Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Jag flämtade, det var för mycket. Jag kvävdes. Jag kunde inte se, jag kunde inte röra på mig. Hur länge jag satt på golvet visste jag inte. Men ute hade det börjat skymma och himlen lös orange och rosa när jag väl återfick kontrollen över min egen kropp. Jag var utmattad och full av förvirran.

   Tårarna rann längst mina kinder medan jag grät tyst. Mitt huvud var sprängfullt med nya saker och jag kunde omöjligt veta vart jag skulle börja. Jag var tillbaka. Mina minnen var tillbaka. 

 

---

 

Paniken började fylla mig, varför visste jag inte riktigt. Jag var tillbaka. Vad hände?

   Jag ryckte häftigt till vid minnet utav bilkraschen som kändes läskigt riktig även fast jag satt trygg på mitt sovrumsgolv. Sjukhuset, jag hade träffat Jesse medan jag låg i koma, jag hade valt att gå tillbaka. Men det kom med konsekvenser som Jesse varnat mig om, konsekvenserna blev en stor minnesförlust. Hela mitt liv försvann. Jag försökte dra in luft i lungorna men det endast fastnade i halsen och jag snyftade högt. Jag begravde ansiktet i händerna och grät. 

   Jag hade sårat alla jag älskade. Jag hade glömt alla jag älskade, jag hade glömt allt som var viktigt för mig. Jag kom upp på fötterna och tog mig fram till spegeln. Mina ögon såg trötta ut, mörka ringar låg markant under dem och mitt nu korta hår stod rufsigt på mitt huvud som om jag inte borstat det på länge. Försiktigt drog jag handen genom mitt hår, även fast jag gjort denna förändring medan jag inte alls kom ihåg vad jag egentligen tyckte om då gillade jag det mycket i alla fall. Längden var underbar och jag var glad att se mitt bruna hår igen. Jag vände och vred på huvudet för att se likheterna som vi inte kunde hitta mellan mig och Chaz förut. 

   Chaz! Min bror. Jag drog en hand genom håret. Tack gode Gud att han hade klarat sig. Jag kunde inte förlora mer syskon, mer familj. Familj... Dem jag på senaste tiden börjat stöta bort. De var inte intressanta och ville enbart få tillbaka mitt minne, som jag då inte förstod vad det handlade om. Men nu önskade jag att de hade kunnat försökt mer och inte låtit mig smita hela tiden. 

   Stacey som hjälpt mig, som varit vänlig och visat mig att som jag borde kommit ihåg men inte gjorde. Lärde mig måla igen, lärde mig om snö, lärde mig vad allt i mitt rum var för något. 

   Och sedan John - pappa - som som vanligt inte var hemma mycket utan spendera majoriteten utav sin tid på jobbet. Pappa som enbart fått mig att tro att jag var ett simpelt fan utav Justin och inte vart vi egentligen stod.

   Jag flämtade häftigt till. Justin! Jag kved till och tårarna steg i ögonen ännu en gång innan de rann över kanten och nerför mina kinder. Älskade Justin som suttit hos mig varje dag. Justin som så förtvivlat försökt få mig att minnas igen, vilket i slutet han också fick mig att göra. Jag snyftade häftigt till. Jag måste se honom, nu. Jag måste berätta att jag är tillbaka. Jag måste berätta att jag minns. 

   Jag kom genast upp på fötterna och sprang mot dörren, jag vräkte upp den och sköt nerför trappan. ”vad är det som händer?” Staceys röst var orolig och förvirrad, hon klev ut genom köksingången med rynkad panna. John kom strax efter henne. ”Penny?” 

   Jag frös i steget, vad skulle jag säga till dem? ”jag kommer ihåg” viskade jag fram och tystnade spred sig genast i huset. Jag såg försiktigt upp på dem för att se deras uppspärrade ögon. 

  ”du-du-du vad?” stammade Stacey fram. 

  ”jag kommer ihåg, allt” svarade jag högre den här gången. Staceys ögon fylldes utav tårar innan hon höjde ena handen för att lägga den över munnen i misstro. ”och jag måste berätta det för Justin” 

   ”Justin?” snäste pappa bakom Stacey. Jag vände blicken mot honom och stirrade stint. 

   ”ja, Justin” fräste jag tillbaka. ”min pojkvän om du glömde det. Men jag antar att du gjorde det eftersom du glömde att berätta den lilla detaljen för mig, huh? Men hey, jag är ju bara ett fan eller hur!?” vred kokade inom mig nu. ”jag vet inte ens vem du är längre, sedan när gick du runt och slog folk? Först mig och sedan Justin” inte en enda känsla visades i hans ögon då han stod stel som en pinne och lyssnade på mina ord. 

   ”och jag har fått nog. Justin är den som verkligen förtjänar att höra att jag är tillbaka, även om han kanske har gått vidare...” jag svalde tårarna som strömmade till mina ögon vid tanken, nej låt honom inte ha gått vidare. ”han var där hos mig hela tiden” 

   ”så vaddå? Du säger att vi inte var det? Att vi inte stred varje dag i hopp om att du skulle få tillbaka minnet?” pappa röt tillslut ifrån och jag såg nästan äcklat på honom. 

   ”vart har jag varit de senaste månaderna? Jo, inte här i alla fall. Jag...” jag svalde och ville inte ens tänka på det innan jag skakade på huvudet och viftade med handen. ”jag orkar inte ta hand om det här nu, jag måste gå” jag hann endast ta några få steg mot hallen för än pappa var efter mig.

   ”åh, du går ingen stans unga dam!” jag snurrade genast runt. 

   ”jag kan gå vart fasen jag vill, du verkar också glömt den lilla detaljen att jag fyllde 18 för ett kort tag sedan! Du bestämmer inte över mig längre, du har ingen rätt att hålla mig inlåst här. Jag kan gå precis vart jag vill” jag struntade i skorna, jag struntade i allt och slängde mig ut genom dörren. Den friska luften träffade mitt ansikte och jag andades in. Jag kastade huvudet från sida till sida medan jag tänkte på vart jag skulle ta vägen. Min telefon... Fort började jag leta i mina fickor men insåg ganska snart att jag inte hade någon. Den jag haft innan blev mosade i kraschen och jag har inte haft någon ny sedan dess. Sådan hög teknologi skulle bli alldeles för mycket för min senila hjärna, men nu förbannande jag mitt liv för att jag inte hade fått en telefon. Istället satte jag fart mot Justins mormor och morfars hus i hopp om att han befann sig där, jag hade ju träffat honom tidigare idag men vem vet om han var kvar eller inte. 

   Andfått såg jag hur huset närmade sig och bankade högt på ytterdörren innan jag tog ett steg tillbaka, dörren låste snart upp och en förvirrad Bruce stod sedan på andra sidan dörröppningen. 

   ”hur kan ja-” började han men tystnade vid synen utav mig. ”Penny?” 

   Jag nickade häftigt. ”hej Bruce” 

   ”du vet vad jag heter” återigen nickade jag. ”ä-är du?” 

   ”frisk, tillbaka, full utav minnen. Ja” svarade jag och sekunden efter omfamnades jag utav två kraftigt armar och jag stelnade chockerat till innan jag skrattade. ”är Justin här?” frågade jag när han släppte mig och vi stod i hallen. Han skakade sorgset på huvudet. 

   ”han åkte för bara någon timme sedan” svarade han. ”han hade jobb att göra i LA” jag svalde ner besvikelsen som sköljde över mig. Han var inte här. ”men jag har två andra här som nog gärna vill träffa dig” jag såg på honom med höjda och frågande ögonbryn. Vi klev in i köket och jag höll nästan på att kollidera med en annan kropp då den var på väg ut och jag tog vingligt ett steg tillbaka. Jag såg sedan upp för att mötas utav ett par bruna ögon och en mun full med mat. Chaz.

   Innan jag hann tänka hade jag slängt mig om hans hals och kramade honom hårt. ”P-Penny?” hörde jag honom stamma osäkert. Jag lutade mig tillbaka med tårfyllda ögon och ett snett leende. 

   ”hej Chazie” svarade jag men han enbart fortsatte stirra på mig. 

   ”är det här ett skämt eller?” frågade han sedan och jag skakade roat på huvudet. 

   ”detta är inget skämt, jag är här på riktigt och-” jag hann inte längre för än han drog in mig hårt mot sin kropp och nästan kvävde mig. Snart kände jag ett till par armar runt mig och jag såg upp för att se Ryan, jag log brett och lirkade loss ena armen för att lägga den om hans hals. 

   ”du är tillbaka” hörde jag sedan Chaz mumla. ”hur?” vi släppte taget om varandra och jag tog ett steg tillbaka så jag kunde se på dem båda. 

   ”Justin” svarade jag sedan med ett leende. Är inte du lite för gammal för att gå på dagis? Den första meningen han någonsin sagt till mig, meningen som var början på vår vänskap, meningen som var början på vår framtiden. Meningen som betydde att för mig. 

   "herregud, Justin" Chaz slog sig för pannan. "har-har du?" jag skakade på huvudet. 

 

 

"åh, han svarar inte" frustrerat la jag på luren för säkert femtioelfte gången, fortfarande bemöttes jag utav telefonsvararen som berättade att han inte kunde ta emot samtalet just nu. 

   "han sitter säkert på planet fortfarande" mumlade Bruce från soffan. 

   "åh, vad ska jag göra?" utbrast jag förtvivlat. Ju mer jag tänkte på honom, ju mer saknade jag honom med vartenda fiber i min kropp. Jag ville ha honom här, jag ville veta om vi någonsin kunde gå tillbaka till det vi en gång var. Med armarna korslagda över bröstet vände jag med tveksamt mot killarna. 

   "han... han har inte.. ni vet, gått vidare då?" frågade jag. "för då vill jag att han ska fortsätta vara lycklig, då-" 

   "är du galen, kvinna?" Ryan tittade på mig som om jag blivit tokig. "han har varit som ett vandrande skal sedan han lämnade sjukhuset för lite mer än ett halvår sedan. Inget kunde få honom glad, han gjorde vad han behövde och sedan stängde han in sig själv på ett rum. Han hade och har fortfarande inga som helst tankar på att gå vidare" mina ögon fylldes av tårarna ännu en gång över att höra vad jag orsakat honom. Jag kramade mig själv och sänkte huvudet lite, åh älskade Justin. 

   "åk" jag höjde huvudet för att se frågande på Chaz som såg blankt tillbaka på mig. 

   "vad?" frågade jag förvirrat. 

   "åk till LA" förklarade han. 

   "men-" 

   "vi kommer efter, bry dig inte om oss just nu. Bara åk, få den Justin vi alla känner tillbaka" han hade nu rest på sig och grep tag i min vrist innan vi sekunder senare var i hallen följd utav Ryan. "vi hjälper dig packa och bokar flygbiljett" 

 

*

 

"HUR KUNDE DU LJUGA FÖR MIG DÅ!?" skrek jag förtvivlat. Mina väskor var packade med allt jag ägde och Bubble var instoppad i sin bur. Allt hade gått lätt och enkelt tills pappa ville ha ett ord med i leken. 

   "jag trodde jag har gjort det kristallklart om vad jag tycker om Justin" väste pappa giftigt. 

   "och jag trodde jag hade gjort det kristallklart att jag absolut inte brydde mig om vad du tyckte" Chaz och Ryan stod en aning obekväma bakom mig medan de vittnade till vårt gräl. Jag förstod inte varför pappa envisades med att stoppa mig varje gång då han visste att det inte var till någon nytta. Inget kunde få mig att välja bort Justin, inget. 

   "jag är 18 år nu pappa, och jag har rätten att ta egna beslut. Jag har rätten att flytta hemifrån, jag har rätten att åka iväg utan att be er om lov, jag har rätten att göra precis vad jag vill utan att ni kan säga så mycket som ett pip om det. Så bara sluta och låt oss alla slippa detta” jag slog lamt ut med armarna medan jag såg sorgset på honom, han hade åldrats. Detta hade tagit hårt på honom men han hade ett konstigt sätt att visa det på. Ett konstigt sätt att visa mig kärlek och oro. Detta fick mig inte att vilja stanna, det fick mig endast att åka så långt bort jag kunde. 

   ”jag hämtar bilen” hörde jag Ryan mumla bakom mig innan dörren öppnades och stängdes. 

   ”jag vill kunna åka härifrån och känna mig välkommen tillbaka, jag vill kunna le när jag tänker tillbaka på er och inte sorg. Du måste släppa taget pappa” han såg på mig en lång stund innan jag såg till min förvåning hur hans figur sjönk ihop och grymheten i hans ansikte försvann. 

   ”hur ska jag kunna låta dig åka? Hur ska jag veta att du kommer klara dig därute? Hur vet jag att nästa samtal jag får inte kommer vara din dödsförklaring?” jag svalde och såg chockat på honom. 

   ”pappa...”

   ”jag har redan förlorat ett utav mina barn, mina två andra var med i en bilolycka och höll nästan på att dö. Som tur var klarade sig ena” pappa såg ömt på Chaz bakom mig innan han vände blicken mot mig. ”den andra tappade allt och jag kan inte undgå att skylla honom. Ni var på väg för att hämta honom på flygplatsen, hade ni inte åkt hade ni aldrig hamnat på sjukhuset. Jag inser att det kanske inte är rättvist men... jag skyller på honom” jag visste inte om jag skulle skrika eller gråta. Varför sa han det här nu? Varför sa han inte att han kände såhär för länge sedan? Varför nu när jag redan bestämt mig? 

   ”jag önskar att du sagt något tidigare pappa, men det finns inget som kan få mig att ändra mig nu. Jag måste åka” jag såg hur hans käke spändes innan han plötsligt vände om och gick. 

   ”Penny?” jag insåg inte att jag stod fortfarande kvar på samma ställe för än Chaz försiktigt la en hand på min axel. ”gråt inte” mumlade han innan han drog in mig i sin famn. Snart hördes en biltuta och vi förstod att Ryan var här med bilen. Tillsammans fick vi in väskorna i bagageutrymmet och sträckte mig efter dörrhandtaget till bilen när jag stelnade till. Vi behövde åka bil. 

   Kalla kårar gick nerför min ryggrad och illamåendet svällde upp inom mig. Skulle jag klara att åka bil? Såhär tidigt? Repriser från olyckan spelades om och om igen i min hjärna medan jag stod där fastfrusen i marken och handen utsträckt. 

   ”okej, så jag kom och tänka på att något sådant här kunde hända. Därför har jag din iPod här som du kan lyssna på samt kan du blunda hela vägen och tänka på precis allt annat än att vi åker en bil” Ryan steg fram till mig och skakade mig försiktigt, fumlande tog jag emot min iPod och stirrade ner på den. 

   ”det kommer gå bra Penny, jag lovar” jag såg upp på Chaz som verkade lika skräckslagen vid att åka bil som jag var. Jag nickade stelt och svalde innan jag sköt in hörsnäckorna i öronen och satte mig i baksätet. Jag knep ihop ögonen hårt och koncentrerade mig på melodin som jag snart insåg tillhörde Justin. 

 

   Bara några rader in i låten satt jag avslappnat mot bildörren medan jag lyssnade på Justins vackra röst när han sjöng orden till ’Be Alright’ som han avslöjat att han skrivit till mig när vi hade varit åtskilda under en längre tid än vanligt. När han inte hade någon chans alls att slita sig från jobbet och jag inte kunde lämna skolan. 

   

   ”You know I care for you, I’ll always be there for you

Promise I will stay there here, yeah, I know that you want me too

Baby we can make it through, anything, Cause everything’s gonna

Be alright, ai-ai-ai-aight, be alright, ai-ai-ai-aight” 

 

 

*

 

   Från Chaz: 

   ”Raging Waters i San Dimas. 57:an mellan motorvägarna Interstate 10 och Interstate 210” 

 

   Jag gav taxichauffören samma instruktioner som Chaz skickat. Den här gången behövde jag inga distraktioner som musik då mitt huvud var så fyllt av annat att jag inte hade tid att tänka på det rullande fordonet jag satt i. Hur skulle detta gå till? Säkerheten var säkert stenhård för att en massa fans eller paparazzis skulle kunna ta sig in. Hur skulle jag kunna komma in? De kände väl knappast igen mig... Tankarna vimlade runt i mitt huvud och gjorde mig nästan yr. Det enda som höll mig från att bli galen över allt som har hänt på så otroligt kort tid var att jag förhoppningsvis skulle få se Justin snart. 

   ”miss, vi är framme” mitt huvud sköt genast upp och jag såg ut genom fönstret. Den enorma vattenparken låg framför oss och hade mycket riktigt spärrats av för andra besökare. Inte för att någon skulle åka till vattenparken såhär sent på kvällen i alla fall. Jag log tacksamt på chauffören. 

   ”ehm...” började jag och sträckte mig efter min ryggsäck där min plånbok redan låg. Mitt andra bagage hade jag redan lämnat hos Justin, även om jag inte hade nyckel till huset så hade jag ställt dem på baksidan och släppte Bubble lös med knutit fast hans koppel så han inte sprang bort. 

   ”här” sa jag sedan och räckte honom sedlarna. Han log och jag klev ur bilen. Jag hissade upp ryggsäcken på ryggen innan jag fundersamt såg på scenen framför mig. Jag skulle uppenbart inte bli insläppt utav säkerhetsvakterna. Fort gick jag åt andra hållet för att se om det fanns något sätt som jag kunde smita in på någon annan stans. Jag suckade frustrerat och skakade gallret som stängde oss andra ute, jag lutade pannan mot den kalla stålen. Men såg genast upp när jag hörde röster närma sig. Två killar kom gåendes samtidigt som de pratade glatt med varandra. Jag kisade med ögonen och försökte lista ut vilka det var.

   ”Alfredo... Alfredo!” tjöt jag upphetsat och såg hur han snurrade runt i sökandet efter rösten. ”här!” jag viftade häftigt med armen. Han såg på mig ett tag innan hans ögon spärrades upp. 

   ”Penelope?” utbrast han förvånat och jag nickade ivrigt. ”men... Men... Vad gö-” 

   ”du måste hjälpa mig in, jag måste få prata med Justin. Jag måste berätta att jag minns igen” han stirrade på mig igen. 

   ”hur kan jag vara 100% säker?” frågade han, jag stönade frustrerat. Really? 

   ”kom igen. Rosa marshmallow grisar ska ju alltid stå till tjänst” jag såg hur han därefter sken upp i ett brett leende. 

   ”oh my God... Du är verkligen tillbaka. Möt mig vid ingången, jag släpper in dig” sa han fort och jag sprang genast iväg. Mitt hjärta dunkade högt och jag kände hur upprymdheten fyllde mig mer och mer. Jag skulle få se honom igen. 

   ”Penny!” jag skyndade mig bort till Fredo som stod bredvid en säkerhetsvakt som gav mig en liten nick och jag smet snabbt förbi innan jag var i Alfredos famn. ”åh så vi alla har saknat dig. Jag ser till att få stop på musiken, jag vet att de håller på att filma just nu men om Justin får reda på att du har varit här under en längre tid och han inte fått reda på det...” Alfredo rös till utav bilden han måste fått upp i huvudet och jag fnissade roat åt honom. ”gå ditåt” sa han sedan och pekade mot en utav gångarna. Jag nickade förstående innan jag satte fart, mer och mer folk började dyka upp och musiken blev högre. Plötsligt tystnaden och flera upprörda röster ekade. Här är min chans. 

   ”Justin!” ropade jag högt samtidigt som jag sprang fram tills jag nådde kanten på en utav poolerna. Sedan såg jag honom. Han var klädd i vita jeans och vitt tröja med en blå, grön skjorta över. Han var blött från topp till tå. Justin. 

 

 

Justins Perspektiv. 

 

 

   ”All I need is a beauty and a beat, that can make my life complete

It’s all I by you, when the music makes you move

Baby do it like you do

Cause all...” 

 

Musiken dunkade genom högtalarna medan vi stod i vattnet och gjorde oss redo för att dansa det lilla partiet i ankel högt vatten. Så fort jag landat på eftermiddagen hade jag slängts in i en bil - inte bokstavligen - och körts till denna vattenpark där jag träffat Nicki och alla de andra. Hur många dansare som helst var samlade här för att alla delta under något parti under videon. Hela kvällen hade vi spenderat att filma in och jag tror att videon skulle bli lyckad. Jag gjorde mig beredd för att utföra de dansstegen som vi övat på under någon vecka, jag var trött. Egentligen hade jag ingen energi alls till detta. Jag ville bara åka hem, krypa ner i sängen och sova. 

   Efter Penny sprungit iväg från mig och jag insett hur verkligheten faktiskt såg ut hade alla krafter blåst ur mig. Järngreppet låg fortfarande runt mitt hjärta och påminde mig ständigt om den tuffa sanningen. Jag tog ett djupt andetag och skulle precis sätta igång när musiken plötsligt stängdes av, jag rynkade förvirrat på pannan och såg bort mot platsen där all elektronik var uppställd. 

   Sedan kom ropet som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. ”Justin!” jag skulle kunna känna igen den där rösten precis vart som helst, jag skulle kunna urskilja den ur mängden även fast rummet var fyllt utav skrikande människor. Men precis som så många andra gånger insåg jag att det var min hjärna som lekte med mig. Hon var inte där på riktigt, det var bara i mitt huvud. 

   ”Justin” men den här gången lät den så mycket mer äkta, precis som om den stod endast en bit bort. Jag lyfte huvudet och började söka med blicken. Tills jag stirrade rakt in i de bruna ögonen som jag älskade så mycket, de bruna ögon som sett på mig med sorg, med kärlek, med glädje. 

   Andetaget fastnade i halsen och jag tog ett snubblande steg framåt. Penny. 

 

---

 

ooooohh... nästan 4000 ord u guys! the chapters are getting longer. o mycket hände, Penny flyttade, John erkände hur han kände runt allt men försent, både Chaz och Ryan har fått förenas med Penny samt Alfredo. 

o sist är nu Justin... oh, många kanske kommer hata mig för vart jag klippte kapitlet... hehehehheeh. EVIL! xP 

 

vad tycks? vad tror ni händer nu? hur tror ni Justin kommer reagera vidare? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! NI HAR VARIT SÅ OTROLIGT UNDERBARA PÅ SISTONDE (FAST DET ÄR NI JU ALLTID...) MEN EXTRA MYCKET! tack, tack, tack, tack, tack, tack! 

puss&kram. ♥