78 - Pathetic Payback
”Bra jobbat Tyler” mumlade jag för mig själv innan jag vände mig om och gick samma väg som jag kommit. Steg två, bevisa att det inte bara är Justin som kan vara ”otrogen”.
Justins Perspektiv.
Tick, tack, tick tack. Vad ska jag göra?
Tick, tack, tick, tack. Hur ska jag fixa det här?
Tick, tack, tick, tack. Varför litar hon inte på mig?
En suck lämnade min mun innan jag drog en hand genom mitt trassliga hår och begravde sedan mitt ansikte i mina handflator. De mörka ringarna under mina ögon var fortfarande intakta då jag ännu inte kunnat få min hjärna att hålla tyst. Två dagar hade gått sedan jag pratade med Ariel vid hissen och jag hade inte sett henne sedan dess och mitt samvete började ta stryk. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hade jag verkligen gett henne det intrycket? Att hon inte kunde lita på mig?
Men det var inte det enda som oroade mig. Hon spydde upp sin mat för att bli smalare. Ariel hade utvecklat bullimia. Skulle hon fortsätta nu när veckan var slut? Kunde hon äta igen? Frågorna slutade inte att ploppa upp och oron hade inget slut. Det var som en gnagande känsla, det var där men samtidigt inte fullt genom än. Jag hade fortfarande lite av mitt sunda förnuft kvar.
”... det viktigt att vara där bara, som stöd. Se till att inte lämna henne ensam med sina tankar.” men hur skulle jag kunna vara där för henne när hon inte ville prata med mig? Hur var det meningen att jag skulle hjälpa henne när hon inte ens vill hjälpa sig själv? När hon tillåter sig själv att göra såhär. Någonstans i mitt bakhuvud protesterade mitt samvete att det inte alls var så enkelt som att hon tillät sig själv att göra det eller inte. Jag suckade återigen och lutade mig bakåt i fåtöljen vid fönstret.
Måndag, 21:a Oktober.
”... åh, kom ihåg! Texten ska vara inne på torsdag senast” trött la jag tillbaka mina saker i min väskan innan jag drog igen dragkedjan och hissade upp ena axelremmen över axeln. Med rörelser som gick på autopilot, höll upp dörren för mig själv att gå ut, vred kroppen fram och tillbaka för att inte stöta in i någon medan jag gick ut ur klassrummet och längst korridoren mot mina nästa lektion.
En måndag morgon hade aldrig känt så seg och värdelös som denna. Måndagar var aldrig kul men jag hade en magkänsla att denna måndag skulle vara den värsta på länge. Min blick vandrade uppåt och jag saktade ner mina steg tills jag tillslut stod still. Jag blinkade till och svalde medan jag såg längre bort i korridoren Ariel. Tillsammans med Tyler.
”Ariel?” sa jag högt när jag fått igång benen igen och närmade mig dem. Hennes ögon flög genast upp och mötte mina. Förvirringen gick snabbt över till chock och ilska vilket fick mig att genast suckade inombords och jag motstod impulsen att himla med ögonen.
”Jag har inte tid” sa hon fort och vände om för att gå, dock fick jag tag i hennes arm innan hon hann ta ett enda steg.
”Så vaddå? Du tänker sluta prata med mig på grund av något du har fått för dig att jag har gjort. Något du har kokat upp alldeles själv i ditt huvud. Allt är i ditt huvud Ariel, inte i verkligheten. Jag och Selena är över, har varit nu i över ett halvår och vi kommer aldrig hända igen. Hur många gånger ska jag behöva berätta det för dig? Huh?” det fanns inget kvar av mitt tålamod och det enda jag ville var att vi skulle vara tillbaka till det normala. De enklare tiderna. När Ariel inte såg ut som ett vandrande skelett, när Selena inte gick på denna skola, när jag fick sömn om nätterna. Det var otroligt att tänka att just detta hade jag för bara några veckor sedan.
”Kom Tyler, vi kommer bli sena” var det enda hon sa innan hon nickade åt Tyler och vände sig om. Frustrerat drog jag handen genom håret medan jag såg dem gå tillsammans längst korridoren och sedan runt hörnet. Var jag nu ersatt av Tyler? Jag tvingade mig att andas lugnt. Jag var inte ersatt, hur kunde jag när vi inte ens gjort slut? Det är inget mellan Tyler och Ariel. Lugna dig.
Jag ordnade till ryggsäcken på min axel innan jag vände mig om för att ta mig till nästa lektion.
Med torra ögon och en sprängande huvudvärk öppnade jag dörren intill mitt rum, middagen hade varit en ren pina. Ariel hade endast suttit längre ner vid samma bord och ignorerat mig. Kan dock inte säga att jag gjorde några stora ansatser att faktiskt fånga hennes uppmärksamhet. Denna kyla gjorde ont. Hur kunde hon tro att det var något mellan mig och Selena efter alla gånger jag sagt motsatsen? Hur kunde hon inte lita på mig efter allt vi varit genom? Efter allt jag gjort för henne?
Jag stängde dörren med en smäll innan jag kastade min ryggsäck åt sidan, med en suck styrde jag mina steg mot sängen när jag hörde ett konstigt prassel under min sko. Förvirrat såg jag ner innan jag lyfte min fot och såg det A4 stora kuvertet som låg på parketten. På huk tog jag upp det innan jag sträckte på mig igen och gick mot sängkanten där jag sjönk ner och vände på kuvertet men hittade igen skymt att något meddelande.
Försiktigt öppnade jag fliken för att kunna kika ner och såg ett flertal ark. Med rynkad panna grep jag tag i bunten papper tills jag kände dem under fingertopparna och insåg att det var fotopapper. Jag hade fått foton. Varför? Jag drog ut dem ur kuvertet och slängde det sedan åt sidan. Fort vände jag på fotona och granskade den första.
Det första jag kände var förvirring. Vem hade skjutit dem under min dörr? Och varför? Sedan kom den mag vridande smärtan när förhastade slutsatser ploppade upp i mitt huvud vid synen av personerna i fotot. Genast bläddrade jag till nästa bild tills jag frenetiskt började titta genom dem alla. Förvirringen och smärtan var förbryllande.
Oförmögen att inte göra annat än att stirra ner på fotona av Ariel och Tyler - tillsammans, glada - satt jag ensam i mitt rum medan förtvivlan fyllde mig.
Torsdag, 24:e Oktober.
Jag såg ner på mina färdigpackade väskor och för första gången sedan jag kommit till den här skolan önskade jag faktiskt att jag inte behövde återvända. Skolan hade varit min fristad tills för bara några dagar sedan. Nu kunde jag inte vänta tills jag fick köra över bron, åka in i LA, låta flygplanet ta mig till andra platser.
Inget hade förändrats. Absolut ingenting. Varje dag släpade sig fram till den förra. Ariel vägrade fortfarande att endast se på mig och nu hade jag kommit till den punkten att jag inte ens orkade bry mig längre. Om inget jag kunde säga fick henne att ändra sig så vet jag inte vad jag kunde göra mer. Döda Selena? För att visa att jag verkligen inte ville ha något med henne att göra. Skulle inte tro det. Tanken var absurd.
För att vara ärlig kunde jag inte ens sätta fingret på vad som var fel. Vad som gått snett.
Jag kastade en blick bort mot mitt skrivbord där fotona fortfarande låg. De låg alltid i mitt bakhuvud och irriterade. Fick mig att tro att jag kanske inte haft så fel i alla fall. Nej, Justin! De är vänner. Hur ska du kunna övertala Ariel att du och Selena bara är det om du inte kan tillåta Ariel att vara vän med Tyler? Jag suckade för mig själv och sköt bort alla tankar för att sedan fokusera på min packning igen.
Det var meningen att jag skulle tillbringa en lång helg i Atlanta för att bland annat samtala med mitt skivbolag om det kommande albumet. Om den kommande världsturnén.
Jag drog igen dragkedjan till den sista väskan och nickade smått för mig själv. Ett konstigt ‘swooch’ hördes bakom mig och jag snurrade genast runt, förvirrat såg jag mig omkring tills jag skymtade ännu ett vitt kuvert. Vad i...? Fort flög jag fram till dörren innan jag rykte upp den i hopp om att jag kunde få se vem det var som gav mig dessa kuvert. Vem som fick tvivel att växa inom mig. Men korridoren var tom och tyst.
Med en huvudskakning gick jag tillbaka in i rummet och stängde dörren igen. Långsamt vände jag mig om för att sedan se på det lika stora kuvertet som det jag fått tidigare. Nu med vetskapen om det tidigare kuvertets innehåll kände jag mig inte lika nyfiken på dettas innehåll. Vad skulle detta avslöja? Vilka känslor skulle detta föra med sig? Tveksamt böjde jag mig ner och plockade upp kuvertet. Länge stod jag och endast såg på det tills jag tillslut bestämde mig för att se vad det innehåll. Återigen såg jag en liten bunt papper som jag drog ut.
Denna gång föll min mage till golvet och tårar fyllde mina ögon.
Ariels Perspektiv.
”Ariel, jag vet inte vad som är fel med dig... men jag vet att det är någonting och om du inte berättar för mig vad som pågår så... jag kommer bli galen, okej? Om jag inte redan är det!” jag hade inte ens ord som kunde beskriva känslorna som vimlade omkring inom mig. Det enda jag kunde greppa tag om var att jag kände mig otroligt vilsen. Jag hade ingen aning om vad upp och ner var, höger eller vänster, fram eller bak. Allt hade hamnat på sned och jag visste inte vad jag kunde göra för att få det rakt igen. Men samtidigt kunde jag hur mitt skinn var färdigt att spricka, alla känslor pressade utåt, ville ut.
Victoria slog förväntansfullt ut armarna med ögon som stirrade på mig. Hur skulle jag kunna förklara för henne om allt som hänt? Allt om Selena. Allt om Tyler. Återigen svällde illamåendet upp inom mig vid tanken på Tyler. På vad som hände för bara några timmar sedan. Men det fanns inget som jag kunde göra för att få det ogjort eller ens få mig själv att glömma.
Vågade jag att blotta alla mina tvivel och misstag? Jag såg upp på Victoria igen innan jag försökte dra in ett stadigt andetag.
”Jag...” och sedan innan jag hann stoppa mig själv sprutade jag ur mig allt. Vartenda detalj. Vartenda händelse under de senaste veckorna. Alla känslor, alla bråk, allt. När jag var klar kändes det som om en otrolig tyngd lyfts från mina axlar. Tillslut vågade jag se på Victoria som satt med ett tomt uttryck i fåtöljen bredvid mig. Oroligt såg jag på henne medan jag väntade på någon slags reaktion.
”Jag... hur kunde du vara så dum?” orden var likt ett slag i magen men jag antar att jag inte förtjänade annat än mer. ”Ariel, jag har nog aldrig sett en person se på någon med så mycket kärlek som Justin gör när han tittar på dig. Förstår du mig? Och att du sedan blint tror på något som Selena Gomez påstår, det...” hon skakade på huvudet. ”du var inte med i deras förhållande Ariel, du har ingen aning om vad som hände egentligen. Vad som är sanning, vad som är lögn. Men du är med i detta, i ditt och Justins. Du är meningen att du ska kunna lita på honom, utan tillit vad är då ett förhållande? Ingenting. Absolut ingenting.
”Jag vet vad Tara har lärt dig. Jag vet vad du har gått genom förr. Tro mig, jag har varit vid din sida hela vägen. Men... vad tror du ska hända genom att du ignorerar honom? Att alla problem kommer lösa sig själv? Att dem kommer försvinna? Vad hoppas du att kunna uppnå?” hon endast stirrade på mig ett ögonblick medan jag skamset såg tillbaka på henne. Tillslut drog hon in ett chockerande andetag och jag såg genast ner i mitt knä när jag mycket väl visste att hon kunde läsa svaret i mina ögon.
”Nej, Ariel... varför?” frågade hon förtvivlat.
”Därför att tänk om hon får reda på det... vad tror du konsekvenserna blir då? Bättre? Sämre? Det blir bättre såhär...” mumlade jag till svars.
”Så vaddå? Du får honom att tro att du var otrogen så att han inte vill ha något med dig att göra? Huh?” frågade hon nu ilsket.
”Nej! Kyssen med Tyler var ett misstag. Jag lovar dig, så fort jag insåg vad det var som hände så drog jag mig ifrån. Jag vill inte göra så mot honom, aldrig... jag vill bara skydda honom” Victoria suckade högt bredvid mig i stolen. Minnesbilderna från händelsen tidigare idag med Tyler fyllde återigen mitt huvud och illamåendet sköljde över mig. Det hade varit hemskt, när jag efteråt insett vad som hänt. Vad detta betydde. Jag ville verkligen inte såra honom, inte på detta sätt. Jag visste mycket väl hur illa det var att försöka skärma av honom men Tara hade sedan vikt minskningen varit mer närvarande än innan och det skrämde mig.
”Vad tror du kommer såra honom mest? Att du ignorerar honom eller att Tara särar på er? Om Tara skulle få reda på det och jag vet inte... släppa sin vrede fri så skulle han i alla fall veta att du älskar honom, att du är villig att slåss för er båda. Vad säger det här? Jo, detta säger att du har gett upp, att du väljer att tro på något som hans ex berättat för dig, att du inte älskar honom tillräckligt mycket för att höra sanningen i hans ord och lögnen i hennes” tårar fyllde nu mina ögon. Mitt haka darrade när jag försökte få dem att inte falla. Jag drog in ett skälvande andetag medan jag nervöst fingrade på min ena tröjärm. Det dåliga samvetet jag hade hotade att äta mig levande.
”Jag vet att allt jag gjort har fört med sig allt annat än bra saker men... nu tror jag faktiskt att det är försent att fixa. Jag kan inte finna något som kan göra det bättre-”
”Du, Ariel. Måste släppa på din stolthet. Det är den som står i vägen” min stolthet? Innan jag hann grubbla mer på det såg jag ur ögonvrån hur garderobsdörren svängde upp och en flämtning lämnade Victorias mun. ”men hur i hela-” dock hann hon inte avsluta sin mening innan en rasande röst avbröt henne.
Jag hann endast vrida på huvudet och resa mig ur stolen innan Justin var framme hos mig. Hans ögon strålande av ilska och smärta. Hans kinder våta efter tårar.
”Vad är det här? Någon slags patetisk payback? Huh?” röt han i mitt ansikte medan han höjde sin ena hand, skrämt flackade min blick mellan hans ansikte och arken i hans hand. Tills min blick fastnade på arken. Illamåendet kom tillbaka med full styrka medan jag stirrade på fotot. Lika klart som dagen kunde man se kyssen vi delade. Eller snarare kyssen som Tyler sprang på mig och jag inte var snabb nog att avleda. Men hur syntes det i fotot? Inte alls.
”Justin, jag-”
”Nej, jag vill inte höra!” avbröt han lika fort. ”för det är så det går till i vårt förhållande eller hur? Vi lyssnar på alla andra men inte på varandra. Litar på alla andra men inte på varandra” han drog in ett djupt andetag medan tystnaden spred sig över rummet. ”jag har aldrig varit otrogen mot dig Ariel, jag har aldrig gjort något med mening för att skada dig. Så varför går du och gör...” för ett ögonblick verkade han tappa orden innan han såg på bilden. ”... såhär!”
”Du måste lyssna på mig, jag-”
”Varför ska jag lyssna på dig? Varför ska jag tro på ett enda ord du säger? För hur kan det vara så att dina ord innehåller mer sanning än mina!” Justins ord var tusen gånger värre än Victorias, gjorde tusen gånger ondare än hennes. Men han hade rätt och det var nog det som gjorde ondast.
”Det är inte som du tror” viskade jag. Han endast såg på mig innan han kastade bilderna på golvet och vände sig om innan han försvann in i mörkret. Hjärtat hamrade i bröstet på mig och jag insåg mycket senare att tårar runnit längst mina kinder.
”Ariel? Ariel?” skrämt blinkade jag mig själv tillbaka till verkligheten för att fokusera på Victoria som oroligt såg på mig. ”Ariel?” frågade hon igen och jag såg mig förvirrat omkring. Vi var fortfarande kvar i rummet och bilderna låg utspridda över golvet.
”Hur fick han tag på dem där?” var mina första ord. Victoria såg ner på golvet.
”Jag vet inte” svarade hon. ”men det är tid för dig att fixa allt nu” hon såg stint på mig. Jag nickade frånvarande. Fort drog jag mig ur hennes grepp innan jag gick mot min bokhylla som nu var stängd igen, med ett hårt tryck klickade den till innan den svängde upp.
”Okej, detta är andra gången jag ser detta. Vad... hur?” utbrast Victoria bakom mig.
”Det är en... gengång” var det enda jag sa innan jag gick ifrån henne och nerför trapporna och fram till handtaget. Justins rum var tyst. Alldeles för tyst. Fundersamt såg jag runt i hans garderob och insåg till min förvåning och fasa att halva hans garderob var borta. Fort gick jag ut till hans säng och såg den bäddad. Han bäddade aldrig sängen om det var att han skulle sova i den natten därpå. Lika fort som jag kommit lämnade jag hans rum innan jag kom upp till mitt eget och slängde upp dörren.
”Linda?” utbrast jag så fort jag nådde lobbyn och slog händerna på disken så hon häftigt skvatt till. För ett ögonblick hejdade jag mig vid hennes skrämda uttryck men hade inte tid att be om ursäkt. ”har Justin hunnit åka?”
”God eftermiddag Ms. Madison, vilken-”
”Justin! Justin Bieber” avbröt jag innan hon knappt hann börja.
”Ja, jag är rädd att Mr. Bieber redan lämnat byggnaden” svarade hon med ett leende som sakta föll vid mitt säkert bedrövade ansiktsuttryck.
”Vet du vart han skulle? När han kommer tillbaka?” frustrerat drog jag handen genom håret.
”Atlanta Ms. Madison och endast ett par dagar. Han är tillbaka på måndag” jag nickade och vände sedan huvudet mot ytterdörrarna innan jag släppte ut ett skälvande andetag. Återigen nickade jag medan jag backade bakåt ett steg vilket fick min arm att falla från disken. ”mår ni bra, Ms. Madison?” frågade Linda oroligt och började resa sig från sin stol.
”Nej, jag... det är ingen fara, jag mår fint” svarade jag fort och viftade med händerna. Jag mådde inte alls fint.
SE VEM SOM ÄR TILLBAKA! JO JAG. yeaaah, who's happy? jag är! XP gaaaaaaaah! som i tidigare inlägg skrivet så är jag ledsen för.. glappet. men jag kände verkligen att jag behövde det. o nu ska förhoppningsvis uppdateringen komma tillbaka, kanske inte riktigt varannan dag som förut men absolut inte tre veckors mellanrum!
såååååå... vi är tillbaka i kaoset. o shiiiiiiiiit! Justin och Ariel glider endast längre o längre isär varandra... no good. O SEDAN KYSSEN! god, Tyler kysste Ariel. orkade inte skriva den scenen så därför kom det väl som en chock, kaboom flam! o nu har Justin åkt... vad tror ni framtiden bringer?
VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.
min fråga: (bara för att göra frågan mer officiell) vad tycker ni om Wattpad? tänkte nämligen - för er som inte läst det tidigare inlägget - att kanske byta plattform. börja skriva på Wattpad istället.
som jag har förstått det på de andra kommentarerna så är det mest förvirring som är problemet. att Wattpad inte varit använt tidigare eller helt enkelt inte förstås. såklart kommer jag göra instruktioner o tydliga länkar så ni kan ta er till min nya sida. oroa er inte, annars är jag öppen för frågor om något fortfarande är oklart. sååå... Wattpad? no? yes? KRAM.
"cause I'm only human"
sedan angående kommande uppdatering.. som ni själva kanske märkt så är novellen för tillfället något.. deprimerande. de bara bråkar o det är inte riktigt slut än.. more is to come. o jag antar att jag involverat mig så djupt i mina karaktärer att jag känner samma sak som dem. det enda jag känner när jag ska skriva är... jag vet inte - något i stil med "God, no!"