No matter what it takes...” 

   För ett ögonblick var det bara jag, mina andetag och tystnaden. Inget annat. Mitt grep om micken lossnade och min arm föll till min sida. I nästa sekund bröt applåderna ut och jag var tillbaka. 

Ariels Perspektiv. 

Jag fann mig själv flämtandes efter andan. Vad skulle jag ta mig till? Varför behövde han göra såhär? Han stod ensam på scenen, ett hårt grepp om mikrofonen och ögonen för ögonblick slutna. Aulan var tyst, man skulle kunna hört en knappnål nudda marken i den tryckande tystnaden. Sedan under en blinkning bröt alla ut i applåder och Justin öppnade ögonen. 

   Men jag stannade inte för att höra resten, jag var ut genom dörrarna på nanosekunder och kände hur mitt ansikte förvreds när jag försökte hålla inne tårarna. Flämtandes tog jag mig om bröstet och lutade mig mot väggen utanför aulan. En tyst tår rann längst min kind och jag lyfte handen för att torka bort den när dörrarna slog upp och ut kom Avan och Victoria. Båda med stressade och oroliga minner, fort torkade jag bort beviset på att jag fält en tår innan jag reste på mig. 

   ”Hey, vad är det?” frågade Victoria oroligt. 

   ”Nej, inget” försäkrade jag dem fort. ”känner mig lite illamående bara, var väldigt varmt därinne” hon nickade långsamt men såg fortfarande tvivlande på mig. ”jag mår bra, jag lovar” 

    I nästa sekund öppnades dörrarna igen och alla elever strömmade ut, jag hittade deras ansikten och log glatt mot dem. Min blick sökte sedan efter det där välbekanta gyllenbruna lockarna som satt på det huvud jag så gärna ville prata med. Tillsist fann jag kepsen jag visste Alfredo burit under dagen och gav Avan och Victoria ett snabb hejdå innan jag sicksackade mellan alla människor bort mot honom. Jag fick tag i Alfredos arm. 

   ”Är Justin med dig?” frågade jag honom men han skakade på huvudet. 

   ”Han är kvar i aulan” svarade han. ”det var något han sa han behövde göra” jag nickade förstående och gick motströms tillbaka mot dörrarna. Återigen var han ensam, sittandes på en hög pall med en av gitarrerna i famnen, lågt spelandes. Jag endast stod och såg på honom för ett ögonblick, inspekterade den något rufsiga men oerhört välfriserade frisyren, den svartvit randiga t-shirten som smet om runt hans biceps och de grå byxorna han bar. 

   Mina klackar ekade lågt mot trappstegen när jag gick ner mot scenen, svängde lätt med armarna fram och tillbaka vid mina sidor, bet mig nervöst i underläppen medan jag hade min blick fäst på den fortfarande omedvetna Justin. Plötsligt slutade han spela, ställde gitarren i sin ställning och gav mot den lilla trappan ner till golvet. 

   Frustration fyllde mig och jag knöt mina nävar, hur kunde han göra såhär? Jag fick fart på benen och tog snabbt de få stegen ner innan jag gick mot honom, han hade nu kört ner sina händer i fickorna och jag med huvudet något nedböjt. Dock såg han upp när jag endast var någon meter från honom, jag grep tag i hans tröja och tryckte honom bakåt. Han stapplade några steg innan han rygg mötte väggen och jag fortsätta att följa efter, jag lyfte mig till tårna och närmade mig hans ansikte. 

   Men jag kysste honom inte, jag endast stannade. Han förvånad och jag fortfarande frustrerad stod vi endast centimeter från varandra. 

   ”Varför... varför gör du såhär?” frågade jag och spände min näve runt tyget. Han endast såg på mig. ”du vet att jag vill ha dig lika mycket tillbaka, du vet det... så... varför? Måste du gnida in det i ansiktet på mig... jag...” i mitt svammel släppte jag taget om hans tröja och tog ett litet steg tillbaka. 

    ”Musik är min terapi” sa han. ”det är mitt sätt att få ur mig saker. Det där var mitt sätt att säga att det kommer alltid finns en möjlighet, en chans att...” hans mening blev hängande i luften men vi båda visste mycket väl vad han menade. Vi, oss, han och jag. 

   ”Det är det här jag menar” mumlade jag. ”det här är konsekvenserna. Jag har svårt att se på dig och se den vän jag såg för bara någon vecka sedan. Jag kan inte... jag vill men jag kan inte” i nästa sekund var det Justin som tog ett övertag, grep tag i mitt ansikte mellan hans händer. 

   ”Så försök” sa han. Jag svalde medan mina ögon pendlade mellan hans båda. Vad pratade han om? ”låt oss försöka. Vem vet? Kanske det fungerar i alla fall bara att du inte vet det än” jag började smått skakade på huvudet. 

   ”Justin...” 

   ”Vad är det värsta som kan hända?” jag spärrade upp ögonen och han himlade med ögonen. ”okej, jag förstår vad du menar. Men låt det vara en hemlighet, ingen behöver veta” insisterade han. Jag tänkte över det han sa, mötte hans ögon och såg desperationen i dem. De vädjade till mig och jag kände hur mitt försvar långsamt med säker smulades sönder.

   ”En hemlighet?” frågade jag och han nickade ivrigt. ”ingen får veta?” han nickade igen. Jag drog in ett djupt andetag medan jag såg hoppfullheten växa inom honom, med en suck släppte jag ut mitt andetag innan jag nickade. 

   ”Är det ett ja?” jag nickade igen. ”tänker du... vi försöka?” nu med ett leende på läpparna nickade jag åt Justins frågor. Han grepp om mitt ansikte spändes för ett ögonblick innan han mjukt förde det närmre sitt eget. Den efterlängtade känslan av hans läppar fyllde mig sedan. Kyssen var först mjuk och öm innan jag la armarna runt hans hals och tryckte mig närmre. Hans armar lindade sig runt min midja och jag drog en hans genom hans hår. 

   Endast ljudet av våra läppars kontakt fyllde aulan innan jag försiktigt lutade mig tillbaka. Med ett brett leende pressade Justin sin panna mot min och jag kände hur mitt hjärta hamrade i min bröstkorg. 

   ”Vet du vad det här betyder?” frågade han och jag skrattade till innan jag skakade på huvudet. ”att vi har ännu en punkt att bocka av på listan. Aldrig haft ett förhållande, check” jag fnittrade åt hans beteende och hörde hur han skrattade med mig. 

***

För första gången på väldigt länge vaknade jag med ett leende på läpparna. Det var inte ofta det hände. Mina morgnar startas oftast genom att jag på ett eller annat sätt släppar mig ur sängen eftersom jag bara fått kanske tre timmars sömn och känner mig likt en zombie. Men under en timme lyckas jag förvandla mig själv från en zombie till en världskänd super modell. 

   Dock idag behövdes inget sådant, och jag visste mycket väl varför - Justin. 

   Jag drog bort täcket från min kropp innan jag hoppade upp ur sängen och kastade en blick på klockan. 9.30 slog den precis och jag tvekade på om han var vaken, det var ju lördag ändå. Jag visste mycket väl att Justin var en kille som gillade sin sömn. 

   Jag ryckte på axlarna innan jag trippade in i min garderob och tog den vanlig vägen nertill hans rum där han mycket riktigt fortfarande låg och sov. Han låg på mage med armarna runt sin huvudkudde, jag log snett och gick fram till sängkanten innan jag kröp upp på madrassen. Jag satte mig gränsle över hans rumpa innan jag böjde mig fram så min kind träffade hans skulderblad. 

   Han mumlade under mig för att sedan smått sträcka på sig. ”Ariel?” jag fnittrade till. 

   ”Godmorgon, sömntuta” svarade jag muntert och gled av hans rygg. Han vred på huvudet så hans ansikte var mot mig sedan mötte jag hans bruna irisar och en rysning av välbehag ven genom mig. Herregud, de var så fina. Jag log mot honom och han drog ut en hand från under kudden innan han la den över ansiktet. 

   ”Vad är klockan?” frågade han med raspig, morgon stämma. 

   ”Halv tio ungefär” ett stön slapp ur honom innan han vände sig om ligga på rygg istället. Han såg upp i taket för att sedan gäspa bakom handen, jag såg roat på honom. Han vred sedan huvudet mot mig och jag såg hur hans blick vandrade från topp till tå på mig. ”wow, det var värst vad uppklädd du var såhär dags” sa han, hans blick verkade inte kunna slita sig från min pyjamas. Jag fnittrade och såg ner på den rosa leopard bh jag bar, över hade jag en mjuk, rosa prickigt linne med tre rader volanger på bröstet tillsammans med ett bar lik prickiga trosor. 

   ”Åh, du vet hur det ska vara. Alltid redo för kameran, även när du sover” svarade jag och rullade runt på sidan. 

   ”Måste vara jobbigt” mumlade han. ”är det bekvämt att sova i då?” jag ryckte på axlarna. 

   ”Det spelar inte så stor roll om jag tycker det är bekvämt eller inte” svarade jag. ”dock skulle jag vilja slippa bära bh dygnet runt, vore skönt att vara utan för en stund” 

   Justin svepte med sin hand mot mig. ”tja, varsågod” sa han sedan. Jag såg frågande på honom innan jag förstod vad han syftade på, jag tänkte över det ett ögonblick innan jag snabbt sökte med händerna efter knäppet på ryggen. I nästa ögonblick fick jag av mig den utan att ta av andra plagg och slängde den på golvet. 

   ”Oh my God” mumlade jag medan jag kliade på huden där bh banden tidigare befunnit sig. Jag hörde hur Justin skrattade bredvid mig. 

   ”Det där tricket ni gör, det har alltid varit ett mysterium för mig” sa han sedan och nu var det min tur att skratta. 

   ”Det är meningen att det ska vara ett mysterium för dig” berättade jag och han himlade med ögonen. ”visste du att vi kan byta trosor också utan att behöva ta av oss dem vi hade på oss innan?” hans ögon spärrades genast upp i häpnad och jag fnittrade. 

   ”Vad?” utbrast han och jag nickade roat. Han skakade ofattbart på huvudet. Jag rullade runt till mage innan jag försiktigt närmade mig honom. Allt det här var nytt för mig, var det okej för mig att kyssa honom när jag ville? Eller fanns det regler? Jag antog att för oss fanns de det, i alla fall när vi är bland folk men nu då? När det bara är vi, han och jag? Var det meningen att det skulle kännas annorlunda? För den Justin som nu låg bredvid mig kändes precis likadan som den som legat bredvid mig månader sedan. 

   ”Vad tänker du på?” frågade han och strök bort en hårslinga ur mitt ansikte. Jag log försiktigt mot honom innan jag svalde. 

   ”Allt det här är väldigt nytt för mig så... jag vet inte riktigt vad... jag... ehm...” Justin log vänligt men roat åt min förvirring och jag kände hur det hettade på kinderna. 

   ”Vad vi är innebär att du har full tillgång till mig” jag spärrade förvånat upp ögonen. ”du behöver inte tveka på att kyssa mig eller ta min hand eller något annat du känner för. Gör vad som kommer naturligt till dig, vad som känns naturligt. En anledning till varför man blir tillsammans med någon är för att man känner sig fullständigt bekväm med personen, men känslorna har bara stigit till en högre nivå. Man är bästa vänner men har känslor likt ett par” 

   Mitt hjärta bankade häftigt, full tillgång? Kyssa honom när jag ville? Ett sakta leende växte på mina läppar medan jag begrundade detta. Kanske detta inte skulle vara så svårt ändå...

yeeeeeeeeeeeeaaaaaaaaaahhhhhh! STUNDEN (förhoppningsvis) ALLA HAR VÄNTAT PÅ. Jariel är officiellt ett par. *fangirl moment* thihi! vet inte riktigt om jag tycker om slutet till 100% men... aja. =) 

vad tycker ni?? deras förhållande är dock en hemlighet, hur tror ni det kommer gå? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER ALLT! ♥ PUSS&KRAM. 

ps. inte genomläst... huvudet värker nu o måste duscha xP ds.