”För trött för att äta” mumlade jag med ögonen slutna och huvudet fortfarande på hans axel. 

   ”Ari, du måste äta” insisterade Justin. ”här, kom igen. Gapa” jag rynkade smått på pannan och öppnade ena ögat för att se Justins gaffel med en klyft potatis på framför min mun. Jag suckade med gapade lydigt. Han sköt in gaffeln i min mun och jag slöt läpparna innan han drog ut den och kvar var potatisen i min mun. Jag slöt ögat igen och tuggade tyst. 

   ”Gapa” vi upprepade samma procedur ett antal gånger tills Justins potatis var slut och jag var mätt. Justins röst fyllde mina öron medan han pratade med sina vänner, jag kramade hans arm och tillät mig själv att drömma mig iväg. 

 

---

 

Fredag, 1:a Mars.

   Med nervösa händer höll jag i CD skivan, om och om igen argumenterade jag med mig själv om detta var en bra idé. Skulle han verkligen tycka om den? Klart han kommer, intalade jag till mig själv.Jag drog en hand genom håret och suckade. Jag stoppade tillslut ner skivan i min väska och böjde mig ner för att knyta på mig mina svarta Jeffrey Campbell’s. Jag sträckte sedan på mig innan jag klev fram till den långa spegeln, jag vände och vred på mig medan jag skådade min outfit. 

   Jag bar ett par tunna tights med ett par lårhöga strumpor över samt en svart midjekjol och en tunn stickad kofta som man kunde skymta min svarta bh genom. Mitt hår hade jag borstat men annars låtit det hänga i de naturliga vågorna jag fick. Jag nickade åt mig själv innan jag gick bort till väska, fiskade upp den och fortsatte till dörren. 

   Hissen plingade till och jag klev in. 

   Matsalen var halv fylld när jag klev in och jag skannade av salen i jakt på Elisabeth som jag smsat med tidigare i morse. Hon satt ensam vid ett bord med en tidning bredvid sig. Jag log och sick sackade mig mellan borden bort mot henne. 

   ”Hej” hälsade jag mjukt och satte ner min väska på bänken. Hon såg upp från tidningen och log innan hon slog igen den. Hon öppnade munnen men innan hon hann yttra ett ord ljöd ett högt rop genom matsalen. 

   ”Ariel!?” jag stelnade till och hörde hur allt tystnade. Jag kvävde ett stön medan jag kände hur förödmjukelse rullade in över mig, långsamt vände jag mig om för att sedan pressa fram ett leende. 

   ”Här, Tyler” svarade jag lugnt och han nickade glatt. Elisabeth fnittrade bakom mig innan hon andades fram ett ‘wow’. Ja, wow... Han är ju helt otrolig! ”Tyler, det slog dig inte att faktiskt se dig omkring innan du skrek mitt namn över hela matsalen?” väste jag till honom när han nådde fram till mig, hans glada leende blev genast mindre innan han skrattade nervöst. 

   ”Ledsen” mumlade han och jag nickade tvärt. 

   ”Jag ska gå och ta frukost” jag gav Elisabeth ett leende innan jag traskade iväg mot matavdelningen utav salen, med en suck sträckte jag mig efter en skål och tog till mig en sked i samma veva. Jag fyllde skålen med vanilj yoghurt innan jag hällde ner lite müsli och fiskade till mig en banan. Jag hann inte ta många steg tillbaka mot mitt bord för än Justin gled in framför mig med ett bister minn och korslagda armar. Skrämt stannade jag till och stirrade på honom. 

   ”Är det allt?” frågade han tillslut, jag himlade genast med ögonen. 

   ”Godmorgon på dig också och grattis på födelsedagen förresten” jag sken upp i ett glatt leende och hoppades att det skulle avleda hans uppmärksamhet från min lilla frukost till hans stora dag istället. Men Justin stod kvar oimponerad. ”hey, kom igen nu. Idag är menad att handla om dig och inte mig så släpp det... För idag i alla fall, imorgon kan du fortsätta terrorisera mig” han endast såg på mig för ett ögonblick innan han suckade. 

   ”Okej, visst” svarade han innan han log snett. ”tack så mycket” jag log segervisst och omfamnade honom, förvånansvärt smidigt med tanke på skålen och bananen i min hand. 

   ”Så hur känns det då? Har du fått några grå hårstrån eller leverfläckar på händerna?” skämtade jag och Justin flinade roat innan han slog följe med mig bort mot bordet där Elisabeth satt tillsammans med Tyler. 

   ”Nej då, fortfarande lika fräsch som alltid” jag skrattade högt och kunde se hur Justin små skrattade bredvid mig. 

   ”Dina beliebers finner säkert det skönt” sa jag och skickade honom ett leende innan jag ställde ner min skål på bordet. ”så fick du något fabulöst uppvaknande utav dina vänner då?” frågade jag när jag sjunkit ner på bänken, Justin hade satt sig ner bredvid fast med ryggen mot bordet och benen utåt. Han fnös till. 

   ”De ligger och sover just nu så jag vet inte om Chaz snarkningar räknas som fabulösa” svarade han och jag gav honom en beklagande blick. ”antar att de har jetlag eftersom de var omöjliga att väcka” 

   ”Aw, stackars dig då... Så inga presenter än?” frågade jag och plutade med underläppen mot honom, han skrattade med skakade på huvudet. 

   ”Önskar mig inget speciellt, har redan allt jag vill ha” svarade han och jag nickade instämmande. En utav de jobbiga saker - beroende på hur man ser på det - med att vara så rika som vi är. Vad ska man köpa till personens födelsedag? Att vara närmre vän har då sina förmåner då man kan ge dem upplevelser och inte materiella föremål. Jag sneglade ner på min väska och började känna mig mer och mer självsäker med min present för honom. 

   Matsalsdörrarna flög plötsligt upp och in kom en parad av människor som hade med sig ballonger, skyltar, verkligen allt möjligt och det fanns ingen annan än Justin det kunde tänkas vara till. Jag log roat när jag såg Justins vänner gåendes och såg hur Justin sken upp i ett leende efter han kom över chocken. 

   ”Jag har en present till dig men du får vänta till senare” sa jag till honom innan jag reste på mig och tillsammans med Elisabeth och Tyler gick bort mot disken. Jag kunde känna Justins blick bränna i ryggen och log i triumf. 

 

   ”Du är elak” jag log roat men fortsatte att plocka upp materialet jag skulle använda för lektionen.

   ”Åh, så födelsedagskommittén är klara?” frågade jag och gav Justin en snabb blick. Han himlade med ögonen men jag kunde se hur leendet ville bryta ut på hans läppar. 

   ”De var snälla och gratulerade mig som normala... Ehm... Okej, kanske inte normala men du förstår vad jag menar... Och gav mig inte hår slitande ledtrådar till presenter” jag skrattade ljudlöst åt honom. 

   ”Senare när vi är ensamma” sa jag endast innan jag insåg hur fel man kunde tolka de orden. ”okej! Så jag menade inte så... Det är inte vad man tror det kan vara... Jag... Åh, glöm det!” Justin endast skrattade. 

   ”Det är okej, Ariel. Jag är öppen till det mesta” jag gömde genast ansikte i händerna när jag kände hur mitt ansikte tog samma färg som mitt hår. 

   ”Det var inte det jag menade” mumlade jag men Justin bara flinade. 

   ”Okej, klassen!” sa Mr. Oliver högt för att höras över småpratet. Justin stönade lågt bredvid mig och sjönk ännu längre ner på stolen. 

   ”Att ha matte på sin födelsedag borde vara olagligt” jag flinade roat men klappade honom tröstande på låret innan jag riktade min fokus mot Mr. Oliver igen. Det hann inte gå mer än fem minuter innan Justin suckade och la ner huvudet på bänken framför honom, jag skrattade och la min hand i hans nacke. Han protesterade inte så jag fortsatte försiktigt att leka med hans hår. 

   ”Justin” sa jag lågt men fick inget svar. Lektionen var slut och Justin hade inte lyft huvudet sedan han la ner det, jag reste mig från stolen och lutade mig över honom. Jag bet ihop för att inte fnissa när jag såg honom alldeles utslagen, jag böjde mig ner över honom och sa hans namn igen. Den här gången fick jag ett lågt mummel tillbaka. 

   ”Justin” hans ena öga öppnades.  

   ”Vad?” mumlade han mot bordsskivan, jag skrattade till. 

   ”Vi har slutat” svarade jag och rätade på mig, jag samlade ihop mina böcker medan Justin vaknade till liv och reste på kroppen. Jag skrattade när jag såg att ena halvan av hans ansikte var rött efter att ha legat på bordet så länge. Trött gnuggade Justin sig i ögonen innan han gäspade, det gick inte många sekunder för än även jag gäspade. 

   ”Kom igen, du kan få din present nu” sa jag i hopp om att pigga till honom, vilket hade önskad effekt då han hoppade upp ur stolen och lyfte på kepsen innan han drog en hand genom håret och placerade den på huvudet igen. ”du är alldeles röd” sa jag roat och drog handen över hans kind. 

   ”På riktigt?”    

   ”Ja, efter bordet” Justin smekte sig sömnigt över kinden medan vi gick längst korridoren. ”nej, hitåt” protesterade jag när vek av åt sidan för att gå bort mot en tom korridor, Justin halvt snubblade efter mig. Jag stannade till och han såg nu nyfiket och vaket på mig. Jag log snett. 

   ”Okej, så jag vet inte om du kommer tycka om det här men... Aja...” jag öppnade min väska och fick tag i CD skivan innan jag tvekade en sekund och gav honom den. Justin såg undrande på den innan han såg upp på mig, med en blick som frågade om det var vad han trodde det var. ”se jag är inte självisk, jag kan dela med mig. Till dig” Justin sken upp i ett brett leende innan han öppnade fodralet och fann skivan. 

   ”En låt?” jag nickade glatt. ”vi måste lyssna” 

   ”Ne-” 

   ”Jo, kom igen nu” han grep tag i min hand och drog med mig längst korridoren, jag hade inget annat val än att traska efter honom. Vi rundade ett hörn och nådde musikernas avdelning, det var till mesta dels tomt då skoldagen var slut. Justin knuffade upp en dörr intill en utav studiorna och såg sedan till att det var tomt innan han öppnade den andra dörren och vi klev in i det mörka rummet. Jag sökte med handen efter lamp knappen medan Justin i blindo gick fram till mixerbordet. Nervöst ställde jag ner väskan på golvet och såg hur Justin stack in skivan i diskhållaren innan den matades in i stereon. Gitarren och stråkarna hördes från högtalarna innan mina första ord kom. 

 

   ”I love this place, but it’s haunted without you

My tired heart, is beating so slow

 

   Our heart sing less, than we wanted, we wanted

Our heart sing ‘cause, we do not know, we do not know

 

   To light the light, to help us grow

To help us grow, it is not said

I always know”

 

   Justins blick rörde sig inte från stereon och jag började bekymrat bita mig i underläppen, låten var vacker och en utav mina favoriter. Därför hade jag valt att ge honom den men samtidigt var det på grund av texten. 

 

   ”You can catch me, don’t you run, don’t you run

If you live another day, in this happy little house

The fire’s here to stay

 

  To light the light, to help us grow

To help us grow, it is not said

I always know

 

   Please don’t make a fuss, it won’t go away

It won’t go away, the wonder of it all

The wonder that I made

I am here to stay, I am here to stay

Stay”

 

   Jag ville att han alltid skulle veta att jag skulle finnas där för honom. Att jag på riktigt var hans bästa vän. Att oavsett allt annat så som kändiskapet, Tara eller alla fansen så skulle jag alltid stanna kvar hos honom. För han var min bästa vän. 

   ”Jag kommer nog aldrig förstå varför du vill gömma det här” hörde jag Justin mumla tillslut. Jag stirrade på hans nacke och kunde inte undgå att känna en besvikelse över hans reaktion. ”men jag älskade den” han snurrade runt i stolen, reste på sig och steg fram till mig. 

   ”Tack så mycket” sa han innan jag var i hans famn. Med ett leende som långsamt spred sig över mina läppar kramade jag honom tillbaka. 

   ”Jag är ledsen att jag inte kunde få hela din önskan att gå i uppfyllelse men...” 

   ”Det är okej” mumlade han vid mitt öra. 

 

 

Justins Perspektiv. 

   Ariels röst ekade ännu i mitt huvud två timmar senare. Den var fantastiskt. Gitarren, stråkarna, hennes röst, känslan, allt. Den var perfekt och jag hade min alldeles egna kopia av den. 

   ”I am here to stay...” den lilla meningen var det enda som behövdes för att få mig att glömma allt som hände mellan henne, mig och Tara. Allt om hennes lögn till Tara som skapade en svacka i vår vänskap som nu var reparerad.  

   ”Justin!” jag ryckte häftigt till och lyfte blicken. Ryan skrattade och Chaz skakade besviket på huvudet. ”alltid detta dagdrömmande” utbrast Za. Jag himlade med ögonen. 

   ”Vilket betyder att ni är så otroligt tråkiga att jag inte har något annat val än att leva i mina tankar eftersom det är så mycket roligare härinne än här ute” protesterade jag och de såg tyst på mig för ett ögonblick, jag bröt tystnaden med mitt skratt och de stämde snart in. 

   ”Asså ibland...” skrattade Ryan och skakade på huvudet. Jag flinade stort. 

 

***

 

Musiken dunkade ut över vattnet och stranden var packad utav människor, folk dansade i sanden och skratt ekade i luften. Stämningen var grym och mitt humör låg nästan på topp, det var dock en liten detalj som saknades. Ariel. Hon som nu började kännas som min andra halva, saknades och jag började fasa över att hon inte skulle dyka upp alls. Att hon hade ångrat sig. Jag var redan lite tipsy efter allt jag hade fått räckt till mig, inte för att jag hade druckit allt men lite. Jag kände att jag började nå det där stadiet när man var enbart glad och bekymmerslös. Dock kunde jag inte helt nå den härliga känslan för än Ariel dök upp. Wow, börjar jag låta patetisk? Kanske, men jag orkar inte bry mig. Hon är min andra halva. 

   Tay stod uppe i DJ båset och rockade för fullt med musiken och folkgruppen stannade upp för ett ögonblick innan beatet släppte och folket hoppade som galningar igen. Jag kastade en blick upp mot skolan för att se om jag kunde se det välbekanta röda håret. Men inget. Hade hon ångrat sig? Rött flimrade plötsligt till i min ögonvrå och jag vände genast på huvudet och där var hon. Klädd i ett par midjehöga shorts och en vit bh/topp täckt av volanger samt en jacka spräcklig utav färg. Jag sprack upp i ett brett leende och såg på henne för ett ögonblick där hon sträckte på kroppen för att försöka se över människorna, först då märkte jag att hon för en gångs skull inte valt klackar utan bar ett par lika färg spräckliga gladiator skor som jackan. 

   Leendes smög jag fram till henne och omfamnade henne bakifrån vilket fick henne att skrämt hoppa till i min famn. Snabbt vred hon på huvudet och våra ansikten hamnade endast centimeter från varandra. ”du kom” 

   ”Klart jag kom, jag lovade ju” svarade hon med ett leende.

   "Vad glad jag blir att höra att du håller vad du lovar" hon skrattade till och jag log tillbaka. Jag släppte henne sedan innan jag tog tag i hennes hand och drog med henne genom folkmassan bort mot de andra. Vi båda fick en varsin röd mugg trycka i våra händer och Ariel skickade mig en panikslagen blick. Jag förstod genast vad hon menade, det var illa nog att hon var här. 

   ”Låtsas bara dricka ur den och tillslut kommer alla vara fulla nog att inte märka om du är det eller inte” sa jag in i hennes öra, hon log tacksamt och höjde glaset åt mina vänner som tjöt högt. Jag skrattade och tog en klunk av vad som visade sig vara Sprite blandat med vodka. Ariel vände sig om bredvid mig för att kunna se ut över stranden. 

   ”Så det är såhär tonårsfester ser ut” sa hon, jag vände mig om och skådade ut för att se vad hon menade. Jag ryckte sedan på axlarna. 

   ”Antar det” svarade jag. ”har du aldrig varit på en fest?” hon skakade på huvudet innan hon skickade mig en blick som för att säga ‘hade-du-verkligen-förväntat-dig-det-eller?’. Jag skrattade och tog en klunk till. Jag gav henne en menande blick mot hennes glas och hon lyfte den till munnen och låtsades ta en klunk. Hon sänkte sedan glaset och såg ner i vätskan, nyfiket granskade jag henne medan hon verkade ha en argumentation med sig själv. Sedan höjde hon muggen till läpparna igen och såg ut att faktiskt ta en liten slurk av innehållet. Storögt såg jag på henne. Hon rynkade ihop ansiktet och sänkte muggen igen. 

   ”Tog du precis...?” jag pekade på muggen i hennes hand medan hon fortsatte smacka äcklat med munnen. 

   ”Jag behövde smaka, jag har aldrig gjort det och jag ville få det överstökat” svarade hon och jag skrattade högt. 

   ”Och?” 

   ”Och jag kan säga att... Det var skit snuskigt” fortsatte hon och jag flinade innan jag la en arm runt hennes axlar. 

   ”Du vänjer dig, det är inte speciellt gott för än du är för full för att känna skillnaden mellan vatten och vodka” hon gav mig en storögd blick och jag ryckte roat på axlarna. Hon skakade på huvudet och fnös till. 

 

   ”Okej, så det är fem minuter till midnatt. Justin din födelsedag är över om fem minuter, kanske det är dags att vi sjunger en liten sång för dig?” Tays röst ekade över stranden efter han tvärt avbrutit musiken. Jag andades andfått ut efter att tillsammans med Ariel och många fler dansat likt galningar. Folkmassan tjöt glatt innan Tay tog takt och alla började sjunga. 

 

   ”Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år

Ja visst ska du leva, ja visst ska du leva, ja visst ska du leva uti hundrade år

Ett fyr falde leve för JUSTIN! Hipp hipp hurra, hurra, HURRA!” 

 

   Alla klappade händerna och jag vinkade tacksamt till alla, Ariel sken som en sol bredvid mig medan hon klappade händerna. Låt mig säga att jag vid det här läget nästan var förbi 'glädje-och-bekymmerslös' stadiet och var på väg mot ‘jag-är-totalt-borta’. Den enda som var nykter nog att inte vingla svagt på stället var Ariel som efter sitt smakprov inte gick i närheten utav drickat igen. 

   Himlen var nu becksvart och stjärnorna syntes klart. Något smalt och avlångt gavs till mig och jag insåg snart att det var flertal exemplar utav föremålet i min hand. Jag kisade med ögonen och såg efter en stund att det var tomtebloss, jag sken upp i ett leende och gav Ariel en innan jag fortsatte att ge Alfredo en och så vidare tills jag bara hade en kvar. Ariel såg fundersamt ner på tomteblosset i sin hand.

   ”Ehm... Justin, vad är det här?” frågade hon lågt så endast jag hörde, jag kunde inte låta bli utan skrattade. Åh, lilla Ariel. 

   ”De kallas tomtebloss och man tänder dem så... Så... Ehm... Det sprakar” svarade jag en aning sluddrigt och vad jag insåg var ganska osammanhängande. Ariel såg imponerat på tomteblosset innan hon fick syn på ett tänt, jag log åt hennes uppspelta reaktion innan jag fick min egen tänd. Jag hjälpte sedan Ariel att få sin tänd och hon såg fascinerat ner på tomteblosset som nu sprakade häftigt. Försiktigt demonstrerade jag hur man kunde vifta med den i luften och det skulle ändå inte få blosset att slockna. Ariel följde mina rörelser med blicken innan hon försiktigt började röra på sin egen innan hon tillslut smått dansade, sjöng med till musiken som dunkade igen och viftade med sitt tomtebloss. Mycket mer efter det är ett svart töcken. 

 

 

***

 

Med ett stön satt jag böjd över min kaffekopp. Mitt huvud dunkade hemskt, mina ögon kändes snustorra och mina leder värkte. What the heck? Ryan hade sitt huvud liggandes på bordskivans svala yta medan Chaz masserade sina tinningar. Jag hade vaknat med ett ryck för någon timme sedan och desorienterat rotat runt i rummet tills jag fann min telefon liggandes under sängen. Klockan hade visat sig vara nästan fyra på eftermiddagen, Ryan hade legat i en utav fåtöljerna nästan halvvägs ur den medan Chaz låg inne i badrummet nedanför toaletten. Efter många puttar hade jag äntligen fått liv i dem och vi hade tillsammans tagit oss ner till matsalen för att vi oss lite koffein. 

   ”Kan någon berätta för mig vad som hände efter tomteblossen?” frågade jag dem lågt. ”hur kommer vi in?” Chaz stönade. 

   ”Fråga inte mig, jag kommer inte ihåg ett skvatt. Inte tror jag han gör det heller” svarade Chaz och pekade mot Ryan, som jag misstänkte hade somnat. ”vad jag kommer ihåg är dock han där, hånglandes med... Åh, vad heter hon nu då? Elisabeth?” jag rynkade på pannan. 

   ”Ariels vän?” frågade jag och Chaz nickade. 

   ”Ja, precis hon” jag skakade på huvudet. Jaha, så gick det med tjejen som väntar hemma i Kanada, tänkte jag och kastade en blick mot Ryan. Hon var ju bara en fling trots allt. De var ju inget seriöst än. Plötsligt skränade min telefonsignal genom luften och jag rynkade genast ihop ansiktet vid det gälla ljudet. Klumpigt letade jag runt efter den. 

   ”Svara för i helvete” stönade Ryan högt. Snabbt klickade jag på svara när jag äntligen fick åt mig den och hann se att det var Victoria som ringde innan jag tryckte luren mot örat. 

   ”Hallå?” frågade jag och stödde min armbåge mot bordet innan jag la handen över mina ögon.

   ”Hallå, Justin?” svarade Victoria i telefonen. ”regnar det hos er?” jag rynkade pannan vid den konstiga frågan hon ställde innan jag trött och långsamt tog bort handen från ansiktet innan jag vred på mig för att kunna se ut genom de stora panorama fönstrena som ledde till ute platsen. Mycket riktigt - som Victoria förespådde - så regnade det ute. Häftigt och hamrande. 

   ”Ja, det regnar” svarade jag. ”varför undrar du?” 

   ”Ser det ut som att det ska bli oväder? Typ åska och blixtrar?” jag vände blicken mot fönstret igen och såg upp på himlen som var läskigt mörkgrå. 

   ”Japp, det kommer definitivt bli oväder” svarade jag och vände mig mot min kopp igen. ”varför undrar du?” 

   ”Du måste hitta Ariel, nu. Jag kommer inte tillbaka för än om några timmar så du måste vara där för henne. Bara håll om henne och förneka allt hon säger. Hitta henne nu Justin” Victorias ord fick endast huvudvärken att fördubblas och jag kände hur jag misslyckades med att ta in vad hon ville att jag skulle göra. 

   ”Ariel? Varför... Jag... Va? Varför måste jag hitta henne?” jag snubblade fram på mina ord och i nästa sekund sken himlen upp utav en blixt innan en åska ekade genom luften som fick håren på mina armar att resa sig. 

   ”På grund av det där” 

 

---

 

 

tada! lite över 3000 ord o jag hoppas verkligen att detta kapitel var värt väntan.. =) hm.. så en del hände. Ariel gav Justin en låt i födelsedagspresent (som jag personligen älskar), hon smakade på alkoholen i alla fall hahahahah samt Ryan hånglade med Elisabeth.. hmm.. what do we make out of that? o SLUTET HÖRNI!?!?!?

vad fasen är det som händer? vad är det som händer med Ariel? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! VAD TYCKTE NI? BRA/DÅLIGT? PUSS&KRAM. ♥