Jag träffades av LA’s varma vindar och jag insåg inte hur mycket jag hade missat vädret i den här delen av Amerika för än jag återigen stod här. Jag drog in doften av värme och LA. Jag skymtade palmerna utomhus och log av synen. Jag var tillbaka. Jag skulle snart få se Justin, få vara tillbaka i mitt rum, vara tillbaka i de välbekanta korridorerna, äta i matsalen. 

   ”Hitåt, Ariel” sa Greg och återkallade min uppmärksamhet, Avan talade i telefon på min ena sidan och om jag skulle tolka hans ord så hade han något snuskigt samtal med Troy som han tydligen fortfarande umgicks med. Annars var det typiskt av Avan att ha ny ‘älskare’ - som han kallade dem - varje vecka. Han har haft fler än vad jag kan räcka, det känns så i alla fall. Det är ett under att han inte fått en könssjukdom än, men han hade försäkrat mig att han har regelbundna träffar med hans doktor. 

   Victoria å andra sidan var i och för sig också på telefonen men valde att föra sina konversationer genom sms istället. Antagligen Dylan som hon inte sätt på väldigt länge nu, förstår inte hur hon stod ut under alla dessa veckor. Om jag inte hade tillåtits se Justin under så länge hade jag nog gått i fördärvet. Herregud, jag började verkligen låta som de där tjejerna vars värld slutar snurra på grund av en kille. Men Justin var så mycket mer än bara en kille. Han har hjälpt mig så himla mycket. Han har visat mig så mycket, öppnat mina ögon till nya saker och för det kan jag aldrig betala honom tillbaka. 

   Vi kom ut vid sidan av flygplatsen för att undvika massorna av fans utanför dörrarna utan vi istället kunde smidigt smita in i en bil och åka mot skolan. Ännu en grej jag saknade med skolan, privatlivet. Den avstängda ön som tillät oss att bete oss som vanliga människor, kunna gå utomhus utan att fasa för att man ska bli attackerad av fans eller paparazzis. Fans var dock mer hanterliga och jag uppskattade faktiskt deras sällskap. Men paparazzis kunde gräva sig en grop och aldrig komma upp igen. 

   Bilen stod väntandes och vi alla tog fort våra platser innan den rullade iväg och jag kunde sitta resten av resan med blicken ut genom fönstret. LA var riktigt vacker med sina palmer, breda stränder och soliga väder. Det var helt klart en omväxling från New York’s kaotiska vägar och ruschande takt. Vi nådde tillslut bron som skulle ta oss över vattnet, först behövde dock bevis visas för en vakt att vi faktiskt gick på skolan och var vilka vi sa vi var innan vi fick köra vidare. Bilen parkerade på parkeringen och jag var ivrig för att få komma ur och komma in i byggnaden. Mina klackar ekade mot stenplattorna som var lagda upp mot skolans entré, jag tog de få trappstegen upp innan jag gick in genom den öppna porten. Den stora lobbyn öppnades sig och jag lät blicken vandra över den bekanta inredningen, fåtöljerna och sofforna som stod åt höger för dem som ville ha en plats att antingen plugga eller bara umgås.

   Sedan receptionen där Linda satt i stort sett dygnet runt och var alltid tillgänglig för dig, till vänster. I mitten korridoren ledde in djupare in i skolan och tillslut hissarna som tar dig till de olika våningarna. Lobbyn var nästan fylld av elever som redan anlänt till byggnaden, Victoria började genast skana rummet efter vem jag antog var Dylan. Ett händer lades plötsligt över hennes ögon och hon tjöt till, jag flinade roat då jag såg att det var Dylan med ett roat leende bakom henne. Han gav mig en hälsande nick och jag besvarade det med ett leende. I nästa sekund omfamnade de varandra och jag behövde titta bort då de inte sparade på smekningarna om ni förstår vad jag menar. Ingen PDA rädsla här inte. Jag följde istället efter Avan mot receptionen där vi skulle hämta våra rumsnycklar. 

   En leende Linda satt bakom skrivbordet och lämnade precis över en nyckel till Austin Mahone som log brett mot oss. 

   ”Välkomna tillbaka!” utbrast hon glatt och jag kunde inte hindra fnittret som slapp ur mina läppar vid hennes entusiast. ”ska vi se... Här är era rumsnycklar. Var noga med att inte tappa bort dem, sedan ska ni få ett papper att fylla i angående extra inriktningen som jag förmodar att ni redan hört om” vi nickade och jag stoppade ner min nyckel i min väska innan jag tog emot arken och jag och Avan gick åt sidan för att fylla i det. Namn och födelsedatum behövde fyllas i innan man fick kryssa i vilken inriktning man ville gå. Jag satte en bock i rutan vid ‘musik’ innan jag skrev en signering längst ner. 

   ”Vad tog du?” frågade jag Avan som skrev sin egna signering på pappret innan han la ner pennan och vek pappret på mitten. 

   ”Skådespeleri, lika bra att förbättra sin förmåga att göra reklamer huh?” jag log roat men nickade och vek mitt egna papper. ”du tog musik antar jag?” jag öppnade munnen för att svara honom men stelnade till när jag insåg vad han faktiskt hade sagt. Jag stirrade sedan förvånat på honom. Avan skrattade till och gav arket till Linda. 

   ”Du tror inte vi har varit helt ovetande om din sångförmåga eller hur? Eller att du spelar gitarr likt ett proffs?” jag kunde inte förmå mig själv att svara honom, hur länge har de vetat? Varför har de inte sagt något? Jag fortsatte endast att stirra på honom med stora ögon och hängande haka. 

   ”Jag... jag...” stammade jag tillslut innan jag skakade på huvudet och lämnade pappret till Linda. Jag orkade inte ens börja en konversation om hur länge de möjligtvis vetat om min talang - som Justin kallade det. 

   ”Åh, har Justin Bieber skrivit in sig?” frågade jag henne sedan lågt. Hon lutade sig framåt i stolen för att höra mig medan leendet aldrig lämnade hennes ansikte. Hon fick sedan ett fundersamt uttryck medan hon såg på sin dator. Hon scrollade ett ögonblick. 

   ”Nej, inte ännu” svarade hon och jag nickade. Så han var alltså inte här än. 

   ”Vart tog Victoria vägen?” frågade jag när jag slöt upp bredvid honom igen. Han ryckte nonchalant på axlarna. 

   ”Ligger säkert i någon soffa och hånglar skiten ur den där stackars killen” svarade han, jag skrattade till. 

   ”Stackars killen?” kontrade jag och såg frågande på honom men roat. Han viftade med handen och jag skakade roat på huvudet. 

Justins Perspektiv. 

Sorlet av röster hördes redan när jag tillsammans med Alfredo och Lil Za klev in genom porten till skolan. Jag var glad att vara tillbaka i den välbekanta byggnaden, den kändes som hemma. Vi klev in i den stora lobbyn och såg över massorna av elever som stod gruppvis och pratade glatt med varandra. Skolan hade verkligen fått kändisvärldens tonåringar närmre varandra än vad vi tidigare var. Min blick letade dock efter en speciell rödhårig men min blick fann ingen. Hon kanske inte var här än. Vi tog oss mot receptionen där Linda satt med ett brett leende. 

   Nycklar gavs ut och papper skrevs på innan Linda tillkallade min uppmärksamhet, jag lutade mig mot disken för att höra henne. 

   ”Ariel Madison frågade efter er” informerade hon mig och ett leende spred sig över mina läppar innan jag tackade henne. Så hon var här i alla fall. Min blick började genast skana av lobbyn ännu en gång tills jag fick en skymt av rött hår och mitt hjärta hoppade över ett slag. 

   ”Snart tillbaka” mumlade jag till min vänner innan jag lämnade dem bakom mig och skyndade mig bort mot Ariel. Hon hade sin rygg mot mig och stod med Avan vid sin sida, Victoria syntes dock inte till. Med ett snett leende smög jag upp bakom henne och lindade armarna runt hennes midja innan jag svängde runt. Hon tjöt till i förvåning och skräck. Jag ställde ner henne med ett roat flin och hon flög runt, hon sken upp innan hon slängde sig i min famn. Jag omfamnade henne lika hårt tillbaka och drog in hennes doft genom näsan. Saknaden som värkt i mitt bröst lättade nu upp och försvann. Hon var tillbaka hos mig. I mina armar. 

   ”Jag vill så hemskt gärna kyssa dig” mumlade hon vid mitt öra. Jag bet mig läppen för att inte stöna av frustration. Du är inte ensam om det baby. 

   ”Senare” viskade jag tillbaka till henne. Hon släppte greppet om mig och log strålande. 

   ”Har du hämtat din nyckel?” frågade hon och jag nickade. ”och skrivit på pappret?” 

   ”Ja, jag gjorde det precis” svarade jag. Jag mötte hennes blick och ville inget annat än att kupa hennes ansikte och kysste henne som om detta var sista dagen jag levde. Men det var lyckligtvis inte sista dagen och jag skulle få tillfälle att kyssa henne senare, men allt inom mig sa åt mig att göra det nu. Dock bet jag ihop och höll mig i skinnet. Rösten som sedan talade till mig fick håren på min kropp att resa sig och hela jag frös till is. 

   ”Nej, men är det inte Justin Bieber”

okej, så detta blev ett litet mellankapitel. de båda tar sig till skolan o skriver in sig igen. inte super spännande kanske men nästa blir mer spännande, jag lovar. eller hoppas det i alla fall! MEN SLUTET... vem tror ni det är?? 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: hur långt har ni till skolan? 

mitt svar: ursäkta för den konstiga frågan... men vi kör i alla fall! för mig tar det ungefär 1 1/5h från dörr till dörr varje morgon o kväll. är ganska tröttsamt att åka så långt hela tiden. men vad ska man göra? kram!