PREVIOUS:   Han hade på sig en svart tröja tillsammans med en svart jacka och jeans, på huvudet satt en ljusblå keps tillsammans med ett par Ray Ban solglasögon. Ett leende pryde hans läppar då han kastade en snabb blick mot mig innan han riktade den mot vägen igen. Bilen saktade ner och körde sedan in på en parkering framför ett gigantiskt, beige byggnad som det stod ”DYRDEK” men stora lila bokstäver. Jag såg undrande på byggnaden och hade verkligen ingen aning om vart han hade tagit oss, vart är vi!?

   Justin parkerade bilen och stängde av motorn, ännu mer förvirrad följde jag med honom ur bilen och stängde igen dörren. Jag drog ner mina pilotglasögon längre ner på nästippen och skannade av stället, seriöst vart är vi!? 

”Justin, vart är vi?” frågade jag och gick mot honom samtidigt som jag såg på den stora byggnaden.

   ”Fantasy Factory” svarade han, slog ut med armarna och log stort. Fantasy Factory? Vart hade jag hört talas om det förut? Flertal gånger upprepade jag namnet för mig själv innan det klickade.

   ”Skojar du med mig?” utbrast jag och kände hur mitt ansiktsuttryck liknade det jag fått vid synen av bilen. Justin skrattade roat åt mig.

   ”Nej” svarade han och jag slängde mig i hans famn innan jag kramade hårt, inte så hårt jag kunde dock då jag skulle ha brutit hans nacke i två. Justin besvarade kramen innan han släppte och flätade istället samman våra händer, jag log mot honom innan jag drog honom mot dörren. Justin skrattade återigen åt mitt beteende och jag kunde inget annat än att le belåtet.

   ”Åh, titta en skateboard” mumlade jag när vi närmade oss ingången, jag släppte Justins hand och ställde mig på den samtidigt som jag sköt ifrån. Jag rullade in genom en dörr och Justin hälsade på en blond kvinna bakom ett skrivbord, hon log och de småpratade en stund innan hon reste på sig och tog sedan täten.

   Justin vände sig mot mig och log. ”kom igen” sa han sedan och sträckte ut handen mot mig. Jag tog genast tag i den och sköt ifrån med foten på marken, halvt dragen och halvt rullande tog jag mig in i en stor hall tillsammans med kvinnan och Justin. Jag kände hur min haka för tredje gången idag föll, välkommen tillbaka till himlen Deztiny. Rummet hade ramper, skatestänger, basketplan, linbana, soffor, trappor… träd.

   ”Rob!” utbrast Justin bredvid mig och jag vände förvånat på huvudet för att se en man, ganska kort, med brunt hår, ung klädstil, komma gående mot oss med ett stort leende.

   ”Justin!” svarade han och de omfamnades i en kram, från de små kontoren runt om kom det två andra män, långa och spinkiga som snart anknöts utav en annan man, stor och mörk. Påminde om Kenny, Justins före detta livvakt. Hundar kom vaggande ut från ett kontor och jag smälte genast vid synen av dem, djur hade jag alltid älskat. Harmlösa varelser som dessutom var lätta att handskas med, vanligtvis. ”och vem är detta då? Tjejen du pratade om?” frågan fick mig att dras ur min dagdröm och rikta blicken mot mannen.

   ”Deztiny” hälsade jag och sträckte fram handen som inte höll Justins mot honom.

   ”Rob” svarade han och skakade min hand. ”så jag hörde att du gillar” började han och viftade sedan med armarna för att demonstrera att han menade allt i rummet. ”sådant här” jag skrattade roat åt honom innan jag återigen såg runt i rummet.

   "Jag älskar det” svarade jag exalterat och han log.

   De andra männen slöt upp och Rob presenterade dem som Drama, Big Cat och Big Black. De tre männen såg med stora ögon på mig när jag log och sträckte fram handen mot dem för att hälsa. ”Deztiny” sa jag till dem.

   ”Fint namn” berömde Drama och jag log tacksamt.

Jag landande i de mjuka kuberna som fyllde ”bassängen” som var placerad efter en ramp.

   ”Jag skulle kunna ligga här hela dagen” sa jag till Justin som stod på kanten, han skrattade innan han hoppade i. ”jag menar det är ju super mjukt” fortsatte jag och kände hur han kröp mot mig, dock med en del svårigheter då man lätt sjönk ner bland dem. Jag skrattade, satte mig upp och kröp mot honom för att mötas halvvägs. Jag fnissade innan jag mjukt kysste honom, han överraskade mig genom att sätta en hand bakom min nacke och hålla mig kvar. Det fick man att tillslut tappa balansen från min framåtlutande position och jag föll fram över honom.

   ”Återigen smidigt, Bieber” mumlade jag mot hans läppar. Efter en stund lyckades vi ta oss upp ur kub havet och ner på golvet igen.

”Okej, är det något du inte kan göra?” frågade Rob som kom gående och såg på mig.

   Efter kanske två timmar i hallen hade vi åkt skateboard, åkt runt på små fordon som skulle föreställa bilar, slagit på den päronformade boxningssäcken. När jag hade slagit var det killarnas tur att tappa hakorna då de slog runt 800 och jag fick 999. Jag hade bortförklarat det att allt brottandes med Faith att fått sin verkan på min kropps styrka. ”du skulle se henne i en bil” kommenterade Justin som kom rullande på en skateboard. Rob höjde frågande på ena ögonbrynet och jag ryckte på axlarna.

   ”Jag gillar saker med fart” svarade jag nonchalant och log mot honom.

   ”Då kommer du säkert gilla den här” sa Rob och gick iväg, jag såg undrande efter honom innan jag vände mig mot Justin. Med ett leende gick jag fram till honom och la mina armar runt hans hals.

   ”Har du roligt?” frågade han.

   ”Skojar du? det här stället rockar” svarade jag och han skrattade. ”tack” sa jag sedan innan jag kysste hans läppar.

   ”Fler sådana här och vi är kvitt” mumlade han mot mina läppar och jag skrattade.

   Ett högt brummande ekade i hallen och jag släppte genast taget om Justin, vi vände våra huvuden mot garageporten som hade öppnats och in kördes ett lila fordon. Rob stannade framför oss och jag såg imponerat på bilen, den hade tre hjul. Två där fram och ett där bak, den bestod av två säten och motorns brummande skvallrade om att den hade många hästkrafter. 

   ”Får vi…” började jag men tystnade när Rob nickade. Kvittrande skuttade jag runt så jag kom till förarsätet, jag gled in och satte spände fast mig med säkerhetsbältet. Justin gjorde likadant bredvid mig och jag såg på honom. ”beredd?” frågade jag honom.

   ”Kör hårt” svarade han och log, jag kastade en blick på Rob som stod tillsammans med Chanel, som det visat sig att kvinnan hette, Drama och Big Black.

   Jag gasade och det ekade i den stora hallen, innan jag tryckte gasen i botten och vi sköt ut genom garageporten. Smidigt körde jag ut på den stora parkeringsplatsen och ur backspegeln jag hur de följde efter oss ut för att se. Jag gjorde parkeringsplatsen till en liten racingbana och driftade runt tills jag stannade med ett ryck.

   ”Wow” hörde jag Justin säga bredvid mig. Rob kom med stora ögon och ett stort leende på läpparna fram till bilen.

   ”Professionell racerförare!” utbrast han. ”nu är det min tur att tappa andan” sa han sedan till Justin som log roat och steg ur. Rob tjöt hela åkturen och hoppade nästan ur bilen, likt ett barn på julafton sken han och verkade inte kunna hålla inne sin upprymdhet. ”det där var ett utav det bästa jag någonsin varit med om!” utbrast han och drog händerna genom sitt hår, jag skrattade medan jag klev ur bilen.

   ”Roligt att du gillade det” sa jag och gick fram till Justin som såg stolt på mig.  

”Deztiny! Kom ner genast, det är inte roligt” ropade Justin oroligt.

   ”Justin, lugna ner dig. Jag kommer inte göra mig illa, jag vill bara testa en sak” svarade jag och fortsatte klättra på röret som skulle leda mig upp till taket. Jag klättrade så jag hamnade över kub havet, med en sista blick på Justin som stod med handen halvt över ögonen tillsammans med Rob som såg nyfiken och en aning oroad ut släppte jag taget och föll genom luften.

   Tiden saktade ner och allt verkade gå i slow motion, att flyga genom luften kändes härligt då det var länge sedan jag flög med mina vingar. I luften hade jag kontroll, i luften hade jag makt och det kändes häftigt. Dock varade tiden i luften inte för alltid då jag landande bland kuberna och verklighetens hastighet sattes på.

   ”Oh my God! Gör aldrig sådär mot mig igen, det där var inte-" medan jag kravlade mig upp ur kub havet hade Justin tagit sig upp på kanten och skällde argt på mig. Dock avbröt jag honom genom att fort kyssa honom.

   ”Jag vet att du blev orolig, men hey jag är okej” sa jag och smekte lugnande hans kinder, han andades hakigt in och ut innan han nickade.

   ”Gör inte om det bara” sa han och såg mig i ögonen och jag nickade lugnande.

   ”Jag lovar” svarade jag och nu spred det sig ett svagt leende på hans läppar. ”men vad har du på dig!?” utbrast jag sedan och skrattade.

fun day at the Fantasy Factory, har ni sett det programmet någonsin? jag tycker det e skitroligt i alla fall. :P jahopp, vad tror ni det är hon ser?? vad tycks? KOMMENTERA! ♥

   ”Deztiny?” frågade Justin och lät inte det minsta nyvaken, kanske han också legat vaken?

   ”Jag måste prata med dig” svarade jag och stängde dörren bakom mig igen. 

Jag såg konturerna av honom sträcka sig mot nattduksbordet och ett svagt sken lös upp rummet från lampan han tände.

   ”Okej” svarade han något tveksamt och kisade lätt med ögonen av ljuset. Nervositeten sköljde över mig likt en våg och jag bet mig osäkert i underläppen. Bara säg det Deztiny! Få det överstökat.

   ”Jo, det jag ville prata med dig om var…” började jag men tystnade och började sedan på en ny kula. ”okej, jag vet inte vad kyssar betyder för er människor men-” babblade jag snabbt på med tills Justin avbröt mig.

   ”Oss människor?” frågade han roat men samtidigt förvirrat. Jag såg panikslaget på honom och kunde inte förstå att jag varit så oförsiktig och ivrig. Jag skrattade nervöst och han såg frågande på mig.

   ”Sa jag människor? Jag menade såklart män” sa jag och han nickade förstående. ”men i alla fall!” utbrast jag sedan då vi gled bort från rätt samtalsämne. ”med er män” sa jag och satte betoningen på män. ”om kyssar bara är något ni gör och sedan lämnar så är det tvärtom för mig mister. Det är inte lika slappt och betydelselöst, det är inte okej att köra med mig på det viset. Om det är så måste du berätta det för mig så jag inte uppfattar saker fel” medan jag pladdrade på hade Justin rest sig ur sängen och gått fram mot mig.

   Jag tystnade sakta och såg upp i hans ögon, han tog tag i en slinga utav mitt hår och satte den tillbaka bakom mitt öra innan han försiktigt la sin hand om min kind.

   ”Deztiny, aldrig att jag bara skulle kyssa dig för att det var roligt att driva med dig. Kyssen eller snarare kyssarna har betytt och betyder mycket, men jag förstår dem inte” sa han innan han tog ett djupt andetag. ”jag är kär i dig” sa han lågt men fortfarande med sin blick borrad in i min. ”och jag har varit det en tid nu, kyssen vid sjö var impulsiv och jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig utav den men…” lyckan sprudlade inom mig, han var inte en skitstövel!

   Han gillade mig lika mycket som jag gillade honom.

   Utan att bry mig om att han fortfarande pratade la jag en hand om hans nacke och drog hans ansikte intill mitt. Jag pressade mina läppar mot hans i en efterlängtad kyss och Justins ord blev kvävda av mun. Fort slutade han prata och istället la han sina armar runt min midja och tryckte mig närmre, jag la min andra arm runt hans nacke och lät min hand fläta sig in i hans hår. Jag svepte med min tunga över hans läppar och han mötte fort min med sin, plötsligt föll vi bakåt, eller framåt för min del, ner i Justins säng. Ett lågt skratt lämnade Justins läppar och jag flinade roat.

   ”Smidigt” mumlade jag och han skrattade igen.

♦

En gäsp slapp ur min mun samtidigt som jag sträckte på min kropp så pass mycket att det knakade i lederna. ”aj” Justins hesa morgonröst hördes bredvid mig och jag vände förvånat på huvudet. Synen av honom fick nattens händelser och konversation att komma tillbaka och jag log stort mot honom.

   ”God morgon” sa jag istället och kurade ihop mig bredvid honom, han la sig på sidan så våra ansikten kom närmre.

   ”God morgon” svarade han med ett snett leende på läpparna.

   ”Så...” sa jag och drog ut på ordet och Justin såg roat på mig och höjde samtidigt på ena ögonbrynet.

   ”Vad vill du?” frågade han.

   ”Kan jag åtminstone få en ledtråd” sa jag och plutade med läppen mot honom, han skrattade och skakade lätt på huvudet. ”men kom igen! Är det något jag gillar att göra eller är det något du gillar att göra som du vill visa?” frågade jag och han såg på mig en stund.

   ”Du gillar att göra det, mer än mig” svarade han tillslut och jag gned mig fundersamt på hakan och Justin skrattade återigen åt mig.

   ”Hm…” sa jag. 

   Då jag inte visste mycket om vad som fanns att göra i LA hade jag absolut ingen aning om vad Justin hade planerat för dagen. Jag gäspade återigen innan jag drog bort täcket från min kropp och reste mig från sängen. En timme senare hade jag fått på mig en svart collegetröja med tryck, ett par snygga jeans och ätit en frukost som bestått av yoghurt som jag ansåg var lättast att svälja ner utan att kräkas.  Förväntansfull satt jag i Justins extremt häftiga bil, mina ögon hade enligt Justin nästan ploppat ur mina ögonhålor och hakan hade bokstavligen träffat marken.

   Men vad hade han förväntat sig när han öppnar garagedörrarna och där inne står det en Fiskar Karma bil, väldigt sällsynta. Dessutom hade han pimpat den genom att kroma bilen så att den såg ut som en åkande spegel, effektivt när det kommer till paparazzoerna och deras blixtar då de i stort sett får bilder på dem själva istället. Justin skrattade lågt åt mig och jag vände huvudet mot honom.

   Han hade på sig en svart tröja tillsammans med en svart jacka och jeans, på huvudet satt en ljusblå keps tillsammans med ett par Ray Ban solglasögon. Ett leende pryde hans läppar då han kastade en snabb blick mot mig innan han riktade den mot vägen igen. Bilen saktade ner och körde sedan in på en parkering framför ett gigantiskt, beige byggnad som det stod ”DYRDEK” men stora lila bokstäver. Jag såg undrande på byggnaden och hade verkligen ingen aning om vart han hade tagit oss, vart är vi!?

   Justin parkerade bilen och stängde av motorn, ännu mer förvirrad följde jag med honom ur bilen och stängde igen dörren. Jag drog ner mina pilotglasögon längre ner på nästippen och skannade av stället, seriöst vart är vi!? 

ni vet kanske vad det här är för ställe, andra kanske inte gör det.... ;) kapitlet är kort, därför ska det komma upp ett till ikväll. jaha, vad tror ni det där för ställe? vad tycks?? KOMMENTERA! ♥

ledsen att det inte kom något igår men jag drogade Pretty Little Liars. :P

   ”Vi är framme” svarade Justin vänligt som hade vänt sig om i sitt säte och såg på mig.

   Generat log jag innan jag öppnade dörren och klev ur, jag tackade för skjutsen och Justin svarade med ett ”anytime” och ett leende.

   ”Vi ses!” ropade jag till dem och jag såg hur Justin sken upp i ett leende, ett snett leende pryde mitt ansikte medan jag gick mot vår ytterdörr. Han var något riktigt speciellt…

”Imorgon, barn” sa Mr. Berkeley glatt och slog ihop sina händer, jag gav honom en blick innan jag trött föll ihop över bänken med en suck. ”imorgon är det klassens dag och då har det bestämts att vi ska iväg till sjön för en dag bestående av bad och grillning” jag sträckte fort på ryggen igen över hans ord och log glatt. Äntligen gör vi något roligt!

   ”Det är alltså samling kl. 9 imorgon bitti borta vid sjön” la han sedan till och ännu ett hurra spred sig bland eleverna.  Skolklockan ringde och alla ställde sig hastigt upp och de höga ljuden från dragandet av stolarna ekade i salen.

♦

”Kommer du Blue!?” ropade jag högt och otåligt, redo att gå stod jag i hallen och väntade på Blue som gjorde något som fick mig att hoppa likt en irriterad femåring. Han fann det roande att få fram min barnsligare sida, så som nu. Vad tog sådan tid? Herregud! 

   ”Jag kommer, jag kommer” mumlade han medan han gick nerför trappan. Han stannade i mitten av den och såg ner på sin telefon, där tog mitt tålamod slut.

   ”Idag!” röt jag irriterat åt honom och ett leende spred sig genast över hans läppar. 

   ”Ja” sa han roat och gick nerför de sista trappstegen. 

   "Sega trädkramare" mumlade jag och öppnade dörren, Blue skrattade bakom mig. 

   "Jag hörde det där!" sa han. 

   "Det var meningen" svarade jag och kastade en blick mot honom, han stängde ytterdörren och gick sedan fram till mig. "redo?" frågade jag glatt. 

   "Inte riktigt" svarade han tveksamt, jag himlade med ögonen innan jag la en hand på hans axel.

   Nästa sekund stod vi i skogen och mellan träden kunde man se en öppning som vette ut mot stranden och känna sjöns vindar. Blue stönade och gnällde bredvid mig, att vara passagerare när jag transporterade var tydligen ingen hit. Illamående och yrsel var bieffekterna efter turerna hade Blue förklarat efter hans första gång. Jag klappade honom tröstande på ryggen innan jag grep tag i hans hand och drog med honom bort mot sjön. Vi klev ut i sanden och till min förvåning var vi dem första där.

   ”Vi är först!” utbrast Blue och släppte ner sin väska på marken samtidigt som han slog ut med armarna. Med stora och menande ögon såg han på mig.

   ”Jaja” svarade jag bara och viftade med handen mot honom.

   ”otåliga…” började han mumla men pratade sedan för lågt för mig att höra, roat såg jag på honom och skrattade. Blue suckade innan han plötsligt fick en rot att lyfta sig ur marken, han satte sig på den och la sin haka i sin hand. Återigen skrattade jag åt honom innan jag satte ner väskan i sanden och drog t-shirten över huvudet och knäppte upp shortsen.

   ”Kom igen, Blue!” sa jag och plutade med bedjande med under läppen när jag stod i endast min bikini och var redo att bada. Han såg på mig en stund innan han skrattade och reste på sig. Han drog av sig sin t-shirt och visade sin vältränade bringa och mage.

Justins Perspektiv.

Vi parkerade på parkeringen som låg en kort gångväg från sjön och jag stängde av motorn. Flera andra från min gamla klass var redan samlade vid bilarna och jag hörde hur viskningar och mummel spred sig bland eleverna då jag klev ur bilen. Nolan, Mitch, Ryan och Chaz klev också ur med breda leenden.

   ”Det var länge sedan, Mr. Bieber” jag log glatt mot min gamla lärare och skakade hans hand.

   ”Och ni ser inte en dag äldre ut, Mr. Berekley” svarade jag och han skrattade över mina ord och klappade mig på axeln. Efter en kort stund av småprat återförenades jag sedan med mina vänner.

   I samlad grupp gick vi den korta biten genom skogen, jag och Chaz som tagit täten kom först ut på sandstranden. En bit längre bort såg jag två väskor tillsammans med en hög av kläder liggandes på marken, jag rynkade pannan och hörde då skrattet som ekade över stranden.

   Ute på bryggan stod Deztiny, drypande av vatten, tillsammans med Blue också han blöt från topp till tå. Det var Deztinys skratt som hördes och orsakades av Blue, snart var dem båda i vattnet och skapade stora vågor. Fortare än väntat ställde sig Deztiny upp på det grundare vattnet, hon vände sig om för att säga något till sin bror innan hon skrattade igen.

   Nu såg jag hennes vingtatueringar återigen och såg att dem nu räckte henne ner till en liten bit nedanför mitten av hennes rygg. Skratt spred sig bland eleverna men min blick var fäst på Deztinys kropp och fick mig att stirra, inte skratta åt deras lek. Min blick gled över hennes överkropp, hennes platta mage, hennes bröst som täcktes av en mörkgrå bikini överdel och sedan över hennes långa och slanka ben. Hela hon utstrålade sexig men samtidigt vacker.

   ”Kall kram!” med det utropet slängde hon sig om min hals och pressade sin blöta och kalla kropp mot min. Hennes kram var så oväntad då jag varit för frånvarande att styrkan eller balansen i min kropp inte var redo. Med hennes kropp över min landade vi i sanden med en duns, jag hörde hur hon skrattade ovanpå mig innan hon reste på sin överkropp. ”vakna Bieber” jag skrattade och log mot henne.

   ”Hej på dig också” svarade jag. ”du har redan hunnit bada ser jag” hon log stort.

   ”Självklart” vi reste på oss och hon la försiktigt armarna om mig.

   ”Klarar du att stå på benen? Det är inte för tungt?” retades hon, jag skrattade och himlade med ögonen. Jag la mina armar om hennes rygg och kramade tillbaka.

   Förvånat släppte jag henne då mina armar mött något annat än bar hud, hon såg undrande på mig och jag gav henne fort ett lugnande leende. Hon tog tag i min hand och drog sedan bort mig mot dem andra. Jag såg undrande på hennes rygg, vad var det jag hade känt? För det var definitivt inte hud, det hade känts mjukt och lent. Påminde lite om fjädrar… Jag ryckte på axlarna, det var säkert bara hennes hår.

sooooooome fun at the bieatch! ;) hahaha. liten twist där på "bitch" o "beach". men i alla fall, Justin fick en känn på hennes rygg o kände inget annat än... FJÄDRAR!  hm... vad tycks? ;) KOMMENTERA! ♥

   ”Jaha, när händer den här dejt då?” frågade hon sedan och skrattade.

   ”Kan du imorgon kväll?” frågade jag och hon nickade glatt. ”bra, då säger vi imorgon. Jag kommer och hämtar dig vid sju” sa jag och gav henne sedan en kram innan jag gick fram till förardörren. Deztiny började backa bort mot ytterdörren medan jag körde bort från deras uppfart och ut på vägen. Med ett stort segerleende körde jag bilen mot mormor och morfars hus, YES!

Deztinys Perspektiv. 

”Sunshine!” skrek jag genast i vild panik när jag klev in genom ytterdörren igen. Justins bil nu långt bort och tankarna om morgondagen verkligen satt sig i mitt huvud. 

   ”Vad? Vad har hänt? Har du gjort dig illa?” frågade hon bestört och stirrade på mig då jag kom rusande in i köket.

   ”Va? Nej, nej. Jag mår bra, jag har bara panik!” utbrast jag och hon såg lättat men oförstående på mig.

   ”Vad är problemet?” frågade hon.

   ”Jag måste köpa en klänning” svarade jag och hon såg om omöjligt ännu mer förvirrad ut.

   ”För vaddå?” frågade hon.

   ”Justin frågade mig…” började jag säga innan jag fnittrade. ”… på en dejt” Sunshine såg chockat på mig innan hon sken upp i ett stort leende.

   ”Vi åker tidigt imorgon bitti” sa hon och blinkade mot mig, jag pep lyckligt till innan jag sprang bort till trappan för att ta mig upp till mitt rum.

Justins Perspektiv. 

Trött låg jag på sängen och tittade runt lite på Twitter via min telefon. Morgonsolen lös in genom glipan mellan väggen och gardinen och gav rummet ett svagt sken. En massa fans hade skrivit flera mentions om hur mycket de älskade mig eller hur mycket de längtade tills jag var tillbaka på banan igen efter min lilla semester.

   ”Justin!” hörde jag min mamma ropa och jag kunde inte låta bli att stöna, tonfallet hon använde sig av varnade mig alltid för att det var något jobbigt hon ville att jag skulle göra.

   ”Ja!?” ropade jag tillbaka och snart hörde jag tunga steg i trappen innan min sovrumsdörr öppnades.

   ”God morgon gubben” sa hon vänligt och klev in i rummet.

   ”God morgon mamma” svarade jag med ett litet leende. ”vad vill du att jag ska göra?” frågade jag och höjde på ena ögonbrynet. Hon såg oskyldigt på mig men jag såg menande på henne och hon skrattade.

   ”Du skulle behöva städa ditt rum” svarade hon och såg runt på golvet.

   ”Nej” stönade jag och vände mig mot mobilen igen, ur ögonvrån såg jag hur mamma la armarna i kors medan hon tänkte genom en taktik som skulle få mig att städa vare sig jag ville eller inte. ”vad du än tänker så kommer det inte fungera” varnade jag.

   ”Så det säger du?” frågade hon med en självsäker ton.

   Jag såg upp på henne, hon stod fortfarande med armarna i kors över bröstet och med ena ögonbrynet höjt. Vi såg extremt lika ut när vi båda stod på detta viss, nästan skrämmande lika. För ett ögonblick blev jag tveksam då hon såg ut att ha hittat på något riktigt listigt.

   ”Om du inte städar” sa hon och gjorde en liten cirkel med fingret ner i golvet för att demonstrera röran. ”så ringer jag och avbokar din date med en viss Deztiny Hastings” med stora chockade ögon såg jag på henne.

   ”Du skulle aldrig-” började jag.

   ”Det skulle jag visst det” sa hon samtidigt som hon tog ur sin telefon ur fickan. Hon låste upp den innan hon satte det till örat. ”ja hej Deztiny, det här är Pattie, Justins mamma”

   ”Okej, okej! Vart är dammsugaren!?” skrek jag högt och slängde mig ur sängen.

   ”Vi hörs senare mamma” hörde jag mamma säga i telefonen innan hon la på. Återigen såg jag chockat på henne. ”jag är en ganska effektiv mamma, inte sant” sa hon och viftade med telefonen under min näsa och jag gick moloken efter henne för att hämta dammsugaren.

Deztinys Perspektiv.  

”Vad tycker du om den här då?” frågade jag trött och drog bort förhänget som skilde mig i provrummet ifrån resten av affären.  Jag hade prövat flera olika klänningar men alla hade Sunshine sett nackdelar i eller så hade jag tvärvägrat att ha på mig då den antagligen var ful eller inte min stil.

   Nu hade jag fått på mig en axelbandslös, svart klänning den satt slickad mot min kropp och räckte mig till ungefär mitten av låren. Överdelen hade en hjärturringing och prydes av svart spets. Den var vacker. Sunshine såg upp från modemagasinet i sina händer och lät blicken svepa över min kropp.

   ”Du är jättevacker” sa hon tillslut. ”den är super snygg, framhäver dina kurvor. Jag log nöjt mot henne och snurrade framför spegeln.

   ”Bra, för nu kräks jag av den här affären och skulle slita håret av mig om jag behövde pröva ännu en klänning” sa jag och gick in i provrummet igen. Jag hörde hur Sunshine skrattade roat utanför.

   Fort bytte jag om till mina svarta jeans, ljus bruna tröja och mörkröda pumps. Jag drog på mig den svarta skinnjackan innan jag grep tag i min väska, kastade en sista blick på mig själv i spegeln och tog tag i galgen med klänningen innan jag gick ut ur provrummet.

   ”Är du klar?” frågade Sunshine och jag nickade glatt innan vi gick bort till kassan för att betala.

♦

Sunshine lockade den sista locken innan hon nöjt granskade sitt verk, hon hade lockat hela mina hår i busiga lockar och sminkat mitt ansikte i en naturlig sminkning.

   ”Jag har något annat jag tycker du ska bära, så blir du perfekt” sa hon innan hon gick bort till min säng. Hon öppnade en smal låda och tog ur något innan hon kom tillbaka till mig. Hon bad mig sträcka fram armen innan hon la ett vacker armband runt min handled. Med stora ögon granskade jag armbandet som glittrade på min arm innan jag försiktigt rörde diamanterna med fingertopparna. Fort ställde jag mig upp och gav henne en kram, hon la med ett skratt sina armar om mig.

   ”Det är perfekt” sa jag vid hennes öra och jag kände hur hennes hand smekte över min rygg.

   ”Deztiny, han är här nu!” hörde jag Sterling ropa och jag släppte fort taget om Sunshine.

   ”Oh my…”

fick bli ett kort mellankapitel för jag ville ge er ett eftersom det inte kommer komma upp något på de två dagarna framöver. för imorgon har vi bal på min skola.. YEY! (inte så värst va!?) nej, men det kommer nog bli kul o på onsdag har vi skolavslutning o på kvällen ska klassen hitta på ngt så då hinner jag inte skriva men på torsdag då kör vi igång igen! :D vad tyckte ni? hur tror ni Justin reagerar på Deztiny? hur går det med daten? KOMMENTERA! ♥

   ”Justin!” ropade jag och han vände sig fort om, han sken upp i ett stort leende vid synen av mig och styrde sedan steg mot mig istället för vår ytterdörr.

   ”Hej!” sa han glatt när vi möttes på mitten. ”varför är du så smutsig?” frågade han sedan och såg roat på mig. ”är det där blod!?” utbrast han innan jag hann svara på hans första fråga och han rynkade pannan medan han såg bestört på mig.

”Vad?” frågade jag och såg ner på min kropp, min vita tröja var täckt av bruna smutsfläckar och blodstänk som antagligen kommit från Thunder. Febrilt letade jag i hjärnan efter en bortförklaring.

   ”Ehm… jag och Faith brottades lite, du vet som den dagen du var här för första gången” han nickade. ”och ja… han råkade komma åt min näsa och jag blödde lite näsblod” avslutade jag och ryckte lätt på axlarna. ”men jag är okej!” sa jag fort när jag såg hans oroade ansikte.

   ”Kom, jag måste duscha bort all smuts” jag grep tag i hans hand och drog med honom in i huset innan han hann säga något. Väl uppe på mitt rum gick jag bort till mitt badrum medan Justin satte sig på sängen. Jag tog av mig kläderna och tog en snabbdusch, tvättade bort alla smuts och svett från kroppen. Jag skruvade av vattnet och klev ur, jag tog tag i en handduk och torkade bort vattnet från min kropp innan jag styrde stegen mot dörren.

   Jag stannade till precis innan jag var på väg att öppna dörren för att gå till klädkammaren, jag var naken… skulle det vara ett problem för honom? Då jag hört att människor inte var lika självsäkra med sina kroppar och inte lika villiga att visa sig nakna. Borde jag ha handduk kanske? Jag stod fundersam en stund innan jag ryckte på axlarna och drog till mig en handduk, slarvigt virade jag den runt kroppen och höll upp den med en arm. Jag drog sedan ner handtaget och gick ut i rummet.

Justins Perspektiv. 

Jag hörde hur vattnet sattes på inne i badrummet och kände hur nervositeten växte inom mig. Jag visste att det jag skulle fråga var tidigt, men jag kunde inte låta bli. Om hon sa nej, var det en bekräftelse på att känslorna från hennes sida inte var lika starka som mina. Om hon sa ja… Jag sprack upp i ett stort leende av tanken och kände fjärilarna i magen.Jag hade aldrig känt såhär för en tjej förut, aldrig. Inte efter såhär kort tid av bekantskap.

   Vattnet i kranen stängdes av och paniken grep tag i mig, tänk om hon säger nej!? Mer hann jag inte tänka över innan dörren till badrummet öppnades och det som steg ur fick min haka att falla och mina ögon att bli stora som tefat. Deztiny hade en kort vit handduk slarvigt virat runt kroppen, hennes svarta hår var blött och det droppade några få vattendroppar ner på golvet.

   Min blick vandrade över hennes kropp, de långa benen, brösten som knappt skymdes bakom handduken och tillslut upp till hennes ansikte. Hennes blå ögon var riktade mot mig och jag samlade mig fort med en harkling, det hettade i ansiktet samtidigt som jag såg ner i mitt knä. Ett lågt fnitter hördes från Deztiny och det hettade om omöjligt ännu mer på mina kinder.

   ”Jag menade inte…” började jag mumla men hon skrattade igen och ur ögonvrån såg jag hur hon öppnade en annan dörr intill ett klädutrymme. Hon fick på sig underkläder innan hon släppte handduken på golvet. ”Deztiny-”

   ”Vill du följa med mig till sjön som ligger här i närheten, jag har inte varit där än?” avbröt hon.

   ”Ehm… visst” svarade jag och hon skuttade glatt ut ur klädkammaren nu iklädd ett par korta jeans shorts tillsammans med en magtröja som visade hennes förvånansvärt bruna och vältränade mage. Återigen kände jag hur jag tappade hela ansiktet och blev sittande stirrande på henne.

   ”Justin?” frågade hon och knäppte mig fingrarna.

   ”Ja. Ja!” utbrast jag och hoppade fort upp ur sängen och gick mot luckan.

Sunshines Perspektiv. 

Jag hörde hur de gick uppför trappan innan de försvann upp till Deztinys rum.

   ”Okej, vad är det frågan om Sunshine?” frågade Summer oroat.

   ”Jag börjar bli lite oroad över det där” sa jag och nickade uppåt. "först trodde jag att det var ofarligt men..."

   ”Vad menar du?” frågade Sterling förvirrat. ”hon har skaffat sig en vän, det är väl trevligt. Ni harju  aldrig gjort det”

   ”Men jag tror snart att det ligger på en högre nivå än vänskap” sa jag och såg menande på dem. ”dessutom såg ni inte Deztinys reaktion?” frågade jag dem båda och jag såg nästan hur det tändes lampor i deras huvuden när det gick upp för dem vad det var jag pratade om.

   ”Oh” sa Sterling. ”men hon kanske bara har en liten förälskelse, jag menar hon har ju aldrig varit med andra killar än Faith, Thunder och Blue förut” fortsatte han en aning tveksamt.

   ”Tyvärr, tror jag att detta kan handla om mer än bara en förälskelse. Hon skulle aldrig reagera sådär häftigt över något obetydligt” sa jag självsäkert.

   ”Tror du dem är?” frågade Summer och såg förvånat på mig, jag ryckte på axlarna.

   ”Jag har ingen aning, jag vet inte om det bandet finns till människor” sa jag osäkert.

   ”Tja, det återstår väl att se” sa Summer fundersamt med ett oroat ansiktsuttryck.

Justins Perspektiv.

Deztiny hade först tagit ledningen genom skogen innan jag hade snabbt sett till att gå bredvid henne, tysta hade vi gått men inte i en pinsam tystnad. Mer som om att vi båda var för upptagna av våra egna tankar för att orka lägga energi på att skapa en konversation.

   En sval bris fläktade mitt ansikte och då och då såg vi hur små ringar bildas på vattenytan då en fisk simmade upp för att ta något som den trodde var mat. Vattnet låg annars stilla, hela stället var tyst och stilla förutom vinden som rasslade i trädens blad. Vi satt bredvid varandra på träbryggan och såg ut över vattnet, fortfarande i tystnad.

   ”Deztiny” sa jag försiktigt och hon vände genast huvudet mot mig med en frågande blick. Jag såg tillbaka på henne och kom återigen av mig, tappade modet så fort jag såg in i hennes fängslande ögon.

   ”Ja?” frågade hon tillslut och jag svalde.

   ”Jo, jag…” började jag om på nytt. ”jag undrar…” hon nickade uppmuntrande på huvudet.

   ”Ja?” frågade hon igen.

   ”Skulleduviljagåpåendejtmedmig?” frågade jag fort, antagligen för snabbt för hon såg fortfarande ut som ett frågetecken innan hon skrattade.

   ”Vad? Jag hörde inte ett ord utav vad du just sa” sa hon och jag suckade lågt över att behöva upprepa det som var så svårt att säga.

   ”Skulle. Du. Vilja. Gå. På. En. Dejt. Med. Mig?” frågade jag nu jättesakta och hon gick från road till förvånad. Jag såg osäkert på henne.

   ”En dejt?” frågade hon och jag såg hur hon tänkte hårt, på sitt svar? ”visst” svarade hon tillslut. ”det kan bli intressant, har aldrig varit på en förut. Vad det nu än är” sa hon och jag gick från lättad och lyckligt till chockad och förvånad.

   ”Vad!?” utbrast jag. ”aldrig?” frågade jag och hon skakade på huvudet.

”Vad gör man på en dejt?” frågade Deztiny fundersamt när vi var tillbaka vid deras hus och vi var på väg bort mot min bil.

   ”Man brukar oftast gå ut och äta och sedan är det upp till en själv vad man vill göra sedan” svarade jag och log mot henne. Hon log tillbaka och vi stannade vid bilens motorhuv.

   ”Jaha, när händer den här dejt då?” frågade hon sedan och skrattade.

   ”Kan du imorgon kväll?” frågade jag och hon nickade glatt. ”bra, då säger vi imorgon. Jag kommer och hämtar dig vid sju” sa jag och gav henne sedan en kram innan jag gick fram till förardörren. Deztiny började backa bort mot ytterdörren medan jag körde bort från deras uppfart och ut på vägen. Med ett stort segerleende körde jag bilen mot mormor och morfars hus, YES!

hahahaha, gullegull. the love birds ska på en liten date tsm. hur tror ni det går? och vad var det Sunshine pratade om? vad tycks? kommentera! ♥

”Dig såg jag på racingbanan” sa Justin och nickade med huvudet innan han skakade Blues hand som log mot honom.

   ”Pappa Sterling och mamma Summer” sa jag sedan och pekade lite slarvligt på dem och Justin skrattade lågt åt mig.

"Ja, det är min familj det" kommenterade jag när vi äntligen var klar med pizzorna, hela middagen hade Faith speciellt berättat pinsamma historier om mig från när jag var liten. Dock gjort om alla onaturliga saker som att jag flög till att jag sprang istället. Pinsamt hade det varit i alla fall och Justin hade skrattade men sett roat på mig. 

   "Jag gillar dem" sa han och jag skrattade. Justin satte sig i min säng medan jag gick fram till den öppna spisen, jag försökte täcka så mycket jag kunde med ryggen så han inte skulle se att jag inte använde mig av tändstickor eller annat. När jag var klar gick jag fram till honom i sängen, grep tag i min täcke och gosade ner mig i det.

   ”Nice” kommenterade Justin och såg på elden.

"När börjar du skolan igen?” frågade Justin flera timmar senare när det blev dags för honom att åka hem och vi stod nere i hallen för att säga hejdå.

   ”Nästa vecka på måndag” sa jag med en suck då det redan var fredag imorgon och betydde att min frihet bara varade i tre dagar till. ”men kom ihåg om du inte har något bättre för dig vet du att du alltid kan komma hit” sa jag sedan och ett stort leende spred sig på hans läppar.

   ”Bra att veta” sa han och blinkade flirtigt med ena ögat, jag skrattade åt honom innan jag lutade mig mot honom för att ge honom en kram. Han besvarade den innan han, som igår, gick mot sin bil med en sista vink.

   ”Syster snack. Nu!” Sunshine stod med händerna i sidorna och såg allvarligt på mig.

   Jag höjde avväpnande på händerna. ”okej” svarade jag. Väl uppe på mitt rum kröp jag ner under täcket och för en stund fylldes rummet av eldens sprakande och våra andetag innan Sunshine tog till orda.

   ”Så…” började hon men tystnade och såg på mig.

   ”Så?” frågade jag förvirrat.

   ”Justin. Vad är det som händer? Är det något på gång?” frågade hon ivrigt och satte sig bredvid mig i sängen. Jag skrattade åt henne och tog tillfället i akt att tänka över svaret. Vad skulle jag svara?

   ”Ehm… vi har blivit riktigt bra vänner på väldigt kort tid” svarade jag tillslut och hon nickade instämmande.

   ”Och?”

   ”Och… nej… eller jag vet inte vad han känner men…” fortsatte jag tveksamt.

   ”Men?” frågade hon otåligt och försökte ännu en gång att mana på mig.

   ”Jag tror att… jag börjar gilla honom mer än jag borde men som sagt jag vet inte hur han känner” svarade jag och gömde mitt ansikte i kudden. Jag hörde hur Sunshine pep till exalterat bredvid mig och hon hoppade några få gånger av lycka.

   ”Jag vet att du inte borde bli kär i en människa men fortfarande, min lilla baby syster är kär!” kvittrade hon och jag skrattade. ”och såklart han gillar dig, hur skulle man inte kunna” sa hon sedan övertygande, fort satte jag mig upp.

   ”Tror du?” frågade jag och hon nickade medan hon klappade på mitt huvud.

   ”Jag har ögon hjärtat” svarade hon.

♦

”KOM IGEN, GE IGEN DÅ!” skrek Thunder till mig, trött andades jag djupt och kände hur svetten rann i pannan. Vi hade hållit på i flera timmar av att brottas, boxats och slagits. Nu var jag slutkörd och hade ingen som helst ork kvar i hela kroppen.

   ”Jag orkar inte mer” svarade jag hest till Thunder som surnade till och torkade svetten från sin egen panna med baksidan av sin arm.

   ”Kom igen” väste han, jag såg upp på honom och såg hur något listigt slog honom. ”jag har tagit Justin, har slagit honom gul och blå, han är på gränsen till döden. Vad gör-” Thunder hann inte ens avsluta sin mening innan jag hade slängt mig på honom. Vi landade på marken och jag var snabb med att rikta slag mot hans ansikte, det tog en liten stund för honom att skydda sig och börja göra motstånd då min plötsliga attack överraskat honom så. Hans hot om att göra illa Justin hade tänt en oväntad ilska och mordlystenhet inom mig och allt jag ville var att slita honom i stycken för att ha ens nämnt det.

   ”Deztiny! Deztiny!” skrek Sterling och lyfte av mig från Thunder. Jag slog efter honom och fräste ilsket, Thunder hade sina armar över ansiktet men jag kunde ändå se hur det blödde. ”Deztiny! Lugna ner dig!” jag började sakta lugna ner mig i hans famn.

   ”Men herregud, vad har hänt?” hörde jag Sunshine fråga innan jag såg hur hon sprang fram till Thunder som satt sig upp och torkade blod ur ansiktet. Snart var Summer framme hos oss med Blue i hälarna. ”vad är det som händer?” frågade hon oroligt, då vi aldrig slog varandra blodiga under våra träningar.

   ”Jag vet inte, jag prövade med att trigga igång henne men jag förväntade mig aldrig att hon skulle bli alldeles galen” svarade Thunder.

   ”Vad sa du då?” frågade Sunshine med rynkad panna medan hon vände huvudet mot mig.

   Jag såg surt på Thunder. ”Justin” svarade jag bara.

   ”Oh” sa Sunshine och såg storögt på mig. ”wow” fortsatte hon sedan och jag såg frågande på henne. ”Sterling skulle du kunna släppa Deztiny och komma med mig, du med Summer” sa hon fort och såg på dem, Sterling släppte förvirrat ner mig på marken innan han gick fram till Summer.

   ”Men-” började jag.

   ”Nej, inte du. Gå och hälsa på Justin istället” sa Sunshine fort och höll upp handflatan mot mig.

   ”Men han är inte-” började jag återigen.

   ”Lyssna” insisterade hon innan hon gick, jag spände öronen och mycket riktigt hörde jag hur en motor gjorde sitt sista brummande innan den stängdes av. Med glada, skuttande steg gick jag bort från träningsarenan innan jag rundade garaget och kom fram till framsidan.

   ”Justin!” ropade jag och han vände sig fort om, han sken upp i ett stort leende vid synen av mig och styrde sedan steg mot mig istället för vår ytterdörr.

   ”Hej!” sa han glatt när vi möttes på mitten. ”varför är du så smutsig?” frågade han sedan och såg roat på mig. ”är det där blod!?” utbrast han innan jag hann svara på hans första fråga och han rynkade pannan medan han såg bestört på mig.

ojoj, aggressiv kvinna! Justin är ett känsligt ämne för henne. ;) ledsen orkar inte leta bilder. vad tror ni hon svarar? vad tycks? KOMMENTERA! ♥

   ”vad?” frågade jag oskyldigt och slog ut med armarna.

”Har du haft roligt?” frågade Sunshine med ett busigt leende och jag rodnade häftigt.

   ”Jag vet inte vad du pratar om” svarade jag och de skrattade högt åt mig.

   ”Vem är han då?” frågade hon sedan nyfiket.

   ”Han heter Justin och jag fick idag reda på att han är en världskänd musiker” svarade jag och de såg lika förvånade ut som jag fortfarande kände mig. ”jag vet, otroligt va?”

   ”Fint fiskat” sa Faith och jag såg ironiskt på honom.

   ”Jag började gilla honom redan innan jag visste något om hans kändisskap” svarade jag fort men tystnade sedan häpet. Hade jag precis sagt det där? Att jag gillade honom? Som mer än en vän eller vad menade jag? Fundersamt satte jag mig på en stol och såg ut genom ett köksfönster, jag hörde hur de andra mumlade lågt med varandra innan de försvann ur köket. En bild av mig och Justin som busade glatt med varandra, berättade hemligheter och hade ett varsitt BFF halsband dök upp i mitt huvud. Jag log drömmande och växlade sedan till en annan scen.

   Jag och Justin gick hand i hand och såg kärleksfullt på varandra. Våra läppar möttes i en hungrig och passionerad kyss, en varm och trånande känsla växa inom mig efter det förhållande jag dagdrömt upp. Var det här det jag ville? Ville jag ha ett förhållande med Justin? Känslorna som varit så främmande sedan jag mötte Justin, är de alla ett tecken på att jag hade börjat få känslor för honom? Starkare känslor än för en vän?

♦

”Deztiny!?” Justin röst trängde genom min dagdröm och jag ryckte häftigt till. Jag grep hårt tag i stången bredvid mig för att inte ramla ner från taket, jag hade nyligen upptäckt att detta var det perfekta platsen att tänka på. Vinden som lekte med håret, solens varma strålar som värmde ansiktet och den goda doften av natur. Nu satt jag invirat i mitt täcke och myste för mig och väntade just på att Justin skulle komma förbi, hela morgonen och kvällen innan hade jag tänkt på honom. På mina känslor för honom och sedan fyllts av oron för vad han kände. Ingenting, antagligen.

   ”Jag är här uppe!” ropade jag tillbaka. En förvånad Justin stack ut huvudet genom fönstret och vände ansikte upp mot mig.

   ”Men vad gör du där uppe?” frågade han förvirrat.

   ”Tänker” svarade jag. ”kom” jag pekade med stålstegen för att visa vad han kunde klättra upp på.

Han klättrade försiktigt upp och kom upp på det lilla utrymmet som var platt och var nog för att sitta på, vinden grep även tag i hans hår och jag såg hur det knottrade sig på hans hals. Fort öppnade jag täcket med ena armen och bjöd in honom i värmen, han satte sig ner och han grep tag i änden av täcket och slöt det om sig så vi trycktes mot varandra. Jag log och såg på solen som smått börjat sin vandring neråt igen. ”vad har du gjort idag?” frågade jag nyfiket då han kommit mycket senare än jag hade förväntat mig.

   ”Jag hade en oväntad intervju, ledsen. Hade tänkte ringa dig eller smsa men kom sedan på att jag inte hade ditt nummer” sa han skuldmedvetet.

   ”Det gör inget!” utbrast jag fort och log mot honom. ”du kan få det sedan, förresten” la jag till och han flinade.

   ”Vad har du gjort då hela dagen?” frågade han och knuffade lätt till mig.

   ”Väntat på dig” sa jag och log busigt. ”nej, men jag har suttit här uppe ett tag och… tja, inte mycket” svarade jag istället för att berätta att jag egentligen hade, i några timmar, övat mig i olika eld kreationer. Häftiga formationer hade jag skapat som Sterling fascinerat hade granskat.

    ”Jag måste få se dig live någon gång” sa jag sedan och vände huvudet mot Justin, med ett leende på läpparna såg han på mig och våra ansikten kom plötsligt närmre än jag förväntat.

   ”Självklart!” svarade han. ”jag har en konsert i Toronto om några veckor, då kan du komma” jag log ett strålande leende mot honom. ”jag tar det som ett ja” sa han och skrattade.

Jag fnissade lågt med honom innan jag tystnade och såg på solen igen.

”MAT!” sa jag högt när vi kom in igen, då det blivit för kallt även med täcket.

Justin skrattade innan hans mage gjorde ett instämmande läte, vi skrattade roat innan vi tog oss ner genom luckan. Tillslut kom vi in i köket, återigen var alla i min familj samlade och de avbröt sitt samtal så fort vi gjorde entré.

   ”Oj, låt oss inte störa men vi är hungrig” sa jag och log. Summer skrattade.

   ”Så bra då, vi tänkte precis beställa pizza” sa hon, ur ögonvrån såg jag hur alla som inte Justin kunde se rynkade ihop pannan av avsmak.

   ”Ja!” utbrast Crystal för att det skulle verka normalt. Alla barn älskar pizza… Summer gick bort till telefonen efter att hon frågat vad alla ville ha och en pinsam tystnad spred sig i köket, med ett leende gick jag fram till Crystal som stod närmast.

   ”Justin, det här är Crystal. Min lillasyster” sa jag och Crystal sken upp i ett stort leende, Justin hälsade och jag gick vidare. ”det här är Faith” sa jag och boxade till Faiths stora arm. ”han är adopterad, men jag älskar honom i alla fall” sa jag och log mot honom.

   ”Passa dig” väste han och jag skrattade nonchalant. ”precis som Faith är Sunshine och Harmony också adopterade” fortsatte jag och ställde mig mellan dem medan jag la armarna om deras axlar. ”som du kanske ser är de tvåäggstvillingar och om du inte gjorde det… så vet du det nu” sa jag och han skrattade innan han hälsade på dem.

   ”Det här är Thunder, Sunshines pojkvän. Bor här dygnet runt, i stort sett” Justin skakade Thunders hand och jag gick bort till Blue som hade en bok i handen.

   ”Det här är min bror, Blue som är lika tråkig som alltid och läser” svarade jag och log mot honom.

   ”Dig såg jag på racingbanan” sa Justin och nickade med huvudet innan han skakade Blues hand som log mot honom.

   ”Pappa Sterling och mamma Summer” sa jag sedan och pekade lite slarvigt på dem och Justin skrattade lågt åt mig.

short, I KNOW! men jag ska ha liten tjejkväll with my friendas. ;) så hoppas det här mättar er för en dag eller så.. hahhahaha, KLADDKAKA! okej... men i alla fall tillbaka till ämnet, hur tror ni middagen går?

vad tycks? kommentera! ♥

   ”Jag är okej” sa hon med en hes röst innan jag såg hur hennes ögon rullade bakåt i huvudet på henne och jag hann precis ta emot hennes överkropp innan den slog i marken. Förfärat såg jag ner på hennes medvetslösa kropp och tittade sedan på Blue som såg bekymrad ut. Men han såg inte på Deztiny utan först på bilen innan han såg upp på den nu mörka himlen.

Denna eviga väntan gjorde mig galen, mina ögon var blodsprängda och mitt hår stod i en enda oreda. Chaz, Ryan, Rick och några fler från skolan hade följt med som sällskap till sjukhuset där Deztiny hade tagits in för vård. Jag kände Chaz och Ryans oroade blickar på mig men valde att ignorera dem, jag visste inte själv varför jag reagerade såhär häftigt. Varför jag kände mig sjuk bara av att Deztiny mådde det minsta dåligt.

   Jag drog händerna otåligt genom mitt ostyriga hår och stönade trött, hela natten hade vi suttit och väntat på informationen som aldrig kom. Klockan började närma sig nio på morgonen och det ända vi sett var sjuksköterskor och doktorer som sprang mellan rummen för att hjälpa sina patienter.

   ”Hon kommer bli bra” sa Chaz lågt och la en hand på min axel i ett försök att lugna ner mig. Innan jag hann svara eller ge någon som helst reaktion frågade en kvinnoröst.

   ”Är ni vänner till Deztiny Hastings?”

   ”Ja!” nästan skrek jag och såg upp en sjuksköterska som hade blå kläder och vit rock. Kvinnan gav mig ett mjukt, nästan roat, leende.

   ”Deztiny har tagits hem utav sina föräldrar, de insisterade på att vårda henne själva. Ni behöver inte oroa er, hon kommer klara sig” jag såg undrande på kvinnan då hennes röst lät mekanisk och entonigt, som att det inte var hon som sa det på riktigt. Hon gav oss ett sista leende innan hon gick, chockat såg jag efter henne. Vaddå tagit hem henne!? Jag reste mig hastigt från den hårda stolen i väntsalen och vände mig om för att se på mina vänner som såg lika förvirrade ut som jag kände mig.

   ”Vaddå tagit hem henne?” frågade Ryan och upprepade exakt min tanke. ”hon behöver ju sjukhusvård” fortsatte han förvirrat, jag kände hur musten gick ur mig och hela kroppen blev slapp.

   ”Men herregud, vad är det med dig?” frågade Chaz förfärat och ställde sig fort upp för att ge mig stöd.

   ”Jag vet inte, jag vet inte varför jag reagerar såhär, jag…” svamlade jag oförstående.

   Jag hade verkligen ingen bra förklaring till mitt eget beteende, brydde jag mig så mycket om henne att jag själv blev sjuk? På den här korta tiden av bekantskap? Jag visste knappt en sak om henne, det ända jag visste var hennes namn, Deztiny Hastings. Att hon har en massa syskon och lever bredvid en verkstad mitt ute i ingenstans. Varför reagerade jag såhär starkt över någon som jag knappt känner? Vad var det med henne som ändrade hela mig?

   ”Okej, han behöver hem för att sova tror jag” sa Chaz till Ryan och de ledde ut mig till bilen, jag tackade Gud för att det inte fanns några paparazzis i närheten då detta hade skapat stora rubriker i tidningarna. Stora, onödiga rubriker som jag skulle få mycket skit för. Vad är det med mig? var min sista tanke innan jag kollapsade i bilens mjuka säten.

Deztinys Perspektiv. 

Jag stönade och öppnade försiktigt mina ögon för att se ut i becksvart mörker. Jag kände en aning panikslaget med händerna runt omkring mig för att försöka lokalisera mig. Mina fingertoppar mötte mjukt tyg och jag rullade försiktigt runt, jag drog in luft genom näsan och kände den välbekanta doften av aska och gammalt trä. Mitt rum, fastslog jag och la mig lugnt ner bland kuddarna igen. Lika fort som jag lagt mig ner satte jag mig käpprätt upp igen när minnet varför jag låg här spelades upp i mitt huvud. Vad trodde alla? Vad hade de använt för ursäkt?

   Hur kom jag hit? Hur tog Justin det? Justin!? Vad trodde han? Hur mådde han? Var han ens orolig? Återigen la jag mig ner mot kuddarna och tänkte. Vad var det med honom som gjorde mig så hysterisk, glad och lycklig? Som gjorde att jag drogs till honom? Vad är det som händer med mig? Var vi ens vänner? Ville han vara min vän? 

   Han har kommit in i mitt liv så plötsligt men ändå kändes det som att jag hade känt honom i evigheter… Även fast jag visste så lite om honom, det jag visste var att han hette Justin Bieber, bor i Stratford och hans vänner är Chaz och Ryan. Mer fanns inte… Hur kunde jag dras till någon så totalt okänd? Vad är det med mig?

♦

”Deztiny, du har besök!” ropade Summer från andra våningen och jag såg förväntansfullt och hoppades med varenda nerv i hela kroppen att Justins bruna hår och underbara ögon skulle uppenbara sig vid luckan. Min önskan gick i uppfyllelse då Justin steg upp i rummet, imponerat såg han runt i mitt rum. Såg på den öppna spisen, de låga fönsterna och takbjälkarna i taket innan han tillslut mötte min blick. Ett stort leende spred sig på hans läppar och det kändes som om fjärilar flög vilt runt i min mage. Som jag sa, vad är det med mig?

   ”Hej!” sa jag glatt, lite för glatt kanske för Justin skrattade innan han gick mot min säng som jag spenderat de senaste dagarna i då jag inte fick tillåtelse att lämna den. Men det gjorde inget för mig, för det betydde att jag slapp gå till skolan vilket jag inte tackade nej till.

   ”Hej, hur mår du?” frågade han och fick en oroad blick.

   ”Jag mår bra, sluta oroa dig” sa jag fort och sträckte ut min hand för att släta ut hans rynkade panna. Han skrattade, jag log roat och lutade mig tillbaka igen. ”varför är inte du i skolan?” frågade jag sedan förvirrat, jag hade aldrig sett honom i skolan…

   ”Därför jag har sommarlov, ungefär” svarade han.

   ”Vad? Varför går du inte i skolan?” frågade jag och var ännu mer förvirrad.

   ”Jag har en egen lärare som reser med mig, men nu har jag sommarlov” han ryckte vardagligt på axlarna, min frågande blick måste sett roande ut för han skrattade innan han såg på mig. ”du har verkligen ingen aning om vem jag är eller hur?” frågade han.

   ”Nej, borde jag det?” frågade jag fundersamt och han skrattade igen innan han såg min min och tystnade. Han harklade sig en gång och han log vänligt.

   ”Ehm… ledsen, men jag har faktiskt aldrig mött någon som aldrig hört vad jag gör eller vet vem jag är” förklarade han med en något generad min.

   ”Är det en dålig grej?” frågade jag genast oroat och rynkade sorgset ihop pannan, men Justin skakade fort på huvudet.

   ”Nej, nej! Det är skönt” försäkrade han och log vänligt.

   ”Så… Justin Bieber, som jag borde känna till, skulle du vilja upplysa mig i vad jag har missat?” frågade jag busigt och han skrattade.

   ”Med nöje” svarade han glatt. ”jag är en världskänd musiker” började han och såg sedan på mig.

   ”Du är seriös!” utbrast jag efter en stund med ett skratt och såg chockerat på honom, först hade jag varit tveksam och trott att han försökt vara rolig eller imponera men när jag inte såg någon som helst tecken till lögn förbluffades jag av hans ord.

   ”Ja, har varit i sådär 3 till 4 år” svarade han med ett brett leende.

   ”Wow, berätta!” uppmanade jag nyfiket och han skrattade åt mig.

Hela eftermiddagen satt vi i min säng och jag lyssnade med stora ögon och hängande haka på hans historia om sitt liv som tagit en sådan hel vändning i sådan ung ålder. Hur han exploderade som ett världsfenomen inom musik, den enorma fanbasen han byggt upp och det han lyckats ådstakomma i livet. Det var häpnadsväckande att lyssna på. 

   ”Wow” andades jag när han var klar och han nickade med ett snett leende.

   ”Ibland önskar jag dock att jag var samma gamla Justin som spelade fotboll, hockey och basket på fritiden men samtidigt älskar jag det jag gör. Musiken, glädjen och fansen” jag nickade och hade fortfarande mina ögon uppspärrade, Justin kastade en blick på mig men såg lika snabbt tillbaka när han såg mina ögon. Han skrattade åt min min och jag ryckte fort till och samlade mig.

   ”Det kunde jag inte tro” sa jag imponerat.

   ”Inte jag heller, kan fortfarande inte tro att jag har fått chansen att leva min dröm”

   ”Men jag vill höra något” insisterade jag sedan ivrigt och såg på honom som om han skulle haft en gitarr i fickan eller liknande, han skrattade men tog upp sin vita iPhone.

Boyfriend by Justin Bieber

   Han klickade på den en stund innan introt till en utav hans låtar kom ut genom högtalaren, en djup och sexig version utav Justins röst började messa en text. Texten handlade om att om han var min pojkvän skulle han aldrig låta mig gå och behandla mig som det jag förtjänade i stort sett. Låten led mot sitt slut och jag såg imponerat på telefonen.

   ”Wow, jag älskade den och tack för informationen” fnittrade jag och blinkade mot honom. Han såg på mig innan det verkade gå upp för honom vad jag syftade på och han skrattade glatt.

"Ledsen, men jag måste hem nu” sa Justin dystert efter ännu några timmar av pratande, han hade varit nyfiken på min bakgrund och jag hade hållit mig någorlunda till sanningen. Jag hade berättat allt men lämnat ute det faktumet att jag hade vingar och andra krafter som gjorde mig speciell. Jag såg sorgset tillbaka på honom och reste på mig från sängen. Jag följde med honom ner till hallen, han tog ett steg utanför dörren innan han vände sig mot mig. En något pinsam tystnad spred sig innan jag valde att snabbt döda den.

   ”Så eftersom Mr. Popstjärna inte går i skolan” sa jag och han skrattade. ”tycker jag att du kan komma hit imorgon igen för att jag inte ska dö av uttråka”

   ”klart jag kommer, vill helst inte att du ska dö” svarade han med ett leende, jag log tillbaka innan jag böjde mig fram för att ge honom en hejdå-kram, han besvarade kramen och för ett ögonblick andades jag in doften av hans tvättmedel blandat med herrparfym. Fjärilarna blev återigen vilda och galna i min mage, han släppte mig och gick sedan med en vink bort mot sin svarta bil.

   Jag stod kvar i dörröppningen tills jag inte såg hans bil längre, med ett drömmande leende gick jag genom hallen och bort mot köket för att ta mig något att äta. Jag kom in i köket och såg till min förvåning att alla i hela familjen var samlade, de såg på mig med roade minner.

   ”Vad?” frågade jag oskyldigt och slog ut med armarna.

mysig dag för dem! ♥ hahahah, vad tror ni familjen säger nu då? ;)

KOMMENTERA GULLEGRISAR! små kultingar är ni, ehm... okej, nu e det inte ens gulligt eller roligt längre... aja, kommentera bara. ;P

PREVIOUS:     ”Vart ska du?” frågade Justin och såg besviken ut.

   ”Jag ska vinna över alla töntarna” svarade jag retfullt och började skutta ner.

   ”Ska du köra?” frågade han och jag vred huvudet mot honom och nickade med ett stort leende. Jag gick bort mot bilen och tog emot den stora hjälmen som Blue räckte mig, med en suck satte jag på mig hjälmen innan jag satte mig i bilen.

PREVIOUS:      ”Hämnden är ljuv!” ropade jag efter honom, jag sneglade hastigt på killen och precis som jag hade hoppats hade han böjt sig ner för att hjälpa mig med papperna och böckerna. Jag sträckte mig ut efter en bok och våra fingrar möttes då vi gått efter samma bok, genast rycktes min blick upp och jag mötte hans underbara, gyllenbruna ögon.

   Hans ögon vidgades och han såg med stora ögon på mig. ”du” sa han lågt.

”Ehm… ja” svarade jag och sträckte långsamt på ryggen. ”Deztiny Hastings” presenterade jag mig sedan och sträckte ut min hand mot honom, han endast såg på mig en stund innan han ryckte till och grep tag i min hand.

   ”Justin” svarade han och jag nickade med ett leende. Justin... 

   ”Har Justin ett efternamn?” frågade jag sedan roat, han såg förvånat på mig och jag rynkade pannan, men han log genast stort och jag log svagt tillbaka.

   ”Bieber, Justin Bieber” svarade han fort och såg en aning förundrat på mig. ”här” sa han sedan och räckte mig högen av papper och böcker som han lyckats samla ihop.

   ”Tack så mycket” jag gav honom ett stort leende.

   ”Ehm…” började han men avbröts av att någon skrek på honom. ”JUSTIN!” vi vände direkt våra huvuden mot rösten, det visade sig vara Chaz som ropat och kom nu fram till oss med Ryan gående bakom sig. 

   ”Åh, hej Deztiny” sa han tveksamt när han kom fram och kliade sig osäkert i nacken.

   ”Hej, Chaz!” utbrast jag glatt och han såg förvånat på mig, säkert över att jag visste vad han hette. ”jag måste gå nu, tack Justin” fortsatte jag och la handen på hans överarm innan jag gav honom ett leende och gick bort mot mitt skåp. Lyckan sprudlade inom mig över att jag nu hade fått chansen att prata med honom, vad är det med mig egentligen?

♦

   ”SLÅ INTE SÅ HÅRT!” röt jag mot Thunder där vi stod nu mittemot varandra igen, i full gång med träningen. En bit in i skogen hade vi nämligen byggt upp en träningsarena för oss, där vi kunde öva på att göra olika saker med våra krafter eller öva i närkamper. Något som jag gjorde med Thunder oftare än med dem andra då han var skickligast. Hans bröstkorg höjdes och sänktes lika häftigt som min efter vi brottats och slagits för bara några sekunder sedan. 

   ”Lär dig att vika undan då” sa han och jag bet frustrerat ihop tänderna. Jag höjde armarna igen, i en typisk boxnings pose och såg på Thunder. Jag svingade ett slag mot honom och han hann precis ducka och min näve slog i tomma luften. Thunder steg åt sidan och fick snabbt sina armar runt min hals.

   ”Kommer du ihåg hur du tar dig ur det här nu då?” frågade han ansträngt, jag letade febrilt i hjärnan men fann det inte. Istället körde jag en annan taktik, jag lät mina händer nå en brännhet grad och Thunder släppte fort mig och ett klagorop lämnade hans läppar. Ovansidan av hans underarmar hade nu stora brännsår efter mina händer men inom några sekunder hade huden läkt ihop sig och smärtan försvunnit. Thunder såg surt på mig. 

   ”Jag fick panik” försvarade jag mig fort med och höjde händerna i en avväpnande gest. 

   ”Du ska ta tag i min handled och vrida” sa han fortfarande surt.

   ”Okej, okej” sa jag och himlade med ögonen över hur barnslig han kunde vara ibland. Ett stort brak hördes och vi vände genast huvudena mot ljudet för att se Blue sittande på marken, framför honom hade han fått ett gigantiskt träd att resa sig och grenarna levde och piskade obehagligt runt i luften. Lika fort som han fått trädet att bli så stort gjorde han det litet som ett frö igen. Sterling klappade imponerat händerna och Blue log stolt mot honom. 

   En bit från honom stod Harmony och sjöng för Faith som försökte stå emot hennes hypnos, hans panna blänkte av svett och han bet hårt ihop käkarna av ansträngning. Skott ur pistolen Summer hade i handen ekade genom skogen, hon stod med den riktad mot Sunshine som satt på marken med ett koncentrat ansiktsuttryck. Runt henne hade hon skapat ett kraftfält som skimrade i ljusrosa och vitt, skotten studsade endast mot kraftfältet och föll till marken. Någonstans i dungen befann sig också Crystal men troligtvis osynlig då det var så hon gillade att vara, för att sedan plötsligt dyka upp och nästan få en till gränsen till döden.

   ”Kom igen, en gång till” sa jag och vände mig mot Thunder, han sken upp i ett oroväckance leende och jag svalde innan jag gjorde mig beredd. Det här kommer göra ont…

Justins Perspektiv.

   Mjuk, silkeslen hud. Mjuk, silkeslen hud som rörde min. Försiktigt lät jag fingertopparna glida över min handflata samtidigt som minnet spelades upp i mitt huvud om och om igen. Jag kunde inte sluta tänka på mina första träff med henne. Första gången min hand nuddade hennes. 

   ”Okej, du är ju störd på riktigt” utbrast Chaz bredvid mig, jag vände på huvudet och såg att han tittade ner på mina händer. Frustrerat stönade jag och skakade på händerna.

   ”Jag vet, men jag kan inte hjälpa det” sa jag. ”jag har…”

   ”Vad?” frågade Ryan förvirrat.

   ”Jag vet inte” svarade jag, lika förvirrade som de var. Känslorna inom mig kunde knappast vara kärlek, jag kände inte Deztiny. Jag hade sett henne två gånger nu, jag visste inget om henne eller hur hon är som person. På det lilla kan man inte falla för någon, eller? Är det kärlek för första ögonkastet? Gick det? Fanns det? Var det möjligt?

 

   Veckan löd mot sitt slut och jag såg fram emot en helg tillsammans med mina vänner som nu var lediga från skolan. Jag hade försökt få ut Deztinys vackra ansikte ur mitt huvud men det var lika enkelt som att få bort ett ärr från kroppen. Hon var där hela tiden, gjorde mig frånvarande från resten av världen men hon gjorde mig samtidigt glad och varm i kroppen. Jag hade inte sett henne något mer sedan den gången jag hjälpte henne med hennes skolböcker. Jag hade försökt stötta ihop med henne i skolan när jag var där för att hämta mina vänner men jag hade inte sett henne, hon var som spårlöst försvunnen. Även fast Ryan och Chaz sagt att hon satt på varje lektion de hade tillsammans hade jag inte sett henne. Nu till helgen skulle vi och titta på när några från skolan som tävlade i racing, något som vi alla såg fram emot. Rick som var skolans ”tuffing” och höll i evenemanget samt var själv med och tävlade. Varje år hade han vunnit prispengarna och varje år haft samma överlägsna leende på läpparna, han var dum i huvudet.

   Jag svängde in med bilen på den stora parkeringen vid den ännu större racingbanan. Massa andra bilar var parkerade på parkeringen för att titta på, jag stängde av motorn och gick tillsammans med Chaz, Ryan, Mitch och Nolan bort mot läktaren där de flesta satt. Jag satte på mig mina Ray-Bans och drog ner kepsen lite då människorna i Stratford brukade låta mig vara ifred mer än andra länder så fanns det undantag även här. Vi satte oss på en träbänk och såg ut över den runda racingbanan, några bilar höll redan på att sladda runt på den grå asfalten så ett stort vitt moln bildades runt bilen.

Deztinys Perspektiv. 

   Uttråkat stod jag och väntade på att Blue skulle bli klar med vad han än höll på med inne på toaletten, för att fördriva tiden såg jag på den stora anslagstavlan där man hängde upp lappar om man hade tappat något eller ville samla in personer till någon samling eller klubb. Min blick stannade på ett utav papperna där rubriken löd: ”RACING PÅ BURNOUT, LÖRDAG KL.12.00. ANMÄLNING GÖRS HOS RICK!”

   Intresserat granskade jag lappen och log. ”jag har sett att du kan åka hyfsat bra på din motorcykel, men det här hjärtat det här är farligt” sa en röst bredvid mig, långsamt vände jag mig mot personen som just förolämpat mig. Jag såg att det vara samma kille som för bara några dagar sedan hade gett mig komplimanger för min motorcykel.

   ”Ursäkta?” frågade jag och la armarna i kors.

   ”Jag avråder dig att ställa upp på det där sötnos, du kan göra dig illa” svarade han och ett flin spred sig på hans läppar samtidigt som han blick gled från topp till tå över min kropp. Äcklat såg jag på honom.

   ”Och vem är du som säger att jag inte kan köra på en racingbana?” frågade jag.

   ”Rick” svarade han. ”killen man anmäler sig hos” fortsatte han och la sitt finger på papperet.

   ”Då ska jag bevisa för lilla Rick här att jag inte är så ömtålig som du verkar tro, räkna in mig på lördag” sa jag och perfekt tajmat kom Blue ut från toalett och ställde sig bredvid mig. ”är du klar?” frågade jag och han nickade.

   ”Ses på lördag” sa jag till Rick med ett leende, han såg storögt efter mig.

   ”Vad? Vem ska du träffa på lördag?” frågade Blue förvirrat.

   ”Bry dig inte om det nu, vi måste hem och se till att få en bil i gjort skick” svarade jag stressat och ökade på stegen.

   ”Är det här verkligen en bra ide?” frågade Blue bekymrat när vi körde in på parkeringen utanför den stora racingbanan, hela veckan hade jag och Thunder mekat med bilen och resultatet hade blivit mer än bra.  Bilen hade vi lackat i en mörkgrå, silvrig färg och satt in nya fäljar och satt en vinge på bakluckan. Vi hade bytt ut rutorna till tonade och även satt in ny motor som brummade häftigt.

   ”Men kom igen Blue! Det är inte så att jag kan dö och dessutom kan jag inte låta honom tro att jag är en liten fegis” utbrast jag och körde vidare för att komma bort till platsen där bilarna som skulle tävla parkerat. Jag stängde av motorn och öppnade bildörren, jag hann gå till bilens front innan Rick var vid min sida.

   ”Du kom” sa han förvånat som om han hade förväntat sig att jag inte skulle gjort det.

   ”Klart jag kom” svarade jag självsäkert och Rick skrattade innan han informerade mig vad som skulle hända. När han väl var klar lät jag blicken svepa över den stora läktaren där det redan satt en massa människor som var här för att titta på. Jag kisade med ögon innan jag spärrade upp dem och ett stort leende spred sig på mina läppar då jag såg att Justin tillsammans med sina vänner satt i publiken.

   Han hade ett par solglasögon på sig men jag kunde ändå se att han såg ner mot bilarna som lekte runt på banan, med snabba och kvicka steg lämnade jag Blue bakom mig som satt sig på bilens motorhuv och begav mig mot läktaren. Jag vet inte vad det var men något inom mig kunde inte lämna Justin ifred, det killade och kröp i kroppen efter att få endast prata med honom. Jag satte mig ner bredvid honom men han verkade inte ha märkt något, roat lutade jag mig mot hans öra.

   ”Har du roligt?” viskade jag, han skrek till av förvåning och hoppade högt i luften. Jag började genast skratta åt hans reaktion och la handen över munnen. ”ledsen” fick jag fram mellan skratten, hans såg skrämt på mig och andades häftigt.

   ”Det är lugnt” sa han tillslut och satte sig normalt innan han såg på mig.

   ”Hej förresten” sa jag glatt.

   ”Hej” skrattade han. ”så är-” började han men avbröts av Blue.

   ”DEZTINY!” skrek han och jag vände fort huvudet mot honom. ”det börjar nu” ropade han när han såg att han fått min uppmärksamhet, hastigt reste jag mig från trä bänken.

   ”Vart ska du?” frågade Justin och såg besviken ut.

   ”Jag ska vinna över alla töntarna” svarade jag retfullt och började skutta ner.

   ”Ska du köra?” frågade han och jag vred huvudet mot honom och nickade med ett stort leende. Jag gick bort mot bilen och tog emot den stora hjälmen som Blue räckte mig, med en suck satte jag på mig hjälmen innan jag satte mig i bilen.