Kapitel 79 - Har Alltid Gjort Och Kommer Alltid Göra

PREVIOUS:   ”jo, jag bara undrade. Ni är ju vad som kallas familj och ni båda betyder mycket för mig... därför... därför undrade jag bara... ehm... den där killen, Justin, på sjukhuset. Jag... ehm... jag har... jag vet inte, men det känns som om han också betyder något. Är han också familj?” frågade jag. Stacey stirrade förvånat på mig med hakan hängandes medan John verkade bita ihop käkarna på ett nästan argt sätt. Hade jag sagt något fel? Oroligt pendlade mina ögon fram och tillbaka mellan dem båda tills Stacey öppnade munnen men John hann före med ett svar. 

   ”nej, Justin är inte familj. Justin är en artist och du var bara ett stort fan utav honom” svarade han simpelt. Ett fan? Frågorna löpte amok i min hjärna men jag svalde dem istället för att yttra dem, jag kunde se hur Stacey kastade en blick på John som endast ignorerade henne. Jag svalde innan jag såg ner på maten framför mig. Han var alltså inte betydelsefull, jag var bara ett fan... 

 


 

”jag vet inte hur länge till vi borde godkänna det här?” Scooter kliade sig i skägget som börjat växa fram i ansiktet på honom och han varit för stressad och trött för att raka bort. Allison la bekymrat armarna i kors över bröstet medan Dan, Alfredo och Kenny satt i soffan. ”jag menar, han mår ju uppenbart inte bra. Han beter sig som en robot, jag har aldrig sett någon reagera på det här viset. Aldrig såhär starkt” 

   ”jag vet det är galet, men de var riktigt speciella tillsammans. Dock vill han ju inte sluta, inget vi säger får honom att rubba sig” utbrast Alfredo frustrerat. Han hade många gånger försökt prata med sin vän men med utan några framgångar. Han ville inte lyssna. 

   ”inga nyheter om Penelope då?” frågade Allison hoppfullt men fick en huvudskakning från Alfredo som svar. Hon suckade olyckligt. 

   ”hon har tagits hem men det ligger fortfarande på 0 med minnet. Hon har även förbjudit alla som befann sig på sjukhuset att ta kontakt eller träffa henne. Förutom Stacey och John förstås... men annars ingen” informerade Fredo. 

   ”ingen utav hennes vänner?” frågade Scooter förvånat och Alfredo skakade ännu en gång på huvudet. 

   ”så vad ska vi göra?” frågade Kenny och kliade sitt kala huvud. ”låta honom fortsätta?” 

   ”jag kan inte se så många andra val alternativ, det kommer alltid vara Justin som avgör vad som är bäst för honom. Om han orkar eller inte och om han inte vill ta en paus” Scooter suckade. ”så kan ingen utav oss hindra honom” 

 

Tisdag, 31:a December, Justins Perspektiv. 

   Jag såg henne överallt. Hur hon stod framför mig, skrattade, gjorde de fula men gulliga minerna in i kameran på min telefon. En gång hade det verkat så verkligt att jag sedan funnit mig själv ståendes i mitten utav rummet med ett brett leende och armarna höjda som om jag höll någon runt midjan. Det skrämde mig smått. Höll jag på att bli galen? Definitivt, var svaret på den frågan. 

   Kanske det är jag som borde läggas in på psyk hem för att ta hand om dessa psykiska problem... I alla fall, jag kunde känna mitt teams oro men jag visste inte vad jag skulle göra åt det. De ville avbryta hela turnén men jag kunde och ville inte. Vad skulle jag göra då? Att gå tillbaka till studion för att skriva var otänkbart, enbart tanken att jag var fast att skriva om mina känslor och händelser fick mig att rysa. Nej, det skulle enbart bara göra ännu mer ont. Jag ville bort men ville fortfarande inte vara ensam. 

   Det var en ständigt kamp mellan de båda, jag ville ha människor omkring mig som kunde distrahera mig men när de väl var där ville jag inget annat än att de skulle försvinna igen. Precis som nu, här stod jag mitt på gräsmattan under den svarta himlen med en cider i ena handen och den andra nedkörd i byxfickan medan jag såg upp på stjärnorna. Bakom mig dunkade musiken från högtalarna och sorlet från människorna som behövde nästan skrika för att höras. 

   Det var nyårsafton och festen var hos ingen mindre än mig själv. Men jag var inte på något sätt delaktig i det som hände där inne, alla mina vänner, mitt team, några fler kändisar i min ålder befann sig där inne men jag hade knappt sagt mer än 10 ord till någon utav dem. Kalla mig tråkig, party pooper eller osocial, vad du vill men denna dagen betydde så mycket mer för mig än ett nytt år. En betydelse som fick det att knyta sig i magen och föra tårar till mina ögon. 

   Det var vår årsdag, ett år hade gått sedan jag kysste henne för första gången. Aldrig trodde jag att jag kunde vara lyckligare än i den stunden. Känslan jag hade i kroppen var obeskrivlig, men att då stå ett år senare alldeles ensam utan den personen eftersom den fallit i glömskan och inte kom ihåg en åt mig långsamt inifrån och ut. Hon var inte här. Hon visste inte att det var vår årsdag. 

   Hon kommer inte ihåg alla minnen vi skapat med varandra. Alla leenden, alla kyssar, alla meningar. Allt. 

 

 

 

”Justin, Justin” jag vaknade med ett ryck och såg mig desorienterat runt i mitt sovrum tills jag fann Penny ansikte bara några decimeter från mitt i mörkret. 

   ”va?” frågade jag hest samt trött, det hade varit en lång dag i studion och jag hade slocknat likt ett ljus när vi väl gått och lagt oss. Jag slöt ögonen igen och suckade men slingrade en arm runt hennes midja och drog henne intill mig. 

   ”är du väldigt super trött eller sådär lagom trött?” frågade hon vid mitt öra. ”för jag har en idé” jag skrattade till, detta var så typiskt Penny. Hon sa aldrig det man förväntade sig eller betedde sig som andra. Vilket jag älskade. Jag gnuggade mig i ögonen. 

   ”lagom trött antar jag” svarade jag sedan in i kudden och hon satte sig genast glatt upp innan hon drog bort täcket från sin kropp för att visa hennes bara ben. Sedan var hon uppe ur sängen och framme vid sin resväska som hon fortfarande inte packat upp riktigt ännu. 

   ”vad gör du? Vad är klockan?” frågade jag och satte mig upp. Jag sträckte mig sedan mot nattduksbordet för att gripa tag i min telefon innan jag väckte den. ’4:05’ stod det på skärmen, jag stönade svagt vid den tidiga timmen. 

   ”vi ska ut” svarade hon glatt och jag såg nu att hon hade fått på sig ett par tjocka, mönstrade leggings och en utav mina collagetröjor. Jag gnuggade mig återigen i ögonen innan jag gäspade. 

   ”varför det? Vad ska vi göra?” Penny klev fram till sängen och ryckte bort täcket. 

   ”kom igen, fråga inte så mycket” jag skrattade och skakade på huvudet men reste mig ur sängen. Mina leder knackade högt innan jag slappnade av för att sedan gå och ta på mig de långa jeans shortsen som jag haft dagen innan och en t-shirt. Jag drog på mig en beanie på huvudet för att slippa bry mig om håret och följde sedan efter Penny som redan lämnat rummet. Med en gäsp gick jag ut för att finna henne i köket där hon precis satt tänderna i ett äpple och sedan låtit det sitta där. 

   ”okej, vill du berätta för mig vad jag gör upp vid fyra på morgonen?” frågade jag och la armarna i kors över bröstet. Hon började prata men insåg ganska snart att jag inte kunde förstå ett ord utav vad hon sa på grund av äpplet. Hon skrattade generat till innan hon grep tag om äpple och bet bort biten. 

   ”jag ska visa dig alldeles strax, ska du ha något att äta?” frågade hon och viftade med sitt äpple, jag skakade på huvudet med ett leende på läpparna. Herregud, så mycket jag älskade henne. 

   ”okej, kom igen” hon gick mot hallen och jag följde strax efter henne. Jag klev i mina svarta vans innan hon tog ledningen mot garaget. ”jag vet inte riktigt vad jag letade efter, jag var kanske mer nyfiken när jag gick in i ditt garage för några dagar sedan. Repa dina bilar” hon skrattade när hon såg min panikslagna minn.”lugna dig, jag har inte lagt ett finger på dina bebisar” jag skrattade till och grep tag i handen hon lagt på min kind och förde den till mun där jag kysste den innan jag flätade samman våra fingrar. 

   ”i alla fall, så medan jag kikade runt snubblade jag över dessa” hon stannade och pekade med armen på cyklarna som stod lutade mot väggen men som inte ofta använts på grund av brist på tid men även privat utrymme. ”så” fortsatte hon och drog åt på å:et. ”vi ska ut och cykla” hon log stolt mot mig och jag såg på henne med höjda ögonbryn.

   ”på riktigt?” frågade jag. ”nu?” 

   ”ja, nu. När hade du annars tänkt dig att du skulle kunna cykla? Mitt på ljusa dagen, nej tack. Jag vill gärna behålla skinnet på mig” svarade hon och jag skrattade. Hon släppte min hand och gick sedan fram till ena cykeln innan hon rullade ut den ur garaget, jag följde hennes exempel och satte mig sedan på sadeln för att sparka mig ut. Gud, så länge sen det var sedan jag senaste cyklade. Jag saknade det, att göra något så normalt som att cykla. Men nu var min chans. Jag satte fötterna på tramporna och cyklade långsamt runt i en cirkel medan jag väntade på att Penny skulle ta sin sista tugga utav äpplet innan hon slängde ut det bland buskarna där det kunde ruttna. 

   ”redo?” frågade jag och cyklade upp bredvid henne. Hon log brett och sköt iväg. 

 

Solen var på väg upp när vi nådde ner till stranden, som var i stort sett folktom. Några få människor passade på att springa medan trafiken fortfarande var i stort sett obefintlig och det inte kryllade med människor i sanden. Vi cyklade långsamt fram på vägen, sick sackade oss fram. 

   Min blick såg ut över vattnet och på de små vågorna som slog in över stranden. Det var länge sedan jag kunnat gå ut såhär och inte bli störd utav någon, inte en enda paparazzi som var tvungen att trycka upp sin kamera i mitt ansikte, inte ett enda fan som grät utav lycka och ville ha en autograf eller ett foto. Det var skönt som omväxling, som att jag bara var normala Justin från Stratford igen och inte den stora popsensationen Justin Bieber. 

   ”jag och Spencer brukade cykla överallt, vart vi än skulle så var det på cykel” berättade Penny plötsligt, jag såg på henne där hon cyklade bredvid mig. De få hårslingorna som inte satt uppsatt i en knut på hennes huvud fladdrade i den svaga brisen. ”men sedan flyttade jag och jag har inte cyklat sedan dess” hon vände blicken mot mig och jag log snett. 

   ”jag kommer inte ens ihåg senaste gången jag cyklade” svarade jag. ”lite svårt att få in i mitt schema samt hitta en tid när jag inte skulle bli... störd” hon log roat. ”men du lyckades, jag börjar nästan tro att du kan göra precis allt” hon skrattade. 

   ”ja, precis eller hur. Jag är bara så otroligt fantastiskt” skämtade hon och svängde med huvudet medan hon låtsades leka överlägsen. Jag skrattade roat åt henne, jag trampade sedan till hårdare så jag körde förbi henne innan jag svängde in framför henne så hon tvingades stanna. Jag sparkade mig sedan fram så jag stod på hennes andra sida. 

   ”jag tycker du är otroligt jäkla fantastiskt och perfekt” jag såg hur ett rodnad spred sig över hennes kinder. ”och jag älskar dig just för att du får mig att känna mig normal, du lyckas göra saker som detta till exempel som får mig att glömma att jag är känd och har vad som känns som hela världen på mina axlar. Med dig är jag bara Justin och jag älskar det” hon log brett innan hon lutade sig fram och våra läppar möttes. Min hand letade sig genast upp till hennes kind för att sedan sätta mer tryck på hennes läppar. 

   ”för mig kommer du alltid vara bara Justin som jag träffade på ett dagis” mumlade hon mot mina läppar. ”du må ha uppnått stora saker och är känd över hela världen men det är inget jag bryr mig om. För mig kommer du alltid vara en kille som är uppvuxen i Stratford och kan göra normala saker” jag log mot henne. ”dock oftast under något mindre normala omständigheter” jag skrattade och hon stämde fort in innan hon kysste mig en gång till. 

   ”jag älskar dig också, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Oavsett vad” 

 

 

 

”så vaddå, vad ska jag göra?” frågade Penny förvirrat. Hon satt framför mig placerad mellan mina ben medan hennes koncentrerade och smått förvirrade blick låg på tv skärmen. Ivrig att pröva något nytt hade hon velat att jag lärde henne att spela tv spel. Jag hade mina händer om en egen kontroll i hennes knä precis framför hennes egen medan jag försökte ge henne instruktioner om hur hon skulle göra för att döda de rätta gubbarna. 

   ”du klickar på krysset och L2” svarade jag. Några minuter senare lärde jag mig att Penny kunde vara riktigt tävlingsinriktad om hon ville samt ta spelet på största allvar. 

   ”ha, sug på den du din överkokta segboll!” utbrast hon innan hon slängde upp händerna i luften när hon gick vidare till nästa omgång. Jag skrattade roat åt henne. 

   ”överkokta segboll?” frågade jag och höjda på ena ögonbrynet. Hon ryckte på axlarna. 

   ”ifrågasätt mig inte, livet blir lättare då” jag slängde bak huvudet för att släppa ut ett skratt och jag kände hur hon skrattade själv i min famn. 

   ”okej, vi kör på det. Aldrig mer ifrågasätta dig, visst” hon flinade roat medan det laddade på tvn. 

   ”finns det inget som vi kan köra mot varandra?” frågade hon sedan med ett busig blick och vred på huvudet för att se upp på mig. Jag såg tillbaka ner på henne innan jag snabbt böjde mig ner och kysste henne. Hon skrattade till utav förvåning. 

   En kvart senare var vi i full gång, koncentrationen var på max och vi båda hade blickarna fastklistrade på skärmen. Penny hade redan vunnit en gång till hennes lycka, jag hade endast himlat med ögonen och krävt en revansch som hon glatt godkänt. Dock till min förödmjukelse var jag på väg att förlora ännu en gång, jag kastade en blick mot Penny som satt och bet sig - antagligen omedvetet - sexigt på underläppen. Jag drog in ett andetag innan jag slängde ifrån mig kontrollen, jag var på väg att förlora i alla fall. Jag grep sedan tag om Pennys ansikte och vred det mot mig sedan innan hon hann yttra ett ord hade jag pressat mina läppar mot hennes, vi föll ner i soffans mjuka kuddar. Penny halvt vriden under mig. 

   ”hey, jag var ju på väg att vinna. Igen” mumlade hon med ett skratt. 

   ”ledsen, men jag kunde inte låta bli. Du bet dig i läppen” svarade jag mot hennes läppar innan jag kysste henne igen. 

   ”åh, skyll på det du” skrattade hon och jag flinade. Hon vred sedan på sig och drog ut sitt ena ben så jag låg placerade mellan dem. Jag böjde mig ner och placerade en kyss på hennes hals innan mina läppar vandrade upp till hennes öra. 

   ”hur mycket stryk tycker du att mitt ego ska få va?” hon skrattade under mig. 

   ”det där fick ner ditt ego?” frågade hon som om hon tyckte det var skitsnack. ”du borde ha ett tillräckligt stort ego för att dela med dig till en hel planet så mycket som dina fans måste fylla det” nu var det min tur att skratta. Okej, så hon kanske hade en poäng. Jag kysste henne upp över käken tills de smekte hennes lätt, hon såg tillbaka in i mina ögon. 

   ”ska du låta mig återgå till spelet nu?” frågade hon och jag log roat. 

   ”säger du att spela tv spel är bättre än att hångla med mig?” jag lyfte på ena ögonbrynet medan jag såg ner på henne. Hon bet sig i underläppen för att inte skratta. 

   ”kanske” hon ryckte på axlarna. ”om du kan bevisa motsatsen så kanske jag ändrar mig” jag skrattade till innan jag snabbt böjde ner huvudet för att kunna kyssa henne passionerat. Jag kände hur hon la sin arm runt min nacke och pressade sig närmre mig. Aldrig skulle jag få nog, jag skulle aldrig kunna säga att detta blev den sista kyssen för jag skulle alltid komma tillbaka krypandes, frågandes efter en till. Patetiskt? Kanske, men jag brydde mig inte. Jag skämdes inte utav att Penny hade mig totalt virad runt sitt lillfinger. Jag älskade henne och var stolt över det. 

   Min tunga spelade över hennes underläpp i frågan om tillträde som hon genast godkände och öppnade sin mun. Ett svagt stön slapp ur min mun när jag kände hennes varma tunga mot min. Jag tiltade huvudet åt sidan samtidigt som jag lät ena handen smeka nerför hennes ena sida. 

   Andfått slet jag mig sedan från hennes läppar och lutade pannan mot hennes. Hon flämtade under mig innan ett leende spelade på hennes läppar. 

   ”nå, är det bättre?” frågade jag. 

   ”så mycket bättre” svarade hon innan hon kysste mig igen. 

 

 

 

”Cause I don’t want-want nobody when I got-got your body

Baby no-no-nobody, has got what I need

Cause I don’t want-want nobody when I got-got your body

Baby no-no-nobody, has got what I need tonight” 

 

   Jag öppnade ögonen och lyssnade på det jag precis sjungit genom hörlurarna. Låten älskade jag, den hade en skön melodi och var en utav mina lugnare låtar som skulle hamna på skivan. Och innan du hinner fråga. Ja, den var inspirerad utav Penny. Yes. 

   ”vill du ta det igen?” ekade det genom högtalaren. Jag skakade på huvudet och tog av mig hörlurarna och satte dem på stativet. Jag öppnade sedan dörren ut till korridoren och sedan intill studion. Kuk satt borta vid datorn, Scooter stod med telefon vid örat medan han pratade lågt, Kenny hade tagit plats bredvid Penny som satt med ett block i famnen och pennan svepandes över ytan. Detta var första gången hon följt med och hon hade studsat exalterat i bilen innan vi nådde byggnaden. 

   ”okej så, såhär låter det hittills” Kuk fångade min uppmärksamhet innan han tryckte play och rummet fylldes utav min röst. 

 

”Cause all I need is one love,

One love, one heart, 

Cause all I need is one love, 

One love, one heart, 

Baby give it to me” 

 

   Jag diggade försiktigt med huvudet till rytmen och sjöng lågt med till mig själv. När partiet tog slut nickade jag gillande. 

   ”det låter bra” Kuk nickade instämmande. Jag kastade en blick mot Penny som redan såg på mig, hennes ögon lyste utav fascination och glädje. Jag log och höjde smått på ögonbrynen men hon enbart skakade leendes på huvudet. 

   ”mat” Allison klev in genom dörren med pizza kartonger i famnen. Mitt leende blev genast större då jag kände hur min mages klagorop efter mat snart skulle bli besvarad. Det blev rörelse i alla då alla var rejält hungriga. Jag la en arm runt Penelopes axlar och kände hur hennes arm slingrade sig runt min midja. 

   ”så vad tycks?” frågade jag och såg ner på henne. 

   ”att du är så otroligt begåvad” svarade hon. ”älskar låten, kommer helt klart ligga på min iPod sedan” jag log roat men tackade henne. Jag böjde mig sedan ner och kysste henne mjukt och fort innan jag rätade på mig. Vi fick mat och jag stönade när jag tog den första tuggan och kände smaken utav pizzan. 

   ”one time for the pizza”  sjöng jag sedan och svängde runt med min arm höjd. Penny skrattade bredvid mig och jag log. 

 

Tumblr_lyuniwynwb1qlz7soo1_500_large

 

Ögonen slutna och hörlurarna över öronen satt jag vid bordet och lyssnade intensivt efter något som saktades i låten eller något som behövdes tas bort. Jag diggade smått med och mimade vid vissa delar. 

   När jag väl öppnade ögon förvånades jag utav Penny som stod framåtlutad uppstöd på sina armbågar med ansikte några centimeter från mitt eget. När hon såg att jag öppnat ögonen kysste hon mig snabbt, jag log mot hennes läppar innan jag kupade hennes kinder. 

   ”ledsen, nu ska jag inte störa dig igen” mumlade hon sedan, hörlurarna hängde nu runt min hals och jag kunde höra henne klart. 

   ”du stör inte” svarade jag lika lågt. Hon log vackert och böjde sig fram ännu en gång. Jag drog in ett andetag och kysste henne tillbaka. ”du stör mig aldrig” 

 

 

   Tårarna rann okontrollerat nerför mina kinder och jag drog en hand genom håret. Minnena var som en örfil i ansiktet, de fanns där på både gott och ont. Jag ville alltid minnas min tid med Penny men samtidigt lurade de alltid där i bakhuvudet och påminde mig att vi aldrig skulle kunna vara sådär igen, jag skulle aldrig kunna hålla om henne, kyssa henne igen. Om hon inte fick tillbaka sitt minne. 

   Så jag firade vår ett årsdag ensam, fyrverkerierna exploderade på himlen och bröt ut i vackra kreationer innan de bleknade bort. Grattis, Penelope. Jag älskar dig. 

 


 


återigen ett längre kapitel! woho.. =D hoppas det uppskattas. okej... så, jag personligen älskade det här kapitlet o ja, jag låter väldigt självgod just nu men... sorry, men jag älskade det faktiskt. 

älskade att kunna skriva lite söta Jenelope scener igen. xP har saknat dem jätte mycket. 

vad tyckte ni? Justin mår verkligen inte bra... =/ poor baby! vad tror ni händer härnäst? =) 

TACK FÖR ALLA ERA KOMMENTARER, JAG ÄLSKAR ER FÖR DEM! GAH! ♥ 

 

SÅ FORTSÄTT SÅHÄR, KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ;) PUSS&KRAM. NU SKA JAG SOVA. ♥


Kapitel 78 - Han Var Alltså Inte Betydelsefull

PREVIOUS:   ”Justin?” 

   ”jag åker nu, vi kör igång nu” jag kastade en blick på Scooter. 

   ”vad?” frågade han förvånat och allas ansikten fick identiska kopior utav hans egen förvåning. 

   ”kör igång, vi åker ut i världen och får folk att tro. Får folk att må bra, får folk att le, få folk att skratta, skrika, tro. För jag gör det inte längre, men någon måste väl” med dem orden lämnade jag korridoren och drog upp luvan till min munkjacka upp över huvudet. Hon får som hon vill.

 


 

Dagarna flöt iväg medan de två tonåringarna gick sina skilda vägar, Justin startade igång sin turné till hans fans lycka. Men inget han gjorde var utav genuin och ren lycka. Alla leenden han pressade fram var stela och udda, falska. Han gjorde konserterna som en distraktion från sina tankar, hans team såg klart och tydligt att deras artist som de alla älskade och brydde sig så mycket om inte alls mådde det minsta bra. Men inget de sa fick honom att ge sig, han ville inte ta en paus. 

   Han ville inte åka hem till sitt hus för att bli lämnad ensam med sina tankar, med sina minnen, med det ekande tomrummet i bröstet. Han stängde dock fortfarande in sig själv på hotellrummen, på sitt rum i bussen, pratade endast vid tilltal men annars höll sig tyst. Djupt nedsjunken i mörkret där han tillsätts glida runt i ingenting medan han försökte ignorera allt annat. 

   Penny å andra sidan hade gjort framsteg på psyk hemmet där hon hade fått hjälp med depressionen hon stred med samt börjat lära sig mer om hur samhällen fungerade, familjerelationer och viktiga saker man behövde veta för att klara sig ute bland andra. Hon kom fortfarande inte ihåg en endaste glimt från sitt liv men hon förstod nu att mannen, John och kvinnan, Stacey var hennes mamma och pappa. Hennes familj - de var hennes vägledare och hade fört henne in i denna värld så mycket visste hon än. 

 

   ”please come back to us Justin, we miss u. #SmileJustin” 

   ”all I wish for is for Penelope to get her memory back so she can bring back the smile on Justin’s face. It’s not real anymore.” 

   ”this is stupid, r u going to break down becoz of a girl? Faggot” 

   ”I get that u love her but come on...” 

   ”we love u always Justin, take your time. #PenelopePleaseRememeber” 

 

   Världen hade egna ord att säga om paret ‘Jenelope’ som hos många klassificerats som de sötaste paret som existerade på Jorden medan andra hatade de två tillsammans. Alla hade ord att skriva som Justin sedan läste, ord som fick honom att endast må sämre men ändå läste han dem. 

   ”vi tror att du är redo att åka hem” var orden som yttrades till Penelope den 17:e november på psyk hemmet, hon såg upp från boken hon läst. Det hade gått trögt i början att börja läsa men efter några sidor flöt det som vanligt och hon hade inga problem att läsa orden på papperna. 

   ”dags för konserten, Justin” var orden som yttrades till Justin samma dag där han satt i hopkurad i soffan med huvudet på armstödet, konserten i Houston där fansen redan stod och skrek efter honom. Hade höga förväntningar på den största popsensationen som levde, Justin suckade lågt men reste på sig. Med nedsänkt huvud gick han med en grupp människor efter sig bort mot scenen, solglasögonen satt framför hans ögon och skymde de tårfyllda och uppgivna ögonen som nu för tiden pryde Justin Biebers ansikte. 

 

 
 

Penelopes Perspektiv. 

   ”detta är vårt hem” berättade Stacey mjukt medan vi steg in i vardagsrummet som tillhörde huset de tagit mig till. Så det är såhär ett riktigt hus ser ut, tänkte jag, jag hade endast sett hus genom bilder och på tvn. 

   Stacey och John var försiktiga, nästan nervösa i sina meningar och rörelser som om jag skulle gå sönder vilken sekund som helst. Jag hade lärt mig att acceptera dem eftersom de är vad kallades min familj, men resten utav gänget från den hemska tiden i sjukhuset var inga jag ville umgås vidare med. Obehag var vad jag kände när jag såg deras ansikten, killen Justin hade i alla fall gjort vad jag bett om och försvunnit. Jag hade inte sett honom på en väldigt lång tid nu men jag kan inte påstå att jag ville ha honom tillbaka. 

   ”jag ska visa dig ditt rum” mumlade Stacey innan hon tog ledningen genom huset, tyst gick jag efter henne. Juste, de hade berättat att jag hade ett eget rum i huset som bara var mitt. Ett... sovrum hette det. Hon ledde vägen uppför en trappa innan hon tog till höger genom en kort korridor innan hon stannade framför en dörr. Hon nickade mot handtaget innan hon log snett och försvann. Jag såg efter henne innan jag vände mig mot dörren igen, försiktigt grepp jag tag om handtaget innan jag fick upp dörren. Rummet var stort och fyllt utav grejer, hälften hade jag ingen aning om vad de var för något. Det enda jag kände igen var en säng som stod till vänster från dörren, även den var stor och det låg ett täcke och en massa kuddar i den. 

   Sedan kände jag även igen bordet ståendes mittemot mig samt stolen framför och ovan satt stora fönster som lät ljuset strömma in. Med små steg gick jag in i rummet och snurrade långsamt runt för att kunna se allt. Ännu ett föremål fann jag bekant när jag såg spegeln hängandes till höger om dörren intill ett till litet bord belamrat med saker. Vad det var hade jag ingen aning om. Jag la på hjärnan att jag behövde be Stacey förklara för mig. 

   Min blick vandrade vidare till den stora väggen där ett stort kvinnoansikte satt fast på den stora ytan. Jag rynkade förbryllat på pannan, hur kom det dit? En lös knackning ekade från dörren och jag vände mig genast om för att se Stacey sticka in huvudet. 

   ”vad tycker du?” frågade hon nyfiket. Jag drog fundersamt på munnen. 

   ”fint... antar jag. Dock vet jag inte vad mycket är” svarade jag och hon log mjukt. ”vad är det här till exempel” jag tog upp en låg pinne med fransar i ena änden från bordet vid spegeln. 

   ”det där är en pensel, du använder den när du målar” 

   ”målar?” frågade jag förvirrat. 

   ”du brukade... ehm... ja, det på väggen där är en målning precis som alla tavlor som hänger på väggarna och står på golvet” berättade hon. ”du använder penseln för att måla ut färg” det lät spännande det hon pratade om, att någon har lyckats göra...  målningen som satt på väggen. 

   ”vill du prova?” frågade hon sedan försiktigt. 

   ”jag?” kontrade jag förvånat och hon nickade glatt innan hon fort började förbereda saker på bordet vid fönstret. Minuter senare satt jag på stolen med penseln i handen. ”och nu då?” frågade jag osäkert och kikade upp på Stacy. 

   ”nu doppar du den försiktigt i färgen innan du för den till pappret och... målar” jag gjorde som hon sa och tvekade innan jag placerade den fransiga sidan mot pappret och gjorde ett streck. Jag la huvudet försiktigt på sned medan jag granskade färgen, varför låg det något bekant över detta? Precis som med allt annat som folk berättade för mig hur man gjorde... 

 

*

 

Måndag, 25:e November. 

   ”Stacey, Stacey!” skrek jag högt och panikslaget genom huset, sekunder senare kom hon inspringandes med ett skrämt och oroligt ansiktsuttryck.

   ”vad? Vad är det som har hänt?” frågade hon andfått. Jag pekade hastigt ut genom fönstret på det vita som föll från ingenstans innan det landade på marken. 

   ”titta, det är något som är fel med molnen. De håller på att gå sönder!” men Stacey enbart skrattade när hon följde mitt finger och såg ut genom fönstret, jag rynkade frågande på pannan. Varför skrattar hon åt mig? Jag la irriterat armarna i kors över bröstet. 

   ”jag är ledsen gumman, men det är bara snö” förklarade hon, rynkorna försvann inte från min panna. Hennes svar gjorde mig endast ännu mer förvirrad. Snö?

   ”det håller på att bli vinter och när det är vinter så snöar det. Det som faller kallas snöflingor och drar med sig kylan” jag såg ut genom fönstret med helt nya ögon. Snöflingor... dem var vackra. 

   Fort ställde jag mig upp och plockade till mig ett ritblock och blyertspennorna samt ett sudd innan jag satte mig vid fönstret igen där jag snabbt började skissa på en snöflinga. Jag hade endast utvecklat mitt målande sedan Stacey visat mig hur jag skulle göra och jag älskade det. Det var avkopplande. Plötsligt kände jag hur några få hårslingor lyftes från mitt huvud men visste att det endast var Stacey så jag koncentrerade mig på pappret igen. 

   ”vad vill du göra med håret förresten?” frågade hon sedan. 

   ”hur menar du?” jag såg upp från pappret med rynkade pannan. 

   ”ja, vill du klippa dig eller färga det på nytt?” fortsatte hon, jag fortsatte se oförstående på henne. 

   ”kan man klippa av det?” utbrast jag sedan med hakan hängande, ännu en gång skrattade hon till åt mig. Men på ett rart sätt. 

   ”jajamensan, det kommer växa ut igen” svarade hon och jag drog förvånat på munnen. Jag grep tag i en hårslinga och såg ner på den ljusa hårstråna. 

   ”vad borde jag göra?” frågade jag och såg upp på Stacey som log vänligt. 

   ”tja... kanske borde du klippa ganska mycket eftersom det är väldigt slitet” hon la huvudet på sned medan hon granskade mitt hår. Jag nickade förstående. 

   ”okej” sa jag. ”men vad menar du med färga då? Det är väl såhär det ska se ut?” 

   ”nej, detta är inte din naturliga färg. Man kan med hjälp utav färgningsmedel få håret till vilken färg som helst” jag drog förvånat på munnen åt detta faktum. Vilken färg som helst... 

   ”min naturliga? Vilken är det då?” frågade jag sedan. 

   ”mörkbrunt ungefär, som din utväxt” svarade hon och pickade mig löst vid min bena för att demonstrera vad hon menade med utväxt. Jag nickade återigen. ”så hur vill du göra?” 

 

 

En timme senare såg jag upp från golvet och in i spegeln, genast började jag vända och vrida på huvudet för att kunna se håret från alla håll och kanter. Det var nu axel långt och den bruna färgen var tillbaka. Jag gillade det. Mycket. 

   Stacey stod några steg bakom mig med ett leende på läpparna. ”du blev väldigt vacker, Penelope” 

   Jag log generat. ”tack så mycket och tack för hjälpen” hon nickade innan jag gick förbi henne och  tillbaka till fönstret för att se att det hade lagt sig ett tunt lager med snö på marken. Jag tog upp ritblocket igen och fortsatte på snöflingan. Jag studerade en stund mitt färdiga verk innan jag började bläddra mellan de andra sidorna.

 

 

   Min blick fastnade sedan på en teckning utav en pojke och en flicka som stod med pannorna mot varandra, flickan hade sina händer runt pojkens vrister och sedan höjt dem mot bröstet. ”I Miss You” stod det över teckning. En lustig känsla spred sig i mitt bröst vid synen utav flickan och pojken tillsammans med orden. 

   Något naglade sig fast i min mage och förde tårar till mina ögon, vad är det som händer? Samma tomma känsla öppnade inom mig och jag spände käkarna för att inte skrika högt. Jag förstod den inte. Känslan. Jag bläddrade fram till ett ny tom sida innan jag började skissa på en helt ny teckning, jag flämtade högt när jag senare lutade mig tillbaka för att se vem jag hade ritat. Detaljerna var läskigt lika, det var som om personen lagt sig på pappret och inte skapats utav min penna. 

   Jag hade ritat Justin... 

 

 

Spencers Perspektiv. 

   Jag drog kappan tätare omkring mig medan jag gick längst trottoaren, vinden bet i mina kinder och snöflingorna stack i mina ögon. Jag hatade vintern, bokstavligen. De tjocka kläderna, de stora, skorna, snön, jag var inget stort fan utav julen heller faktiskt. Förstod inte riktigt varför alla gjorde så stor grej utav det. Jag svängde in på Ryans uppfart och knackade fort på dörren medan jag stampade på stället för att hålla värmen. Låset i dörren rasslade till innan den slog upp.

   ”flytta!” utbrast jag högt och tryckte mig in i det varma huset. Jag hörde hur Ryan skrattade bakom mig. 

   ”för all del, välkommen in” retades han och jag himlade med ögonen innan jag knäppte upp jackan och hängde den på en krok under hatthyllan. Jag följde honom sedan genom huset och bort mot hans sovrum där Chaz, Ana, Nolan och Mitch redan satt samlade. Chaz som nu var helt återställd studsade upp vid synen utav mig och gav mig en kram. Jag hälsade sedan lika glatt på de andra innan jag tog mig en plats på Ryans säng. 

   ”så hon går inte i skolan alls?” frågade jag efter en stund och Nolan skakade på huvudet. ”och hon tillåter inte att någon ser henne heller? Ingen som var med på sjukhuset?” återigen skakade de på huvudet. Jag stönade irriterat. 

   ”varför gör hon såhär?” frågade Ryan och tog orden ur min mun. ”men ännu viktigare, hur ska vi få henne att minnas för jag vet inte hur länge Justin kommer klara sig innan han totalt slutar fungera” 

   Justin. Den som tagit den här smällen värst. Jag hade sett honom i nästan vartenda tidning där de kokade ihop historia efter historia om vad som kan ha hänt och vad hans beteende kan bero på. Allt från att han tar droger, till att han har blivit en alkoholist på heltid eller att han tar ‘Jenelope’s uppbrott hårdare än normalt. 

   ”det värsta är ju att de gjorde ju inte ens slut, hon bara... glömde honom. Hur ska man kunna gå vidare från det?” jag lät blicken svepa över rummet på den andra. De skakade sorgset på huvudet. 

   ”har någon utav er pratat med honom?” frågade jag sedan. 

   ”vi har pratat med Alfredo eftersom Justin knappt svarar i telefonen, han har även minskat användandet utav Twitter även om jag tror att han fortfarande går in för att läsa vad som händer” jag nickade förstående. Hur hände detta? Hur hamnade vi här? 

 

 

Penelopes Perspektiv. 

   Jag stirrade på teckningen i mitt knä, återigen hade jag lyckats rita en kopia utav Justin. Flera dagar hade gått sedan jag ritat den första och jag förstod inte vad det var, men jag kunde inte sluta. 

   Varför? Ja, säg mig det. Jag har ingen aning. Jag vred loss den från blocket och la den bland de andra. En liten samling som fem ark hade hamnat på bordet. Alla hade de samma identiska ögon som verkade kunna genomborra mig även fast de inte var riktiga. 

   ”Penelope, det är mat!” hörde jag Stacey ropa från undervåningen. 

   ”okej, jag kommer!” ropade jag tillbaka innan jag såg på teckningen för ett ögonblick till. Jag skakade sedan på huvudet och la tillbaka pennorna för att sedan ta mig ner till köket där det doftade gott utav någon maträtt. Maten här hemma var verkligen tusen gånger bättre än maten jag fått på sjukhuset och det andra stället. 

   ”det doftar gott” smickrade jag när jag klev in i rummet. Stacey log tacksamt mot mig, John satt redan till bords med en tallrik fylld med mat framför sig. Jag gled ner i en stol mittemot honom och Stacey tog snart en plats bredvid honom. 

   ”kan jag fråga en sak?” yttrade jag mig efter att vi ätit under tystnad. 

   ”självklart, vad är det?” försäkrade Stacey vänligt och vände uppmärksamheten mot mig. Jag log snett och en aning blygt innan jag svalde. 

   ”jo, jag bara undrade. Ni är ju vad som kallas familj och ni båda betyder mycket för mig... därför... därför undrade jag bara... ehm... den där killen, Justin, på sjukhuset. Jag... ehm... jag har... jag vet inte, men det känns som om han också betyder något. Är han också familj?” frågade jag. Stacey stirrade förvånat på mig med hakan hängandes medan John verkade bita ihop käkarna på ett nästan argt sätt. Hade jag sagt något fel? Oroligt pendlade mina ögon fram och tillbaka mellan dem båda tills Stacey öppnade munnen men John hann före med ett svar. 

   ”nej, Justin är inte familj. Justin är en artist och du var bara ett stort fan utav honom” svarade han simpelt. Ett fan? Frågorna löpte amok i min hjärna men jag svalde dem istället för att yttra dem, jag kunde se hur Stacey kastade en blick på John som endast ignorerade henne. Jag svalde innan jag såg ner på maten framför mig. Han var alltså inte betydelsefull, jag var bara ett fan... 

 


 

låååååååååångt kapitel den här gången. nästan 3000 ord! =D hope u like. men detta kapitel blev lite som en visning vad som har hänt överlag. att Penny fått åka hem, Justin har åkt på turné men mår inte alls bra, hon vill inte inte träffa sina vänner o det lider dem av. 

men nu vidare till frågorna som alltid ställs i slutet utav kapitel... VAD SA JOHN?? ett fan, what the f**k!? hon drar slutsatsen att han är betydelselös? NEJ, VAD TYCKER VI OM DET HÄR!!?!?!?!?!?!?!?!?!? TELL ME. 

 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! NI KANSKE ÄR TRÖTTA PÅ ATT HÖRA DET MEN DE BETYDER ALLT! I LOOOOOOOVE U GUYS! ♥ TACK. PUSS&KRAM&GODNATT. 


Kapitel 77 - Försvinn

PREVIOUS:  Jag grep tag i de båda öglorna med ett varsitt finger och drog, till min förvåning delade den på sig och för ett ögonblick fasade jag över att jag hade haft sönder den men den stannade samman. Förundrat studerade jag saken i min hand, jag drog fingertoppen över sidorna som hade uppenbarat sig när jag drog den isär. Plötsligt sved till det i mitt finger och jag drog häftigt till mig min hand medan jag slängde ifrån mig den silvriga saken. Med ett kling landade den i golvet. Jag förvred ansiktet medan jag såg ner på mitt finger som var täckt utav något rött. Det sved illa och det kom endast ny röd vätska när jag drog bort det första. 

   Jag såg på det röda på mitt finger och sedan på den silvriga saken på golvet, klumpen lättade i magen vid synen utav de båda kombinerat. Varför? Fundersamt tog jag upp fenomenet från golvet igen och studerade den. Jag drog fingret lösare över den vassa sidan ännu en gång. 

    Jag lät blicken vandra över min andra hand tills den fann min handled. Detta var lösningen! 

 


 

Justins Perspektiv. 

   Med en suck sträckte jag mig efter dörrhandtaget innan jag öppnade dörren. Till min förvåning bemöttes jag utav ett tomt rum bortsett från Bubble som låg där han legat när jag lämnat rummet. Ingen skymt utav Penny. Jag rynkade frågande på pannan, vart tog hon vägen? Jag vände mig mot toalettdörren och kände på handtaget med den var låst. 

   ”Penny?” frågade jag men fick inget svar. Plötsligt ekade ett lågt gnäll från rummet och oro fyllde mig. ”Penny, vad gör du därinne?” återigen fick jag inget svar, Ryan klev i nästa sekund in genom dörren med Chaz på kryckor efter sig. De bådas glada leenden byttes ut mot frågande när de såg mig vid dörren. 

   ”vad gör du?” frågade Ryan förvirrat.

   ”hitta en sjuksköterska” sa jag lågt och Ryan skyndade sig efter en stund ut genom dörren igen. 

   ”vad är det som händer?” frågade Chaz och kom fram till mig. 

   ”jag vet inte, men det är något som inte känns rätt” mumlade jag medan jag fiskade upp mina husnycklar innan jag fort började vrida runt låset. Det klickade till och snabbt slet jag upp dörren.

   ”oh my God...” synen framför oss var hårresande och gjorde mig illamående. Penny satt i mitten utav rummet med en sax i hennes ena hand som var halvt täckt utav blod lika som hennes båda underarmar. Hon flög upp från golvet med stora ögon och tappade saxen i förvåning vid dörrens smäll mot väggen. Hon stirrade på oss med tårar i ögonen. 

   ”vad gör du? Vad försöker du göra? Vad... jag...” rabblade jag osammanhängande och förtvivlat men hon enbart stod fastfrusen i golvet med blicken på oss. Blodet rann nu längst hennes armar och droppade ner på golvet. Jag tog ett steg mot henne. 

   ”nej!” utbrast hon högt. ”nej... jag... j-jag vill inte... f-försvinn!” hon skakade frenetiskt på huvudet. ”för mycket... ont... j-jag vill inte... b-bort, ni måste bort!” jag stirrade oförstående på henne medan hennes ton höjdes högre för varje ord som lämnade hennes mun. Hon ville att jag skulle gå? Försvinna? Jag såg sedan hur hennes blick landade på saxen igen, genast slängde vi oss båda efter saxen. 

   ”nej, Penny! Jag tänker inte låta dig skada dig själv” jag lyckades gripa tag i den lilla saxen innan henne och hon kravlade sig genast bakåt på golvet innan hon stötte emot väggen. 

   ”vad vill ni? Vad vill ni alla!? N-ni... jag förstår inte! Jag vill inte, lämna mig bara ifred. Jag förstår inte vad ni vill, försvinn!” hon grepp tag om sitt huvud och knep ihop ögonen i ett förtvivlat försök att stänga oss ute. 

   ”vad är det som händer här?” jag vände på huvudet för att se dr. Edwards tillsammans med en manlig sjuksköterska i dörröppningen. Därefter verkade allt hända i en annan värld, en värld jag stod jag såg genom en fönster, de båda pratade lugnande med Penelope som inte verkade vilja lyssna. Sedan fylldes rummet utav skrik och Penny som vägrade ta emot hjälp. Vilket resulterade i att de fick sticka hennes med lugnande medel, jag stod i badrummets ena hörn med saxen fortfarande i ett hårt grepp. Dock kände jag inte smärtan som strålade i hela min höger arm eller tårarna som rann nerför mina kinder. 

   ”lämna mig ifred!”... ”försvinn”... ”ni måste bort!”...

   ”Justin? Justin...” jag kände mig som en sengångare, mina rörelser var stela och långsamma. Likaså min tankegång, det tog längre tid för mig att registrera min omgivning. Det tog sin tid innan jag förstod att det var mamma som stod framför mig, som försökte få mig att släppa taget om det vassa i min hand, som försökte få mig tillbaka till verkligheten. ”Justin, älskling. Släpp saxen är du snäll. Du blöder” med det endast fick mig att hålla hårdare. Jag måste hålla den borta från Penny.

   ”Justin, snälla du” min mammas röst lät trasig och tjock som om hon grät. ”Justin...” jag skakade på huvudet smått, hon ville att vi skulle försvinna. 

 

 

Jag granskade det vita bandaget som hade lindats runt min hand på grund av såret jag själv orsakat med saxen. Det var mjukt men samtidigt strävt. Låga röster hördes runt omkring mig medan mamma pratade lågt med Scooter och Allison, jag hade Ryan och Alfredo på en varsin sida bredvid mig. Jag kunde känna deras oroade blickar men orkade inte lyfta blicken för att svara någon utav dem. 

   ”hur kunde hon göra sådär mot sig själv? Jag förstår inte... jag...” Stacey var hysterisk och det fanns inget som kunde lugna ner henne heller. Hon fortsatte enbart tjuta ut saker som att hon inte förstod eller varför detta hände. 

   ”det är inte direkt första gången” korridoren blev knäpp tyst och man skulle kunna hört om man släppte en nål till golvet. Alla vände sig chockerat mot mig då detta var första gången jag yttrat mig på timmar. 

   ”vad menar du Justin?” frågade min mamma mig mjukt efter en stund, men jag lyfte inte blicken. Jag enbart fortsatte låta fingret stryka över bandaget innan jag suckade. ”Justin?” 

   ”3-4 år sedan skar hon sig dagligen” ett flämtning lämnade Staceys mun innan hon kved till. ”hon gjorde det på grund av alla problem er familj hade, hon kände att hon behövde bära all tyngd. Det var hennes uppgift att se till att allt fungerade. Hon höll på att gå sönder, för att då lätta på trycket...” jag svalde djupt fortfarande med blicken ned riktad. ”benen, hon skar sig på benen. Vid ljumskarna, precis vid troskanten så ingen skulle kunna se det” 

   ”vi började prata om hur mitt liv påverkade henne, allt negativt som kommer med det. Hat. Hon berättade att hon alltid blivit mobbad och retad genom sitt liv, att hon lärt sig hantera det på ett bättre sätt än hon brukade. Jag blev förvirrad och hon förklarade. Visade ärren på hennes ben. Ett halvår höll hon på tills Spencer kom på henne. Ett halvår skar hon sig. Ensam på badrumsgolvet”  

   ”du ljuger” jag spände käkarna vid ljudet utav Johns röst. 

   ”varför skulle jag? Varför skulle jag ljuga om något sådant seriöst som det här!?” först nu vände jag upp blicken för att stirra kallt och rasande på John. Han må vara Pennys pappa men jag hade nog aldrig varit så trött på en människa som honom. Det enda han har gjort sedan jag känt honom är att sprida kaos runt sig. Och jag var trött på honom. 

 

*

 

”hon behandlas just nu under morfin som gör henne på tok för trött för att göra något och vi har tagit hand om hennes handleder” informerade dr. Edwards. ”på tala om det, vi anser att det vore bäst för Ms. Hawkin om hon flyttades till ett psyk hem där hon kan få en riktig behandling” 

   ”ett psyk hem!?” ekade jag förvirrat. ”behandling? För vad?” 

   ”på ett psyk hem skulle hon kunna få ständig uppvaktning för att förhindra fler självmordsförsök samt få hjälp med hennes depression” depression... vad talade hon om? Var Penny deprimerad? Var det det som fick henne att göra som hon gjorde? ”Penny har kommit bort från ‘bebis åren’ och tagit sig fram till där hon faktiskt börjar känna mer, där hon börjar ta in sin omgivning. Där hon börjar reflektera på hur saker görs, varför de görs, hur det görs. Den första känslan som då bubblade till ytan var depression, troligen eftersom hon känner att det är något som saknas. Samt förväntningarna, även om ni inte gör det medvetet så ser hon på er att det är något ni förväntar er av henne som hon inte har en aning om vad det är” jag svalde. Var vi medhjälpare till hennes självmordsförsök? Klumpen i magen växte sig större och illamåendet sköljde över mig. 

   ”gör vad som kommer hjälpa Penelope bäst” yttrade sig Stacey och dr. Edwards nickade till svar innan hon försvann bort längst korridoren. Hon skulle in på psyk hem... 

   Jag bröt mig ifrån gruppen och skyndade bort till hennes rum, hon såg förvirrat och tungt på mig när jag klev fram till hennes säng. Hennes handleder hade tjocka skärp som skulle förhindra henne att ta sig ur sängen ännu en gång utan någons tillåtelse. 

   ”försvinn...” mumlade hon innan hennes huvud föll åt sidan och hon somnade. Smärtan som spred sig i mitt bröst var oförklarlig på grund av det lilla ordet som kom ur hennes mun. Mina händer spändes runt stången vid hennes fötter, jag sänkte huvudet och knep ihop ögonen. Jag vet inte hur länge jag kommer klara det här... hur länge jag kommer kunna höra henne säga att hon inte vill ha mig här längre. Hur länge jag kommer klara av att se henne och veta att hon inte kommer ihåg mig, att jag inte kan röra henne på det viset, att jag inte kan prata med henne om saker bara hon skulle förstå. Jag behövde min Penny tillbaka, inte den här Penny. Det här tjejen var kall, elak och frånvarande. Hon ville inte ha något med oss att göra. Med mitt sinne bestämt återvände jag ut i korridoren med händerna nedkörda i fickorna. 

   ”Justin?” 

   ”jag åker nu, vi kör igång nu” jag kastade en blick på Scooter. 

   ”vad?” frågade han förvånat och allas ansikten fick identiska kopior utav hans egen förvåning. 

   ”kör igång, vi åker ut i världen och får folk att tro. Får folk att må bra, får folk att le, få folk att skratta, skrika, tro. För jag gör det inte längre, men någon måste väl” med dem orden lämnade jag korridoren och drog upp luvan till min munkjacka upp över huvudet. Hon får som hon vill.

 


 

amen, hörni? vad gör Justin? lämnar han nu? =O 

tycker ni han gör rätt? vad tycker ni om Penny i dagsläget? xP  VAD TYCKER NI!?!?!?!?!?!? =)

 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER VERKLIGEN ALLT O NI FÖRSTÅR INTE HUR MYCKET DE MOTIVERAR MIG TILL ATT SKRIVA ÄNNU SNABBARE O VERKLIGEN TA MIG TIDEN! 

TACK FÖR ALLT STÖD JAG FÅR, DET ÄR HELT OTROLIGT ATT JAG HAR SÅ FINA LÄSARE! FINNS INGA BÄTTRE. =) ATT NI TROR PÅ MIG. det är så sjukt galet att läsa hur ni säger att jag skulle kunna lyckas som författare om jag ville... herregud, TACK! ♥

 


puss&kram. 


Kapitel 76 - Detta Var Lösningen!

PREVIOUS:   ”Ms. Hawkin fick en kraftig smäll till huvudet under olyckan samt hon låg i koma och vi tror att detta kan ha skadat hennes minnescentrum” jag stirrade med fasa på honom. Vad? Hennes minnescentrum? Vad betyder det då?

   ”men vad menas det?” frågade John och tog orden ur min mun. Doktorn suckade. 

   ”hennes minnescentrum har skadats vilket resulterar i minnesförluster, vilket oftast innebär små. Men genom det sättet hon beter sig på tror vi att hon...” hans ord föll. 

   ”ni tror vad?” frågade jag skarpt vilket fick Ryan att lägga sin hand på min axel i ett tecken på att jag skulle ta det lugnt. 

   ”hon verkar ha tappat allt, hon är i stort sett nyfödd”

 


 

Världen stannade till, allt frös. ”hon är i stort sett nyfödd”. Andetaget fastnade i halsen och mina ögon tårades utav uppgivelse. Han ljuger, allt detta måste vara ett skämt. Hon kunde inte ha förlorat sitt minne. 

   ”kommer hon kunna få tillbaka det då?” Staceys fråga ryckte mig tillbaka till verkligheten, jag såg intensivt och förväntansfullt på läkaren. 

   ”det är inget vi vet säkert, något kan trigga igång hennes minne. Men vad det kan vara vet jag inte” jag drog en hand genom håret. 

   ”vad som helst eller något från hennes förflutna?” frågade jag sedan. 

   ”det är mest troligt att det triggas utav något som betytt mycket för henne. En sak, en plats, till och med en mening någon sagt. Det finns hur många alternativ som helst” jag suckade frustrerat innan jag kastade en blick på Penny som fortfarande satt som ett frågetecken gentemot det omkring henne. 

   ”men hur går man vidare härifrån? Lär henne allt på nytt?” det lät galet och framför allt omöjligt. Hur ska vi kunna lära henne allt hon har lärt sig under 17 och ett halvt år? 

   ”det ser så ut, men jag misstänker att så fort man visat hur hon ska göra saker så kommer det komma naturligt eftersom hon en gång redan kunnat det” svarade doktorn och jag drog trött en hand över ansiktet. Det här var för mycket, det enda jag ville var att hon skulle bli bra. Att hon skulle kunna åka hem och allt skulle kunna återgå till det normala. Men istället vaknade hon upp utan sitt minne, hon kommer inte ihåg sin familj, sin bror, sitt liv. Hon kommer inte ihåg mig. En tryckande känsla lades över mitt bröst och jag kände återigen hur mina ögon fylldes utav tårar. 

   ”jag orkar inte vara kvar längre” mumlade jag medan jag backade bakåt tills jag stötte emot dörren. ”ehm... j-jag... jag kommer tillbaka senare, jag behöver bara... ehm...” jag fick fort upp dörren och var ute i korridoren där jag möttes utav resten som inte fått följa med in i rummet på grund av att vi var för många. Mamma reste sig genast ur stolen vid synen utav mig men jag höll fort upp handen för att stoppa henne medan jag backade bortåt mot utgången. Jag behövde komma ut ur den här byggnaden innan jag kvävdes, jag skakade på huvudet åt deras frågande blickar innan jag kände hur en tår lyckades ta sig nerför min ena kind. Genast vände jag mig om och sprang istället.   

   Jag närmade mig glasdörrarna som ledde ut ur sjukhuset och sprang fortare, jag behövde ut. Friska luften träffade mitt ansikte och snart gjorde även kamerablixtarna, skriken och ropen. Det tog mig med överraskning och jag stannade till. Jag stirrade på det som utspelade sig framför mig. Paparazzis hade tagit sig till sjukhuset samt fans, alla blev de galna vid synen utav mig. 

   ”Justin! Justin!” ”hur mår Penny?” ”är det sant att hon är döende?” ”kommer du inte fortsätta turnén?” ”JUSTIN!” ”jag älskar dig!” 

   Jag höjde handen för ansiktet för att de inte skulle se mitt slitna ansikte och tårarna som rann, jag lyckades ta mig fram till bilen innan jag hoppade in och körde iväg. ”hon är i stort sett nyfödd” meningen upprepades gång på gång genom mitt huvud. Jag körde och körde tills jag nådde stranden. Jag klev ur och gick med ett bultande hjärta fram till sanden och fortsatte mot vattnet. Mina andetag ökade i takt och förtvivlan sköljde över mig innan jag tog mig om huvudet. Ett hjärtslitande snyftning kom ur min strupe innan jag sjönk ner på knä, jag böjde mig ner tills mitt ansikte nästan var i sanden. Jag kunde inte sluta gråta, aldrig hade jag känt såhär. Såhär vilsen, såhär krossad, såhär förstörd. Hon kommer inte ihåg mig. 

   Jag förstod inte vad jag gjort, eller hon, för att vi skulle förtjäna detta. Jag förstod inte. Jag såg ut över vattnet som var vackert blått och solen lös högt på himlen. Det var en fin dag men inte en kotte befann sig på stranden. 

   ”hon är i stort sett nyfödd” hon har glömt mig. 

 

   Torsdag, 17:e Oktober. 

   Snart två veckor hade passerat sedan Penny vaknat upp ur sin koma, vaknat upp utan sitt minne. Långsamt hade hon fått upp kunskaperna till att prata, hon hade lärt sig alla våra namn, lärt sig hur man går. Hon var som ett litet barn, gnällde när hon inte fick som hon ville eller inte tyckte om maten. Lika busig och sprallig som ett, sov mycket gjorde hon också. 

   ”Justin?” jag såg upp från min telefon och mötte Pennys blick, läkaren hade sagt att vi inte skulle ge oss själva statusar ännu. Utan låta henne ”växa upp” innan man mer ingående började förklara för henne ur allt låg till. 

   ”ja?” svarade jag och hon bet sig bedårande i underläppen. Hon gillade att prata med mig, hon kastade ofta ur sig något som absolut inte hade med något annat att göra för att sedan få mig att lösa problemet. Lite som Penny med alkohol i kroppen. 

   ”vad är Bubble?” frågade hon sedan och såg på Bubble som låg vid hennes fötter. Bubble hade tillåtits tillträda rummet och Penny hade till en början sett skrämt på honom innan vi försäkrat henne om att det inte var någon fara. Att detta var hennes husdjur som hon älskade väldigt mycket. 

   ”han är en hund, en japansk spets” svarade jag vänligt, ibland fastnade inte allt man sade till henne. Ibland behövde vi berätta samma sak för henne i alla fall tre gånger innan det fastnade. 

   Hon nickade fundersamt. Jag granskade hennes välbekanta ansikte som fått tillbaka färg och glöd. Hennes bruna ögon lös utav nyfikenhet och glädje. 

   ”min mage kurrar” sa hon sedan och jag log roat. 

   ”ska vi se till att fixa lite mat då?” hon fick ett brett leende på läpparna och nickade ivrigt. ”vad vill du ha då?” frågade jag, jag drog på läpparna i en fundersam gest. 

   ”hm... åh! sådana där goda runda saker” utbrast hon sedan. 

   ”pizza?” frågade jag med ett skratt och hon nickade glatt. Jag fick motstå impulsen att böja mig fram för att kyssa henne innan jag gick som jag normalt sett brukade göra men inte kunde längre. Jag öppnade dörren och steg ut innan jag kastade henne en sista blick. 

 

   Söndag, 27:e Oktober. 

   Något är fel. Jag vet inte vad, men något är fel. Penny har börjat sluta sig, pratar inte lika mycket som förr. Ler inte lika mycket, skrattar inte. Sover och jag vet inte vad som är fel. Men något är det. 

   Hon ser olycklig och besvärad ut. Hon äter inte lika mycket längre och vill inte riktigt veta av någon utav oss längre. Hon ser oss inte i ögonen. 

 

 

   Penelopes Perspektiv. 

   Denna värld är en konstig plats. En plats jag inte riktigt förstår och finner ganska konstig. Men det finns så mycket att lära sig i den och jag finner allt väldigt spännande. Det finns många fascinerande saker som folk har uppfunnit, mycket coola saker som jag kan göra. Men på senaste tiden kunde jag inte undgå att känna att det var något som inte stämde med det liv jag levde. Människorna som jag spenderade varje dag men var inte genuint glada, det är något sorgset i deras blickar som jag inte kunde förstå. 

   ”snälla få tillbaka minnet, kom ihåg mig...” killen vid namn Justin hade sagt detta medan han trodde jag sov och jag förstod dem inte. Minnen? Vilka minnen? Vad är det ens? 

   Efter ett tag började en främmande känsla fylla mig och jag hade ingen aning om vad det var. Men det kändes som om något tungt låg i min mage och mina ögon fortsatte att bli vattniga gång på gång även fast jag försökte få dem att sluta. Var det något fel på mig? 

   Det enda jag visste var att jag ville få bort känsla och det fort. Jag tappade lusten för allt, jag ville inte prata med dem. De enbart fick känslan att maximeras och jag mådde värre. Jag ville inte träffa någon utav dem, jag förstod inte. Jag förstod inte vad som var fel. 

   ”jag kommer snart tillbaka” sa Justin innan han reste sig från fåtöljen han suttit i och gick mot dörren. Jag såg inte upp på honom utan nickade bara svagt. Dörren slog igen och jag blev lämnad ensam i rummet. Rastlösheten fyllde mig snart och jag reste mig ur sängen, min nakna fötter nuddade det kalla golvet och jag rös till. Jag gick bort till den andra dörren i rummet som ledde intill det lilla badrummet, bestående utav en toalett och dusch. Jag öppnade dörren och klev in, jag gnällde till utav den obehagliga känslan som växte i magen. Få det att sluta! 

   Jag såg upp och in i spegeln, första gången jag mött detta fenomen hade jag skrikit högt och förvirrat börja slänga saker mot tjejen som kopierade mina rörelser. Justin hade dock försäkrat mig om att det inte var någon fara och sedan förklarat hela grejen bakom en spegel. Jag granskade mig själv, jag hade bruna ögon. Stora. Mitt hår var långt och lila, jag hade märkt att det inte var många människor på sjukhuset som hade lila och påpekat det till Justin som förklarat att mitt hår var färgat. 

   Att min naturliga hårfärg var brunt, jag lät blicken vandra uppåt tills jag såg det bruna som låg vid min bena. Jag skakade på huvudet och vände bort blicken. Jag svalde och drog frånvarande ut ena lådan till skåpet under handfatet. I lådan fann jag olika produkter tillsammans med ett silvrigt föremål som jag fann udda. Det hade två öglor i ena sidan och var spetsig i den andra. 

   Jag grep tag i de båda öglorna med ett varsitt finger och drog, till min förvåning delade den på sig och för ett ögonblick fasade jag över att jag hade haft sönder den men den stannade samman. Förundrat studerade jag saken i min hand, jag drog fingertoppen över sidorna som hade uppenbarat sig när jag drog den isär. Plötsligt sved till det i mitt finger och jag drog häftigt till mig min hand medan jag slängde ifrån mig den silvriga saken. Med ett kling landade den i golvet. Jag förvred ansiktet medan jag såg ner på mitt finger som var täckt utav något rött. Det sved illa och det kom endast ny röd vätska när jag drog bort det första. 

   Jag såg på det röda på mitt finger och sedan på den silvriga saken på golvet, klumpen lättade i magen vid synen utav de båda kombinerat. Varför? Fundersamt tog jag upp fenomenet från golvet igen och studerade den. Jag drog fingret lösare över den vassa sidan ännu en gång. 

    Jag lät blicken vandra över min andra hand tills den fann min handled. Detta var lösningen! 

 


 

gah! vad tror ni hon kommer göra? ... eller det är väl ganska uppenbart? tror ni någon hinner stoppa henne? shiiiiiiiiiit! spääääännande. xP hahhahahahahah, vad tycks??

jag vet inte om jag lyckades att skriva Pennys perspektiv så bra... var något svårt. heehhehe. men jag gjorde mitt bästa!  

 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! DE BETYDER ALLT! PUSS&KRAM. ♥


Kapitel 75 - Jag Kan Inte Ge Upp Såhär Tidigt

PREVIOUS:   ”jag kommer alltid finnas med dig, inte fysiskt men i ditt hjärta” försäkrade han. ”men valet är upp till dig” med dem orden kysste han min pannan innan hans händer föll, med ett sista leende öppnade han den högra dörren och klev in. Jag såg efter honom och kände hur en tår rann längst min kind. Jag såg på dörrarna. Hur mycket jag än ville vara med Jesse så kunde jag inte få ur den framtida Justin om jag dog ur min hjärna, vad jag gjorde mot honom om jag inte fanns i livet längre. Jag kunde inte göra så mot honom. Jag drog in ett djupt andetag innan jag steg fram till den vänstra dörren och la handen mot handtaget. Jag snyftade till innan jag vred om och öppnade. 

   ”förlåt Jesse”

 


 

Lördag 5:e Oktober, Justins Perspektiv. 

   ”du vet att detta låter alldeles vansinnigt eller hur?” Ryan gav mig en blick som skvallrade om hur galen han tyckte jag var. ”hur länge sedan var det exakt sedan du lämnat detta rum?” jag himlade med ögonen åt honom. 

   ”jag driver inte bro” han höll avväpnande upp händerna. ”det var som om hon stod bredvid mig och sa det” 

   ”okej, okej” sa han. ”inga goda nyheter annars?” jag skakade besviket på huvudet. Hon hade legat i koma nu under lite mer än en vecka och jag höll på att totalt gå in i väggen vid det här laget. 

   ”hon har inte visat några tecken på att hon snart kommer vakna, hon är helt still” en hand föll till min axel och Ryan suckade. 

   ”det var tråkigt att höra, Chaz kommer i alla fall att få lämna imorgon” jag nickade åt log snett åt Chaz vägnar, det var skönt att veta att han mådde bra och kunde lämna. Han skulle säkert må tusen gånger bättre hemma än här, sjukhus är på tok för deprimerande för att man ska kunna återhämta sig fullt ut. Speciellt med den dåliga maten och den starka lukten av rengöringsmedlen. 

   ”och vet du vad du borde göra...” han såg menande på mig och jag suckade genast frustrerat. 

   ”nej! Jag tänker inte lämna, hur många gånger ska jag behöva säga det? Bara för att jag lämnar-” 

   ”så kommer hon vaknar, jo jag har hört det förr. Jag är ledsen, bro men jag eller vi tror att du skulle må bra utav det” jag nickade förstående och var tacksam över deras oro men jag klarade mig fint. Jag skulle antagligen blir mer galen om jag lämnade. Ryan klappade mig på axeln innan han reste sig från stolen och gick mot dörren. 

   ”vi ses imorgon” han kastade en blick och ett leende mot mig och jag gav honom det tillbaka innan han försvann ut genom dörren. Rummet blev tyst förutom det konstanta pipet från maskinen i hörnet, jag andades ut och sjönk ner i fåtöljen innan jag sträckte mig efter Pennys hand. Jag såg hur hon försiktigt tynade bort framför mig, hennes fingrar har blivit smalare, hennes kinder var på väg att nästan sjunka in och detta var något som skrämde mig. Hon behövde vakna snart så hon kunde återgå till normala, äta riktig mat, prata, le, skratta. 

 

Jag ryckte häftigt till när dörren intill rummet gick igen, förvirrat blinkade flertal med ögonen innan jag såg mig omkring. Min blick föll på fyra välbekanta ansikten, jag rensade halsen innan jag satte mig rakade upp i fåtöljen. 

   ”jag ska vara ärlig...” sa Alfredo. ”du har sett bättre ut” jag himlade med ögonen åt hans kommentar men trodde honom. Men jag hade slutat bry mig. 

   ”whatever” mumlade jag sedan och drog en hand genom mitt hår, som förresten stod åt alla håll och kanter. Tror jag i alla fall, gått ett tag sedan jag sett mig i spegeln sist. ”vad gör ni här?” 

   Scooter suckade och stoppade händerna i framfickorna på sina jeans. ”vi har kommit för att diskutera med dig vad som ska hända framöver” Allison såg beklagande men menande på mig. Jag kvävde en suck och lät handen rinna över ansiktet istället samt gnuggade mina ögon. Jag orkade verkligen inte ha det här samtalet. Inte nu. 

   ”vad är det?” frågade jag trött. Alfredo hade nu rundat sängen och såg förskräckt ner på Penny som låg i sängen, han skakade oförstående på huvudet. Hennes blåmärken hade nu börjat försvinna samt brännskadorna såg inte lika illa ut längre. Allison slog sig ner i den andra fåtöljen medan Kenny lutade sig mot väggen vid dörren. Scooter steg fram till änden utav sängen och lät även han sin blick vandra över Pennys ansikte. 

   ”hur mår hon?” frågade han sedan och vände blicken mot mig. Jag svalde och såg på hennes ansikte för att slippa se på någon utav dem. 

   ”ehm... hennes revben håller på att läka samt hennes hud, efter alla brännskador. Hennes blåmärken har börjat gå ner... men de vet fortfarande inte när hon kommer... vakna” jag svalde återigen och såg ner i mitt knä innan jag vände upp blicken för att se på de personerna som blivit min andra familj. Jag såg hur Allison nickade sorgset ur min ögonvrå. 

   ”jag är ledsen” sa Scooter och vände sig mot mig. ”jag vet att ni är väldigt... seriösa med varandra även om det inte har utbytts några större överenskommelser mellan er så... ja...” han såg ut att kämpa med orden och jag fick svårt att inte skratta åt honom. ”i alla fall... därför känns det okänsligt att fråga dig men som din manager så måste jag” han svalde. ”hur länge?” 

   Jag visste att detta skulle komma förr eller senare, även om jag ville att det skulle hålla sig borta för evigt. I alla fall för tillfället. Jag älskade mitt jobb och att kunna nå ut med min musik men ibland så är det enbart i vägen. Just nu önskar jag inget mer än att kunde vara en normal kille som inte skulle behöva tvingas ut i världen för att tillfredsställa massa människor. Jag suckade innan jag återigen drog handen genom håret. 

   ”jag vet inte... jag vill vara här när hon vaknar och jag vet att vi absolut inte har någon aning om när det kommer hända...  men jag vet inte, det är något som får mig att tro att det är snart” 

   ”men Justin...” började Alfredo och såg ursäktande på mig. ”tänk om det inte händer” han mumlade fram den sista biten, även om jag visste i bakhuvudet att den möjligheten fanns så var det inte något jag ville tänka på mig. Jag nickade. 

   ”jag vet” viskade jag. ”men det har bara gått lite mer än en vecka, jag kan inte ge upp såhär tidigt”  Scooter slog ner blicken men nickade sedan förstående. 

   ”hur länge vill du ge det då?” frågade han. Vad är det för fråga? Det skulle vara som att besvara när man vill sparka undan stolen vid sin egen hängning. Svaret är aldrig. Men jag visste att det inte var möjligt, jag har mina plikter. Jag ryckte istället på axlarna. 

   ”jag vet i-” jag blev avbruten mitt i min mening utav att Pennys hand ryckte till. Jag stelnade till och mitt hjärta slutade slå för en sekund. Var det möjligt? Hade hennes hand just rört på sig? 

   ”d-den... Rörde... Visst?” jag kunde inte slita blicken från Pennys hand men kunde se i ögonvrån hur de andra nickade. Jag öppnade munnen ännu en gång men lät den falla öppen när hennes hand rörde sig igen. 

   ”få hit en sjuksköterska!” utbrast jag fort och hörde hur någon försvann ut genom dörren, jag reste mig ur stolen och stod vi hennes sängkant med mina ögon fastklistrade vid hennes ansikte i hopp om att hon plötsligt skulle slå upp ögonen. 

   ”vad händer?” min blick for genast upp för att mötas utav Dr. Edwards blick. 

   ”jag vet inte... men hon rörde på handen, två gånger” svarade jag ivrigt och såg tillbaka på Penny. Dr. Edwards rynkade på pannan innan hon snabbt var vid Pennys andra sida, hon tittade pulsen vid hennes hals. 

   ”hennes puls ökar” innan hon böjde sig fram för att lyssna vid hennes mun. ”hon började även andas på egen hand... hon håller på att vakna” dr. Edwards mening följdes utav en väldigt kvävt stön. Jag stirrade förhäxat på Pennys ansikte. Jag kunde inte tro det. Hon höll på att vakna. 

   ”det här går väldigt fort, vi måste få hit en doktor” hon sträckte sig fram till en utav knapparna vid huvudänden utav sängen där hon klickade på en blå knapp. Sedan började hon fort fixa med lufttuben som gick ner i Pennys hals, tuben som hon snart skulle kvävas på om de inte fick ut den. En doktor stred in i rummet och tog över dr. Edwards plats där han fick bort slangen som var förvånansvärt lång och Penny drog in ett djupt andetag innan hon fick ur sig ett plågat läte. 

   ”alla behöver lämna rummet!” innan jag hann reagera var jag utsliten ur rummet och dörren var stängd. 

 

”vad är det som händer?” jag kunde inte sluta vanka fram och tillbaka framför dörren medan doktorn och dr. Edwards höll på med Penny inne i hennes rum. Ryan tillsammans med John, Helena och Stacey hade anslutit sig till den lilla gruppen utanför rummet. 

   ”dem tar hur länge som helst där inne!” utbrast jag och slängde upp armarna i luften. Jag förstod inte vad som tog så lång tid. Mitt hjärta slog dubbla slag och mina andetag lät ytliga och stressade. Jag ville bara komma in i rummet, se att hon mådde bra, att hon var vaken. Det sista jag ville var att komma in för att se att hon åkt in i ännu en koma. Plötsligt rasslade det till i dörrhandtaget och dörren svingade upp, jag stannade till mitt i steget och vände mig hastigt mot doktorerna. 

   ”Ms. Hawkin har vaknat ur sin koma men ligger nu under lätt morfin för att ta bort smärtan men inte riskerar att hon hamnar under en till koma” kvinnorna i sällskapet brast ut i gråt och jag kände en lättnad som gjorde mig nästan svimfärdig. 

   ”så får vi träffa henne?” frågade jag och slog ut med armarna. 

   ”det vore bra om hon hade några timmar vila innan hon får några besök. Hennes plötsligt uppvaknade tog mycket på henne” jag stönade högt och fick hårda blickar från mitt crew, men för ögonblicket kunde jag inte bry mig mindre om att jag var otrevligt mot någon. Att Penny varit sjuk och i en koma har tagit på mig lika mycket, jag är desperat. Jag behöver se henne nu! 

 

*

 

”Penny? Penelope?” jag stirrade på Pennys ögonlock i ett desperat behov av att hon behövde öppna ögonen så jag kunde se hennes bruna ögon igen. Hon gav ifrån sig ett litet gnälligt ljud som jag mycket väl visste hon gjorde ibland när hon höll på att vakna. Sedan fladdrade hennes ögonlock till för en sekund innan hon slog upp ögonen, hennes ögon vidgades när hon fick se oss ståendes runt hennes säng. Hennes mun öppnades halvt för innan hon drog in ett litet andetag. 

   ”Penny?” yttrade jag mig efter vad som kändes en evighet, men hon reagerade inte ens. Hon endast lät blicken vandra mellan allas ansikten. ”Penelope?” upprepade jag, hennes blick landade tillslut på mig men hon såg inte på mig med lycka eller längtan. Hennes blick var tom och en aning undrande. 

   ”Penny?” frågade nu Stacey försiktigt men Penny verkade inte vilja se bort från mitt ansikte. En svag rynka bildades mellan hennes ögonbryn. 

   ”doktorn vad är det som händer?” frågade jag men kunde inte se bort från Pennys bruna ögon som jag inte fått sett på alldeles för länge. ”varför svarar hon inte och varför ser hon på mig som om hon inte ens vet vem jag är?” paniken började höras i min röst.

   ”vi misstänkte tyvärr något sådant här...” hörde jag hann mumla. 

   ”vad?” frågade jag och lyckades slita blicken från Penny och se på honom. Han lät armarna falla till hans sidor med ett suck innan han såg beklagande på mig. Nej, sluta med den beklagande minnen. Jag har fått nog utav den, de för alltid med sig dåliga nyheter. 

   ”Ms. Hawkin fick en kraftig smäll till huvudet under olyckan samt hon låg i koma och vi tror att detta kan ha skadat hennes minnescentrum” jag stirrade med fasa på honom. Vad? Hennes minnescentrum? Vad betyder det då?

   ”men vad menas det?” frågade John och tog orden ur min mun. Doktorn suckade. 

   ”hennes minnescentrum har skadats vilket resulterar i minnesförluster, vilket oftast innebär små. Men genom det sättet hon beter sig på tror vi att hon...” hans ord föll. 

   ”ni tror vad?” frågade jag skarpt vilket fick Ryan att lägga sin hand på min axel i ett tecken på att jag skulle ta det lugnt. 

   ”hon verkar ha tappat allt, hon är i stort sett nyfödd”

 


 

ooooooooooh shit u guys! vad sa han i slutet? NYFÖDD? what the f****ck! hahahha, älskar att jag säkert ställer mer knäppa frågor till mig själv i slutet än vad ni gör. xP heehhehhe... 

men seriös, vad tycker ni? vet att några kanske bah; "neeeeej, vad tråkigt! hon har förlorat minnet precis som i alla noveller" men tänk efter nu. hon har förlorat precis allt o kommer inte ihåg något alls! detta kommer förändra en hel del o kommer föra med sig en massa. BELIEVE ME! 

 

hahahah, men nu måste jag gå o lägga mig! SKA PÅ BEYONCÉ IMORGON! NÅGON MER? =D 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 


Kapitel 74 - Men Valet Är Upp Till Dig

PREVIOUS:   Personen liggandes i sängen såg förfärlig ut, ansiktet var till största del blått och lila. Brännskador täckte personens armar dock var de skymda utav bandage. Med handen över munnen gick jag fram till sängkanten och såg ner på vad jag såg var en tjej. Vad kan ha hänt henne? Hon ser alldeles förfärlig ut. Min blick följde sedan upp till hennes huvud som även det hade bandage virat runt sig, jag rynkade sedan ihop ögonbrynen vid synen utav håret. 

   Hon hade ju... Jag kved till och mina ögon fylldes till bredden utav tårar. Det är ju jag. Bilolyckan. Chaz. Katten. Bilen. Lastbilen. Skratten. Justin. Oh my God... Jag skakade förtvivlat på huvudet. Det här kan inte vara verkligt. Jag kan inte vara död, nej! Nej... jag vill inte. Jag kan inte. 

   ”du är inte död” sa en röst plötsligt bakom mig, jag snurrade häftigt runt med hjärtat i halsgropen och tårar rinnande. ”inte än i alla fall, allt är upp till dig” Jesse såg beklagande men med värme på mig. 

   ”Jesse?”

 


 

”gråt inte Penny, snälla” men jag kunde inte sluta, hur kunde jag? Jag snyftade till igen och Jesse svepte ännu en gång med handen över min rygg i en lugnande gest. Jag hade hans t-shirt i ett fast grepp i mina händer medan jag grät in i hans bröst. 

   ”h-hur är det... m-meningen a-att jag s-ska... kunna s-sluta?” frågade jag och såg upp på honom, han log vänligt ner mot mig innan han torkade tårarna med sina tummar. 

   ”jag har saknat dig också” sa han istället vilket fick mig att le snett. Jag snörvlade till innan jag drog med baksidan utav handen mot mina kinder. Jag lutade mig tillbaka för att kunna se på honom, hans bruna ögon hade samma vänliga och varma glöd, hans hår var tillbaka på hans huvud och stod rufsigt - precis som alltid. Ett brett leende låg över hans läppar medan han såg på mig. 

   ”varför berättade du inte för mig?” frågade jag sedan lågt och rösten sprack mot slutet. Jesse såg genast skuldmedveten ut och sorgsen. 

   ”jag visste att du inte skulle låta mig göra det, du skulle inte kunna släppa taget på det viset” förklarade han och smekte mig upp och ner över armen. ”jag tyckte det blev bättre sådär. Det var därför jag bad Justin att ta med dig bort, sakta berätta för dig vad som pågick och att det var mitt val. Han ville först inte göra det eftersom han visste att du skulle bli förkrossad och antagligen hata honom, men jag lyckades övertala honom” jag nickade svagt. 

   ”jag sa några riktigt elaka saker till honom” mumlade jag och kände hur tårarna steg i ögonen vid minnet. ”jag var bara... arg och kände mig sviken” Jesse nickade. 

   ”jag förstår det och jag är ledsen” jag skakade på huvudet. 

   ”det var din önskan Jesse och jag förstår det nu” han log snett, jag öppnade sedan munnen för att fortsätta när dörren intill rummet öppnades. Jag vände genast på huvudet och såg en sliten, trött och sorgsen kille stiga in - Justin. Jag flämtade svagt till när jag såg hans ansikte, han hade ringar under ögonen och livsglädjen i hans ögon var försvunnen. Hans axlar hängde och hans hår stod rufsigt på hans huvud, men det som förvånade mig mest var det lila, gula blåmärket han hade över ena kindbenen. Vem hade slagit honom? 

   ”Justin?” frågade jag, men såklart kunde han ju inte höra mig. Jag var ju inte här på riktigt, bara mitt undermedvetna. Med en suck satte han sig i stolen bredvid och tog tag i min hand innan han sammanflätade våra fingrar. Hans blick låg på mitt ansikte och han sken utav olycka. 

   ”vad har hänt med honom?” frågade jag förfärat. 

   ”låt oss säga att Justin tar din situation värst” sa Jesse bakom mig. ”han behöver dig. Ert band till varandra är faktiskt ganska fascinerande” jag log snett vid hans ord. ”hans ansikte dock... det är vår kära faders verk” min haka föll och jag snurrade ilsket och förfärat runt för att stirra på honom. 

   ”vad!?” utbrast jag. Jesse nickade. ”varför!?” 

   ”pappa ansåg att allt var Justins fel” jag stirrade oförstående på honom ett ögonblick innan hans ord verkade sjunka in i min hjärna. Han tyckte vad? Justin fel? Hur kunde han tycka det? Jag morrade till innan jag drog handen genom håret och andades in. Det fanns inget jag kunde göra åt det nu så det var bäst att bara släppa det, jag vände mig istället om för att se att Justin hade somnat med huvudet på madrassen bredvid min hand. Jag log mjuk och rundade sängen innan jag gick fram till honom. Jag sjönk ner framför honom så våra ansikten var på samma nivå, jag ville inget annat än att vakna för att få honom att må bra igen, kunna försäkra honom att jag alltid skulle finnas där och aldrig lämna honom. 

   ”det finns en anledning till varför du är här nu eller hur?” frågade jag Jesse utan att ta blicken bort från Justin. Jag la huvudet på sned och la det framför hans, precis som om vi låg i samma säng. 

   ”ja, jag ska hjälpa dig välja” jag nickade. Hur mycket jag än ville vakna för att vara med Justin kunde jag inte undgå att vilja stanna här med Jesse, stanna här och slippa allt som kom med det livet jag levde. All svek, alla lögner. Jag lät handen smeka över Justins hår och ner över hans kind innan jag lutade mig fram och kysste honom lätt på läpparna. 

   ”jag älskar dig” viskade jag lågt innan jag reste mig upp och gick fram till Jesse som log snett. 

 

Justins Perspektiv. 

   ”jag älskar dig” hörde jag en avlägsen röst viska som fick mig att vakna med ett ryck. Förvirrat och desorienterat såg jag mig omkring, vad var det där? Övertygad om att det var Pennys röst jag hade hört vände jag genast blicken mot henne men såg att hon låg i samma position som innan. Hon hade inte rört en muskel på snart två veckor, hon hade inte visat något slags tecken på att hon skulle vakna över huvud taget. Min mamma hade försökt flera gånger att få mig att åka hem till mormor och morfar för att få sova i en ordentlig säng och äta ett ordentligt mål med mat men jag hade tvär vägrat. Tänk om hon vaknade medan jag var borta? Jag behövde vara här. 

   Jag satte mig rakt upp i stolen och lät ena handen svepa över mitt ansikte innan jag gnuggade mig i ögonen. Hon var här. Jag vet att det må låta galet men hon var här. Jag kunde fortfarande höra hur hennes ord ekade i mitt huvud och det var inte från de flertal gånger hon sagt det förut utan nu, här. 

   Jag suckade och fiskade upp telefonen, fansen hade gått bärsärkagång genom Twitter på grund av att turnén har blivit framskjuten till ett datum som ännu inte bestämts. Scooter höll fortfarande på att vela mellan hur lång tid han skulle ge min frånvaro. Jag klickade frånvarande in på Twitter appen och såg genast att mitt ”@” lös, jag klickade istället på ”News” och olika händelser laddades upp. 

   Perez Hilton hade gett mig god kritik för att jag lät familjen gå före i ett sådant här läge, vilket jag kände mig bra inför. Det fanns lika många förstående fans som det fanns rasande. 

 

   @justinbieber - thank you for all the prayers, means everything to me. #prayforPenelope #MUCHLOVE

 

   Med det skrivet gick jag bort från appen och släckte ner mobilen. Vakna snart, Penny. 

 

Penelopes Perspektiv. 

    Jag såg hur personalen och anhöriga till patienter gick förbi i korridoren. Gråt ekade och tröstande ord följde efter. Jag fick syn på Ryan som kom ut genom en dörr, även han såg trött ut men ett halvt leende pryde hans läppar. 

   ”Chaz ligger där borta, han mår bra. Brutna ben mest” informerade Jesse bredvid mig, en svindlande lättnad fyllde mig. Chaz mådde bra, han hade klarat sig. Jag nickade. 

   ”hur länge?” frågade jag sedan. 

   ”ni har varit på sjukhuset under två veckor ungefär och du har legat i koma i ungefär 6 till 7 dagar” svarade han och återigen nickade jag. Jag vände mig sedan mot honom och log. 

   ”nå, vad är det du ska visa mig?” frågade jag och han log. 

   ”två slut” svarade han och jag rynkade förbryllat på ögonbrynen. ”du har två val, att följa med mig till andra sidan eller välja att gå tillbaka” jag svalde innan jag grep tag om hans hand. Han nickade innan allt stannade upp runt oss tills allt verkade bryta ner i små bitar, upplöstes tills det blev vitt. I nästa sekund föll vi, jag öppnade munnen för att skrika men inget kom ut. Vi stannade med ett ryck och jag såg mig stressat omkring, vi stod på en kyrkogård. Det gröna gräset var nyklippt och friskt, gravstenarna var i olika höjder och storlekar och en del hade nya blommor framför. En man stod ståendes framför en utav gravstenarna och fångade min blick. Jesse kramade min hand innan han drog mig närmre mannen. 

   ”det här är om du väljer att följa med mig, om du väljer att dö” sa han. Vi nådde mannen och jag gick nyfiket och en aning osäkert runt så jag stod framför honom. Mina ögon vidgades när jag kände igen mannen. 

   ”det är Justin, han är 29 år här” sa Jesse, min haka föll. Justin framför mig var något längre, hans muskler var större men passade en vuxen man, hans hår liknande Paul Wesleys nuvarande frisyr och han såg snyggare ut än någonsin. Ledigt klädd i ett par jeans - som satt som de skulle på hans höfter - och en tröja med knappar på bröstet. 

   ”hej Penelope” yttrade han sig och hans röst lät något mörkare. Jag stirrade på hans ansikte, önskade att han kunde höja blicken så jag fick se hans ögon. ”det var ett tag sedan jag kom och hälsade på men jag har varit på turné och kom precis tillbaka. Jag har varit överallt över hela världen nu för tredje gången och jag antar att det är något som borde göra mig glad men... men jag vet inte vad det är... det gör mig inte glad. Inget gör mig glad, inte genuint. Jag kan inte se glädjen i saker längre, inte sedan du... jag vet att det var 10 år sedan och jag borde ha gått vidare vid det här laget. Men det är något som stoppar mig, något som hindrar mig från att gå vidare. Om jag ska vara ärlig är jag nog den största anledningen till varför jag inte kan, för jag vill inte. Jag vill inte släppa dig. Även om du inte är här längre. Jag vill bara vara med dig” 

   ”Jag har försökt ta livet utav mig. Jag har verkligen försökt, men varje gång så är det någon där som stoppar mig. Jag vill bara att allt ska vara över... Jag vill inte leva såhär längre. Jag börjar fatta hur du kände dig när Jesse dog. Dock vill jag tro att jag var något du ändå ville leva för, men nu när du är borta så finns det ingen. Alla andra har gått vidare, medan jag lever kvar i det förflutna. Det gör mig trött och framför allt olyckligt... och jag vill inte leva såhär längre” mina ögon fylldes utav tårar, hade han försökt ta livet utav sig? På grund av mig? Hade han inte gått vidare på 10 år? Jag la handen över munnen innan jag snyftade till. Det här kan inte hända honom! 

   ”Justin!” det tog en stund för mig att inse att det var Chaz, en 29 årig Chaz, som ropade på Justin. ”jag är ledsen bro, men vi måste åka” han la en hand på Justins axel och såg beklagande på honom. Justin nickade och hans Adams äpple åkte upp och ner i hans strupe. 

   ”jag kommer bro, en liten stund till bara” Chaz nickade innan han försvann bort igen. 

   ”jag vill inte fortsätta leva utan dig, jag har inte velat göra det under en väldigt lång tid nu. Jag vet att jag är självisk men jag kan inte fortsätta såhär längre. Det är för mycket, jag är inte lycklig utan dig. Men jag kommer se dig ikväll” ett litet leende spelade på hans läppar. Ikväll? Hans suckade innan han äntligen vände upp blicken, jag drog in extra mycket luft vid synen utav hans döda, bruna ögon. Ingen glöd fanns det kvar, inga känslor dolde sig bakom bruna. Han var kall, känslolös. 

   ”Jesse... d-det här kan inte p-på riktigt vara f-framtiden... u-utan mig” snyftade jag fram och vände förtvivlat blicken mot honom, han såg beklagande på mig. 

   ”jag är ledsen Penny, men jag kan inte visa dig annat än sanningen” jag vände fram blicken igen och såg nu Justins i hopsjunkna figur försvinna bort. 

    ”men snälla, säg att han inte tog livet utav sig. Inte på grund av mig” vädjade jag och såg på honom, plötsligt hade han en tidning i handen och räckte mig den. Med stora ögon vecklade jag upp den och såg på första sidan, jag kved till och vände bort blicken. 

   ”DEN STORA POPIDOLEN JUSTIN BIEBER DÖD” jag skakade på huvudet. Nej, nej. Han kunde inte göra så, inte mot sin familj. Jag slängde ifrån mig tidningen och den försvann in i tomma intet. 

   ”ta mig vidare, bort” sa jag till Jesse, jag kände hur han grep tag i min hand och snart föll vi igen. Jag öppnade ögonen igen när jag kände hur allt stod still runt mig.

 

 

   Vi stod i en korridor, det var dunkelt men längre bort stod en dörr på glänt. Ivriga röster hörde inifrån blandat med skratt. Sakta började jag gå mot dörren, försiktigt sköt jag upp den och bemöttes utav ivriga kvinnor. Två kvinnor klädda i likadana ljuslila klänningar, en kvinna iklädd enbart vitt stod i mitten utav rummet och alla fixade med hennes hår och klänning. 

   ”ja, det ligger perfekt nu Stacey” yttrade sig ena kvinnan i ljuslila klänning medan hon himlade med ögonen. Jag vände blicken mot henne och kände genast igen min bästa vän - Spencer. Jag log brett vid synen utav henne, hon hade sin naturliga hårfärg och det blonda håret föll ner över hennes rygg. Jag flyttade blicken till kvinnan bredvid henne, det tog ett ögonblick innan jag kände igen karaktärsdragen hos Blair. Jag höjde förvånat på ögonbrynen, vi måste visst ha hållit kontakten. Trevligt. 

   ”du är så otroligt vacker” yttrade sig en annan kvinna som kom fram med ett bukett ljuslila rosor som matchade Spencer och Blairs klänningar. Jag kände genast igen Pattie och log brett. 

   Kvinnan i den vita klänningen snurrade runt, klänningen hon hade på sig var underbar. Övre delen utav ryggen var öppen, armarna och axlarna täcktes utav vitt spets tyg innan den fästets i ryggen och följde knapparna som fanns i det tjockare vita tyget. Klänningskjolen var inte överdrivet stor, utan lagom. Framtill fortsatte spetstyget och fästes i den hjärtformade urringen. Jag älskade den. 

   Min blick vandrade upp till kvinnans ansikte och här tog det längst tid innan jag förstod att det var en äldre version utav mig själv som jag stod och stirrade på. 

   ”du är 27 år gammal” yttrade sig plötsligt Jesse som kommit upp bredvid mig. ”måste säga att du är otroligt vacker på din bröllopsdag” jag stirrade på honom. 

   ”min bröllopsdag?” andades jag fram och han nickade glatt. Med nya ögon vände jag blicken mot sällskapet och såg även Helena i rummet. Alla var samlade och uppklädda för min bröllopsdag. Det knackade på dörren och alla vände genast blicken mot den, innan pappa stack in huvudet. 

   ”det är dags” alla tjöt till innan pappa steg in helt. ”wow...” sa han när han steg fram till mig. Jag log glatt tillbaka mot honom. ”du är jätte vacker, Penny” 

    ”tack pappa” svarade jag och såg på honom med tindrande ögon. Jag såg överlycklig ut. Helena tillsammans med Stacey och Pattie gick ut ur rummet innan de försvann bort, efter gick Blair och Spencer som hade en varsitt blombukett i händerna - vita rosor.

   Jag följde efter mig själv och pappa ut i korridoren, sorlet från fler och fler röster fyllde mina öron innan sällskapet stannade framför stora, trä dubbeldörrar. Mammorna syntes inte till längre utan nu var det Blair, Spencer och Ana som såg till att allt låg som det skulle innan de log lugnande mot mig. Min arm var sammanlänkad med pappas och ett brett leende låg över mina läppar. Pianot började spela den välbekanta bröllopsmelodin innan dörrarna öppnades och Ana tog ledningen innan Blair följde efter och tillsist Spencer, jag såg hur jag drog in ett djupt andetag innan jag kastade en blick på pappa. 

   Nyfiket smet jag in före mig själv för att kunna se kyrkan. Den var ljus och väldigt vackert dekorerad för eventet, raderna utav bänkar var fyllda utav människor som vände blicken bak för att kunna se bruden. Ivrigt ställde jag mig på tå för att kunna se brudgummen längst fram tillsammans med prästen, han stod med huvudet sänkt och händerna knäppta framför sig. Han höljde sedan långsamt på huvudet och jag mötte Justins bruna ögon. 

   I samma ögonblick som jag såg hans bruna ögon upplöstes allt och jag stod i korridoren i sjukhuset igen. Förvånat och ledsamt såg jag mig omkring. 

   ”nej! Varför tog du bort mig för? Jag ville ju se” utbrast jag och hörde hur Jesse skrattade bakom mig. 

   ”du kan inte se allt” förklarade han med ett roat leende. ”men nu har du ett val att göra Penny” två dörrar uppenbarade sig framför oss. Två identiskt, vita dörrar. 

   ”att antigen följa efter mig” sa han och pekade på den till höger. ”eller att gå tillbaka. Dock kommer det komma konsekvenser om du väljer att gå tillbaka” jag rynkade på pannan. 

   ”konsekvenser? Vad för slags konsekvenser?” frågade jag men Jesse enbart skakade på huvudet. 

   ”jag kan inte berätta för dig” svarade han och jag frustade frustrerat till. Vaddå inte berätta!? Jag såg på de båda dörrarna. Skulle jag gå tillbaka, tillbaka till Justin, tillbaka till mina vänner, tillbaka till min familj eller välja att följa med Jesse? Hur skulle jag kunna välja? Jag ville inte svika Jesse. 

   Jag vände blicken mot Jesse, genast fylldes mina ögon med tårar. 

   ”du vet att jag aldrig skulle bli arg eller besviken om att du väljer att leva” sa han och kupade mitt ansikte i sina händer. ”jag vill att du ska leva Penny, vara lycklig och skaffa barn och göra allt som livet erbjuder. Vi kommer ses igen, när du har hunnit blivit gammal, sett dina barn växa upp. Då” jag snyftade till och la mina händer över hans. 

   ”jag vill inte lämna dig igen” mumlade jag. 

   ”jag kommer alltid finnas med dig, inte fysiskt men i ditt hjärta” försäkrade han. ”men valet är upp till dig” med dem orden kysste han min pannan innan hans händer föll, med ett sista leende öppnade han den högra dörren och klev in. Jag såg efter honom och kände hur en tår rann längst min kind. Jag såg på dörrarna. Hur mycket jag än ville vara med Jesse så kunde jag inte få ur den framtida Justin om jag dog ur min hjärna, vad jag gjorde mot honom om jag inte fanns i livet längre. Jag kunde inte göra så mot honom. Jag drog in ett djupt andetag innan jag steg fram till den vänstra dörren och la handen mot handtaget. Jag snyftade till innan jag vred om och öppnade. 

   ”förlåt Jesse”

 


 

konsekvenser, huh? MYCKET HÄNDE I DETTA KAPITEL O VAD TYCKER NI?? 

10 år (om Penny dog) o Justin går ner sig helt men 10 år (om Penny överlever) gifter de sig. AAAWWWW! xD

kapitlet blev mycket längre än vanligt vilket jag hoppas uppskattas eftersom det gått så lång tid sedan jag senast uppdaterade. =) såååå vad tycks?

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! JAG VILL VETA! ♥ PUSS&KRAM. 


73 - Everything Is Your Fault

PREVIOUS:   ”Ms. Hawkin fick - på grund utav bilolyckan - ett missfall” om jag inte förstått henne förut kan ni nu tänka ur hur vilsen jag kände mig. Ett missfall? Som i att hon hade haft ett barn i magen? 

   ”Vad? Ett missfall?” frågade Stacey.  

   ”Vi tror att hon kan ha varit runt vecka 10 eller 11 i sin graviditet” fortsatte hon, klumpen i magen var tillbaka och yrseln fick mig att se suddigt, som om rummet snurrade runt mig. Jag började känna mig tyngdlös. 

   ”Såklart” fick jag sedan fram innan jag stöp och försvann in i mörkret.

 


 

Ett barn? Jag kunde inte få in det i huvudet. Om Penny och Chaz inte hade varit med i en bilolycka så kunde jag ha blivit pappa snart? Jag rös till utav tanken. Jag må älska barn och allt, men jag är fortfarande väldigt ung och Penny ännu yngre. Ändå kom fantasi bilder på oss två med en bebis som växte upp till ett litet barn framför mina ögon och jag kunde inget annat än att le. 

   ”Hur mår du?” jag ryckte till och såg bort mot dörröppningen där mamma stod. De hade lagt mig i ett rum på en säng och gett mig vatten samt en banan att äta. 

   ”Bra” svarade jag kort och ryckte på axlarna. ”jag har lite svårt att bearbeta” hon nickade förstående. ”jag vet inte om jag ska vara lättad eller ledsen över att hon förlorade sitt... vårt barn. Jag menar om de inte hade varit med i en olycka så hade nog Penny börjat känna att något var fel. Eller så visste hon redan? Herregud, tänk om hon redan visste” tankarna rusade i mitt huvud samtidigt som jag reste mig. ”tänk om hon har gått runt med det länge och inte vågat berätta” 

   ”Lugna dig Justin, som Dr. Edwards sa trodde dem att hon inte var mycket längre än i 10:e eller 11:e veckan. Magen har inte börjat synats vid den tiden och det är ungefär då man börjar känna sig konstigare än vanligt. Jag tror inte att Penny visste något” jag såg på henne medan jag sög in hennes ord likt en torr svamp. 

   ”Tror du det?” frågade jag och hon nickade lugnande. Jag andades ut och drog fingrarna genom håret. 

   ”Vill du se henne?” frågade mamma sedan medan hon såg forskande och en aning oroat på mig, Penny! Vi fick ju se henne. Självklart. 

   ”Ja... ja!” jag var före henne ut genom dörren och ut i korridoren, jag gick ut till huvudrummet och vidare bort mot rätt korridor. John tillsammans med Stacey steg ut genom en utav dörrarna, Stacey grät medan John hade sin arm runt hennes axlar. Hans huvud vreds sedan upp och han mötte min blick, han fick något hårt och ont i ögonen innan hans hela ansikte förvreds utav ilska. 

   ”Du!” utbrast han sedan och pekade på mig medan han tog stora kliv mot mig. Förvirrat såg jag hur han närmade sig. Sedan innan jag han reagera träffade hans knutna näve mitt ansikte och mitt huvud slängdes åt sidan medan jag stapplade några steg bakåt. Jag tog mig om mitt vänstra öga och stönade svagt över smärtan som spred sig. 

   ”John!” hörde jag Staceys stämma skrika gällt. 

   ”Herregud, är du okej bro?” Ryan var plötsligt vid min sida. Jag nickade svagt och rätade på kroppen, jag sänkte handen och såg bort på John som hölls tillbaka utav Chris och Kenny. ”oh, han fick dig över kindbenet” jag tittade ner på mina fingrar och såg till min lycka inget blod, men jag skulle definitivt få ett blåmärke.

   ”Allt är ditt fel!” jag vände genast blicken mot John igen och kände hur jag själv ilsknade till. Mitt fel? Var han go’ i huvudet eller? 

   ”Mitt fel?” ekade jag med ett humorlöst skratt. ”hur är detta mitt fel?” 

   ”Du gjorde henne på smällen! Det var dig som de skulle hämta på flygplatsen!” röt han. 

   ”Tror du att det var meningen att hon skulle bli gravid eller!? Tror du vi planerade att skaffa ett barn? Dessutom om du missade det så fick hon ett missfall, hon kommer inte födda någon bebis” jag hade nog aldrig träffat på en man som gjorde mig såhär frustrerad, det var galet. Hans humör gick norr innan det plötsligt vände och gick söder istället. Det var både skrämmande och jobbigt, aldrig visste man vart man hade honom. 

   ”Allt har gått åt helvete sedan du kom in i hennes liv” hur vågade han? 

   ”Skojar du med mig?” gav jag tillbaka. ”vet du hur många gånger jag har behövt trösta henne på grund utav något som du har gjort!? Du har kastat alla slags nyheter i hennes ansikte precis som om hon ska vara lugn med dem, precis som om hon ska ta dem med ett leende och gå vidare. Inte nog med det, du slog henne. Precis som du slog mig just för ett ögonblick sedan. Hennes liv gick inte åt helvete på grund av mig, det var på grund av dig!” han stirrade argt på mig och verkade vilja attackera igen när Stacey klev in. 

   ”John, nu går vi” hon la en hand på hans arm och han verkade lugna ner sig något innan han nickade. De tog andra vägen och gick bortåt i korridoren innan de försvann ur synhåll. Jag andades ut och tog mig om ansiktet igen. 

   ”Här har du is” mamma var vid min sida, jag tog tacksamt emot ispåsen och tryckte den mot min vänstra ansiktshalva. 

   ”Jag förstår mig inte på den där mannen” muttrade jag och började gå bort mot dörren intill Pennys rum igen. Ryan skakade på huvudet bredvid mig, när vi stod utanför dörren stannade han upp. 

   ”Gå in” sa han och nickade uppmuntrande mot dörren. Jag svalde och satte handen på dörrhandtaget innan jag klev in, sakta gick dörren igen bakom mig. Jag sänkte ispåsen från mitt ansikte och stirrade på tjejen i sängen framför mig. Hon såg värre ut än Chaz. 

   Brännskadorna var värre och hennes armar var helt täckta utav bandage, hon hade ett runt huvudet också. Blåmärken täckte stora delar av hennes ansikte samt ner över hennes hals sedan skymdes hennes kropp utav sjukhusklänningen. Sakta gick jag fram till henne. 

   ”Oh my God...” andades jag fram innan tårarna fyllde mina ögon. ”Penny...” försiktigt sträckte jag fram min hand och nuddade huden på hennes hand. Jag drog in ett djupt, skälvande andetag vid kontakten och kände hur tårarna började falla, jag sjönk ner i på knä bredvid sängen och grep fullt ut tag i hennes hand. 

   ”Jag vet inte hur länge jag kan fortsätta såhär...” jag skakade på huvudet med min panna lutad mot hennes handrygg. ”jag tror jag håller på att bli galen, inget stämmer längre. Allt håller på att smälta ihop, dagar, timmar, minuter. Jag har ingen koll på vad som är upp eller ner, rätt eller fel. Därför behöver du komma tillbaka till mig, du måste ställa allt till rätta igen. Du måste vakna, jag... j-jag vet hur länge till jag klarar mig utan dig” jag snörvlade till, för första gången sedan jag steg in på sjukhuset lät jag mig själv gråta. 

   ”Oh God... Jag bara behöver dig, okej? Men det är inte bara jag, det är flera andra här som också gör det. Som älskar dig. Precis som jag älskar dig. Jag älskar dig så himla mycket att det ibland inte ens verkar vettigt för mig. Jag älskar dig så mycket att det gör ont. Hela min existens är beroende utav dig. Vilket säkert inte alls är hälsosamt...” jag slöt ögonen innan jag pressade mina läppar mot hennes handrygg. Jag snörvlade och reste sedan på mig. Jag torkade mig i ansiktet med handen innan jag svalde. 

   ”Jag behöver dig...” 

 

 

   Penelopes Perspektiv. 

Ett svagt stön lämnade min läppar. Herregud, varför har någon satt eld på min kropp? Jag öppnade ögonen men slöt dem lika fort, ljuset skar likt knivar i ögonen och dem tårades. Jag kved till och vred huvudet åt sidan innan jag blinkade flertal gånger för att sedan åter öppna mina ögon igen. 

   Ljuset var starkt och blekt. Jag drog in ett djupt andetag och mina näsborrar fylldes utav rengöringsmedel samt något smaklöst tvättmedel. Plötsligt insåg jag att jag stod upp, jag vinglade till och tog mig om pannan. Vart var jag? 

   Jag lät min hand falla till min sida innan jag såg mig runt i rummet, det var inte jätte stort. Lagom. Till höger om mig stod stora maskiner placerade och ett irriterande pip fyllde mina öron, jag ignorerade ljudet och vände huvudet åt andra hållet. Jag flämtade till och tog ett steg tillbaka. 

   Personen liggandes i sängen såg förfärlig ut, ansiktet var till största del blått och lila. Brännskador täckte personens armar dock var de skymda utav bandage. Med handen över munnen gick jag fram till sängkanten och såg ner på vad jag såg var en tjej. Vad kan ha hänt henne? Hon ser alldeles förfärlig ut. Min blick följde sedan upp till hennes huvud som även det hade bandage virat runt sig, jag rynkade sedan ihop ögonbrynen vid synen utav håret. 

   Hon hade ju... Jag kved till och mina ögon fylldes till bredden utav tårar. Det är ju jag. Bilolyckan. Chaz. Katten. Bilen. Lastbilen. Skratten. Justin. Oh my God... Jag skakade förtvivlat på huvudet. Det här kan inte vara verkligt. Jag kan inte vara död, nej! Nej... jag vill inte. Jag kan inte. 

   ”Du är inte död” sa en röst plötsligt bakom mig, jag snurrade häftigt runt med hjärtat i halsgropen och tårar rinnande. ”inte än i alla fall, allt är upp till dig” Jesse såg beklagande men med värme på mig. 

   ”Jesse?”

 


 

God... John bah flippar o slår Justin! tänka sig vaaaaa!???!!?!?! xP o sedan Penny där i slutet, hon ser Jesse! yey. =D får se lite utav honom nu. hope u like. 

vad tycks? kommentera! ♥ jag är så otroligt tacksam för eran respons till de senaste kapitlena, det betyder verkligen allt för mig. TACK SÅ MYCKET! 

men nu ska jag gå o lägga mig, ska upp inatt o se Billboard Award. någon annan? =) PUSS&KRAM. 


72 - I'm Sorry, She's Gone

PREVIOUS:  ”Mr. Bieber det är inte mening att du ska vara här inne, vi måste tyvärr be dig att gå ut” men jag lyssnade inte, jag kunde inte röra mig, inte slita blicken från vad som skulle föreställa min flickvän. 

   ”Ladda 300! Klar!” mannen stämplade två metallstycken till Pennys bröst och sköt till, hennes bröstkorg hoppade till men inget svar kom från hennes hjärta. 

   ”Ladda 350! Klar!” fortfarande inget svar. 

   ”Ladda 400! Klar!” inget svar, det eviga pipandet från maskinen som sa att det inte fanns någon puls i hennes kropp fortsatte fylla rummet. 

   ”Dödförklarad, 18:30”

 


 

”NEJ! Hon är inte död! Ni kan inte säga så, ni kan inte sluta! Ni måste göra igen! Ni kan inte. Ni måste försöka igen! Ni kan inte ge upp. Jag kan inte förlora henne!” hysterin fyllde min kropp och doktorn med klaffarna såg på mig med medlidande och sorg.

   ”jJg är ledsen, men hon är borta” sa han beklagande, jag skakade kraftigt på huvudet som svar. 

   ”NEJ! Hon är inte borta, försök igen. Snälla, ni kan inte sluta. Det där är min flickvän som ligger där och ni kan inte bara ge upp! En gång till, jag ber er. Snälla!” bad jag förtvivlat, doktorn suckade med gned ändå klaffarna mot varandra. 

   ”En sista gång, ladda 400. Klar!” sa han högt innan han stämplade dem på Pennys bröst ännu en gång och hennes bröstkorg studsade. På maskinen hoppade hennes puls till innan den blev stilla liggande igen. Förtvivlat stirrade jag på linjen, vägrade tro att hon var död. Nej, nej, det här kan inte vara sant. Hon kan inte vara borta. 

   Plötsligt fyllde ett annat slags pip rummet och alla såg chockat på maskinen som hade visat ett hjärtslag. Stumt såg vi på den innan den plötsligt fick liv och pipandet lätt ivrigt och hektiskt. Jag kände hur jag andades ut innan världen sattes på snurr igen. Doktorerna var snabba med att reagera. 

   ”Vi måste ta in henne på operation snabbt!” dörrar på andra sidan rummet öppnades ut i en ny korridor och de samlade alla ihop sakerna innan de rullade ut sängen och försvann bort. Jag kände mig frusen, stel, vilsen. 

   ”Justin?” jag ryckte till, skrämd utav rösten. Jag vände mig om och såg Ryan stående i dörröppningen. Hur länge hade jag stått här? 

   ”Hon var död” mumlade jag. ”för en sekund var hon borta, men inte längre. Men nu är hon borta igen” till och med för mig lät mina ord helt sinnessjuka och osammanhängande. 

   ”Hon kommer klara sig bro” hans hand landade på min axel innan han drog med mig ut ur rummet. ”det enda vi kan göra nu är att vänta” vänta... 

 

 

Torsdag, 26:e September. 

”Ni kan gå in till honom nu, han kommer att vakna vilken minut som helst” sjuksköterskan log vänligt mot oss och vi nickade förstående. Chris, Stacey, mamma, Kenny och Ana stannade utanför medan vi gick in, Helena flämtade till vid synen utav sin son. Han hade stora blåmärken på den synliga huden och delar av hans armar täckta utav bandage. Hans ena ben var upplyft i luften för att foten inte skulle få chans att svullna upp, jag stirrade misstroget på min vän i sängen. Detta kunde inte vara Chaz, det kunde det inte. 

   Helena var framme vid hans sida och strök försiktigt på huden som inte var skadad medan tårarna fortsatte att rinna längst hennes kinder. Jag drog fingrarna genom håret. Hur kunde det här hända? Vad hände på vägen? Jag förstod inte vad som gick fel. 

   Chaz stönade till i sängen och hans mun förvreds smått, vi alla såg förväntansfullt på honom. Han var på väg att vakna. Hans ögonlock fladdrade till innan ett kvävt stön lämnade hans läppar igen. 

   ”Chaz?” frågade Helena mjukt. Chaz öppnade nu ögonen helt och såg sig desorienterat runt omkring i rummet. Hans ögonbryn drog ihop sig i ett förvirrat uttryck. 

   ”Vart är jag?” frågade han hest. 

   ”Du är på sjukhuset, ni och Ms. Hawkin var med i en bilolycka” svarade en sjuksköterska som uppenbarade sig från ingenstans. Han såg misstroget på henne innan han såg på oss, hans blick hamnade tillsist på mig. Han måste ha sett mitt trötta och förstörda ansiktsuttryck för han kved i nästa ögonblick till. 

   ”Oh my God, vart är hon? Hur mår hon?” frågade han förtvivlat. ”hon lever va!?” utbrast han sedan. Helena nickade genast försäkrande. 

   ”Hon lever, de har opererat henne men hon hålls under sövning tills de anser att de kan väcka henne” vi hade inte fått se Penny än och jag tror jag kommer få in i väggen snart, de hade envisats med att hon inte skulle ha några besökare och jag tror att personalen på sjukhuset börjar bli ganska trött på mig. Men jag brydde mig inte det minsta. Jag försökte trösta mig med att hennes operation hade gått lyckat och de hade fixat alla inre skador plus ben. 

   ”Vad hände?” han lät sedan blicken hamnade på sig själv innan hans ögon spärrades upp. 

   ”Vi vet inte, vi hade hoppats på att du visste” sa jag för att avleda honom från hans skadade kropp. Han svalde och såg upp på mig, han knep sedan ihop ögonen.

   ”Vi körde, vi skulle hämta upp dig på flygplatsen. Vi körde förbi skogen där Nelly McAdams blev mördad” jag svalde, kom mycket riktigt ihåg när hennes ansikte pryde varenda tidning i staden och en massa minnesmemorial stod utspridda i skolan. Hennes skåp var pryd med kort, foton, rosor, ljus. ”jag berättade för Penny vad det betydde och tappade fokus på vägen, sedan skrek Penny att jag skulle se upp. Vi höll nästan på att köra över en katt, jag har nog aldrig varit så rädd. Vi hade kunnat köra av vägen men vi skrattade bort det” hans röst blev tunnare och tunnare. ”sedan hände allt så snabbt, lastbilen och den andra bilen kom flygande från ingenstans och i nästa sekund flög vi också” jag svalde men klumpen i halsen gjorde det svårt och tårarna steg i mina ögon. 

   ”Jag är ledsen” sa han sedan men jag skakade fort på huvudet.

   ”Det var inte ditt fel” försäkrade Ryan. 

   ”Men om jag just... om jag-” försökte han ännu en gång.

   ”Chaz, det fanns inget du skulle kunnat göra för att rädda er i den situation” sa John, Chaz vände sina tårfyllda ögon mot sin pappa. 

   ”Mr. Somers ni vet att er fader har rätt” yttrade sig sjuksköterskan som stod vid maskinerna och jag antar såg till att allt var som det skulle. ”nu, på vilken nivå är din smärta från 1 till 10?”

   ”Ehm... runt 6” svarade han. ”vad...” började han med tystnade och visade med blicken vad han menade. 

   ”Du har ett brutet ben samt några revben dock var de inte helt brutna. Du har även stora brännskador över bröst, armar och hals och som du kanske redan förstod, en massa blåmärken” sjuksköterskan log vänligt och Chaz svalde. 

   ”Wow” andades han sedan fram. ”hur länge har jag varit här?” 

   ”Det är torsdag idag” svarade Ryan. ”du har varit nedsövd i fem dagar” Chaz ögon spärrades återigen upp vid denna nyfunna information.

   ”Fem dagar!?” ekade han och jag kunde inte undgå att skratta till åt hans ansiktsuttryck. ”men vänta vad är det då för datum?” frågade han. 

   ”Det är den 26:e September” svarade Helena, förvirrad över Chaz beteende. ”hade du något speciellt planerat idag eller?” frågade hon sedan roat. Ryan skrattade. 

   ”Han skulle säkert träffa Ana” retades han och jag skrattade lågt. Chaz himlade med ögonen. 

   ”Ha ha, vad roliga ni är. Är hon här förresten?” han såg mot dörren som om han kunde se genom det tjocka trät. 

   ”Japp, hon sitter utanför. Vi fick bara vara fyra i taget” svarade jag med ett lugnt leende. Chaz nickade förstående innan han skakade på huvudet som för att komma tillbaka till saken. 

   ”Nej, men det jag tänkte på var dig” sa han och såg på mig. 

   ”Vad är det med mig?” frågade jag förvirrat. 

   ”Ehm... jag vet inte. Kanske något som stavas världsturné, har inte den börjat än?” påpekade han. 

   ”Oh...” svarade jag innan jag viftade med handen. ”jag ska ingenstans. Inte tills jag vet att ni båda är hela och kan åka hem igen. Världen får tycka vad den vill, det här går före och om de inte förstår det så...” jag ryckte på axlarna. Familjen gick före i alla lägen, de var min familj. Mina Beliebers är också min familj men en annan slags familj. De växte inte upp med mig, de har inte varit med enda sedan början utav min existens. De skulle förstå. Chaz nickade innan han skrattade till, dock hostade han sedan till och tog sig i sidan. 

   ”Aj, inte skratta” mumlade han innan han la sig tillbaka. ”kan tänka mig att du kommer få massa hat för det här” han såg menande på mig men jag ryckte på axlarna igen. 

   ”Familjen går före” svarade jag nonchalant. ”världen kommer finnas kvar när ni blir bättre och då kommer jag kunna åka. Scooter är inte en bra manager för ingenting” Ryan skrattade. 

   ”Men vi ska låta dig vila nu och så skickar vi in Ana innan hon har sönder fler saker” sa Ryan och jag skrattade. Ana hade fått ett litet nervöst sammanbrott för någon dag sedan och total kvaddat en tidning så det flög papper överallt. Som sagt, personalen var inte så himla förtjusta i vårt sällskap.

   Vi klev ut i korridoren och Ana var in genom dörren innan vi båda var helt ute än, Ryan skrattade lågt åt henne. Jag hade nog varit likadan om det där hade varit Penny, tänkte jag sedan för mig själv. Vi gick bort till väntrummet och de stolar som vi ockuperat samt skapat som något slags läger, de fanns gamla papp muggar, mat och filtar från nätter vi övernattat. Eller, alla hade inte övernattat. Mamma, Kenny, Chris samt de andra vuxna hade lämnat då och då och ibland sovit hemma medan Ryan, jag och Ana inte lämnat byggnaden. Jag hade fått en skymt utav reporters och paparazzis utanför en dag och genast suckat, kunde de inte lämna mig ifred. Jag slog mig ner i en utav stolarna bredvid mamma som såg upp från sin tidning. 

   ”Inga nyheter?” frågade jag. 

   ”Tyvärr” svarade hon och skakade beklagande på huvudet. John återvände snart och tog plats bredvid Stacey som genast frågade honom om Chaz, Chris reste sig för att ta Johns plats i Chaz rum. Pojken han hade uppfostrat sedan han i stort sett föddes och varit Chaz fader figur även om de inte biologiskt var släkt. Jag sjönk ner i sätet och slöt ögonen medan jag knäppte händerna över magen. 

   ”Hawkin?” jag kände genast igen rösten och sköt upp ur stolen. Samma sjuksköterska som gett oss information genom hela processen - och som jag lärt mig hette Dr. Edwards - stod framför oss. John och mamma var tätt bakom mig följt utav resten. 

   ”Hur mår hon? Har hon vaknat? Får vi se henne?” hon höll lugnt upp handflatan mot mig och jag tystnade innan jag satte tummarna i byxfickorna och anades tålmodigt ut. Hon log vänligt. 

   ”Jag måste tyvärr meddela att Ms. Hawkin har hamnat i koma” jag stirrade oförstående på henne. Vad sa hon? Koma? 

   ”Koma?” frågade John tillslut och Dr. Edwards nickade. 

   ”Vi vet inte hur länge det kan dra ut sig, det beror helt på henne. Det kan ta dagar, veckor, månader till och med upp till år innan man vaknar ur en koma” svarade hon. År!? skrek det i huvudet på mig. Nej, hon kunde inte vara borta i år. Det skulle inte fungera. Jag kände genast hur stressen fyllde mig. Nej, det här kunde inte hända. 

   ”Vi får hoppas på det bästa helt enkelt, att hon vaknar snart” återigen log hon vänligt men professionellt. 

   ”Men betyder det att vi kan få se henne?” frågade jag och hon nickade lugnt. 

   ”Ni kan få se henne” nu var det min tur att nicka. ”men det är en sak till jag måste berätta för er, något som kanske är mest riktat mor er Mr. Bieber då jag har förstått att ni och Ms. Hawkin var involverade med varandra” jag vände genast blicken mot henne igen. Har du mer dålig nyheter att ge mig eller? För jag vet inte hur mycket mer jag kan ta missy. Hon vände blicken mot mig och verkade få något beklagande i blicken. Vad i hela friden hade hon på hjärtat?

   ”Ms. Hawkin fick - på grund utav bilolyckan - ett missfall” om jag inte förstått henne förut kan ni nu tänka ur hur vilsen jag kände mig. Ett missfall? Som i att hon hade haft ett barn i magen? 

   ”Vad? Ett missfall?” frågade Stacey.  

   ”Vi tror att hon kan ha varit runt vecka 10 eller 11 i sin graviditet” fortsatte hon, klumpen i magen var tillbaka och yrseln fick mig att se suddigt, som om rummet snurrade runt mig. Jag började känna mig tyngdlös. 

   ”Såklart” fick jag sedan fram innan jag stöp och försvann in i mörkret.

 


 

hahahaha, nejdå guys. she's not dead. ;) har fortfarande många till kapitel att skriva men det var dock roligt att skrämma er lite dära. xP hihihiihihi, eviiiiiil. men slutet då!? gravid!? missfall!? huh? vad tycker ni om det? kanske ni inte förväntade er? eller så gjorde ni det o då blev det ju tråkigt... men iaf, oavsett vad så... thihi! okej, I make no sense right know. 

men så blir det när man är sjuk! är det bara jag som brukar gå runt o prata med mig själv på engelska? hm? ah, okej. det kanske bara är jag... heehehheh. 

men vad tycks? kommentera. ♥ på tal om kommentarer.... WOW, på förra kapitel. 50 FUCKIN' (ursäkta språket) KOMMENTARER! är ni seriösa!? asså ni förstår inte hur glad jag är, ni skulle ha sett min minn. herregud, mina ögon höll på att ploppa ur och shit... herregud. jag kan inte fatta det. ni gör mig så himla glad!!! gah. I LOVE YOU! 

jag kan inte förstå det... men heehheeh, fortsätt gärna så. jag älskar att höra era åsikter o jag blir mer påverkade utav dem än vad ni tror. =P era åsikter spelar roll! PUSS&KRAM. ♥


71 - Time Of Death 18.30

PREVIOUS:  ”Chaz! Se upp!” utbrast jag när jag såg den svarta katten i vårt bilfält precis framför oss, Chaz ryckte till kraftigt och bilen svajade till innan han svängde kraftigt åt sidan för att inte köra på katten. Jag höll mig krampaktigt i bilsätet medan jag bet mig i underläppen för att inte skrika högt. 

   ”Herre jävlar” utbrast Chaz när vi kört en stund i det nya körfältet och vi hade kommit över chocken. Jag andades ut och sjönk ihop i sätet. ”jävla katt” svor han sedan ilsket. Jag skrattade åt honom, en liten reaktion på chocken skulle jag gissa. Chaz flinade roat åt mig innan han instämde i skrattet. 

   ”Shit, det var nära. Vi kunde ju ha krockat” flämtade jag och Chaz skrattade hjärtligt bredvid mig. Sedan hände allt samtidigt, lastbilen i filen bredvid oss kom flygandes mot oss tillsammans med ett annat fordon. Jag skrek högt innan allt blev svart. 

 


 

Gone To Soon by Simple Plan
 
 

Justins Perspektiv. 

Planet gick inför landning och det pirrade i magen, dock inte på grund av det plötsliga droppet planet gjorde utan för jag visste vem som skulle möta mig på flygplatsen. Jag log och kunde inte sluta dagdrömma om när jag äntligen fick ha henne i min famn igen. 

   ”Ey, Justin. Dags att gå av” Kenny knuffade till mig och jag rycktes till verkligheten. Alla andra i teamet hade fått åka hem och hälsa på sina familjer innan vi tog av till turnén medan Kenny fick följa med mig. Men vänta lite nu, anta inga hemska slutsatser att han inte fick säga hejdå till dem. För det har han, bara mycket tidigare än vi andra. Jag knäppte upp mitt säkerhetsbälte och tillsammans gick vi bort till dörren för att ta trappan ner till startbanan. Mamma hade redan kommit ner på marken och andades glatt in den friska luften och sträckte på benen. 

   Min blick skannade genast av platsen i letande efter det välbekanta håret som stod ut från resten utav omgivningen men fann ingen lila hjässa. Jag ryckte på axlarna, de kanske var inne på flygplatsen fortfarande. 

   ”Mr. Bieber! Mr. Bieber!” jag såg upp för att se en kvinna i tights kjol som räckte henne ner till knäna, blus och kavaj komma gåendes mot oss. Jag såg frågande på henne, hon andades häftigt in och ut när hon nådde oss. ”ledsen, jag kom så fort jag kunde” 

   ”Vad är det som pågår?” frågade jag förvirrat åt hennes stressade tonfall. 

   ”Jag måste tyvärr meddela att Ms. Hawkin och Mr. Somers var med i en bilolycka på sin väg hit och har förts till sjukhuset” sa hon medan hon såg beklagande på mig. Min värld stannade till och jag kunde inte andas, vad hade hon sagt? Olycka? Sjukhus? 

 

Med Kenny och mamma precis bakom mig kom vi upp på rätt våningen och bemöttes utav bokstavligen kaos, personal sprang fram och tillbaka med slangar, maskiner medan de ropade saker till varandra. I mitten av det stora rummet stod en stor disk belamrat med papper, korridorer anslöt sedan ut åt olika håll där det kom personal springandes. Från huvud utrymmet där vi klev ut i befann sig andra patientrum med stora glasfönster och ljusa trädörrar. Frenetiskt såg jag mig omkring efter ett bekant ansikte tills jag fann Pennys mamma och pappa, Ryan och Chaz mamma och pappa sittandes i en klunga. Ryan reste sig genast från sin stol och kom fram till mig. 

   ”Vart är dem? Lever dem? Vad är det som händer? Vad hände?” frågorna bara sprutade ur mig och Ryan grep tag om mina axlar för att få mig att stå stilla innan han såg mig i ögonen. 

   ”De har tagits in på akuten och...” började han innan hans ord föll. 

   ”Och vad?” utbrast jag. 

   ”Det ser inte bra ut” mumlade han, jag skakade på huvudet. De skulle klara sig, det fanns inget annat val. De skulle klara sig. Det måste dem. 

   ”Vart är dem?” upprepade jag och såg mig omkring. 

   ”Chaz är därinne och Penny där” sa han och pekade på ett respektive rum med fönster, dock var de båda persiennerna neddragna. ”vi vet inte vad hur deras situationer ser ut ännu, det enda vi fått reda på är att det ser inte bra ut, kritiskt sa doktorn” en kille steg ut ur det rummet som Ryan pekat på tillhörde Penny, jag stirrade på honom med fasa. Hans ärmar och bröst var täckt utav blod, det kunde inte bara var hennes? Eller? 

   Han klev fram till disken innan jag hörde hur han lågt sa 'sök Dr. Greenstone. Hon behövs fort' vad? Varför behövs hon? Varför låter hon så viktig? Kvinnan nickade häftigt innan hon började knappa på sin dator. Förvirrat såg jag på killen som sedan tog av in i en utav korridorerna. Ryan drog med mig bort till de andra och tryckte sedan ner mig i en utav stolarna, rastlöst började mina ben hoppa. Jag tog ingen notis till de andra runt om mig, jag hade inte tillräckligt klar tankekapacitet för att varken hälsa på dem eller skapa någon slags konversation. 

   ”Justin, dem kommer klara sig ska du se. Det finns väldigt skickliga doktorer på det här sjukhuset” sa mamma uppmuntrande bredvid mig men jag lyckades ändå inte finna någon tröst i hennes ord. 

   ”Och tänk om dem inte gör det då?” utbrast jag. ”tänk om... tänk om” orden blev hängande och kom aldrig ur min mun innan jag kved till och reste på mig. 

   ”Justin, du har inte råd att tänka så. Du måste tänka positivt annars kommer du att bryta ihop” försökte min mamma återigen. Jag vankade stressat av och an medan jag lät händerna åka genom håret, försökte att inte tuppa av. Vaddå tänka positivt? Hur skulle jag kunna tänka positivt när jag inte visste vad som pågick? Hur skulle jag göra det när jag visste att en utav mina bästa vänner och flickvän låg på - inte vet jag - sin dödsbädd. Jag andades tungt ut och lät handen dras över mitt ansikte. Det var för mycket på en gång, olyckan, blodet, känslorna. 

    ”Somers?” frågade en ljus röst plötsligt, mitt huvud vändes genast upp för att se en kvinna ståendes med blicken svepande över människorna. Fort var vi alla framme hos henne. 

   ”Lugn, lugn!” sa hon högt vilket fick allas frågor att upphöra. ”Mr. Somers ska tas in på operation. Han har många brutna ben och brännskador samt förlorat en massa blod. Vi ska göra så gott vi kan att återställa honom, ha bara i bakhuvudet att hans tillstånd är kritiskt” berättade hon och såg allvarligt på oss. Helena kved till och begravde ansiktet i Chris bröst som sorgset la armen om henne. 

   ”Penelope då?” utbrast jag när hon inte självmant började informera oss om hennes läge. Var det redan ute med henne? Nej. Nej, det kunde det inte vara. Hon vände blicken mot mig. 

   ”Ms. Hawkins tillstånd är ännu mer kritiskt. Hon satt i passagerare sätet och träffades därför hårdast. Vi måste placera tillbaka hennes höft rätt innan hon kan tas in på operation, hon har även fått en ordentlig smäll till huvudet och hon brutit bland annat revben som hotar att punktera hennes lungor. Samt precis som Mr. Somers fått kraftiga brännskador” hennes höft!? Revben!? Punktera lungor!?

   ”Måste ni knäcka tillbaka hennes... höft?” frågade jag, oförmögen att ta in vad som behövdes göras. Kvinnan nickade lugnt. 

   ”Vi ska göra så gott vi kan att rädda henne, Dr. Greenstone är sjukhuset bästa kirurg” fortsatte hon. Jag satte händerna på knäna för att sedan andas djupt in och ut, det flimrade framför ögonen på mig och mina muskler verkade inte vilja lyda mig. 

   ”Justin, Justin!” rösterna lät avlägsna. ”Justin, du måste andas” när verkligheten kom in i fokus igen satt jag på stolen igen, jag blinkade förvirrat med ögonen och såg mig omkring. 

   ”Vad hände?” frågade jag. 

   ”Du försvann där ett tag” svarade mamma innan hon gav mig en vattenflaska. 

   ”Hur länge?” utbrast jag sedan skrämt och satte mig käpprätt upp i stolen.

   ”Lugna dig Justin, det har inte gått mer än en halv minut” jag höjde flaskan till munnen innan jag tog en klunk. ”dr. Greenstone har gått intill Penny, nu ska det inte ta lång-” dock avbröts hon mitt i meningen utav ett fruktansvärt skri som skickade gåshud över hela min kropp. Skriket var så fyllt utav smärta och rädsla och jag visste mycket väl vem det tillhörde. 

   ”Kenny!” jag var redan uppe ur stolen men hann inte ta mycket mer än två steg för än två armar slöt sig runt min bröstkorg och jag lyftes upp i luften. 

   ”Kenny, släpp mig!” jag stretade emot hans hårda grepp men det gick inte att rucka hans armar. 

   ”Du kan inte gå in där, låt dem sköta sina jobb Justin” sa Kenny. 

   ”Nej! Penny!” jag kunde fortfarande höra hur hon skrek utav smärta medan läkarna försökte att lugna ner henne. Tårarna steg i mina ögon på grund av hur hjälplös jag kände mig. Bakom mig kunde jag höra hur Stacey grät fullt ut, plötsligt stod mamma framför mig. 

   ”Justin, det finns inget du kan göra. Förutom att vänta” försökte hon. ”du måste ha tålamod och tillit till att doktorerna kan göra sitt jobb. Hon kommer klara sig gubben, Penny är stark” det blev droppen, jag blev slappt hängande i Kennys armar innan jag drog in ett skälvande andetag och tårarna började rinna. Kenny släppte taget om mig och min mamma tog emot mig innan hon satte oss på stolarna igen. 

   ”Hon kommer klara sig, det är för tidigt för henne. Doktorerna kommer fixa henne ska du se, hon kommer bli bra. De kommer fixa ihop henne, snart kommer du kunna vara hos henne. Prata med henne. Hon kommer bli bra Justin” jag visste inte vad ska skulle tro, men jag hoppades. Jag kunde inte förlora henne, det kändes som om jag sprang igen. Sprang emot henne där hon stod på räcket för att hoppa. Hur nära det var, men hur jag hann fånga henne. 

   Skillnaden den här gången var att hennes öde låg inte i mina händer, det fanns inget jag kunde göra för att rädda henne. Inget alls. 

   ”Trycket sjunker! Hon håller på att förlora pulsen!” dörren hade plötsligt öppnats intill rummet och det var dem här orden som kom ut. Mitt eget hjärta stannade till för ett ögonblick innan jag snabbare än någon hann blinka var uppe ur min stol och borta vid dörren. Inne i rummet kändes som kaosets mittpunkt, flertal doktorer stod runt hennes säng medan de febrilt försökte få upp hennes puls igen. 

 

 

   ”Få hit DEFF:en” ropade någon, sedan fick jag en glimt utav Penny i sängen och det kändes som om världen plötsligt gick i slow motion. Det var blod överallt och huden man lyckades se var täckta utav brännskador. 

   ”Mr. Bieber det är inte mening att du ska vara här inne, vi måste tyvärr be dig att gå ut” men jag lyssnade inte, jag kunde inte röra mig, inte slita blicken från vad som skulle föreställa min flickvän. 

   ”Ladda 300! Klar!” mannen stämplade två metallstycken till Pennys bröst och sköt till, hennes bröstkorg hoppade till men inget svar kom från hennes hjärta. 

   ”Ladda 350! Klar!” fortfarande inget svar. 

   ”Ladda 400! Klar!” inget svar, det eviga pipandet från maskinen som sa att det inte fanns någon puls i hennes kropp fortsatte fylla rummet. 

   ”Dödförklarad, 18:30”

 


 

kommentera. ♥ love u guys. 


70 - Alone I Stand

PREVIOUS:     ”Åh, var inte arg babe” sa jag. ”du är bara extremt lättlurad eller så är jag en riktig skicklig skådespelerska, välj en” 

   ”Nej, du är taskig som gör sånt här mot mig” sa han och pekade på mig. ”jag kommer ju få hjärtproblem” han la handen över hjärtat och jag skrattade lågt åt honom. 

   ”Du kommer klara dig fin fint” sa jag och smekte honom över kinden innan jag gick fram till bordet för att städa upp resten utav mina grejer innan jag började tvätta penslarna.

   ”Dock ser det där äckligt äkta ut” jag flinade åt honom och vinkade med ögonbrynen.

   ”Vem vet vad jag gör härnäst” sa jag.

 


 

Torsdag, 22:a Augusti. 

”Det här är inte okej, jag vet inte om jag klarar det här. Den är ful, byggnaden är ful. Den ser inte ens inbjudande ut” gnällde jag innan jag kved till. Justin skrattade i telefonen. 

   ”Awh, babe. Det kommer lösa sig, se det positiva. Det är inte en heldag” uppmuntrande han, jag andades trött ut och gick uppgivet över parkeringsplatsen som redan hade börjat fyllas utav elever och bilar. 

   ”Jag borde ha klätt mig i min 'I Hate Everyone' skjorta” mumlade jag och fick ett skratt utav Justin igen, jag log snett vid ljudet. Hans skratt var så himla gulligt, speciellt när han envisades med gömma sitt leende bakom sin knytnäve. ”vad gör du?” frågade jag medan jag gick genom korridoren bort mot aulan. 

   ”Är på väg till arenan där vi övar” svarade han innan en gäsp slapp ur hans mun. 

   ”Är du lite trött?” frågade jag och plutade med underläppen. 

   ”Ja, du har ingen aning” jag skrattade och klev in i aulan, den var ungefär halvfull och jag tog en plats långt bak innan jag sjönk ner i sätet. Jag samtalade med Justin tills aulan var helt full och rektorn klivit upp på scenen, lågt sa jag hejdå till Justin innan jag pressade ner mobilen mellan mina korslagda lår. Jag lyssnade ointresserat på när rektorn höll sitt välkomnande tal som i stort sett ingen lyssnade på förutom kanske lärarna och de räknas inte. Plötsligt damp det ner någon bredvid mig, skrämt snurrade jag runt huvudet mot personen och såg att det var en tjej, hon flåsade andfått. Hennes kinder var röd rosiga och hennes blonda hår stod rufsigt runt hennes ansikte, hon såg ut att vara i min ålder. Hon kanske var en etta. 

    Hon måste känt mina blickar för hon sneglade på mig innan hon gav mig ett blygt leende. 

   ”Ledsen om jag skrämde dig, fick springa” ursäktade hon sig, jag log roat. 

   ”Ingen fara, kommer ihåg min första dag. Kom in fem minuter sent i rummet vilket gjorde att alla glodde på mig. Inte roligt” berättade jag och hon log. ”vilken årskurs ska du börja i?” 

   ”Tvåan” svarade hon. ”jag överfördes till den här skolan när vi flyttade hit” 

   ”Oh, är du nyinflyttad? Vart bodde du innan?” frågade jag nyfiket. Lite nytt folk till den lilla staden Stratford. Hon kastade en blick mot scenen innan hon såg på mig igen, jag såg inget igenkännande hos henne. Ingen hysteri över att hon visste att jag var Justins flickvän, vilket jag fann skönt och uppfriskande. 

   ”Jag bodde i Arizona men flyttade för att båda mina föräldrar fick bättre jobberbjudande” förklarade hon. Åh, jag också! Hade jag lust att utbrista men kom sedan på mig själv, det var ju inte alls anledning till varför vi hade till flyttat till Stratford. 

   ”Coolt” sa jag och nickade. ”oförskämt utav mig förresten, Penelope” jag sträckte fram handen mot henne, hon log och tog tag i den innan hon skakade. 

   ”Blair” svarade hon, jag log brett mot henne. 

 

Jag fortsatte dagen tillsammans med Blair och hon verkade riktigt trevlig, visade sig att hon skulle gå i min klass till och med. Vilket gladde mig, slapp var vara totalt ensam i alla fall. Hon hade tydligen en större syster på 22 och sedan en lillebror på 6 år och de bodde inte jätte långt ifrån där jag bodde. 

   ”That’s when we uncover, uncover” sjöng jag med till min iPod, frånvarande strök jag penseln över duken medan jag granskade vad jag gjort. Hittills var jag nöjd med ansiktet jag gjort, ganska fast benstruktur i ansiktet och stora röda läppar. 

   Under de följande 30 minuterna fortsatte jag fokusera på detaljer innan jag tog några steg tillbaka för att kunna se målning från håll, plötsligt knackade det på dörren.

   ”Kom in!” ropade jag utan att släppa målningen med blicken, ur ögonvrån såg jag hur dörren öppnades och vände då blicken mot personen. Till min glädje såg jag Chaz komma ingående i rummet med ett snett, vänligt leende på läpparna. 

   ”Halla” hälsade han innan han tycktes finna min position i rummet konstig tills han såg tavlan en bit framför mig. ”herregud, jag kommer inte över hur bra du är” mumlade han och ställde sig bredvid mig, jag fnittrade generat åt honom.

   ”Tack så mycket” svarade jag. ”men hur gick det på första dagen? Hur är college?” frågade jag nyfiket och la ifrån mig paletten med färg innan jag knöt upp mitt förklädde och hängde upp den på en utav mina krokar. 

   ”Grymt, jag tror verkligen jag kommer trivas” svarade han. ”dock måste jag ta det lite försiktigt på vänskapsfronten, vet inte riktigt vilka som genuint vill bli min vän eller bara ha en enkel inväg till Justin” jag nickade förstående, Chaz tillsammans med resten utav killarna hade som sagt börjat college och därmed inte bodde hemma längre. De både på sina campus som inte alls låg i närheten utav här hemma. Vilket fick mig att känna mig mer ensam än någonsin, ingen Chaz, ingen Justin, ingen Spencer, inga killar, ingen... Jesse. Ingen. Fort slog jag ifrån mig tankarna och riktade uppmärksamheten mot Chaz igen.

   ”Kan jag förstå, började en ny tjej i min klass idag. Blair heter hon, hon verkar hur mysig som helst. Antingen kan skenet bedra eller så har hon absolut inget intresse i Justin över huvud taget, vilket vore roligt. Eftersom ni alla har stuckit iväg och jag lixom står ensam kvar så vore det roligt med en vän” berättade jag och nu var det Chaz tur att nicka. 

   ”Du vet att jag kommer komma och hälsa på så ofta jag kan, dessutom så kommer ju Justin och hälsar på i September innan hans turné drar igång. Då kommer vi alla hem för att hälsa på” försäkrade han och drog in mig i en kram. Jag log och la armarna om honom. 

 

*

 

Lördag, 7:e September.

”Jag tror det här är första gången jag har varit ensam hemma på ett tag” sa Justin innan han lät blicken svepa över köket. Jag vände huvudet mot honom och log roat. Han höll på att laga lunch, alldeles ensam tydligen. 

   ”Men det måste väl vara skönt” sa jag och la mig på sidan i sängen. Han nickade medan han vickade på huvudet.

   ”Ja, det är ju tyst” svarade han och jag skrattade. Det knackade på dörren och jag satte mig upp, snart öppnades den och i dörröppningen stod Spencer, jag log brett och hoppade genast upp ur sängen. 

   ”Gud, vad jag har saknat dig” jag kramade henne hårdare för ett ögonblick innan jag släppte taget och vi gick och satte oss på sängen. 

   ”Åh, hej Justin” sa hon när hon fick syn på honom på skärmen. Han såg upp från sin telefon och log stor innan han hälsade tillbaka. 

   ”Men babe, jag måste tydligen dra. Har visst en intervju att ta hand om” sa han och viftade med telefon. Jag log roat. 

   ”Då mycket för lugn och ro” påpekade jag och han skrattade lågt.

   ”Du vet vad dem säger; go hard or go home” jag skrattade men nickade sedan instämmande, jag gav honom mina lycko önskningarna innan vi tog adjö och jag stängde ner datorn.

   ”Jag vet inte riktigt när jag kommer kunna smälta hur gulliga ni är med varandra, det är otroligt” sa Spencer bredvid mig, jag vände förvånat men roat blicken mot henne innan jag fnittrade generat. 

   ”Ehm... ja... jag vet inte riktigt hur jag ska hjälpa dig med det” hon skrattade och slog mig lekfullt på armen. 

 

 

Lördag, 21:a September.

Jag diggade med till takten till musiken som pumpades genom högtalaren till bilen. Chaz hade nonchalant sin handled hängandes på ratten medan han såg ut på vägen framför oss. Vi var på väg till flygplatsen för att vara där när Justin landade. Veckorna hade gått och jag hade kommit mycket närmre Blair, det gladde mig mycket att jag lyckades skaffa mig en vän som inte avskydde mig på grund av mitt utseende efter var desperat efter Justins uppmärksamhet. 

   Jag vände blicken mot klockan, 12:35 stod den på. Justins plan skulle landa om 20 minuter, uppspelt satt jag och hoppade med benen. Jag ville enbart spola fram tiden tills jag var i hans famn. 

   ”Exalterad?” frågade Chaz roat bredvid mig. Jag nickade ivrigt och han skrattade lågt innan han skakade på huvudet åt mig. Han vred sedan fram blicken innan något annat fångade hans blick på sidan utav vägen. 

   ”En kilometer där in i skogen blev min klasskompis mördad när jag var mindre” berättade han sedan, jag gapade förvånat åt honom.

   ”Är du seriös?” utbrast jag och han nickade sorgset. Jag lutade mig fram för att kunna stirra förbi honom in i skogen. 

   ”Det var jätte hemskt, Nelly McAdams hette hon” jag fortsatte stirra chockat mot skogen innan jag vände blicken mot vägen igen.

   ”Chaz! Se upp!” utbrast jag när jag såg den svarta katten i vårt bilfält precis framför oss, Chaz ryckte till kraftigt och bilen svajade till innan han svängde kraftigt åt sidan för att inte köra på katten. Jag höll mig krampaktigt i bilsätet medan jag bet mig i underläppen för att inte skrika högt. 

   ”Herre jävlar” utbrast Chaz när vi kört en stund i det nya körfältet och vi hade kommit över chocken. Jag andades ut och sjönk ihop i sätet. ”jävla katt” svor han sedan ilsket. Jag skrattade åt honom, en liten reaktion på chocken skulle jag gissa. Chaz flinade roat åt mig innan han instämde i skrattet. 

   ”Shit, det var nära. Vi kunde ju ha krockat” flämtade jag och Chaz skrattade hjärtligt bredvid mig. Sedan hände allt samtidigt, lastbilen i filen bredvid oss kom flygandes mot oss tillsammans med ett annat fordon. Jag skrek högt innan allt blev svart. 

 

 
 


 
oooooooh shiiiiit u guys! what the fuck!? slutet hörrni. vad händer!? ahahahahahaah. shit is about to go dooooooown! vad tror ni händer? överlever dem? 
 
vad tycks? kommentera! nu vill jag verkligen veta vad ni tror o tycker. ♥ puss&kram. 

69 - Picnic On A Bed Of Flowers

PREVIOUS:   ”Tja... om Daniela fortsätter kommer jag vara så sexig att vi definitivt kommer bli arresterade” mumlade jag och såg upp från hans läppar och in i hans ögon. Justin flinade roat innan han plötsligt rynkade pannan. 

   ”Daniela?” frågade han. ”var det inte hon som-” 

   ”Förolämpade mina kläder och gjorde ett vad med mig som hon sedan förlorade? Ja, det är hon” fyllde jag i. Hans ögon smalnade en aning innan han la armarna runt min midja. 

   ”Då kan jag ju säga att jag är glad att du plötsligt blev väldigt sexig och gjorde mig sexuellt frustrerad” jag lät huvudet falla bakåt medan jag skrattade innan jag slog honom på överarmen. 

   ”Åh, håll käften” det busiga flinet låg ännu en gång över hans läppar.

 


 

Endlessly by The Cab
 
 

”Vad gör du?” skrattade Justin, jag fnittrade lågt men fortsatte göra knäppa och fula miner in i kameran på hans iPhone. Han böjde ner så han kunde se vad jag gjorde då jag låg med mitt huvud i hans knä, han skrattade till igen när han såg vad jag gjorde. ”jag svär, halva min kamerarulle är enbart bilder på dig som du har tagit” sa han och lutade sig tillbaka mot sina händer igen. Jag skrattade. 

   ”Åh, erkänn. Du älskar dem!” utbrast jag. 

 

   ”It's not a miracle ya need, believe me. (Won't you believe me?)

   Yeah, I'm no angel, I'm just me,

    but I will love you endlessly.

   Wings aren't what you need, you need me. (You know you need me)”

 

   Justin skrattade igen. ”klart jag älskar dem, de är ju på dig” svarade han, jag log generat och återgick till kameran. Vinden fläktade mitt ansikte och det doftade gott utav de vita blommorna på ängen. Justin hade kommit förbi imorse och vi hade tillsammans gjort iordning matsäck innan vi cyklat till ett ställe som Justin tydligen åkt till när han var mindre tillsammans med sina vänner.

   Ängen var stor och fylld utav blommor, mitt i stod ett stort, kraftigt träd med ståtliga grenar som såg väldigt sitt vänliga ut. Vi hade slagit oss ner en bit från trädet och Bubble hade genast struttat iväg på en upptäcktsfärd men gick aldrig längre än att han inte kunde se oss. ”Endlessly” med The Cab fortsatte spela genom min iPods bärbara högtalare och jag nynnade lågt med till melodin. 

   Jag hade förälskat mig i låten efter att jag hört den på någon reklam, vilken reklam det var kommer jag inte ihåg idag men efter den reklamen var jag fast. Jag klickade över till videoläge innan jag började filma in mig själv. 

   ”Okej, så nu är du säkert ute på turné och saknar mig otroligt mycket-” 

   ”Men vad gör du nu då?” avbröt Justin och jag gav honom en snabb blick. 

   ”Spelar in ett jätte fin meddelande till dig som du kan titta på när du är på turné och som jag precis sa, saknar mig” förklarade jag och log stort mot honom. Jag vände mig sedan mot kameran igen och fortsatte min lilla monolog som bestod utav att jag i stort sett utav att jag förklarade för honom att att skulle bli bra, att jag älskade honom och annat som jag skojade till. 

   ”Sådär, nu har du något att titta på om du får tråkigt” sa jag nöjt när jag stängt av kameran, Justin flinade roat innan han böjde på ryggen innan han höjde på knäna så jag kom närmre hans ansikte innan våra läppar möttes. 

   ”Har jag någonsin sagt att jag älskar dig så otroligt mycket?” frågade han när han drog sig ifrån. Jag fnittrade lågt.

   ”Hm... jag tror att du kan ha nämnt det” svarade jag. Han flinade innan han kysste mig igen. Jag såg upp på honom, jag skulle sakna honom så otroligt mycket när han åkte iväg. Turnén skulle dra ut sig under 2 års tid, till och med mer hade jag hört. Även om han hade pauser och dylikt satt ändå klumpen i halsen och stenen i magen som jag inte kunde få bort. Han skulle vara borta flera månader i sträck innan han hade chans att hälsa på och det fanns inte ord som räckte till över hur mycket jag fruktade för den dagen jag skulle behöva stå där på flygplatsen och säga hejdå till honom. Och veta att jag inte skulle se honom på säkert 3 månader. 

   ”Hey, vad är det?” frågade Justin plötsligt och avbröt mitt dagdrömmande. Först då insåg jag att jag hade tårar i ögonen. Jag satte mig upp så jag kunde se honom i ögonen på samma nivå. 

   ”Ehm... jag kommer bara sakna dig så himla mycket när du åker iväg” mumlade jag och kände hur rösten nästan sprack. Justin fick genast en förstående och sorgsen blick innan han höjde handen och smekte min kind.

   ”Jag kommer sakna dig också. Men du vet att jag kommer flyga hit vartenda tillfälle jag kan och du kan definitivt hälsa på mig” sa han innan han lutade sig fram. ”kan du se världen med mig” ett leende ryckte i mina mungipor innan jag drog in ett andetag och flätade in mina fingrar i hans hår och kysste honom. Tillsammans la vi oss ner på filten, jag la mitt ena ben över hans höfter och lutade mig ifrån honom. Jag såg in i hans bruna ögon och så blev vi liggande, tittandes in i varandras ögon. Jag fann hans hand och flätade samman våra fingrar, plötsligt kom Bubble in klivandes mellan våra ansikten innan han la sig nere vid våra magar. Jag skrattade till och strök bort hundhåret från mitt ansikte. 

   ”Fint Bubble” sa jag och Bubble slickade sig om munnen. Justin skrattade. 

 

*

 

 

 

Jag satt och nynnande lågt med till låten från radion, huset stod tomt förutom min närvaro som satt i köket med matbordet belamrat med saker. Min vänster arm låg framför mig på bordet medan jag gjorde ett gigantiskt sår utav silikon och blod som jag mixat ihop. Om jag fick säga det själv så blev det ganska imponerande, jag hade i alla fall tagit det för ett riktigt sår. Men man vet ju aldrig, därför hade jag bjudit över killarna för att se om jag kunde lura dem. Jag flinade roat åt tanken. 

   Jag lutade mig tillbaka på stolen och vände och vred på armen för att studera mitt verk. Jag nickade gillande och började smått städa upp efter mig. Min historia skulle vara att jag hade varit ute och gått med Bubble och sedan hade en stor hund attackerat mig. Jag vet inte om det var en sådan trovärdig historia men förhoppningsvis skulle de vara för distraherade utav såret för att inte lägga så stor vikt vid det. Jag hörde hur det plingade till i hallen, fort grep jag tag i den lilla flaskan som innehöll ett medel som gjorde att mina ögon irriterades och började rinna, för att jag skulle få blodsprängda ögon och tårar för att göra det hela mer trovärdigt. 

   Med ett busigt leende gick jag ut i hallen och blinkade flertal gånger för att jag skulle vänja mig, jag förvred sedan ansiktet som man gör när man gråter innan jag låste upp dörren. 

   ”Tje-- VAD I HELA FRIDEN HAR HÄNT MED DIN ARM!?” utbrast Chaz förskräckt och stirrade på min arm, Justin och Ryan speglade Chaz förfärade ansiktsuttryck. Jag snyftade till. 

   ”Ja-Jag... vet inte... riktigt... vad som hände... m-men...” började jag. 

   ”Oh my God, Penny. Shit, vad har du gjort?” Justin vaknade till liv och var vid min sida på två sekunder. Jag höll armen intill mig för att han inte skulle röra den, jag snyftade till. 

   ”Det var en... hund... den k-kom från ingenstans” 

   ”Vi måste åka till sjukhuset, det där måste dem titta på” sa Justin febrilt medan hans ögon inte kunde slitas från min arm. ”det där skulle kunna bli infekterat” deras miner blev droppen, jag bröt ut i skratt och de alla stirrade genast frågande och som om jag hade tre huvuden istället för ett. 

   ”Så det ser äkta ut?” frågade jag och höll fram armen så alla kunde se den. 

   ”Va?” frågade Chaz dumt och jag himlade med ögonen men log vänligt mot dem. 

   ”Det är inte riktigt, såret. Jag har gjort det själv” svarade jag. 

   ”Har du skurit dig i armen!?” utbrast Ryan. 

   ”Nej! Lyssnar du inte, jag har gjort det. Alltså utav smink” förklarade jag ytterligare. 

   ”Oh my God, det här är andra gången du gör såhär mot mig och det är inte okej!” utbrast Justin bredvid mig innan han gick in i huset, jag skrattade till innan jag följde efter honom. Bakom mig kunde jag höra hur Ryan och Chaz följde efter innan ytterdörren stängdes. 

   ”Åh, var inte arg babe” sa jag. ”du är bara extremt lättlurad eller så är jag en riktig skicklig skådespelerska, välj en” 

   ”Nej, du är taskig som gör sånt här mot mig” sa han och pekade på mig. ”jag kommer ju få hjärtproblem” han la handen över hjärtat och jag skrattade lågt åt honom. 

   ”Du kommer klara dig fin fint” sa jag och smekte honom över kinden innan jag gick fram till bordet för att städa upp resten utav mina grejer innan jag började tvätta penslarna.

   ”Dock ser det där äckligt äkta ut” jag flinade åt honom och vinkade med ögonbrynen.

   ”Vem vet vad jag gör härnäst” sa jag.

 


 

hahahah... jahopp... så det här kapitlet... jag vet inte riktigt om jag är 100% nöjd. det känns ganska oinspirerat men jag vill lägga ut det i alla fall. jag har kämpat med det hela dagen... trots min rygg som jag tror kommer gå i två snart. gör så himla ont. har legat för mycket.. hehehehe.. men så är det när man är sjuk! JAG LÄMNAR INTE SÄNGEN! no waaaay. 

hahaha, men i alla fall. hoppas ni tyckte om det. lämna en kommentar! de betyder allt för mig! i nästa kapitel kommer det hända mer, jag lovar. =) liten cliffhanger... hehehehehehehe... hoppas det fick er nyfikna. 

KOMMENTERA LOVE! ♥


68 - Sex On The Beach - Part 2

PREVIOUS:   Jag såg ner på mina tår innan jag vände upp den mot himlen, jag önskar att du kunde vara här Jesse. Att du kunde vara här och känna solen på ditt ansikte, vinden i håret och sanden mellan tårarna. Jag saknar dig, men jag är glad igen. Jag log och kisade mot solen, jag snurrade runt i sanden och började ta mig upp till handdukarna. Justin såg upp från där han satt och log, jag besvarade hans leende och kände mig alldeles pirrig i kroppen vid enbart synen utav honom. Han gjorde mig så otroligt glad att det ibland var helt galet. 

   Jag vred sedan på huvudet och såg fler personer kommandes från parkeringen, det jag fick syn på gjorde så jag ville både skrika och skratta åt. Gah... Fuck my life.

 


 

"Varför?" gnällde jag lågt och rynkade på näsan medan jag såg Daniela med sina trogna följeslagare gåendes mot sanden. Ivrigt och gällt fnittrandes sinsemellan. Jag suckade och Justin såg frågande upp på mig innan han följde min blick, dock blev han enbart ännu mer förvirrad då han inte visste att det var tjejen som trakasserat mig han såg på. 

   "Vem är det?" frågade han och kisade upp mot mig, jag vände blicken mot honom och log snett.

   "Ingen viktig" skyndade jag mig att säga och sträckte istället ut handen mot honom. "kom igen, gå med mig snälla"  ett leende spred sig över hans läppar innan han fattade tag om min hand och jag hjälpte honom upp på fötterna. Fort drog jag med honom mot vattnet för att skjuta upp hälsningen så länge jag kunde. Bubble kom springandes efter oss innan han sprang före oss ner mot vattnet. Justin skrattade lågt och la en arm runt mina axlar, jag vände på huvudet så jag kunde se upp på honom. 

   "Så hur känns det att få åka på turné snart?" frågade jag och log brett, även om jag på insidan var ganska nedstämd och förtvivlad eftersom det skulle betyda att det skulle ta tusen gånger längre tid innan jag fick se honom igen. 

   "Bra" svarade han enkelt. "det kommer bli grymt kul, jag har saknat det. Att få se alla fansen, uppträda, allt som en turné bjuder på. Vi kommer åka till några nya städer den här gången också" jag nickade. 

   "Som?" frågade jag nyfiket.

   "Stockholm bland annat" svarade han, jag nickade återigen imponerat. 

   "Coolt" kommenterade jag. ”och återigen, jag önskar jag vore du! För jag ska tillbaka till ännu ett år med stinkande lärare, irriterande klasskompisar som inte kan sluta viska bakom min rygg, äcklig skol mat. Dessutom kommer killarna börja i någon ny skola och jag blir ensam! Mitt liv officiellt suger” utbrast jag. Justin skrattade lågt i mitt öra, jag armbågade honom löst i sidan medan jag fick kämpa med att inte le. 

   ”Sluta” mumlade jag men fnissade till. 

   ”Jag kan inte låta bli eftersom du är så otroligt söt” svarade han och vred på sig så vi stod ansikte mot ansikte. Jag log generat upp på honom, han kupade mitt ansikte i sina händer innan han böjde sig ner. Jag slöt ögonen och ögonblick senare kände jag hans mjuka läppar mot mina, mina händer spelade upp över Justins mage och njöt utav att känna hans muskler under mina fingertoppar. Mina armar lindade sig runt hans nacke samtidigt som Justins händer smet ner till mina höfter, jag tiltade huvudet och snart mötte min tunga hans. Ett svagt stön lämnade Justins läppar vilket fick mig att trycka mig närmre. 

   ”Ey! Inget sex på stranden!” ropade någon plötsligt, förvirrat slet vi oss ifrån varandra innan jag fick syn på hela sällskapet med ögonen på oss. Generat gömde jag ansiktet i Justins bröst och kände hur han skrattade. Jag kikade upp och i ena hörnet utav gruppen såg jag tre hakor som föll samt tre par ögon som nästan ploppade ur sina hålor. Jag suckade. 

   ”Men vi tänkte gå vidare nu så kom igen!” ropade Chaz och vinkade till sig oss, vi nickade och Justin flätade samman våra fingrar innan han drog med mig upp till handdukarna. Ur ögonvrån såg jag hur Daniela började viska fanatiskt till Kristin och Mandy medan blickarna kastade mot oss var och varannan sekund. Jag böjde mig ner för att gripa tag i min handduk samt iPod innan jag stoppade ner det i min ryggsäck. Ståendes med ena benet i mina jeans och med det andra benet i luften fick jag en kraftigt knuff i höften och hade inget annat val än att falla ansikte först ner i sanden. Jag behövde inte ens se vem det varit som knuffat mig för i nästa sekund omgavs luften utav Danielas irriterande stämma. Bitter much? 

   ”Hej! Justin, right?” på alla fyra stod jag och himlade med ögonen över hennes falska tonfall. Jag morrade till och klev i det andra byxbenet innan jag drog upp dem över rumpan. Ilsket vände jag mig mot de tröttsamma trillingarna. Justin stod med smått uppspärrade ögon medan hans ögon flackade mellan de tre tjejerna framför honom, Daniela hade redan började kråma sig och fjäska. 

   ”Nej!” utbrast jag högt vilket fick Daniela att avbryta sig mitt i meningen innan hon förvånat vände huvudet mot mig. Genast gick jag runt dem och ställde mig framför Justin. ”singel killar är där borta så vänd på din märkes bikini klädda röv och traska bort ditt istället. Det här-” jag viftade med armarna framför Justin. ”-är upptaget!” med dem orden sagda grep jag tag om Justins hand och drog med honom runt dem, fram till min väska som jag snabbt snappade upp och började gå bort mot stigen som skulle leda oss till grillplatsen. Jag gick förbi Chaz som såg precis lika förvånad ut som alla andra, Ryan bredvid honom flinade dock roat på ett sätt som bara Ryan kunde flina. 

   Justin skrattade lågt bakom mig. ”hey babe, sakta ner lite” han ryckte till med sin arm så jag snurrade runt och ramlade in hans armar. 

   ”Måste säga att du är väldigt sexig när du blir alldeles överbeskyddande och arg” sa han med sina läppar så nära mina att hans ord gjorde mig inte ens irriterad. Jag bet mig i underläppen. 

   ”Tja... om Daniela fortsätter kommer jag vara så sexig att vi definitivt kommer bli arresterade” mumlade jag och såg upp från hans läppar och in i hans ögon. Justin flinade roat innan han plötsligt rynkade pannan. 

   ”Daniela?” frågade han. ”var det inte hon som-” 

   ”Förolämpade mina kläder och gjorde ett vad med mig som hon sedan förlorade? Ja, det är hon” fyllde jag i. Hans ögon smalnade en aning innan han la armarna runt min midja. 

   ”Då kan jag ju säga att jag är glad att du plötsligt blev väldigt sexig och gjorde mig sexuellt frustrerad” jag lät huvudet falla bakåt medan jag skrattade innan jag slog honom på överarmen. 

   ”Åh, håll käften” det busiga flinet låg ännu en gång över hans läppar.

 


 

okej, jag vet inte ens om jag tycker om det här kapitlet... det blev lite... konstigt o fram krysstat. har hållt på med det sedan jag kom hem o detta blev resultatet. jag tror inte jag kommer skriva om det, jag tänker nog bara låta det vara men... jag är fortfarande inte 100% nöjd. o återigen väääääääldigt kort... -.- suuuck på mig! 

det var en utav er som lyckades gissa rätt! Daniela var det som Penny såg och... heheheh... blev lite överbeskyddande över Justin. xP hiihihih, vad tyckte ni om det? 

vad tyckte ni överlag? bra/dåligt? KOMMENTERA! de betyder verkligen allt, jag är så otroligt tacksam över att ni alla läser.. det är helt galet! TACK! PUSS&KRAM. ♥


68 - But I'm Happy Again - Part 1

PREVIOUS:   ”... Jesse kommer vara saknad utav oss alla, han var en kämpe ut i det sista. Tills han fick gå sin egen väg...” prästen stod med sin Bibel i famnen och pratade inför församlingen, men hans röst lät avlägsen. Allt verkade avlägset. Detta hände inte. Det var bara min fantasi. Tills Jesses kista svagt ryckte till innan den började sänkas ner i marken, jag gav ifrån mig något slags kvävt gnäll och borrade in ansiktet i Justins bröst för att slippa se på det. Jag kände för att kräkas upp allt jag hade i magen, vilket inte var mycket men motstod att skämma ut mig själv och förstöra Jesses begravning. 

  ”Penny, så ja. Det kommer bli bra” mumlade Justin vid mitt öra medan hans hand smekte mig upp och ner över ryggen. Hur kunde han vara så säker? Och framför allt... när?

 


 

Torsdag, 1:a Augusti. 

Sakta drog jag fingrarna genom mitt hår, det var mjukt och varmt efter jag blåst det med fönen. Jag såg ner på topparna mellan mina fingertoppar, det blev faktiskt riktigt bra. 

   Jag vände blicken mot spegeln igen, mitt hår var nu mörklila hår som gradvis blev ljusare och ljusare tills topparna var alldeles blonda, jag log nöjt. Det kändes bra att något välbekant återvände till min vardag, jag behövde något som var välbekant. Med en glad suck hängde jag upp handduken på dörren innan jag gick bort till garderoben och satte handen på höften i en fundersam gest. 

   Vad ska man ha på sig? Tillslut stod jag färdigklädd i ett par slitna svarta jeans shorts tillsammans med en grå svart t-shirt som jag satt en vit korsett över. Bubbles tassar ekade mot golvet innan han kom inspringandes i rummet , jag log och sjönk ner på knä framför honom. 

   ”Hej killen!” jag rann mina fingrar genom hans päls och han följde mina händer i ett försök att slicka mina fingrar. Jag skrattade lågt innan jag reste på mig. 

 

En kvart senare hade jag packat min väska och var klar för avfärd, jag hade endast tagit ett steg utanför dörren och sedan återvänt in då jag insåg att det var på tok för varmt ute för att inte åka till stranden. Så med ryggsäcken packade utav matsäck, bikinin under kläderna och Bubble i koppel låste jag ytterdörren och klev ut i solen. 

   Stacey hade lyckats få ett jobb på en klädesbutik inne i centrumet, så för tillfället la hon all energi i det jobbet för att hon skulle få behålla det. Likadant var det med pappa. Men för mig gjorde det inget, efter hur jag behandlade dem förr förtjänade de distraktionen som jobben kom med. 

   ”Kan du sitta still i korgen nu?” frågade jag och såg menande Bubble som jag satt i korgen på min cykel och sedan knutit fast kopplet i styret. Han gnällde till och försökte slicka mina fingrar. Jag log och rullade ut cykeln på gatan, jag hummade svagt på min egen melodi medan jag cyklade längst gatan och bort mot stranden. Jag kisade även fast jag hade mina runda solglasögon på nästippen. 

   Stranden var folktom än så länge då klockan fortfarande var någorlunda tidigt på morgonen, jag satte ner stödet för cykeln innan jag fort fick ur Bubble ur korgen innan jag släppte ner honom i sanden. Genast trippade han nosande runt på stranden, jag låste och gick sedan efter hårbollen som nu nått vattnet. Jag drog fram min handduk innan jag satte mig ner på den, ställde ryggsäcken bredvid mig innan jag plockade fram min iPod plus hörlurar. Mobilen bredvid mig vibrerade till och jag tog nyfiket upp den.

 

   Från Justin:

   ”Hej baby, vad gör du? <3 Puss” 

 

   Jag log brett, Justin var på tillbaka i Stratford under en kort period efter att ha spenderat några veckor i LA, i full träning med sin nya turné. Efter det jag hört och han visat genom foton eller Skype verkade det som en grym show. 

 

   Till Justin: 

  ”Jag sitter på stranden, kom hit! Jag har saknat dig och behöver en kram. Puss <3” 

 

   Från Justin: 

   ”Vi ses om en stund, jag har saknat dig också och står gärna till tjänst. ;) Älskar dig” 

 

   Jag skickade honom ett enkelt svar innan jag vände blicken mot vattnet igen. Det var någorlunda vindstilla men ändå lyckades några hårslingor lyfta och vifta runt, jag reste på mig och drog av mig mina kläder innan jag vek ihop dem och la ner dem i ryggsäcken. Med tårna nedgrävda i sanden stod jag sedan precis där vattnet möter stranden, solen sken högt och stranden lös härligt blå. 

  

 
 

   Plötsligt slöt sig ett par armar runt min midja och jag hoppade högt utav överraskning, ett lågt pip slapp ur min mun och fick personen bakom mig att skratta. Ett leende spred sig då jag genast visste vem skrattet tillhörde. 

   ”Hej” mumlade Justin roat i mitt öra. ”du ser som vanligt alldeles för bra ut för mitt eget bästa” jag skrattade åt honom och vred mig i hans famn. Jag sneglade hastigt ner på mig själv, jag hade på mig den vita frans överdelen tillsammans med ett par roligt mönstrade bikinitrosor. 

   ”Oj då, det var ju inte bra. Hur ska vi lösa det då?” frågade jag och la huvudet försiktigt på sned medan jag såg upp i hans - enligt mig - alldeles för vackra ögon. 

   ”Jag kan nog komma på några olika förslag” sa han och log busigt. ”men vad sägs som att inte bli arresterade på grund av störning gentemot andra människor på stranden och du istället ger mig en kyss?” jag fnittrade lågt åt honom innan jag sträckte på kroppen så mina läppar smekte över hans. 

    ”Jag hade lätt kört på arrestering men om du bara vill ha en kyss, lugnt med mig” mumlade jag innan jag pressade läpparna mot hans. Jag slängde en arm runt hans nacke och tiltade mitt huvud försiktigt åt sidan samtidigt som jag kände hur hans händer lades på mina höfter. Jag nafsade i hans underläpp och fick ett svagt stön tillbaka utav honom, jag flinade och lutade mig tillbaka. 

   ”När vi kommer hem baby” försäkrade jag honom och klappade försiktigt på hans bröst, hans ögon smalnade och jag skrattade. ”gjorde jag du frustrerad?” frågade jag med bebisröst medan jag klappade honom på kinden, han plutade bedårande med underläppen och jag fnittrade. 

 

Vattnet sköljde över mina fötter och en svag bris fick fransarna på min överdel att flyga i vinden. Killarna tillsammans med några fler hade anslutit sig till gruppen, jag tror till och med det skulle komma ännu mer. En grillning var i alla fall planerad. 

   Jag såg ner på mina tår innan jag vände upp den mot himlen, jag önskar att du kunde vara här Jesse. Att du kunde vara här och känna solen på ditt ansikte, vinden i håret och sanden mellan tårarna. Jag saknar dig, men jag är glad igen. Jag log och kisade mot solen, jag snurrade runt i sanden och började ta mig upp till handdukarna. Justin såg upp från där han satt och log, jag besvarade hans leende och kände mig alldeles pirrig i kroppen vid enbart synen utav honom. Han gjorde mig så otroligt glad att det ibland var helt galet. 

   Jag vred sedan på huvudet och såg fler personer kommandes från parkeringen, det jag fick syn på gjorde så jag ville både skrika och skratta åt. Gah... Fuck my life.

 


 

okej, så jag vet att jag typ, kinda, sorta skrev att det skulle komma upp igår men jag o min kompis gick ut o åkte moppe halv 10 igårkväll o sedan när vi kom hem somnade vi typ. heheheheheeh, JAPP jag ä trött på fredagar! 

ni har ingen aning... men här det i alla fall. dock är det bara Part 1 eftersom detta är det enda jag lyckats skriva o jag ska ha en liten filmkväll med la familia nu så jag ska lägga ifrån mig datorn. 

hoppas ni tyckte om det, det är ett litet "må-bra" kapitel. vem tror ni hon ser?? =) KOMMENTERA! DE BETYDER ALLT! PUSS&KRAM. ♥


67 - I'm Tired Of Feeling Like This

PREVIOUS: Men jag struntade i att hon inte ville se in i mina ögon, för hon pratade med mig igen och det var mer än vad hon gjort under de senaste tre veckorna. 

  ”Nej, det kan jag inte. Men jag stannar så länge jag finner det nödvändigt. Jag tänker inte lämna dig ensam i allt det här, jag stannar så länge du behöver mig” svarade jag och tänkte tillbaka på telefonsamtalet jag haft med Scooter. Han var stressad och inte fullt lika förstående som jag hade hoppats, men samtidigt förstod jag honom. Jag hade en massa personer som förväntade sig en hel del från mig, som då blev besvikna när det sedan inte blev av eller sköts upp. Men detta gick före i detta läge, Penny behövde mig mer. 

  ”Jag kommer alltid behöva dig” mumlade hon.

 


 

Onsdag, 17:e Juli. 

Jag spände åt slipsen runt min hals innan jag såg på mig själv genom spegeln, jag hade en simpel kostym - svart kavaj och byxa, vit skjorta och slips. Ett sorgset uttryck låg över mitt ansikte, detta kommer bli en lång dag. Jag kände för att lägga mig under täcket och aldrig återvände till verkligheten, dock samlade jag mig fort, jag kunde inte vara den svaga idag. Penny behöver mer stöd än någonsin idag. Med en sista blick i spegeln öppnade jag sovrumsdörren och tog mig ner till undervåningen. Alla var redan samlade; mormor och morfar, mamma samt pappa med Jaxon och Jazmyn. 

  Alla var klädda i fin kläder, dock mörka. Mamma fick syn på mig och reste sig från stolen, ett sorgset men vänligt leende låg över hennes läppar. 

  ”Vad stilig du blev” sa hon lågt och rättade till osynliga fel i min krage. Jag log tunt. 

  ”Tackar, är vi redo att åka?” hon nickade. 

  Solen sken högt på himlen och svagt kvittrande hördes från träden. En svag bris grep tag i mina kläder och fläktade mitt ansikte. Vi fick åka i två separata bilar - kvinnorna plus morfar i den ena medan jag tillsammans med pappa och de små i den andra. Bilturen var tyst, Jaxon och Jazmyn förstod att det inte var läge så de höll ner sina spralliga sidor och istället satt lydigt i sina säten. 

  Jag fiskade upp min telefon och väckte den, skärmsläckaren var en bild på mig och Penny. Den var tagen från när hon bott hos mig, hon hade snott till sig min telefon och börjat fota allt möjligt. Oss, mig, sig själv, Bubble, en fin liten samling blev det tillslut. 

  Bilen stannade och jag såg upp från skärmen som för länge sedan slocknat, kyrkogården bredde ut sig framför oss, gravstenar som var snyggt uppradade i gräset, människor i mörka kläder och sörjande figurer. Jag klev ur och hjälpte Jazmyn ner på marken innan hennes hand omslöt tre utav mina fingrar. Jag log snett ner mot henne innan vi gick mot församlingen, jag skymtade Chaz och gav Jazmyn till pappa innan jag satte av mot dem. Han hade sin arm runt Ana och pratade med killarna. Bredvid såg jag Spencer och hennes bror Hector, Spencer såg plötsligt upp och mötte min blick. 

  ”Åh, tack gode Gud att du inte är sen” andades hon och resten vände sig mot mig, jag rynkade frågande på pannan. Varför skulle jag var sen? 

  ”Penny vägrar komma ut ur bilen” förklarade Nolan och nickade bort mot en stor, svart bil. Jag lutade mig svagt åt sidan för att kunna se på den innan jag suckade svagt. 

  ”Jag kommer snart” sa jag till dem och gick sedan med händerna i fickorna till bilens ena dörr, jag kände på handtaget och till min lättnad öppnade den sig. Jag kikade in och såg Penny sittandes med händerna hårt hopknutna i knät och huvudet nedböjt, hennes axlar skakade svagt vilket jag genast förstod betydde att hon grät tyst. 

  ”Penny” sa jag för att fånga hennes uppmärksamhet, genast såg hon upp och hennes vackra ögon mötte mina. Hon hade inte en skymt till smink i ansiktet, det var bart men åh så vackert. Tårarna steg i hennes ögon och hon knep ihop munnen men hennes haka lyckades ändå darra. 

  ”Jag vill inte gå ut dit, jag vill inte...” började hon men kom av sig då hon snyftade högt. 

  ”Hey, Penny det kommer ordna sig” försäkrade jag och sträckte mig efter hennes ena hand, hon grep fort tag i den och kramade hårt. Lugnande smekte jag med tummen över hennes handrygg. 

  ”Se det som det adjö du aldrig fick ta, visa honom att du klarar dig och lever för honom. Vi kommer alla vara där för dig, glöm inte det” hon snyftade till innan hon höjde handen och torkade sig om kinderna. 

  ”Jag är så trött på att gråta, jag är trött på att känna såhär” mumlade hon. Jag såg medlidande på henne, jag kunde inte förstå eller ens tänka mig vad hon gick genom men jag försökte. 

  ”Alla går genom det här Penny, det är bara ett bevis på att han betydde något för dig. Han var din bror. Men jag lovar, det kommer gå över. Du kommer inte alltid känna såhär” återigen svepte jag med tummen över hennes handrygg och jag kände hur hon kramade den hårdare. 

  ”Okej” mumlade hon sedan med ansträngd stämma. Jag nickade uppmuntrande och hon började skjuta sig mot min bildörr, först nu tänkte jag på vad hon var klädd i. Hon hade en ljusgrön klänning i fladdrigt tyg som hängde i lager nerför hennes kropp, ärmarna var mer genomskinliga. På fötterna hade hon ett par blommiga, öppna Jeffrey Campbells och hennes hår var endast borstat då hon hade naturliga lockar. Hon stod ut från resten utav människorna på kyrkogården, men det var precis som de skulle vara. Penny var unik, hon är inte som alla andra. 

  ”Du ser väldigt vacker ut” viskade jag till henne när hon stod på marken bredvid mig, hon såg upp på mig och log snett. 

  ”Tack, det var Jesses favoritfärg” svarade hon, jag log mjukt mot henne medan jag smekte hennes ena kind. Hennes ögon var fortfarande röda efter alla tårar och jag antog att de inte skulle lugna ner sig under de närmaste timmarna. 

  ”Är du redo för att träffa dina vänner? De var väldigt oroliga för dig” sa jag och granskade henne medan mina ögon pendlade mellan hennes båda. Hon bet sig försiktigt i underläppen innan hon nickade svagt. Jag gav henne ännu ett leende innan jag flätade samman våra fingrar och drog henne intill mig innan vi gick över grusplanen bort till gräsets början där de stod tålmodiga i väntan på oss. 

  ”Penny” sa Spencer försiktigt men glatt när vi nådde dem och spred sina armar för att ge henne en kram, genast såg jag hur saknaden spred sig i Pennys ögon och snart hade hon armarna hårt lindade runt sin bästa vän. Jag vände mig mot killarna och fick ett höjt ögonbryn utav Chaz som för att fråga om allt gick bra. Jag nickade. 

 

 

Penelopes Perspektiv. 

Ceremonin var hur vacker som helst, inte för att jag såg mycket då tårarna rann konstant. Men musiken fick gåshud att spridas över min hud och blommorna strålande i sina vackra kreationer. Jesses kisa var alldeles vit och glansig, en stor blomkrans låg på den och var fylld med vita och ljusgröna blommor som matchade klänningen jag bar. Normalt sett brukar man ha svart på begravningar men på något sätt kändes det inte rätt. Istället bar jag Jesses favoritfärg. 

  Justin hade sin arm runt min midja från början till slut, vinden rasslade i träden runt om oss och lät mig andas i den friska luften. Var det galet utav mig att vilja gå vidare? Att vilja må bra igen? När allt jag borde göra är att sörja? Men hur länge...? Jag är trött. Jag sover inte, jag pratar inte (förutom till vissa tilltalsfrågor), jag äter inte, jag bara är där. Jag mår inte bra. Jag vill gå vidare, jag vill kunna le när jag tänker på Jesse. Inte gråta. Men som Justin sa, allt tar sin tid. Det kommer gå över. 

  ”... Jesse kommer vara saknad utav oss alla, han var en kämpe ut i det sista. Tills han fick gå sin egen väg...” prästen stod med sin Bibel i famnen och pratade inför församlingen, men hans röst lät avlägsen. Allt verkade avlägset. Detta hände inte. Det var bara min fantasi. Tills Jesses kista svagt ryckte till innan den började sänkas ner i marken, jag gav ifrån mig något slags kvävt gnäll och borrade in ansiktet i Justins bröst för att slippa se på det. Jag kände för att kräkas upp allt jag hade i magen, vilket inte var mycket men motstod att skämma ut mig själv och förstöra Jesses begravning. 

  ”Penny, så ja. Det kommer bli bra” mumlade Justin vid mitt öra medan hans hand smekte mig upp och ner över ryggen. Hur kunde han vara så säker? Och framför allt... när?

 


 

jag vet inte om jag blev 100% nöjd med det här kapitlet... blev ganska... framkrysstat. o kort. men se det lite som en mellankapitel.. eftersom här efter ska det bli något gladare i novellen. =) har varit så tungt på sistonde. så se fram emot det. men nu vill jag veta vad ni tyckte om det här!? 

lämna en kommentar! de betyder allt! =D vet att det har varit lite knas med uppdateringen men jag hade som sagt skola att ta hand om ... -.- önskar att jag inte hade det. samt sömn. så jag försöker så gott jag kan! blir då så himla glad för att jag ser att ni stannar, jag ser hur alla kikar in varje dag i alla fall. det uppskattas sjuuuukt mycket! TACK! PUSS&KRAM. 

 


O EN SNABB SHOUTOUT TILL MADDE SOM DRIVER http://storiesboutjusten.blogg.se

HON HAR INTE SKRIVIT LÄNGE MEN HENNES NOVELL ÄR REDAN GRYM, GÅ IN DÄR O LÄS OM NI VILL LÄSA EN BRA NOVELL! LÄS, LÄS, LÄS O KOMMENTERA! ♥ GÖR DET NU!


66 - Then She Jumped

PREVIOUS:  Jag blickade ner på vattnet, det mörka vattnet. Det var flera meter ner, jag svalde innan jag vände upp blicken och såg på horisonten. På solen som höll på att gå ner och spred ett sken över himlen i alla möjliga färger, på fåglarna som flög fridfullt över himlen, på molnen som såg ut som flygande sockervadd. Hur allt såg så enkelt ut, hur enkelt det var att sväva. 

  Gör det och allt är över. En aning tveksamt och försiktigt släppte jag taget om stolpen bredvid mig innan jag stod på egna ben, endast balansen höll mig ståendes på räcket. Jag slöt ögonen innan jag drog en andetag utav luften. This was it. 

 


 

Can't Breathe by Leona Lewis
 
 

Justins Perspektiv. 

”Du kan ställa dem i köket, Justin” jag log mot Stacey innan jag gick in med matkassarna i köket medan hon hängde av sig ytterkläderna. Huset ekade lika tomt som vanligt men konstigt nog kändes det tommare än vanligt. Precis som vi alla förutspått ville inte Penny ha med någon utav oss att göra efter hon fann ut att vi alla visste och inte hon. Hon hade skrikit saker åt mig, saker jag önskat att jag aldrig hört henne säga till mig. Det krossade mig inombords. 

  Bubbles tassar trummade mot parketten när han kom springandes, hade han lämnat Penny? Något jag fann underligt, han hade inte lämnat henne en enda gång förutom när han behövde gå ut. Annars hade han suttit troget vid hennes sida, han kom inspringandes i köket innan han skällde gällt. 

  ”Vad är det?” frågade jag och ställde ner kassarna vid köksbänken innan jag knäböjde framför honom. Han kom fram till mig innan han bet tag i min tröjärm och verkade vilja dra med mig någonstans i huset. ”Bubble vad är det?” upprepade jag och ställde mig frågande upp. 

  I ögonvrån kunde jag se ett ark liggandes på bordet, jag rynkade på pannan innan jag mig sträckte efter pappret. Det hade inte legat här innan. Snirkliga, fina bokstäver stod skrivet på arket.

 

  ”Jag klarar det inte längre, det är för mycket. Men ni kommer klara er, jag lovar. Jag hälsar Jesse från er. Kärlek, Penelope.” 

 

  Med stora, panikslagna ögon läste jag orden om och om igen innan de ville sjunka in. Med ett ryck störtade jag ut ur köket och förbi Stacey som kom gåendes från köket. ”Justin? Vad har hänt?” men jag hade inte tid att svara henne, mitt hjärta dunkade i öronen och inga vettiga tankar lyckades registrera sig i min hjärna. Jag slet upp dörren till hennes sovrum. 

  ”Penny!?” min röst ekade i hennes rum, det var tomt. Vad i? Vart är hon? 

 

-

 

  ”Här skulle det vara” sa hon plöstligt och jag såg frågande på henne. 

  ”Skulle vara vad?” frågade jag och lutade mig mot räcket bredvid henne, hon vände långsamt på huvudet mot mig men sa inget. Svarade inte på min fråga. 

  ”Om jag någon gång skulle behöva ta livet utav mig” sa hon tillslut, min kropp frös och jag slutade andas. Vad menade hon? Skulle hon ta livet utav sig? Min hjärna sprutade ut frågor och paniken började fylla min kropp. Vad säger hon!? 

  ”Va? Vad menar du? Om du skulle behöva ta livet utav dig? Va, nej du-” 

  ”Lugn Justin” hon la handen över min och såg tröstande på mig. ”jag tänker inte ta livet utav mig, men om jag någon gång skulle behöva” fortsatte hon innan hon vände blicken mot horisonten igen. 

  ”Så skulle det vara här. Få se vattnet, utsikten medan man faller. Känna frisk luften och solen en sista gång”

 

-

 

  Hon är inte här, inte i sitt rum. Hon är på bron. Jag sprang nerför trappan innan jag kom ut i hallen där Bubble stod och skällde vid ytterdörren. 

  ”Justin vad är det som händer?” frågade Stacey oroligt. 

  ”Jag hinner inte förklara, jag måste stoppa henne innan det är försent” lyckades jag säga innan jag vräkte upp ytterdörren och störtade ut på gatan, den friska luften träffade mitt ansikte. Med snabba steg sprang jag bort mot bron som inte låg långt ifrån hennes hus. 

  Hon får inte, hon kan inte göra så mot mig, oss. Olika scenario spelades upp framför mina ögon, hur jag var för sen. Hur vattnet redan hade omslukat henne. Hur hennes ben vek sig under henne innan hon föll. Hur hon försvann från mig, rann mellan mina fingrar. Det kändes plötsligt som om någon lagt en stor sten över mitt bröst och jag fick svårt att andas, jag får inte vara för sen. 

  Bron närmade sig och jag sökte frenetiskt med blicken efter henne, tillslut fann jag henne. Hon stod uppe på räcket redan med händerna om lyktstolpen bredvid henne. Jag ökade på stegen men ropade inte på henne för att undvika att få henne att snubbla till utav rädsla. Hon släppte taget om stolpen, några få meter bara...

  Jag slängde mig efter henne precis när jag såg hur hennes ena fot lyftes från stenräcket, jag fick tag om tyget till hennes munkjacka. Hon rycktes med i fallet och vi föll till asfalten, jag kände hur min arm skrapades mot gruset när vi gled en bit och Pennys kropp tryckte ner mig i marken. 

  Allt blev tyst, allt stannade till för ett ögonblick. Kvittrandet från fåglarna upphörde, vinden slutade brusa och vattnet slutade forsa nerför floden. Jag hade Penny tryckt mot mig och hade inga tankar på att släppa henne, även hon var tyst. Orörlig. Plötsligt lyfte hon på huvudet innan hon kom upp i sittande ställning, hon vred långsamt huvudet fram och tillbaka medan hon såg ner på sin kropp innan hennes blick gled över mig. 

  ”Justin?” frågade hon lågt, hon såg in i mina ögon. Åh, vad jag hade saknat hennes ögon. Snart fylldes de utav tårar innan hon förtvivlat skakade på huvudet. 

  ”Hur kunde du?” mumlade jag lågt och fångade hennes uppmärksamhet. ”jag behöver dig, vad i den meningen är otydligt för dig. Jag behöver dig mer än något annat i den här världen och jag kommer inte klara mig om du försvann. Jag trodde jag hade gjort klart det för dig” jag kände hur tårarna steg i mina ögon vid enbart tanken på att hon kunde ha hunnit hoppa. Försiktigt satte jag mig upp. ”jag vill att du kommer tillbaka till mig, du kan inte fortsätta ignorera mig för att jag tror jag kommer gå in i väggen om du håller på mycket längre. Jag älskar dig, okej? Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Oavsett vad, så snälla kom tillbaka till mig” 

  Hon drog ett snyftande andetag innan hon begravde sitt ansikte i händerna. 

  ”Jag är ledsen! J-jag... jag... det verkade rätt. S-som den enda utvägen, jag kände mig sviken. Lurad” sa hon och såg upp från sina händer. ”du räddade mig” tårarna glänste i hennes vackra ansikte. ”jag är ledsen... jag älskar dig också, Justin. Jag är så himla ledsen” jag kupade hennes ansikte i mina handflator innan jag strök bort hennes tårar med tummarna. Efter en stunds tvekan förde jag henne mot mig samtidigt som jag lutade mig den sista biten fram. Mjukt och försiktigt kysste jag henne. Saknaden bubblade upp till ytan i full kraft vilket fick mig att pressa mig närmre henne och fläta in mina fingrar i hennes hår. Jag kände hur hennes händer letade sig uppför min bröstkorg innan de lades om min nacke där hon försiktigt lekte med mitt hår.

  ”Gör aldrig såhär mot mig igen. Du kan inte ta livet av dig, vad som än händer. Du kan inte” Penny snyftade till innan hon nickade, hennes panna pressade mot min. 

  

  ”Justin...” försiktigt vred jag huvudet mot henne. Snurran vi satt på gick sakta runt och runt, för att inte göra oss för snurriga utan gav mer en lugnande effekt. Vi hade tagit oss från bron och satt oss i parken istället som var tom på folk. Inga småbarn som lekte i sandlådan eller skrek av förtjusning när gungan flög för högt i luften. Bara vi och löven som rasslade i träden. 

  ”Ja?” frågade jag mjukt, hennes tumme smekte mjukt min handrygg innan hon kramade den. 

  ”Vad har hänt med alla?” jag såg oförstående på henne för ett ögonblick innan de slog mig att hon måste mena sina familjemedlemmar. Jag svalde. 

  ”Ehm... din pappa jobbar mer än någonsin nu, antar att han tycker det är svårt att vara hemma. Stacey kämpar på hon också, tänk sig skaffa ett jobb nu när...” jag harklade mig. ”Chaz och killarna har fortsatt som vanligt och i stort sett hämtat dagligen rapporter från mig” en skymt till ett leende sågs i hennes ansikte innan de försvann lika fort som det dykt upp.

  ”Och du? Jag vet att du inte kan stanna här för evigt...” hennes blick lämnade inte himlen för en sekund. Men jag struntade i att hon inte ville se in i mina ögon, för hon pratade med mig igen och det var mer än vad hon gjort under de senaste tre veckorna. 

  ”Nej, det kan jag inte. Men jag stannar så länge jag finner det nödvändigt. Jag tänker inte lämna dig ensam i allt det här, jag stannar så länge du behöver mig” svarade jag och tänkte tillbaka på telefonsamtalet jag haft med Scooter. Han var stressad och inte fullt lika förstående som jag hade hoppats, men samtidigt förstod jag honom. Jag hade en massa personer som förväntade sig en hel del från mig, som då blev besvikna när det sedan inte blev av eller sköts upp. Men detta gick före i detta läge, Penny behövde mig mer. 

  ”Jag kommer alltid behöva dig” mumlade hon.

 


 

inte super duper långt kanske men jag orkar inte... är sjukt trött! men Penny överlevde, hann inte ens hoppa. Justin räddade henne. =) yeaaaaah, hero of the day! 

vad tycks? kommentera! ♥ fortsätt lämna era söta åsikter o stöttande ord, de motiverar verkligen en till att fortsätta skriva! era åsikter spelar roll. =) PUSS&KRAM. 


65 - It's All Over

PREVIOUS:   ”Nu ska det inte ta lång tid för än ditt hjärta slutar att slå, jag önskar dig all lycka i efterlivet. Det har varit ett sant nöje att få vara din doktor, hejdå Jesse” sa doktorn sedan innan han lämnade rummet för att låta familjen ha de sista minuterna för sig själva. Jesse andetag började bli rossligare då luften som annars blåstes in genom slangen han hade vid näsan slutade fungera gjorde att luftstrupen drog ihop sig.

  ”Hälsa Penny att jag älskar henne... b-be henne att inte h-hata er... det var jag. Jag älskar er alla” med dem orden sagda drog Jesse in ett djupt andetag innan hans bröstkorg sjönk ihop och hans blick stirrade in i en annan värld, en värld som inte tillhörde deras längre. Han var fri. 

 


 

Penelopes Perspektiv. 

Hur är det mening att man ska fortsätta att leva när någon man älskar dör? Försvinner från jordens yta? Hur ska man någonsin kunna vara glad igen? Hur är det meningen att man ska kunna skratta och vara lycklig utan att få dåligt samvete för att man inte sörjer? När ska man gå vidare när det enda man vill är att följa efter? 

 

  ”Jesse, du behöver vakna! Jesse, vakna! Du kan inte lämna mig, du kan inte... d-du...” 

 

  Bubble la sin blöta nos mot min kind och jag vände mig känslolöst mot honom. Han var den enda jag hade kvar nu, alla andra hade svikit mig. Hur kunde dem? Dem visste, dem visste så väl. Regnet hamrade löst mot fönsterrutan bredvid mig innan det plötsligt slutade och solen stack fram mellan molnen. 

 

  ”Hur kunde du inte berätta för mig!? Jag trodde du älskade mig, jag trodde jag betydde något för dig!?” 

  ”Penny, det gör du. Jag älskar dig mer än allt annat men det här var hans sista önskan. Tror du jag tänkte förneka honom den chansen efter allt han gått genom” 

 

  Inget fanns det kvar att vara glad över, det fanns ingen färg kvar i världen. Jag fann ingen glädje i något, allt var enbart grått och trist. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Det känns som om jag äts inifrån och ut tills det inte finns något kvar utav mig. Det går inte. Jag ser inte vägen ut. 

   Jag är fast. 

 

  ”Rör mig inte! Jag vill inte se på dig, inte på någon utav er! Låt mig bara vara ifred... jag hatar dig! J-jag...” 

  ”Penny, säg inte så... du-” 

  ”Nej!” 

 

  En vecka. En vecka hade kommit och gått och jag hade inte träffat på en levande själ. De må ha försökt men jag har enbart fräst och skrikit åt dem tills de lämnade mig ifred igen. Jag klarade inte av att se på dem. Det gjorde ont. Jag orkade inte ens gråta längre, dem har tagit slut. Jag kände själv hur jag började tyna bort till jag inget blev kvar. Det var bara ben kvar utav mig. Men det var så jag ville ha det. Jag ville inte ha medlidande eller tröst, jag förtjänade utskällning som inte lyckades rädda min bror. Det var mitt fel. 

 

  ”Allt är mitt fel... allt! Jag klarar inte a-av det, jag kvävs! Få det att sluta, det gör ont!” 

 

  Jag la armarna om Bubbles lilla kropp innan jag tryckte honom mot mitt bröst, kände hur hans hjärta slog mot min hud. Han var varm, han doftade hund. Välbekant. 

  ”Penny, kan du åtminstone se på mig? Snälla?” Justin vädjanden lät avlägsna även fast han stod precis bredvid mig. ”snälla, kom tillbaka till mig. Till oss. Jag behöver dig” jag gav honom inte en enda blick, jag hade inte sagt ett ord till honom sedan jag skrikit allt möjligt i hans ansikte. Jag hade inte fått dåligt samvete för det ännu, men jag visste att jag skulle få det. Förr eller senare. 

  Han suckade. ”jag älskar dig, även om du verkar tro annat” hörde jag hur han mumlade innan dörren stängdes efter honom. Hur ska jag kunna tro att han älskade mig när han höll något så viktigt för sig själv? Säg mig, hur? För jag finner inget svar. 

 

*

 

Dagarna passerade utan att något rörde på sig, enbart klockans visare samt solen. Det gick från ljust till mörkt utan att jag rörde en muskel, knappt blinkade. Tankarna hamrade runt i min hjärna, slog sönder alla tankar på att resa mig upp, leta upp familjen, be om ursäkt. 

  Vad ska du be om ursäkt för? sa den. Du gjorde rätt, de svek dig. De berättade inte, varför ska de få glädjen över att du talar med dem igen? Varför ska du ha glädje av att gå vidare? Varför lever du ens? Varför sitter du här medan Jesse är där uppe? 

  Tankarna var likt gift som fördunklade och förvrängde mina tankar intill något ont och mörkt. Inget var det samma längre i mitt huvud, inget stämde. Jag ville bort. Jag ville inte vara mitt huvud längre. Jag ville inte vara i mitt skinn längre. Jag ville inte vara i detta hus längre. Jag ville inte vara i denna värld längre. Varför är du det då?

 

*

 

Jag hade absolut ingen aning om vilken dag det var, någon helt enkelt. Soligt ute var det i alla fall. Den här dagen hade jag rest på mig, flera minuter behövde jag stödja mig emot byrån för att det skulle sluta snurra och illamåendet skulle lämna min kropp. Min kropp hade förvandlats till ett skelett, revbenen stack ut och mina armar och ben var tändstickor. Tröjan jag hade på mig hängde likt ett tält, icke smickrande och smutsigt. 

  Mitt ansikte var insjunket och mörka ringar inramade mina ögon som såg dött och likgiltigt tillbaka. Det fanns ingen livsglöd eller glädje kvar i mitt ansikte. Jag drog en hand genom mitt trassliga hår och fastnade i knutarna, i vanliga fall hade jag genast letat fram en borste och rätt ut oredan men nu kunde jag inte bry mig mindre. Jag gick långsamt bort till min garderob där jag drog till mig en munkjacka med luva till, jag krängde på mig den innan jag drog dragkedjan upp till halsen. Huset var tomt och kallt, ingen var hemma. Vart dem var visste jag inte, ingen förväntade sig att jag skulle lämna mitt rum så det var ingen som tog sig tid att berätta för mig. 

  Jag stannade till på min väg till hallen och en tanke slog mig, en förklaring. Det förtjänade dem i alla fall. Låt det gå fort. Med penna och papper stod jag vid bordet medan jag skrev ner orden som skulle förklara allt för dem. Med en suck la jag ner pennan bredvid pappret innan jag lät blicken vandra över köksskåpen och spisen, innan jag vände mig om och gick ut i hallen. Jag klev i skorna utan att bry mig om att knyta dem. Vinden slet i min kläder och huden knottrade sig obehagligt över mitt skin, jag drog luvan upp över min hjässa innan jag gick med nedsänkt ansikte längst gatan. 

  Detta är lösningen, allt efter detta kommer bli bra. Skorna knastrade i gruset och mina andetag ekade i öronen. Jag nådde bron, bron med den vackra utsikten. Vattnet som brusade under, forsade fram tillsammans med fisken. Jag drog in ett djupt andetag innan jag grep tag om kanten till det breda räcket, jag klängde mig fast vid lyktstolpen precis bredvid när jag ställde mig upp på stenräcket. Vinden grepp tag om mig och jag fick hålla hårdare om stolpen för att inte falla ner. 

  Jag blickade ner på vattnet, det mörka vattnet. Det var flera meter ner, jag svalde innan jag vände upp blicken och såg på horisonten. På solen som höll på att gå ner och spred ett sken över himlen i alla möjliga färger, på fåglarna som flög fridfullt över himlen, på molnen som såg ut som flygande sockervadd. Hur allt såg så enkelt ut, hur enkelt det var att sväva. 

  Gör det och allt är över. En aning tveksamt och försiktigt släppte jag taget om stolpen bredvid mig innan jag stod på egna ben, endast balansen höll mig ståendes på räcket. Jag slöt ögonen innan jag drog en andetag utav luften. This was it. 

 


 


herregud, you guys! känslor.se... vad tror ni händer? är det över nu? är novellen slut här? 
åh nej, hon har inte blivit schizo om ni trodde det... hon har bara mycket sorg, sorgen har en egen talan. men hon har inte flera olika personer inom henne. ja.. ni fattar. 

vad tycks? kommentera! det betyder verkligen allt för mig, NI betyder allt! hur ni läser o kommenterar. 

det berörde mig verkligen hur mycket ni tyckte om förra kapitlet, det är både på gott o ont att jag fick en del att gråta. TACK! ni förgyller mina dagar, ni inser inte hur mycket jag tjuter o skriker när ni är hur gulliga som helst eller ja... allt är bara så himla bra. =) PUSS&KRAM. ♥


64 - She's Gonna Hate Me

PREVIOUS:     ”Du Penny, skulle du kunna låta mig och Justin prata en stund?” frågade Jesse och vände blicken mot sin syster, hon rynkade förbryllat på pannan. 

   ”Varf-” började hon. 

   ”Måste ha lite hederligt broder till pojkvän snack, det kommer inte ta lång tid” avbröt han och nu skrattade Penny innan hon klappade mig på axeln. Jag log mot henne men vände sedan blicken mot Jesse igen när dörren stängts efter henne. Dock hade hans roade leende dött bort och ersatts utav ett allvarligt, jag såg en aning fundersamt på honom. 

   ”Justin, det är en sak jag måste prata med dig om” sa han sedan och svalde.

 


 

It's Hard To Say Goodbye (Piano Cover)
 
 

”Vad är det Jesse?” frågade jag oroligt när skämtsamheten försvann ur luften och ersattes utav en tung och kvävande tystnad. Jag började bli riktigt orolig över vad det var han ville prata med mig om. Hade han dåliga nyheter att berätta? Jag svalde oroligt och satte mig försiktigt på sängkanten medan jag såg på honom. Han harklade sig innan han sträckte lite på sig, han smackade med läpparna och jag erbjöd honom genast att jag kunde hämta vatten men han skakade enbart på huvudet. 

   ”Som du vet är min situation inte den mest idealiska” började han. ”jag kommer inte bli frisk. Men det har jag vetat länge, min mamma har börjat inse det och även min pappa. Men någon som fortfarande lever i drömmarnas värld är Penelope. Hon kommer inte inse att det inte finns något kvar att göra för än jag tagit mitt sista andetag. Hon tror fortfarande att ett mirakel kommer hända och jag får en ny lever samt att sjukdomen helt plötsligt ska lämna min kropp” 

  ”Därför har jag bestämt mig för att inte berätta för henne. Jag har pratat med doktorn och jag har även pratat med mina föräldrar och efter lite övertygelse gav de med sig” jag rynkade förvirrat på pannan medan jag undrade vart detta skulle leda oss. Vad menade han? 

  ”Doktorn har sagt att jag har högst ett halvår kvar att leva, min lever orkar inte längre fungera och cellmedicinerna biter inte som de ska. Jag blir bara värre för varje dag som går och det gör ont. Jag har ingen ork kvar i kroppen och vartenda muskel och ben i min kropp gör ont trots all smärtstillande som de pumpar i mig” jag såg förtvivlat ner på pojken som jag först nu insåg hur mycket smärta som han gick genom. Vad han behövde gå genom varje dag. 

  ”Därför har jag som sagt pratat med doktorn och han har gått med på att han ska ta bort allt som hjälper mig att hålla mig vid liv” fortsatte han och viftade sedan lamt med armen mot maskinerna bredvid hans säng, jag följde hans blick och kände en stöt i bröstet när jag registrerade vad han menade. Han skulle i stort sett ta livet av sig. 

  ”Och varför berättar du det här för mig?” frågade jag med svag stämma innan jag harklade mig. 

  ”Därför att jag vill inte att Penny ska få veta något innan och jag vill inte ha henne här när jag gör det heller. Jag vill att du tar med henne bort medan jag går vidare. Hon skulle inte förstå om jag berättade för henne, hon skulle bli helt hysterisk. Jag vill gå vidare och veta att hon är glad, lycklig. Vilket hon är med dig, jag vill att du tar hand om henne”

  ”Du vet att hon kommer hata oss alla när hon får reda på sanningen?” jag fick kämpa med tårarna, han var så otroligt modig. Bara 15 år gammal och han pratade om sin egen död som om det vore en promenad i parken. 

  ”Jag vet, men hon kommer tillslut inse att det var vad jag ville. Hon kommer precis som alla andra gå vidare och sedan hoppas jag att hon kommer kunna blicka tillbaka och se att det var mitt val. Ingen annans utan mitt” jag nickade förstående. 

  ”Vad ska jag göra?” frågade jag. 

  ”Jag vill att du tar med henne bort, ta med henne på en promenad. Vad som helst” Jesse ryckte svagt på axlarna. ”se till att hon är ovetande tills ni kommer tillbaka, försök få henne att inse att det jag var och ingen annan. Att få dö i lugn var min sista önskan” jag nickade förstående innan jag svalde. 

  ”Jag lovar” sa jag och han log lättat mot mig. 

  ”Tack” viskade han tillbaka. ”se så, gå nu ut innan hon blir orolig. Låtsas som att jag hotade dig med att klippa av dina armar och krossa dina ben om du någonsin sårade henne” fortsatte han och skrattade till. ”jag kommer förstås hemsöka dig om du någonsin gör det!” utbrast han sedan och såg allvarligt på mig. Jag skrattade innan jag höll upp händerna. 

  ”Jag ska ta hand om henne jag lovar” försäkrade jag, han nickade och sjönk sedan tillbaka bland sina kuddar innan ett retsamt leende sträckte sig över hans läppar. Jag la handen på handtaget innan jag vände blicken för att se på honom en sista gång, han hade nu glidit in i sömnen. Jag drog sedan in ett djupt andetag för att samla mig och öppnade dörren, Penny reste sig genast upp ur sin stol när hon fick syn på mig. Jag log ett påklistrat leende. 

  ”Var han hård mot mig?” nej, men han gav mig en massa tung information. 

  ”Tja, kan ju säga såhär att jag kommer inte vara speciellt snygg längre om jag någonsin gör dig illa” svarade jag och Penny fnittrade roat. ”men babe, jag måste hem och lämnade mitt bagage samt säga hej till mormor och morfar. Men jag hör av mig ikväll, okej?” hon nickade genast med ett leende på läpparna innan hon sträckte på kroppen. 

  ”Hälsa dem från mig” mumlade hon innan hon tryckte sina läppar mot mina, jag besvarade kyssen innan jag drog mig ifrån och log mot henne. 

  ”Det ska jag” Chaz reste sig från sin stol och gick fram till mig. 

  ”Kan jag åka med dig hem eller? Jag ska träffa Ana om en timme” jag nickade åt honom och vi vinkade hejdå till Penny som sedan försvann in genom dörren till Jesse. Väl ståendes i hissen släppte jag ut ett högt andetag och flätade samman fingrarna bakom mitt huvud. 

  ”Han berättade för dig, visst gjorde han?” frågade Chaz bredvid mig, förvånat vände jag blicken mot honom. Jag öppnade munnen för att säga något innan jag enbart nickade på huvudet. 

  ”Han berättade för mig för några dagar sedan, sa att Stacey berättat hela familjehistorian för honom. Att han tyckte det var coolt att ha en storebror, även fast vi bara är halv bröder. Han ville att jag ska vara där för henne när allt kommer rasande ner över henne” sa han.

  ”Han sa att jag skulle ta med henne bort, se till att hon inte befann sig på plats när han... går vidare” sa jag. ”hon kommer hata mig” mumlade jag sedan. 

  ”Jo, det sa jag också. Men Jesse hoppades att Penny tillslut skulle respektera hans önskan precis som vi andra gjorde och då inse att hon inte kunde hata oss” jag nickade och hissen plingade till. 

  ”Det är så mycket att smälta bara, jag känner mig jätte hemsk som ler mot henne när jag vet vad som ska hända med hennes bror om några få dagar. Det är ett stort lass” sa jag, vi passerade expeditionen och det stora väntrummet där jag en gång suttit med Bubble i famnen i väntan på att Penny skulle komma tillbaka efter olyckan med bilen. Jag svalde och vände bort blicken. 

  Jag hade redan lämnat mitt bagage hemma hos mormor och morfar och hälsat på dem. Jag behövde bara ha en ursäkt för att få lämna, slippa le mot henne som om inget var på tok. Som att jag inte visste att hennes lillebror skulle dra ut alla maskiner som höll honom vid liv. I tystnad satte vi oss i bilen och körde hem, jag släppte av Chaz vid hans hus och han gav mig en klapp på axeln innan han gled ur och stängde dörren efter sig. 

  Väl hemma, joggade jag uppför stentrappan och tog de få stegen fram till dörren innan jag öppnade den. Låga mummel hördes från köket och jag klev fort ur skorna innan jag fort gick genom korridoren och bort mot trappan.

  ”Justin?” hörde jag min mormor fråga oroligt efter mig. 

  ”Ja, det är jag. Jag måste bara... ehm... jag kommer... jag bara...” sa jag men fick inte fram något begripligt utan gick istället upp på andra våningen och låste min sovrumsdörr om mig. Klumpigt gled jag ner till golvet innan jag begravde ansiktet i händerna. När kommer hon någonsin tala med mig igen? Hur kommer hon kunna se på mig utan att känna hat? Hennes lillebror, hennes lillebror som hon håller så kärt att det är helt ofattbart att ibland förstå. Och här sitter jag, hennes pojkvän som älskar henne över allt annat, med information om hennes lillebrors död som jag inte berättade för henne.

   Men jag kunde inte svika honom, 15 år gammal och hans sista önskan var att få gå i lugn. Inte kunde jag förneka honom den chansen, efter all smärta han gått genom under de senaste 10 åren. Tankarna och känslorna som vimlade runt inom mig hotade med att krossa mig under deras tyngd, en tryckande känsla la sig över mitt bröst innan jag kände fuktiga tårar mot mina handflator.

  Jag drog in ett skälvande andetag och lutade huvudet bakåt mot dörren. Hur skulle jag reagera om någon inte berättade för mig att Jazmyn eller Jaxon skulle dö? Jag knep hårt ihop ögonen och ville inte ens begrunda min egen fråga, ville inte tänka på det. Jag ville inte ha ett svar till den frågan.

 

*

  

  Lördag, 22:a Juni. 

Dagen var här. Hur mycket jag än ville att tiden skulle sakta ner och aldrig nå lördag så hade den ändå anlänt med en rasande fart. Penny var på strålande humör på grund av sin ovetskap medan alla andra gick runt med påklistrade leenden och grät i Pennys frånvaro. Jag hade tvingats till att bete mig som om jag inget visste när vi umgicks på dagarna, kyssa henne som om jag inte visste att hennes bror skulle dö mycket tidigare än hon förväntat sig. Jag mådde illa. 

  Alla var samlade på sjukhuset, Pennys mamma och pappa, Ryan och Chaz tillsammans med Ana och Pennys mormor och morfar hade kommit på besök. Dock endast på grund av att de skulle kunna säga hejdå till Jesse och inte för att enbart hälsa på som Penny trodde. Jesse skickade mig en blick som jag genast tog som en signal att det var dags. Jag reste mig från min stol bredvid Penny innan jag sträckte min hand ut mot henne. 

  ”Jag tycker vi går en vända, får lite luft och kommer tillbaka” Penny såg förvånat och en aning förvirrat på mig. 

  ”Nej, jag-” började hon protestera men jag ville inte ha det. 

  ”Jo, kom igen. Du börjar se lite vimmelkantig ut tycker jag, mår du bra? Frisk luft kommer göra susen. Vi blir inte borta länge, alla kommer vara kvar när vi kommer tillbaka” försäkrade jag henne. Ja, alla utom en. Hon öppnade återigen munnen för att protestera. 

  ”Ska jag tvingas att bära dig ut?” frågade jag och höjde ena ögonbrynet som visade att jag menade allvar. 

  ”Det är lugnt Penny, gå en runda med Justin du” yttrade sig Jesse från sängen för att hjälpa mig med Pennys envishet. Jag kastade honom en blick och ett snett leende. Penny suckade uppgivet innan hon reste på sig, jag log segervisst och hon himlade med ögonen åt mig. 

  ”Vi kommer snart tillbaka” sa hon och såg sedan på Jesse innan hon kramade hans hand. 

  ”Ta er tid. Jag vill att du ska vara glad och lycklig. Jag kommer alltid älska dig, glöm aldrig det” genast förstod jag att detta var Jesses hejdå till Penny, Penny såg en aning förvånat på honom innan hon skrattade till. 

  ”Jag älskar dig också” sa hon medan hon såg roat på honom.

  ”Ledsen det är medicinerna som gör mig lite flummig” ursäktade han sig och viftade med handen, rummet skrattade men jag kunde höra den sorgsna undertonen i det. Jag flätade samman våra fingrar innan jag drog henne mot dörren, vi vinkade till alla i rummet innan vi kom ut i korridoren. Vi tog oss ut ur sjukhuset och träffades av friska luften, jag drog in ett djupt andetag innan jag kramade Pennys fingrar. 

  ”Du hade rätt, jag behövde nog lite frisk luft. Jag börjar nästan lukta som sjukhuset själv, för rent” sa hon och jag skrattade till. Jag la armen runt hennes axlar innan jag drog in henne till min sida, jag kände hur hon la armen runt min midja. Jag drog in ett djupt andetag mot hennes hjässa. 

  ”Jag tycker du luktar lika gott som vanligt jah” påpekade jag och hörde hur hon fnittrade. Något som jag antagligen inte kommer få höra under en väldigt lång tid framöver. 

  ”Du vet att jag älskar dig va? Har alltid gjort och kommer alltid göra, jag kommer alltid finnas för dig” sa jag och la kinden mot hennes huvud medan vi gick längst vägen. Hon fnittrade till igen. 

  ”Vad är det med allas plötsliga känslospyor?” frågade hon och jag skrattade åt hennes ordval. 

  ”Jag vill bara försäkra dig om hur jag känner se till att du aldrig glömmer” svarade jag och ryckte på axlarna, jag vill inte att du ska komma ihåg det om 20 minuter när du inte kommer vilja se på mig igen. Komma ihåg att jag älskar dig. 

  ”Jag älskar dig också, mer än du anar” svarade hon och kramade åt runt min midja. Jag log sorgset medan vi gick vidare, hörde hur gruset knastrade under våra fötter och kände hur vinden fläktade skönt i ansiktet. Känna hur allt var frid och fröjd för ett ögonblick innan allt kommer att splittrats likt ett krossat glasfönster. 

  Vi närmade oss sjukhuset igen och jag såg med förtvivlade ögon på det som komma skall, jag ville inte. Men Penny halvt drog med mig in genom dörren, hon fnittrade vid min sida och jag log av ljudet. Hissen plingade till innan den tog oss upp till plan 4, jag kände hur mitt bröst drog ihop sig. Jag behövde prata med henne nu innan vi nådde fram, jag behövde förklara för henne. 

  ”Penny” sa jag och hon vred genast huvudet mot mig, hon såg på med sina stora, nyfikna ögon som varit det första jag fallit för när vi först sågs. 

  ”Ja?” frågade hon mjukt. Jag grep tag om hennes armar och stannade henne, hon såg förvirrat ner på mina händer innan hon vände blicken upp mot mig igen. 

  ”Det är en sak jag måste säga innan vi...” började jag men kom av mig. 

  ”Vad är det Justin?” uppmanade hon efter en stund då jag fortfarande stod tyst, kämpade med att hitta dem rätta orden. 

  ”Kommer du ihåg när vi pratade om att alla har olika långa vägar att gå i livet?” frågade jag och hon nickade. ”Jesses väg, hans var ovanligt kort, en kort och smärtsam väg. Han behövde kämpa sig genom livet med hjälp av mediciner och sjukhusapparater. Han var inte fullt ut lycklig på detta vis, han älskade dig men precis som alla andra behöver han gå vidare” jag svalde. 

  ”Justin, vad är det du säger?” frågade hon och jag kunde lätt urskilja paniken i hennes röst men samt förvirringen. 

  ”Penny, Jesse ville inte leva längre. Han led. Han ville inte behöva kämpa sig genom vardagen längre” hon började krångla i mitt grep medan jag försökte förklara för henne, tillslut slet hon sig ur mitt grepp och skyndade sig ner längst korridoren. ”Penny! Stanna”

  ”Nej! Du ljuger!” utbrast hon men stelnade till när hon fick syn på sina nära och kära som grät i varandras famnar. ”nej, han...” innan jag hann stoppa henne störtade hon in i genom dörren och därefter följde ett skri som var så hjärtslitande att det skar både mitt hjärta och själ i tu. 

 

 

  Ingens Perspektiv.

Penny och Justin försvann ut genom dörren och tystnaden spändes inne i rummet då alla visste vad som skulle hända härnäst. Doktorn trädde snart in genom dörren med ett sorgset leende. 

  ”Goddag, Jesse. Familjen” sa han och nickade först åt Jesse och sedan åt resten. De hälsade glädjelöst tillbaka till honom. ”är du fortfarande säker?” frågade han allvarligt. 

  Jesse nickade. ”jag är säker” svarade han lugnt, hans mamma brast ut i gråt bredvid honom och han vände långsamt huvudet mot henne. 

  ”Gråt inte mamma, allt kommer att ordna sig. Vi kommer ses igen, jag lovar” hon sjönk ihop vid Jesses axel medan han strök henne lugnande över håret. ”allt kommer bli bra, jag kommer komma till en bättre plats. En plats utan smärta, där kommer vi ses igen” tårarna rann sakta nerför allas ansikten närvarande i rummet. Alla som kunde se den 15 åriga pojken som talade som om han vore 95 år och levt sitt liv till dess fulla gräns med massor utav upplevelser att blicka tillbaka mot. Men han hade inga, enbart minnen från tusen olika sjuhus salar, doktorer, nålar. Ändå var han nöjd, ändå var han redo att släppa taget. 

  ”Det är över, dags att gå” mumlade han och tårarna glänste till i hans ögon. Stacey skakade förtvivlat på huvudet innan hon grät in i sin mans bröstkorg medan hon klängde sig fast vid hans skjorta.

 

 

  ”Vi älskar dig och vi kommer se dig där uppe” sa John med ett ansträngt leende, tårarna gled tyst nerför hans kinder, Jesse log mot sin far innan han nickade kort. Chaz släppte taget om Ana som tyst grät och lämnade sin plats bredvid vän och flickvän. 

  ”Jag vet att vi inte har hunnit fått någon riktig kvalitets tid tillsammans men jag har alltid önskat mig en bror och det är coolt att jag fått en... oavsett vad. När det gäller Penny... jag lovar att jag kommer ta hand om henne, lika mycket som Justin. Justin troligen mer, han älskar henne verkligen” sa han. 

  ”Tack” mumlade Jesse till svars med ett litet leende. Morföräldrarna tog sina adjö innan Jesse vände sig till doktorn och nickade. Doktorn nickade svagt innan han vände sig mot maskinerna, han klickade på några knappar innan pipet upphörde att låta från maskinen och surrandet från de andra tystnade. 

  ”Nu ska det inte ta lång tid för än ditt hjärta slutar att slå, jag önskar dig all lycka i efterlivet. Det har varit ett sant nöje att få vara din doktor, hejdå Jesse” sa doktorn sedan innan han lämnade rummet för att låta familjen ha de sista minuterna för sig själva. Jesse andetag började bli rossligare då luften som annars blåstes in genom slangen han hade vid näsan slutade fungera gjorde att luftstrupen drog ihop sig.

  ”Hälsa Penny att jag älskar henne... b-be henne att inte h-hata er... det var jag. Jag älskar er alla” med dem orden sagda drog Jesse in ett djupt andetag innan hans bröstkorg sjönk ihop och hans blick stirrade in i en annan värld, en värld som inte tillhörde deras längre. Han var fri. 

 


 

jag erkänner att jag grät i alla fall något medan jag skrev detta kapitel, eftersom jag omslukar mig själv i berättelsen för att få fram de olika känslorna på bästa sätt. jag vill varje gång ganska fäst vid mina karaktärer o har svårt att släppa dem. men ibland behövs det för historians skull. att görs av en anledning. 

men det var en riktig bergodal bana... Justin som tvingades hålla det hemligt, Penny som inget fick veta, Jesse som dog. hur tror ni att Penny kommer göra? kommer hon hata alla? 

vad tycks? kommentera! jag vill verkligen veta vad ni tyckte, bra/dåligt? puss&kram. ♥

ps. vet att gifen är från "my sister's keeper" o därmed en tjej. men jag tyckte den passade så bra så jag hade med den i alla fall. =P 


63 - It Just Gets Worse

PREVIOUS:    ”Okej, allesammans så detta blev Justin... mästerverk tillslut ut” sa jag och lutade mig närmre skärmen för att alla skulle kunna få se hans verk. Jag hörde hur han skrattade i bakgrunden. 

   ”För det första” sa jag och såg på honom. ”du satte liquid eyeliner på mina ögonbryn” han tryckte knytnäven mot munnen för att hindra skrattet. ”du ska normalt sätta det på ögonlocket och så kan du göra en liten vinge också om du vill. Sedan hade du ögonskugga på mina kinder och på mina läppar har jag nu något som du också använder på ögonlocken för att få ögonskuggan att hålla sig på plats längre” Justin skrattade nu så mycket att han låg ner på golvet, killarna skrattade lika mycket borta från sängen. ”men bra jobbat” sa jag och klappade på hans höft. 

   ”Jag tycker du blev riktigt het” sa han och reste sig från golvet. Jag flinade mot honom innan han pressade en kyss mot min kind. 

 


 

Söndag, 26:e Maj. 

Vattnet rann ner längst våra kroppar och dränkte mitt hår, jag sträckte på halsen så mina blöta läppar nådde Justins innan jag slängde en arm runt hans nacke. Mina nakna bröst trycktes mot hans och jag kunde känna hur hans hjärta slog mot min hud. Min rygg träffades strax efter den kalla duschväggen och jag rös till utav kylan, Justins händer smekte mina sidor innan de landade på mina höfter.

   Jag tryckte in min tunga i hans mun samtidigt som jag tiltade huvudet för att kunna fördjupa den så mycket jag kunde. Ett lågt stön lämnade Justins strupe medan han tryckte sin kropp närmre. Hans stora hand tog ett grep om mitt ena lår och drog upp det till sin höft. 

   Tur att man är vig, tänkte jag. Tur att resten fortfarande sover också, fortsatte jag sedan när ett högt stön kom ur min mun. Jag flätade in fingrarna i hans våta hår medan den andra smekte nerför hans muskulösa rygg. Det var söndag morgon och jag hade vaknat utav solen som lyckats ta sig in mellan glipan vid väggen och sken mig rakt i ansiktet. Sömndrucket hade jag suttit mig upp och sedan ställt mig upp, det var söndag och Justin skulle åka idag. Han skulle åka och inte komma tillbaka för än i alla fall en månad framöver.

   I desperat behov att känna honom nära och kärlek tassade jag ner till undervåningen där Justin legat och sovit tillsammans med Ryan. Chaz hade igårkväll dragit iväg för att träffa Ana och sedan inte kommit tillbaka, vi alla hade antagit att han sov över hos henne. Jag hade ruskat Justin tills han vaknade, minuter senare stod vi i duschen tillsammans och här var vi nu. I full gång att smaka varandras läppar, tunga, känna varandras skinn under fingertopparna. 

 

 

   ”Jag kommer... sakna dig... så himla... mycket” sa jag mellan varje kyss jag tryckte mot hans läppar. 

   ”Jag kommer sakna dig också” svarade han och lutade sig tillbaka tillräckligt mycket för att kunna se in i mina ögon, jag kunde redan se saknaden och sorgsen över vad som komma skall senare i eftermiddagen. Genast slängde jag mig fram och kysste honom ivrigt och desperat. 

   Jag ville ha honom här, här oss mig. Allt var så mycket enklare att handskas med när han var här. Han förstod och fanns där. Han var den trygga famnen jag kunde gömma mig i. Hans fjäderlätta kyssar smekte min hals och fick min mun att falla öppen medan mina ögon slöts.

   ”Justin...” andades jag fram. Mitt underliv dunkade vid det här laget utav upphetsning och jag krävde hans närhet. Känna hans kärlek och veta att han var min och ingen annans. Jag kände hur Justin växte mot mitt lår och stönade lågt. 

   ”Penny...” mumlade han lågt mot min hals. Jag la armen tillbaka runt hans hals samtidigt som Justin grep tag om mitt andra ben och jag slingrade mig smidigt runt hans midja. Justin tryckte mig hårdare mot väggen, jag böjde på nacken och tryckte mina öppna läppar mot hans. 

   ”Penny, vi har ingen...” mumlade Justin innan han stönade lågt, jag lutade huvudet mot väggen när jag kände honom vid min öppning. 

   ”Jag tar... piller” fick jag fram, jag visste nämligen att min mens snart var på väg och pillerna hjälpte något mot smärtan men skulle även se till att jag inte blev gravid. Utan att tveka trängde Justin in och en gemensamt stön lämnade våra läppar och ekade mellan duschväggarna. 

   ”Vi måste... inte väcka... dem andra” flämtade jag fram och Justin nickade mot min axeln medan han stötte in och ut ur mig. Jag tog ett fastare tag runt hans hals och tryckte hans kropp mot min. Han stötte djupare och djupare för varje gång och min mun föll öppen från njutningen. ”oh god... ” jag klämde till med mina ben runt honom och lutade sedan bak huvudet för att kunna pressa läpparna mot hans. 

   ”Fuck” utbrast Justin och la handen mot kakelväggen bredvid mig. ”jag älskar dig” 

   Jag bet mig i läppen för att inte stöna högt innan mitt huvud föll ner till Justins axel. ”jag älskar dig också” han stötte hårdare och fortare för ett ögonblick innan jag kände hur jag närmade mig kanten till fullständig bliss. ”Justin!” 

   Mitt huvud föll bakåt mot väggen när orgasmen svepte över mig och hörde snart hur Justin följde efter mig och stannade upp i sina rörelser. Jag andades andfått in och ut innan jag slappnade av i hans famn. På smått skakande ben släppte han ner på mig på golvet innan han smekte bort håret ur mitt ansikte och sedan kysste ömt mina läppar. Jag log mot hans mun. 

   ”Vi borde nog duscha nu” sa jag lågt och hörde hur han skrattade. 

   ”Vi borde nog duscha nu” instämde han och nickade på huvudet. 

 

Jag fnissade lågt när Justins läppar kittlade mig på halsen och försökte vrida mig ur hans grepp men han höll ett fast tag om mig och jag kunde känna hur han log retsamt mot min hud. 

   ”Taskigt!” utbrast jag men skrattade igen. Han släppte sitt grepp om mig och lät mig sedan återgå till äpplet som låg på skärbrädan framför mig. Spencer satt sömndrucken med huvudet i handen medan Ryan satt koncentrerad med mobilen framför ansiktet.

   ”Jag förstår att ni gulligullar på grund av att Justin ska iväg men kom igen, gör mig inte totalt deprimerad för att jag är ensam och oälskad” gnällde Spencer ledsamt och lyfte på huvudet. Jag såg roat men samtidigt beklagande på henne. 

   ”Ledsen Spence” fnittrade jag och skar den sista biten äpple innan jag la ner det i skålen för att sedan  hälla ut yoghurt över. Jag drog ut lådan och tog en sked innan jag satte mig vid matbordet bredvid henne, Justin gäspade medan han kliade sig på bröstet. Telefonen i hans byxficka började sedan ringa gällt och han fiskade snabbt upp den. 

   ”Hallå... hej... hemma hos Penny... nej... okej, när?... okej... vi ses då” sa han innan han la på. Jag såg frågande på honom.

   ”Vem var det?” frågade jag med ett leende. 

   ”Scooter” svarade han och såg upp på mig, jag nickade och såg ner på min yoghurt igen. Justin sjönk ner på stolen bredvid mig innan han lyfte över mig till hans knä, jag skrattade förvånat till med log sedan. Justin la sitt huvud vid min hals innan han andades in djupt och släppte sedan ut det. 

 

Pattie log sin son som frustrerat suckade, hon drog in honom i en kram och sa sedan något i hans öra. En bil stod parkerad på Diane och Bruces uppfart och Kenny stod lutad mot den. Väskorna var nedpackade i bagageluckan. Spence, Ryan och Chaz tillsammans med Ana, Nolan och Mitch stod bredvid mig medan vi såg hur Justin sa hejdå till sina morföräldrar. 

   ”Har du allt nu?” frågade Pattie för säkert miljonte gången dock istället för att stöna eller sucka åt sin mors fråga slängde Justin plötsligt upp mig över hans axel. Jag skrek förvånat till. 

   ”Japp, leggo!” sa han sedan glatt och jag skrattade lågt åt honom. Han ställde ner mig på marken igen med ett leende och Pattie himlade roat med ögonen åt honom. Justin tog adjö utav sina vänner innan han vände sig mot mig igen, ur ögonvrån såg jag hur de andra började syssla med annat för att låta oss prata ostört. Jag såg upp i hans bruna ögon och andades hackigt in då gråten redan var runt hörnet. 

   ”Man tror att det ska bli enklare och enklare att säga hejdå till dig men det blir bara värre” sa jag lågt och fingrade med mina shorts. Justin lät sina händer smeka nerför mina överarmar innan han flätade samman våra fingrar. 

   ”Hey, se på mig” sa han och jag såg upp honom genom tårfyllda ögon. ”tiden går fortare än du anar, snart kommer jag vara tillbaka igen. Det är lika svårt för mig att säga hejdå till dig också jämt och ständigt, jag mår bättre när du är med mig. Jag önskade att du kunde följa med mig vart jag än gick men det är inte möjligt. Därför måste vi tänka framåt och tänkte på när vi kommer ses igen och inte på den tiden där vi inte gör det. Posivitet är nyckeln” jag snyftade till medan jag nickade. Han såg sorgset ner på mig innan han drog in mig i hans famn, jag borrade genast in mitt ansikte i hans bröst och kände hur hans begravde sitt bland mitt hår. 

   ”Justin, vi måste åka” hörde jag Kenny ropa, jag lutade mig genast bakåt för att kunna känna hans läppar mot mina en sista gång. Jag kupade hans kinder i mina händer och sträckte på kroppen, han lindade armarna runt min midja och besvarade kyssen. 

   ”Posivitet är nyckeln” sa jag sedan och såg upp i hans ögon, han log sorgset mot mig innan han nickade kort. Jag släppte mitt grep om honom och följde honom fram till bilen. Han log och vinkade till sin familj som stod på trappan innan han gled in i framsätet bredvid Kenny, motorn startade och jag ställde mig bredvid Spencer och Chaz som la en arm runt mina axlar. Bilen rullade iväg längst gatan och försvann bort. En ensam tår rann längst min kind. 

  

 

Onsdag, 5:e Juni. 

”... året har varit fyllt utav skoj och enastående elever som kämpat för att uppnå att vara de bästa de kunde bli” rektorn stod uppe på scenen och blickade upp över eleverna och föräldrarna medan han höll sitt sommarlovstal. Yes, du hörde rätt. Sommarlov. 

   Alla elever satt i årskurs ordning vilket betydde att avgångseleverna satt längst fram, där bland killarna och Ana medan jag själv satt flera rader bakom dem. De hade nu gått ur skolan och kunde plugga vidare på universitet eller gå ut till arbetslivet och söka jobb. Jag blev själv kvar i skolan. 

   Jag vände huvudet för att se Helena tillsammans med hennes man och till min förvåning stod pappa med händerna nedstuckna i sina kostymbyxor med blicken fäst på scenen. 

   Vad gjorde han här? Var min första tanke men sedan slog det mig. Såklart han ville se sin son ta studenten. Jag suckade och vred på huvudet igen. Solen sken och stekte på oss, fick mig att smått svettas i den tunna klänningen jag bar. Rektorn yttrade sitt sista ord innan han bemöttes utav höga applåder, namn efter namn började ropas upp medan eleverna klev upp på scenen för att ta emot sina diplom. 

   ”Hur känns det nu då?” frågade jag Chaz, han skrattade. 

   ”Underbart, nu slipper jag äntligen den här skit skolan” utbrast han och sprack upp i ett stort leende. Jag log roat tillbaka mot honom. 

 

”Skönt med sommarlov nu då?” frågade Jesse och vände trött huvudet mot mig, jag log brett och nickade. 

   ”Så otroligt skönt” svarade jag och hörde hur han skrattade lågt. 

   ”När kommer Justin tillbaka då?” frågade han sedan, jag vände huvudet mot honom och förvånades för ett ögonblick över hans fråga innan jag slog bort förvåningen. 

   ”Den 19:e” svarade jag med ett leende. ”två veckor” Jesse nickade och vred på huvudet igen. 

   ”Saknar du honom?” frågade han, jag bet mig i underläppen och fingrade på kjolen till klänningen. 

   ”Ja, hela tiden. Han gör allt lättare och... och han bara... gör det lättare” svarade jag osammanhängande. ”han gör mig glad” 

   ”Det var skönt att höra” mumlade Jesse och jag log mot honom. ”annars hade jag behövt ge honom redigt med stryk” jag skrattade. 

 

 

Onsdag, 19:e Juni. Justins Perspektiv. 

Promo touren inför mitt kommande album var slut och jag var på väg tillbaka till Stratford, all flygning hade tagit på min kropp och jag kände mig slut både psykiskt och fysiskt. Fansen hade varit helt underbara och det var ett tag sedan jag rest runt på detta vis då jag varit så fokuserad på albumet och nästan varit instängd i studion. Det var härligt att se dem alla igen. 

   Alla konserterna var en ny upplevelse, från att spela inför 300.000 människor i Mexico City till att få spela i Apollo Theater där Michael Jackson spelat. För att också få uppträda på ”Much Music Awards” och dessutom vinna i alla kategorierna jag var nominerad i var stort. Men nu var jag på väg tillbaka och inget kunde uppnå den glädjen jag kände att snart få se och ha Penny i min famn igen. 

   ”Var vänligen att spänn fast säkerhetsbältena då vi går inför landning, hoppas ni haft en trevlig flygning och har en fortsatt trevlig resa. Tack” sa piloten genom högtalaren, jag vände huvudet mot det lilla fönstret och såg hur marken närmade sig under oss. 

 

Jag sträckte på kroppen medan jag otåligt svängde förbi människorna som gick i korridoren medan jag sökte med blicken efter den välbekanta figuren som tillhörde Penny. Tillslut fick jag syn på henne i en utav vänt stolarna utanför salen, Chaz knackade henne på axeln innan han pekade bort mot mig. Pennys blick flög genast upp innan den mötte min, ett brett leende sprack upp i hennes ansikte och hon såg så otroligt vacker att det gjorde ont i mig. Hon ställde sig upp ur stolen innan hon sprang mot mig, jag kom henne till möttes och hon slängde sig i min famn. Jag tryckte henne mot mitt bröst och drog in doften av henne. Jag hade saknat henne mer än jag trodde. 

   ”Du är här! Jag trodde inte du skulle komma för än senare” utbrast hon och lutade sig tillbaka. 

   ”Överraskning” sa jag och hon skrattade innan hon sträckte på sig och våra läppar möttes i en efterlängtad kyss. 

 

”Hej Jesse, hur mår du?” bekymrat såg jag ner på den lilla pojken i sängen, han såg ut att ha ont där han låg i sängen. Hans panna blänkte utav svett och hans ögon såg trötta upp på mig. 

   ”Frisk som en häst” skämtade han och jag log snett mot honom och beundrade honom för att kunna hålla humöret upp trots hans tillstånd. Ur ögonvrån såg jag hur Penny roat skakade på huvudet. ”du Penny, skulle du kunna låta mig och Justin prata en stund?” frågade Jesse och vände blicken mot sin syster, hon rynkade förbryllat på pannan. 

   ”Varf-” började hon. 

   ”Måste ha lite hederligt broder till pojkvän snack, det kommer inte ta lång tid” avbröt han och nu skrattade Penny innan hon klappade mig på axeln. Jag log mot henne men vände sedan blicken mot Jesse igen när dörren stängts efter henne. Dock hade hans roade leende dött bort och ersatts utav ett allvarligt, jag såg en aning fundersamt på honom. 

   ”Justin, det är en sak jag måste prata med dig om” sa han sedan och svalde.

 


 

känner mig faktiskt väldigt stolt som lyckades skriva ihop detta kapitel på en och en halvtimme. =) mycket hände; Justin åkte och kom tillbaka, de gick ut skolan och sedan är det något allvarligt Jesse vill prata med Justin om. hm... vad tror ni det är?? 

vad tycks?? era kommentarer betyder verkligen allt för mig, så SNÄLLA kommentera! göra mina dagar o motiverar mig till att skriva mer och uppdatera oftare. PUSS&KRAM. ♥


62 - Do You Feel Ready?

PREVIOUS:    ”Och de var de alldeles för fina citaten från den alldeles för roliga filmen ‘Crazy Stupid Love’” sa jag och tittade roat på Justin som såg ut som ett litet barn i mataffären som tappat bort sin mamma. 

   ”Amen vad bra då, då behöver vi ju inte se den eftersom ni i stort sett spelade upp hela filmen för oss!” utbrast Ryan och jag himlade endast med ögonen åt honom. 

   ”Åh, vad bitter du är!” nu var det Ryans tur att himla med ögonen. 

   ”Jag tycker vi ser på den här” sa jag och klickade en neråt för att sedan ’Never Say Never’ skulle täcka skärmen. Alla skrattade medan Justin endast drog roat på munnen. 

 


 

”Justin, här har du!” ropade jag högt så det ekade i huset. Spencer såg upp från sin mobil i fåtöljen och Chaz vaknade med ett ryck i den andra. Justin tillsammans med Ryan kom gående ur köket lågt pratandes innan de sjönk ner i soffan. Ryan skrattade åt det sista Justin sagt innan Justin vände uppmärksamheten mot mig. Han log brett och såg förväntansfullt mot tvskärmen där man även kunde se datorskärmen.

   På någon vis hade vi kommit in på ämnet - min förra hobby, gymnastik - och Justin tillsammans med de andra såklart men mest han varit nyfiken på hur det sett ut. Föreställningar och sådär. Jag hade därefter sökt runt på Youtube då jag visste att det skulle finnas videoklipp från olika tävlingar vi deltagit i. Jag klickade på ”play” innan jag vände blicken mot skärmen och vi i en fotformation gick ut på mattan. 

   ”Herregud, ni går ju till och med synkat” mumlade Ryan och jag flinade.

 

 

   Vi rörde oss graciöst över mattan och ingen gjorde ett enda snedsteg eller misstag, övningen inför dessa tävlingar var knäpp. Flera timmar åt gången minst 4 till 5 gånger i veckan. Kroppen var totalt slut efteråt. Klippet tog slut och jag kände en brännande saknad efter vår grupp igen, den kom och gick känslan den var lika intensiv när den väl dök upp. 

   ”Ni böjer er ben på omänskliga vis” kommenterade Justin och fick Spencer att skratta. 

   ”Jag saknar det ibland...” mumlade jag och la huvudet på sned. 

   ”Jag med” jag vände på blicken mot Spencer som såg förstående på mig. 

   ”Ah, kommer du ihåg när vi skulle lära oss att gå ner i split och de tvingade ner oss” utbrast jag när minnet plötsligt slog mig och jag förvred ansiktet utav smärtan. 

   ”Åh, påminn mig inte. Jag grät hela tiden” svarade Spencer och la handen över ögonen. 

   ”Vaddå? Tryckte de bara ner er utan att bry sig om ni skrek eller inte?” frågade Justin med stora ögon och hakan hängande. Jag nickade aning sorgset på huvudet. ”wow” anades han fram, jag flinade roat innan jag ryckte på axlarna. Det var vad det var. 

 

"Hey, you guys! Long time no see!" utbrast jag till datorn och de 8000 fansen som satt bakom sina egna skärmar hemma. Spencer vände blicken mot datorn där vi satt nedklämda i fåtöljen tillsammans. 

   "Vad gör du?" mumlade hon. 

   "Jag har gjort sådana här live chats eftersom de frågade efter det på Twitter. Förstår dock inte varför, jag har inget speciellt att erbjuda men de vill så jag gör" förklarade jag med ett leende. "de frågar många frågor" la jag till och vände blicken mot skärmen igen. 

    "Så det här är min bästa vän, people. Spencer är hennes namn och det finns ingen som är så gryn som henne" 

   "Ehm... let me disagree!" utbrast Chaz från den andra fåtöljen, jag såg upp på honom och himlade med ögonen. Jag reste mig från bredvid Spencer och satte med på armstödet till Chaz fåtöljen.

   "Chaz allesammans, som tydligen tycker han är grymmast här utav oss alla" sa jag och fnös. "du har fel" fortsatte jag och såg på Chaz som skrattade. Jag log mot honom innan jag reste mig och slog mig ner i Justins knä, hans armar slingrade sig genast runt min midja. Hans huvud lades vid min hals innan han drog in ett djupt andetag. 

   "Och så har vi en trött Justin med oss, är du sömnig?" jag kände hur han nickade, jag log och smekte honom försiktigt med handen över hans kind. Kommentarerna blev genast helgalna vid synen av Justin och massa olika kärleksförklaringar kom inrullandes. Jag log roat medan jag läste, lika många avundsjuka och otrevliga kommentarer fanns som söta och stöttande. Olika förfrågningar ramlade in men den som fångade mitt intresse var en speciell. 

 

   "Snälla gör "My Boyfriend Does My Makeup Tag", snälla!" 

 

   Jag tänkte genom förslaget och leendet växte sig bredare på mina läppar, jag sneglade på Justin innan jag fnittrade lågt. 

   ”Justin...” sa jag och ryckte lite på axeln för att fånga hans uppmärksamhet. 

   ”Ja?” frågade han och lyfte på huvudet. Jag pekade på kommentaren som snart försvann då det fylldes på med nya, men till min lycka började fler och fler vädja till oss. Justin skrattade. 

   ”Vill du... att jag?” frågade han och såg roat på mig. Jag nickade häftigt, han öppnade munnen för att svara men jag avbröt honom fort. 

   ”Nej, du har faktiskt inget val” sa jag och reste mig och samtidigt grep tag i hans handled medan jag fortfarande hade ett fast tag om datorn. 

   ”Vart ska ni?” frågade Ryan som var tillbaka från badrummet, jag såg ner på honom från trappan. 

   ”Följ med så får ni se” sa jag och drog med Justin bort mot mitt rum. 

   ”Njaaaaaa” svarade Ryan och drog ut på ordet, jag himlade genast med ögonen då jag visste att han missförstått hela situationen.

   ”Nej, inget sådant. Kom bara” skyndade jag mig att säga och ställde ner datorn så den filmade den målade väggen och inte hela rummet. Lite privatliv ska man ju ha. 

 

En kvart senare satt vi tillsammans på golvet med allt mitt smink bredvid oss. Justin såg med stora ögon runt på alla sorters penslar, ögonskuggepaletter osv. Chaz och Ryan såg lika förskräckt och förvånat på allt smink som låg på golvet medan Spencer endast blickade roat mot oss då hon visste vad som förväntades utav Justin. 

   ”Så är du redo?” frågade jag med ett snett leende medan jag såg på Justin, han drog in ett djupt andetag medan han såg på allt och släppte nervöst skrattande ut andetaget. 

   ”Nej” svarade han sedan. Jag skrattade åt honom. ”vad är allt det här ens? Jag förstår inte hur du kan ha såhär mycket grejer asså... det enda jag känner igen är det här” sa han och sträckte sig efter puder dosan. ”det här kastar dem i ansiktet på mig när jag ska vara med i tv” jag skrattade lågt åt honom. 

   ”Jaha, men det är väl bara att sätta igång. Jag vet nog inte ens vart jag ska börja” han såg runt bland de olika produkterna innan han tog upp en foundationflaska. ”amen det här låter bekant” mumlade han. ”foundation" läste han högt. "hur...”

   Han skruvade av locket innan han snurrade och vred på den för att se hur det var meningen att han skulle fortsätta. ”jag förstår inte... ska jag... aja, skitsamma. Vi kör bara” jag la handen över munnen för att inte skratta högt. ”ska man använda en borste?” frågade han. 

   ”Jag kan inte ge dig några anvisningar” svarade jag och han suckade. Han skakade sedan på huvudet och hällde ut lite foundation i handflatan, han sneglade på mig och vi skrattade. ”vänta, vänta. Jag måste få sätta upp håret innan du börjar” protesterade jag och sträckte mig efter en tofs, jag drog ihop håret och satte upp det i en knut på huvudet. ”okej så, jag är redo” 

   Jag rynkade ihop ansiktet när Justin valde att smeta ut all foundation som solkräm i ansiktet på mig, jag frustade till när jag kunde andas igen och han såg till att all hud täcktes. Han granskade sedan mitt ansikte och skrattade. 

   ”Euk, det är överallt på mina händer” mumlade han och såg ner på sina handflator. Jag fnittrade roat åt honom medan jag vände och vred på huvudet för att visa mitt ansikte för alla tittarna, kommentar efter kommentar ramlade in som skrattade hur Justin inte alls förstod hur man skulle ta sig till. Justin fortsatte därefter med att pudra mitt ansikte, borsten flög överallt i mitt ansikte och jag knep hårt ihop ögonen. Herregud hur kommer detta sluta, tänkte jag för mig själv. 

   ”Ska vi ge dig lite färg” sa han sedan och tog upp en ögonskuggepalett och öppnade locket. ”shit” 

   ”Det här behöver man ju i alla fall en borste till” mumlade han sedan och tog upp en smal pensel, till min förvåning började han pensla en rosa färg på mina kinder och inte på ögonlocken som jag trodde han skulle. Han måste ha sett mina uppspärrade ögon för att stelnade till för ett ögonblick.

   ”Vad?” utbrast han men jag knep ihop läpparna och skakade på huvudet medan jag försökte hindra skrattet som ville slippa mellan mina läppar. Han återgick då att placera ögonskugga på mina kinder som rouge. När han var klar la han ner paletten på golvet igen och tog upp liquid eyeliner, han skruvade av korken och såg på spetsen med rynkade pannan. Han såg sedan på mitt ansikte och jag insåg att han överlade med sig själv vart i mitt ansikte han skulle sätta detta. 

   ”Ögonbrynen? Whatever” mumlade han innan han grep tag om mitt ansikte för att sedan lägga liquid eyeliner på mina ögonbryn. Jag hörde hur Spencer småfnittrade borta från sin plats och jag skickade henne en aning panikslagen blick. När Justin var klar hade jag två kolsvarta ögonbryn som inte alls följde den formen jag brukade ha, Justin granskade mig för en stund innan han brast ut i skratt. 

   ”Vi går vidare” sa han och höll upp händerna. ”till ögonen” han grep tag i en annan ögonskuggepalett och valde en färg som han sedan lade på mitt ögonlock, sminkningen liknade något jag gjorde när jag var runt 11 då man valde att lägga ögonskugga nästan enda upp till ögonbrynet. Han tog sedan upp en kajal penna för att rama in mitt öga, kan ju säga att den linjen gick långt ifrån sin normala plats. Jag fick mer som en stor svart, bred rand runt ögonen. 

   ”Vänta, ska du ha sådana här?” utbrast han sedan och tog upp lösögonfransarna, fem minuter senare satt fransarna på sned påklistrade på mina ögonlock. 

   ”Herregud...” mumlade jag för mig själv. Jag fick kämpa med allt jag hade för att inte skratta när han valde att sätta ögonskugge bas på min läppar, dock kan jag förstå att han misstog den för ett läppglans då produkten så nästan den samma ut. 

   ”Så, är det klart nu eller?” frågade han och slog ihop händerna. 

   ”Du bestämmer, känner du dig klar?” kontrade jag och såg på honom, han lät blicken svepa över mitt ansikte innan han tillslut nickade.

   ”Okej, allesammans så detta blev Justin... mästerverk tillslut ut” sa jag och lutade mig närmre skärmen för att alla skulle kunna få se hans verk. Jag hörde hur han skrattade i bakgrunden. 

   ”För det första” sa jag och såg på honom. ”du satte liquid eyeliner på mina ögonbryn” han tryckte knytnäven mot munnen för att hindra skrattet. ”du ska normalt sätta det på ögonlocket och så kan du göra en liten vinge också om du vill. Sedan hade du ögonskugga på mina kinder och på mina läppar har jag nu något som du också använder på ögonlocken för att få ögonskuggan att hålla sig på plats längre” Justin skrattade nu så mycket att han låg ner på golvet, killarna skrattade lika mycket borta från sängen. ”men bra jobbat” sa jag och klappade på hans höft. 

   ”Jag tycker du blev riktigt het” sa han och reste sig från golvet. Jag flinade mot honom innan han pressade en kyss mot min kind. 

 


 

tycker det är grymt roligt att se killar försöka sminka en tjej när de absolut inte har någon aning om vad de håller på med. xD har velat skriva den här händelsen enda sedan jag började skriva på den här novellen då hon tycker om att sminka och hålla på. =) hoppas ni fann det underhållande. 

det kommer komma ungefär 1 eller 2 kapitel till som fortsätter vara kanske underhållande o mysiga innan annat slår till. 

VAD TYCKS HJÄRTEGULL!? KOMMENTERA! DET BETYDER ALLT ATT HÖRA ER ÅSIKTER! ♥ 


61 - I Know You're Lying

PREVIOUS:    ”Nej, jag vill inte veta längre!” sa han högt och höll upp handen framför Ryan för att stoppa honom från att gå längre in på samtalsämnet. Till min lycka kom Penny lägligt tillbaka från hallen med pizzorna i famnen. Hon la dem på bordet och såg sedan upp på oss. 

   ”Okej, vad hände just? Varför ser ni så konstiga ut?” frågade hon och la armarna i kors. 

   ”Inget” svarade vi alla samtidigt.

 


 

Fredag, 24:e Maj. 

”Varför är du så glad då?” 

   "Därför Justin kommer och bor i Stratford innan han åker iväg på sin promo tour och Spencer ska komma och bo hos mig över helgen. Ska bli skönt med lite sällskap utav de kvinnliga könet som omväxling, känner att det behövs" svarade jag och log brett mot killarna. 

"va!? Vad säger du? Räcker inte vi till längre eller?" utbrast Ryan och tog sig om bröstet medan han låtsades se förolämpad ut. 

"tyvärr killar" Chaz skrattade bara. 

"du kan säga vad du vill, jag vet att du ljuger" sa han och la armen om mina axlar. Jag himlade med ögonen men log tillbaka. 

”när kommer hon då?” jag hissade upp ryggsäcken på ryggen igen efter att fått på mig jackan, Ryan knuffade upp den stora skoldörren innan han kastade en blick bak mot mig. 

”runt 6 ikväll” svarade jag honom och fick en nick till svar. 

”hej, där är ju min favoritkille!” utbrast jag när jag fick syn på Bubble som genast fick fart på benen vid både synen och vid mitt utrop. Han var snart framme hos mig och viftade häftigt med svansen och klättrade på mina ben. 

”hej på dig också! Ja, jag har saknat dig också. Ja, det har jag!” 

”herregud, du låter ju som en invalid när du pratar sådär” sa Chaz med armarna i kors, jag gav honom en bister blick innan vi började gå hemåt. Vinden dansade med mitt utsläppta hår och solen sken högt på himlen. Jag la handen över munnen när en gäsp slapp ur min mun, ögonen tårades och jag hängde trött med huvudet

”åh, vad trött jag är” mumlade jag och skakade sedan på huvudet för att vakna till liv innan jag slog mig på kinderna för att få bättre effekt. Chaz skickade mig en sned blick som jag ignorerade. 

 

*

  

Jag skrattade så tårarna rann i ansiktet på mig. ”ohhh... m-my... go-god!” stammade jag fram medan jag tog mig om magen och nästan skrek utav skratt. Spencer låg över matbordet med ansiktet mot bordsskivan medan hon skrattade minst lika mycket.

”n-n-noshö-hörningen... ah!” med det gled hon ner från bordet och ner i golvet. Jag hoppade på stället och slängde bak huvudet när det blev för mycket för mig att hålla inombords. Jag hade inte skrattat såhär mycket på hur länge som helst och det kändes härligt, att få skratta helhjärtat igen. 

”wow, vad har hänt här inne?” jag vände mig mot dörröppningen för att se Justin, Chaz och Ryan stående alla som ett frågetecken till scenen framför dem. Jag stapplade fram till dem och sträckte ut armarna mot Justin som grep tag om mina armbågar.

”du... du...” skrattandes segnade jag ner på golvet och blev liggandes. Säkert fem minuter passerade innan jag kunde sluta skratta och sätta mig upp. Chaz hade vi dem tiden tagit fram ett chokladpuddings paket vi hade stående i kylskåpet medan Ryan satt uppflugen på köksbänken, Justin kom roat fram till mig och sträckte fram handen för att erbjuda mig hjälp. Jag tog tacksamt emot den och stod snart rakt bredvid honom, innan han hann säga något hade jag slingrat armarna runt hans midja och kramade honom hårt. 

”hej” sa jag. ”ledsen att jag inte kunde välkomna dig ordentligt” Justin skrattade. 

”det gör inget” svarade han. ”dock skulle jag vilja veta vad det var som var så otroligt roligt” Spencer dök upp från golvet och skrattade till, innan hon gick fram till datorn som stod vid spisen och vinkade med fingret att han skulle komma. Fortfarande kramades gick vi i synk bort till Spencer som återigen satte på videoklippet som fick det att värka i magen utav skratt och tårarna att rinna.

 

 

 

 

Killarna skrattade inte fullt lika kraftigt som vi gjort, kanske för att deras humor uppenbarligen inte låg på en lika härlig nivå som våran gjorde men sak samma, de skrattade i alla fall. 

”så hur ser kvällen ut?” frågade Ryan. 

”mamma är på sjukhuset med Jesse, pappa är på en konferens över helgen så vi har huset för oss själva” svarade jag med ett leende. 

 

 

Med kontrollen i handen bläddrade jag genom filmer det fanns att titta på, Chaz och Ryan gjorde uttråkade eller nekande ljud vid en film som de inte vill se så det absolut inte blev den. Justin satt i mitten utav soffan med mig på sina högra sida och Spencer på den andra. Handen som inte höll i kontrollen låg sammanflätad med Justins på mitt lår. 

”åh, ’Crazy Stupid Love’!” utbrast Spencer och jag sken upp i ett leende. ”ja!”

”jag tror inte jag har sett den” kommenterade Justin lågt, Spencer vände sig genast mot honom för att ge honom en ”vad-är-du-seriös?” blick. 

"now when you just opened your mouth, Penny started to doubt if she wanted to have sex with you" sa Spencer, genast förstod jag vad hon gjorde och fnittrade lågt. Något som varken Justin, Chaz eller Ryan gjorde. 

”va?” frågade Justin förvirrat. 

"I miss my wife" kontrade jag och spelade med Spencer. 

”we heard ya crying in the bathroom, we thought it was cancer!” utbrast hon följt utav ett låtsas garv. 

”nah, it was just my relationship!” 

”you gotta take control over your manhood pal” Justin ryckte till när han fick ett slag på axeln utav Spencer. 

”are you really not gonna tell me what you do?” frågade jag och slog ut med armarna.

”BORING!” 

”I wanna show you off to my ex wife and make her really jealous” 

”I’m a little worried you got STD” Spencer såg beklagande på Justin som såg något nervöst och förvirrat mellan oss båda medan vi fortsatte citera repliker från filmen. 

”in what world honey, no please turn away” fortsatte jag och la ett finger vid Justin haka och vände hans ansikte mot Spencer istället. 

”you should be studying the gentle curve of his cock” Justins ögon vidgades till säkert dubbelstorlek vid Spencers mening. 

”like old parents...” la jag till ledsamt. 

”asshole, as in a man who never calls back or uses honesty to get them in bed but is as full of shit as the rest of them!” 

”asshole, as in someone who allows a women to go downtown for 45 minutes because he is nervous!” 

”now I have slept with 9 different women, god!” Spencer la handen för bröstet medan hon låtsades se förfärad ut. 

”no, I’m sexy. I radiate sexy” utbrast jag och fångade Justin uppmärksamhet. 

”can you take of your shirt? Please, I can’t stop thinking!” 

Jag höjde Justin tröja. ”fuck! It’s like your photoshoped!” gnällde jag för att sedan släppa tröjkanten igen. 

”break up, right now!” utbrast Spencer högt. ”no!? Then I will MESS YOU UP!” 

”oh my god, what are you grabbing?” 

”and finally, my son’s graduation speech sucks” 

”och de var de alldeles för fina citaten från den alldeles för roliga filmen ‘Crazy Stupid Love’” sa jag och tittade roat på Justin som såg ut som ett litet barn i mataffären som tappat bort sin mamma. 

”amen vad bra då, då behöver vi ju inte se den eftersom ni i stort sett spelade upp hela filmen för oss!” utbrast Ryan och jag himlade endast med ögonen åt honom. 

”åh, vad bitter du är!” nu var det Ryans tur att himla med ögonen. 

”jag tycker vi ser på den här” sa jag och klickade en neråt för att sedan ’Never Say Never’ skulle täcka skärmen. Alla skrattade medan Justin endast drog roat på munnen. 

 


 

ett kort litet mellankapitel, kommer vara några mysiga framöver innan allt landar likt en bomb. =) 

vad tycks? KOMMENTERA! ♥ 

 

hahahah, såg videoklippet i kapitlet idag på tumblr. trodde jag skulle seriöst dö av garv. tårarna rann o mina vänner trodde jag blivit galen... xD hoppas ni finner det roligt annars har jag väl bara unik humor. xP 

citaten från filmen kanske gjorde er förvirrade men såg den för ett tag sedan o fann de hur rolig som helst. xD fick bara en impuls o ville ha med det. hahahhah.

 

vill inte tjata på något vis men ni borde följa på instagram då ni oftar kan få uppdateringar om vad som händer, om kapitlet kommer upp eller om jag har förhinder. kramis. (juustanordinarygiirl <--- instagram)


Tidigare inlägg Nyare inlägg