Jag sänkte blicken innan jag höjde ena benet för att ta ett steg mot tryggheten när min fot som fortfarande stod i vattnet gled av den hala stenen. Jag frös till men det var redan försent, min kropp föll mot vattnet och i innan någon hann reagera var jag över kanten och föll mot floden under mig. Inte ens ett skri hann lämna mina läppar innan jag slog i vattenytan, efter det var det ett virvel av hår och tumel i vattnet då det fortsatte trycka ner mig i vattnet. Jag får ingen luft.

Vattnet var överallt. Under, över, vid mina sidor. Det brusade högt i mina öron och jag försökte se, men det var omöjligt att se i alla bubblor och sand som yrde runt mig. Mitt syre höll på att ta slut i lungorna och det värkte illa, de sa åt mig att hitta ytan och luft. Men jag visste knappt vad som var upp eller ner längre. Min hand flög förbi och ett spår av rött följde efter. Blod. 

   Gång på gång slog jag i botten innan jag slungades bort igen, sedan innan jag hann reagera kom en grupp av stora stenar rasande mot mig. Hårt slog jag i dem och kände hur en snurrig men lugnande känsla la sig över mig. Mer röda spår täckte mitt synfält. Jag orkade varken hålla andan eller ögonen öppna längre. Det sista jag såg innan jag slöt ögonen var en sko, en svart sko. 

Justins Perspektiv. 

   Likt slow motion såg jag hur Ariels kropp föll mot vattenytan, såg hur fotografen Henry svängde runt mot henne, hur Ariels ögon spärrades upp i chock innan hon inom några få sekunder var borta. Kvar var endast ljudet av det forsande vattnet och mina hjärnslag i öronen. Sedan var det som att någon tryckte på ‘play’ knappen och alla sprang runt likt hönor utan huvuden. Jag sprang så fort benen bar mig till kanten av fallet för att se ner i vattnet, få en enda liten skymt av det röda håret. 

   ”Vi måste ner!” ropade jag över hysterin. ”hur tar man sig ner?” jag fick tag i Henrys krage och drog honom intill mig så jag kunde se honom stint i ögonen. 

   ”E-Ehm... På andra s-sidan där” han pekade på andra sidan floden. Jag släppte hans tröja och sprang genom vattnet innan jag stannade vid floden, den var inte alls djup häruppe men kraftfull. Jag såg upp längst floden och fann en rad stenar som var höjda över vattnet. Fort tog jag de få kliven upp innan jag var framme vid raden, på lätta fötter hoppade jag på stenarna innan jag nådde andra sidan. Jag kastade en blick tillbaka mot tältet där jag fann mina livvakter i ett försök att lugna alla, medan de även pratade i telefonerna. Tara stod endast vid vattenfallets kant och såg ner i vattnet, hennes figur var stel och hennes ögon visade... besvikelse? 

   Jag spände käkarna och bestämde mig för att ta i tu med Tara senare, jag behövde hitta Ariel. Jag sprang längst stigen som fanns för att komma ner, rötterna gjorde det svårt att hålla sig på fötterna och grenarna piskade och rev mina armar. Med andan i halsen kom jag ut på plan mark, bara några få meter från floden och jag sökte frenetiskt med blicken efter henne. 

   Kom igen Ariel, vart är du? Snabbt var jag framme vid kanten och försökte se i det något grumliga vattnet. Tillslut fick jag syn på det mörkblåa tyget och det röda håret, men vad som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag var den vida cirkeln av blod som spridits runt henne. Vattnet skvätte runt mig när jag slängde mig i det midje höga vattnet, jag kämpade mig fram till henne och vände genast på henne. Hon var medvetslös och det blödde kraftigt från ett sår som täckte en del av hennes panna och huvud. 

   ”Ariel...” jag släppte upp henne på gräset och fick se fler sår längst hennes armar, fåtal på hennes kropp och mina ögon fann hennes fötter som också var täckta av blod. Herregud... Jag la mina fingrar mot hennes hals för att leta efter en puls. Den var svag. Hon måste få ur sig vattnet, tänkte jag och knep fort hennes näsa mellan min tumme och pekfinger innan jag täckte hennes mun med min och blåste in. Det var allt som behövdes för att få henne att hosta högt, vattnet vällde upp ur hennes mun och kvävde henne ännu en gång. Fort lyfte jag hennes överkropp så vattnet inte åkte ner igen, hon hostade en sista gång innan hon blev stilla liggandes. 

   ”Ariel?” frågade jag men hon öppnades endast munnen innan hennes ögonlock föll igen. Plötsligt bröt Moshe ut genom träden med ett stressat ansiktsuttryck. 

   ”Ambulansen är på väg” jag nickade och såg skrämt på Ariels bleka ansikte innan jag såg på det röda blodet. Utan en andra tanke slet jag av mig min t-shirt och tryckte den mot såret på hennes huvud. Du kommer klara dig, det kommer gå bra. 

   Det konstanta pipet från maskinen i hörnet var det enda som hördes medan jag satt med Ariels ena hand mellan mina båda och kysste hennes handrygg då och då. Jag ville bara att hon skulle vakna vid det här laget. Vi hade befunnit oss på sjuhuset i ett flertal timmar nu och det började närma sig kvällen. Doktorn hade sagt att hon behövde stanna över natten så de kunde hålla koll på henne, endast i fall att hennes hjärna valde att svälla på grund av smällen hon fick. Såren på resten av hennes kropp var omplåstrade och rena igen, det värsta var på hennes högra överarm. 

   Även jag hade fått plåster för såren på mina armar, som jag inte märkt för än en sjuksköterska påpekat dem. De var inte illa, bara enkla skrapsår men hon ansåg att de i alla fall behövde ett plåster i skydd mot smuts så jag inte fick infektioner. 

   Tara hade jag inte sett till sedan vi kommit till sjukhuset, det hade varit hon och jag som åkt med Ariel till sjukhuset och hela vägen hade jag behövt bita min tunga för att inte skrika på henne. Hon hade inte sagt ett enda ord under hela färden, endast sett på Ariel som blev ompysslad av en personal i ambulansen. 

   Ett plötsligt jämmer fick mig att dras ur mina tankar innan jag fort vände blicken mot Ariels ansikte för att se det alldeles hoprynkat. Hon stönade igen och hennes ögonlock fladdrade till innan jag tillsist fick se hennes bruna ögon. 

   ”Ariel?” frågade jag försiktigt och reste mig från stolen, hon vände smått på huvudet innan hennes ögon mötte mina. Hon öppnade munnen men fick endast ut sig ett rassel, sedan höjde hon långsamt armen och pekade på hennes öppna mun. 

   ”Åh, såklart ska du få vatten” sa jag och skyndade mig över till bordet innan jag gav henne en glas med ett sugrör i, hon grimaserade när vattnet rann längst hennes ömma strupe men fortsatte ändå att dricka. När vattnet var slut föll hon tillbaka mot kuddarna och andades ut. Jag ställde bort glaset och såg förväntansfullt på henne. 

   ”Varför har du ingen tröja?” frågade hon med raspig röst, jag skrattade till och jag såg hur det ryckte i hennes mungipor. 

   ”Vaddå? Klagar du?” kontrade jag och hon slöt ögonen, nu med ett leende på läpparna. 

   ”Absolut inte” mumlade hon sedan. ”är det illa?” 

   Jag harklade mig och satte mig på hennes sängkant. ”du har en del sår längst kroppen, inga allvarliga. Det var ditt huvud som fick mest stryk och därför behöver du stanna över natten så de kan övervaka din hjärna. Se till att den inte sväller och tar död på dig” hon öppnade ögonen och jag såg sorgen och förtvivlan i hennes ögon och jag förstod genast vad det handlade om. 

   ”Hey, Ariel. Inget av det var ditt fel. Tara borde inte ha tvingat ut dig i vattenfallet” försökte jag men hennes ögon fylldes ändå av tårar. Hon blinkade fort i ett försök att få bort dem. 

   ”Hon är säkert väldigt arg på min nu” viskade hon. Jag kramade hennes hand. Jag ville så gärna dra in henne i min famn och försäkra henne att allt skulle ordna sig men jag visste att det inte fanns något som kunde få henne att tanka annorlunda gällande Tara. 

   ”Jag ska se till att en doktor får reda på att du är vaken” sa jag och lämnade rummet, jag gick fram till disken och sjuksköterskan såg upp från datorskrämen. ”Ariel Madison har vaknat” hon nickade med ett leende. 

   ”En doktor är hos er om ett ögonblick” jag nickade tacksamt innan jag vände mig om för att gå tillbaka till hennes rum, Moshe och Poobear kom mig tillmötes och jag blev räckt en ny tröja. Jag tog emot den och gav dem ett ‘tack’ innan jag drog den över huvudet. Plötsligt hördes klackar mot golvet, ett ljud jag lärt mig att känna igen. Jag såg upp för att se Tara komma gåendes längst korridoren, samma neutrala uttryck som hon alltid bar. 

   Jag kände genast hur mitt humör sjönk till botten och jag fick knyta nävarna för att stanna i skinnet. Tara fick syn på mig och gav mig en oimponerad blick. 

   ”Jag vet inte om det är ett nöje att möta er, Justin Bieber” sa hon. ”eller om jag ska känna mig hedrad att få vara i er närvaro. Det sägs mycket om er i tidningarna, du är den nya Michael Jackson. Förvisso inte i allas ögon, jag är tveksam” jag kokade vid det här laget, vad hade allt det här med saken att göra!? 

   ”Det är er dotter som ligger därinne” väste jag fram, jag mötte Taras isblå ögon och kände ett kall kår vandra nerför min ryggrad. För första gången kände jag på riktigt den hotfulla atmosfären som hon bar med sig, anledningen till varför hon fick som hon ville varje gång och varför Ariel aldrig vågade stå upp för sig själv, ta sitt liv i sina egna händer. ”du kanske borde bry dig lite mer om henne än om vad du eller andra tycker om mig” 

   Hon spände ögonen i mig men jag vägrade att vika blicken, tillslut vände hon sig om och gick in genom dörren intill Ariels rum. Jag släppte ut ett andetag jag inte insett att jag hållit inne innan jag vände mig mot Moshe och Poobear. 

   ”Hon skrämmer mig” berättade Poobear och jag skrattade till. 

   ”Mig också bro, mig också” 

Ariels Perspektiv. 

Med Justins arm runt min midja gick vi tillsammans från bilen till skolans dörrar, kroppen värkte likt aldrig förr. Inte ens ett utav Taras intensiva träningspass hade fått mina muskler och leder att värka såhär mycket. Mitt huvud dunkade svagt och så gjorde även de ihopsydda såren. 

   Justin hade stannat med mig under natten så jag inte behövde sova ensam, det var inget jag bad honom om men jag var glad att han tog initiativet själv. Jag ville inte sova ensam. Han hade berättat att det var han som dragit ur mig ur vattnet vilket förklarade skon, det var hans. 

   Tara hade varit en vända in i mitt rum, hon hade inte sagt mycket utan bara sett på mig. Jag hade fortfarande en klump i magen av ångest och skuldkänslor, jag gjorde henne besviken ännu en gång. Bara tanken fick tårar att fylla mina ögon. Varför lyckades jag aldrig? 

   ”Åh, herregud. Ariel!” med huvudet lutat mot Justins axel såg jag Victoria med Avan bakom sig komma springandes. Jag log trött mot dem. 

   ”Hej” mumlade jag fram. 

   ”V-Vad... my God...” stammade Victoria och höll handen över munnen medan jag såg hennes ögon vidgas vid synen av de synliga blåmärken och bandaget runt mitt huvud, även där blommade blåmärken. ”hur mår du?” 

   ”Jag mår fint” svarade jag. ”är lite öm bara, tänkte sova en stund men jag ringer er så fort jag vaknar, okej?” jag kände hur jag attraherade mig mer och mer uppmärksamhet från passerande elever och jag visste att inom loppet av bara några timmar skulle alla veta. Justin tog mig bort till hissen där vi väntade tills det plingade. Jag borrade in ansiktet i Justins axel så jag slapp se mig själv i spegeln, jag måste se avskyvärd ut. 

   ”Nyckeln är i väskan” sa jag till Justin som nickade och släppte taget om min midja, i nästa sekund var min dörr öppnad och Justin hjälpte mig fram till sängen. Med ett lågt stön la jag mig ner mot kuddarna och fick kämpa lite för att få ut täcket under mig. Jag slappnade sedan av och andades lättat ut, rummet var tyst och jag vände mig frågandes om för att se mig omkring efter Justin. Jag fann honom ståendes mitt i rummet, hans blick flackade runt och hans figur såg velande ut. 

   ”Du behöver inte men... skulle du kunna lägga dig bredvid? Jag vill inte somna ensam” hans blick mötte min och jag såg genast en skymt av smärta innan det försvann. Jag förstod om han tyckte det var för jobbigt men som den absolut bästa vännen han var gick han ändå fram till andra sidan av min säng. Tog av sig skorna och kröp ner under täcket. 

   Vi låg där ett ögonblick och bara lyssnade på varandras andetag, innan ett snyftning kom från min strupe. Ljudet överraskade mig då jag inte insåg att tårarna rann längst mina tinningar och ner på kudden. Snabbt rullade jag runt till sidan så min rygg var mot Justin men lika snabbt kände jag hans arm och bröstkorg bakom mig. 

   ”Hey, Ari” mumlade han. ”vad är det?” hans hand omslöt min och flätade in sina fingrar bakvänt. Jag kramade hans fingertoppar och försökte hålla tillbaka snyftningarna. 

   ”Jag trodde faktiskt ett ögonblick att jag skulle dö... jag kunde inte andas längre, jag hade slut på luft och jag hade precis slagit i den där stenen” viskade jag, som om orden - min rädsla - var en hemlighet. ”jag vill inte dö, men jag kunde inte hitta ytan. Det fanns inget upp eller ner” 

   ”Jag var rädd också” viskade han. ”jag såg dig inte nere i vattnet först, du hade tagit dig en väldigt lång bit ner och det var... blod. En massa blod runt om dig. När jag sedan fick upp dig på land så andades du inte, du var blek och blödde” jag svalde och kände hans lätta andetag i nacken. Jag hade aldrig legat såhär med en person förut men oväntat så förde det med sig mycket tröst. Hans värme och närhet. Jag kramade hans fingertoppar igen. 

   ”Men du är okej nu, du klarade dig Ariel”

det var väl ingen av er som trodde att hon skulle dö va? bra! för annars hade novellen varit väldigt kort o haft ett väldigt... tvärt slut. eller vad säger ni?? så Justin rädda henne, riddaren i rustning. ;) hahahah. 

vad tyckte ni om Taras reaktion o deras första möte? vad tror ni händer härnäst? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK SÅ MYCKET FÖR ALLT NI GÖR, NI FÖRSTÅR INTE HUR OERHÖRT TACKSAM JAG ÄR! ♥ PUSS&KRAM.