PREVIOUS:    Ett brett leende spred sig i mitt ansikte. ”men Justin...” oroat lyfte jag blicken till hennes ögon när jag hörde henne förtvivlade stämma. Jag rynkade förvirrat pannan när jag såg hennes bedrövade blick. ”det här förändrar ingenting” det förändrade ingenting. Hur kunde det inte? Jag öppnade munnen för att protestera innan hon hann före. 

   ”Det går inte. Vi kan inte vara ett par, det fungerar inte. Jag hade älskat att fått uppleva att ha en pojkvän, men... jag är ledsen. Det här förändrar ingenting” sedan i nästa ögonblick var det som att hon aldrig varit där från första början. För utrymmet framför mig var tomt, dörren var stängd och mitt rum återigen tyst.

Var det meningen att jag skulle vara okej med förhållandena hon gav mig? Vad var det för ‘jag-vill-men-kan-inte-bullshit’ hon gav mig? Jag trodde henne inte för fem öre. Hon var rädd, det var vad hon var. Inget annat. Men vad kunde jag göra åt det? Inget, inget alls. Jag kunde inte tvinga in Ariel i ett förhållande hon inte ville ha. Vad för slags förhållande skulle det vara? 

   Men det fanns inget jag kunde göra åt känslorna som fortfarande brann häftigt inom mig. Vad skulle jag ta mig till? Jag ville ha Ariel hos mig igen, men kunde vi någonsin gå tillbaka till det vi hade? Var det en möjlighet? Jag ville ha min bästa vän tillbaka. 

   Jag suckade och spetsade en köttbulle med min gaffel, dagen hade gått mot kväll och jag kunde skymta Ariels röda hjässa på andra sidan matsalen. Det var bara hon och Victoria som satt vid bordet och jag undrade genast vart resten av hennes lilla sällskap höll hus. Victoria reste sig plötsligt från sin plats och gick mot maten, jag såg mitt tillfälle och reste mig hastigt. 

   Jag dunsade ner på Victorias plats och Ariel såg upp med stora, chockerade ögon. Hon stirrade på mig och jag gav henne en hård blick tillbaka. 

   ”För dig kanske det inte förändrar någonting, det kanske inte förändrar vad vi har för status på varandra men det verkar ändå som att vi” jag viftade med fingret fram och tillbaka mellan oss. ”har gått från solsken till regn. Om du säger att inget kan förändras så visst, men jag tänker inte tillåta dig att radera även vår vänskap” jag visste att jag kanske var lite hård mot henne men jag var trött på leken hon spelade, samt otroligt arg. Arg för att jag visste att hon kände likadant men inte var villig att göra något åt dem. 

   Hon blinkade ett flertal gånger i chock innan hon kisade hotfullt med ögonen. ”visst, om du vill leka ’buddy-buddy’ igen så är det okej med mig, du får bara förberedda dig på att leva med konsekvenserna” fräste hon tillbaka. 

   ”Konsekvenserna?” frågade jag och höjde ena ögonbrynet. 

   ”Ja, de kommer alltid. På ett eller annat sätt, sådana här vänskaper fungerar aldrig men om du är villig att pröva. Visst!” jag spände käkarna av frustration men skakade bara på huvudet innan jag lämnade hennes bord bakom mig. Jag sjönk ner framför min bricka igen och fick en frågande blick av Alfredo. 

   ”Vad var det där om?” frågade han. 

   ”Inget” mumlade jag och såg ner på den nu icke aptitretande maten. Jag suckade irriterat och reste mig igen, denna gång med brickan i handen och dumpade det vid det vanliga stället innan jag tog mig ut ur matsalen. Jag var arg, irriterad, frustrerad och allt jag kände för var antingen att slå en vägg eller gå tillbaka och slänga Ariel över axeln för att röva bort henne. Kyssa skiten ur henne. 

   Frustrerat drog jag en hand genom håret och tog mig bort till utgången, frisk luften träffade mitt ansikte och jag drog in ett djupt andetag. 

Justin förstod vad Ariel menade med konsekvenser då de umgicks dagen efter i hennes sovrum, han kunde inte undgå att lägga märke till varje gång hon försiktigt bet sig i underläppen medan hon tänkte eller endast fuktade sina läppar med tungan. Varje rörelse var som ett hån för Justin, ett hån över vad han inte var tillåten att röra. 

   Även Ariel fann konsekvenser i deras nu komplicerade vänskap, det var inte bara Justins läppar som frestade henne till inget slut utan även hans armar som spändes och slappnade av när han rörde sig. Armen som nu nästan var fullt täckt av tatueringar. 

   De båda höll på att drivas till vansinne medan de försökte att inte röra eller ens ge varandra de där blickarna, de där blickarna som sa så mycket mer, ville så mycket mer än att sitta i en varsin ände av rummet och engagera sig åt två olika saker. 

   Justin försökte - med allt inom honom - att fokusera på låttexten i blocket framför honom men det var svårt. Jämt och ständigt gled den tillbaka till den bländande vackra tjejen som satt på sin skrivbordsstol, han skulle göra mycket för att få Ariel att ändra sig, få kalla henne sin flickvän. Men det fanns få saker han kunde tänka sig skulle få henne att ändra sig, han gissade att Tara var det största hindret och redan där var det kört. Justin såg ner på sitt papper och upp på Ariel innan han återigen såg ner, sedan började orden rinna ur honom likt vatten. 

   Ariel kunde inte förstå vad Justin ville få ut i denna vänskap, ville han bli sårad? Ville han tortera sig själv? Såklart ville hon umgås med honom lika mycket som han men hon kunde inte undgå klumpen av sorg i magen varje gång hon såg på honom. Hon ville så mycket men kunde så lite. Hon ville vara en sådant där äckligt gulligt par som man läste om i böcker eller såg på tv. Hon ville vara ett sådant där par som alla ville vara, som såg på dem med avund eftersom de var perfekt för varandra. Själsfränder. Justin var hennes andra halva. Aldrig hade hon träffat någon som fick henne att känna som han gjorde, som att hon mådde bra i det absurda livet hon levde. Som att pressen kanske inte var så jobbig ändå, att allt tillslut skulle lösa sig. 

   Men ändå kunde hon inte släppa taget och låta sig själv vara fullständigt lycklig. 

Ariels Perspektiv. 

Han ville vara vänner i alla fall, visst, inga problem. Jag klarar det. Jag vred på huvudet för att se Justin sittandes i soffan längre bort i rummet, hans dator stod i hans knä och hans blick var fokuserad på skärmen. Den gulliga rynkan mellan hans ögonbryn dök upp när han försiktigt drog ihop dem av antingen frustration eller förvirring. Hans hår stod rufsigt men ändå fixat på hans huvud och retade gallfeber på mig, jag ville bara dra fingrarna genom det. Hans läppar särades när han mumlade något för sig själv och jag stönade lågt för mig själv. Jag klarade inte av det här! 

   Han var för mycket, jag ville ha honom för mycket men ändå kunde jag inte. Men jag ville så väl. Just i det här ögonblicket gick det upp för mig precis hur vartenda tjej kände, för första gången i mitt liv kände jag mig som vilken tjej som helst. För en gång skull hade jag ett normalt problem som inte innebar att klänningen var Gucci och inte Vera Vang eller att Cover Girl valde Barbara Palvin istället för mig. Utan istället var jag kär i en kille jag inte kunde vara med. 

   Var det meningen att jag skulle skratta eller gråta? 

   Justin såg plötsligt upp från skärmen och log brett mot Sarah som slog sig ner bredvid honom, han gav henne en lätt kram innan de genast började prata med varandra. En främmande känsla fyllde mig, en frätande, intensiv känsla som varken var snäll eller godhjärtad. Jag granskade Justin och Sarah ytterligare ett ögonblick innan jag insåg vad det var för känsla som bitit sig fast i min mage. Svartsjuka. Jag var svartsjuk. 

   Sarah skrattade högt och la en hand på Justins överarm som flinade roat åt henne. Det var droppen och jag såg rött. Jag bet ilsket ihop tänderna och försökte lugna ner mig, försökte att inte hoppa upp ur fåtöljen jag satt i och slita av varenda bruna hårslinga från hennes huvud. Herregud kvinna, lugna ner dig. 

   ”Ariel?” den plötsligt rösten fick mig att ryckas ur mina ondskefulla tankar. ”är du okej?” jag vände på huvudet för att se Nathan Sykes titta ner på mig med en orolig blick. Genast slog jag ut i ett lugnande leende. 

   ”Absolut” svarade jag och viftade avfärdande med handen. ”har mycket i tankarna bara” han nickade förstående och slog sig ner i den andra fåtöljen bredvid mig. Under vår ’PR’ lektion med Mrs. Lockwood hade vi blivit uppdelade i par tillsammans med halva klassen av artister. Till min besvikelse var inte Justin i den halvan och jag hade blivit hopparad med Nathan istället. Vårt uppdrag i paren var att skapa en reklam, antingen en affisch eller en riktig tv reklam. Temat var valfritt och utbudet brett. 

   Detta var andra gången vi mötas för att arbeta och hittills hade vi kommit halvvägs i vårt projekt. Vi hade valt att inrikta oss på tv reklam då vi båda kände att det passade oss bäst, Nathan drog fram alla anteckningar vi fört och idéer inför projektet. Jag kastade en snabb blick bort mot Justin innan jag lutade mig mot Nathan. 

   Till min förvåning fick jag se Justin sitta med ett irriterat och hopbitet ansiktsuttryck, inget av det glada han haft för endast några minuter sedan. Sarah bredvid honom läste i ett häfte medan Justin verkade sitta i sina egna tankar. Vad kan han vara arg över? Var inte Sarah ‘jag-har-stora-bröst’ Hyland till hans gillande? Okej Ariel, det där lät inte ens vettigt. Nej, men det kändes bra. Och nu så argumenterar man med sig själv också. 

   Jag skakade bort mina tankar och fokuserade på Nathan bredvid mig istället. 

***

Aldrig hade jag känt mig nervös inför en photoshoot förut, aldrig någonsin. Ändå satt jag i bilen på väg mot min photoshoot med Agua De Coco - jag skulle posera i deras nya bikini kollektion - och kände nervositeten bubbla i magen likt syre. Kanske berodde det på att Justin skulle vara där och Tara. Justin var där endast för att det var meningen att vi skulle åka och äta lunch efteråt medan Tara gjorde en utav sina rutinliga kollar. Se till att jag fortfarande gjorde ett bra jobb. 

   Jag hade ingen aning om hur det skulle fungera att ha Justin och Tara på samma plats, men jag antog att det var bara att vänta och se. 

   Jag anlände till platsen för photoshooten, en vacker plats med ljusblått vatten och vita - jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dem - krater? Ett helt team fanns på platsen, ett tält för alla utstyrslar samt smink och fungerade också som solskydd. Ett vattenfall befann sig längre bort och jag kunde höra hur vattnet slog i när det hamnade i floden nedan. 

   Tyra kom mig till mötes när jag klev ur bilen och log stressat. ”Tara är här om en kvart” informerade hon och jag nickade. Justin skulle inte komma för än en bit in i photoshooten, dels för att jag inte ville uttråka honom och dels för att jag ville att han skulle vistas så kort tid som möjligt med Tara. 

   Mötet med fotografen - Henry Westwick - var som vilket annat, han var hedrad att ha mig där och jag var glad att vara där. Jag blev sedan satt i en hög stol, påminde mig om en sådan man ser regissörer sitta i bakom kameran. Leila och Xavier kom fram efter att fått instruktioner från Henry hur han ville att jag skulle se ut.

   Mitt ansikte sminkades lätt och mitt hår plattades till perfektion innan jag drogs iväg till uppsättningen av badkläder. Varje utstyrsel utsmyckades av stora guldsmycken, allt från örhängen till breda armband och band som sattes på mina överarmar. Jag fick på mig en vacker blå bikini som var både turkos och mörkblå, överdelen var lite speciell då det mer liknade en tröja än en traditionell bikini överdel. Trosorna gick i matchande turkos färg. 

   När jag kom ut ur tältet hade Tara anlänt men hon gav mig ingen hälsning utan talade endast i telefonen, jag försökte spela oberörd men kunde inte undgå att känna den brännande känslan av besvikelse. Jag steg ut i vattnet och förvånades när det inte var lika kallt som jag först trott det skulle vara. 

Bikini efter bikini bytes bort för att ersättas av en annan, allt från vita till blå till gröna till vinröda. De alla var otroligt vackra och de guldiga smyckena passade enastående tillsammans med vattnet och färgerna. Bärandes på ett par blå bikini trosor samt en skjortliknande tröja som var endast knuten där bak och de guldiga smyckena stod jag poserades mot en av de sand vita klipporna när Justin anlände till platsen. Jag kunde se honom komma gåendes, tillsammans med båda hans livvakter, när jag skådade bortom kameran. 

   Jag fick anstränga mig för att inte spricka upp i ett leende och förstöra bilderna, jag kastade lite med håret för att lägga det till rätta innan jag höjde armarna för att byta position. Henry fortsatte att smickra och klicka på kameran innan han ansåg sig färdig och jag fick gå och byta bikini. 

   Jag log försiktigt mot Justin när han gick mot mig. ”Tara är här, sköt dig” väste jag ut mellan tänderna och jag såg hur han diskret såg sig omkring tills hans ögon fann Tara. Han nickade nästan omärkbart. 

   ”Ser bra ut” sa han sedan och såg upp och ner längst min kropp, jag gav honom en retsam blick innan jag klev in i tältet. Jag återvände ut i en mörkblå bikini, överdelen var axelbandslös och mönstret var en aningen rutaktigt. Smyckena fortfarande på. 

   ”Ariel, jag vill ha dig vid vattenfallet” sa Tara plötsligt, förvånat vände jag huvudet mot henne innan jag såg bort mot fallets början. Jag sneglade på Henry som såg lika förvånad ut men ville inte protestera mot Taras order, nervöst gick jag i vattnet bort mot fallet. Ljudet förstärktes och jag svalde när jag såg ner på stenarna. Det finns inget stadigt att stå på, tänkte jag. 

   ”Ehm... Tara, det finns inget-” försökte jag. 

   ”Jag vill ha dig vid vattenfallet!” röt hon tillbaka och jag nickade lydigt. Jag kastade en blick på Justin som inte stod mycket längre bort med armarna i kors, hans två likvakter vid hans sida. Hans ansikte var präglat av oro och en aning förvirring. Jag gav Henry en nick, som såg både tveksam och orolig ut men var nog mer rädd än något annat. Jag klev ut i det forsande vattnet och kände genast trycket mot benet, stenarna var hala under mina fötter och jag bad till Gud att jag skulle överleva det här. Jag kastade en blick ner och såg att vattenfallet var kanske tio meter högt. Jag svalde innan jag snurrade runt, hjärtat bankade högt i min bröstkorg. Jag kunde höra det i öronen. 

   ”Är du redo?” jag nickade försiktigt. Jag försökte att slappna av medan Henry tog fotona men det var svårt när jag försökte att inte halka. En kall kår som fick min mage att fyllas med is ven genom min när min ena fot gled till, lyckligtvis lyckades jag fånga balansen innan jag ramlade och fann fotfäste igen. Jag log uppmuntrande mot Henry som släppt ur sig en liten flämtning. 

   ”Det var allt!” ropade Henry efter ytterligare några få minuter, jag log lättat och ställde mig rakt. Jag såg bort mot Justin som fortfarande hade en orolig rynka i ansiktet men log glatt mot mig när han mötte min blick. Jag förflyttade blicken mot Tara som endast såg på mig med likgiltiga ögon. 

   Jag sänkte blicken innan jag höjde ena benet för att ta ett steg mot tryggheten när min fot som fortfarande stod i vattnet gled av den hala stenen. Jag frös till men det var redan försent, min kropp föll mot vattnet och i innan någon hann reagera var jag över kanten och föll mot floden under mig. Inte ens ett skri hann lämna mina läppar innan jag slog i vattenytan, efter det var det ett virvel av hår och tumel i vattnet då det fortsatte trycka ner mig i vattnet. Jag får ingen luft.

hahhahaha, Ariel fick sin första smak av ren svartsjuka när hon såg Justin o Sarah tillsammans. xD kan tänka sig att Justin oxå fick det när han såg henne tillsammans med Nathan, eller vad tror ni? kommer de kunna vara bara vänner?

O LÅT OSS DISKUTERA SLUTET.... whaaaaaaat? hon föll jöh! oh maaaaaah gaaaaaawwd! WHAT TO DO. what's happening??????? VAD TROR NI HÄNDER? 

hahhaha, hoppas ni inte blev för förvirrade när jag började skriva ur tredje person... fick lust o blev ganska nöjd. xP

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? VAD TROR NI HÄNDER? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

ps. det är inte genom läst då jag ska knoppa nu. godnatt! ds.