”Hade vi just vår första fight och försoning som bästa vänner?” frågade hon sedan retsamt, jag kunde inte undgå att skratta högt. Något jag inte gjort på över en vecka och det kändes hemskt bra.

 

---

 

Tisdag, 19:e Februari. 

   De få röda hårslingorna som inte var fästa i hennes hästsvans flög med i den svaga brisen, hon blinkade tät inpå varandra när de fastnade i hennes ögonfransar. Jag fick motstå lusten att sträcka mig fram för att ta bort slingorna innan hon gjorde det själv och fäste dem bakom öronen. Det avlägsna ljudet från vågorna nere på stranden var det enda som hördes tillsammans med fågelkvittret. 

   ”Jag har aldrig haft tid att faktiskt koppla av eller äta frukost långsamt förut” sa Ariel och bröt den bekväma tystnaden mellan oss. Sedan i lördags då hon berättat sin sida utav historien hade allt gått tillbaka till det de var innan jag utav misstag hörde vad hon ljugit ihop till Tara. Varje dag påminde Ariel mig om hur mycket det betydde att kunna ha en vän på hennes villkor, som inte kom efter check listan. Jag letade dock fortfarande efter ledtrådar till att hon skulle ljuga, att hon faktiskt utnyttjade mig men hittills hade jag inte funnit några. Så jag försökte att slappna av istället, njuta av hennes sällskap. 

   ”Aldrig?” frågade jag. ”inte ens när du var liten?” hennes ögon fortsatte skåda utav över vår utsikt från gräsmattan vi satt på. Våra frukost tallrikar låg nu tomma bredvid oss, Ariel hade sin tekopp mellan sina händer och benen i skräddarställning. För ovanlighetens skull var hon barfota och hennes skyhöga klackar låg bredvid henne i gräset. 

   ”Nej, har aldrig haft tiden. När jag fick mitt första jobb så var jag 5 år, sedan dess har mitt liv gått i 180 kilometer i timmen. Aldrig en lugn stund...” svarade hon och vände leendes huvudet mot mig innan hon såg tillbaka igen. ”... förutom nu, nu har jag tiden” jag log snett. Ariel höjde koppen till sina läppar innan hon tog en liten klunk och sänkte den igen. Hennes tunga slickade snabbt bort den lilla droppen som vart kvar på hennes underläpp. 

   ”Ska du gå på insparksfesten som är nu i helgen?” frågade jag nyfiket och lutade mig tillbaka på handflatorna, tydligen hade några elever anordnat någon slags fest som skulle hållas nere på stranden för alla. Bara en rolig grej för att starta igång året på riktigt. Ariel skakade på huvudet och drog ut mig ur mina tankar.

   ”Jag ska vara med på en modevisning den kvällen” svarade hon. ”och även om jag inte hade varit upptagen så...” hon tystnade och fingrade lite på koppen i hennes händer. 

   ”Så?” frågade jag försiktigt. Hon såg upp på mig genom ögonvrån, som att hon var rädd för att svara på min fråga. Som att hon var rädd för min reaktion. 

   Hon ryckte smått på axlarna. ”jag... ehm... det är komplicerat” svarade hon undvikande. Jag var precis på väg att fråga närmre om det när hon började sätta på sig sina skor, samlade ihop porslinet och ställde sig upp. 

   ”Kom igen, vi kan inte bli sena” sa hon innan hon lämnade mig bakom sig. Jag rynkade smått på pannan och hoppade upp på fötterna, jag sprang efter henne och nådde inte hennes sida förrän hon var in genom dörrarna. 

   ”Hey, hey Ariel. Jag är ledsen, jag menade inte-” 

   ”Det är ingen fara Justin” skyndade hon sig att säga, hon kastade mig ett leende. Vi styrde våra steg mot matsalen där vi kunde lämna disken, jag öppnade dörren för henne och hon log tacksamt. Matsalen var full utav ätande elever. 

   ”Vilken designer är det?” frågade jag för att få bort henne från samtalet som tydligen gjorde henne oerhört obekväm. 

   ”Rachel Zoe” svarade hon medan hon ställde glasen och tallrikarna i deras rätta behållare. 

   ”Vart fasen har ni två varit?” utbrast en röst bakom oss. Jag vred snabbt på huvudet för att se Avan höjda ögonbryn och korslagda armar, Victoria och Elisabeth stod bakom honom med retsamma leenden. Ariel suckade. 

   ”Vi satt ute på gräsmattan och åt frukost” svarade hon och vände sig om mot Avan. ”är det okej?” 

   Avan såg förolämpad ut över hennes trötta tonfall innan han svarade. ”oj oj, någon tog på sig ‘stora-tjejen’ byxorna idag. Vi var bara oroliga för dig, men nu när ni har kommit över era djupa kärleksproblem som ni absolut inte vill dela med er till några andra. Så antar jag att det inte är något vi behöver tänka på längre eftersom ni är tillbaka till att vara fästa vid höfterna. Ugh, jag orkar inte ens tänka på när ni blir tillsammans eller ännu värre, har sex” Avan rös till innan han lämnade oss med två fnittrande tjejer efter sig. Återigen stod jag kvar med hängande haka över Avans ord. 

   ”Ignorera det bara Justin, han snackar smörja” jag följde frånvarande efter Ariel. Blir tillsammans? Har sex? Var det verkligen vad alla förväntade sig? Vad de trodde skulle hända? Varför var det ingen som ville tro på att vi faktiskt bara var vänner?

   ”Justin, Justin!” jag ryckte till och fokuserade min blick på Ariel som log roat framför mig. 

   ”Vad?” frågade jag förvirrat. 

   ”Ditt klassrum ligger åt andra hållet, kommer du ihåg?” hon skrattade till, jag vände på huvudet innan jag skrattade med henne. 

   ”Juste” mumlade jag, vi gav varandra en kram innan vi tog skilda vägar till våra klassrum. Med nedsänkt huvud och nävarna nedkörda i fickorna gick jag mot mitt klassrum. 

 

 

Lördag, 23:e Februari, Ariels Perspektiv. 

   Jag såg ner på det vita pillret i min hand, jag suckade smått innan jag kastade in det i munnen och sköljde ner det med vattnet ur min flaska. Jag såg på mig själv genom spegeln, jag önskade att jag kunde bära bekväma kläder så som mjukisbyxor och en slapp t-shirt när jag skulle flyga men det var oacceptabelt. Speciellt när flygplatsen kryllade utav paparazzis. 

   Jag skruvade på locket på min flaska innan jag stoppade ner den i min väska. Resten utav veckan hade kommit och gått i stort sett, tidigt på lördagsmorgonen tvingades jag upp när solen fortfarande låg och sov för att jag skulle kunna ta mig till flygplatsen. Där jag skulle flyga tillbaka till New York för modevisningen. 

   ”Allt bra?” frågade Greg när jag steg ut från badrummet, jag nickade. Pillret skulle snart sätta in så det var viktigt att vi kom på flygplanet så jag inte somnade mitt på flygplatsen. Jag ville inte ens tänka på ryktena som skulle spridas när de bilderna tog sig ut bland tidningarna. Jag satte på mig mina Ray Bans medan jag gick med ett tight leende inför de skarpa blixtarna. Vi fördes in i den privata delen utav flygplatsen där vi blev ledde till den stora utrymmet där mitt privat jet stod parkerat. Jag suckade och gick mot trappan, mina klackar ekade mot cement golvet innan jag gick de få stegen upp. 

   Jag sjönk ner i ett säte och knäppte på mig mitt bälte, jag lutade huvudet tillbaka innan jag försiktigt vred på det så jag kunde se ut genom det lilla fönstret. Jag kände redan pillrets effekt och visste att jag skulle slockna vilket sekund som helst. 

 

*

 

”Öppna läpparna lite” jag följde Leilas order och särade smått på läpparna innan hon lade på ett diskret läppstift på mina läppar. Precis som på de flesta modevisningar så var backstage i kaos, modeller sprang runt med stylister efter sig. Fotografer gick omkring för att kunna fota modellerna när de blev sminkade eller fick håret fixat. 

   Rachel Zoe gick förbi bakom mig medan hon ropade till någon att hatten skulle sitta på andra sidan, hon vände sig sedan om och kom fram till mig. Jag ville le men Leila var fortfarande upptagen med mina läppar. 

   ”Jag är så oerhört hedrad över att du hade tid för kollektion” sa hon och slog ihop händerna framför sig i extas. 

   ”Den är verkligen väldigt vacker” svarade jag när jag fick tillfälle att prata, hon strålade av lycka över mina ord och jag log vänligt. 

   ”Lycka till” jag nickade tacksamt och hon försvann iväg för att rätta till någon outfit, Leila dök upp med sitt ansikte precis intill mitt så vi kunde se på varandra genom spegeln. Jag log snett mot henne. 

   ”Så, vad händer i skolan nu då när du är borta? Du har inte gått och hittat dig en kille va?” frågade hon retsamt och jag kände genast hur mina kinder blossade. Varför reagerade jag alltid såhär? ”oh my God, finns det en kille!?” tjöt hon och jag skakade fort på huvudet. 

   ”Var inte så högljudd och nej, det finns det inte” hon plutade genast med underläppen och jag tvekade något över att fortsätta. ”vi är bara vänner” sa jag tillslut och hon sken genast upp. 

   ”Oh, så det finns en kille i alla fall” jag himlade med ögonen. ”Vem är det?” 

   ”Ja, han är en kille men inte på det viset du tror” svarade jag. ”Justin Bieber” Leilas haka föll och jag himlade återigen på ögonen. Hon blev ståendes så ett ögonblick innan hon samlade sig. 

   ”Justin Bieber? Som i popsensationen Justin Bieber?” jag nickade. ”wow... hur hände det?” jag gav henne en kort historia om att vi börjat prata med varandra på lektionerna och under måltiderna istället för sanningen då vi strikt kommit överens om att inte berätta för någon annan om vad vi funnit i väggen. Leila nickade imponerande. 

   ”Han är en fantastisk vän att ha” påpekade jag med ett litet leende vid tanken på våra frukostar ute på gräsmattan, på våra sena kvällar i musikavdelningen när alla andra gått till sina rum, på alla skratt vi delat. 

   ”EY! Hör upp, fem minut sedan är den dags!” jag reste mig genast ur stolen innan jag några få minuter senare var fullt påklädd. 

 

*

 

Tara endast nickade åt bilderna från modevisningen medan jag nervöst satt och fingrade på min kjols kant, dock undangömt från hennes isblå ögon. Tara hatade nervöst beteende, oavsett om det är stamningar eller rörelser. Hon la ner den sista bilden innan hon flätade sina fingrar framför sig på bordet, jag såg försiktigt in i hennes ögon som såg lika professionella och likgiltiga ut som vanligt. 

   ”Hur går skolan?” frågade hon efter en stund, jag svalde svagt. 

   ”Bra, enbart högsta betyg hittills” svarade jag och fick återigen en nickning från henne. Till min lättnad nämnde hon inget om Justin men styrde till min förfäran in samtalet på min kropp. Hon beordrade mig att ställa mig upp, jag lydde genast och sträckte på mig framför henne. Hon cirkulerade mig och tryckte in fingrarna lite i mina sidor. 

   ”Du följer schemat?” jag nickade lydigt. 

   ”Jag har tappat några centimeter i midjan och runt låren” svarade jag och Tara nickade. 

   ”Jag är fortfarande inte nöjd” mitt mod sänktes genast och den iskalla känslan fyllde min mage, jag var inte bra nog. Tara var inte nöjd. ”mindre mat” jag nickade svagt. Ännu mindre mat? Jag lämnade Taras kontor med en knut i magen och tårar i ögonen. Hon var inte nöjd. 

 

   ”Allt väl Ariel?” frågade Greg oroligt när vi satt i bilen på väg till flygplatsen. Aldrig hade jag känt lycka över att flyga, men jag tror mer att lyckan handlade om vart var faktiskt var på väg och inte själva flygturen. Jag nickade stelt. 

   ”Jag vill att du köper mer adrenalinpennor” sa jag med blicken fäst ut genom fönstret för att slippa möta hans blick som jag redan visste skulle visa oron och förståelsen han kände. Han visste mycket väl vad adrenalinpennorna betydde, varför de skulle behöva vara nödvändiga. 

   ”Jag ser till att du får dem” mumlade han efter en stund och jag nickade igen. 

 

*

 

”Så hur gick modevisningen?” jag hoppade skrämt till och tog mig för bröstet, jag var precis tillbaka i skolan och hade lämnat mina badrumsartiklar när jag fann Justin liggandes på min säng. 

   ”Justin! Vad har jag sagt om det där?” utbrast jag och kastade den lilla handduken jag hade i handen honom, han skrockade roat. 

   ”Jaja” svarade han och viftade med handen innan han höjde förväntansfullt på ögonbrynet. Jag suckade och gick fram och satte mig på sängkanten bredvid honom. 

   ”Bra” sa jag sedan kort. ”jag fick kläder, gick längst den vita gånger, fick nya kläder, det vanliga” Justin himlade med ögonen.

   ”Det är verkligen så oerhört fascinerande att höra dig prata om ditt yrke” retades Justin och jag skrattade. 

   ”Modevisningar tycker jag inte är speciellt roliga, förutom Victoria Secret. Det är photoshoots som är vad jag brinner för” Justin nickade förstående innan han pekade på mig. 

   ”Om du inte ser till att jag får en biljett till Victoria Secret så kan du anse dig själv som den sämsta vännen någonsin” jag skrattade högt och Justin flinade innan han blev seriös igen. 

   ”Jag fixar det, lita på mig” han log nöjt och jag skakade roat på huvudet. ”men hur gick insparksgrejen?” 

   ”Lite blandat, som vanligt är det någon som spårade ut lite med drickat men annars var det en skön stämning. Det spelades musik, några badade i vattnet och jag tyckte jag såg Victoria och Dylan i sanden” jag spratt genast till och skrämde Justin, han spärrade frågan upp ögonen medan jag exalterat slog honom på armen. 

   ”Vad sa du? Victoria och Dylan?” tjöt jag. 

   ”Oh, herregud. Ja, kvinna!” han grep tag om mina handleder för att förhindra att fler slag skulle träffa hans kropp. ”vad är det med det?” jag skrattade roat. 

   ”Victoria har haft största chrushen på Dylan sedan begynnelsernas tid” svarade jag och Justin flinade. ”och om detta kanske är början till något nytt” 

 

 

Onsdag, 27:e Februari, Justins Perspektiv. 

   Två dagar. Sedan var jag 19 år, vart tog alla år vägen? Och det mest ofattbara var att jag då har befunnit mig i den här branschen i nästan 5 år, 5 år! Jag var inte det första att fylla år i skolan och det hade redan hållits några födelsedagsfirande som alla gått ut med ett bang. Jag förväntade mig inget mindre på min dag heller, det skulle bli grymt. Alla vänner var redan samlade på ett och samma ställe, jag fick flyga in Ryan och Chaz för firandet. Familjen fick jag se till att åka till under helgen som följde. 

   Jag hade pratat med mina mindre syskon för enbart några dagar sedan, att höra deras röster fick mig att inse hur mycket jag faktiskt saknade dem. Jag träffade dem alldeles för lite, det slog mig ibland hur mycket jag faktiskt missade under deras uppväxt när jag var borta så mycket. 

   Ariels ankomst in i klassrummet distraherade mig för ett ögonblick i mina tankar, hon var tjusigt klädd i en blommigt mönstrad kjol och en jeans imiterad överdel som lämnade ett parti mage för allas beskådning. Hon såg trött och sliten ut även fast hon var duktig på att dölja det, men jag kunde urskilja de mörka ringarna under hennes ögon som var täckta utav smink. Hade hon blivit smalare?

   Hon sjönk ner på stolen bredvid mig med ett tunt leende. ”Ariel, är du okej?” frågade jag. 

   ”Jag mår fint” svarade hon. Hon såg inte ut att må fint, hur kunde någon se smalare ut på bara några få dagar? Vart försvann maten hon ätit? Nu när jag tänkte på det hade jag inte sett henne äta speciellt mycket under dagarna som hade gått, svälte hon sig själv? 

   Jag såg hur hon svalde bredvid mig, hon verkade ha svårt att hålla ögonlocken höjda och hennes andetag övergick till små flämtningar. Nu steg oron inom mig. ”Ariel?” hon reste sig försiktigt från stolen. 

   ”Jag måste...” hon tog ett steg från bordet men hennes ben vek sig, hennes hand famlade efter bordskanten men drog istället med sig alla papper ned på golvet när hon slog i marken. 

   ”Ariel!?” 

 

---

 

jahooppp, da f**k hände i slutet då tror ni? XP hahahahah.. det kanske gick lite fort i slutet dära, jag vet inte. vad tyckte ni? bra/dåligt? vad tror ni hände? 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! jag orkar inte läsa genom det efter som mitt huvud dunkar nu.. så jag beklagar om det är fel i texten. hoppas ni förstod i alla fall. PUSS&KRAM. ♥