:57:10
Skriven av: Anonym

Omgg meeer

2013-06-07 @ 10:32:37
Skriven av: Alice

Det är grymt! Fortsätt så!

2013-06-07 @ 12:35:11
URL: http://dove.blogg.se
Skriven av: Saga

ASSÅ!! JÄKLA JHON! ALLT ÄR FAN HANS FEL! HAN ÄR EN IRRITERANDE JÄVEL!! Snääääällla kan inte hon hitta fler biler på henne och Justin? I typ hennes mobil eller nått så hon mins?! Eller det där halsbandet hon fick av Justin där det var en bild på dom två?? Och nått sms dom skickat till varan eller så? Jag får panik! Precis när hon börjar minnas så kommer han åååh! -.- Spencer kan väl förklara för penny hur det igentligen ligger till? Gaah!! Nu börjar jag närstan gråta jag blir så frustrerad :'(

2013-06-07 @ 12:50:27
Skriven av: biebersfru

skitbra meeeeeeer

2013-06-07 @ 17:06:27
URL: http://justinnovell.devote.se
Skriven av: rojinyao

Hej!
Jag heter Rojin och måste bara berätta att du skriver en helt underbar novell och jag älskar den!!! :)
Jag har seriöst suttit i en och en halv dag och läst hela din novell... Elr så långt som du skrivit.. :) jag har haft blandade känslor och nu måste jag bara skriva att jag hatar john!!! :) och du måste skriva fortsättningen så snart som möjligt...jag har oxå märkt att du uppdaterar riktigt ofta vilket är ett plus i kanten! ;) så fortsätt skriv, tjejen!! :) kör på!!! :)

Svar: hej! wow. tack så mycket, hur galet som helst att höra. =D tack, ja jag försöker uppdatera så ofta jag kan för att ge er läsare ngt att läsa. =P TACK, kram.
Linn Halldin

2013-06-07 @ 19:30:27
Skriven av: Jossan

As bra kapitel som vanligt! Kan inte vänta till det nästa! :D har massa grejer att skriva egentligen men jag är så trött nu ;) bäst iallafall :)<3

2013-06-08 @ 00:03:07
Skriven av: jasmina

vet du att Kapitel 71 - Dödförklarad 18:30 har 51 kommenter guud hater jonh asså fatar inte han och penny är släckt Hahhha<3

Svar: tro mig jag vet, totalt flippade ur när jag såg det. det är så otroligt galet! gah! hahahahha, nääääh kanske inte. xP kram.
Linn Halldin

2013-06-08 @ 13:27:32
URL: http://justonebieberstory.blogg.se
Skriven av: Goda

Nej fyfan.. detta är ju hemsk. Vill inte leva mer, hon har precis börjat komma ihåg nåt o så kommer han o brakar sönder allt. Usch, fy, skäms på han. Men du är super som vanligt, älskade kapitlet. <3

Svar: LEV KVINNA! xP hahah, tack så mycket. yep... börjar faktiskt bli lite irriterad på han jag själv. hahahah.
Linn Halldin

2013-06-08 @ 16:37:37
Skriven av: Stronglove

Så nu har jag gjort det :)

Svar: okej, fixar det! =D
Linn Halldin

2013-06-08 @ 18:55:05
URL: http://stronglove.devote.se
Skriven av: Fanny

Jag har lust att slå John även fast jag inte kan. Hahahahhah men hon får inte tror på det han sa. Jättebra :D

2013-06-08 @ 22:46:46
Skriven av: Celebnovell

OMG KVINNA VARFÖR SKRIVER DU SÅDÄR?
"Hjärtinfarkt över hela landet pga Linns novell." - kommer pryda varje tidning! :OOO xD
Superbra!!!

2013-06-09 @ 22:18:26
URL: http://celebnovell.blogg.se

Ditt Namn:

Kom ihåg mig?

Din E-postadress: (Publiseras Ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback