Pojkvän kom inte på frågan i mitt liv. Det fanns det ingen tid för det, så kanske det var bäst att svaret om mina känslor förblev obesvarad. 

 

---

 

Jag låg och vände och vred mig i sängen, det var nu måndag natt och andra natten jag hade inte fått en blund sedan jag bestämde mig för att ignorera mina känslor. Det var som att min kropp hade bestämt sig för att maximera alla tankar eller känslor angående Justin enbart för att jag hade valt att inte involvera mig i det. Jag kunde inte. 

   Men jag saknade Justin något så fruktansvärt. Hela helgen och idag hade gått utan att jag sagt ett ord till honom. Jag hade sett honom, ett flertal gånger och varje gång fick jag bita mig i tungan för att inte springa fram till honom. Bara för att prata med honom eller endast vara med honom. 

   Hur skulle jag finna mitt svar? Med nervösa steg smög jag fram längst den tysta korridoren och bort till Victorias dörr. De guldiga siffrorna glittrade svagt i månskenet. Jag höjde näven men tvekade. Klockan är mitt i natten, tänkte jag. Men det här är en kris, hon kommer förstå! 

   Med nytt mod knackade jag på dörren och svängde huvudet fram och tillbaka i fall en vakt plötsligt skulle dyka upp. Jag knackade igen och hörde tillslut rörelser på andra sidan, låset rasslade till och en glipa öppnades. 

   ”Victoria, det är Ariel” viskade jag för att stoppa henne från att skrika eller liknande. 

   ”Ariel?” frågade hon sömnigt och förvånat. ”vad gör du här?” hennes hand grep tag i min arm och drog in mig i hennes rum. Hon tände i taket och jag kisade mot det plötsligt starka ljuset. 

   ”Jag har en fråga” mumlade jag och blinkade med ögonen. Hon stod med armarna i kors och en irriterad min i ansiktet. 

   ”En fråga?” ekade hon som om hon hört fel. Jag nickade och såg försiktigt upp på henne, hon behöll min blick innan hon suckade och hängde med huvudet. ”vad vill du?” jag började genast vanka fram och tillbaka framför henne medan jag nervöst fingrade på ärmarna till den korta morgonrocken i silke jag bar. 

   ”Hur vet man om man tycker om någon?” frågade jag tillslut. Victoria var tyst tillräckligt länge för att få mig att se på henne, hon hade ett brett leende på läpparna. 

   ”Yey, jag visste det!” utbrast hon sedan medan hon exalterat klappade händerna. Jag stelnade till. ”du tycker om Justin” jag rynkade genast ihop ansiktet och viftade med handen. 

 

 

   ”Nej!” svarade jag, även fast hon slagit huvudet på spiken. ”det här handlar inte om Justin, vi är bara vänner” hon såg förvånat på mig för ett ögonblick innan hon rynkade pannan. 

   ”Vem i hela friden kan det handla om då?” frågade hon innan hon hotfullt kisade med ögon mot mig. ”har du sett någon bakom min rygg?” jag förblev tyst. Skulle jag ljuga och säga att jag hade sett någon bakom hennes rygg så hon skulle utesluta Justin? Jag ville inte att någon skulle veta om erkännandet Justin gjort, ju färre som visste om det ju mindre är chansen att det sprids. Och det är så jag vill ha det. Inte ens Victoria eller Avan kunde veta, inte än i alla fall. 

   ”Nej, det har jag inte” svarade jag tillslut. ”jag är bara nyfiken och det är mer för arbete än mig personligen” Victoria endast såg på mig, väntade troligen på att jag skulle knäckas och spruta ur mig sanningen men jag höll mig i skinnet. Hon ryckte på axlarna och vände sig om innan hon sjönk ner på sängkanten. 

   ”Hur känns det att tycka om någon?” upprepade hon och jag nickade. ”alltså vid det stadiet att man skulle kunna tänka sig att vara i ett förhållande med den här personen” återigen nickade jag. ”tja... man känner sig konstant glad i personens närvaro, de kan få en att skratta eller bara le oavsett vad och när de är borta så saknar man dem mer än något annat. Man känner sig inte riktigt hel utan den personen. Man har fjärilar i magen vid bara tanken på dem.

   ”Sedan kan man ju gå vidare till det mer sexuella. Som att, kan du se dig kyssa den här personen? Varje dag? Skulle du kunna se dig själv i ett förhållande? Kanske till och med dra det så långt som till sex” hon fnittrade roat åt min storögda min. Hon log sedan snett medan hon endast såg på mig. 

   ”Besvarade det din fråga?” jag nickade stumt och log tunt. Hon reste sig från sängkanten och drog in mig i en kram. ”oroa dig inte Ariel. Någon dag kommer du hitta den personen som får dig att sväva på moln, får dig att känna dig speciell bara genom ett enkelt leende. Vänta och se bara, din prinsa rider på en sjöpadda och inte en vit springare” bilden hon målade upp fick mig att fnittra. 

   ”Tack, jag ska låta dig sova nu” jag släppte taget om henne och vände mig om mot dörren. Hon log varmt mot mig och jag smet ut i den mörka korridoren igen innan jag gick bort mot min dörr. Jag öppnade den försiktigt och stängde den lika försiktigt bakom mig. Jag la morgonrocken över min skrivbordsstol innan jag smet in under täcket.

   Kunde Justin få mig att skratta och le oavsett vad? Fick jag fjärilar i magen när jag tänkte på honom eller såg honom i korridoren? Kunde jag se mig själv kyssa honom varje dag? Ha... sex med honom? Jag skakade på huvudet åt mina egna tankar och borrade ner mitt ansikte djupare i kudden. Kunde jag se mig själv i ett förhållande med honom? 

 

***

 

Morgonen grydde och jag fann mig själv fortfarande djupt i tankarna, alla rörelser var robotaktiga och gick av bara vana. Justin hade hemsökt mina drömmar och minnesbilderna från hans bruna ögon och bländade leende spelades upp om och om igen i mitt huvud. Vad skulle jag ta mig till? Jag tryckte ner tänderna i en äppelbit och kunde inte slita blicken från träskivan skålen stod på. Jag gav mina vänner omkring mig absolut ingen som helst uppmärksamhet och det verkade inte som att de brydde sig heller. De lät mig sitta i mina tankar, vilket jag började önska mer och mer att de drog mig ur. 

   Jag behövde ett svar, fort. Annars skulle jag bli galen och framför allt såra Justin mer och mer som fortfarande vänta på ett svar. Min blick sökte sig upp av någon anledning och jag höjde blicken för att möta de bruna ögonen som hemsökt mina drömmar. En kall kår ven genom mig men jag kunde inte se bort. Han hade mig trollbunden. 

   Hur vi länge satt och såg på varandra på en varsin sida av matsalen visste jag inte men tillslut väjde Justin undan blicken med ett ledsamt drag. Mitt hjärta bankade häftigt i mitt bröst och ekade i öronen. Oväntad handsvett uppenbarade sig och jag ville plötsligt inget annat än att springa från matsalen och maten framför mig. 

   ”Ariel vart ska du?” jag mumlade ett osammanhängande svar till Avans fråga innan jag med nedsänkt huvud gick mot matsalsdörrarna. Justins bord var placerade bara några fåtal meter från dörrarna och jag förbannande mitt liv. Jag slet upp dörren och kunde höra hur Alfredo bland andra ropade efter mig, men jag gav dem varken ett leende eller ett svar. Utan lämnade det till Justin att förklara. 

 

***

 

Hur skulle jag finna mitt svar? Återigen ställde jag mig den frågan. Victoria hade inte gjort mycket nytta utan istället fått mig om möjligt ännu mer förvirrad. Jag frågade mig själv om jag kunde tänka mig vad hon beskrivit men fann inga svar. Hur skulle jag veta? 

   Så jag fann mig själv ståendes utanför studion Justin skrämt mig i, studion som jag skrämt honom i, i studion jag delat ännu en hemlighet i. Jag tänkte att musiken hade ställt frågan, så kanske den kunde hjälpa mig hitta svaret också. Jag kopplade in min telefon innan jag fick fram karaoke versionen till låten jag valt. Min första prioritering när jag väljer att sjunga en låt är att se och höra om jag känner igen mig själv i orden, i känslorna. Här var det tvärtom. Här ville jag se om orden kändes rätt i kroppen efter jag sagt dem. 

   Jag fortsatte in i båset där jag satte hörlurarna över öronen. Musiken var redan igång och jag kände igen stället där det var dags för mig att börja sjunga. Jag slöt ögonen och öppnade munnen. 

 

 

   ”I hear the ticking of the clock, I’m lying here the room’s pitch dark

I wonder where you are tonight, no answer on the telephone

And the night goes by so very slow, oh I hope that it won’t end though

Alone

 

   Till now I always got by on my own, I never really cared until I met you

And now it chills me to the bone, how do I get you alone? 

How do I get you alone?”

 

   Var det jag ville? Ha honom för mig själv? Ensam?

 

   ”You don’t know how long I have wanted, to touch your lips and hold you tight, oh

You don’t how long I have waited, and I was going to tell you tonight

But the secret is still my own, and my love for you is still unknown

Alone

 

   Till now I always got by on my own, I never really cared until I met you

And now it chills me to the bone, how do I get you alone? 

How do I get you alone?

 

   How do I get you alone? How do I get you alone?

Alone, ”

 

   Andfått stod jag i båset, musiken i mina öron tog slut och tystnaden föll runt omkring mig. Jag stirrade på reflektionen av mig själv i glaset intill studion. Jag såg på mina stora ögonen och kände svaret i kroppen. Jag ville ha honom för mig själv, jag ville kunna kyssa honom när jag ville för att det kändes så otroligt bra, jag ville kunna kalla honom min. Jag tyckte om Justin. 

 

 

Justins Perspektiv. 

   ”Vad är det med henne?” frågade Alfredo förvirrat mig när Ariel endast gått ut ur matsalen utan en enda blick åt vårt håll. Jag såg på dörrarna när de svingade fram och tillbaka tills de tillslut stod still. 

   ”Jag vet inte” svarade jag sedan. ”hon har varit lite frånvarande på senaste tiden men jag antar att hon har mycket att göra” det var i alla fall vad jag försökte intala mig var anledningen till varför hon ignorerade mig. Men jag kunde inte hindra att känna hur väntan mer och mer började krossa möjligheten. Hon kände inte likadant och det faktumet gjorde ont. Det värsta var att detta faktiskt hade förstört vår vänskap. Hon ville inte prata med mig mer och allt var på grund av mina känslor för henne. Hur tänkte jag? 

   Jag reste mig från bänken och lämnade min disk i deras respektive behållare innan jag vandrade ut genom matsalen, killarna var mig hack i häl och pratade glatt bakom mig. Jag försökte att inte fantisera ihop framtidsvisioner på oss båda. På hur vi kunde gå hand i hand i korridorerna, hur jag fick kyssa henne när jag ville, hur vårt band till varandra blev starkare och djupare än innan. Men nu hade jag endast minnena av den magiska stunden på Ariels säng och sedan det ögonblicket i mitt rum. De båda var fortfarande färska i mitt minne och jag kunde inte undgå att känna fasan inom mig då jag visste att de genom tiden kommer blekna och försvinna. 

   Jag svängde in i rätt korridor som skulle ta mig till min lektion. Till och med på lektionerna hade Ariel skapat utrymme mellan oss genom att ta en ny plats längre bak i klassrummet. När jag såg det för första gången var det som att hon stack en kniv i magen på mig och vred om. Dock var det inget jag kunde göra något åt, det var hennes val och det var meningen att jag skulle ge henne tid. Men hur mycket? 

 

***

 

Jag hann inte mycket längre än ett steg utanför mitt rum innan jag var intryckt igen av en hand på mitt bröst. Överraskat stapplade jag bakåt och såg hur Ariel följde efter mig in och stängde igen dörren efter sig. Förvånat såg jag på henne. Vad gjorde hon här? 

   Tystnaden var tjock i rummet, så tjock att man hade kunnat skära i den med kniv. Vi endast såg på varandra, jag väntade på att hon skulle börja då hon uppenbarligen hade något att säga till mig. Men jag fruktade vad hon hade på tungan, det är här det tar slut. 

   Hon öppnade munnen och jag såg förväntansfullt på henne men hon endast stängde munnen igen, för att sedan återigen försöka få ut sig orden. 

   ”Så du har gett mig tid som jag bad dig om” jag nickade försiktigt, vart ville hon komma? ”och...” hon slog hjälplöst ut med armarna. ”... jag tror jag tycker om dig också Justin” 

   Jag stirrade mållöst på henne. Vad? Hörde jag henne rätt? Nu var det min tur att öppna och stänga munnen när orden svek mig. ”du tror?” frågade jag tillslut. Hon skakade på huvudet. 

   ”Jag vet” sa hon. ”jag har aldrig känt såhär för någon förut, det har ju inte varit många att känna så för heller men det spelar ingen roll. Du gör mig glad, jag tycker om att spendera tid med dig och du ger mig de där klichéaktiga fjärilarna i magen som man bara läser om i böcker. Men här är dem, flyger runt likt huliganer varje gång jag tänker eller ser dig” jag sög i mig varje ord hon sa likt en torr svamp som kom i kontakt med vatten. Jag höjde försiktigt handen innan jag lät mina fingertoppar lätt smeka över hennes ena kind. Hon tyckte om mig, som jag tyckte om henne. 

   Ett brett leende spred sig i mitt ansikte. ”men Justin...” oroat lyfte jag blicken till hennes ögon när jag hörde hennes förtvivlade stämma. Jag rynkade förvirrat pannan när jag såg hennes bedrövade blick. ”det här förändrar ingenting” det förändrade ingenting. Hur kunde det inte? Jag öppnade munnen för att protestera innan hon hann före. 

   ”Det går inte. Vi kan inte vara ett par, det fungerar inte. Jag hade älskat att fått uppleva att ha en pojkvän, men... jag är ledsen. Det här förändrar ingenting” sedan i nästa ögonblick var det som att hon aldrig varit där från första början. För utrymmet framför mig var tomt, dörren var stängd och mitt rum återigen tyst.

 

---

 

för i helvete! (ursäkta språket..) men KOM IGEN! Ariel, vad håller du på med? xP hahahhaha. så det har ännu inte löst sig mellan de två.. mwhahhaha. ;)

vad tror ni kommer hända? varför säger hon så? vad tror ni Justin gör? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT FÖR MIG. ♥ PUSS&KRAM. 

 

ps. ledsen om det är fel i texten, måste gå o lägga mig nu. har tyvärr skola imorgon! D= ds.