Trust Issues - Kapitel 6
”Hannah, det är-” hörde jag Justin säga innan han kom med snabba steg in i rummet där jag stod framför spegeln, han stelnade till mitt i steget och stirrade på min kropp i någon sekund innan han vände sig om och slog handen över ögonen. Jag såg förvirrat på honom.
”ehm… det är… ehm… mat” sa han sedan.
Justins Perspektiv.
Jag gick genom korridoren för att hämta Hannah, jag såg hur badrumsdörren var öppen och att det lös inifrån.
”Hannah, det är-” började jag säga medan jag klev in genom dörröppningen, jag stelnade till utav synen av Hannah som stod bar upptill framför spegeln. Min blick gick över hennes blå mage och rygg och sedan över hennes röda märken runt ryggen och fram till brösten. Jag vände mig fort om och satte handen över ögonen.
”ehm… det är… ehm… mat” sa jag obekvämt och jag hörde hur hon fnissade.
”vad gör du?” frågade hon sedan. Jag rynkade pannan i förbryllelse.
”du står halv naken” svarade jag som om svaret vore uppenbart, vilket det också var.
”och?” frågade hon.
”ja, det under din tröja är privat och inte för mig att se eller röra” svarade jag och tog ner handen men stod fortfarande med ryggen mot henne. Jag fick inget svar av henne utan hörde hur plagg från golvet lyftes.
"det är definitivt första gången jag hör någon säga så" hörde jag henne mumla. "du kan titta nu" jag vände mig mot henne och såg att hon hade tagit på sig munkjackan med hade bh:n i handen. Hennes blick var riktad mot mig och hon såg fundersamt på mig.
"du är annorlunda än andra killar" sa hon tillslut. Andra killar?
"vad har du varit med om?" frågade jag försiktigt men sorgset. Hon suckade och jag kunde se hur det smärtade av minnena. "du måste inte berätta" sa jag fort när jag såg smärtan i hennes ögon men hon skakade på huvudet.
"gör inget, du förtjänar att få veta efter allt du har gjort för mig antar jag" viskade hon tyst med tårar i ögonen. Vi satte oss på golvet och jag glömde allt om middagen, hon lutade sig mot badkaret och jag mot byrån.
"när jag var runt 10 år dog min mamma i en bilolycka och jag blev kvar med Mark, min pappa. I vanliga förhållanden hade det funkat jätte bra, men eftersom Mark hatade mig sedan minuten jag föddes så kan du ju själv lista ut att vi inte hade den bästa relationen" började hon och tittade på mig.
"den första veckan efter mammas begravning var Mark som en ängel mot mig. Men det förändrades snart... en kväll, då jag var 11 och ett halvt kanske, så kom han hem lika full och otrevlig som vanligt. Jag försökte som vanligt hålla mig undan eller göra exakt som han sa för att han inte skulle slå mig, som han hade börjat göra sedan en tid tillbaka.
"men när jag serverade honom dricka så klappade han till min rumpa, som han aldrig hade gjort för, i förvåning tappade jag glaset i marken och det gick bitar. Mark blev fly förbannad och grep tag i mig, släpade in mig i hans sovrum. Den kvällen våldtog han mig för första gången..." sa hon och jag stirrade förskräckt på henne, några tårar rann nerför hennes kinder.
"...that night he raped me for the first time..."
"så gång på gång när han kom hem full så inte bara slog mig utan våldtog mig brutalt. När mina lärare sedan i skolan började märka de stora blåmärkena och att jag inte kunde gå normalt, ringde de hem till oss för att prata med Mark om situationen. Men hans svar på det blev att han drog ur mig ur skolan och låste in mig på ett rum, då hade jag varit lite över 12 år" sa hon och svalde, jag satt spänd och väntade på att hon skulle fortsatta. Jag misstänkte att hennes livshistoria precis skulle ta sin vändning åt det ännu sämre hållet. Hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte.
"han låste in mig i rummet och förgrep sig på mig när han kände för det. Tidigt på morgonen, sent på kvällen, när som helst. Men tillslut var det inte bara han som våldgästade mig. Andra män, alla slags män, blev insläppta och Mark yttrade orden som hemsöker mig. "gör vad du vill", till en början kämpade jag emot, skrek och klöste med det slutade bara i att jag fick en massa stryk. Så jag slutade och låg istället stilla och lät dem hålla på"
"vilket år och månad är det?" frågade hon helt plötsligt, jag var så inne i hennes berättelse att det tog ett tag innan jag hade ett svar.
"det är 2011, september månad" svarade jag.
"då har jag redan fyllt år. Jag föddes 6:e juli 1995. I fyra år höll Mark mig inlåst i olika rum" sa Hannah och hennes blick blev ofokuserad. En tår rann nerför hennes kind och jag såg medlidande på henne. Hur kan någon ha blivit behandlad så? Hur kan någon behandla någon så? Jag ställde mig upp och sträckte fram min hand mot henne, hon tog tveksamt tag i den. Jag drog upp henne på fötterna.
"kommer du ihåg vad en kram är?" frågade jag henne.
"jag brukade få sådana från min mamma" svarade hon svagt och ännu en tår rann nerför hennes kind.
"får jag lov att ge dig en?" frågade jag och såg in i hennes ögon, som var blanka av tårarna och sken vackert av lysrören. Hon såg länge på mig innan hon nickade svagt och en aning osäkert.
Hannahs Perspektiv.
"får jag lov att ge dig en?" frågade Justin och såg in i mina ögon. Jag granskade hans hasselnötsbruna ögon efter en glimt av lögn eller ondska. Men det enda jag såg var uppriktighet, vänlighet och värme. Jag nickade svagt, han omfamnade mig mjukt och jag la mina armar löst runt hans överkropp. Det kändes skönt och tryggt att krama honom, jag hade alltid älskat mammas kramar som var fyllda av värme och kärlek.
Jag suckade uppgivet och släppte taget, jag kramade honom hårt och grät mot hans axel och jag kunde känna hur hans armar spändes runt mig. Jag andades djupt ut och in, jag drog in doften av honom och han luktade lika gott som sin mamma. Där stod jag och kramade en kille som jag hade känt i någon dag och på något sätt hade jag redan skapat någon slags tillit till honom.
Jag trodde faktiskt att Justin aldrig skulle skada mig, han var vänlig. Jag såg hur han behandlade sin mamma och det var inte otrevligt eller elakt utan han behandlade henne med kärlek och respekt. Vilket jag respekterade mer än något annat hos en kille, man kan bedöma en killes kvalité genom att se hur han behandlar sin mamma eller flickvän eller tjej kompis. Om han behandlar henne bra är även han en bra kille.
"vad gör-" hörde jag någon säga men avbröt sig mitt i meningen. Jag såg upp och såg Snövit stå i dörröppningen, jag släppte Justin och tittade på henne. "vad gör ni!? Varför tar det sådan tid? Och varför har du din bh i handen?" frågade hon sedan och såg på min hand.
"han ville se på mina bröst, han har ju tydligen inte tillgång till dina. Borde släppa lite på tyglarna, Snövit" sa jag och lämnade badrummet, jag gav Justin ett leende och jag såg hur han såg chockat och en aning anklagande på mig. Jag hade kommit en bit bort i korridoren på väg tillbaka mot mitt rum när jag hör Snövits arga röst.
"JUSTIN!" jag log lyckligt och gick in i rummet.
”det där var inte snällt” sa Justin när han kom in i rummet drygt en timme senare. Jag rullade halvt runt i sängen för att se honom ståendes i dörröppningen, lutad mot dörrkarmen med armarna i kors över bröstet. Han såg menande på mig och jag fick bita mig på insidan av kinden för att inte flina roat.
”vem har sagt att jag är snäll?” frågade jag och höjde på ögonbrynet.
”det där gjorde henne riktigt upprörd och det slutade med att hon åkte” sa han och jag flinade roat.
”klarar inte Snövit lite konkurrens?” frågade jag roat. Justin skrattade från dörröppningen och gick fram till sängen, han satte sig på sängkanten och jag såg nyfiket på honom. Han var väldigt söt när han skrattade, tänkte jag och rynkade pannan. Va? Vad säger du? Söt? Ursäkta?
Jag skakade på huvudet och såg upp på Justin, som hade vänt blicken mot mig och tittade frågande på mig.
”vad tänkte du just på?” frågade han.
”Snövit” svarade jag. Han skrattade igen och jag log.
Justins Perspektiv.
Vi satt där i någon timme och pratade, lite om henne, mest om mig. Jag fick henne att le många gånger, till och med att skratta och jag kunde inte hjälpa att le varje gång hon sken upp i ett leende. Hennes leende var vackert likt en ängels och hennes ögon fick en helt annat lyster när hon log.
”nej, Justin. Dags att sova, det är en dag imorgon också” sa mamma när hon kom in genom dörren. Jag vände blicken mot henne och log.
”jag kommer alldeles strax” svarade jag vänligt och vände huvudet mot Hannah igen, som såg nästan fascinerat på mig. ”vad?” frågade jag förvirrat.
”jag gillar hur du behandlar din mamma bara, jag beundrar det” svarade hon frånvarande och fortsatte se på mig. Jag skrattade till.
”för mig faller det naturligt att vara vänlig mot min mamma, hon är min favorit tjej och hon kommer alltid ställa upp för mig. Sådana tjejer måste man behandla med respekt och inte kasta dem i soptunnan som en gammal näsduk” svarade jag och hon skrattade åt min jämförelse.
”och just därför beundrar jag dig. För mig är mammor nästan heliga” svarade hon och jag log mot henne.
†
Jag vaknade utav att mamma talade lågt med mig och skakade mig löst, jag slog upp ögonen och hon log mot mig. ”dags att vakna gubben” sa hon och jag stönade. Jag hörde hur hon skrattade svagt.
”jag kommer” svarade jag svagt. Jag tog på mig nya kläder och gick sedan ner till köket, där mamma och Kenny satt. ”är Hannah vaken?” frågade jag.
”jag vet inte. Jag tänkte att du kunde väcka henne” svarade mamma, jag nickade och gick bort mot hennes rum. Jag öppnade dörren och möttes av ett mörkt rum, jag tände lampan och log.
"upp och hoppa sömntuta” sa jag glatt. Jag såg bort mot sängen och möttes av något helt annat än vad jag förväntade mig.
Trust Issues - Kapitel 5
”är ni klara?” frågade hon vänligt och såg varmt på oss. Jag log stort mot henne.
En mamma, tänkte jag och gillade henne redan. Justin öppnade dörren och möttes av en stor, mörk man. Jag stirrade förskräckt på honom. Han log vänligt mot mig men blev sedan lite osäker.
”är du säker på att hon klarar det? Det är en massa paparazzis där ute” hörde jag mannen säga till Justin.
Paparazzis, vad är en paparazzi?
Bara några minuter senare fick jag den frågan besvarad. Ett tiotal män med kameror kom springande med oss, jag skrek till i panik och vände tvärt och sprang in i huset igen. Jag klängde mig fast vid en stol i köket och andades djupt in och ut. Justin och Pattie kom in i köket.
”men gumman, de kommer inte skada dig” försäkrade Pattie försiktigt.
”alla män skadar, det finns inga undantag!” jag skakade häftigt huvudet fram och tillbaka.
Pattie sågvarmt på mig. ”det finns undantag, hjärtat”
Med Patties hjälp kom jag efter många om och men in i bilen och jag klängde mig fast vid hennes arm. Därinne satt redan Snövit och den mörka mannen och till min fasa så satt det två andra män där också. En med mörkt hår och glatt ansikte, den andra med också brunt hår och skägg i ansiktet. De log vänligt mot mig men lät mig annars vara, vilket jag var evigt tacksam för.
De andra satt och pratade glatt i bilen medan jag satt tyst och såg på omgivningen som svischade förbi utanför fönstret. Bilen stannade och de andra klev ur, jag gick försiktigt ut efter och med snabba steg följde jag efter Pattie in i en stor byggnad. Vi möttes av en kvinna med ett stor leende och papper i famnen. Jag såg misstänksamt mot kvinnan och tyckte hennes leende såg lite stelt ut. Vi visades till ett rum som det stod studio A på, den mörka mannen öppnade och vi andra följde med in.
”hey!” hörde jag någon utbrista.
”tjena!” hörde jag Justin svara och vi bemöttes utav ett ganska litet rum. Det hade bord, stolar, tusentals knappar, ett stort fönster in till ett annat rum där det stod ett stativ för papper och en mick som hängde nerifrån taket. Vad var det här för rum?
Jag såg mig förvirrat omkring och mannen som hade hälsat när vi kom in satt i en stol framför knapparna, sedan var det en annan man som stod med en stor kamera. Jag stirrade på dem båda.
”det här är Hannah” sa Justin sedan och jag vände min blick mot honom. Jag hälsade inte, männen kanske skulle kidnappa mig om jag visade att jag var svag och vänlig.
”ehm… ja” sa Justin och kliade sig i nacken. ”när skulle Usher komma hit?” frågade han sedan för att byta ämne.
”han kommer om några timmar” svarade mannen i stolen, fortfarande med blicken på mig. Jag kände mig obekväm och tittade ner i golvet.
†
Justin hade många gånger - fler än jag kunde räkna kändes det som - varit inne i det andra rummet med micken och gjort olika ljud. Han hade även sjungit en bit, jag hade fascinerat stirrat på honom genom glaset och utan att jag själv hade märkt det hade jag sakta börjat gå fram mot glaset. När jag var framme vid glaset hade Justin slutat sjunga och fått syn mig innan han gett mig ett leende. Jag kände hur det hettade i ansikte och jag höjde förvirrat upp händer och la dem på mina kinder och kände hur de hade blivit varmare.
”Pattie, det är något fel på mig!” hade jag panikslaget sagt och sprungit fram till henne.
Hon skrattade svagt. ”det är inget fel på dig, gumman. Du rodnar bara”
”rodnar? Varför?” frågade jag och försökte riva bort hettan, Pattie tog tag i mina händer och sänkte dem.
”man rodnar när man blir generad över något. T.ex. en pinsam situation eller när man blir rörd” sa Pattie försiktigt. ”men oftast så brukar man rodna när man får ett leende av någon speciell” la hon till och jag såg oförstående på henne. Jag hade sedan suttit förvirrad och gnuggat mina kinder, rodnad…
†
”hej, du måste vara Hannah. Tre-” hälsade en mörk man som jag hade stött på ute i korridoren på jakt efter Pattie som hade försvunnit. Jag hade förvirrat gått omkring och sedan gått in i den här mannen, han hade granskat mig och sedan verkade något ha klarna för honom och han yttrade dem där orden.
Men jag hade avbrutit honom med att i stort sett skrikit som hans ord hade drunknat i och jag hade sprungit därifrån i hopp om att jag sprang mot rummet. Jag kastade blickar bakom ryggen många gånger och varje gång var han bakom mig, till min lycka kom ”Studio A” inom synhåll och jag ryckte upp dörren.
Jag svepte med blicken över rummet för att hitta Pattie, men till min förskräckelse satt inte Pattie därinne. Så nästa person på min tillits lista var Justin, som stod vid ett piano och gjorde fina ljud. Han såg upp när dörren öppnades och han log snett mot mig innan han såg mitt ansiktesuttryck och han såg istället oförstående och oroligt på mig.
Panikslaget och med andan i halsen gick jag med snabba steg mot honom och jag var noga med att gå stora omvägar förbi dem andra männen. Jag kom fram till honom och jag gömde mig fort bakom hans rygg.
”låt honom inte ta mig, snälla! Jag vill inte! snälla!” sa jag och in genom dörren kom mannen med ett roat ansiktsuttryck och jag kved till.
Justins Perspektiv.
Jag stod vid det lilla pianot och la till toner till en utav jullåtarna. Albumet artade sig och jag kände hur jag var väldigt nöjd med det hela, speciellt över alla artister som kunde vara med och samarbeta.
Jag var helt inne i pianot men såg upp när dörren smällde igen och jag fick se Hannah komma in. Jag log vänligt mot henne men hon hade stora, uppspärrade ögon och jag såg förvirrat på henne. Hon gick genom rummet och jag såg att hon var noga med att runda Kenny och Alfredo med stora avstånd. Hon kom fram till mig och gömde sig bakom min rygg.
”låt honom inte ta mig, snälla! Jag vill inte! snälla!” sa hon stressat. Precis efter kom Usher in genom dörren med ett roat ansiktsuttryck och jag hörde hur Hannah kved till. Jag lät blicken pendla mellan Usher och Hannah. Var det här ”honom”?
Jag skrattade till och Hannah såg förkrossat och förvirrat på mig.
”Hannah, det här är Usher och han är inte här för att hämta dig” förklarade jag lugnt och hon såg oförstående på mig. Usher skrattade borta från dörren.
”så det var därför hon skrek” mumlade han och resten av grabbarna stämde in i skrattet. Jag gick fram och hälsade på honom och Hannah stod nervöst kvar och trampade på stället.
”Usher är jätte snäll och han kommer inte skada dig” sa jag sedan och gick tillbaka till henne, jag fick ögonkontakt med henne och hennes grönblåa ögon tittade tillbaka mot mig. Jag såg uppriktigt in i hennes ögon och kom på mig själv med att beundra dem. Jag slet min blick från dem och gav henne ett litet leende, men hon stod spänt kvar bredvid mig och jag vände mig tillbaka till pianot.
Hela dagen hade vi spelat in till ”Christmas Song” och vi hade ändrat fram och tillbaka. Hannah hade sedan länge tillbaka på dagen placerat sig på en stol i ett hörn och har inte rört sig från stolen sedan dess. Jag kände hur hennes blick följde mig och jag såg på henne ibland för att ge henne ett lugnande leende.
Vi åkte sedan senare på kvällen hem igen med bilen och jag satt trött med Selenas hand i min. Hannah satt och blickade ut genom bilfönstret och följde varje liten grej med blicken, jag kom på mig själv att även nu beundra hennes ögon, hennes hår, hennes ansiktsuttryck och vände fort bort blicken.
Vi kom fram och till min lycka var det inga paparazzis som stod och väntade. Lugnt gick vi in i det tysta huset och tände upp, mamma gick in i köket för att börja med middag och Hannah försvann inom synhåll. Jag gick för att försäkra mig om att hon inte hade gått in i badrummet men hittade henne i sängen där hon hade kollapsat.
”trött?” frågade jag. Hon lyfte på huvudet och såg på mig.
”lättare dagar får man leta efter” sa hon och jag skrattade.
”det är nog mat snart så om du kommer till köket om en halvtimme kanske” sa jag och jag såg hur hon nickade.
Hannahs Perspektiv.
Justin lämnade rummet och jag låg kvar i sängen, sedan reste jag mig upp och råkade stötta till sänggaveln vid fötterna i processen. Jag kved till av den plötsliga smärtan och drog upp tröjan, under såg jag stora lila blåmärken som pryde min mage och sida. Jag gick bort till badrummet för att se mig i spegeln.
Jag gick in i rummet och tände, rummet lyste upp och jag granskade mitt ansikte i spegeln. Jag var renare i ansiktet än vad jag hade varit på många år skulle jag tro. Jag stod och granskade blåmärket vid mitt öga som nästan hade försvunnit, uppe vid min panna satt det trådar och Justin hade förklarat att en doktor hade behövt sy mitt sår.
Jag snurrade runt och granskade mitt hår som var trassligt och långt, jag suckade när jag försökte dra fingrarna genom det. Jag gjorde som många andra gånger, gav upp och lät det vara istället. Sedan struntade jag i mitt ansikte och tog istället av mig munkjackan och granskade min överkropp i spegeln. Min mage var som sagt pryd med blåmärken och rivsår, jag snurrade halvt runt och granskade min rygg. Även där hade jag blåmärken och de flesta var avlånga. Kofoten, tänkte jag.
Jag såg upp över bröstet för att se om det var några märken där men inget såg annorlunda ut. Min bh som hade blivit för liten sedan ett år tillbaka tryckte upp mina bröst som vanligt och jag kunde se att min hud var irriterad vid bh banden. Jag sträckte runt armarna och knäppte upp den, jag släppte den till golvet och granskade huden på sidorna och ryggen. Märkena efter bh satt djupt och var röda och blåa på en del ställen, jag såg bekymrat på mig själv i spegeln. Jag såg sedan ner på mina ben, även dem hade blåmärken och rivsår.
”Hannah, det är-” hörde jag Justin säga innan han kom med snabba steg in i rummet där jag stod framför spegeln, han stelnade till mitt i steget och stirrade på min kropp i någon sekund innan han vände sig om och slog handen över ögonen. Jag såg förvirrat på honom.
”ehm… det är… ehm… mat” sa han sedan.
haha, oj. liten naken chock där på slutet. :P
vad tror ni händer nu när Justin har kommit in? hur reagerar Hannah? vad tycks? Kommentera! :)
Trust Issues - Kapitel 4
”vem har sagt att jag ville bli räddad? Varför bryr du dig?” frågade jag.
”för-” började han men jag avbröt honom lika fort.
”för att du vill ha det varenda kille vill ha på denna jord...” sa jag argt och äcklat.
Han såg förvirrat på mig. ”sex”
Justins Perspektiv.
”för att du vill ha det varenda kille vill ha på denna jord...” fräste hon argt med en äcklad bak ton. Jag såg förvirrat på henne, vad babblade hon om?
”sex” svarade hon sedan kort, jag såg chockerat på henne och hon stirrade stint tillbaka in i mina ögon. Ryan borta vid dörren började skratta.
”tror… d-du… han...” sa han men fick inte fram mer och jag kunde inte hjälpa att det ryckte lite i mungiporna.
”ursäkta!?” frågade Selena med en bitchig ton, Hannah vände långsamt huvudet mot henne och hennes blick granskade Selena uppifrån och ner. Jag kunde se hur Selenas utseende inte imponerade på henne ett dugg.
”ja, Snövit. Sex” svarade hon och jag kunde inte hjälpa det utan flinade men försökte dölja det genom att se ner i golvet. ”någonsin haft det?” frågade hon sedan med ena ögonbrynet uppe. Selena stod ordlös och öppnade munnen gång på gång men inga ord kom ut.
”trodde väl inte det... Snövit” sa hon och vände sin blick mot mig igen. Jag såg på henne och hon tittade frågande på mig.
”nej, vännen. Jag vill inte ha… sex… med dig” sa jag och flinade smått.
”om det inte är sex, vad vill du ha från mig då?” sa hon. ”avsugning?” Jag skrattade till och kände hur allt blev väldigt obekvämt och pinsamt.
”eh… nej, tack” sa jag.
"ehm... no, thank you"
†
”tänker du verkligen tvinga mig att stanna här!?” skrek hon inifrån rummet. Vi hade efter lite kämpande fått hennes handleder omplåstrade och tillbaka in i hennes rum. För att hon inte skulle komma till mer skada hade vi även låst dörren om henne, bara för säkerhetskull för tillfället. Något hon inte alls var glad över.
”japp, det är för ditt eget bästa” svarade jag genom dörren med ett flin på läpparna.
”du känner inte mig!” skrek hon frustrerat och hon bankade en gång på dörren.
”nej, det stämmer. Men jag skulle gärna vilja” svarade jag och satte mig ner på golvet bredvid dörren.
”VEM ÄR DU!?” skrek hon tillbaka och jag skrattade lågt.
”jag heter Justin Bieber och du?” frågade jag vänligt och jag kunde höra hur hon muttrade något ilsket. ”nå?” frågade jag efter en stunds tystnad.
”Hannah, Hannah Davids” svarade hon uppgivet.
”trevligt att träffas Hannah” sa jag och skrattade roat.
”önskar att jag kunde säga det samma” hörde jag henne muttra och jag skrattade igen.
Hela dagen satt jag där vid dörren och småpratade med henne - Hannah, jag berättade mest om mig själv eftersom hon inte ville prata själv. ”tror du seriöst att jag ska tro på det?” frågade hon överlägset, jag hade kört hela berättlesen om uppstarten för min karriär och hon var långt ifrån troende till den historien.
”tro vad du vill, men jag är artist. Är inne på mitt andra snart tredje år” svarade jag.
Hon fnös. ”jovisst”
”som sagt, tro vad du vill” svarade jag roat. Det var ganska roligt att sitta där utanför och prata med henne, hon hade humor utan att hon själv visste om det och jag skrattade många gånger. En stund under dagen hade Selena kommit med snabba och irriterade steg mot mig i korridoren.
”ska du verkligen sitta här hela dagen?” frågade hon surt.
”jag pratar ju med-” sa jag och pekade mot dörren.
”jaja, jag vet att lilla miss självmord sitter där inne” sa hon och avbröt mig. Hon kastade sedan en glödande blick mot dörren.
”men är det inte prinsessan Snövit som har kommit för att hälsa på” sa Hannah inifrån rummet.
”varför kallar du mig Snövit!?” frågade Selena irriterat och stirrade på dörren.
”för att du är lika patetisk, ful och letar bara efter drömprinsen som Snövit. Jag gissar på att du nöjer dig med Justin för tillfället. Men så fort det kommer någon bättre så kommer du försvinna lika fort som Snövit sprang in i skogen” sa Hannah och la till en dramatisk ton i slutet av sin lilla predikan och jag fick kämpa med att inte skratta. Som jag sa, Hannah hade humor.
”det där är så inte sant!” utbrast Selena och höjde rösten.
“försök intala dig det, hjärtat” hörde jag Hannah säga uttråkat. Selena hade argt lämnat mig i korridoren och jag fortsatte prata med Hannah som om inget hade hänt. Selena borde inte ta det så hårt, Hannah skojade ju bara.
”får jag komma ut någon gång?” gnällde hon.
”så fort du inte springer till badrummet för att ta livet av dig” svarade jag lugnt. Hon stönade högt och jag fnissade till. Dagen gick mot sitt slut och jag blev tillslut tvungen att gå upp till mitt eget rum för att sova.
"godnatt Hannah" sa jag innan jag gick därifrån efter att ha satt en stol under handtaget så hon inte kunde ta sig ut.
"godnatt" hörde jag henne muttra.
Hannahs Perspektiv.
Efter att ha känt på handtaget en lång stund efter att Justin som han tydligen hette hade gått, gav jag upp och försökte sova istället. Jag la mig under det fluffiga täcket och gosade ner mitt huvud i den mysiga kudden. Efter bara några sekunder somnade jag.
†
Något strök mig försiktigt över pannan och kinden, jag rös och påmindes om mäns smekningar. Jag slog upp ögonen och skrek, en kille som tydligen hade stått lutad över mig skrek också till av förvåning. Han ryggade tillbaka och höll upp händerna i en avväpnad gest.
"jag ska inte skada dig" sa han lugnande, jag hade snabbt satt mig upp och hade pressat mig mot sänggaveln. Jag stirrade på honom.
Justin, tänkte jag. Gårdagen kom tillbaka till mig som en knytnäve, bilder på mina blodiga händer, Justins bruna ögon, rakbladen, den mjuka sängen, Justin som pratade med mig genom den stängda dörren svischade förbi genom mitt huvud.
Den kaxiga attityden jag hade haft igår var nu som bortblåst och min rädsla för män, killar, det andra könet över huvud taget kom nu tillbaka med full kraft.
"ah... ah" andades jag förskräckt fram och stirrade på honom.
"jag kommer inte röra dig igen" svarade han, jag slappande av något när han tog ännu ett steg bort från sängen. "se" sa han och såg menande på mellanrummet mellan oss.
"jag kom bara in för att säga att vi ska åka iväg en stund, typ hela dagen" berättade han och började gå bort mot dörren. "så du kan väl se till att inte förstöra något och det finns mat i kylskåpet" fortsatte han säga och vände sig om för att se på mig i sängen.
"ha en bra dag" sa han och log stort, han lämnade dörren och jag hörde steg som avlägsnade och en dörr som stängdes. Jag satt stum kvar i sängen och tänkte över det som precis hänt. De hade lämnat mig ensam. I det här huset, tänkte jag förskräckt och såg mig omkring i rummet.
Rakbladen! tänkte jag sedan, fort kröp jag över sängen och gick över golvet till dörren. Jag gick ut i korridoren och bort till dörren som jag hade gått in i igår. Jag öppnade dörren samtidigt som jag kastade en blick bakom axeln innan jag såg in i badrummet. Jag ryckte till och halv skrek när det stod någon därinne när jag trodde att jag egentligen var ensam.
”letar du efter den här?” frågade Justin och visade upp rakhyveln. Jag såg surt på honom.
”seriöst?” frågade jag och la armarna i kors.
”seriöst, så testade jag dig och du fick just underkänt” svarade han och la ner rakhyveln bredvid handfatet.
”så du ska låsa in mig i det där rummet för resten av mitt liv? Då går jag hellre tillbaka till Mark, gör han riktigt förbannad så han slår ihjäl mig istället och alla blir nöjda” sa jag och höjde på armarna.
”inte riktigt. Du ska följa med oss” svarade han enkelt och log.
”va?” frågade jag dumt.
”du. ska. följa. med. oss” upprepade han långsamt.
”varför?” frågade jag irriterat och la armarna i kors över bröstet.
”därför enligt ett visst test så klarar inte du att vara hemma ensam” svarade han och log, uppenbart nöjd med sig själv.
Mycket riktigt stod jag i en hall och hade fått på mig ett par shorts och någon stor munkjacka. Munkjackan luktade gott och jag gömde nervöst händerna i fickorna. Snövit och Justin stod framme vid dörren och småpratade med varandra när kvinnan som Justin hade berättat hette Pattie kom in.
”är ni klara?” frågade hon vänligt och såg varmt på oss. Jag log stort mot henne.
En mamma, tänkte jag och gillade henne redan. Justin öppnade dörren och möttes av en stor, mörk man. Jag stirrade förskräckt på honom. Han log vänligt mot mig men blev sedan lite osäker.
”är du säker på att hon klarar det? Det är en massa paparazzis där ute” hörde jag mannen säga till Justin.
Paparazzis, vad är en paparazzi?
okej, inte det längsta... :/ men vad tror ni händer nu? hur kommer Hannah reagera med alla paparazzis? kommer det lugnas mellan Hannah o Selena? :) KOMMENTERA!!
kramisar . ♥
Trust Issues - Kapitel 3
Who You Are by Jessie J
Bilen stannade med ett ryck efter att ha åkt väldigt fort på snirkliga vägar. Jag kved till när dörren till där jag låg öppnades och utanför stod Mark med ett galet ansiktsuttryck. Han tog tag i mig och slet mig ur bilen, jag hann se en glimt av träd och en vägg men inte någon som helst skymt av civilisation.
Mer hann jag inte se för än en knytnäve placerade sig i mitt ansikte och jag föll till marken, jag landade på den kalla jorden och stönade över smärtan i ansiktet. Fort började Mark sparka mig i magen, på benen, över ryggen. Jag satte upp armarna över ansiktet och kröp ihop på marken och tog bara emot hans sparkar.
Sparkarna slutade och jag kikade försiktigt upp, suddigt såg jag hur Mark sträckte sig in i bilen och drog ut något långt, silvrigt och smalt. Jag flämtade till när jag såg att det var en kofot.
”Mark, snälla!” utbrast jag. Men han svingade den och träffade mig i ansiktet och allt blev svart.
†
Med ett stön vaknade jag och möttes utav den mörka himlen, jag försökte fokusera blicken men den skymdes utav något. Jag sträckte upp armen för att ta bort det som var iväg men det högg till i axeln av smärta när jag rörde den.
Då verkade hela min kropp vakna till liv och all smärta i kroppen skrek samtidigt, alla kroppsdelar skrek till mig att de inte mådde bra, att de hade blivit skadade. Jag skrek till och hoppades för allt på jorden att inget var brutet.
Långsamt lyfte jag lite på nacken för att titta ner på mig själv. Min body existerade inte längre och den nu blottade huden var täckt av blod och sår, jag stönade och reste mig ännu lite för att se ner på mina ben. De såg inte brutna ut men rivsår och blåmärken befann sig överallt på den bleka huden.
Jag sträckte upp mina händer till mitt ansikte och kände på mitt ansikte, från min panna och ner över min vänstra ansiktshalva var täckt av något varmt och blött. Jag sänkte mina händer och såg att dem nu var alldeles röda av blod. Jag tittade förskräckt på mina händer och tårarna bildades i mina ögon.
Sedan slog det mig hur tyst det var, jag såg mig omkring och såg att jag låg vid en vägkant. Mörker och skog omringade mig och jag kände hur paniken växte i bröstet på mig. Hade han lämnat mig i mitten av ingen stans och hoppats att jag skulle dö!?
Försiktigt och så fort min kropp tillät reste jag på mig och stod vingligt på benen. Långsamt började jag stappla åt det ena hållet på väggen i hopp om att jag gick åt rätt håll.
†
Hur länge jag gick på den där väggen hade jag ingen aning om, minuter, timmar, dagar…
Jag stapplade fram känslolös och trött. Jag gick mitt i vägen och tillslut orkade jag i gå mer, benen vek sig oh jag föll ner på marken och blev liggande. Jag kände gatans svala yta mot ansiktet som fortfarande var täckt av blod och log svagt. Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare, utan att jag märkte det föll ögonlocken ihop och jag somnade på gatan.
Justins Perspektiv.
Vi hade åkt hem och jag kunde inte sluta tänka på den där tjejen. Var hon död nu? Låg hon i något dike och förblödde? Vem var mannen?
Frågorna bara rullade in i huvudet på mig och vägrade försvinna, efter ännu en timme sittandes i soffan suckade jag frustrerat till och reste på mig. Jag kände Selenas blick i nacken men struntade i henne och gick ut genom dörren, jag gick fram till bilen och startade den.
Planlöst körde jag runt och tänkte vidare. Varför hade vi inte gjort något? Varför hade vi varit så jävla förlamade? Hur kunde någon göra så mot någon annan?
Jag slog på helljus när jag märkte hur mörkt det hade blivit, längre fram på gatan tyckte jag det låg något. Jag fokuserade blicken och nickade för mig själv. Jo, det låg definitivt något på vägen. Jag planerade att köra runt det med såg sedan att det inte var ett djur, jag tvärstannade och klev ur bilen. Fort gick jag fram till personen som låg på gatan och såg blod, blåmärken och brunt hår.
Jag vände förskräckt på personen och såg att det var en tjej, hon hade blod över nästan hela ansiktet som var blandat med jord. Hennes mage hade stora blodfläckar och hennes ben var täckt av blåmärken. Jag strök bort lite blod och flämtade till när jag kände igen henne.
Det var tjejen från caféet… Jag bar upp henne i famnen och fick upp dörren till bilen, varsamt la jag in henne i bilen och stängde dörren igen. Med hög hastighet åkte jag tillbaka hem och körde upp på uppfarten. Jag fick ur henne ur bilen och sprang fram till dörren.
”MAMMA!” skrek jag in i huset när jag kom in hallen, jag hörde röster från köket och gick fort dit. Därinne satt Scooter, Kenny, Selena, Ryan och Selena.
”vad är det gubben?” frågade mamma men ingen hade riktat upp blicken mot mig, de alla tittade på något som låg på bordet.
”det ser visst ut som våra vägar korsades i alla fall” sa jag.
”vad menar-” började hon men tystnade när hon tittade upp på mig, fort vände restens huvuden mot mig och de såg skräckslaget först på mig och sedan på den blodiga tjejen i mina armar.
”vad har hänt!?” nästan skrek min mamma.
”jag hittade henne liggandes på vägen, ensam” sa jag och såg ner på henne. Hennes huvud vilade mot min axel och jag kunde känna det varma blodet genom tröjan.
Vi hade tvättat av henne för att se om skadorna var så allvarliga som de såg ut. När blodet från hennes mage försvann så såg man att det bara var enkla rivsår som man kunde fixa med plåster. Vi sköljde över hennes ansikte men var noga med att inte skölja över hennes näsa så att hon inte kvävdes. Såret var placerat upp vid hennes hårfäste och det såg ut som om det behövde sys.
Vi la henne i en utav sängarna och för första gången sedan jag kom hem såg jag på mig själv i spegeln. Jag hade stora chockade ögon, en stor blod fläck täckte min vänstra axel, över bröstet och på magen var det små fläckar. Jag gick ut till dem i köket igen och de såg upp på mig. Selena sprang fram till mig och kramade mig hårt, jag kramade henne löst tillbaka.
”är du okej?” frågade hon med tårar i ögonen. Jag nickade bara svagt innan jag vände mig mot mamma.
”kan man inte få hem en doktor som kan sy hennes panna?” frågade jag henne. ”hon skulle nog bara bli ännu mer skrämd om hon vaknade upp i ett sjukhus”
”jo, det är klart” sa hon och vände sig fort mot telefonen. Hon torkade tårarna innan hon slog numret och gick iväg för att prata. Återigen gick jag ifrån köket och gick uppför trappan och upp till mitt rum.
Jag klev in i duschen och tvättade bort allt blod och smuts, jag drog på mig nya kläder och återvände ner igen. Jag gick bort till tjejens rum och såg att en man sittandes på hennes sängkant med plasthandskar och rörde hennes sår i pannan.
”hon kommer väl klara sig?” frågade jag och han vände sig om.
”jo, just nu har hon bara lagt sig själv i en slags koma för att skydda sig själv. Men hon är inte döende eller på väg att hamna i riktig koma. Hon kommer vakna när hon är redo” svarade han vänligt och böjde sig ner till sin väska.
När han väl hade gett henne bedövningsspruta och hade förberett nål och tråd klarade jag inte mer. Jag reste mig från sängen och gick ut i vardagsrummet så länge.
”är han klar?” frågade mamma när jag kom in genom dörröppningen.
Jag skakade på huvudet ”han ska börja sy nu” svarade jag.
Hannahs Perspektiv.
Jag öppnade försiktigt ögonen och såg mig förvirrat omkring. Vart var jag? Jag låg i en säng med vita lakan och mjuk madrass, det luktade fräscht och det kändes som silke mot min hud. Rummet var stort och fint inrett.
Var jag i himlen? Hade jag dött på vägen? Kommer jag träffa min mamma?
Glädje spred sig genom min kropp och jag satte mig häftigt upp av tanken, genast högg det till i ryggen och jag förstod att jag inte var i himlen. Jag såg mig förskräckt omkring. Vart var jag då?!
Jag spände öronen och lyssnade efter ljud, röster, rörelser, vad som helst och mycket riktigt hörde jag svaga röster som samtalade med varandra någon annan stans än där jag befann mig. Jag reste mig hastigt från sängen.
Mark kanske hade kommit och hämtat mig trots allt, tänkte jag panikslaget. Jag gick fram till den enda dörren och öppnade den försiktigt, rösterna blev högre och jag hörde en mörk mansröst.
Mark, tänkte jag fort. Jag smög genom den lilla korridoren och reflekterade över de fina möblerna, färgerna och doften. Det brukade inte vara såhär fint och det brukade inte dofta såhär gott där Mark brukade bosätta sig.
Jag tyckte jag hörde hur rösterna kom närmre, panikslaget gick jag in genom första bästa dörr. Jag hamnade i ett häftigt badrum, de vita kakelplattorna sken i ljuset av lamporna och jag såg mig imponerat omkring. Den mörka rösten trängde genom min tillfälliga förlamning, fort slängde jag mig mot skåpen och letade efter något vasst.
Fort, fort, fort, han kommer ju! Manade jag på mig själv.
Jag grep fort tag i en rakhyvel och satte mig ner på golvet, som många andra gånger lät jag rakbladen skära någorlunda djupt ner i mina handleder. Jag lutade mig bak mot det kalla badkaret och kände lättnaden när smärtan och skräcken rann ut tillsammans med blodet.
"...like many other time I let the razerblade cut somewhat deep across my wrist..."
”hon är borta!” hörde jag en kille skrika.
”va!?” fick han till svar, sekunden efter slogs dörren intill badrummet upp och jag kände igen killen från caféet. En orolig uttryck pryde hans ansikte och han såg chockat på mig tills det växlade till något argt men förvånat ansiktsuttryck.
”vad gör du!?” nästan skrek han åt mig, jag rynkade pannan. Varför brydde han sig? Vad gjorde han här ändå? Vänta, såklart han ville ha samma sak som alla andra killar…
Han grep tag i mina handleder och drog upp mig till stående, fort skruvade han på kranen och vattnet rann ner i handfatet. Fort drog han in mina handleder under vattnet och det sved häftigt till.
”aj! Vad gör du?” fräste jag. ”sluta!” skrek jag sedan och försökte rycka bort mina armar ur hans grepp. Men hans ansiktsuttryck hårdnade och han höll ett hårdare grepp om mina handleder.
”jag tänker inte låta dig ta livet av dig” svarade han argt.
”varför inte? Jag vill inte leva längre! Vem är du att stoppa mig!?” skrek jag åt honom, in genom dörren kom en kvinna med två män och en yngre tjej efter sig som jag också kände igen från caféet.
”vad händer?” frågade kvinnan oroligt.
”hon har skärt sig i handlederna” svarade killen och stängde av vattnet. Han drog ut en låda och fann massa handdukar, fort virade han in mina händer med handduken och jag såg argt på honom.
”vart är jag? Vem är du? Vilka är ni allihopa?” fräste jag. ”han kommer döda er, han kommer döda oss alla”
”du är hemma hos mig, jag har räddat ditt liv” svarade han bara.
”vem har sagt att jag ville bli räddad? Varför bryr du dig?” frågade jag.
”för-” började han men jag avbröt honom lika fort.
”för att du vill ha det varenda kille vill ha på denna jord...” sa jag argt och äcklat.
Han såg förvirrat på mig. ”sex”
hur tror ni Justin reagerar nu? är hon äntligen kvitt Mark? vad tycks? kommentera. :)
Trust Issues - Kapitel 2
Jag kände mig smutsig, utnyttjad, äcklig... Jag la mig på sidan på bil golvet och kröp ihop i fosterställning, fort tog jag tag i smycket som tillhörde mammas halsband och tryckte den mot munnen. Mamma, varför försvann du från mig!? Jag behöver dig! Mer än någonsin...
Bilen stannade och en dörr smälldes igen och inte långt efter öppnades min dörr. Mark tog tag i mina överarmar och drog ut mig ur utrymmet och ställde mig hårt på marken, mina ben vek sig lite men snart fick jag kraft nog att stå. Vi stod utanför ett hus.
"vi ska stanna här några timmar och du säger inte ett ljud, förstått!?"
"ja" viskande jag och nickade med huvudet. Utan ett ord gick han ifrån mig och bort mot ytterdörren, sakta började jag gå efter honom. Därinne satt ett gäng män runt ett bord med grön matta på, de rökte cigaretter och drack whisky.
"Mark!" ropade ena mannen sluddrigt, alla vände sig om och stora leende pryde deras ansikten.
"sätt dig där och håll käften" fräste Mark åt mig och pekade på en stol i ett hörn, jag gick något ihopkrupet bort mot stolen.
I vad som kändes som en evighet satt jag på den där stolen och blickade ut i ingenting medan jag kom fram till att jag inte kunde stanna längre. Den här gången ska jag försöka fly på allvar, jag tänkte ut hur jag skulle göra och samtidigt försöka att inte rycka till när en utav Marks äckliga vänner kom fram för att röra på mig.
†
"kom tillbaka snart Mark!" ropade killen ännu sluddrigare än tidigare när vi gick bort mot bilen.
"vad är klockan?" viskade jag fram.
Hans huvud rycktes fort till mig och han verkar nästan förvånad över att han hade något med sig, som om han hade glömt att han släpade runt mig överallt. Han kisade ner mot sin klocka som satt runt hans handled och kisade mot den.
"halv två" svarade han lika sluddrigt som mannen som hade ropat efter oss. Jag nickade, han krånglade lite med låset innan han fick upp dörren och jag klev fort in innan han puttade in mig.
Jag bad till Gud att han skulle glömma att låsa dörren efter sig och tur nog så hörde jag inget rassel efter något som kunde betyda att han hade låst dörren. Bilen körde iväg och det gick lite vingligt, jag tog av mig mina skor och slängde dem på golvet för att jag skulle kunna springa fort. Jag satte mig beredd vid dörren för att snabbt kunna rycka upp den när bilen stannade.
Bilen stannade men den stängdes inte av och fort drog jag upp dörren och såg att vi stod vid ett trafiklyse, jag hoppade ut och sprang framför bilen bredvid och upp på trottoaren. Trots att smärtan från min rumpa sköt som blixtrar i kroppen kunde jag inte stanna.
"HANNAH!" skrek Mark rasande efter mig och jag sprang fort längst trottoaren och bortåt. Jag blickade bakom mig och såg en vinglig gestalt komma gående fort bakom mig, skrämt sprang jag ännu fortare och rundade ett hörn. Där fortsatte gatan och jag såg ett café lite längre bort på gatan som var öppet. Snabbt sprang jag bort till dörren och ryckte upp dem, utan att tänka gick jag genom det och såg en tjej och en kille som såg ut att vara i min ålder. Bredvid dem satt en kvinna och en mörk man. Fort gick jag fram till de ungdomarnas bord, jag dök snabbt under bordet och glömde mig bakom deras duk.
"men vad gör du?" frågade han.
"låtsas inte om mig, snälla. Jag försvinner snart" sa jag och tystnade fort när jag hörde dörren till caféet slå upp.
"Hannah" hörde jag Mark sluddra, jag bet mig hårt i läppen för att inte göra ett ljud.
Justins Perspektiv.
Jag, Selena, Kenny och mamma hade satt oss på ett café för att äta lunch, vi satt och pratade när dörren plingade till. Jag vände blicken mot dörren och såg en tjej, hon såg skrämd och förstörd ut. Hon hade ärr över hela benen och ett blåmärke täckte hennes öga och kind.
Hon hade på sig en svart body, svart skjorta men inga skor. Hennes bruna midjelånga hår såg ut som om det skulle behövas en omgång med borsten, hon såg sig om i caféet och hennes blick fastnade på vårt bord. Lite halvt haltande började hon fort gå mot oss. Hon såg ut att behöva hjälp, när hon kom tillräckligt nära skulle jag precis erbjuda min hjälp men hon överraskade mig genom att dyka ner under vår bordsduk. Underligt...
"men vad gör du?" frågade jag förvirrat och såg på Selena, som tittade förvånat tillbaka. Kenny var på väg att rycka ut henne men jag stoppade honom när tjejen började prata.
"låtsas inte om mig, snälla. Jag försvinner snart" sa hon och tystnade tvärt när dörren återigen plingade till, in kom en man som såg väldigt full ut.
"Hannah?" frågade han sluddrigt. Han såg sig om och kom fram till oss, han försökte antagligen verka nykter men lyckades inte jätte bra.
"har ni sett en tjej med brunt hår och svartklädsel?" frågade han och vinglade till lite. Under bordet tog tjejen tag i mitt smalben och tryckte till.
"ja, men hon passerade bara genom och försvann ut genom bak dörren" svarade jag lugnt, men såg kallt på honom.
"tack" sa mannen fort och gick. Tjejen släppte mitt ben och tittade fram bakom duken, hon såg sig fort runt och ställde sig sedan upp.
"ledsen att jag störde, jag kan betala" sa hon och grepp tag i min hand och la den på hennes ena bröst. Chockerat tittade jag på henne och sedan på Selena som tittade bestört på min hand, jag såg tillbaka på min hand, ryckte till och drog snabbt bort den. Hon rynkade pannan lite, som om hon förundrades över att jag tagit bort handen.
"tack" sa hon sedan och gick ut genom dörren.
"okej, vad var det som just hände?" frågade jag.
"du rörde precis en annan tjejs bröst" väste Selena surt.
"men!" utbrast jag bestört. "det var ju..." försökte jag men hon gav mig en arg blick och jag tystnade.
VA!? skrek det i huvudet på mig. Jag tittade förvirrat mot mamma och Kenny, de såg minst lika förvirrade ut. Mamma tittade lite konstigt åt Selena håll. Utanför fönstret såg vi hur mannen kom tillbaka gående förbi med arga steg, hans arm var utsträckt bakom sig som om han höll i något. Det visade sig vara tjejen han släpade på och hon försökte panikslaget rycka sig ur mannens grepp.
Argt vände han sig snabbt om och slog hårt knytnäven i tjejens ansikte, hennes ansikte kastades åt vårt håll och för ett ögonblick möttes våra blickar, hennes ögon utstrålade hopplöshet. Tjejen blev slappt stående kvar men lite blod droppande från munnen, chockat såg jag på tjejens slagna ansikte. Jag var som handlingsförlamad, vad gör människan!?
Mannen lyfte fort upp tjejen på axeln och traskade iväg. Jag stirrade efter dem innan jag vände mitt ansikte mot resten och de såg minst lika förskräckna ut. Jag rycktes ur mitt chocktillstånd och reste fort på mig.
"vi måste göra något!?" ropade jag halvhögt.
"Justin, lugn! Vi vet inte vilka de är eller vart de tog vägen" sa min mamma lugnt.
"men! Hon blev ju misshandlad, vi måste ju hjälpa henne!" ropade jag argt. Om det var något som gjorde mig arg så var det misshandel eller att man på något sätt gör sig själv illa.
"det är inte meningen att vi ska hjälpa alla. Men om det är meningen att vi ska hjälpa henne, så kommer våra vägar korsas" fortsatte mamma lika lugnt.
Jag gick tillbaka till bordet och såg på Selena som stirrade ner i sin talrik. Jag hade nästan lust att snäsa åt henne, "nu hade du väl tyckt det vore okej om jag hade rört båda hennes bröst, eller hur!?" men det här var ju inte Selenas fel. Så jag svalde min irritation och satte mig istället för att äta.
Hannahs Perspektiv.
Varför drog han bort handen? Ville han ha mer än så? Men han såg bara konstigt på mig så jag sa ett tack och gick ut genom dörren igen. Jag kastade huvudet åt båda hållen för att försäkra mig om att Mark inte var i närheten, fort sprang jag bortåt från där jag visste att jag hade lämnat bilen. Jag blickade en sista gång över axeln och kolliderade i något framför mig, snubblande tog jag ett steg bakåt.
Jag flämtade till när jag såg upp på Marks rasande ansikte, fort tog han tag i min handled och började dra mig mot bilen igen. Jag stretade emot och försökte rycka mig loss ur hans fasta grepp. Vi kom gåendes tillbaka förbi caféet igen och då verkade Mark få nog. Fort vände han sig om och slog mig hårt i ansiktet. Mitt huvud kastades mot det stora fönstret som ledde in till caféet, där mötte jag den unga pojkens förfärade blick.
Jag kommer att dö, var det enda som gick genom huvudet på mig. Jag kände hur blodet samlades i munnen och lite rann nerför min haka, jag blev slappt kvarstående i min förlamning. Mark utnyttjade mitt handikappade tillstånd och lyfte fort upp mig på hans axel. Slappt blev jag hängde och gungade fram och tillbaka tillsammans med hans steg. Vi kom fram till bilen och han drog häftigt upp dörren, han slängde in mig och drog fort igen dörren igen. Ljuset klipptes av och jag blev kvarlämnad i det mörka utrymmet.
Trust Issues - Kapitel 1
Mark stormade in i rummet och jag kröp skrämt ihop i sängen och inväntade slagen. Men inga slag kom, istället kände jag hur trycket från repen lättade. Förvånat tittade jag upp. Han hade knutit upp repen och jag drog fort till mig händerna och smekte över de djupröda märkena jag hade fått.
”klä på dig nu slyna” sa han och pekade irriterat på högen som låg på byrån.
”vart ska vi?” viskade jag.
”klä på dig” upprepade han argt.
”kan du inte bara säga vart vi ska?” frågade jag svagt. Fort vände han sig om och slog till mig över kinden, han slog så hårt att jag flög bak i sängen.
”KLÄ PÅ DIG NU!” röt han och stormade ut ur rummet. Jag tog mig om kinden och kände hur tårarna bildades i ögonen på mig, men jag bet ihop. Han var inte värd mina tårar.
Jag klev ur sängen på svaga ben, det måste ha varit en vecka sedan jag stod upp själv senast. Mina fötter värkte när mina hälsenor sträcktes ut och jag kved till. När jag stod upprätt flimrade det framför ögonen på mig och jag behövde greppa hårt i byrån för att inte falla.
När jag kunde se klart igen och huvudet hade slutat snurra, började jag sakta klä på mig igen. Det var samma gamla kläder som alltid, en svart body med djup urringning tillsammans med en tunn svart skjorta och ett par svarta pumps.
Denna klädsel hade jag haft de senaste två åren, på vintrarna hade varit svårt med kylan men som vanligt brydde sig Mark inte det minsta. Utan lät mig frysa, en gång hade mitt finger blivit så kallt att jag behövde suga på det i två timmar för att skulle få normal temperatur igen.
Jag drog på mig bodyn och trädde på pumpsen på fötterna och ställde mig upp. Genast slutade fötterna värka, mina fötter hade blivit vana vid skornas höjd, att stå på vanlig platt fot gjorde hemskt ont. Jag blickade ner på mig själv och såg att jag hade magrats, jag suckade och grepp tag i mammas halsband som hade hängt runt min hals sedan hon dog.
Jag kliade mig på näsan och undrade hur jag såg ut i ansiktet, men såklart fanns det ingen spegel i rummet. Jag försökte borsta mitt trassliga bruna hår som nu räckte mig ner till midjan genom att dra det mellan fingrarna men gav snabbt upp.
Jag drog på mig skjortan och gick sakta ut ur rummet som jag hade legat i. Solstrålarna som sken in genom fönstret brände mina ögon till tårar och jag satte upp handen för att skymma det starka ljuset.
"KOM NU!" röt Mark ilsket från hallen, fort gick jag ut i hallen och han öppnade ytterdörren innan han smällde mig i bak huvudet samtidigt som han stängde dörren. Vädret var varmt och skönt, det måste vara mitt i sommaren eller något.
Brukar inte riktigt kunna hänga med i dagarna, eller månaderna för den delen, inte i tid över huvud taget. Lydigt stod jag kvar bredvid honom och väntade på att han skulle bli klar, sedan gick han med stora steg bort mot en grön skåpbil. Han öppnade sidodörren och det visade sig vara ett stort bagageutrymme, han knuffade in mig och jag flög hårt till bil golvet.
"gör vad du vill" hörde jag Mark säga, den vanliga standard meningen till en kund som han släppte in i mitt rum. Förskräckt tittade jag mig omkring och såg en man sitta i ena hörnet av bagageutrymmet, Mark stängde fort igen dörren och mannen tände en lampa. Med ett äckligt och sliskigt leende på läpparna trevade hans ögon över min kropp och han slickade sig lite om överläppen. Jag hade lust att kräkas där rakt framför honom, men jag bet ihop.
Han började krypa över till mig och ofta brukade jag bara låta männen göra vad de skulle så att de sedan fort som fan kunde försvinna från mitt liv, för jag var trött på att slåss. Det första året kämpade jag varje gång vilket resulterade i att jag fick en massa stryk, så överallt på min kropp har jag ärr och bulor.
Men inte den här gången, det var något med den här mannen som var ännu mer läskigt än de andra. Jag ville inte att han skulle komma i närheten av min kropp, så jag gjorde motstånd. Jag skrek som en galning och klöste allt jag kom åt. Bilen stannade med ett ryck och jag gled en bit på golvet med mannen över mig, dörren öppnades och där stod en rasande Mark. Han såg hotfullt på mig och verkade inse problemet när han såg mina naglar som borrade in sig i mannens överarm. Fort och innan jag hann reagera höjde han knytnäven och slog mig hårt i ansiktet och allt blev svart.
†
Jag vaknade senare ut av att bilen stannade och mitt huvud krockade med bil väggen, jag lyfte försiktigt på huvudet och försökte lokalisera mig. Vad hade hänt? Vart var jag?
Min kind bultade. Försiktigt strök jag fingrarna över kinden och kved till när jag råkade trycka för hårt. Mark hade slagit mig i ansiktet, varför? Mannen!
Förskräckt tog jag på min kropp och insåg att jag bara hade bh på mig, tårarna rann nerför mina kinder och skammen brände i mig. Jag trevade runt i bilen på jakt efter den lilla lampan som den sliskiga mannen hade tänt förut.
Jag hittade den och tryckte på den lilla knappen, det lilla utrymmet lös upp och jag såg mig omkring. I ena hörnet låg mina trosor och resten av kläderna, jag kröp fram till högen och tog så gott jag kunde på mig kläderna. Jag kröp sedan bort till stället jag hade varit på innan, där fann jag en liten pöl av blod.
Jag rynkade pannan. Hade blödigt, näsblod kanske? Jag satte mig på rumpan bredvid pölen och en fruktansvärd smärta spred sig från min rumpa och upp genom ryggraden, jag jämrade mig högt och en tår rann nerför min kind. Fort ställde jag mig på knä igen och smärtan från rumpan lättade lite.
Det var inte blod från min näsa, konstaterade jag för mig själv. Mannen måste ha kört doggy style på mig medan jag var medvetslös, jag kröp ihop och slog armarna om mig själv och vaggade fram och tillbaka medan jag grät tyst.
Jag kände mig smutsig, utnyttjad, äcklig... Jag la mig på sidan på bil golvet och kröp ihop i fosterställning, fort tog jag tag i smycket som tillhörde mammas halsband och tryckte den mot munnen. Mamma, varför försvann du från mig!? Jag behöver dig! Mer än någonsin...
då var kapitel 1 ute! =) hoppas ni vill läsa sorgligt... i alla fall ett tag. jag lovar det blir lyckligare!! :)
kramisar. :)
"you pick me up when I fall down"
Prolog - Trust Issues
En ljus strimma kom från springan under dörren och var min enda ljuskälla i det mörka rummet jag låg i. Jag suckade och försökte sätta mig upp men blev stoppad av repen som mina händer var bundna i, som i sin tur var bundna runt stålstängerna i säng gaveln. Jag försökte rycka mig loss men kved till av smärta när repen skar in i min hud.
Jag frös och huttrade till, det enda jag hade på mig var ett par smutsiga och noppriga trosor och en svettig, gammal bh. Jag kröp ihop i fosterställning så gott jag kunde och grät tyst, utanför dörren hördes skratt, klirr från glas och höga rop. Jag borrade ner mitt huvud i en utav kuddarna i den slitna sängen jag låg i och tänkte på mamma.
Min älskade mamma, som jag hade älskat över allt annat. Min förebild, mitt allt. Hon hade varit min beskyddare mot monstret som nu satt ute i rummet och drack med sina äckliga vänner. Men min älskade beskyddare stannade inte länge hos mig för hon dog i en bilolycka när hon krockade med en lastbil när jag var runt 10 år.
Efter min mammas begravning våndades jag för vad Mark - annars kallad pappa - skulle göra med mig, han hade alltid tyckt att jag var ett misstag, ett missfoster, att de borde ha sålt mig när jag var liten. Men min mamma protesterade och jag behölls eftersom Mark älskade min mamma mer än något annat.
Men Mark var jätte snäll mot mig. Han var mjuk i tonen, gav mig saker, stoppade om mig när jag skulle sova och ett hopp tändes inom mig att det kanske inte skulle bli så hemskt som jag hade trott. Men den lågan slocknade fort.
Ett år senare kom Mark hem full som vanligt, skrek på mig, slog efter mig. Men den här gången slutade det annorlunda, han drog in mig i sitt rum och våldtog mig brutalt. Det var första gången Mark våldförde sig på mig men inte den sista. Nej… långt ifrån.
Några månader gick och han började även slå mig, antigen för att han fick lust eller ville ha någon att skylla på. När mina lärare sedan försökte kontakta honom och prata om blåmärken som hade börjat ploppa upp på min kropp, drog han ur mig ur skolan och låste in mig i huset.
Mitt namn är Hannah Davids och jag är nu 16 år gammal, i 5 år har Mark - min egen pappa - våldtagit, misshandlat och sålt mig som prostituerad till sina egna vänner för att känna pengar eftersom han är så himla oduglig att han inte kan hålla ett eget jobb.
Låset i dörren rasslade till och jag såg skrämt mot dörren, den flög upp och där stod han. Mark, djävulen han själv. Det starka ljuset som strömmade in skar som knivar i mina ögon, tårarna rann hastigt nerför mina kinder. Bakom Mark stod en man i 50 – års åldern.
”här har du henne, gör vad du vill” sa han och viftade nonchalant med handen åt mitt håll innan han vände sig om för att gå.
”snälla Mark” försökte jag förtvivlat.
”NU HÅLLER DU KÄFTEN UNGE!” röt han och puffade in mannen i rummet innan han slängde igen dörren.
Rummet blev svart igen och jag hörde hur mannen trevade sig fram i rummet och fann byrån där den lilla lampan stod. Han tände den och ett svagt sken lyste upp rummet, han drog snabbt av sig kläderna och tog en kondom från skålen pappa hade satt på byrån. Han drog på den och jag äcklades av hans håriga bröst och kulmage. Han gick till mig i sängen och tog tag om mina vrister.
”snälla herrn” försökte jag även med honom. Han log bara grymt och drog i mina ben så jag hamnade på rygg, han drog fort av mig mina trosor och la sig ovan på mig.
Fort tvingade jag mig själv att sjunka in i min dvala som bestod av lyckliga minnen med mamma. Jag kände när han trängde in och en stund jobbade han hårt och snabbt tills han kom och stönade högt av njutning. Sedan blev han liggandes slapp på mig tills han gled ur och ställde sig upp, drog av kondomen och kastade den i den redan överfyllda papperskorgen från tidigare använda kondomer.
Alla killar var likadana, alla hade samma behov av sex. Hade ingen respekt för tjejen som de faktiskt knullade sönder? Äckliga jävla svin var dem alla, aldrig att jag skulle röra en kille frivilligt. Han drog på sig sina kläder och smekte mig över kinden.
”tack då lill tjejen” sa han.
”rör mig inte ditt äckel!” fräste jag och han ryckte fort bort handen, han böjde sig sedan ner och plockade upp något. Jag såg att det var mina trosor, snabbt drog han dem på mig och log mot mig som om han hade gjort mig en tjänst. Jag stirrade stint tillbaka på honom.
Han släckte lampan och gick ut till de andra och lämnade mig i det mörka rummet igen. I mörkret blev jag den sårbara och olyckliga tjejen igen som nu brast ut i tårar. Vad ska det bli av mig? När ska jag få komma härifrån? Bli fri? När ska någon komma och rädda mig? Ska jag aldrig få mitt "happy ending"? Ska jag bara ligga här och ruttna medan jag blir knullad?
jaha, där har ni prologen för nästa novell vid namn "Trust Issues". som ni läste så har Hannah Davids inte det lättaste livet... men vem vet kanske hon får sitt "happy ending"?
kramisar, kapitel 1 kanske kommer upp senare annars imorgon. :)
