”Det enda jag känner och vet är att allt är bättre när du är här” sa jag och han log sitt bländade leende, leendet som fick mig svag i knäna, leendet som skulle kunna få mig att göra precis vad som helst. 

   ”Vad bra, för jag känner samma sak”  

Justins Perspektiv. 

Ett långsamt leende spred sig över mina läppar när dagdrömmarna tog över och allt annat försvann. Bara jag och mina tankar. Och en specifik rödhårig. Hon lyckades vara det enda jag tänkte på den senaste tiden, jag kunde inte få ut henne och även om jag kunde så var jag inte säker om jag ens ville få ut henne. 

   Mitt förhållande med Ariel var på väg att fylla en vecka gammal - inte för att det var något som skulle firas utan mer som ett faktum - och den här veckan har lyckats vara bättre än de åren jag spenderade med Selena. Även fast Ariel var helt okunnig inom förhållanden och allt det kom med så gjorde hon ett mycket bättre jobb än vad hon trodde. Jag sa till henne att göra vad som kom naturligt till henne, vilket har visat sig innebär mycket läppkontakt. Inte för att jag klagade för femöre men det var bara roande. Från att gått från absolut ‘celibat’ till ett litet kyss monster var en roande syn. 

   Jag hade henne äntligen och jag kunde inte bry mig mindre om att det var hemligt. Så länge jag fick kalla henne ‘min’ i huvudet så spelade det ingen roll. 

   ”Ey, Bieber! Vad är hemligheten bakom ditt drömmande och något obehagliga leendet du har?” jag rycktes ur mina tankar och såg upp för att se Lil Za räta på sig vid biljardbordet, Alfredo stod mittemot honom medan resten av vårt kompisgäng höll sig till andra saker runt i rummet. Jag själv satt med min dator, jag hade fortfarande uppgiften till samhällskunskapen att skriva men verkade varje gång glida bort i tankarna varje gång jag försökte skriva. Precis som denna gång. 

   ”Tänkte bara hur skönt det kommer bli när jag är klar med den här skiten” svarade jag och gjorde en gest mot datorn i mitt knä. Lil Za flinade roat. 

    Plötsligt störtade Ariel in genom dörröppningen, på skyhöga klackar och shorts, med ett stressat och panikslaget ansiktsuttryck. Genast fylldes jag av oro och drog frågande ihop ögonbrynen. Hennes blick svepte över rummet i jakt efter något eller någon, tillslut mötte hon min blick och satte fart på benen igen. Pappret, eller det tunna häftet, hon hade i ena handen fladdrade då hennes armar svängde fram och tillbaka vid hennes sidor. Jag ställde datorn vid min sida på soffan och sköt mig fram till soffkanten samtidigt som Ariel föll ner bredvid mig. Först nu märkte jag hennes andning, den kom ut flämtandes och stötvis, hennes ögon var något uppspärrade medan hon stirrade på mig.

   ”Ariel, vad är fel?” frågade jag men hon viftade med handen. 

   ”Du måste krama mig... som de gör med kossor” flämtade hon fram, mer förvirrad än någonsin satt jag och endast såg på henne. 

   ”Som ko-” 

   ”Gör det bara!” utbrast hon och jag slog genast armarna runt henne från sidan så hennes axel trycktes mot mitt bröst. ”hårdare” mumlade hon och jag spände min armar runt henne. Jag såg ner på hennes ansikte för att se hur hon mumlade för sig själv men verkade nöjd över min handling. Förvirrad såg jag upp för att se hur alla i rummet hade stannat upp i vad de gjorde och såg på oss, när de såg att jag tittade vände de genast bort blickarna och fortsatte med vad de höll på med. 

   ”Som de gör med kossor?” frågade jag och upprepade frågan jag inte hunnit ställa. 

   ”Innan kossor ska in på slakten, så kramas de ihop för att motverka deras panikattacker” svarade hon lågt, jag sneglade ner på henne men hon verkade inte vilja utveckla sitt svar. Jag nickade istället och la mitt huvud ovanpå hennes. Panikattack? Vad skulle hon fått det av? Vad hände innan hon kom hit? Jag såg ner på häftet i hennes hand men fick endast se baksidan av det, men jag antog att hennes panikattack var sammankopplad med häftet i hennes hand. 

   Hur länge vi hade suttit i den här något konstiga omfamningen visste jag inte men tillslut började Ariel röra sig i min famn. Försiktigt släppte jag henne och lutade mig tillbaka för att kunna se på henne, hon gav mig ett beklagande leende. 

   ”Skulle du vilja vara vänliga att förklara?” frågade jag. Hon suckade innan hon la huvudet i sina händer. Hon mumlade något jag inte kunde höra. ”jag hör inte vad du säger” 

   ”Jag sa att Tara kommer döda mig” svarade hon. Jag såg förvirrat på henne.

   ”För att?” manade jag henne att fortsätta. 

   ”På grund av det här” sa hon och vände häftets framsida mot mig, det var en text och längst upp i det högra hörnet stod ett stort, rött ’B+’ med våra lärares typiska penna. Jag sken genast upp i ett brett leende och slet till mig pappret. 

   ”Det här är ju grymt, Ari. Ett B+ är ju skit bra!” utbrast jag glatt men fick inget glädjetjut tillbaka från henne. Frågande vände jag på huvudet för att se hennes ögon fyllda av tårar, genast släppte jag pappret och kupade hennes ansikte. ”hey, vad är det? Varför är det inget bra?” 

   Hennes haka darrade till innan hon drog in ett djupt andetag. ”det är inget A” svarade hon. ”Tara kommer döda mig” 

Jag såg inte mer av Ariel den veckan. Hon var aldrig i sitt rum när jag försökte träffa henne och hon svarade aldrig i telefonen när jag ringde henne. Oron hade expanderat för stort inom mig att den tillslut hade tagit över. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Vart var hon? Vad hade hänt henne? Varför var hon plötsligt spårlöst försvunnen? 

   ”Lugna dig, man. Hon kommer tillbaka” jag ryckte häftigt till när en hand landade på min axel och jag såg upp för att se Zayn sätta sig ner bredvid mig. 

   ”Vad?” frågade jag och såg ur ögonvrån hur fler anslöt sig till bordet. 

   ”Ariel” fortsatte Zayn. ”hon kommer tillbaka” jag sneglade på honom innan jag nickade och satte upp armbågen på bordet innan jag la huvudet i handen. 

   Jag var nästan 100% säker att Tara hade något med Ariels plötsliga försvinnande, vem kunde det annars vara? Inte var det väl så att hon ignorerade mig på riktigt... eller? Paniken började genast fylla mig, tänk om hon ignorerade mig? Men varför? Vad hade jag gjort? Jag rensade ut tankarna men fann inget svar på den frågan, jag hittade inget fel som kunnat få henne att med mening inte vilja prata med mig längre, eller ens träffa mig. 

   Dörren intill matsalen öppnades men jag gav den ingen uppmärksamhet, det var middagsdags och matsalen började fyllas mer och mer. 

   ”När man pratar om trollen” sa Zayn och nickade bakom mig, jag snurrade genast runt för att se Ariel gåendes med Victoria vid sin sida. Min blick svepte hastigt upp och ner över hennes kropp för att se om det var något fel på henne, men jag kunde inte hitta ett enda fel. Tillslut såg jag på hennes ansikte för att se det vackra leendet och det glittrande ögonen, för ett ögonblick tillät jag mig själv att endast känna värmen som fyllde mig vid synen av henne innan jag kände hur irritationen och ilskan växte inom mig. Hastigt reste jag mig från bänken och marscherade iväg bort mot henne, utan förvarning grep jag tag i hennes handled och drog med henne samma väg som hon kommit in. 

   Jag hörde hur hennes klackar kom efter mig och hur hon tjöt till i förvåning innan hon svamlade en ursäkt till Victoria men vi var redan ute ur matsalen innan hon var klar. Jag valde att dra med henne bort till ett av underhållningsrummen där jag stängde dörren efter oss och vände mig mot henne med armarna korsade och en menande blick. 

   Hon log gulligt mot mig, säkert i hopp om att jag skulle släppa det men hon borde känna mig bättre vid det här laget. Det skulle inte hända. Hon suckade tillslut uppgivet och la sina egna armar i kors. 

   ”Jag vet att du har ringt, jag vet att du har letat efter mig” sa hon, genast slog jag ut med armarna. 

   ”Så varför har du inte kontaktat mig?” utbrast jag. ”vet du hur orolig jag har varit?” 

   ”Det är inte så enkelt” mumlade hon. ”efter jag fick det där betyget så...” hon skruvade på sig medan hon sänkte blicken till golvet. ”... Tara hade några ord hon ville ha sagda” 

   ”I en hel vecka? Hon hade saker att säga till dig i en hel vecka?” min ton visade tydligt hur mycket jag tyckte det skrek ‘bullshit’ kring det hela. 

   ”Snudden på” hörde jag hur hon mumlade. Jag rynkade pannan innan jag suckade, svalde frustrationen för skönheten framför mig. 

   ”Varför kunde du inte ha berättat för mig vart du var i alla fall?” frågade jag och sträckte fram handen för att försiktigt stryka hennes hud på armen. 

   Hon ryckte på axlarna. ”jag trodde inte-” 

   ”Att jag skulle märka?” fyllde jag i och hade återigen den anklagande tonen i rösten. 

   ”Att du skulle oroa dig” sa hon och såg upp på mig. Jag hade lust att himla med ögonen men motstod den impulsen och istället tog jag ett steg fram så jag stod precis framför henne. 

   ”Ari, jag kommer alltid oroa mig för dig” sa jag. ”eftersom jag bryr mig. Jag vill inte att något illa ska hända dig, okej? Jag vill inte låta som en förälder eller liknande när jag säger det här, men snälla berätta för mig om tänker försvinna nästa gång? Så jag vet och så jag vet att du är säker” Ariel nickade försiktigt och jag andades lättat ut. Sedan sken jag upp i ett leende och kupade hennes ansikte i mina händer. ”jag har saknat dig” hon skrattade till. 

   ”Det säger du?” retades hon medan jag drog hennes ansikte närmre mitt eget. 

   ”Åh, håll tyst” mumlade jag innan jag kysste henne.

inte super långt o inte heller super händelserikt... men det är ett mellankapitel ungefär. så, ni fick se en glimt att Justins oroliga sida? xP vad tyckte ni om den? gullig? hahahahaha. o sedan Ariels panik där i början över betyget hon fått på en uppgift. vad tror ni Tara gjorde mot henne? 

vad tyckte ni? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK FÖR ALLT NI GÖR, NI INSER INTE HUR GRYMMA NI ÄR O HUR GLAD JAG BLIR ÖVER ALLT! TACK. ♥ PUSS&KRAM.