Stunden avbröts av en hög knack och vi flög genast ifrån varandra, flämtandes såg vi på varandra. Vad hände precis?

 

---

 

Tiden saktade ner och stannade upp i slow motion, det enda som jag kunde se och höra var Justin. Hans andetag som fortfarande kom fram flämtandes och stötvis efter kyssen. Hans blick som borrades in i min med samma förundran som härjade inom mig. Vi hade just kysst varandra. Jag hade känt Justins tunga i min mun och det hade känts bra, kändes fortfarande bra och det värsta var att jag ville göra det igen.

   Återigen ekade en hög knackning från dörren, jag hoppade skrämt till innan jag sköt likt ett skott upp ur sängen och fram till dörren. Jag hörde hur Justin kom till liv på sängen medan jag öppnade dörren för att se Tyler ståendes på andra sidan med ett brett leende. Innan jag hann reagera höjde han kameran i sin hand och tog ett kort, med en blixt som gjorde mig tillfälligt blind. 

   ”Tyler!” utbrast jag och höjde handen till mina nu hoppressade ögon. ”vad gör du!?”

   Tyler endast små skrattade. ”undra vad du gör bara?” jag bet irriterat ihop käkarna. Den här killen måste vara Jordens mest provocerande, mest störande och irriterande kille. Aldrig hade jag träffat någon som var överallt och ingenstans samtidigt, han dök upp under de mest konstiga tillfällena och jag kunde endast ropa så var han vid min sida på fem sekunder. Tyler var udda med andra ord. 

   ”Jag gör läxor” svarade jag sammanbitet för att inte skrika högt åt honom. Tyler nickade innan han måste sett Justin bakom mig för han slog upp i ett leende igen och höjde handen i en hälsning.

   ”Var det något mer Tyler?” Tyler skakade eftertänksamt på huvudet och jag suckade. ”bra, då ses vi imorgon” jag stängde dörren i ansiktet på honom och stod still för ett ögonblick. Plötsligt rädd för att vända mig om och möta Justin. 

   ”Jag tror att din personliga fotograf har utvecklat en liten crush på dig” hörde jag Justin säga bakom mig. Jag skrattade ut genom näsan en gång och himlade smått med ögonen. 

   ”Säg någon som inte har det” mumlade jag lågt och vände mig om. Hans leende var varmt och hans ögon sken av retsamhet. Vi endast såg på varandra för ett ögonblick, återigen, innan Justin bröt den genom att söka efter något på sängen. 

   ”Så...” sa han och snappade åt sig listan. ”då har vi två saker till avklarade” jag nickade smått och gick fram till skrivbordet för att sätta mig på stolen. Jag hade läxor att göra efter det här, jag suckade av bara tanken. 

   ”Om det inte var så att jag litade på dig så hade jag trott att du ljög” sa han och strök två sträck på pappret över punkterna vi avklarat. Jag rynkade förbryllat på pannan och sparkade av mig skorna. 

   ”Ljög om vaddå?” frågade jag och masserade en av mina ömma fötter. 

   ”Att du aldrig kysst någon” svarade han och såg upp på mig, mina kinder blossade genast röda över hans kommentar och jag sänkte huvudet. Jag hörde hur Justin skrattade åt mig och la ner listan på sängen igen. ”men jag antar att Ariel Madison är bra på allt precis som det sägs” 

   Jag skrattade till. ”ja, jag antar det”  

 

 

Onsdag, 20:e Mars - Justins Perspektiv. 

Jag hade kysst ett flertal tjejer förut, inga problem. De alla var en ny upplevelse men aldrig överdrivet speciella. Varför lämnade då Ariel mig helt invalid och i ett ännu mer desperat behov efter hennes läppar? Det var galet så mycket jag ville kyssa henne dagarna ut i ändan. Jag kunde återigen inte tänka på något annat och nu blev det bara dubbelt så illa när jag faktiskt visste hur det kändes. Hur underbart, hur utan för kroppen upplevelse det var. 

   Hennes läppar var mjuka, till en början försiktiga innan hon tog kommando själv och precis som jag sagt till Ariel själv, om det inte vore så att jag litade på henne så hade jag trott att hon ljugit för mig. Hon kysstes likt ett proffs. Som att hon inte gjort något annat. 

   Bara det sättet hennes läppar rörde på sig mot mina, hur de satte tillräckligt mycket tryck mot mina och inte överdrivet och jobbigt mycket och hur hennes tunga... ugh! Hennes tunga... det fanns inga ord. 

   ”... glöm inte att deadlinen för skrivuppgiften är imorgon!” jag ryckte smått till när stolarna började skrapa mot golvet och alla började lämna klassrummet. Jag såg på Ariel bredvid mig men fann till min förvåning hennes huvud liggandes på hennes armar. Hon sov. Jag la min hand på hennes axel och hon flög genast upp i sittande ställning, jag hoppade i processen lika skrämt till och stirrade på henne. 

   ”Jag sover inte!” utbrast hon högt och jag höjde avväpnande händerna. 

   ”Okej, det är ingen fara” sa jag och hon såg sig förvirrat omkring. ”vi har slutat ändå” 

   ”Va?” frågade hon dumt. Jag skrattade till. ”märkte läraren någonting?” jag ryckte på axlarna. Hon jämrade sig illa och reste sig från stolen, likt blixten samlade hon ihop sina saker och fick ner det i sin väska. Jag hade inte sett mycket av Ariel sedan kyssen och det var över en vecka sedan. Hon var alltid på språng när jag såg henne och jag började fasa att det var just på grund av kyssen vi delade. Nej, det är inte det som är felet! Hoppades jag... 

   Hon var alltid någonstans och det var inte ofta hon kunde stanna och bara prata. Jag kunde höra henne på kvällen ibland, hur hon höll på däruppe på sitt rum. Hon var som en maskin. Jag tyckte jag sov lite men det var inget jämfört med hur lite Ariel verkade sova. Jag skakade på huvudet för mig själv. Tara. Det var Taras fel att Ariel alltid jobbade sig halvt till döds. 

 

Jag vände och vred mig i sängen men det var något som gjorde att jag inte kunde stänga av hjärnan och somna. Jag suckade och låg raklång i sängen. Ett lågt ljud kom uppifrån Ariel, låg musik. Jag vände på huvudet för att titta på klockan på nattduksbordet, 02:35 stod den på. Var hon fortfarande vaken? Jag kastade av mig täcket och reste mig från sängen, jag tände taklampan i min garderob innan jag gick fram till bokhyllan. Jag tryckte till och den svängde upp, stentrappstegen var kalla mot mina bara fötter och jag studsade snabbt uppför dem och upp till Ariels avsats. Där jag sedan drog ner handtaget och hörde hur min bokhylla åkte igen samtidigt som Ariel öppnades. 

   Garderoben var nedsläckt men hennes rum var helt upptänt, taklampan lös och musiken var nu högre. Jag gick genom hennes garderob och fram till dörren intill hennes rum. Jag fann Ariel återigen liggandes på skrivbordet, sovandes. Vad är det här? Försiktigt gick jag fram och stängde av musiken på hennes dator innan jag funderade över hur jag skulle göra för att inte skrämma ihjäl henne. 

   ”Ariel” sa jag lågt och drog bort håret som hade åkt ner i hennes ansikte. Hon mumlade något oförståeligt och jag log snett. ”Ariel...” försiktigt drog jag ut skrivbordsstolen hon satt på så jag kunde bära upp henne i famnen. Inte ens det ville väcka henne. Jag gick fram till hennes säng och lade mjukt ner henne på hennes - för en gångs skull - obäddade säng. Ariel mumlade återigen något i sömnen när jag drog av de sjukt höga klackar och ställde dem på golvet. Jag såg på hennes kläder och funderade om de skulle vara obekväma att sova i. 

   Med lite jobb fick jag av henne kjolen och toppen hon hade på sig, jag hade ingen aning om vad hon sov i så jag lät henne vara i underkläderna hon bar. Jag drog upp täcket över henne och när jag precis var på väg för att släcka grep hennes smala fingrar om min arm. 

   ”Stanna...” sa hon, fortfarande sovandes. 

   ”Ariel...?” 

   ”Snälla, stanna. Jag...” mer hörde jag inte men hon släppte inte greppet om min arm. 

   ”Okej, jag ska bara släcka lamporna” jag la min hand över hennes och tog försiktigt bort hennes hand innan jag gick fram till dörren för att se till att den var låst innan jag släckte taklampan. Jag följde därefter med att släcka den i fönstret och gick i blindo fram till hennes säng. Jag lyfte täcket på ena sidan och kröp ner bredvid henne. Kudden doftade starkt av Ariels hår och jag tryckte in ansiktet - ja, jag gjorde det. Döm mig inte - och sög in ett andetag. Mina tankar var fyllda av Ariel och så var sedan mina drömmar. 

 

***

 

Ariels Perspektiv. 

Jag hade magont. Magont på grund av alla läxor och andra uppgifter jag hade hängandes över mitt huvud. De alla hotade att mosa mig om jag inte fick bästa resultat och jag kände hur jag långsamt började knäckas under pressen jag hade på mig. Jag hade aldrig riktigt nått den här punkten, visst jag har haft mycket att göra genom åren men aldrig såhär mycket. Varje uppgift vi fick tillbaka var en kamp förbi oro, stress, kallsvettning, fasa innan jag vågade mig på att titta på resultatet och hittills har jag inte känt något annat än lättnad då det har stått ett stort rött A i ena hörnet. Men kamperna blev bara värre och värre. 

   Med målmedvetna steg närmade jag mig Justins dörr där Alfredo gissat att han befann sig, jag knackade på och hörde till min lättnad hur steg närmade sig dörren innan låste rasslade till. Justin öppnade dörren med nyfikna ögon och sken upp i ett leende när han såg att det var jag, innan han hann säga något la jag händerna på hans bröst och pressade in honom i rummet igen. 

   ”Är du ensam?” frågade jag medan jag hörde hur dörren gick igen bakom mig. Hans panna var rynkad i förundran. 

   ”Ja, vad-” började han svara innan jag reste mig på tårna och tryckte mina läppar mot hans. Justin stelnade förvånat till för ett ögonblick innan jag kände hur hans armar lindades runt min kropp och pressade mig närmre hans bröstkorg. Jag tiltade huvud likt jag gjorde förra gången och Justin förstod genast och öppnade munnen samtidigt. Mina händer vandrade från hans bröst och upp till hans ansikte där jag sedan flätade in mina fingrar i hans hår. Andfått slet jag mig ifrån honom och lutade mig tillbaka så vi hade lite mellanrum mellan våra ansikten. 

   ”Vad... vad var det där för?” andades han. 

   ”Jag känner mig väldigt stressad och jag läste någonstans att kyssar, eller byta saliv med någon, skulle ha en lugnande effekt” svarade jag. 

   ”Oh...” jag nickade instämmande. ”så? Fungerade det?” jag andades ut och kände efter, mitt hjärta dunkade högt i mina öron vilket jag dock antog var efter kyssen. Men för ett ögonblick lyckades jag glömma allt om pressen på mina axlar, allt om läxor, resultaten, Tara och jag kände mig faktiskt lugn. 

   ”Ja” svarade jag med ett leende. ”tack så mycket” Justin skrattade till. 

   ”Jag är glad att jag kunde hjälpa dig” jag fnittrade till och sänkte generat huvud innan jag la pannan i kurvan mellan hans hals och axel. Jag drog in ett andetag innan jag släppte ut det och jag kunde känna hur Justin drog sin hand upp och ner över min rygg i ett försök att få mig att slappna av. 

   ”Jag måste gå och packa... jag ska åka till New York över helgen” jag lyfte på huvudet och såg på Justin som nickade försiktigt. Han släppte sitt grepp om mig och tog ett litet steg bakåt så vi kunde se varandra mer klart. 

   ”Vad ska du göra i New York?” frågade han och la armarna i kors över bröstet. Jag hissade upp väskan på axeln efter den glidit ner och drog en hårslinga bakom örat. 

   ”Åh, det vanliga. Gå på galor, mötas med något företag, bla bla bla...” jag himlade med ögonen och Justin skrattade till åt min attityd. 

   ”Wow, du verkar så himla passionerad över vad du gör” retades han och jag log snett. 

   ”Åh, det är jag. Är bara så otroligt trött och vill absolut inte sätta mig på ett plan” svarade jag och fick ont i huvudet bara att tänka på allt jag behövde göra innan jag skulle sätta mig på det där flygplanet ikväll. Justin log beklagande. ”aja, vi hörs och ses” 

   ”Det gör vi. Lycka till” vi kramades hejdå innan jag gick mot hans garderob istället för ut genom dörren igen. 

 

***

 

”Så du är en av de unga kändisarna som valde att gå på Walk Of Fame, så hur har det varit?” kamerorna blixtrade bländande, reportrar skrek i öronen på en och tusentals människor i vackra utstyrslar vandrande omkring. Mina fötter gjorde ont, klänningen var alldeles för tight för mitt tyckte men jag bar inget annat än ett leende på läpparna. Även fast jag kände mig likt döden fick det inte märkas på mig. 

   ”Precis. Skolan är underbar, det är så otroligt häftigt att kunna gå i skolan precis som alla gör när de växer upp. Det är coolt att kunna få uppleva allt som ‘normala’ gör även fast vi inte lever normala liv. Vi kan gå ut utan att bli attackerade av paparazzis, vi har ett privatliv på den där ön och det måste jag säga är vad som är bäst med skolan” jag log brett och kvinnan med micken nickade. 

   ”Det låter som ett toppenställe” sa hon in i micken. ”och det verkar som att de ger er chansen att skaffa nya vänner också. Till exempel så har det ju spridits mer och mer bilder på dig och Justin Bieber. Vad är det som pågår där?” jag visste att frågan skulle komma, men det här var vad Tara ville ha. 

   Jag skrattade till i micken. ”absolut, jag har träffat massa nya människor och det är härligt. Precis som du sa så får man chansen att skaffa nya vänner och Justin är en av dem. Han är en super go’ kille och jag är verkligen glad över den vänskapen vi skapat” 

   ”Så det finns ingen hemlig romans pågående?” jag hade lust att himla med ögonen åt hennes retsamma blick och leende. 

   ”Nej” svarade jag med ett skratt. ”absolut ingen hemlig romans där inte. Vem har tid för sånt?” skämtade jag och kvinnan skrattade. 

   ”Ariel, dags att gå vidare” sa Greg vid mitt öra, jag log och sa hejdå till kvinnan innan jag gick vidare längst den röda mattan för att prata med fler reportrar som ställde i stort sett samma frågor. Men med ett leende och pigga ögon svarade jag dem, samma svar innan jag äntligen fick lämna mattan. Jag kvävde en gäsp och hälsade glatt på människor som kom fram för att hälsa eller bara säga att de beundrade mitt arbete. 

 

”Och hur gick det igår?” frågade Tara, glasögonen satt på tippen av hennes näsa medan hon såg ner på ett flertal plakat med olika designer på. Jag korsade benen och svalde innan jag svarade. 

   ”Utmärkt” sa jag. ”frågor om Justin dök upp i varje intervju och jag svarade som det var. Vänskap men inget mer än så” Tara nickade. 

   ”Han har inte märkt något?” fortsatte hon, fortfarande med blicken tittandes på annat. 

   ”Nej, han misstänker ingenting. Jag har honom lindad runt lillfingret” bredde jag på och hade fått dåligt samvete om det inte vore så att Justin visste hur det stod till. Han visste att allt jag sa till Tara om honom var bara lögner. 

   ”Bra, bra. Behåll det så” äntligen höjde hon blicken och såg på mig. Genast önskade jag att hon inte gjort det då isen i magen expanderade och jag fick bita ihop för att inte häva ur mig allt jag hade i magen. ”Ariel, jag har tänkt länge på detta-” åh nej! Snälla, säg inte så. ”-och jag tycker inte om ditt leende. Dina tänder har börjat gulna och det är alldeles snett” min mage sjönk likt en sten. Var mina tänder gula? Det kunde de inte vara, jag var noga med tandborsten och jag använde både tandtråd och munskölj varje morgon och kväll. ”vad tycker du?” 

   Jag öppnade munnen men inget kom ut så jag försökte igen. ”jag tycker... inte det är något fel på mitt leende” viskade jag fram. 

   ”Prata högre! Du vet vad jag tycker om när du viskar sådär” röt hon irriterat. 

   ”Jag tycker inte det är något fel på mitt leende” upprepade jag, nu något högre. Jag behöll blicken nedåtriktad, för rädd för att möta Taras isblå ögon. 

   ”Så det tycker du?” jag förblev tyst då jag visste att Tara ställde frågan retoriskt och ville egentligen inte ha ett svar. ”ska vi se till att du öppnar ögonen då” vid det här laget ville jag bara gråta men pressade desperat tillbaka tårarna. Tårar är ett tecken på svaghet Ariel. 

   I nästa sekund hade Tara ett hårt grepp om min överarm och släpade mig genom huset, jag staplade efter henne i de höga klackarna jag bar. Jag försökte förgäves att streta emot då jag visste vad som väntade mig. 

   ”Snälla... snälla, jag ber dig...” försökte jag men Tara ville inte höra på mitt gnäll. 

   ”Håll käft!” röt hon och slet upp dörren intill de fasansfulla rummet. ”ta dig en riktigt bra titt nu Ariel. Är du verkligen så vacker som du tror?” hon knuffade in mig i rummet och smällde igen dörren, med ögonen hopknipa stod jag pressad mot dörren. Jag ville inte titta. Jag ville inte se vad jag visste fanns bakom mig. Min haka darrade medan jag försökte att inte gråta. 

   Jag vet inte hur lång tid passerade innan jag kände hur tvångstankarna att följa Taras order tog över mig, jag vände mig långsamt om med tårarna rinnandes längst mina kinder. När jag stod med ryggen mot dörren istället öppnade jag försiktigt dörren. Jag gav ifrån mig ett klagorop medan jag stirrade tillbaka på mig själv genom de tusentals buckliga, spruckna speglarna som täckte de lilla rummet jag stod i. Paralyserad stod jag och endast såg på mig själv. Jag var ful och behövde ändra på mig. Jag hade ett fult leende och behövde få det fixat. Tara hade rätt.

 

---

 

herregud... vad i hela helsike hände i slutet? inte vad ni förväntade er kanske. XP ahahhaahah, men där fick ni som lade märkte till Ariel som inte ville se upp i hissen (eftersom det är speglar på alla väggar) detta är förklaringen hörrni. =D 

 

vad tyckte ni? de kysstes igen! iiiihhhh, *fangirl*. o vad tror ni händer efter det här? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT! ♥ PUSS&KRAM. 

 

Fråga: Favorit artist? (Inte Justin XD)

Mitt Svar: Det här tycker jag verkligen är världens jobbigaste fråga för jag kan aldrig ge ett rakt svar. Mitt svar är alltid - allt möjligt. Jag lyssnar verkligen på allt möjligt... men mest på musik som påminner om Justins skulle jag väl säga.. hahahah.