”Nej, det är jag inte” protesterade men vi båda visste hur fel jag hade. Jag öppnade dörren intill badrummet och klev fort ur mina skor innan jag såg på mig själv i spegeln. Usch, vad trött jag ser ut, tänkte jag och skådade mitt ansikte närmre. ”men du jag ska duscha nu” 

   Jag hörde hur han stönade. ”okej... jag saknar dig” 

   ”Jag saknar dig också”

Justins Perspektiv. 

Jag log brett när jag klev ur bilen och såg mormor och morfars välbekanta hus, huset jag bott i mer än jag bott i mitt eget. Barndomsminnen spelades genast upp i mitt huvud när min blick vandrade över den vita ytterdörren, uppfarten och det röda teglet. Hur jag cyklade på den asfalterade trottoaren på min åttaårsdag när jag fick min första cykel, hur många gånger jag och killarna spelat basket på uppfarten, hur jag lekte med Sammy på gräsmattan. Herregud, det var så länge sedan. 

   I nästa ögonblick slog dörren upp och ut kom morfar med ett brett leende, kulmagen var fortfarande kvar och lika tunnhårig var han men det var precis så han skulle se ut. Vi kolliderade i en kram och jag grep hårt om hans kropp. 

   ”Herregud, nu får du ta och sluta växa pojk” utbrast han när han släppte taget och la ena handen på min axel för att sedan vinkla upp huvudet lite för att kunna se mig i ögonen. Jag flinade roat. 

   ”Titta så stilig du är” sa mormor när hon gick om morfar och drog in mig i en egen kram. 

   ”Jag har saknat er” mumlade jag mot hennes axel. Bredvid oss kramades Alfredo med Jaxon som sprungit in i hans famn, Poobear skrattade och sa något till pappa som skrattade lika högt. Mamma hade Scooter i ett hårt grepp innan de lutade sig ifrån varandra och började genast diskutera något jag säkert inte ville involvera mig i. Kanske var det händelsen i Frankrike när jag av misstag gått in i en glasvägg, dock hade jag redan försäkrat henne genom telefon att jag mådde bra. Jag mådde bra, det var mer pinsamt det som hänt. Jag menar vem går in i en glasvägg? Jag tydligen. 

   ”Justin!” utbrast i nästa sekund en ljus röst som jag kände igen såväl, med ett brett leende snurrade jag runt för att i sista sekund fånga en flygande Jazzy. Fnitter fyllde mina öron när jag snurrade henne ett varv innan jag drog in henne i min famn. Det var alldeles för länge sedan jag sett min småsyskon och gjorde en mental anteckning att bli mer involverad i deras liv och se till att flyga dem till mig mer ofta. 

   ”Hur mår min lilla prinsessa?” frågade jag, hon sken likt solen. 

   ”Bra” utbrast hon innan jag snabbt började prata om precis allt nytt i hennes liv. Hur hon börjat skolan, om hennes danslektioner, om den nya hundvalpen de köpt, om alla hennes nya vänner. Överväldigad men fortfarande intresserad lyssnade jag på hennes prat medan jag gick med henne i famnen in i huset. Jag bemöttes av den välbekanta inredningen och jag log. Jag var hemma. 

”Så är det Ariel hon heter?” frågade mormor, dagen hade nu gått över till kvällen och de små hade gått till sängs efter en högljudd och stojig middag men var vad jag hade saknat. Nu hade mormor, morfar samt pappa slagit sig ner i vardagsrummet tillsammans med mig och Alfredo. Poobear och Scooter hade redan åkt vidare till Toronto för att se till att allt stod rätt till inför konserten. 

   Jag kände hur mina läppar drog ut sig i ett tanke vid endast tanken på henne, jag nickade. 

   ”När får vi träffa henne?” fortsatte hon, nu exalterad. 

   ”Hon är faktiskt i Toronto i helgen” svarade jag. ”hon är här för att spela in en reklamfilm” 

   ”Hon är modell eller hur?” frågade morfar och kliade sig under hakan innan han la armarna i kors över bröstet. Jag nickade igen. 

   ”Precis. Världens största supermodell...” jag mumlade ut de sista orden och kunde inget annat än att känna stolthet över henne. 

   ”Hur har det gått i skolan annars då?” frågade pappa, jag motstod impulsen att himla med ögonen över den vanliga frågan som jag inte hört på länge. Annars hade det varit en standardfråga som frågats varje dag under middagarna. 

   ”Jo, det går bra. Dock är jag glad att man är tillåten att fokusera mer på sin karriär än skolgången i sig. Skolan har aldrig riktigt varit min grej” morfar brast genast ut i skratt. Jag log roat mot honom. 

   ”Nej, det vet vi” retades han och nu kunde jag inte hindra mig själv utan himlade med ögonen. Men jag förstod vad han menade, jag hade under fler tillfällen är jag kunde räkna blivit utslängd från klassrummet och kan någon gång även blivit avstängd. Jag skrattade lågt och satte mig bekvämare i soffan. Alfredo bredvid mig flinade brett. 

***

Gruset knastrade under min skateboards hjul medan jag åkte mot parken, oktober kylan låg i luften och jag begravde mina händer i jackfickorna. I ögonvrån kunde jag till min besvikelse se kameramän i ett försök till att vara diskreta långsamt följa efter mig. Jag skakade smått på huvudet åt dem och la sedan blindögat åt dem. 

   Snart närmade jag mig parken och basketplanen som sträckte ut sig en bit ifrån, killarna var redan i full gång att studsa den gamla bollen över planen medan de tacklades och ropade. Alfredo passade bollen till Ryan som hoppade och lyckades göra mål trots Chaz försök till att stoppa honom. Runt på planen stod också Nolan samt Mitch med flämtande andetag. Ännu längre bort kunde jag se ett tjejgäng som satt i en klump på marken, om de var fans eller inte visste jag inte men var ändå glad att de höll sig på avstånd. 

   Det var tänkt att imorgon skulle vi åka till Toronto för min konsert och i samband plocka upp Ariel vid hennes inspelning, äta lunch tillsammans med mina familj och sedan på kvällen åka vidare till New York för min sista konsert och Ariels show. Jag var exalterad över att Ariel skulle träffa min familj, att de alla äntligen skulle få ett ansikte till namnet. 

   Jag rullade in vid basketplanen och klev av skateboarden innan jag klev på ena änden och tog upp den. Killarna såg snart min ankomst och kom genast för att hälsa. Månader hade nu gått sedan jag sett dem sist. 

   ”Hey bro!” 

Ariels Perspektiv. 

”Och kamerorna rullade om tre... två... ett... kör!” kameran som stod på sin vagn där regissören kunde sitta tillsammans med kameramannen rullade häftigt bakåt medan jag med självsäkra steg klev efter. Enorma vingar hängde på min rygg och släpade efter i golvet medan jag gick, mörkblå underkläder med små ljusblå detaljer pryde min kropp. 

   Inspelningen var under full gång och vad jag gissade så hade vi fått ungefär halva filmade under dagen, alla inomhus scener. Utomhus scenerna skulle tas hand om under morgondagen, det var tänkt att vi skulle vandra längst Torontos gator. Jag var exalterad över att få se mer av staden, den var vacker. Dock låg inget av det över det faktum att jag skulle få träffa Justin igen. 

   Jag gick förbi markeringen och stannade upp innan jag vände mig mot regissören som log brett och gav mig tummen upp. Genast var Xavier tillsammans med reklamfilmens officiella designer, Gretel Tedrick framme hos mig. 

   ”Vackert, vackert...” hörde jag henne mumla för sig själv medan hon hjälpa Xavier att få av mig vingarna. Jag log för mig själv och tog ett kliv framåt när jag kände hur tyngden lättade från min axlar och såg hur de bar dem mellan sig ut ur rummet. Genast satte jag av mot omklädningsrummet för att byta om till mina egna kläder. 

   ”Hejdå Alessandra!” ropade jag till henne medan jag gick mot utgången. Hon såg genast upp innan hon vinkade glatt till mig. 

   ”Hejdå Ariel! Vi ses imorgon” ropade hon tillbaka, precis som de flesta modeller för Victoria’s Secret hade hon en liten brytning på talet. Jag log brett och vinkade också till Adriana Lima som jag såg längre ner. Vi var totalt fem tjejer här för reklamen; jag, Alessandra Amborsio, Adriana Lima, Behati Prinsloo och Erin Heatherton. Alla hade jag känt nu i flera år och det var alltid lika roligt att få jobba eller bara umgås med dem. 

   Trött men leendet kvar på läpparna gick jag genom det maffiga huset vi spelat in i, jag var osäker på om det var ett slott eller tillhört en hertig en gång i tiden. Oerhört stort och vackert var det i alla fall. Detta var vad jag såg framför mig när jag tänker på prinsessor och prinsar. Xavier, Tyra och Leila mötte mig vid entrén där vi tillsammans gick mot bilen där min chaufför samt Greg redan satt redo. Tyras röst blev mer och mer avlägsen ju längre vi åkte, utmattad lutade jag mitt huvud mot det kalla bilfönstret. Här i Toronto var det tusen gånger kallare än vad det varit i LA och jag såg inte fram emot att spatsera omkring utomhus imorgon i endast underkläder. Jag huttrade till vid endast tanken. 

   ”Ariel, lyssnar du?” den plötsliga höga tonen fick mig att hoppa till i sätet och genast se upp.

   ”Va? Vad?” frågade jag förvirrat. Jag såg hur Tyra suckade. 

   ”Jag har pratat i de senaste fem minuterna, har du inte lyssnat på ett ord jag sagt?” jag log beklagande mot henne men hon endast himlade med ögonen och föll ihop mot sätet. ”strunta i det, jag skriver ner det, upprepar det imorgon...” 

   ”Förlåt, jag är bara trött och...” jag stoppade mig från att rabbla ur mig att jag dagdrömt om min pojkvän. En pojkvän de inte visste jag hade. ”förlåt” mumlade jag igen. 

   ”Det är ingen fara Ariel. Jag förstår att du är trött, vila istället” svarade Tyra och viftade avfärdande med handen åt mig. Jag nickade smått och sjönk ihop mot fönstret ännu en gång medan jag lät tankarna vandra över till Justin ännu en gång. 

***

   ”Sådär, nu är du ännu vackrare” smickrade Leila och jag log tacksamt mot henne. Gatan vi arbetade på hade blivit totalt avspärrad för att vi skulle få använda den i fred. Adriana var nu någonstans där ute, det enda jag kunde höra var uppmuntrande ord och direktiv. 

   ”Okej, Ariel du är upp nästa” informerade Gretel medan hon sprang förbi mig för att assistera någon annan stans. Jag nickade och gick tillsammans med Xavier bort mot kamerorna. 

   ”Nu, ge mig jackan” Xavier sträckte ut handen mot mig och jag såg vädjande på honom. ”det där kommer inte fungera och det vet du mycket väl. Ge hit den” med en suck drog jag ner dragkedjan och huttrade genast. Kylan slog mot min bara mage och armar. Fort slängde jag jackan till Xavier som flinade roat mot mig, jag motstod impulsen att ge honom fingret. 

   Därefter gick jag mot platsen jag skulle snurra, vrida och vända på mig framför kameran. Fruset la jag händerna på broräckets stenyta medan jag såg ut över vattnet som lugnet flöt förbi under. Långt bort kunde jag höra ljudet av kameror och inte de som vi hade på plats, paparazzoerna hade så gott som de gick skjutsats bort. Men det verkade som att de ändå envisades med att fota oss från sådant avstånd. 

   Den följande kvarten spenderade jag framför kameran medan jag så gott jag kunde försökte uppnå Diego’s önskemål. Vid orden som följde verkade han nöjd och en lättnad sköljde över mig medan jag höll minen och fortsatte att posera och se in i kameran. 

Den sista scenen höll på att förberedas när klockan närmade sig elva på morgonen. Min hud var täckt av gåshud som inte hade lagt sig sedan jag tagit av mig jackan imorse. Jag hade till och med försökt att springa och hoppa runt på stället tillsammans med Alessandra men hade huttrat lika mycket i alla fall. Dock var jag absolut inte den enda. Så fort en scen var klar skreks det efter jackor. Klädda i svarta lingeri set, en del av oss hade även nylonstrumpor också medan vi fixade det sista i tältet innan det var dags för oss att gå bort mot hörnet. Den sista delen gick ut på att vi enkelt skulle gå på en rad från en änden av gatan till den andra. Inget svårare än så. 

   Mummel och avlägsna skrik följde plötsligt luften och jag såg frågande upp över vad som kan ha orsakat det. Tillslut hörde jag det som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag innan det skenade i bröstet på mig. 

   ”Justin Bieber är här”

JUSTIN ÄR DÄR! gaaaaaah... a reunion is about to happen! vad tror ni kommer hända? o Justin var hemma där i början, fick träffa familjen som är exalterade på att äntligen få träffa Ariel. hur tror ni det kommer gå? tell me! 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

jag personligen tycker inte jag ber om mycket... o jag vet att dessa små meddelande kommer emellan åt men jag kan inte låta bli när jag ser besöksantalet o sedan antalet kommentarer som ramlat in. jag talar förstås inte om alla kapitel... utan om det senaste. förtjänade det inte mer än 8? jag vet att det inte var så drama fyllt men ändå... ni har ingen aning om hur mkt de motiverar. de är som en bekräftelse på att ni tycker om det jag skriver, att ni faktiskt läser... även om kommentaren inte är fylld av 'omg, jag älskar dig' eller 'herre j*vlar vad grymt!' bara tänk på det... jag lägger ner timmar, ibland dagar på att skriva kapitel, då är det väl inte så mkt att begära att ni lägger ner minuter på att skriva en kort kommentar. 

min fråga: förolämpning ni använder ofta? 

mitt svar: okej.. så jag inser att den här frågan kan lätt misstolkas. jag menar förstås inte sådan förolämpning man gör för att såra någon eller vara elak. nej! utan jag menar som man säger på skämt till sin kompis eller nått.. jag använder ofta ordet 'dumbo'. ehhehehe... ingen aning om varför men det har fastnat. 'kioskmongo' är oxå en rolig en. kram!