---

 

Justins Perspektiv.

Med en suck klev jag innanför tröskeln intill vår engelska lektion med Mrs. O’Conner, en gammal dam med halvmånsglasögon och frätande andedräkt. Ingen bad om hjälp om det absolut inte var nödläge då hon gillade att vara så nära som möjligt när hon hjälpte sina elever. Det ger henne en bättre syn och relation påstod hon, jag höll inte med. 

   ”Så, så!” klassen tystnade sakta och jag rättade till kepsen på huvudet innan jag riktade min fokus mot henne. ”under dagens lektion ska vi för tillfället lämna Romeo och Julia för att snabbt vika av mot texter. Och inga texter som helst utan låttexter” min intresse sprakade genast till liv, alla musiker i rummet nickade gillande medan skådespelarna vi hade med oss suckade frustrerat. 

   ”Åh, låt inte så glada ännu. Ni kommer sucka om en stund” jag rynkade ihop ansiktet, här har vi ännu en anledning till varför jag ogillade Mrs. O’Conner. Aldrig fick man göra något man faktiskt var bra på, jag antar att även det var nyttigt. Att få testa nya saker och sådär, men kom igen! 

   ”Jag har parat ihop er, en musiker och en skådespelare. I paret ska ni skriva ett manus och en låttext, texterna skrivs av den som inte är expert inom området” jag drog in ett andetag och höll det ett ögonblick innan jag släppte ut det medan Mrs. O’Conner rundade katedern för att plocka upp ett papper. Snart började hon ropa upp paren som hon gjort. ”Justin Bieber och... Sarah Hyland” min blick for runt i klassrummet innan jag fann Sarahs bruna blick och gav henne ett leende. 

   ”Vad ni gör resten av lektionen bryr jag mig inte om, men ni ska ha ett tema och en början tills nästa lektion” avslutade Mrs. O’Conner och ett gillande mummel spred sig genom klassrummet innan alla reste sig för att mötas upp med sin partner. Jag tog min ryggsäck och svingade upp ena axelremsan på axeln innan jag sicksackade mellan borden bort mot Sarah. 

   ”Ni får det så mycket enklare än oss” suckade hon när jag nådde henne. Jag flinade roat. 

   ”Kan jag inte påstå, jag vet inte ingenting att skriva ett manus” 

   ”Det är superlätt” jag gav henne ett högt ögonbryn och hon fattade vinken. ”okej så det är lätt för mig, jag fattar” vi lämnade klassrummet och gick längst korridoren bort mot huvudavdelningen av byggnaden. 

   ”Så jag tänkte eftersom du ska skriva en låt och vid de flesta fallen så ligger det mycket mening och känslor bakom texten... Därför kan du få bestämma tema” erbjöd jag och hon nickade innan hon funderade ett ögonblick. 

   ”Jag antar att kärlek är det enklaste temat, men det är samtidigt så förutsägbart att vi skulle välja det. Så... att ha en bra stund” jag nickade gillande. ”man skriver om ett ögonblick eller en grym upplevelse” hon vände huvudet för att se på mig och jag log brett. 

   ”Jag tycker det låter grymt” svarade jag och hon log stolt. ”okej, så vi har ett tema. När är nästa engelska lektion?” hon plockade fram sin telefon innan hon klickade in på appen för skolans schema och bläddrade fram veckans schema. 

   ”På torsdag... och idag är det tisdag så vi har lagom mycket tid” jag nickade. 

   ”Ska vi göra så att vi tar ledigt, grubblar på idéer och träffas upp imorgon?” frågade jag och flinade. Hon skrattade till men nickade. 

   ”Tycker jag låter som en bra idé” instämde hon. 

   ”Bra, då ses vi imorgon” sa jag och vi gick åt ett varsitt håll, hon för att antagligen mötas upp med sina vänner medan jag traskade tillbaka mot min våning där jag tänkte dumpa min väska. Jag fiskade upp min telefon men såg fortfarande inget missat samtal eller meddelande från Ariel. Hon hade kommit tillbaka under dagen i söndags, men jag hade inte haft tillfälle att träffa henne då jag fokuserat helhjärtat på min musik och studion. Efter det hade jag varken sett henne vid frukost, lunch eller middag under måndagen. Jag hade prövat ringa henne några gånger men jag kom alltid till telefonsvararen. 

   Jag slängde väskan på sängen innan jag fortsatte bort mot garderoben, jag gjorde det vanliga och stod i nästa ögonblick i Ariels garderob. ”Ariel?” frågade jag. Genast hörde jag rörelser i hennes rum innan en dörr stängdes, med rynkad panna gick jag fram till dörren för att se rummet tomt. Jag rundade hennes säng och såg ner på badrumslåset, mycket riktigt var den röd. 

   ”Ariel?” frågade jag igen. ”jag vet att du är därinne” jag bemöttes av tystnad och kände hur oron växte inom mig. Hade hon gjort sig illa? Mådde hon dåligt?

   ”Ari, är du okej?” frågade jag nu bekymrat. Återigen var det tyst från badrummet och jag öppnade munnen igen men Ariels bräckliga stämma stoppade mig. 

   ”Jag mår bra Justin. Är bara trött, tänkte duscha. Men jag lovar att ringa dig senare, okej?” jag stod för ett ögonblick och bara såg på handtaget innan jag nickade. 

   ”Självklart, vi hörs senare” jag vände och rundade hennes säng innan jag tog mig till garderoben igen. Med rynkad panna gick jag nerför stentrappan och stannade till för ett ögonblick vid den inbyggda väggen jag visste fanns där. Jag kilade in mina fingrar och sköt bort väggen för att se in i det lilla rummet, det var djupt och lagom brett men inte speciellt högt. Här skulle man lätt kunna göra något av... typ ett krypin. Jag fortsatte ner till min avsats där jag drog ner handtaget och hörde hur Ariels garderob slog igen. I egna tankar stod jag en stund med min bokhylla intryckt i väggen igen. Ariel lät inte ett dugg trött. Hon lät... annorlunda. Som att något var fel och jag tänkte ta reda på vad det var. Oavsett om hon ville det eller inte. 

 

 

Ariels Perspektiv. 

Med ett lättad suck hörde jag hur Justins steg försvann bort innan han troligtvis tog trappan ner till sitt rum igen. För första gången förbannade jag den hemliga trappan i väggen, den gjorde mig totalt oförberedd på besök och gjorde att jag inte kunde avböja på annat sätt än att smita in i badrummet. Jag var inte trött. Jag tänkte inte duscha. Jag tänkte inte ringa honom senare. Att bara prata med honom genom dörren gjorde ont nog. Enbart tanken på att föra en lång konversation förde tårar till mina ögon av smärta. Långsamt vände jag mig om för att skåda mig själv i spegeln. 

   Jag såg hemsk ut. Mina läppar var svullna och tandköttet ännu mer. Jag såg ut som ett monster och hela min käke och mun gjorde ont. Jag kunde inte äta annat än vätska genom ett sugrör. 

   Efter att ha spenderat uppåt tre timmar i det hemska spegelrummet kom Tara äntligen och öppnade, upprepade sin fråga och fick svaret hon önskade. Att jag fann mitt leende fult och snett, nöjd hade hon genast sagt att vi självklart skulle göra något åt det. Redan nästa dag låg jag på operationsbordet och fick mina tänder och läppar omgjorda. De rättade till tänder som egentligen redan var raka och sprutade in lite botox i mina läppar för att få båda sidorna att se symmetriska ut. Hela natten igår när jag kom tillbaka till skolan grät jag med en handspegel framför mig, studera mina nya läppar som ännu inte såg ut som de skulle göra på grund av svullnaden. Men de var inte mina längre. 

   Jag tyckte om mina gamla läppar, det fanns inget plastikopererat kring dem. Men nu var de förstörda och det enda jag kunde tänka på var vad Justin skulle säga. Vad skulle han tycka? Skulle han finna min nya mun motbjudande? Läpparna som han för bara några dagar sedan kysste. Bara tanken fick ännu en våg av sorg att skölja över mig som nästan kvävde mig. 

   Jag låste upp badrumsdörren och klev ut i mitt - ännu en gång - tysta rum. Jag hade skippat både dagens och gårdagens skoldagen, ville inte visa mig med den groteska munnen jag hade. Aldrig i livet och Tara hade instämt när jag sagt det till henne. Jag föll ner i sängen och suckade. 

   Vartenda liten rörelse gjorde ont. 

 

”Här har du” jag tog emot muggen jag fick från Victoria innan jag förde sugröret till munnen och började girigt suga åt mig innehållet. Victoria satt tyst vid min sida och jag kunde känna hennes blick borra in sig i min kind men jag vågade inte höja blicken för att möta hennes. Jag visste vad den skulle visa. Jag hörde hur hon mumlade något men det var för lågt för mig att höra. 

   ”Tack så mycket” sa jag lågt när jag mättat den värsta hungern.  

   ”Inga problem” svarade hon med en suck. Jag kikade försiktigt på henne genom ögonvrån och såg hur hon drog en hand genom håret. ”Justin är oroligt vet du” 

   Jag slöt ögonen. ”jag misstänkte det. Han var förbi tidigare idag men jag låste in mig på badrummet” jag såg hur hon nickade. 

   ”Tänker du visa honom eller berätta?” frågade Victoria efter en stund. Jag sänkte muggen och la båda händerna runt muggen innan jag försiktigt pillade på kanten. 

   ”Jag vill inte att han ska veta” sa jag. ”men om jag känner Justin rätt så kommer han tvinga det ur mig om jag så vill eller inte” Victoria skrattade till bredvid mig och det ryckte smått i min ena mungipa. 

   ”Han har mer inflytande på dig än vad du tror” sa hon. ”du kanske inte ser det, men jag kan” jag vände äntligen blicken mot henne och hon såg tillbaka på mig med sina hasselnötsbruna ögon. Jag rynkade smått på pannan i undran. 

   ”Hur menar du?” frågade jag lågt. 

   ”Jag vet inte. Men det är något med dig sedan vi kom till den här skolan, sedan du började umgås med Justin som har förändrats. Du ser gladare ut även fast du går genom en massa skit. Han tar fram ljuset i dig. Han för fram dina mer avslappnade sidor, de du bara har när du är med mig och Avan i enskilda rum. Men han kan få fram dem på offentliga ställen och det är härligt att se. Så jag förstår verkligen inte varför du inte vill berätta för honom” jag suckade. 

   ”Han är den första vän jag har som inte vet om alla kanter och vrår på mig, vet inte om alla ärr och sår jag har på kroppen. Han ser inte alla missbildningar som jag har och... jag tycker verkligen om honom. Jag är rädd att när han ser hur mycket packning som faktiskt finns i min väska så kommer han inte orka bära den med mig längre. Det kommer bli väldigt tunga att släpa på då” viskade jag. 

   ”Ariel...” började Victoria. ”har han inte bevisat ännu att han inte ska någonstans?” jag ryckte lamt på axlarna och Victoria fnös till. ”det tycker jag i alla fall. Han har varit genom en massa saker på bara några få månader och ännu står han vid din sida med ett leende. Han vill ta hand om dig, han vill se till att du mår bra, han vill veta vad som tynger dig. Tänk på det” Victoria reste sig från sängen och samlade ihop sina saker, hon gav mig ett leende och en kram innan hon gick mot dörren. 

   ”Vi ses imorgon, darling. Sov gott nu, glöm inte att ta smärtstillande innan du går och lägger dig” jag log tunt och nickade. 

   ”Godnatt Victoria” sa jag och vinkade smått med handen innan dörren slog igen bakom henne. Jag höjde sugröret till munnen och sög till. Jag satt en stund och begrundade Victorias ord och som vanligt hade hon rätt men jag var för envis att följa hennes råd. Fortfarande för rädd att bära väskan själv. 

 

Jag sköljde munnen med munskölj eftersom mina tänder ännu var alldeles för ömma för att borsta med en tandborste innan jag tog ut ett piller från den orangea cylinderbruken. Det vita pillret låg i min handflata innan jag kastade in det i min mun och sköljde ner det med lite vatten. Jag såg mig i spegeln innan jag suckade och rotade fram en tofs och satte upp håret i en hästsvans på huvudet. 

   Jag granskade min käke ett ögonblick och såg att svullnaden hade lagt sig något men inte helt, även läpparna hade blivit något mindre men jag såg fortfarande ut som ett monster. Motbjudande. 

   Jag vände mig om och lämnade badrummet och spegeln bakom mig, jag släckte taklampan men lät den i fönstret vara tänt. Jag kröp ner under täcket och kurade ihop mig i fosterställning innan jag borrade ner mitt ansikte i en av kuddarna och drog in ett djupt andetag. 

   Jag önskade evinnerligt att Justin inte blev allt för arg att jag inte hade hört av mig under kvällen som jag sagt. Men jag skulle bara oroa honom ännu mer om jag pratade med honom, bara några dagar och sedan skulle jag vara tillbaka på banan. Jag slöt ögonen och suckade smått innan jag försökte få lite sömn. 

 

 

Justins Perspektiv. 

Jag låg vaken och väntade på att klockan skulle passera elva på kvällen. Ariel hade inte ringt som hon sagt att hon skulle göra och det gjorde mig endast ännu mer säker på att det var något fel. Jag kände hur frustrationen växte sig större, varför skulle vi alltid starta vid ruta 1 hela tiden? Varje gång det dök upp något hos Ariel så var jag alltid utesluten. Varför kunde hon inte lita på mig? Hemligheterna hon hittills har berättat har inte varit något mega stort och alldeles för allvarligt för mig att hantera, var detta för stort? Vad hon än bar på nu. Oron endast steg inom mig vid tanken. 

   Jag vred på huvudet för att se på klockan och såg att den nu var kvart över elva, jag drog bort täcket från kroppen innan jag reste på mig och tog mig tyst upp till Ariels rum. Jag såg att lampan i hennes fönster fortfarande var tänd men resten av rummet ekade tyst. Smygandes tog jag mig ut ur garderoben och såg henne sovandes i sängen, hon låg med ryggen mot mig och hennes hästsvans utspridd över kudden bakom henne. 

   Tyst rundade jag hennes säng innan jag sjönk ner på knä framför henne vid sängen, jag slog handen för munnen för att inte flämta högt när jag såg hennes ansikte. Vad hade hon gjort? Vad hade hänt henne? Jag stirrade på hennes svullna läppar och såg blodet i hennes ena mungipa. Utan att tänka mig för strök jag bort håret - som åkt ur hennes tofs - bort från hennes ansikte innan jag kupade hennes ansikte. Detta fick henne såklart att vakna och hon ryckte häftigt till, jag hörde hur hon drog i en massa luft. 

   ”Ari, det är bara jag” försökte jag för att få henne att inte skrika, hon slog fort handen över munnen vilket fick henne att istället stöna av smärta. ”vad har du gjort?” jag satt nu på sängkanten, halvt böjd över henne. Hon tog inte bort handen från munnen och jag såg hur hennes ögon fylldes av tårar som hon desperat försökte pressa tillbaka. 

   ”Ta bort handen, Ari. Jag har redan sett” jag la handen om hennes handled innan jag försiktigt förde bort hennes hand. ”vad... varför ser du ut såhär Ariel?” hennes haka darrade något och jag ville inget annat än att dra in henne i min famn men jag ville veta vad som pågick innan. 

   ”Jag... ehm... jag...” 

   ”Och försökt dig inte på någon lögn, berätta sanningen snälla” nu spillde hennes tårar över och de rann längst hennes tinningar innan de nådde kudden. Försiktigt strök jag bort dem. 

   ”Tara” sa hon sedan med den spruckna stämman. Jag ilsknade genast till, men detta var något jag redan misstänkt. Vem annars kunde det vara? 

   ”Vad har hon gjort?” frågade jag och såg henne stint i ögonen. 

   ”Tänderna och läpparna” svarade hon och nya tårar rann. ”hon har förstört min mun” jag kunde inte hålla mig längre och tryckte in min arm under henne innan jag lyfte upp hennes överkropp som jag kunde slå armarna runt henne i en kram. Hennes ansikte sökte sig genast till min hals där hon grät tyst medan hennes händer knöt sig vid min rygg. 

   ”Hon... min... mina läppar...” grät hon och jag höll henne närmre. 

   ”Jag vill att du lyssnar noga” sa jag och strök henne över ryggen innan jag sa de orden jag misstänkte att hon behövde höra. ”det spelar ingen roll vad hon har gjort med dina läppar, du är fortfarande lika vacker som innan Ari” hon snyftade till vid min hals och jag lutade mig tillbaka innan jag strök bort hennes tårar med mina tummar. ”okej?” 

   Hon endast skakade på huvudet. ”det är meningen att det här ska fixa mig men jag känner mig bara fulare och fulare varje gång” viskade hon och sänkte huvudet. Varje gång? Så detta har hänt förut? 

 

***

 

Solen sken in genom hennes fönster och kastade solsken över Ariels fortfarande sovande figur, hennes bröstkorg hävdes och sänktes rytmiskt och förde med sig ett lugnt. Hennes röda hår skimrade ännu klarare och bländade mig nästan. 

   Efter att tårarna tagit slut igårkväll och John Blund gjort ett besök hade hon ännu en gång bett mig att stanna över natten, hon somnade i min famn och jag hade blivit liggandes sent in på småtimmarna innan jag äntligen kunde somna. Jag försökte klura ut alla andra ställen som Tara kan ha ändrat med henne. Varför skulle hon vilja göra det? Ariel var perfekt. Inifrån och ut. 

   ”Jag vet inte om jag ska känna mig smickrad eller en aning rädd att du tittar på mig när jag sover” sa hon och öppnade ögon, överraskade mig då jag trodde hon fortfarande sov. Jag skrattade till. 

   ”Smickrad helt klart” svarade jag och hennes ögon sken av glädje. Jag flyttade blicken till hennes läppar och såg att svullnade hade dämpats något under nattens gång. Hon rullade runt på ryggen innan hon sträckte på sig så hennes rygg knakade högt. Hon föll ihop med ett stön och rullade runt till sidan igen men kurade ihop sig ännu mer. Jag reste smått på huvudet för att se på klockan, den slog precis 08.03. Jag suckade och rullade över till ryggen, jag behövde gå upp. 

   Jag reste på mig och satte mig på sängkanten innan jag gnuggade bort sömnen ur ögonen. 

   ”Vad betyder den där indian tatueringen du har på skuldran?” hörde jag Ariel fråga bakom mig, jag vred på huvudet för att se hennes blick fastklistrad på min rygg. Jag log snett och la en hand över tatueringen. 

   ”Jag och min morfar brukade gå och titta på hockey tillsammans när jag var mindre, indianen var deras loga” svarade jag och Ariel flyttade blicken från min rygg för att möta min. 

   ”Du och din morfar? Finns... ehm...” hennes ögon började genast flacka av osäkerhet. Jag skrattade till och skakade på huvudet. 

   ”Lugna ner dig. Han lever” försäkrade jag och hon andades lättat ut. ”mina föräldrar skilde sig när jag föddes i stort sett så min mormor och morfar har var som mina extra föräldrar. Jag sprang oftare till dem efter skolan än hem. Jag står dem nära” 

   ”Jag önskar att jag också hade någon annan släkt än Tara” sa Ariel, en aning frånvarande. 

   ”Inga morföräldrar?” frågade jag och hon skakade på huvudet. 

   ”De dog när Tara var tonåring i en olycka” svarade hon och jag nickade förstående på huvudet. 

   ”Din pappa då?” ämnet kändes som om det var tabu men jag var nyfiken. Ariel pratade aldrig om någon pappa. Ariel möte fort min blick innan hon såg upp i taket. 

   ”Ehm... han... jag vet inte så mycket om honom. Tara pratar aldrig om honom. Men det hon har berättat var att han lämnade när jag var liten och ville tydligen inte ha något med mig att göra” jag såg sorgset på Ariel innan jag sträckte mig efter hennes hand. 

   ”Han förtjänar dig ändå inte” sa jag och hon log halvhjärtat. 

   ”Men jag har Lewis” viskade hon och rynkade frågande på pannan. ”jag antar att man kan kalla honom min butler men jag har aldrig sett honom som en. Han har varit med sedan jag kan minnas. Han är den klokaste gubbe jag vet” leendet på hennes läppar var smittsamt. 

 

Jag valde att skippa frukosten och gick direkt till studion, inspirationen flödade inom mig och jag upprepade orden om och om igen i mitt huvud för att inte glömma texten. Ariel hade återigen sprakat igång idéer inom mig och jag ville inget annat än att drunkna i vad jag hade på hjärnan. Jag öppnade dörren intill studion jag använt i måndags och slet åt mig ett block, jag letade fram en penna och skrev ner raden. Jag lutade mig tillbaka och läste den högt för mig själv. 

   ”I want you and your beautiful soul...”

 

---

 

ehm... okej, jag vet inte ens vart jag ska börja. stackars Ariel... jag inte fatta smärtan hon går genom. ni som har haft tandställning kanske kan förstå, men jag har aldrig haft det så... XP 

o hur gulligt var det inte slutet mellan Justin o Ariel? aw... I just love them! nästa kapitel kommer bli lite mer... love drama... hoppas det gör er nyfikna. 

vad tycks? bra/dåligt? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

 

Fråga: Favorit bok? 

Mitt Svar: återigen en jättejobbig fråga så jag säger en genre istället o det är romans o fantasy. ÄLSKAR verkligen fantasy böcker.. de är de bästa verkligen eftersom det kan gå från söder till norr på nolltid eftersom allt är möjligt. hahhaah.. =D